Ätcoach, Frisk från ätstörningar, Kostrådgivning, Livsträning, Mat

Coachning & kostrådgivning

Kostrådgivning_coachning

Nu står våren för dörren och jag är i fullt gång med förberedelserna inför hösten då jag även kommer vara igång med coachklienter!

Jag har skrivit lite om det här tidigare: Nya Tider för bloggen & mig

Just nu bygger jag en ny plattform och klurar bland annat på hur jag ska göra med den här bloggen och om jag ska starta en ny blogg som är mer kopplad till företagets hemsida.

Hmm, svårt beslut! 😉

Vad tycker ni?

Vill ni ha kvar den här bloggen som den är? Jag ser ju att det är imponerande många besökare här varje månad trots att jag inte är så bra på att uppdatera lika ofta som förr…

Eller är det bättre med en helt ny blogg? Jag kan ju iof låta den här bloggen ligga kvar här och sedan skicka vidare besökare till nya siten? Vad tror ni om det?

Namnet Vägen från 37 kg var ju högst aktuellt när jag var som mest aktiv för cirka 7-8 år sedan och börjar kännas lite gammalt om jag ska vara helt ärlig…

Samtidigt är bloggarkivet välfyllt med många inlägg som jag själv ännu idag tycker är intressanta att läsa igen. Allt som jag skrev då, grundar mig idag och påminner mig om en period som är en väldig viktig del av mitt liv och den jag blivit idag.

Ätcoach.jpeg

När jag läser mina gamla blogginlägg blir jag väldigt ödmjuk och känner stor tacksam inför det liv jag lever – vilket förstås är väldigt annorlunda jämfört med hur allting var förut.

Idag har jag ju bildat familj med man & barn – något jag aldrig hade kunnat drömma om eller ens tänka mig när jag stod mitt i stormen av sjukdomen.

Tänk hur saker och ting kan ändras – men förstås inte av sig självt utan det måste komma från sin egen inre kraft. Därefter måste man såklart vara beredd på att göra det tuffa jobbet som krävs.

För att bli frisk måste man äta!

Tro inte att det finns något annat sätt än att äta för att bli frisk. Personer som säger något annat lurar bara sig själva…

Som sagt kommer jag vara igång med coachning & kostrådgivning i aug/sept.

All info & detaljer kring upplägget kommer jag skicka ut under sommaren till dem som har föranmält sitt intresse.

Är du intresserad och önskar förhandsinformation så klickar du här.

Må så gott så länge och ta hand om er därute!

Ätstörningar, Ätstörningscoach, Frisk från ätstörningar

Frisk blogg om ätstörningar

Frisk blogg ätstörningar
Idag svarar jag på lite frågor om bloggen Vägen från 37 kg för dig som är ny läsare eller/och känner till den sedan tidigare.

Vad är Vägen från 37 kg för något?
Vägen från 37 kg är min ”frisk blogg om ätstörningar” som jag startade år 2009 då jag hade kämpat med anorexia och ortorexia i sju år.

Varför startade du bloggen?
Jag startade bloggen som en självhjälp, helt enkelt för att hjälpa mig själv för att bli frisk. Det passade mig väldigt bra att skriva ner mina tankar kring sjukdomen och svar på varför jag ville bli frisk. Det kändes väldigt bra att öppna mig i bloggen eftersom jag hade svårt att göra det mot mina vänner och människor i min omgivning.

Mina läsare var ett otroligt stort stöd och en bidragande faktor till att jag blev frisk. Jag fick både pepp och en spark i baken – precis vad jag behövde!

Varför blev temat på bloggen att bli frisk?
Av anledningarna som jag nämnde ovan. Därtill var jag trött på att de bloggar som fanns om ätstörningar oftast var väldigt negativa och/eller destruktiva. De hjälpte mig inte alls utan jag blev tvärtom mer nedslagen av att läsa dem.

Jag saknade att läsa om positiva berättelser och erfarenheter från dem som själva hade varit drabbade av ätstörningar. Framförallt var jag nyfiken på hur de hade tagit sig ur sjukdomen – HUR gör man för att bli frisk?!

När blev du frisk?
Någonstans runt 2011/2012.

Hur visste du att du var frisk?
Det visste jag inte över en natt utan friskheten var en process som kom smygandes. Jag brukar likna tillfrisknaden som en blomma som en dag plötsligt står i full blom och är jättevacker.

Med tiden märkte jag att det var jag som bestämde och rösten i mitt huvud var borta.
Jag åt vad och när jag ville. Plötsligt spelade det ingen roll längre om jag tränade eller inte – oavsett kunde jag välja att äta vilken mat jag ville och var sugen på. I samma stund hade jag även slutat använda mat som belöning eller bestraffning – jag åt inte längre t ex pizza eller choklad enbart efter träning bara för att jag ”förtjänade” det eller hade bränt mycket kalorier.

Oavsett veckodag så följde jag kroppen och åt det den ropade efter. Om det innebar en pizza mitt i veckan eller en varm soppa en lördagskväll så var det rätt så länge det var kroppen som fick bestämma.

Jag kunde känna efter vad jag var sugen på och lyssna på kroppens signaler på ett sätt som jag tidigare aldrig hade klarat av att göra.

Hur blir man frisk från en ätstörning
Hur blir man frisk från en ätstörning?
För min del började resan mot att bli frisk så fort jag själv blev medveten om att jag var sjuk. Det blev jag nästan direkt när jag påbörjade min behandling år 2002. Då hade jag precis fyllt 16 år.

Så här såg min väg till att bli frisk ut:

Gick i behandling
Jag gick i behandling i tre år tills att jag slutade där. Då var jag 19 år och hade en frisk vikt men tankarna i mitt huvud fortsatte att spöka rejält även efter behandlingen. Jag kunde absolut inte äta så fritt som jag ville och hade fortfarande ett spänt förhållande till maten. Dock hade jag lärt mig väldigt mycket om ätstörningar under min tid i behandling  och var (är) ändå väldigt tacksam för att de hade lyckats att få mig på fötter igen.

Startar blogg om att bli frisk
Åren gick och jag fortsatte leva ett ytterst ”halv-bra” och begränsat liv eftersom jag fortfarande var ätstörd. När jag fyllde 23 år var jag trött på att inte kunna leva livet fullt ut och det var därför jag startade igång bloggen med målet att bli helt frisk en dag. Detta blev starten på min egen ”hemmagjorda” behandling och visade sig bli min väg ur ätstörningen. Denna perioden brukar jag benämna som min process av tillfrisknad.

Äta normalt och regelbundet
Viktiga nycklar under tillfrisknaden (arkivet 2009-2011) var att lära mig äta regelbundet (3 st huvudmål + 3 st mellanmål) och inte utesluta någon grupp i kostcirkeln (som t ex fett och/eller kolhydrater). Jag fick träna på att äta allt och utmana mig själv med att äta sådan mat som jag var livrädd förr och trodde skulle göra så att jag gick upp vikt.

Avdramatisera enskilda livsmedel
Det var väldigt viktigt att träna på att avdramatisera enskilda livsmedel och äta dem när jag ville så att jag skulle förstå att de inte skulle göra mig tjock. Med tiden upptäckte jag att det passade mig väldigt bra att äta lite sött varje dag för det minskade mitt sötsug och jag slutade längta efter att få vräka i mig mat med mycket fett och kolhydrater.

Att man vill hetsäta och/eller överäta av vissa saker bottnar ofta i hunger och förbud. Därför hjälpte det mig mycket att få äta mig ordentligt mätt och se till så att jag fick äta någon fika eller sötsak varje dag.

Lite sött varje dag bidrar även till att jag idag har en trygg och god balans. Mitt förhållande till mat är avslappnat och det finns ingenting idag som jag inte kan äta. Det tror jag har mycket att göra med att jag under många år tränade på att avdramatisera alla livsmedel och verkligen öva på att äta allt.

Sluta träna (kompensera)
Parallellt fick jag under tillfrisknaden även upphöra helt med kompensatoriska beteenden som i mitt fall var överdriven träning (för andra kan det vara t ex kräkningar och/eller laxermedel). Det resulterade i att jag hade ett träningsförbud som varade i flera månader.

I nästa inlägg får du veta lite mer om mig, mitt jobb med ätstöd samt hur mitt liv ser ut idag.

Självhjälp

Vara Där

Där, Där, Där…

– DÄÄÄÄÄR!

Efter att bloggen legat nere några veckor och många har mailat och bett om access till webbplatsen, ligger den nu uppe igen.

Anledningen till att det plötsligt krävdes lösenord för att komma åt den är för att jag testat runt med lite olika plattformer, layouts, design och innehåll för att få sidan så användarvänlig som möjligt.

Bloggen ser nu ut som vanligt igen och jag har blivit 100 gånger rikare med bra idéer om hur jag vill att sidan ska se ut och fungera i fortsättningen.

Tycker det är bra om det går att göra något bra av allt det här som skett under nästan ett helt decennium.

Är väldigt tacksam över all positiv feedback jag fått och fortfarande får från er läsare genom åren.

Ni är guld!!!

/Anna

Ätstörningscoach

Det är min början.

Kära Ni,

Det har blivit dags för mig att kila vidare.

Egentligen hade jag tänkt låta det förra inlägget bli de absolut sista raderna som skrevs här. Men för att det inte ska kvarstå några frågetecken så skriver jag nu ut det i klartext:

Tack hjärtligaste alla som valt att följa Vägen från 37 kg!

Mitt liv och min resa fortsätter på annan plats.

Inte här.

Men vi kommer att mötas igen.

Dock utan din vetskap att det faktiskt var jag som en gång var ”hon den där Anna”.

Bra Bäst så.

För er som vill ha mer av Vägen från 37 kg så garanterar jag att även fast att det inte längre skrivs något mer på just den här webbplatsen så kommer både min penna och hjärnceller även i fortsättningen att gå glödheta.

Tack än en gång alla som följt med på den här resan!

Tack alla fantastiska läsare, andra skarpa bloggare & journalister (ni vet själva vilka ni är), kritiker, sponsorer och samarbetspartners.

Utan er skulle min jakt efter det friska livet inte ha varit hälften så spännande att genomföra. Ni har kryddat mina mentala och fysiska förändringar bara genom att finnas där. Satt guldkant på en annars svår och lång kamp.

Men hörrni, det gick till slut…!!!

För framtida förfrågningar, krönikor, artiklar, intervjuer, etc når ni mig även fortsättningsvis på: vagenfran37kg@spray.se

Jag ser fram emot vårt möte.

Varma & innerliga tankar från mig!

/ Anna

www.vagenfran37kg.wordpress.com

Självhjälp

My hips don’t Lie

Äsch, du inbillar dig bara”.

… kanske ni tänker när ni läser dagens rubrik?

Men, det gör jag inte.

Jag har haft s.k valkar tidigare i mitt liv.

Men då var det fråga om skinnvalkar. Dvs huden som naturligt veckar sig när man böjer sig framåt eller gör liknande rörelser.

Men den här gången är det alltså en sådan där livsfarlig, mytomspunnen och bespottad fettvalk som har ploppat upp runt min midja.

Fettvalkar som vi alla tidigt har fått lära oss att hata.

Det är väl bara odisciplinerade och korkade människor som har valkar på magen? Är det inte just den bilden som hälsotidningarna försöker få oss att köpa varje dag?

Det kan upplevas provocerande för en del men för mig är den här valken, som nu har lagt sig tillrätta strax under min navel, ett tryggt tecken på både befrielse och frigörelse.

Valken är nämligen inte bara en valk.

I den finns min historia.

I fettvalken finns så mycket mer än bara fett.

Den vittnar om mitt levene. Om hur jag mår nu.

Om lugnet och balansen som har infunnit sig. Äntligen. Allt det där som jag har sökt och jagat runt efter i så många år under mitt unga liv.

Jag ser dagligen bilder på perfekt smala kvinnor utan inte ett uns fett på kroppen.

Innan jag vande mig vid mina nya kroppsformer kunde tävlingsinstinkten (eller var det gamla Ana?) i mig slå till och tänka att så där har jag minsann också sett ut en gång.

Men numera ser jag till att tanken stannar vid just bara en tanke.

Jag påminner mig om att jag alltid kan se ut sådär igen om jag vill.

Men vet ni?

Det vill jag inte!

För jag minns fortfarande vilket helvete – minst sagt – som det innebär att kunna se ut sådär.

Många bloggar och tidningsbilder ger sken av att det är en dans på rosor och att en smal kropp inte är förenat med en massa uppoffringar.

Men det vet ju alla ni som läser den bloggen att detta är en FEEEEEEELAKTIG  och förskönad bild!

Verkligheten ser inte ut så.

Liksom många av de smala och tillsynes sunda toppbloggarna som läses dagligen av unga tjejer och killar så verkade även jag under min tid som ätstörd nog rätt cool och obekymrad för många i min omgivning.

Men bakom fasaden pågick kriget dygnet runt. Hela tiden.

Matkriget!

Ätstörningarna. Räknandet. Kontrollen. Träningshetsen. Fettjakten. Sockerskräcken. Besattheten. Olusten. Irritationen. Nedstämdheten. Glättigheten. Sömnproblemen. Beslutsångesten. Rastlösheten. Svart eller vitt-tänket. Oron. Planeringen. Tre-steg-före-alltid. Kompenserandet. Likgiltigheten. Tvångspromenaderna. Ensamheten. Brist på empati.

Jag minns det fortfarande. Det var inte så längesen.

Såren efter ätstörningarna är fortfarande alltför färska för att någon ska kunna lura mig att tro att livet är enklare med en platt mage.

Jag håller på att sätta ihop ett inlägg om allt som ryms i den nya kompisen på magen. Utan valken skulle jag aldrig ha fått ut allt det som jag har idag av livet eller ha kommit så här långt.

I min valk ryms så mycket mer än bara rent fett.

Där gömmer sig alla mina spontana skrattsalvor.

Lugn och ro.

Glöden i ögonen.

Passionen.

Min IQ som äntligen kommer till sin rätt.

Min energi.

De snabba tankarna.

Den inre tillfredsställelsen.

Min kreativitet.

Den starka drivkraften.

Balansen.

Nöjdheten med tillvaron.

Det går bra nu.

Innan min lista är helt färdigställd tycker jag att ni som fortfarande tvivlar på era putande magar ska ta och läsa nedanstående inlägg igen och påminnas om varför det kan vara direkt farligt att ha en mage som inte putar något alls:

Livsviktigt att ha en putmage

Må allra bäst!

/Anna

Självhjälp

På jakt efter liv

Såååå typiskt mig!

Bara för att jag inte hinner skriva megalånga inlägg på kvällarna längre så har jag fått den dåliga ovanan att låta det bli fullständigt tomt här.

Och det är ju inte speciellt kul…

Varken för er eller mig.

Jag lovade ju att göra en beteendeförändring hos mig själv efter att ha läst Vinnare i din egen tävling av proffsiga livscoachen Emma Pihl.

Jag ska verkligen – på riktigt – börja agera efter Hellre att än hur”.

Det vill säga visst måste jag bara kunna skriva enbart en mening på den här bloggen utan att världen faller sönder?

Hellre en liten hälsning än ingen alls, eller? Vad tycker ni som läser?

Det är egentligen rätt dumt, att jag ens måste skriva det här gör ont i hela mig.

För vem ber jag om ursäkt för? Och varför då?

Även fast att jag har en sisådär 1 000 ord i huvudet som jag vill berätta så är det aldrig för sent.

Personlig utveckling är hur som helst spännande!

Och det går så överraskande mycket enklare att jobba med och utveckla sig själv när man slutar svälta och tar sig bort från ätstörningsträsket.

Den här veckan skulle jag egentligen behöva skriva minst tjugo inlägg om allt som hände mig i förra veckan.

Min ”lyckokurva” har peakat så mycket sedan flytten upp till Stockholm i höstas, att jag inte trodde att det var fysiskt eller psykiskt möjligt att det skulle kunna bli så mycket bättre.

Men i förra veckan visade det sig att jag hade helt fel.

Det var en nyttig påminnelse om att det är just så här livet ser ut.

Det går aldrig att förutspå eller kontrollera (Och hur många gånger har man inte hört detta egentligen? Ändå blir man lika på nytt insiktsfull varje gång som det slår en!).

Förmågan att inte kontrollera ett ”riktigt liv” är på både gott och ont.

Men förra veckan var bara gott och jag glädjer mig åt att jag får må så bra.

Jag är tacksam.

Samtidigt kan jag med mitt sunda förnuft lägga ihop två och två.

Det vill säga, det finns fortfarande så mycket kvar som väntar på mig runt hörnet.

Livet tog aldrig slut även fast att anorexin gjorde entré både tidigt och väldigt länge i mitt liv.

Livet tog en paus men tack vare sjukdomen har jag skaffat mig nya glasögon att se på på stora och små saker som sker varje dag. Till skillnad mot många andra är jag inte den som är snabb att klaga eller svär över livet i första taget.

Jag vet hur det är att försöka leva ett liv när psyket är i obalans och spelar en spratt varje dag.

Jag har insikt om att vi är många som bär på ett tungt bagage.

Därför måste man vara försiktig när man möter nya människor. Vi är förvånandsvärt väldigt många som har varit med om väldigt mycket.

Det tänker man kanske inte så ofta på?

Vanligen är man fullt upptagen med att ha full sjå med sig själv och försöka uppföra sig så normalt som det bara går.

Men det är detta som är livet.

Och för mig har allting precis börjat igen.

Ätstörningscoach

Bra med anorexi?

Hej alla fina därute som läser!

Började den här dagen med massor av härlig tennis och har varit hög på endorfiner ända sedan dess.

Det är så sjukt att något så trivialt som en enkel tennislektion kan göra en person så glad och lycklig.

Så varm i magen…

Om du skulle fråga mig vad som är absolut bäst i mitt liv just nu är det utan tvekan att jag har funnit lyckan i tennisen.

Efter år av svält och isolation (hm, låter lite som att jag har befunnit mig i en grotta… men skit samma) har jag äntligen hittat ett intresse.

En riktig Anna-grej!

Något som verkligen skriker JAAAAAAG!!!!

Om det bara var möjligt skulle jag helst vilja andas tennis dygnet runt! Det är så synd att det bara är en gång i veckan!

Jag har snuddat vid detta ämne tidigare, dvs att man måste nog ha varit rätt långt ifrån att leva ett vanligt liv (t ex pga sjukdom, fängelsestraff eller liknande) för att ens förstå en milligram av vad jag försöker säga i det här.

Små saker eller sådant som är en självklarhet för andra, glädjer jag mig verkligen åt nu för tiden.

Tar ingenting för givet. Men däremot njuter jag som fan av allt jag tar mig för (på ren svenska).

Jag har blivit förbluffande bra på att leva här och nu.

Inte sedan!

Inte längre fram!

Inte om tre år!

För vem vet var jag befinner mig då i livet?

Detta tankesätt och beteendeförändring har jag anorexin att tacka för.

Anorexin har förändrat hela min livssyn och jag är tacksam att jag fick göra den här spännande (och jobbiga) resan i mig själv vid en sådan låg ålder som 24 år.

Jag är så glad att jag inte kommer att vakna upp först vid 45 år och först då börjar att fundera på vad meningen med livet egentligen är och vad jag värderar högst och tycker är viktigt?

Tack vare sjukdomen har jag lyckats att städa banan fri för framtiden och på så vis ökat mina förutsättningar för att verkligen kunna möta människor på riktigt och samtidigt kunna uppskatta alla de saker som kommer att komma i min väg.

Öppen för fler möjligheter än om man konstant går med skygglappar på som många ”normala” och ”vanliga” människor gör…

Det är inte förrän du blir rejält sjuk (t ex en förkylning) som du uppskattar tiden då du är helt frisk.

Visst är det väl så?

Tennis är en liten bit av alla de ”vardagliga” men härliga saker som kommit i mitt liv på sistone. Och mer ska det bli! Det här är bara början!

Snurrigt och mycket spontant inlägg det här. Men det är skrivet med det allra största hjärtat, det kan ni hoppa upp och sätta er på!

Vill även passa på att efterlysa fler tennisgalningar i Stockholmsområdet.

Vill du spela tennis en kväll?

Maila gärna på: vagenfran37kg@spray.se

/ Anna, tillbaka på banan igen.

Självhjälp

– Sa du BRÖST?!

För varje vecka som går blir jag mer och mer påmind om att jag är född i en kvinnokropp.

Kvinna är alltså vad jag är.

Kvinna – på riktigt!

Jag måste berätta om en rolig grej som hände idag.

Det är rätt färskt i minnet så jag är fortfarande lite fnissig när jag skriver det här.

Jag hade precis avslutat ett pass Body Balance.

Därefter tog jag mig sedan bort till hörnan med alla kuddar och mattor för att sträcka ut kroppen lite extra.

Det är då det händer.

Mitt på plastmattan ligger jag. Med E-Types våldsamma eurodisco pumpandes i öronen så befinner jag mig mitt inne i min egen lilla värld.

Min panna vilar fokuserat mot gymgolvet och mina ben ligger i en enda röra under mig.

Efter ett par minuter möter jag min egen blick i spegeln. Men det som fångar min uppmärksamhet är ändå det som uppenbarar sig några centimeter längre ner.

Det putar.

Herregud, det är ju en…

… eeeh en sådan där…

… KLYFTA?!

Pionröd om kinderna far jag upp som en skjuten raket. Sätter mig käpprakt tillrätta på sätesmusklerna och börjar töja ut armmusklerna istället.

Men jag kan inte låta bli att slita blicken från mig själv i spegeln. Såg jag verkligen rätt?

Jag sneglar åt båda sidorna för att försäkra mig om att ingen har sett någonting.

Men det verkar lugnt. Ingen verkar ha lagt märke till min plötsliga helomvändning mitt på mattan.

Jag är tvungen att inleda ett litet experiment.

Vad händer t ex när jag lutar kroppen framåt? Syns det nåt då?

När jag försäkrat mig om att ingen tittar så lutar jag överkroppen diskret framåt. Fäster samtidigt blicken koncentrerat i spegeln.

Och jodå, visst syns det.

Tusen olika känslor sköljer plötsligt över mig. Det stormar inombords.

Ni må tycka jag verkar urfånig, vilket å andra sidan inte gör något. Jag vet att jag är det… 😉

Jag känner mig precis som att jag är 14 år igen och har upptäckt min kropp.

Tjejer har mens och deras bröst växer.

Man har mensvärk och ömma bröst.

Finnar som plötsligt ploppar upp…

Ena stunden vill man svära högt för att i nästa gråta floder över en skitdålig drama.

Och killar gillar tjejer…

Vilket förstås kan tyckas vara en självklarhet.

Men den personen som någon gång haft anorexi förstår mig när jag säger att man helt glömmer bort att människan är sexuellt lagd så länge man svälter.

Sex är alltså inte äckligt.

Du kanske inte alls är asexuell.

Våga börja äta och du ska se att en riktigt cool och häftig resa väntar på dig. Det är min garanti!

Om ni bara visste hur stolt jag är över allt detta som ”drabbar” mig just nu.

Nej, jag ska villigt erkänna att jag absolut inte tycker jag det är kul att springa på ICA och köpa mensskydd eller investera pengar i sportbh:ar (jag som alltid tränat i bara t-shirt!).

Men det som jag gillar är att jag är med i matchen igen.

Jag kan inte låta bli att tycka att allt kroppsligt och mentalt som jag går igenom nu är både fascinerande och skrämmande på samma gång.

Jag tror att det som jag försöker säga är att mycket av det här har automatiskt börjat att leda mig in på leken som finns mellan de båda könen.

En lek som så länge har varit helt ointressant. Men detta har förändrats, vilket jag tycker är mycket intressant. Och läskigt.

Jag som 16-åringen visste ingenting om hur det är att ingå i en riktig relation. Hur tacklar man det idag?

Bara en sådan trivial sak som att oavsett vilken man  jag möter så har han garanterat mer erfarenhet av bröst än vad jag själv har. Vilket jag blir lätt fnissig av blotta tanken på…

Det viktigaste är dock att jag inte känner mig ett dugg avskräck inför allt kroppsligt, pinsamt och ”vuxet” som väntar.

Det är faktiskt precis tvärtom. För en gångs skull!

Jag längtar efter allt det som jag inte kan förutspå eller kontrollera.

Det som är livet.

Jag har på allvar klivit in och börjat att ta för mig.

Jag tycker om att märkas!

Att synas!

Och att höras!

Det är härligt att inte längre stå bredvid och bara se på.

Jag älskar att vara med igen.

Mat, Självhjälp

När är man frisk?

Jag såg att några av er hade lite tankar och funderingar kring det här när mensen kommer tillbaka: Den kom

En av kommentarerna:

Vilka är de viktigaste friskhetskriterierna att gå på enligt dig?

Fysiska och psykiska?

Viktigt att betona är att jag inte är medicinskt kunnig och ingen talesperson som kan bedöma när man når den ”friska gränsen”.

Det enda jag kan säga är att jag vet att det finns många kvinnor som menstruerar men ändå tänker osunt mycket på mat, träning och kalorier.

Bara för att man har mens betyder det inte att man är frisk.

Det är detta som är ganska så lurigt eftersom många av de tjejerna som ofta intervjuas i tidningar eller i TV när man gör ett reportage om ätstörningar, ofta är eller har varit väldigt underviktiga.

Lika lite som ätstörningar har att göra med vikten, lika lite säger mensen om hur personens tankar faktiskt ser ut i huvudet.

Tycker det är viktigt att betona detta särskilt eftersom det är vanligt att många undviker att söka hjälp för att de inte riktigt ”vet” vad de ska söka för, då de båda menstruerar och väger normalt.

Dock är ätstörningar så vanligt idag att ingen som behandlar ätstörningar kommer att tycka att du är konstig om du bara vågar ta kontakt och berätta hur du känner kring mat och / eller träning.

Det finns många eldsjälar där ute som är beredda att fånga upp och verkligen vill hjälpa dig!

Det som jag framförallt ser som kvitto på att min egen friskutveckling är – förutom att kroppen har visat att kunna återhämta sig – just det faktum att jag i princip aldrig längre tänker tankar som:

Är jag frisk nu?” eller  ”Är detta att vara frisk?”.

Jag pratade med en vän om detta häromdagen.

I början och väldigt länge under min friskprocess tänkte jag nämligen så gott som dagligen på det här med friskheten.

Så fort jag vågade utmana mig själv med nya livsmedel och matvanor tänkte jag direkt:

Undra om den här spaghettin betyder att jag är frisk nu?” eller

Oj, nu har jag vågat äta sötsaker ganska många gånger den här veckan – är jag mycket friskare nu då än innan?

Summan av kardemumman:

Frisk för mig handlar inte längre att tänka eller analysera så mycket huruvida jag är frisk eller inte.

Detta är i sig rätt logiskt för ju längre jag har kommit desto mindre skäl har jag ju faktiskt att fundera över det. För till vilken nytta då?

Äter man, så äter man ju, om ni förstår..?

Jag skulle kunna skriva minst 10 st olika inlägg om det här med att bli frisk, själva friskutvecklingen, etc. men det får bli en annan gång. Tycker det räcker så här men det finns många andra vinklar att ta upp i det här.

Tack än en gång för att ni är ni och har velat följa min resa under de här 1,5 åren.

Vi  börjar närma oss slutdestinationen, mina vänner…

Mat, Självhjälp

Det kan hända dig

Vill tacka för alla fantastiskt härliga kommentarer till gårdagens inlägg: Den kom

Ni som undrade hur jag känner just nu kan jag bara säga en enda sak – SANN GLÄDJE!

Jag har blivit ”friskförklarad” så många gånger förr men lustigt nog har jag ändå aldrig kommit så långt som idag. Dels såklart tack vare det som hände igår men framförallt i den viktiga kombination med att allting bara känns så himla rätt.

Det här är jag.

Under svälten levde jag konstant med dubbla känslor. Det fanns många sidor av sjukdomen som jag mer eller mindre tyckte om men samtidigt gick jag alltid runt med en längtan efter att få vara ”normal” eller frisk som alla andra människor.

Svårt att beskriva den tillfredställelse som nu har infunnit sig här hos mig. Jag har ju fanken gjort det här helt själv.

På egen hand.

My brain.

My inner strength.

My mind.

Mitt fantastiska psyke som är så starkt att det nästan blev min egen död. Idag har jag lärt mig att hantera det och kan kanalisera all den härliga energi som det pumpar ut i kroppen på mig.

Ingen annan har ändrat min inställning till att vilja bli frisk.

Jag gick länge runt och trodde att frisk är något alla blir med tiden. Men efter nästan åtta år upptäckte jag att så inte var fallet.

En mycket klok person upplyste mig häromdagen att det absolut svåraste en människa kan göra är att  förändra sitt eget beteende.

Förmodligen är det just därför som tillfredsställelsen blir så stark när man väl klarar sig ur sjukdomen…?

Förr blev jag hög på känslan av att vara nyttig, äta ”ren” och fettsnål mat samt träna mycket.

Idag blir jag lika hög på att ta hand om mig själv. Vilket jag aldrig trodde!

Men det ger faktiskt en kick att jag själv väljer att vara noga med att se till min kropps behov.

Äta ordentligt. Prata med människor. Regelbundet fylla på mitt Måbra-konto (Vem eller vilka saker ger positiv energi?). Röra på mig. Uppleva saker. Värma ansiktet i solen. Iaktta människors sociala samspel. Vara med i debatten. Ta del av allt som hängder runtom kring mig.

Min filosofi när det gäller att bli frisk från ätstörningar grundar sig på att jag tror att många gör friskprocessen svårare än vad den kanske egentligen är.

För mig började det med en testvecka.

Jag fixade inte en ny lång transportsträcka med en osäker förare mot en okänd destination.

Den här gången valde jag att själv sitta vid ratten och ratta bussen själv. Även fast att allt inte blev 100 % rätt från början så är det trots allt slutet som räknas.

Kanske är din friskprocess faktiskt närmare dig än vad du tror?

Det tror i alla fall jag.

Testa en vecka och se vad som händer.

Låtsas att du lever i en drömvärld en vecka. I en värld som du länge har längtat efter. Där du äter vad du vill och regelbundet. Det vill säga på ett sätt som du tänker att du bygger en fungerande vardag på och en livsstil som ska räcka i minst 60 år till. Undvik matförbud och regler. Träna inget.

Prova! Du har inget att förlora.

Kom ihåg att du kan alltid välja ätstörningen igen om du skulle tycka att det friska livet inte passar dig.

Men ge det friska en chans innan du säger nej!