Anorexia, Ätstörningar, Ätstörningscoach, Frisk från ätstörningar

Självkänsla vid ätstörningar

 

Självkänsla vid ätstörningar

I söndags skrev jag ett inlägg om ”När är man frisk?” och snuddade samtidigt vid att det ofta finns ett samband mellan en dålig självkänsla och ätstörningar.

Idag tänkte jag reda ut skillnaden mellan självkänsla och självförtroende för att så småningom komma fram till varför många med ätstörningar bör arbeta med att stärka sin självkänsla.

Självkänsla
En god självkänsla innebär att du tror på dig själv. Du duger genom att vara den du är. Du måste inte prestera för att duga utan du är bra genom att bara vara. En god självkänsla är också din kännedom om dig själv och veta vad du klarar av. Motsatsen, en låg självkänsla,  kan vara att både under- och överskatta sig själv eller sin kapacitet. Om du har en god självkänsla är du också mindre beroende av yttre bekräftelse. Du står inte och faller med vad andra tycker om dig eller dina prestationer utan mår bra ändå tack vare att du själv tycker att du duger och ser ditt eget värde. Vid en god självkänsla blir ofta våra egna behov, värderingar och övertygelser mer viktiga än andras.

Självförtroende
Ett gott självförtroende hänger ihop med din tilltro på egna förmågan att prestera. Det är därför vanligt att många kan ha ett gott självförtroende när det gäller sitt arbete, studier eller vid sociala tillfällen. De här människornas beteenden kännetecknas av att de behöver prestera för att duga eftersom deras självförtroende stärks när de får bekräftelse från andra. Av den anledningen kan självförtroendet variera från dag till dag. Det går på så vis att ha ett gott självförtroende men samtidigt en låg självkänsla. På så vis kan man själv tycka att man är jätteduktig på sin idrott eller i sin yrkesroll men samtidigt avsky sig själv när man är ensam och inte umgås med andra eller inte presterar något.

Låg självkänsla vid ätstörningar
Både självkänsla och självförtroende är viktiga för att vi ska få ett liv och en vardag som inte begränsar oss. De utgör grunden för att vi ska klara av våra uppgifter, våga träffa människor, utmana oss själva, uppfylla våra egna behov och förstås kunna tycka om oss  själva som vi är.

Våra beteenden styrs utifrån hur vår självkänsla och självförtroende ser ut. Personer med störda ätbeteenden har vanligen en låg självkänsla. Det är vanligt att personen i fråga kompenserar sin låga självkänsla genom att överprestera i till exempel skolan eller på jobbet.

Ofta finns det karaktärsdrag i form av perfektionism vilket hänger ihop med höga krav på sig själv och sina prestationer. Inte sällan finns det en svag självkänsla som ligger och spökar i bakgrunden. Men genom att prestera och vara dubbelt så ”duktig” som alla andra försöker personen uppväga för det hen i grunden saknar, dvs en god självkänsla som ska ligga till grund för att personen ska tycka om sig själv oavsett vad hen  presterar eller inte alls presterar.

I nästa inlägg ger jag konkreta råd kring hur du som läser kan stärka din egen självkänsla.

Anorexia, Ätstörningar, Ätstörningscoach, Behandling, Frisk från ätstörningar, Självhjälp

Tillfriskna från anorexia

Tillfriskna Anorexia
I förra inlägget berättade jag kort om Hur blir man frisk från anorexia?

Ett sätt att starta sin egen process mot tillfrisknad är att inleda den med en Testvecka.

Testveckan använde jag mig av som ett slags behandlingsverktyg som en del av min rehabilitering från ätstörningen. Det finns olika slags testveckor att använda sig av när det gäller att ändra en ovana eller ett beteende men det här är alltså min egen variant på testvecka. Den fungerade bra för mig och visade sig bli starten på hela min tillfrisknadsprocess. Dock är det bra att tänka på att bara för att den fungerade för mig betyder det nödvändigtvis inte att den garanterat passar dig. Bästa sättet är att du provar för att ta reda på det.

Syftet med testveckan är att du ska få prova på hur det är att leva som frisk. I många fall har personer som insjuknat i ätstörningar ”glömt bort” hur detta känns. Testveckan ska inspirera och påminna dig om hur din vardag kan se ut utan några ätstörningar. Tanken är att du ska få en paus och vila från ätstörningarna under den här veckan genom att testa på sådant som ätstörningen i vanliga fall förbjuder dig.  Du får naturligtvis inte hantera eventuell ångest som uppstår med någon kompensatorisk handling (t ex svälta, kräkas eller träna). Det är en grundregel för att testveckan ska fylla sin funktion.

Du får själv känna efter vad det är som du behöver träna på. Exempelvis kanske du behöver införa ett träningsförbud under den här perioden? För egen del tog jag ett träningsuppehåll på cirka 1,5 år. Det var nödvändigt för att jag skulle kunna bli helt frisk och inte nöja mig med att bara leva på halvfart resten av livet. Andra saker kan förstås vara att handla hem och äta ”förbjuden” mat, träna på att äta regelbundet (cirka 5-6 gånger varje dag; frukost, lunch, middag och 2-3 mellanmål), gå på restaurang utan att kolla menyn innan och/eller äta hemma hos en kompis.

Målet med veckan är att du ska bli så pass inspirerad av att leva som frisk så att du med hjälp av dina nya insikter och motivation vill förlänga testveckan ytterligare. För egen del ägnade jag ett par år av mitt liv åt att varva testveckor med regelbundna pauser för att emellanåt få vila från att utmana ätstörningen och hämta ny energi för att orka fortsätta.

Det kan vara bra att begränsa testperioden till max en vecka i taget för att målet ska kännas uppnåeligt. Om det inte känns realistiskt att börja med en hel vecka direkt är det bättre att starta med några dagar i taget och sedan förlänga testperioden med tiden. Det är viktigt att du inte sätter för höga mål från början för då kanske du inte ens vågar att starta.

En vanlig anledning till testveckan inte fungerar för alla är vanligen för att en del aldrig vågar att praktisera veckan fullt ut. Testveckan förlorar dock sitt syfte och verkan om du inte kan låta bli att välja ätstörningen under den här perioden. Försök ta en dag i taget och ge det en rejäl chans att låtsas vara frisk hela det utvalda dygnet. Sänk tröskeln så mycket som möjligt. Kom ihåg att små steg framåt är bättre än att stå kvar på samma ställe och trampa i gamla spår. Våga prova något nytt!

På lång sikt är tanken att du ska åstadkomma en livsstilsförändring för alla delar i ditt  livshjul som idag inte kan blomma ut på grund av anorexin. Med hjälp av testveckan är min förhoppning att du ska lägga den där sista pusselbiten som krävs för att du den här gången ska kunna bli frisk på riktigt och inte bara nöja dig med att vara ”halvfrisk”.

Det är mycket roligare att leva fullt ut än att gå på sparlåga resten av livet. Prova själv!

Stort lycka till!

Anorexia, Ätstörningar, Ätstörningscoach, Frisk från ätstörningar, Självhjälp

Nyhet – Ätstörningscoach

ätstörningscoach

– Jaaaaaaaaaaaa!!!!

***

Det har blivit verklighet.

Sedan flera år tillbaka arbetar jag med att hjälpa drabbade att bli friska från ätstörningar.

Om du är intresserad av att anlita mig som ätstörningscoach (klicka för mer info) eller föreläsare (klicka för mer info) är du välkommen att kontakta mig via formuläret.

Coachingen skräddarsys alltid utifrån dina behov och mål.

Kontakta mig så återkommer jag med mer info. Din intresseanmälan är inte bindande. 

Ätstörningscoach

Det är min början.

Kära Ni,

Det har blivit dags för mig att kila vidare.

Egentligen hade jag tänkt låta det förra inlägget bli de absolut sista raderna som skrevs här. Men för att det inte ska kvarstå några frågetecken så skriver jag nu ut det i klartext:

Tack hjärtligaste alla som valt att följa Vägen från 37 kg!

Mitt liv och min resa fortsätter på annan plats.

Inte här.

Men vi kommer att mötas igen.

Dock utan din vetskap att det faktiskt var jag som en gång var ”hon den där Anna”.

Bra Bäst så.

För er som vill ha mer av Vägen från 37 kg så garanterar jag att även fast att det inte längre skrivs något mer på just den här webbplatsen så kommer både min penna och hjärnceller även i fortsättningen att gå glödheta.

Tack än en gång alla som följt med på den här resan!

Tack alla fantastiska läsare, andra skarpa bloggare & journalister (ni vet själva vilka ni är), kritiker, sponsorer och samarbetspartners.

Utan er skulle min jakt efter det friska livet inte ha varit hälften så spännande att genomföra. Ni har kryddat mina mentala och fysiska förändringar bara genom att finnas där. Satt guldkant på en annars svår och lång kamp.

Men hörrni, det gick till slut…!!!

För framtida förfrågningar, krönikor, artiklar, intervjuer, etc når ni mig även fortsättningsvis på: vagenfran37kg@spray.se

Jag ser fram emot vårt möte.

Varma & innerliga tankar från mig!

/ Anna

www.vagenfran37kg.wordpress.com

Självhjälp

My hips don’t Lie

Äsch, du inbillar dig bara”.

… kanske ni tänker när ni läser dagens rubrik?

Men, det gör jag inte.

Jag har haft s.k valkar tidigare i mitt liv.

Men då var det fråga om skinnvalkar. Dvs huden som naturligt veckar sig när man böjer sig framåt eller gör liknande rörelser.

Men den här gången är det alltså en sådan där livsfarlig, mytomspunnen och bespottad fettvalk som har ploppat upp runt min midja.

Fettvalkar som vi alla tidigt har fått lära oss att hata.

Det är väl bara odisciplinerade och korkade människor som har valkar på magen? Är det inte just den bilden som hälsotidningarna försöker få oss att köpa varje dag?

Det kan upplevas provocerande för en del men för mig är den här valken, som nu har lagt sig tillrätta strax under min navel, ett tryggt tecken på både befrielse och frigörelse.

Valken är nämligen inte bara en valk.

I den finns min historia.

I fettvalken finns så mycket mer än bara fett.

Den vittnar om mitt levene. Om hur jag mår nu.

Om lugnet och balansen som har infunnit sig. Äntligen. Allt det där som jag har sökt och jagat runt efter i så många år under mitt unga liv.

Jag ser dagligen bilder på perfekt smala kvinnor utan inte ett uns fett på kroppen.

Innan jag vande mig vid mina nya kroppsformer kunde tävlingsinstinkten (eller var det gamla Ana?) i mig slå till och tänka att så där har jag minsann också sett ut en gång.

Men numera ser jag till att tanken stannar vid just bara en tanke.

Jag påminner mig om att jag alltid kan se ut sådär igen om jag vill.

Men vet ni?

Det vill jag inte!

För jag minns fortfarande vilket helvete – minst sagt – som det innebär att kunna se ut sådär.

Många bloggar och tidningsbilder ger sken av att det är en dans på rosor och att en smal kropp inte är förenat med en massa uppoffringar.

Men det vet ju alla ni som läser den bloggen att detta är en FEEEEEEELAKTIG  och förskönad bild!

Verkligheten ser inte ut så.

Liksom många av de smala och tillsynes sunda toppbloggarna som läses dagligen av unga tjejer och killar så verkade även jag under min tid som ätstörd nog rätt cool och obekymrad för många i min omgivning.

Men bakom fasaden pågick kriget dygnet runt. Hela tiden.

Matkriget!

Ätstörningarna. Räknandet. Kontrollen. Träningshetsen. Fettjakten. Sockerskräcken. Besattheten. Olusten. Irritationen. Nedstämdheten. Glättigheten. Sömnproblemen. Beslutsångesten. Rastlösheten. Svart eller vitt-tänket. Oron. Planeringen. Tre-steg-före-alltid. Kompenserandet. Likgiltigheten. Tvångspromenaderna. Ensamheten. Brist på empati.

Jag minns det fortfarande. Det var inte så längesen.

Såren efter ätstörningarna är fortfarande alltför färska för att någon ska kunna lura mig att tro att livet är enklare med en platt mage.

Jag håller på att sätta ihop ett inlägg om allt som ryms i den nya kompisen på magen. Utan valken skulle jag aldrig ha fått ut allt det som jag har idag av livet eller ha kommit så här långt.

I min valk ryms så mycket mer än bara rent fett.

Där gömmer sig alla mina spontana skrattsalvor.

Lugn och ro.

Glöden i ögonen.

Passionen.

Min IQ som äntligen kommer till sin rätt.

Min energi.

De snabba tankarna.

Den inre tillfredsställelsen.

Min kreativitet.

Den starka drivkraften.

Balansen.

Nöjdheten med tillvaron.

Det går bra nu.

Innan min lista är helt färdigställd tycker jag att ni som fortfarande tvivlar på era putande magar ska ta och läsa nedanstående inlägg igen och påminnas om varför det kan vara direkt farligt att ha en mage som inte putar något alls:

Livsviktigt att ha en putmage

Må allra bäst!

/Anna

Självhjälp

På jakt efter liv

Såååå typiskt mig!

Bara för att jag inte hinner skriva megalånga inlägg på kvällarna längre så har jag fått den dåliga ovanan att låta det bli fullständigt tomt här.

Och det är ju inte speciellt kul…

Varken för er eller mig.

Jag lovade ju att göra en beteendeförändring hos mig själv efter att ha läst Vinnare i din egen tävling av proffsiga livscoachen Emma Pihl.

Jag ska verkligen – på riktigt – börja agera efter Hellre att än hur”.

Det vill säga visst måste jag bara kunna skriva enbart en mening på den här bloggen utan att världen faller sönder?

Hellre en liten hälsning än ingen alls, eller? Vad tycker ni som läser?

Det är egentligen rätt dumt, att jag ens måste skriva det här gör ont i hela mig.

För vem ber jag om ursäkt för? Och varför då?

Även fast att jag har en sisådär 1 000 ord i huvudet som jag vill berätta så är det aldrig för sent.

Personlig utveckling är hur som helst spännande!

Och det går så överraskande mycket enklare att jobba med och utveckla sig själv när man slutar svälta och tar sig bort från ätstörningsträsket.

Den här veckan skulle jag egentligen behöva skriva minst tjugo inlägg om allt som hände mig i förra veckan.

Min ”lyckokurva” har peakat så mycket sedan flytten upp till Stockholm i höstas, att jag inte trodde att det var fysiskt eller psykiskt möjligt att det skulle kunna bli så mycket bättre.

Men i förra veckan visade det sig att jag hade helt fel.

Det var en nyttig påminnelse om att det är just så här livet ser ut.

Det går aldrig att förutspå eller kontrollera (Och hur många gånger har man inte hört detta egentligen? Ändå blir man lika på nytt insiktsfull varje gång som det slår en!).

Förmågan att inte kontrollera ett ”riktigt liv” är på både gott och ont.

Men förra veckan var bara gott och jag glädjer mig åt att jag får må så bra.

Jag är tacksam.

Samtidigt kan jag med mitt sunda förnuft lägga ihop två och två.

Det vill säga, det finns fortfarande så mycket kvar som väntar på mig runt hörnet.

Livet tog aldrig slut även fast att anorexin gjorde entré både tidigt och väldigt länge i mitt liv.

Livet tog en paus men tack vare sjukdomen har jag skaffat mig nya glasögon att se på på stora och små saker som sker varje dag. Till skillnad mot många andra är jag inte den som är snabb att klaga eller svär över livet i första taget.

Jag vet hur det är att försöka leva ett liv när psyket är i obalans och spelar en spratt varje dag.

Jag har insikt om att vi är många som bär på ett tungt bagage.

Därför måste man vara försiktig när man möter nya människor. Vi är förvånandsvärt väldigt många som har varit med om väldigt mycket.

Det tänker man kanske inte så ofta på?

Vanligen är man fullt upptagen med att ha full sjå med sig själv och försöka uppföra sig så normalt som det bara går.

Men det är detta som är livet.

Och för mig har allting precis börjat igen.

Ätstörningscoach

Bra med anorexi?

Hej alla fina därute som läser!

Började den här dagen med massor av härlig tennis och har varit hög på endorfiner ända sedan dess.

Det är så sjukt att något så trivialt som en enkel tennislektion kan göra en person så glad och lycklig.

Så varm i magen…

Om du skulle fråga mig vad som är absolut bäst i mitt liv just nu är det utan tvekan att jag har funnit lyckan i tennisen.

Efter år av svält och isolation (hm, låter lite som att jag har befunnit mig i en grotta… men skit samma) har jag äntligen hittat ett intresse.

En riktig Anna-grej!

Något som verkligen skriker JAAAAAAG!!!!

Om det bara var möjligt skulle jag helst vilja andas tennis dygnet runt! Det är så synd att det bara är en gång i veckan!

Jag har snuddat vid detta ämne tidigare, dvs att man måste nog ha varit rätt långt ifrån att leva ett vanligt liv (t ex pga sjukdom, fängelsestraff eller liknande) för att ens förstå en milligram av vad jag försöker säga i det här.

Små saker eller sådant som är en självklarhet för andra, glädjer jag mig verkligen åt nu för tiden.

Tar ingenting för givet. Men däremot njuter jag som fan av allt jag tar mig för (på ren svenska).

Jag har blivit förbluffande bra på att leva här och nu.

Inte sedan!

Inte längre fram!

Inte om tre år!

För vem vet var jag befinner mig då i livet?

Detta tankesätt och beteendeförändring har jag anorexin att tacka för.

Anorexin har förändrat hela min livssyn och jag är tacksam att jag fick göra den här spännande (och jobbiga) resan i mig själv vid en sådan låg ålder som 24 år.

Jag är så glad att jag inte kommer att vakna upp först vid 45 år och först då börjar att fundera på vad meningen med livet egentligen är och vad jag värderar högst och tycker är viktigt?

Tack vare sjukdomen har jag lyckats att städa banan fri för framtiden och på så vis ökat mina förutsättningar för att verkligen kunna möta människor på riktigt och samtidigt kunna uppskatta alla de saker som kommer att komma i min väg.

Öppen för fler möjligheter än om man konstant går med skygglappar på som många ”normala” och ”vanliga” människor gör…

Det är inte förrän du blir rejält sjuk (t ex en förkylning) som du uppskattar tiden då du är helt frisk.

Visst är det väl så?

Tennis är en liten bit av alla de ”vardagliga” men härliga saker som kommit i mitt liv på sistone. Och mer ska det bli! Det här är bara början!

Snurrigt och mycket spontant inlägg det här. Men det är skrivet med det allra största hjärtat, det kan ni hoppa upp och sätta er på!

Vill även passa på att efterlysa fler tennisgalningar i Stockholmsområdet.

Vill du spela tennis en kväll?

Maila gärna på: vagenfran37kg@spray.se

/ Anna, tillbaka på banan igen.