Ångest, Mat, Självhjälp

Vi kallar det Njutningsmellanmål

Det är inte antingen eller!

En vanlig tanke som flera av oss har.

Att äta sött regelbundet är viktigt  för att slippa överäta. Om fika känns som ett jobbigt och alltför ångestladdat begrepp, kalla det istället Njutningsmellanmål.

Att äta sötsaker är varken okontrollerat eller syndigt.

Genom att skippa förbuden minskar man risken för att utveckla bulimi och hetsätning.

***

Kan inte låta bli att länka till Vanjas blogg.

Efter att jag tog upp ämnet Njutningsmellanmål (bra ord för fika) i förra veckan ”Är det hälsosamt att fika varje dag?” så har jag verkligen blivit varse om att det finns en hel del tankefällor som flera av oss går runt och bär på har när det gäller just sötsaker.

Fick en mycket bra kommentar på ämnet:

”Hej anna.

jag är kluven vad gäller det här med att fika och äta sött. å ena sidan håller jag med dig; jag tror inte på förbud och kontrollerande regler, jag tror att det skapar fixa idéer, hetssug och just de där ”passa-på” tankarna som du skriver om. och ångest. jag tror på att lyssna på kroppen och äta det man är sugen på NÄR man är sugen på det. varför skulle det vara bättre att äta sött en lördag kväll än en tisdag eftermiddag? som om kroppen skulle förbränna kalorierna fortare för att det är lördag?! gaah, så idiotiskt. jag tror på att vara tillåtande. och rationell.

Men samtidigt, det finns en annan tanke. en annan rädsla. jag har haft perioder då jag tillåtit mig, då jag frågat kroppen vad den är sugen på och lyssnat. ätit godis en tisdagkväll för att jag är sugen. och jag har vissa (skrämmande) erfarenheter av att sött skapar sötsug.

ibland är det lättare att helt avstå än att äta lagom. för om jag skippar förbuden och restriktionerna och tillåter mig, så är det faktiskt jäkligt gott med det där söta. och dagen efter frågar jag igen och jo, nog skulle det vara godare med en glass än en frukt?

jag tänker att det finns en anledning till att övervikt är så vanligt som det är. till att begreppet lördagsgodis existerar. till att många friska, sunda, normalviktiga personer försöker hålla sig till godis, snacks och liknande på helgerna. jag tänker att det för många kanske är enklare att ha vissa rutiner för att minska risken att ”få för mycket av det goda”. för visst kan det bli för mycket också?

När man har eller har haft anorexi är det ibland svårt att bli tagen på allvar med de här tankarna, den här kluvenheten. av behandlare har jag blivit bemött med reaktioner som ”men det där behöver inte du oroa dig för, regler och restriktioner kan vara bra för de som är överviktiga. du har tillräcklig kontroll på dig själv för att det inte ska bli för mycket”. men det är ju just det som är poängen; jag vill ju släppa på kontrollen! låta kroppen bestämma istället för hjärnan. och då är jag inte mer än människa. med hunger och sug och smak för det söta som de flesta andra.

Hur vet jag att det inte blir för mycket?”

Som sagt, en mycket bra fråga.

Jag tänkte exakt likadant som du kring det här alldeles i början när jag skulle bryta den allra värsta nyttighetscirklen. Men jag kan lugna dig med att det bara är i början du kommer tänka så här: ”ÅH, FÅR JAG ÄTA SÖTT VARJE DAG? WOW!”

Den första tiden kommer du säkert vilja äta fika rätt ofta och bli därför inte förvånad eller skrämd över ditt eget beteende om du ”överäter” och inte kan hålla dig till ”måttliga mängder”. Det var mitt stora problem i början när jag vågade börja äta glass och lösgodis igen. Och istället för en bulle åt jag tre på en gång istället för en som mina kollegor.

Pinsamt, tyckte jag på den tiden och skämdes över mitt ”gamiga” beteende och slog på mig själv för att jag inte kunde äta friskt och normalt. Vad var mitt problem egentligen när det handlade om sötsaker?!

Men vet du vad som hände sen?

Jo, genom att jag inte gav upp utan istället fortsatte att ”öva” på att äta sötsaker/Njutningsmellanmål så blev det sakta men säkert bättre. Man måste öva sig på det här, efter att kroppen levt i svält är det klart den blir överraskad den dagen man plötsligt tillåter den äta saker som tidigare varit förbjudna. Sötsaker innehåller diverse näringsämnen som kroppen faktiskt behöver (lätt hänt att man glömmer bort det) och jag brukar tänka på det när jag äter t ex glass eller en chokladkaka och det faktiskt inte är helg.

Genom att äta sötsaker regelbundet i början, bra taktik för att komma ur ekorrhjulet med ”nyttighetstänket” så behövde kroppen inte vänta fem dagar tills det blev dags för nästa fika och på så vis blev sötsakerna mindre dramatiska. Jag plockade sakta ner dem från sin höga pedistal.

Plötsligt var de inte lika spännande längre när jag fick äta sötsaker regelbundet och samtidigt avtog den mycket påfrestande beslutsångesten. En dag kunde jag välja muffins, dagen efter kex och på det viset behövde jag inte tänka ”gaah, vad ska jag välja?! Bäst att köpa både kex, muffins och bullar så slipper jag ångra mig!”

Så jag tycker du ska  sluta vara rädd för att det blir för mycket om du vill släpper efter och blir mjukare mot dig själv. Det kommer säkert nämligen att bli för mycket och tänk igenom ev. ångest på förhand så är du beredd och jag lovar den blir mycket lättare att handskas med om du vet vad som väntar på dig. För mig tog det flera månader innan jag kunde äta sötsaker i rimliga mängder igen. Så tänk inte att det kommer att lösa sig över en natt.

Klicka in på Vanjas blogg och be henne plocka fram eller författa nya inlägg på ämnet s.k Njutningsmellanmål.

Hon beskriver det särskilt fint här men om du söker i hennes blogg så dyker det säkert upp mycket mer.

Mat

Första arbetsveckan

Äntligen helg! Haha, tänk att äntligen få utbrista det igen. Kändes som det var ett tag sen jag sa det sist…

Äsch klagar inte, jag tycker om mitt jobb och är bara glad att ha något att göra igen (som ger pengar i plånboken).

Funderar på vad vi ska äta ikväll… något snabbt men gott… har ni något bra förslag?

Brukar ni lyxa till det på fre-lör eller får ÄS styra då också?

När kan ni äta/unna er något extra utan att det resulterar i ångest?

*****

Har ni förresten sett Råttatouille? Inte det..?

Kul för er! Fredagskvällen är räddad – stick iväg o hyr den nu. Bums!

Mat, Självhjälp, Träning

Min vikt

Ok, nu var det ett tag sen jag skrev något om vikt här.

Jag får ibland mejl där några av er vill veta min vikt och längd men helt ärligt så vet ju ni lika bra som jag att siffror inte är speciellt bra. Visst, man kan vara skitnyfiken men det det är egentligen bara ätstörningarna som vill veta (inte du, du skiter egentligen i vikten!) för att kunna jämföra sig med någon.

Här vill jag inte bidra till att nära någons ätstörning och ni som kännner er besvikna över detta får helt enkelt gå någon annanstans. Eller stanna kvar och läs, för jag tror ni kan behöva det. För här fokuserar vi på allt som kan hjälpa den friska sidan av dig. Det är vad som verkligen behöver hjälp och stöd och  inget annat!

Ätstörningarna får gå någon annanstans så länge, ok?!

Jag har tidigare skrivit några inlägg som är viktrelaterade, ni hittar dem bland annat här och här.  Även lite info om min bakgrund finns här. Ni kan även använda sökfunktionen i menyn till höger på huvudsidan om det är något särskilt ni vill läsa mer om. Eller varför inte skicka iväg ett mail till mig med förslag på ämnen som ni vill läsa mer så fixar jag det! 😉

När jag körde igång det här projektet hade jag ett BMI på strax under 15. Som jag skrev i detta inlägget så hade jag alltid kaloritränat innan och vägrat att äta om jag inte hade ”förtjänat” det först genom att träna.

Reglerna var mycket enkla; Ingen träning = Ingen mat

I och med att jag har fortsatt att äta minst lika mycket (egentligen alltid mycket mer) kalorier som när jag tränade o hade en okej ”frisk” vikt så var min tanke att jag skulle gå upp i vikt i lagom takt. För visst borde noll träning och extra kalorier bidra till viktuppgång? Logiken säger det iaf…

Jag har vägt mig idag.

Resultat: Ett halvt kilo mer sen i augusti

Mina tankar: Fattar inte!? Jag borde ha ökat åtminstone några kilon iaf. Jag äter mer och godare än vad jag någonsin har gjort och ändå har jag fortfarande ett BMI på omkring 15. Med andra ord bevisar det här att jag inte behöver ens tänka lite grann på vad jag äter. Ska verkligen ta till mig det här. Härligt att det snart är jul! Ska unna mig en jul utan tankar på kalorier och hälsa. Uppenbarligen är det svårare att gå upp i vikt än vad alla tror. De kalorimängderna som man uppenbarligen måste äta för att viktresultatet ska komma är uppenbarligen väldigt stora.  På ett sätt känns detta jätteskönt att veta eftersom jag alltid har trott att viktuppgången ska ske på fem röda sek från det att man börjar äta igen… Kanske har jag fortfarande en hög ämnesomsättning efter alla mina träningsdagar men jag tror ärligt talat inte det beror på det.

Fortsatt handlingsplan: Jobba hårdare med att släppa på kaloriräknandet. Om det blir 500 eller 2000 kcal extra en dag spelar ingen roll. Men jag måste ligga på överskott hela tiden. Måste!

Mat, Självhjälp

Tröstäta?

Tycker ni att det är okej att tröstäta om man är ledsen? Är det något som ni ”tillåter” er själva att göra när ni känner er nedstämda?

Förlåt om ni tycker att det är en korkad fråga men jag vill seriöst veta hur ni känner inför det här? Tidigare skulle jag aldrig komma på tanken att köpa hem en chokladkaka och ”trösta” mig med om något tråkigt hade inträffat.

Nej tvärtom skulle jag istället gå hem och svälta mig själv i syfte att göra smärtan ännu värre. Vad säger ni som är friska? Mår ni bättre av att tröstäta lite ibland? Får ni ångest av det? Ska man få ångest av att tröstäta, vad är normalt?

Anledningen till att jag frågar är för att det har hänt en jättetrist sak (berättar en annan dag) och för första gången på mycket länge så kom jag på mig själv med att tänka ”idag ska jag minsann gå hem och gråta jättemycket” samtidigt som jag passerade en liten närbutik. ”Vore väldigt gott med en chokladkaka”, tänkte jag utan närmare eftertanke och gick in och köpte nyheten Marabou Vinter (någon som testat?).

Nu ligger chokladkakan än så länge i skafferiet och jag funderar på hur jag kommer att känna efter att jag har ätit upp den. Kommer jag få ångest? Hur ska jag isf komma undan den? Hur ska jag tänka?

Rätt svar vore om ni som läste det här intygar att det är okej att få trösta sig med godis ibland. För just nu känns det som att mitt liv hade blivit tusen ggr lättare om jag bara fick bryta några bitar och mysa framför teven ikväll under en filt.

Så var det bestämt. Vilken tur att jag har bloggen hörrni, istället för att stänga allt inom mig och diskutera och vela fram och tillbaka med anorexin så rensar jag tankarna genom att skriva här istället.

Min slutsats: Jag tänker äta chokladen för att jag är sugen och vägrar känna dåligt samvete efterråt. Jag vill hävda att det kanske t.o.m är ett steg i ”friskprocessen” att unna sig att tröstäta eftersom jag aldrig tidigare har ”vågat” eller acceperat att göra det förrut. Just idag är chokladen bra både för min kropp och själ. Särskilt för själen skulle jag vilja påstå.

Gud, vad bra att jag redde ut det här. Känns väldigt odramatiskt helt plötsligt. Mitt mål är som sagt att bli helt frisk och då ingår det att våga lita på mig själv, mina känslor och vad jag själv vill ha, inte anorexin.

Vad jag har förstått så är det inte ovanligt att en chokladkaka slinker ner titt som tätt hos andra. Och jag vill bli som andra! Jag älskar choklad och choklad gör mig glad! Så varför i hela världen ska jag avstå egentligen? Av gammal vana? Jag vill inte göra val på rutin längre, jag håller på att skapa mig en ny framtid och nya rutiner. För att detta ska bli verklighet så måste jag lära mig att våga göra annorlunda val, det är så jag utvecklas och kan försäkra mig om ett ljusare och roligare liv framöver. Och jag vill ha ett roligt liv, bra eller hur?!

Valet är enkelt, I say no more!