Självhjälp

Jul hemma hos mig och prat om ätstörningar

Den här veckan har jag tagit lite bloggledigt, vilket har varit  välbehövt för att hinna i kapp till jul.

Nu har jag några dagars ledigt och uppdateringarna här kommer stegvis bli allt mer regelbundna igen. Jag lovar!

Just nu njuter jag av befinna mig tillsammans med de människor som jag älskar mest av allt i hela världen:

Min familj.

Jag har börjat lära mig att sätta upp skriftliga mål både har sina för- och nackdelar.

Det är bra på så vis att det blir väldigt tydligt vad jag måste förändra hos mig själv och hur jag ska göra för att nå dit jag vill. Men fallet blir också extra hårt när jag misslyckas.

Inför årets jul valde jag därför medvetet att fega lite och  inte skriva ut allt som jag hoppas på att uppnå och få ut av den här julen. Delvis beror detta även på att jag märker att så många omkring har börjat läsa bloggen och det påverkar mig ifråga om hur mycket jag verkligen vill dela med mig och blotta av mig själv.

För det är trots allt detta som alla bloggare gör, blottar oss själva.

 Även fast det kanske inte alltid verkar som det så är jag i verkligheten en person med ganska hög integritet och jag vet trots allt inte ett smack om bekanta som tex grannar, ”halv-nära” vänner, kompisars syskon, föräldrar, etc.

När man är så öppen med sina känslor förväntar man sig i det riktiga livet att även budskapets mottagaren är generös och delar med sig av sina egna upplevelser och erfarenheter. På så vis bygger man upp en ömsesidig dialog och ett förtroende för varandra. Men i bloggvärlden gäller tyvärr helt andra spelregler och andra normer än i det ”verkliga livet”.

Hur som helst, några av mina mentala mål som jag kan skriva om så här i efterhand går bara bättre och bättre.

Jag känner att jag utvecklas och det är en rätt cool känsla när jag så tydligt märker av att det är helt nya stadier / nivåer som jag nu möter på vägen upp på friskstegen. Under alla år som jag har kämpat och klättrat upp och ner på stegen har jag alltid ramlat tillbaka ner på ungefär samma fattiga och sjuka nivå  – oftast har detta skett när jag har sett i spegeln att min kropp har blivit mjukare ( i mitt fall är det alltid överarmarna som växer till sig tidigt vid viktuppgången).

Den här gången har det inte blivit så och mycket är tack vare att jag ser på mig själv med helt andra ögon.

 T ex mina mjuka höfter som numera kräver ett par större byxstorlekar än vad jag är van vid sitter det så mycket glädje i. Så mycket lugn och ro, ingen träningspresss, ingen kaloriräkning, matro, frihet, stolthet, frid för hjärnan, spontana utflykter, öppenhet, närhet, konsertminnen, humor, energi, lovord från kollegor, analytisk tankeförmåga, en rapp tunga, logiskt tänkande, höga skratt, omtanke, värme och tillräckligt med ork för att kunna få dem omkring att förstå att jag faktiskt älskar och på riktigt bryr mig om dem.

Att jag vill vara med dem. Att närheten till människor är vad livet går ut på.

Andra saker som jag är tacksam för är att överätningarna sker betydligt mer sällan nu för tiden, nästa inte alls faktiskt (men det vågar jag knappt skriva med risk för att sätta extra mental press på mig själv…).

Det är en lättnad att liksom ”friska” människor har jag börjat lära mig skilja på när jag är sugen eller när jag forfarande är hungrig.

Rörigt inlägg det här men jag vill att det ska framgå att nyckeln till vanliga ätrutiner där man nöjer sig med t ex två bitar mjuk pepparkaka vid fikan och inte längre känner ett tvång / rädsla att man ska få ett spontant ”psykbryt” och genast vilja kasta i sig halva kakan eller ”passa på” bara för att man vågar tackar ja och fika sötsaker och veta att det går att göra utan att man känner sig smutsig eller att det nu måste dröja minst en vecka tills nästa gång man äter något sött.

Regelbundet ätande är A och O, det är min summering efter den här hösten.

Förutom regelbundet ätande har jag också insett hur mycket mer ”fulländad”, hel, stark, smart, sprallig, lycklig och social jag blir som människa när jag vid varje måltid äter både kolhydrater, fett och proteiner tillsammans.

Den kombinationen är oslagbar för min egen hjärnkapacitet, förmåga, talang, kreativitet och personlighet. Jag blir en riktigt bra människa när jag äter av kostcirkelns alla delar, t.o.m en rolig sådan att vara med (om man nu får skriva så om sig själv…?!).

Misströsta inte, du som läser här.

Undvek du familj och vänner igår för att sitta ensam och äta mat eller godis ensam?

Hoppade du över fikan?

Kanske har du tränat alldeles för länge idag?

Gått alldeles för långt?

Tänker du att det är något fel på just dig som aldrig tycks klara av att äta vanlig mat i rimliga mängder?

Tänker du kanske att Det aldrig kommer att lösa sig?

Tänk om!

Gör om och gör rätt.

Åt du åt helvete konstigt igår? För mycket eller för lite?

Det gör inget.

Det är en ny dag idag.

Och i morgon.

Och på måndag.

Du väljer själv när du är redo.

Men släpp då allt.

Ut med vågen, lightprodukter och testa ny mat som du inte har någon tidigare ätstörd relation till.

Det går att få en helt ny frisk hjärna.

Det går att få ett huvud som känns fräscht och piggt utan klibbiga ätstörda tankar.

Det går.

God fortsättning på er, alla ni fina där ute som envist väljer att följa mig på den här resan.

Ta hand om er!

Mat, Självhjälp

Livsviktigt att ha en putmage


Massor av livsviktiga fuktioner som ska skyddas!

Minns ni inlägget ”Smart och charmig med riktig mat” där jag ställde frågan varför jag plötsligt har fått getingmidja men samtidigt en mage hård som sten och som putar ut likt en bulle strax nedanför naveln?

Många som har slutat svälta känner igen sig i beskrivningen så jag tänkte passa på att lyfta fram en kommentar som jag tyckte var väldigt bra. Det är så dumt att nojja sig helt  i onödan och slösa tid och energi på saker när kroppen faktiskt bara gör sitt jobb!

Kloka Therese gav ett svar som länge etsade sig fast i mitt huvud:

”Det som petar ut är en blandning av magmuskler och livsviktigt fett som omger inälvorna och allt annat livsviktigt inne i magen.

Så har jag iaf fått det förklarat.”

Förutom Thereses förklaring stötte jag även på Giselas beskrivning i Mattillåtet (för övrigt den bästa självhjälpsbok som jag har läst! Rekommenderas varmt till alla som kämpar mot ÄS men framförallt även till alla ”friska” människor som ofta testar olika dieter, har sockerförbud och aldrig tycks hitta någon balans i sitt ätande).

Så här svarar Gisela van der Ster på frågan (som hon ofta får svara på) om det blir mer muskler eller fett vid viktuppgången?

”Kroppen strävar efter att tillfredsställa sina praktiska behov, så att den i första hand utvecklar tillräcklig muskulatur för att kroppen ska kunna bäras upp, vilket gör att man kan röra sig på ett naturligt och ändamålsenligt sätt (gå, sitta, stå utan obehag).

Ungefär samtidigt bildas ett skyddande och isolerande fettlager runt de inre organen, och därefter bildas underhudsfettet. Det är inte sannolikt att kroppen först gör A, sedan B och därefter C, utan processerna pågår samtidigt.”

Med detta i åtanke fortsätter jag att vara tacksam över min ”bulle” till mage.

Det isolerande fettlagret fungerar ju som en slitstark sköld för att försäkra mig om att jag kommer att leva i många år till. Utan det hade min dödlighet stigit med farligt många hundra procent… Och jag är så trött på att leva på marginalen.

Det är så himla onödigt att leva hårt och svårt helt i onödan!

En annan sak som jag kommer att tänka på samtidigt som jag skriver det här är att jag har slutat att ”studsa” fram som en boll när jag går. Någon som förstår vad jag menar?

Varför får man en snubblande / studsande gångsstil när man svälter?

Är det som texten ovan beskriver, att man tappar muskler och därför inte nyttjar benets svängrum fullt ut helt enkelt för att man inte har kraft till det?

Någon som vet…?

Mat, Självhjälp

Smart och charmig med riktig mat!

De senaste två månaderna har jag lyckats att leva på riktigt igen.

Det var över åtta år sedan sist.

Åtta år sedan jag fattade vad livet verkligen går ut på.

Min kropp har visserligen bytt form men det är tack vare mina större lår, armar och mage som jag faktiskt både orkar skratta, jobba hårt och umgås med vännerna igen.

Det är tack vare mina extro kilon som gör att jag vill göra det och tycker det är roligt!

Japp, så var det allså med den saken.

Det var tydligen dags nu.

Dags för upptäckten.

När ni har skrivit och frågat mig tidigare hur jag ser på det här med viktuppgången har jag tämligen enkelt ruskat det av mig.

Ärligt har jag svarat att jag faktiskt inte har kunnat se någon skillnad även om det såklart blivit många kilon extra på vågen sedan i augusti förra året. Hittills har jag enbart noterat att jag ser starkare och friskare ut. Mindre skör liksom.

Men i helgen gjorde jag den där berömda upptäckten. Ni vet, jag plockar åt mig min vanliga storlek (nästan alltid 34:a).

I provrummet kan jag bara konstatera en enda sak, det går inte längre.

Jag är ingen 34:a!

Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker att pressa mig i byxorna – det går inte. Det är bara att inse.

24 år gammal ”ska” man inte ha storlek 34. Inte jag i alla fall. Det är inte min ”riktiga” storlek när jag äter friskt utan att vare sig räkna kalorier eller väger maten längre (ja ni hör alldeles rätt, sedan två månader har jag helt slutat upp med siffer-nisse-fasonerna!). Det går!!!

Så länge jag fortsätter använda créme fraiche i köttfärssåsen (bara för att det är gott), äter extra potatis för att bli mätt, steker pannkakor i rikligt med smör (för att slippa ÄS-strulet med att smeten bränner fast i pannan), äter nötter för att det är det godaste som finns och därtill tillåter mig själv både godis och fikar minst några gånger i veckan – ja, då måste det får lov att vara högst naturligt att kroppen ändrar form.

Den gör ju det av all kärlek jag ger till den.

Nu både ser och känner jag skillnaden.

Jag befinner mig just nu på den där beryktade gränsen. Det är här som många brukar vända om. Ger upp. Går tillbaka till anorexialand.

Jag har också gjort det. Många gånger.

Så fort jag har varit uppe och balanserat på gränsen till ett ”friskt” BMI har jag blivit skraj och inte känt mig redo för ett ”friskt” liv. Därför har jag vänt tillbaka och återigen sökt tryggheten i ätstörningen.

Skillnaden den här gången är att jag inte tänker vända tillbaka. För det känns verkligen som att jag aldrig mer kommer välja det livet igen. Jag har gjort det här valet så många gånger, men aldrig tidigare har det känts så rätt som det gör nu.

Jättemärkligt att få lov att uttrycka det så här. I samma stund som jag skriver de här orden så hugger det till någonstans långt inne.

Det är som en röst som undrar:

Får du verkligen lov att skriva det här?

Har du verkligen lov att vara så här säker?

Tänk om det visar sig att du får fel?

Skit samma.

Jag lever här och nu och det känns jävligt bra. Jag har slutat upp med att ha skallen fullt med inbillade problem som ”tänk om…”

Ja, vaddå ”tänk om…”?!

Med en titt i backspegeln, så bra som jag har mått de senaste två månaderna har jag inte mått på åtta år. I samma stund som jag började borsta ut det sista av ätstörningen ökade min livskvalitet med ungefär 100%.

Numera skrattar jag flera gånger per dag, bara en sådan sak?! Det är värt att mina överarmar har börjat ”hänga” lite. Något som jag dock tycker är lite konstigt är formen på min mage som nedanför ”revbensregionen” är en smal midja men nedanför naveln är det som en liten ”bulle” ut (inget som hänger men som putar ut). Undrar om det kan vara magmuskler därinne någonstans eller varför blir det annars sådär? Känns lite konstigt…

Herregud, det är så mycket frågor man vill ha svar på när man kommit till det här steget och börjar kunna ta på ljuset igen.

Någon som minns Kamratpostens härliga frågesida med ”Kropp & Knopp” förresten?

Känns som att det inte skulle vara så dumt att införa en sådan frågesite för ätstörda… Det finns triljoner frågor som man vill ha svar på.

Hur som helst, ville bara berätta hur det går för mig och my best-body.

Stay tuned!

Mat

Frukost på Louie Louie

Goda surdegsmackor hos Louie Louie.

Helgen har varit härligt slapp på många vis.

Jag har haft tid att på riktigt sova ut och bara göra ”onödiga” saker (men som är absolut nödvändiga för att jag ska kunna fylla på mitt MåBra-Konto inför den kommande veckan).

Eller vad sägs om det här?

Inledde helgen med att sova tolv timmar i sträck (ja, när hände det senast?!).

Kände mig lite som en tonåring som varit ute och festat lite för länge när jag vaknade upp dagen efter och insåg att klockan var efter tolv på eftermiddagen…

Ja herregud, det kändes lite överdrivet faktiskt.

Kan för övrigt tipsa om att viktuppgången spelar stor roll för att man ska kunna sova både bättre och längre på morgonen. Ytterligare en positiv sak med att gå upp i vikt. Kroppen behöver inte skicka ut akutsignaler att man måste stiga upp och fylla på med mat. Stor skillnad jmf mot så länge man svälter och kroppens larmsystem tvingas gå på högvarv.

Käkade även frukost ute på ett nytt café som vi upptäckte på söder (nytt för oss men caféet är tydligen välkänt sedan länge bland söderkisarna).

Vi satt i drygt två timmar på Louie Louie.

Och vilka goda mackor sen! Äntligen ett fik med den typen av surdegsmackor som jag fullkomligen älskar och som har mer ”spännande” pålägg än bara ost och skinka. Men allra gladast blev jag över att de inte hade ”surdegsbaugetter” som bröd, vilket annars är rätt vanligt när caféerna skyltar med sitt surdegsbröd. Baugetter är jag nämligen inte särskilt förtjust i, även om det råkar vara gjort på surdeg.

Nej, desto segare och större hål desto mer smakar brödet. Vet inte varför surdegsbaugetterna blir så mycket sämre i både smak och  konsistens? Gillar iaf inte...

Dessutom har fiket en otroligt ödmjuk och trevlig personal som verkligen vet att fixa till en krämig latte. Även mysig inredning, lite 50-tal sådär. Verkar dessutom som att man kunde köpa skivor om man så ville.

Blir för övrigt så himla lycklig av söders alla caféer. De slår verkligen Östermalm och city med hästlängder.

Bra priser + att personalen är mer flexibel, känns inte som att man pratar till en vägg.

Så nu har jag tankat på med positiv energi inför veckan. Det är dags att ta nya tag!

Även kul att se att intresset är stort för 4goods inspirationskväll Free Your Mind.

Tävla kan du göra fram till och med torsdag kl 18. Därefter drar jag en vinnare som får följa med mig till Rival nästa måndag.

Ha en riktigt bra vecka nu hörrni.

Må gott!

Mat

”Du ser fräsch ut”

I morse tvingades jag inse att ytterligare ett par av mina byxor måste uppsöka en ny ägare inom kort.

Jag använde byxorna senast för cirka 2 månader sedan och då satt dem som en smäck.

Men i morse var det bara att inse faktum; KASTA BORT– den storleken kommer aldrig in i min garderob igen!

Stressad som jag var fick jag ta ett par andra byxor (som tur var passade dem, aldrig behövt tänka på stretchmaterial tidigare men gud så praktiskt det är!).

Det enda som matchade byxorna var en kavaj (som tyvärr inte var stretch) så det fick bli den, funkade med en scarf till då jag struntade i att knäppa kavajen.

Hur som helst, är jätteovan vid att kläderna sitter åt (man känner ju sig som en stoppad korv även om självklart så inte är fallet) och det är väl egentligen enda gången som jag påminns om att min kropp har lagt på sig en del extra kilon. Eftersom jag aldrig väger mig eller har någon helkroppspegel hemma har jag undvikit för mycket fixering vid hur min kroppsform utvecklas.

Men som sagt, i morse blev det mycket på en gång och det känns inte som en slump när det första min manliga kollega utbrister när jag rusar in på kontoret svettig under armarna, halvflåsig, med rufsigt hår och kläder som får mig att känna mig som en stoppad korv:

”Gud, så fräsch du ser ut, du gillar tidiga morgnar eller hur…?”

På två sekunder blev jag helt varm i kroppen. Fan vad fint sagt! Kunde inte ha fått en bättre start på dagen!

Som en tidigare tanig size zero har jag varit van vid att tjejer kan ha gett kommentarer som ”Åh, hur lyckas man bli sådär fint smal…?”

Dock har jag aldrig tidigare under de här åtta åren fått höra av män att jag ser bra ut. Snarare sliten, trött och tärd

Morgonens kommentar har jag levt på hela dagen och när jag gick hem var det en tjej som tyckte att jag såg ”obrottsligt pigg ut” (!?).

Jag kan inte tro annat än att allt detta är menat ska hända mig just nu. Det sker så många bra saker på samma gång att det måste vara menat att det  faktiskt är MIN TID nu, äntligen! Jag ser allt som ett kvitto på att jag verkligen är på helt rätt väg.

Har jag verkligen äntligen börjat fatta, på riktigt?!

Min kollega känner mig inte så bra men i morse skulle jag egentligen bara velat ha kasta mig om halsen på honom och samtidigt utbrista hur tacksam jag var över att han inte behöll sina tankar för sig själv.

Idag behövde jag höra det som allra mest. Och det fick jag.

Tack snälla!

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Vad händer med kroppen när man äter mer och tränar mindre?

Gårdagens inlägg ”Äta mer och träna noll, funkar det?” fick igång många intressanta kommentarer.

Här är en av dem:

”Jag förstår allt det du säger med träningen, att man ska känna för det och så vidare och man måste våga ha träningsuppehåll.

Men den stora skräcken ligger ju i vad som kommer hända med kroppen?

Jag har haft anorexi i 2 år, varit på behandlingshem i varberg och kommit upp i normalvikt.

Nu har jag dock börjat promenera varje dag, i bland flera gånger, istället för 1 gång i veckan som jag får för behandlaren.

Jag har också börjat dra ner på maten från innan (inte överdrivet mycket men det finns ätstörda tankar bakom varje val).

Det som hände med detta är att det blir svårt att sluta träna p.g.a. den svåra frågan:

Om jag tränar varje dag och äter mindre. Vad händer då med VIKTEN om jag både slutar träna och äter mer??

Ingen av behandlarna kan hjälpa mig med detta problem så kanske du kan ge ett bra klokt svar?

Vill verkligen inte hålla på så här, då jag klarade av att få ett normalt beteende EN gång, och nu är jag på väg att falla tillbaka.

Tror det är fler än mig som sitter på denna fråga! Vore jätte snällt om du ville svara!”

Så här är det.

Jag tänker inte komma med något rosaskimrande svar utan det som kommer ske är att du naturligtvis kommer att gå upp i vikt och din kropp kommer ändras lite.

Viktigt när jag säger ”ändras” är inte att du kommer bli mullig och slapp. Exempelvis kommer kroppen ”automatiskt” (dvs utan aktiv träning) se till att göra dig starkare = större muskler = större armar och ben, etc. Är du med på hur jag menar?

Kroppen strävar efter att se ut som en människokropp gör eftersom då funkar den också optimalt (med andra ord övervikt är inte naturligt för kroppen och därmed inget som den kommer att sträva efter).

Själv har jag som jag tidigare har skrivit aldrig förstått mig på varför man egentligen vill se ut som en Size Zero? Så kanske har jag haft det lite enklare på så vis att kunna ”acceptera” min egen viktuppgång.

Men ett tips om hur man kan tänka om t ex kvällsmackorna, glasstruten, nötpåsen, makaronerna eller pizzan är inte att tänka ”det här kommer att sätta sig direkt på låren eller nu blir min röv bred som en ladugård.”

Tänk istället att av all mat som du ”tar in” så bygger du en stark skyddssköld mot omvärlden (eller en glasbubbla som Blondinbella ibland tipsar om).

Ju mer energi du får i dig, desto starkare och robustare blir din sköld.

Följderna blir att du kommer t ex ha lättare att stå ut att trängas med folk i tunnelbanan på morgonen (mer tålamod + mindre humörsväningar tack vare stabilt blodsocker), frysa mindre, förstärka ditt hjärta (som är kroppens viktigaste muskel), blir mer stresstålig (när du äter regelbundet och varierat minskar automatiskt kaoset i ditt huvud och du kan bättre hantera krävande situationer), kan tänka logiska och smarta tankar. Du blir närvarande på ett helt annat sätt.

Så när jag själv utmanas med mat som fortfarande är läskig tänker jag att de här kalorierna behöver min hjärna och kommer därmed snabbt förbrukas snarare än att tänka att de ”sätter sig” på mina höfter.

Man blir inte tjock av mat.

Mat gör att man ser mindre skör och bräcklig ut.

Dessutom kommer du automatiskt få bättre självförtroende när du inte längre ser ut som en fjäder som enkelt skulle kunna blåsas omkull.

En högre vikt gör att du ser stabil ut och ger dig enklare respekt hos andra människor än om du ser ut som en klen liten flicka…

Vi hörs i helgen.

Må gott alla här inne!

 

 

Mat, Självhjälp

Fem dagar med vind i ryggen!

Just nu går det så bra att jag knappt vågar skriva ut exakt hur bra det faktiskt går med risk för att sticka ut hakan för mycket.

Men den här veckan med ett skafferi fullt med nya livsmedel och rutiner jämfört mot tidigare har verkligen fått både  min själ och smaklökar att dansa av lycka!

Ja, jag har haft en ny slags testvecka igen kan man säga. Jag kände att jag behövde lite nyglöd och i och med att jag känner mig mentalt stark just nu för att orka sopa ut den allra sista biten av anorexin vill jag höja ribban en sista gång – för jag SKA bli frisk!!!!

Den här veckan har varit så enormt annorlunda jämfört mot tidigare veckor. Då ska man ändå komma ihåg att jag inte svultit mig  under förgående veckor men ni vet hur det lätt blir, man slutar/glömmer bort att utmana sig och väljer helst trygga livsmedel som man tycker funkar. Då slipper man ju risken för att göra något ”dumt” som t ex att råka överäta eller bli svinsugen på fett och socker.

Sedan ett år tillbaka inledde jag mitt projekt Super Size Me! Visst har jag gått upp en hel del på de här tretton månaderna men dock har jag inte blivit någon padda (inte än!). 😉

Snarare är det väl om jag fortsätter i den här takten som jag gör nu som jag riskerar att detta blir verklighet… Eller?!

Nja, detta är väl egentligen bara vad Ana brukar pika mig med. Konstigt nog har hon faktiskt haft vett att hålla käft hela den här veckan.

Eller konstigt och konstigt förresten, jag har trots allt förberett mig noga inför den här veckan både hur jag ska agera och tänka.

Tänkt igenom och övervägt.

Vilka äckelkänslor kan uppkomma?

Vad kan jag göra för att de inte ens ska få komma fram?

Hur ignorerar jag bäst ev. ångest?

Den här veckans måltider har varit otäckt lika (läs: identiska) ”friska” människors. Som jag skrev igår har jag släppt kaloriräkningen helt den här veckan.

Efter att ha dragit ner på mina frukt- och grönsaksmängder en vecka och istället lagt till andra saker som tjocka skivor brieost, rejäla mackor, fetare mejeriprodukter, nötter både här och där, färdigblandad Pucko, panerade fiskpanetter (Willys egna har särskilt god panering), lyxat med creme fraiche och lättgrädde i maten och dagligen avnjutit njutningsmellanmål i form av t ex naturgodis, toblerone, Göteborgs kex (havrekakor med tranbär och russin – dock ej så goda som jag hade föreställt mig) och B&Js New York Super Fudge Chunk (heller inte så god som jag minns den, konstigt?!).

Jag håller på att avdramtisera mat som jag tidigare tyckte var spännande och ”farlig”. Jag har en hel lista full med mat som jag tänker smaka på för att kunna avgöra om den verkligen är värd att tänkas på och längta efter så mycket som jag har gjort.

Förhoppningsvis förvandlas jag faktiskt inte till en degklump. Och skulle så vara så är jag ju expert på att svälta mig, utan problem skulle jag kunna gå ner kilona igen och börja om. Eller hur?  Jag är ju expert på anorexi och har alltid valet att bli anorektiker igen om jag skulle vilja. Den ”möjligheten” finns alltid kvar.

Men om det friska livet vet jag inte mycket och just därför tänker jag den här gången utforska det på riktigt innan jag vänder om!

Ätstörningscoach

Gillar du din kropp?

Jag har själv aldrig riktigt förstått varför man vill sträva efter att se ut som en size zero.

Tvärtom har jag alltid tyckt att en vanlig kvinnokropp som tjejen ovanför är gudavacker!

***

Kanske kan någon klok läsare komma med lite bra tips till dagens läsarfråga.

Hur gör man egentligen för att acceptera en större kroppsstorlek? Hur har du som läsare gjort?

”Hej!

Vill först passa på och tacka för en helt fantastisk blogg. Den hjälper mig enormt mycket i kampen mot att bli helt frisk från äs.

Jag har haft äs sen jag var 13, dvs halva mitt liv, men har aldrig varit farligt sjuk.

Dock är jag fortfarande påverkad av äs men har, mycket tack vare din blogg, verkligen börjat ta itu med mina problem och har kommit långt.

Det jag tycker är svårast är inte maten och träningen utan att lära mig att tycka om mig själv, både det inre och yttre.

Hur har du gjort för att börja acceptera hur du ser ut? Är du nöjd med ditt utseende?

Har det varit jobbigt för dig att gå upp i vikt?

Tycker du att du kan se objektivt på din kropp eller tror du fortfarande att du är större än vad du är?

Tack på förhand!”

Jag har aldrig tyckt illa om varken mig själv eller min kropp. När jag har pendlat 10-15 kilo upp och ner i vikt har jag aldrig tyckt att jag blivit ful efter viktuppgången, tvärtom har jag tyckt att jag ser mycket fräschare och friskare ut.

Jag har aldrig haft någon förkärlek till det där bräckliga och sköra idealet, hatar nänligen att känna mig svag, som att jag ska gå sönder om någon rör vid mig. Mitt problem har aldrig varit de estestiska, viktnedgång har därför inte varit mitt främsta mål i den här kampen.

Det som jag har halkat dit på är istället själva hälsoboomen. Hälsoprodukter har länge varit som knark för mig. Jag  har blivit hög på endorfinerna från känslan av att äta nyttigt och träna mycket. Sen att jag tappade kilon blev en slags bieffekt av mina handlingar.

Så som svar på din fråga, nej det har inte varit jobbigt att gå upp i vikt, det jobbiga har istället varit själva känslan av att jag är ”smutsig” innuti. Idiotiskt men du vet ju själv hur hjärnspöken fungerar…

Jag är medveten om att jag fortfarande är smal och utan några problem fortfarande mår bra av att gå upp en hel del till i vikt. Men som sagt, jag är nog inte helt rätt att fråga om hur man lär sig acceptera sig själv… Jag har aldrig svurit över eller förbannat  min kropp, tvärtom gillar jag känslan av att känna mig stabil.

En större kropp inger större respekt och självkänsla, man får automatiskt lite lättare att vinna andra människors förtroende och få dem att lita på en. Vilket är viktigt för att kunna bygga starka relationer, både privat och i arbetslivet.

Kan inte låta bli att tycka att en större kropp (nu menar jag inte fet) är mer sexigt än en späd och klen kropp. En större kropp signalerar – utan att man tänker på det – styrka och det är alltid attraktivt.

Ätstörningscoach

Thank God – Its Friday!

Jaaaa, det ÄR fredag!

Som vanligt vid den här tiden – full fart mot helgen!

Nu ska jag ta det riktigt lugnt och sätta mig tillrätta framför teven, mjuka upp och fixa fötterna, äta middag och se på Sommaren med Göran (lånat hem ikväll).

Usch, jag VET att jag ligger efter med att svara på mail och kommentarer…

Ni som mailar och kommenterar flitigt, jag blir jätteglad att ni tar er tid och delar med er så mycket som ni gör. Om jag inte svarar så är det verkligen inte pga av nonchalans utan det är tiden som inte räcker till. Tyvärr trillar därför en del mail mellan stolarna och jag är hemskt ledsen för detta!

Svar på en kommentar iaf innan jag lämnar datorn för idag:

Emma undrar:

”Hej!

Jo jag har länge undrat vem det är som skriver denna blogg som e så fin och inspirerande!:) Kommer man aldrig att få se hur du ser ut?

Kanske bara en bild utan ansikte , något som man kan koppla till personen bakom skärmen.

Vill så gärna att de ska vara en sund person och inte en för smal person förstår du. Jag vill bara veta att man verkligen kan lita på att du e snart frisk, samt lita på dig?…

//Emma”

Jag kommer aldrig lägga upp en bild på mig på internet.

På nätet sparas allting för all framtid och jag tycker inte alltid att det bara är positivt att dela med sig så mycket som möjligt av sig själv för alla. Bara att skriva så personligt som jag gör här i cybervärlden är rätt ovanligt när det gäller mig, jag har hög integritet och sån är jag.

Sedan förstår jag att folk är nyfikna, det skulle jag också vara. Dock har jag iaf haft en bloggträff och förhoppningsvis blir det fler framöver. Du får komma dit på dem isf så får du träffa mig ”live”. 😉

Det enda jag kan säga är att jag mår mycket bättre än för ett år sedan, har ökat mitt BMI rejält från att ha legat på strax under 15, etcetera. Jag tänker inte försöka övertyga dig om något utan det här är fortfarande min resa som du får följa med på, en dag når jag mitt mål, 100% fri från ätstörningar.

Tills dess fortsätter jag kämpa och blogga på om olika självhjälpsknep som jag finner längs vägen.

Ha en go fredagskväll!


Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Kan man gå upp 4 kg på semestern?

Dagens fråga handlar om hur troligt det är att man går upp 4 kg under semesterveckan..?

”Hej.
Jag måste bara ställa en kanske lite konstig fråga men som är något jag tänker på ganska mycket..

Har haft en äs ca. ett år, men börjat ta mig ur skiten, äter enligt matschema men har dock inte gått upp i vikt, (men har inte jättestor undervikt i vilket fall)

Men till frågan;

Jag ska nämligen åka utomlands, dvs. inte särskilt nyttig mat, alkohol och ingen träning (tränar vanligtvis 6 dagar i veckan) och jag blir superrädd att jag ska rusa upp i vikt(och ja jag vet att jag behöver gå upp i normalvikt men vill såklart inte rusa upp) under denna vecka..

är det ens möjligt att man kan gå upp typ 4 kg på en vecka eller är det min hjärna som bara spökar med mig?

kanske en dum fråga men jag kännde mig tvungen att fråga någon..”

Jag tar upp frågan i bloggen för det är väldigt många som skriver och vill höra hur en viktgång ser ut.

Tyvärr kan jag inte ge något bra svar.

Det finns säkert minst 100 olika svar på frågan varför vissa går upp snabbare i vikt än andra. Jag vet inte varför.

Våra kroppar är så olika, vi äter olika, rör oss olika, jobbar med olika saker, använder hjärnan på olika sätt – det finns så många processer i oss som inte ens forskarna förstår till 100%. Därför passar jag helst sådana här frågor.

Nu frågar du iof om det ens är möjligt att gå upp 4 kg på en vecka.

Mitt svar är jag vet inte om det är möjligt, det enda jag kan göra är att tänka på hur det var för mig.

När jag missbrukade träningen förbrände jag omkring 5 000 extra kalorier per vecka. Sedan slutade jag tvärt och började istället lägga till kalorier trots att jag inte tränade något längre.

När jag ser den här ekvationen framför mig, nedskriven, ploppar ögonen nästan ut på mig. För det blir så svart på vitt. En elak röst viskar plötsligt i mitt huvud att jag borde vara jättetjock – men det är jag ju inte!

Långt ifrån och ändå äter jag betydligt fler kalorier extra per dag än för ett år sedan.

Logiskt sätt kanske man tänker att jag borde vara en tjockis nu med så mycket extra energi helt plötsligt. Jag menar från 5000 kcal/vecka (dvs 20 000 kcal i månaden!?) till att i över 52 veckor knappt förbränna något alls. Den enda träningen jag har gjort har varit nu under sommaren och då har den legat långt ifrån de gamla träningsdoserna.

Med det i åtanke tror iaf inte jag att du går upp 4 kg på en vecka. Av egen erfarenhet vet jag att ”onyttig mat” (vad är det egentligen?!) knappast räcker till för att du ska lägga på dig extra kroppsmassa under den här veckan.

Men sen har du säkert hört det här med vätska i kroppen. Det kan skilja sig från dag till dag och därför tycker jag man ska skippa vågen och istället hitta ett ”trivselspann” som säger mellan t ex 60-65 mår jag bra att väga. Det är inte livsviktigt att det är exakt 61 kg utan någonstans där omkring och behöver då varken känna att jag måste svälta eller träna.

Hoppas detta blev en tankeställare och ha så kul på resan.

Lämna demonerna hemma för ett tag och slappna av. Ät gott och lev livet, annars kunde du ju lika gärna ha stannat hemma, eller hur?

Salladen smakar likadant utomlands som hemma, så passa på att testa något nytt!  😉