Anorexia, Ätstörningar, Ätstörningscoach, Frisk från ätstörningar

När är man frisk?

4_large

Ja, när är man egentligen frisk?

Själv tror jag att tillståndet ”frisk” kan vara ganska personligt och variera från person till person. Det finns förstås också vissa mätmetoder som man kan använda sig av för att mäta BMI och vikt hos en person med ätstörningar. Utifrån detta går det sedan att dra vissa slutsatser om hur personen mår. Dock säger siffrorna långt ifrån allt. Dagens mätmetoder är ganska trubbiga och de kan inte berätta allt om hur personen mår rent psykiskt. Det är därför som många personer kan gå runt med en ätstörning i huvudet men ändå verka ha en frisk kropp utåt sett. Eftersom en del personer med ätstörningar kräks eller hetsäter så går det tyvärr att hålla sjukdomen dold länge utan att någon i ens omgivning upptäcker att något är fel.

Med andra ord kan du ha en frisk vikt och ändå vara väldigt ätstörd.

Visst bör man måttligt väga in hur kroppen ser ut men eftersom jag själv har varit både underviktig och normalviktig under mina år av ätstörningar så vet jag att sjukdomen inte alltid har suttit i hur många kilon jag väger. Den kan göra det men långt ifrån alla gånger. Det är mycket vanligare att vara normalviktig och ha en ätstörning.

Fokusera på friska beteenden
Bortsett från vikten bör man snarare fokusera mer på beteenden. Om du fortfarande har mycket fokus på vikt, mat, kropp (i många fall även träning), drar dig undan socialt och saknar energi för att orka göra saker. Ja, i så fall kanske du fortfarande inte är helt frisk?

Under min väg tillbaka så funderade jag ofta på om jag ännu var helt frisk eller inte. Jag hade liksom glömt bort hur det skulle kännas när man var det. Hur ett liv som frisk kunde jag bara fantisera om. Det var så längesedan jag var det. I perioder kunde jag på allvar tro att jag var frisk men det brukade alltid visa sig så småningom att så inte var fallet.

Exempelvis fick jag i perioder fortfarande ångest efter en viss typ av mat. Jag kunde inte riktigt äta precis så fritt som jag ville. Jag tyckte ofta att jag åt allsidigt men i själva verket varierade jag mellan mina trygga välbekanta livsmedel och testade sällan någon ny maträtt. På så vis höll sjukdomen mig tillbaka på samma trygga platå, vilket tyvärr är vanligt att väldigt många som varit sjuka gör. Jag nöjde mig länge med att vara bara ”halvfrisk” eller ”nästan frisk” genom att stanna kvar i den berömda gråzonen.

Du vet när du är frisk
Men den dagen jag väl blev frisk så var det inte längre någon tvekan. När jag väl blev det så visste så visste jag instinktivt. Jag blev förstås inte frisk över en natt utan friskheten kom smygandes. Det tydligaste tecknet var att jag inte längre hade en röst i mitt huvudet längre. Istället var det jag som bestämde. Jag tänkte på vad jag ville, åt mat som jag var sugen på och ägnade mig åt olika aktiviteter om dagarna som inte alltid hade med mat eller träning att göra. Mitt tidigare starka behov av att ha kontroll hade minskat drastiskt. Även fast att jag alltid kommer att vara en person som gillar att planera så hade jag blivit mycket bättre på att anpassa mig om något oförutsägbart inträffade genom att vara spontan och ta dagen som den kommer.

Jag hade plötsligt både lust och ork att hitta på saker. Maten fick inte lika stor plats längre i mitt liv och det gjorde att det blev mycket enklare för mig att vara flexibel oavsett vad det handlade om. Jag tränade inte längre för att förtjäna en viss typ av äta. Mat som belöning eller bestraffning trodde jag inte på. Jag kunde plötsligt äta vilken mat jag ville oavsett om jag hade tränat eller inte. Det var en fantastisk insikt och känsla av frihet.

Förebygg återfall och ta inte ut dina känslor på maten
När jag blir utsatt för stress idag (hej på dig livet!) har jag hittat rätt verktyg för att att ta hand om den och inte låta mina känslor gå ut över maten när det stormar omkring mig. Kan jag förebygga återfall så gör jag gärna det – något annat känns mycket onödigt. Jag äter varken mer eller mindre bara för att jag är stressad. Det är många som dövar sina känslor och stress med hjälp av mat men det löser bara problemet för stunden. Undvik du också att gå i den fällan!

Under min resa av tillfrisknad och trettio års livserfarenhet har jag lärt mig att det är mycket bättre att tidigt försöka identifiera själva roten till problemet för att ta reda på varför jag känner som jag känner om jag till exempel är nedstämd eller orolig. När jag väl har tagit reda på själva orsaken bakom så är det betydligt enklare att senare lägga upp en konkret handlingsplan som går ut på att ta tag i det verkliga problemet rent praktiskt istället för att backa undan för det.

En god självkänsla är nyckeln till allt
Tilläggas bör att att resan till att bli frisk går mycket enklare med en god självkänsla. Oavsett om det handlar om att lyckas bli frisk från en ätstörning, prata högt inför folk, byta arbete eller något annat så utgår allting ifrån att du är så trygg i dig själv att du vågar ta dig an det som utmanar dig. Det är utmaningarna som i längden får dig att växa och utvecklas till den person som du vill vara.

Då en god självkänsla visade sig bli en av de viktigaste nycklarna för att jag skulle lyckas bli frisk så kommer det ett eget inlägg om hur man kan öva på att stärka sin egen självkänsla i nästa vecka.

Vad tycker du? När är man egentligen frisk från en ätstörning? 

Ätstörningar, Frisk från ätstörningar

Normalviktig och ätstörd?

Normalvikt ätstörning
Visste du att tvärtemot vad många tror så är majoriteten av de som drabbas av en ätstörning inte underviktiga?*

Det är mycket vanligare att vara normalviktig och ha en ätstörning. Det är en av anledningarna till att det som anhörig kan vara svårt att upptäcka en ätstörning i tid.

Många drar sig för att söka hjälp i tid eftersom att det är en vanlig föreställning bland drabbade att man måste vara väldigt mager för att ”förtjäna” vård. Många tror att de inte är speciellt sjuka eftersom vågen vittnar om att de har en på pappret frisk vikt.

Med detta vill jag ännu en gång förtydliga att en ätstörning inte alltid har att göra med hur mycket eller lite du väger. Det kan göra det men behöver inte alls svara så. Det finns väldigt många olika sorters ätstörningar.

Du kan ha en frisk vikt och ändå vara väldigt ätstörd. En del kräks eller hetsäter och på så vis behöver inte sjukdomen alltid synas på vikten. Någon annan kan ha slutat att svälta och gått upp i vikt men ändå ha kvar sjuka beteenden och tankar kring mat trots att de har en frisk kropp.

Av alla olika ätstörningar som finns så är det bara anorexi som definieras av att personen har undervikt.

Ätstörningsforskarna Rachel Bryant-Waugh och Hannah Turner genomförde en studie där de kom fram till att bara 6% av alla ätstörda som behandlas i specialistvården är anorektiker. Det innebär att över 90% har en annan slags ätstörning (t ex bulimi, ortorexi eller hetsätning) där det vanligaste är att den drabbade är normal- eller överviktig

Ätstörningen sitter med andra ord inte i hur smal du är. Det handlar mer om hur dina beteenden kring maten är.

Om du  har mycket fokus på vikten, maten och kroppen (samt i många fall även träning) och drar dig undan socialt samt är orkeslös och saknar energi. Ja, då kan det vara tecken på ätstörningar.

Frisk och Fri (Rikföreningen för ätstörningar) ger konkreta tips på hur du kan få hjälp och söka vård (klicka på länken). Kom ihåg – det är inte siffran som avgör om du har rätt till vård eller inte.

Snarare, hur mår du inombords? Hur ser det ut inne i ditt huvud? Det vet bara du.

Mat, Självhjälp

När är man frisk?

Jag såg att några av er hade lite tankar och funderingar kring det här när mensen kommer tillbaka: Den kom

En av kommentarerna:

Vilka är de viktigaste friskhetskriterierna att gå på enligt dig?

Fysiska och psykiska?

Viktigt att betona är att jag inte är medicinskt kunnig och ingen talesperson som kan bedöma när man når den ”friska gränsen”.

Det enda jag kan säga är att jag vet att det finns många kvinnor som menstruerar men ändå tänker osunt mycket på mat, träning och kalorier.

Bara för att man har mens betyder det inte att man är frisk.

Det är detta som är ganska så lurigt eftersom många av de tjejerna som ofta intervjuas i tidningar eller i TV när man gör ett reportage om ätstörningar, ofta är eller har varit väldigt underviktiga.

Lika lite som ätstörningar har att göra med vikten, lika lite säger mensen om hur personens tankar faktiskt ser ut i huvudet.

Tycker det är viktigt att betona detta särskilt eftersom det är vanligt att många undviker att söka hjälp för att de inte riktigt ”vet” vad de ska söka för, då de båda menstruerar och väger normalt.

Dock är ätstörningar så vanligt idag att ingen som behandlar ätstörningar kommer att tycka att du är konstig om du bara vågar ta kontakt och berätta hur du känner kring mat och / eller träning.

Det finns många eldsjälar där ute som är beredda att fånga upp och verkligen vill hjälpa dig!

Det som jag framförallt ser som kvitto på att min egen friskutveckling är – förutom att kroppen har visat att kunna återhämta sig – just det faktum att jag i princip aldrig längre tänker tankar som:

Är jag frisk nu?” eller  ”Är detta att vara frisk?”.

Jag pratade med en vän om detta häromdagen.

I början och väldigt länge under min friskprocess tänkte jag nämligen så gott som dagligen på det här med friskheten.

Så fort jag vågade utmana mig själv med nya livsmedel och matvanor tänkte jag direkt:

Undra om den här spaghettin betyder att jag är frisk nu?” eller

Oj, nu har jag vågat äta sötsaker ganska många gånger den här veckan – är jag mycket friskare nu då än innan?

Summan av kardemumman:

Frisk för mig handlar inte längre att tänka eller analysera så mycket huruvida jag är frisk eller inte.

Detta är i sig rätt logiskt för ju längre jag har kommit desto mindre skäl har jag ju faktiskt att fundera över det. För till vilken nytta då?

Äter man, så äter man ju, om ni förstår..?

Jag skulle kunna skriva minst 10 st olika inlägg om det här med att bli frisk, själva friskutvecklingen, etc. men det får bli en annan gång. Tycker det räcker så här men det finns många andra vinklar att ta upp i det här.

Tack än en gång för att ni är ni och har velat följa min resa under de här 1,5 åren.

Vi  börjar närma oss slutdestinationen, mina vänner…

Mat, Självhjälp

Beach 2011!

I morse när jag stod framför spegeln och småstressad drog tröjan över huvudet var det något som hastigast fångade min uppmärksamhet.

Min kropp.

Jag brukar inte spegla mig, av vilken anledning vet jag inte. Vi hade knappt några speglar hemma under min uppväxt så det kan ha med det att göra.

Men idag slog det mig.

Det här kommer bli min första sommar jag möter som vuxen kvinna.

Det är fakta.

Jag har inte längre en förpubertal tanig liten flickkropp.

Av alla gånger som jag tidigare har gått upp i vikt har jag aldrig nått så här långt upp på BMI-skalan. Förr har jag bara sniffat på gränsen till en frisk vikt men aldrig någonsin vågat ta klivit fullt ut och av egen fri vilja (utan tjat från omgivningen) vilja stanna kvar där.

Den här gången är det annorlunda. Jag vill verkligen aldrig mer gå ner i vikt igen.

Jag vill aldrig mer bli sjuk!

Jag har inte vägt mig på över ett halvår men de nya klädstorlekarna ljuger inte.

Det är första gången i mitt liv som storlek 36 sitter för tajt och blir därför tvungen att slåss med alla andra shoppingsugna om 38:orna.

Plötsligt är det inte längre någon som ifrågasätter när jag berättar att jag fyller 25 i år. Ingen som höjer frågande på ögonbrynen. Ingen som längre synar min kropp i detalj och undrar varför jag ser ut som jag gör. Ingen som undrar vad mitt problem är…

Hösten 2009 hade jag precis påbörjat min självhjälp a la vikt- och kroppsexperimentet Superskinny goes Supersize Me! I samband med det gjorde jag en intervju med en tjej som frågade bland annat om vilka mål jag hade.

Jag sa att ett mätbart mål var definitivt att jag sommaren 2010 ville kunna promenera stolt i ett tunnt linne eller en bikini på stranden med havet skvalpandes runt fötterna. Jag hoppades på att ha kommit så långt i min friskutveckling vid det laget att en frisk kropp inte skulle vara en fantasi längre.

Sommaren 2010 skulle jag äntligen ha en kropp som jag inte inte behövde skämmas för och som alla glodde på.

Jag ville inte längre att folk skulle må illa av att vare sig se eller ta på mig.

Minns du det här, M?

Jag nådde inte riktigt dit.

Sommaren 2010 var jag fortfarande rätt smal även fast att jag hade blivit betydligt bättre både kroppsligt och mentalt sett.

Men den här sommaren, vet ni vad?

Detta är min sommar.

Jag ser fram emot att få köpa min första riktiga tjejiga sommarklänning.

Det ska vara en klänning som dansar när jag rör på höfterna. En klänning som jag får lov att gå i med naken rygg och fräkniga axlar. En klänning som visar att jag är jag. En klänning som påminner mig om att jag inte är född till man utan med kvinnans underbara genetik.

De sista veckorna har jag även varit och provtränat till och från. Det är så trist att springa utomhus när det är kallt och väglaget dåligt.

När jag springer på löpbandet och ser mig i spegeln ser jag för första gången riktig glöd i mina ögon. För en gång skull springer jag där av rätt anledning. Inte för att jag måste eller för att jag har ett schema att följa.

Tvärtom ifrågasätter jag inte längre alla som säger sig gilla att träna. Alla är inte destruktiva träningsjävlar även fast att jag länge har gått runt och trott det. Alla som tränar är inte slavar under en ätstörning.

Jag har upptäckt att det är roligt så länge man går dit för att man behöver en paus eller ett amdrum för ny energi. Det tråkiga uppstår när man gör det till en rutin och slutar fundera på vad träningen ska vara bra för. Bränna kalorier är helt oväsentligt.

Jag vill vara stark och orka med mitt jobb och ha ett fungerande socialt liv, vilket är en omöjlighet att få ihop ifall jag skulle välja att hänga på gymmet varje dag igen.

Så det kommer aldrig att ske.

Jag väljer numera istället att lägga min energi på viktigare saker, på sådant som har betydelse och som räknas även tio år framåt i tiden.

Ni är en del som undrar hur jag gör för att ”orka med” mina nya kropp.

Jag kan säga så här att jo, jag har också s.k ”fuldagar”. Dagar då jag bara känner mig så fel, fel, fel!

Men när jag känner på det viset har en viktig utgångspunkt i självhjälpen varit att just dessa dagar försöka att omge mig med människor som jag vet att jag mår bra av, skrattar med och känner mig trygg med.

Människor som ger mig energi.

Mörka dagar bör alltid undvikas att vara ensam med sina tankar för det är då ätstörningen ser sin största chans.

Dock ska tilläggas att om det har varit en sak som jag har haft väldigt svårt för så är det just att kunna omge mig med nära vänner när jag verkligen har behövt det.

Jag har saknat ett nära socialt nätverk under hela min viktuppgång och friskutveckling.

Min räddning har varit att jag har fantastiska kollegor med vilka det är omöjligt att tänka på tråkigheter.

Även om jag skulle känna mig låg på morgonen så vet jag att så fort jag kommer innanför dörren på jobbet så är jag i trygga händer i minst 8 timmar. Det är tillräckligt länge för att ätstörningens blåmärken ska ha hunnit försvinna och jag ha smittats ner med pigg och bra energi lagom tills det är dags att åka hem igen.

Enligt mina erfarenheter så stavas bästa medicinen mot ätstörningar:

Friska människor

De får gärna vara neutrala och opartiska. Dvs nära familjemedlemmar kan det vara svårare med då nära relationer har tendens att ibland stjälpa mer än hjälpa även fast att deras stöd såklart aldrig är av ondo. Så har det iaf tyvärr varit ofta för mig.

Utöver arbetskollegor har jag även haft en bästa vän som rest jorden runt i flera år och som jag träffat max 1-2 gånger per år. Jag har aldrig yttrat något om mina långa sjukdomsår till henne men hon är en sån person som förstår utan att så mycket behöver sägas.

Hon är en sådan person som jag önskar att alla som kämpar mot ätstörningar skulle få ha i sina liv. Jag är övertygad om att friskprocessen skulle gå så mycket snabbare då!

Hon är en sådan där sprallig tjej som vet att ta vara på livet.

Varje gång jag är med henne påminns jag om att se det lilla i varje ögonblick. Tar vara på den korta tid som vi har fått. Hon påminner mig om allt det som jag har slösat bort. Varje dag.

Hon är varken tjock eller ful.

Hennes ögon skrattar lika ofta som munnen.

Hon måste ha minst en maraboukaka per dag, annars blir hon grinig.

Hon är kreativ, vig i kroppen och snabb i huvudet.

Hon är en sådan som alla vill prata med.

Hon är en sådan som man vill ska tycka om en…

Hon ÄLSKAR mat.

Hon är den vackraste jag vet.

Hon är också den enda unga människan som jag känner som säger att om hon skulle dö i morgon så skulle det ändå vara okej. Hon är ändå så nöjd med livet och allt som hon har fått vara med om så här långt

Och nej, hon är inte en 80 år gammal tant, utan bara 24 år.

Jag jobbar just nu hårt med att försöka se till att alla som vill ska möjligheten att få ha en sådan här person i sitt liv.

En ambassadör för livet, så vackert och så välbehövt.

Skulle du också vilja ha en solstråle i ditt liv…?

Ätstörningscoach

Anorexi = aldrig sjuk?

Som många av er säkert känner till vid där laget gillar jag att då och då lyfta fram saker som inte alltid står hugget i sten vid svält och anorexi.

Det vill säga reflektioner som jag eller någon av er går och bär på i  samband med viktuppgången och friskutvecklingen.

I morse när jag vaknade kändes mitt huvud stort som en stor boll.

Det tog två sekunder för mig att upptäcka att jag inte hade någon röst.

Snor överallt.

Nej, nej, nej…!

Med andra ord – jag hade åkt på en riktig dunderförkylning!

När jag dessutom verkligen anstränger mig och känner efter om det kanske finns någon mer smärta som ligger kvar och lurar på fler ställen i kroppen så kan jag faktiskt nästan uppleva en slags inbillad öroninflammation.

Inte riktigt så illa är det kanske.

Men flera känner säkert igen känslan innan något bryter ut?

Hela min kropp känns som en klubbad säl och jag är så öm i lederna att jag undrar vad fasiken som är på gång egentligen?

Allt jag vill just nu är att få sova.

Klockan är inte ens sju men jag vet att om jag lägger huvudet på kudden nu så kommer jag nog inte vakna förrän det är lagom att stiga upp och gå till jobbet.

Så det är kanske en bra idé?

Supertrist för er att få höra om andras krämpor men vänta lite hörrni, ha inte så bråttom för här kommer min poäng:

Nämligen att jag inte har varit sjuk en enda gång under alla mina sjukdomsår, dvs då jag har varit underviktig och svultit.

Jag minns att när jag var i början av min anorexi som 16-åring så var min mamma väldigt orolig över vad som ev. skulle kunna hända mig ifall jag fick någon sjukdom under tiden som jag var så underviktig.

Kommer ihåg att min behandlare såg mamma stint in i ögonen och utbrast:

”Vet du, det är faktiskt inget som jag tror du behöver att oroa dig för särskilt mycket. För under alla mina år som sjuksköterska har jag noterat att nästan inga av dem blir sjuk under sin anorexi. Kan tyckas märkligt för en utomstående men förmodligen beror detta på att kroppen faktiskt redan är sjuk (den svälter ju!) och därmed har fullt upp med att försöka bli kvitt sjukdomen anorexi . Det är som att allt annat rinner av dem och kroppen blir som immun mot andra yttre påfrestningar.”

Så nu när jag idag får min första riktiga förkylning på över åtta år är det en smula chockerande. Jag har helt glömt bort hur det är att PÅ RIKTIGT vara sjuk.

Det som dock är lite lustigt är att jag blir mer upptagen av tanken på att det faktiskt händer mer än att jag beklagar mig över hur dålig jag känner mig.

Jag tror mig nämligen se ett mönster, inte särskilt fräscht men ändå ett tecken på att jag har en kropp vars tidigare ”onödiga” funktioner har börjat att fungera igen.

Sjukdomar, förkylningar, otyglade hormoner, mindre smickrande finnar både här och där, flytningar och – STOP!

Här drar jag gränsen för fler detaljer. Räcker så.

Men jag tror ni förstår vad jag är ute efter.

Någon som känner igen sig? Är det så här kroppen fungerar?  Den låter sig inte påverkas av ytterligare sjukdomar så länge den befinner sig i svältläge?

Om det är sant häpnas jag än en gång över hur intelligent kroppen är. Jag har för länge sedan slutat att förvånas över alla dess smarta funktioner.

Hur kunde jag någonsin vilja göra dig så illa?

Så dumt!

Ångest, Mat, media, Självhjälp

– DÄRFÖR blir vi ätstörda!

Vilket himla liv det har varit kring Veckorevyns kampanj Size Hero.

Vissa är för, andra emot.

En del tycker det är bra medan andra menar att Veckorevyn bara är ute efter att få sälja fler lösnummer.

Själv vet jag inte vad jag tycker.

Eller jo, det gör jag faktiskt.

Jag vill så gärna gilla det här men något i deras IDENTITET-PROFIL-IMAGE stämmer inte (ni som har studerat marknadsföring förstår vad jag menar).

Här kommer en snabb skola i hur ett företag blir framgångsrikt i sin marknadskommunikation genom att bygga upp en god relation med dig som konsument:

IDENTITET – Jag är (dvs Veckorevyns egen syn på sig själva)

PROFIL – Jag vill vara (Veckorevyns profil är den sammanhållande länken mellan identitet och image. Genom att profilera sig på ett genomtänkt sätt t ex via PR och marknadsföring kan VR påverka sin image i den riktning dem själva önskar.)

IMAGE – Jag uppfattas (den uppfattning som uppstår i ditt och mitt medvetande när vi kommer i kontakt med varumärket Veckorevyn)

En av anledningarna till att så många ifrågasätter VRs kampanj är förmodligen för att företaget inte har lyckats att få ovanstående bitar i balans.

Kort sagt, tidningen säger något som man vill vara och brinner för men bredvid Size Hero-budskapet pysslar man sedan med lite andra saker som inte går i linje med det som man tidigare har sagt.

Alla framgångsrika organisationer bygger på medarbetarnas egen delaktighet och medvetenhet om
syftet och framtidsvisionen för verksamheten.

Det vill säga det räcker att de enskilda medarbeterna har bloggar eller på annat sätt utstrålar (t ex i tidningens övriga texter) där det tydligt framgår att man har helt andra värderingar än det tidnigen i sin profil kämpar för att kommunciera – då faller heller idén.

På samma sätt om enskilda medarbetare representerar VR i olika paneler och debattprogram. När man gör det krävs det verkligen att personen uppfattas som trovärdig, annars blir vi direkt misstänksamma och ifrågasätter om tidningen verkligen är så ärliga som de själva säger.

För egen del har jag aldrig haft problem med att se snygga och smala tjejer på bilder. I alla fall har jag aldrig tänkt att ”så ska jag också se ut”.

Men jag har ändå själv varit en Size zero (visst låter det betydligt glamorösare än anorektiker?).

Och varför jag egentligen inte bryr mig ett dugg om vad VR gör och inte gör har mer att göra med att jag blir orolig att folk tror att det räcker sen.

Att det är tillräckligt att bara byta ut Size Zero tjejerna mot större modeller.

Att det blir bra sen.

Att folk tror att detta räcker för att lösa problemet med varför så många tjejer (och killar!) utvecklar ätstörningar.

Jag tycker Hanna Fridéns inlägg i debatten är intressant.

Hon skriver:

Vilken ung människa vill bli en medelmåtta?

”Vet ni en sak som motiverade mig? När man visade upp bilder på vanliga kvinnor.

Varför skulle jag vilja vara en medelmåtta?

Jag ville vara bäst!”

Kanske är en förändring av mediebilden en bit på vägen i syfte att förebygga ätstörningar. Jag har själv ingen aning om detta.

Men en sak vet jag.

Det är inte bara pga mediebilden som så många av våra närmaste vänner idag befinner sig i en gråzon bland ätstörningar… Med huvudena proppfulla av bantning, LCHF, kalorier, matförbud, sockerransonering träningshets och ÅNGEST.

När VR får så mycket utrymme blir jag lite orolig att vi glömmer bort allt det andra. Det där som inte syns lika tydligt. Det som alla kanske inte tänker på men som vi matas med flera timmar varje dag.

Allt det där andra som fick mig själv tappa så många kilon att mitt BMI en dag låg snäppet under 15.

”Allt det där andra” är allt det där som är svårt att peka ut och sortera i fack.

Men som tillsammans utgör viktiga ingredienser i det livsfarliga receptet för hur en person enkelt ska utveckla ätstörningar.

Saker som triggar ätstörningar: (tillsammans blir de en stor bomb som en dag exploderar!)

När man med flera hundratusentals läsare skriver om hur effektivt det är att banta med barnmat (tycker inte att det här är ett dugg kul och då är jag ändå inte någon humorbefriad person)

Skribenter som spottar ur sig artiklar om hur länge man måste jogga för att bränna fem geléhallon (Till vilken nytta? Jag garanterar att dem som läser artiklarna är dem som har minst nytta av den här informationen!)

Hälsotidningar som uppenbarligen saknar kunskap om näringslära och gör enskilda livsmedel till bovar och ”farlig mat”.

Självutnämnda hälsogurus eller slarvigt pålästa personliga tränare (inte sällan med stora bloggar eller hälsospalter) som har en underton i sina texter att allt som innehåller socker är dåligt för oss.

Stora bloggare som uppenbarligen är köpta av något hälsoföretag och går loss i varannat inlägg om sin fixering vid smalhet och hur bra det är att äta så här och utesluta det här, bla bla bla…

Fåniga tidningsrubriker som t ex ”Maten som ger dig plattmage” eller ”Maten du ska undvika

Tanken med listan är inte att peka ut någon.

Snarare är den ett sätt att på ett pedagogiskt sätt visa på ett litet urval som tillsammans med all annan missvisande hälsoinformation (där källgranskning ofta saknas) som vi dagligen bombaderar våra hjänor med enbart leder till en och samma sak:

ÅNGEST

… som på sikt leder till…

ÄTSTÖRNINGAR (även om man ingen tror det i början som nyfrälst hälsofantast för då mår man bara såååå bra)

Den magiska trollformeln i de ätstördas värld lyder nämligen:

Många bäckar små…

Mat

Inget sex men smal


Ledsen för en smått kryptisk rubrik men jag tyckte den passade rätt bra in på ämnet som jag tänkte ta upp idag.

För några dagar sedan tipsade ni mig om vad som eventuellt är anledningen till att jag har fått rätt mycket så kallade ”tonårsfinnar” på sistone.

Mer om det finns att läsa här: Svälten är över – varför får jag finnar?

Jag förstår att finnarnas plötsliga upppkomst har med hormonerna i kroppen att göra vilket i sin tur fick mig att läsa på lite extra om det. Ungefär samtidigt fick jag ett mycket tänkvärt läsarmail som också har en hel del med detta (hormoner) att göra.

Saxat ur mailet:

”… kring beröring, och sex, när man har anorexi. De funktionerna är ju helt off och jag får höra lite tjat då och då från pojkvännen att jag aldrig tar initiativ till sex eller är en sexuell person, vilket jag också förklarat att jag knappt har sexlust när jag fortfarande väger för lite.

Detta sårar mig också, i och med att han inte förstår mina förklaringar och fortsätter pressa mig.

… jag skulle jättegärna vilja höra andras berättelser och hur de går för andra som är sjuka i en parrelation?”

Det skulle jag också gärna vilja veta!

Ofta blir jag väldigt förvånad över att så många med anorexi tycks leva i en relation – detta går inte riktigt ihop för mig då jag själv under min svältperiod gjorde allt för att undvika att en kille ens skulle våga flirta med mig.

Jag såg rött direkt och blev livrädd att han skulle vilja lära känna mig ännu närmare och på så vis avslöja mitt livs största hemlighet och till på köpet vilja stoppa mig från att fortsätta svälta och träna så mycket som jag ville…

Dessutom – pga brist på hormoner (?) – har jag ändå känt mig fullständigt asexuell.

Sedan jag var 16 år har jag stått helt likgiltlig inför sex och t.o.m äcklats av det. När det gäller kramar, beröring eller en sådan enkel sak som att spontant kroka en väns arm är jag fortfarande långt efter mina jämnåriga.

Beröring är fortfarande jättesvårt även fast att jag ska medge att det börjar bli bättre. Vet inte riktigt varför för jag har aldrig tyckt illa om min kropp eller ”skämts” och tyckt att den varit ful. Allt har haft att göra med att jag inte kännt någon lust för något.

Idag känner jag i alla fall stor skillnad på en ”varm” kram och en ”hastig” kram – en merit för mig kan jag säga så kanske ni förstår hur illa ställt det har varit…

Men som sagt, vad jag har kunnat läsa mig till så finns det många olika slags hormoner i kroppen som styr olika saker.

Sexualitet är en av dessa saker.

En annan sak är att om man har hormonbrist så har man svårt att reagera på saker och ting. Jag antar att det är därför som många i anorektikerns omgivning ofta kan uppleva personen som känslokall och / eller egoistisk.

Inte så konstigt egentligen, jag tror att många av oss kan skriva under på att likgiltligheten är ett mycket utmärkande – dock ej särskilt smickrande personlighetsdrag – för en anorektiker. Man har svårt att känna känslor och engagera sig i saker och personer.

Så du som lever i en relation idag, hur funkar det för dig? Vi är många som undrar..

Träffades ni möjligen innan du utvecklade anorexin eller var du redan sjuk när ni blev tillsammans?

Mat, Självhjälp

Äkta matglädje

Vi fortsätter med del 2 i Mina Bästa Nyårskarameller.

Igår beskrev jag betydelsen och lyckan över stipendiet i inlägget Jo, jag vann!

Idag vill jag lyfta fram begreppet Matglädje – något som inte har existerat i min tidigare anorektiska värld.

För under min sjukdom la jag ner osunt mycket tid på att läsa ohämmat mycket om mat (nej, inte äta den förstås, då anorektiker ofta är imponerande duktiga på teori medan praktik brukar det vara lite si o så med…).

Ett tag besökte jag så många mat-och hälsobloggar och bombaderade hjärnan med så många matbilder att jag till slut kände mig som en snuskgubbe som läste porrtidningar. Men efter ett tag fick min hungriga hjärna sin virtuella tillfredställelse och jag kunde stänga ner datorn. Men jag äcklades såååå av mig själv och mitt sjuka beteende!

Jag lagade – eller snarare åt – ju aldrig någon riktig mat ändå.

De enda recept jag följde var när jag kunde byta ut saker och hoppa över ”onödiga ingredienser” som feta mejeriprodukter, smör, olja, kött, socker, ”fel” kolhydrater, etc.

För mig är det därför en milstolpe och ett frisktecken att jag idag helt har slutat upp att läsa dessa bloggar (gör det bara när jag letar efter något speciellt, dvs vet med mig att jag faktiskt ska laga något). Detta är egentligen inget som jag har slutat medvetet med utan det har bara blivit så. Som att jag inte har något behov av det mer, vilket känns sunt.

Svårt att beskriva men ett tag kände jag mig liksom smutsig av att jag läste så mycket om mat. Helt enkelt för att jag innerst inne visste att jag missbrukade det. T ex att följa en persons blogg slaviskt bara för att jag visste att personen emellanåt skrev ut vad hon/han åt till middag, det är inte bra! 

Sakta (utan att jag först tänkte på det) byttes mina besök på matbloggarna och kvällstidningarnas hälsosajter ut till nya bloggar med mer ”vettigt innehåll” som intresserade mig på riktigt.

Som t ex nya pysselbloggar, personers livsöden och människor med glimten i ögat.

Detta skedde under samma period som jag vann en slags ny frihet då jag i höstas helt slutade räkna kalorier (något som jag aldrig trodde skulle gå) och ställde även undan livsmedelsvågen så att jag inte längre kunde väga maten.

I samband med detta började jag även testa nya livsmedel i butiken som jag inte hade någon tidigare ätstörd relation till. Jag struntade i att läsa på förpackningarna och lagade till maten som vem som helst skulle ha gjort, dvs med smör i pannan, etc. 

Jag märkte att min fettfobi sakta började att avta och det gjorde att det plötsligt började bli riktigt roligt att laga mat – riktig mat.

Jag var inte längre så begränsad utan kunde verkligen utöka mitt register i köket.

Plötsligt upplevde jag inte längre att det var tungt och jobbigt att vare sig bjuda hem eller bli bortbjuden på mat, vilket var (och känns fortfarande) ovant då jag i åtta år alltid instinktivt blivit fruktansvärt rädd när någon har velat äta ihop med mig.

Jag har haft lyckan att få upptäcka att den 24-åring som min omgivning numera möter i köket faktiskt är en riktigt duktig hemmakock.

Jag är vass på att få smakerna att gifta sig och vet vilka kryddor och örter som går fint ihop. Vilka färger som är goda för ögat och är även noga med att se till att ha olika konsistenser så att man känner sig både mätt och glad efter en avslutad måltid.

Jag har även utvecklats till en riktig såsexpert och kan göra allt  från den hederliga brunsåsen och romsåsen till de mer exotiska inslagen som egen hummous och guacemole.

Fråga vem som helst och jag bakar inte helt omöjligt ortens godaste bröd (även 100% jästfritt surdegsdbröd om du ber snälllt…). Att våga baka igen är särkilt roligt då det alltid har legat mig särskilt varmt om hjärtat. Under anorexins värsta tid fanns det max två olika sorters bröd som jag ”kunde” (läs: tillät mig själv) äta i hela butiken. Det tröttnar man rätt fort på även fast att man intalar sig själv att allt är som det ska. Säg den lyckan som när man skär upp en rejäl skiva av sitt eget nybakade bröd utan att först ha räknat på innehållet eller noga ha vägt brödskivan innan man sätter tänderna i den. Jag tror faktiskt att man själv måste ha varit ätstörd för att förstå hur jag känner…

Jag har också haft glädjen att återupptäcka hyllan i butiken med de bespottade kolhydraterna, dvs allt härligt ris, rött ris, råris, små couscous, stora couscous, röd och svart quinoa, bulgur, bovete, matvete – you name it – och jag svävar i himmelen!  Jag vill ju testa allt!

Det är nämligen mycket som har hänt i våra livsmedelsbutiker sedan jag blev sjuk (då fanns i princip bara ris och potatis att välja på som tillbehör till maten) och det finns så sjukt mycket ny, spännande och god mat som jag håller på att upptäcka. Det är jättekul att få intressera sig av mat på riktigt. 

En sak jag verkligen har kommit fram efter de här åren av självsvält är hur mycket jag faktiskt älskar mat.

Fast egentligen är väl inte det så konstigt, den största myten kan ju vara att anorektiker inte tycker om mat och det är ju faktiskt precis tvärtom. Anorektiker älskar mat så mycket att man är rädd att tappa kontrollen, att man ska äta fel eller för mycket och då är det lättare att avstå helt och hållet från allt som är gott.

 Så just därför hyllar jag idag lyckan över att återigen kunna känna äkta matglädje igen.

Det finns en hel färgpalett med spännande livsmedel och så många olika roliga kombinationer som man kan göra i köket så for man slopar alla förbuden.

Den bästa upptäckten är kanske trots allt att jag har insett att jag inte heller kommer att bli överviktig bara för att jag har släppt på min millimeter-kontroll.

Jovisst, jag går upp i vikt men det är ju bara som det ska.

Jag är 24 år idag och kan inte ha samma vikt som när jag var tonåring. En för låg vikt förstör min kropp. Både fysiskt och psykiskt.

Jag vill fortsätta vara pratglad, skratta alldeles för högt, skämta, sjunga med till radiolåtarna i bilen, säga åt folk som tränger sig i kön på ICA, ställa krav, ge mina nära kärlek, åka längdfärdsskridskor och dricka varm choklad, skriva, läsa pysselbloggar, resa långt, vara en fortsatt duktig medarbetare och en peppande kollega, hjälpa, inspirera och sist men inte minst fortsätta glädjas åt att någon vill vara min vän och bjuda mig på middag.

Så vill jag ha det. Livet ut.

Mat, Självhjälp

Livsviktigt att ha en putmage


Massor av livsviktiga fuktioner som ska skyddas!

Minns ni inlägget ”Smart och charmig med riktig mat” där jag ställde frågan varför jag plötsligt har fått getingmidja men samtidigt en mage hård som sten och som putar ut likt en bulle strax nedanför naveln?

Många som har slutat svälta känner igen sig i beskrivningen så jag tänkte passa på att lyfta fram en kommentar som jag tyckte var väldigt bra. Det är så dumt att nojja sig helt  i onödan och slösa tid och energi på saker när kroppen faktiskt bara gör sitt jobb!

Kloka Therese gav ett svar som länge etsade sig fast i mitt huvud:

”Det som petar ut är en blandning av magmuskler och livsviktigt fett som omger inälvorna och allt annat livsviktigt inne i magen.

Så har jag iaf fått det förklarat.”

Förutom Thereses förklaring stötte jag även på Giselas beskrivning i Mattillåtet (för övrigt den bästa självhjälpsbok som jag har läst! Rekommenderas varmt till alla som kämpar mot ÄS men framförallt även till alla ”friska” människor som ofta testar olika dieter, har sockerförbud och aldrig tycks hitta någon balans i sitt ätande).

Så här svarar Gisela van der Ster på frågan (som hon ofta får svara på) om det blir mer muskler eller fett vid viktuppgången?

”Kroppen strävar efter att tillfredsställa sina praktiska behov, så att den i första hand utvecklar tillräcklig muskulatur för att kroppen ska kunna bäras upp, vilket gör att man kan röra sig på ett naturligt och ändamålsenligt sätt (gå, sitta, stå utan obehag).

Ungefär samtidigt bildas ett skyddande och isolerande fettlager runt de inre organen, och därefter bildas underhudsfettet. Det är inte sannolikt att kroppen först gör A, sedan B och därefter C, utan processerna pågår samtidigt.”

Med detta i åtanke fortsätter jag att vara tacksam över min ”bulle” till mage.

Det isolerande fettlagret fungerar ju som en slitstark sköld för att försäkra mig om att jag kommer att leva i många år till. Utan det hade min dödlighet stigit med farligt många hundra procent… Och jag är så trött på att leva på marginalen.

Det är så himla onödigt att leva hårt och svårt helt i onödan!

En annan sak som jag kommer att tänka på samtidigt som jag skriver det här är att jag har slutat att ”studsa” fram som en boll när jag går. Någon som förstår vad jag menar?

Varför får man en snubblande / studsande gångsstil när man svälter?

Är det som texten ovan beskriver, att man tappar muskler och därför inte nyttjar benets svängrum fullt ut helt enkelt för att man inte har kraft till det?

Någon som vet…?

Mat, Självhjälp

Vägen från 37 kg – tre frågor!

 

Jag försöker att komma ikapp lite när det gäller att svara på era kommentarer.

Nedan följer tre snabba frågor om mig och Vägen från 37 kg.

Eftersom jag inte vågat ”gå på rätt väg” från det välkända vägskälet, som du pratade om i ditt förra inlägg, skulle jag vilja veta vad du tror om att skaffa en blogg för att känna sig mer öppen med sina problem, har det hämmat ditt tillfrisknande nånsin – jag syftar på att man kan gå tillbaka och läsa sådant man skrev när man var inne i svält / ”anorexialand” ? Har du fått sålla bort många elaka / ovidkommande / pro ana kommentarer?

De ”elaka” kommentarerna är mycket lätträknade. Jag censurerar i princip aldrig något. Enda gångerna som jag tvingas att sålla i kommentatorsfältet är när någon person / företag vill göra reklam för produkter eller sajter som jag själv inte gillar och som jag vill undvika att andra exponeras för. Sedan när det gäller att läsa tillbaka i bloggen så ska jag vara ärlig att säga att jag knappt har gjor dett alls. Men det är inte för att jag tror att det skulle hämma min utveckling utan snarare pga tidsbrist. Tror tvärtom att jag skulle bli ännu mer pepp när jag inser hur mycket jag har utvecklats det senaste året.

När har det varit som allra jobbigast att kämpa?

Mina starkaste minnen är framförallt  från två perioder då jag var väldigt ledsen (nära depression). Det var den tiden då maten hade börjat fungera rätt okej men den sociala biten var forfarande helt död. Jag hade verkligen ingen i mitt liv och det enda jag gjorde var att äta och sova. Jag hade uppnått en sådan vikt att min känslor hade börjat vakna till liv igen och min likgiltlighet försvunnit. Det var ett slag i ansiktet när jag vaknade upp och en dag plötsligt inte ville vara ensam längre. Men en dag upptäckte jag plötsligt att jag hade verkligen ingen i mitt liv, förutom mamma och pappa. Det kändes både genant och förnedrande förstås. Känslan av total meningslöshet är inget som jag önskar någon. Jag blir fortfarande tårögd när jag läser de här gamla inläggen. Ni var så fina mot mig och många peppade med att det skulle fixa sig. Och ni hade ju helt rätt! Sakta, sakta börjar jag idag att bygga upp ett litet nätverk igen. Det är fantastiskt att se att även fast man verkligen befinner sig på den absoluta botten med ätstörningar och avsaknad av vänner så är hoppet aldrig ute. Allting går att ordna tillrätta igen. Så till alla er som tycker det känns riktigt hopplöst och livet känns omöjligt – ge aldrig upp! Det är aldrig för sent att lära sig börja leva igen.

Inläggen:

Du skriver bra och viktigt. Men det är tråkigt att du ofta hänger ut vegetarisk kost som något negativt. Som när du nu framställer quornfärs som ett sjukligt alternativ till köttfärs. Jag har alltid sett vegetarisk mat som, ja just precis – MAT. Jag har aldrig tänkt i banorna att det skulle vara ”nyttigare” (vad som nu är nyttigt). Quornfärs är inget lightalternativ, det är ett vegetariskt alternativ.

När jag skriver inläggen utgår jag alltid ifrån mitt eget perspektiv. Jag var egentligen aldrig någon ”riktig” vegetarian utan blev det av helt fel anledning. Jag åt quornfärs då jag tyckte det var en smart lösning att spara in på kalorier. Jag vet även att det är många som har liknande tankar och därför tyckte jag quornfärs var ett bra exempel på mat som man kan öva på att byta ut mot en standardprodukt som riktig köttfärs. Kan även tipsa om att efter att ha ätit kött regelbundet en tid så drabbas jag idag väldigt sällan av ”plötsliga” och överraskande sug. När jag åt mycket vegetariskt fick jag ofta ”cravings” och särskilt efter snabba kolhydrater i form av sötsaker och liknande. Jag tycker i grunden att kött är lite läskigt att laga till och djuruppfödningen är hemsk på många håll. Dock går det inte att komma ifrån att jag mår 100 resor bättre idag när jag äter kött dagligen och ca fisk 1-2 gånger i veckan.  Det är svårare än vad man tror att det är att få i sig av allt som kroppen behöver. Min kropp behöver i alla fall både vegetariska och animaliska protein, den känner skillnaden och blir glad när den får båda delarna! 😉