Mat, media, recept, Självhjälp, Träning

Vägen från 37kg – mitt 2010

Bäst 2010 var utan tvekan att jag äntligen vågade släppa taget i sept / oktober.

Jag vågade hoppa utan att veta var och hur jag skulle landa.

Och det vet jag fortfarande inte riktigt…

Tack raraste för gårdagens alla trevliga nyårshälsningar och tips på vad som kan vara orsaken till att min hy har börjat att bete sig så tonårsaktigt.

Jag gillar verkligen Stellas kommentar, särskilt den sista raden:

”Finnar behöver inte alls bero på att man äter onyttigt. Det är en hormonell obalans i kroppen som orsakar det hela.

Jag brukar t ex få finnar när jag har eller ska ha mens.

När man är i svälttillstånd har man dock i regel inga finnar. Inga hormoner heller.

Som frisk är man alltså lika dödlig och finnig som alla andra igen.” 😉

Jag inser att jag får vara tacksam över att mitt system tycks fungera igen som det ska. Efter åtta års svält borde det trots allt vara rätt mycket som skulle kunna ha ”blivit trasigt” inne i mig.

Nu byter vi ämne.

I början av veckan skrev jag om olika saker som har varit absolut bäst under 2010. Detta fick mig att börja gå igenom gamla blogginlägg från januari-december och plötsligt inser jag hur mycket som händer under ett år.

Då jag har fått väldigt många nya läsare, särskilt sedan i höstas, tänkte jag att det kunde vara lite kul för er som inte har orkat traggla er igenom hela bloggen från scratch att få veta lite mer om både mig och bloggen.

Här kommer ett pottpurri från år 2010:

Januari

Berättar för första gången offentligt om mitt träningsberoende: Vägen från 37 kg i Cosmopolitan

Inscannad artikel finns att läsa här: Mitt träningsberoende i Cosmopolitan

En betydande milstolpe: Firade 6 mån som helt träningsfri

Min första bloggträff med några läsare: Bilder från bloggträffen

Februari

En lyckad första tjejkväll: Tjejkväll

Mars

Svarar på läsarfrågor om min bakgrund: Hur allt började och Vad har triggat dina ätstörningar?

Upptäcker ny mat och nya smaker: Avdramatisera ”farlig” mat

Bakar mitt första 100 % jästfria surdegsbröd: Surdegsbröd med nötter

April

Deppigast 2010: Psykbryt

Recenserar bästa boken för självhjälp: Mattillåtet i nytryck

Skojig utlottning av boken tack vare underbara Randi Förlag: Bokpaket med Mattillåtet

Peppinlägg om testvecka (bästa medicinen för att kunna bryta en svår ätstörning): Supertipset: Testvecka!

Maj

En läsare skickar en present hem till min adress, fina Maria: Present av läsare

I övrigt spenderade jag nästan hela maj borta i USA (Los Angeles, Las Vegas, New York, m.fl). Ett viktigt mål att pricka av från min motivationslista som kvitto på att vara tillräckligt stark både mentalt och fysiskt för att klara av en sådan resa:

Drömresan – fyra delstater! och Lite bilder

Juni

Firar 10 år som träningsfri men är ledsen då jag fortfarande saknar nära relationer: Ensamheten dödar mig

Rycker upp mig och reser senare runt i sommarsverige, bla till Båstad: Midsommardagen i Båstad

Juli

Bloggkommentatorerna uppmärksammar bloggen för första gången: En VIKTig blogg

Inlägget handlade om: Inte farligt eller okontrollerat att äta sötsaker varje dag

Gästbloggar tre dagar för Tjejzonen: Veckans gästbloggare!, Att bli fri från en ätstörning – fortsättningen och Grundregler för att bli av med en ätstörning

Augusti

Favoritdikten: Ingen vill ångra sitt liv

September

Gästbloggar igen hos Tjejzonen: Bli (h)järnstark!

Jag klättrar högre än jag tidigare någonsin gjort på friskstegen: Den som äter bäst vinner!, Fem dagar med vind i ryggen! och Jag ställer krav på min mat

Oktober

Oktober inleder en riktigt bra vinter och höst 2010. Jag flyttar till Sthlm och karriärsmäsigt gör jag samtidigt några rejäla kliv uppåt.

Jag tilldelas UnderbaraClara-stipendiet: Vunnit UnderbaraClara-stipendiet

Grät tyst i tio sek när jag läste: Annika Marklunds fina motivering

Skriver om: Friskprocessen och dess förhatliga hets-och överätningar

November

En riktigt härlig månad med en massa spännande samarbeten med bla. 4good, Saltå Kvarn, Chokladfabriken, m.fl.

Inspirerande kväll och läsarträff på Rival (tack 4good!): Go nuts och lev livet!

Accepterar: Ingen storlek 34 längre

December

Årets mest utskällda: Din PT – en hälsofara?

Vågar mig ut på mingel: Young Professionals – nätverk!

Det börjar bli riktigt roligt med mat igen: Äkta Matglädje

Dagen jag upptäcker att det är väldigt lite ätstörning kvar i huvudet: Nu börjar jag bli rädd

Svänger mina lurviga utan koftan och i bara linnet på Säkerts konsert: Klär av mig

Inleder min serie om kroppen (jodå, lovar att fortsättning följer): Livsviktigt att ha en putmage

Puh!

Nu är jag lite nyfiken på hur mycket och vad ni vanligtvis läser av inläggen?

Finns det någon här som vet med sig har läst så mycket som kanske 90-100% av bloggen?

Det här året har varit spännande på väldigt många olika sätt.

Jag hoppas att det framgår riktigt varmt hur tacksam jag är över att få ha bloggosfärens absolut trevligaste (och smartaste…) läsare.

Ni är helt fantastiska!

Vår resa fortsätter…

Gott nytt 2011!

Mat, Självhjälp

Lovely Saturday morning

Det har precis slutat att snöa. Solen tittar fram och himlen har förvandlats från grådaskig till att bli alldeles knallblå!

Och här sitter jag.

Sovit ut ordentligt. Älskar helgen. Läser tidningen. Äter frukost. I lugn och ro.

Klädd i nya tjocka koftan. Sörplar hett och kryddigt chaite. Tuggar godaste mackorna med skivad perfekt mogen avokado. Lite flingsalt.

Det är morgnar som de här som jag undrar om min tidigare hysteriska tränings- och matfixering verkligen har ägt rum? Hur orkade jag?

Hur orkar man egentligen kliva upp fem på morgonen och köra spinning i 1,5 h innan första föreläsningen?

Hur klarar man med att vara människa när man varje dag börjar dagen utan att äta frukost?

Vad är det som gör att man kan äta samma kalorisnåla och näringsfattiga maträtt i flera veckor utan att bli less?

Varför väljer vi att leva så onödigt svårt och hårt helt i onödan?!

Det jag kan trösta dig med är att trots att tanken på att någon gång kunna vrida tillbaka livet rätt igen känns hopplös idag så går det.

Det gör inget om tanken känns helt befängd just nu. Den kommer.

Det låter som en saga men en dag kommer du också plötsligt känna att du inte längre vill hålla på som du gör idag.

När den tanken har fått gro och du har tagit första steget är det som att knuffa igång en snöboll. Segt att knuffa på i början men du ska se att ju längre du orkar så rullar den snart helt av sig själv!

Det som är avgörande att förstå dock är att man inte kan välja att vara lite ätstörd ibland och ibland inte.

Var konsekvent är nyckelordet.

T ex inga lightprodukter.

Kan du inte äta t ex filen om den inte är lättfil så köp ingen alls om det känns svårt att välja standardprodukten. Ladda för en dag då du känner dig stark istället och låt den 3%-filen följa med dig hem.

Ni förstår principen.

Trevlig lördag!

Mat, Självhjälp, Träning

Vägra vara matstörd!

Efter lååång tid har jag valt det spår som jag vet är rätt för mig.

Vilket spår vandrar du på?

Wow, vilken härlig respons på gårdagens inlägg ”Smart och charmig med riktig mat”.

Tack snälla för att ni alltid tycks stå redo i kulisserna, alltid redo att rycka in, lyfta upp och peppa mig med en massa positiva ord!

Tack för att ni är ni och alltid på G när det verkligen gäller!

Ja, helt enkelt ett enda stort tack för att jag har förmånen att få ha världens bästa och mest omtänksamma läsare. Ert stöd betyder så mycket, ni anar inte.

Många skriver och frågar:

”Men hur gör du? Har du några bra tips..?”

Det finns inte bara en enda sak som man kan göra utan allting hänger ihop.Läs bloggen från dag 1 så kommer ni nog upptäcka den ”röda tråden”… Då får ni ta del av både upp- och nedgångar som jag har haft på vägen.

Jag fick en fråga om det verkligen är nödvändigt att helt sluta träna?

Räcker det inte att bara dra ner på träningsmängden?!

Jag kan bara utgå från mig själv och i mitt fall räckte det inte att bara minska på träningen.

Så länge jag fortsatte träna hade jag  väldigt svårt att välja annan mat än ”nyttig” och ”fettsnål” – det kom på köpet. För att förtydliga, visst vill man ofta är nyttigt när man har tränat? Ofta för att behålla känslan av att vara nyttig och av den anledningen försvårade träningen även maten.

En paus på nio månader var helt perfekt för att jag skulle få lugn och ro och sakta börja upptäcka om jag verkligen gillade att träna eller om det bara var för att bränna kalorier?

Efter nio månader gav jag mig ut på min allra första joggingtur. Och jag har älskat det sedan dess!

På ett gym däremot har jag inte varit mer än testat på Body Balance några gånger. Spinning och liknande har jag helt undvikit, där snackar vi ren kaloriförbränning från min sida.

Nej, istället har jag funnit löpningen. För en gångs skull vågar jag dessutom säga till folk att ”jag är löpare” om någon frågar ifall jag tränar något. Istället för att ljuga och skämmas för min träning som jag alltid gjorde som träningsmissbrukare är jag idag helt öppen med min träning och det är så skönt att inte bhöva ljuga längre. Detta är möjligt tack vare att jag inte är manisk längre, vilket jag aldrig trodde var möjligt om du hade frågat mig för ett år sedan.

Då var jag helt övertygad om att jag aldrig skulle träna mer i hela mitt liv, jag avskydde det något så oerhört!

Cirka 1-2 gånger / vecka springer jag idag och då njuter jag verkligen av själva löppasset – dvs inte enbart av själva känslan efteråt!

Sjävla tiden som jag springer är minst lika viktig, det är inget som jag bara vill ”få överstökat” så snabbt som möjligt.

Jag hade aldrig kommit till den här insikten och lusten efter träning om jag inte testade att förbli helt träningfri först.

När jag väl slutade träna vågade jag samtidigt i större utsträckning börja ”smutsa ner” min kropp med annan mat än bara grönsaker. Plötsligt var nyttighetskänslan inte så jävla viktig längre. Om jag ändå inte fick träna spelade det liksom ingen roll längre…

Mitt bästa tips för någon som verkligen vill bli helt ren i skallen från ätstörningarna är att bara skita i allt.

Bestäm dig.

Sätt upp ett förbud att du inte får köpa hem t ex lightprodukter längre. Om du inte kan köpa annan köttfärs än quornfärs får du inte köpa någon alls exempelvis. Det är standardprodukter eller inget alls som gäller. Var konsekvent!

Fundera på vad du själv gillar för smaker? Själv har jag upptäckt tjusningen med såser, guckor och röror. Är t ex helt galen i creme fraiche, gräddfil, tzatsiki, etc.  Äter det till nästan allt som jag lagar… Maten blir verkligen så mycket godare.

Och som alltid, det är tuffast innan du har testat.

Men sedan när du väl fått upp farten är det nästan lite otäckt hur snabbt man glömmer bort sina gamla ätstörda rutiner.

Man behöver byta spår och det är faktiskt enklare än man kan tro. När man väl har valt spår är det enkelt att fortsätta men det är innan man tagit beslutet som det är så jävla jobbigt.

Men får jag bara ge ett enda råd så skulle det definitivt vara:

SKIPPA TRÄNINGEN HELT.

I FLERA MÅNADER!!!

Mat, Självhjälp

En ätstörd vecka vs. en ätfrisk vecka

Det finns absolut inget att förlora på att ha en testvecka som helt frisk – dvs som icke ätstörd.

Kom igen, du vet exakt hur hjärndött det känns att konstant gå runt och tänka på mat och träning.

Det livet känner du idag till, alltför väl.

Men du vet egentligen ingenting om hur det känns när du frigör nytt, fräscht och icke ätstört utrymme åt hjärnan.

Eller hur?

Du, kom igen. Det är på tiden att du verkligen får veta det!

***

Jag fick en kommentar som jag hoppas att så många som möjligt läser idag.

Bli inspirerade av den ochvåga ha en testvecka. För egen del är min egen testvecka det absolut bästa jag har gjort för mig själv sedan jag blev sjuk.

Tack vare testveckan är jag idag friskare än vad jag någonsin har varit under alla de här åtta åren och då har det verkligen gått både upp och ner för mig tidigare (milt uttryckt).

Det skulle kunna vara jag själv som har skrivit kommnetaren nedan, så otäckt lik är den mina egna känslor när jag själv inledde min allra första testvecka i augusti 2009.

Jag vågade tack vare att jag påminde mig själv om att jag alltid kunde bli ätstörd igen om jag villle.

När veckan var över skulle jag kunna börja svälta igen och återigen börja träna som en galning. Dvs om jag vill!

Men det blev aldrig så.

Istället blev jag hög på känslan av att inte ha den blekaste aningen om mina måltiders kaloriinnehåll. Det var en sådan enorm lättnad att helt enkelt inte veta!

Jag minns fotfarande lyckan över att kunna gå till butiken och handla precis vad jag ville.

En helt ny värld öppnade sig”, precis som avsändaren nedan uttrycker sig.

Jag förlängde min testvecka.

Det gick faktiskt riktigt bra att ”härma” ett friskt liv och jag förvånades över att gränsen mellan ”sjuk” och ”frisk” låg så otäckt nära varandra.

Efter ett tag föll jag tillbaka lite igen vad det gällde maten.

Mitt träningsförbud behöll jag dock och totalt hade jag ett träningsuppehåll på nästan nio månader (har skrivit om detta tidigare, sök i arkivet).  Detta var det bästa jag har gjort i hela mitt liv, jag behövde verkligen ett definitivt förbud mot träningen.

Maten gick som sagt upp och ner under perioden men jag tog hela tiden fler steg framåt än bakåt. Det är också så här som man måste se på friskutvecklingen. Det är så man blir frisk.

Det går inte spikrakt uppåt hela tiden. Skräms inte av detta utan acceptera bara att det helt enkelt är så som vägen ser ut.

Det är med andra ord helt ok att i vissa perioder tillåta sig själv att vara ätstörd ett tag, iaf så länge som man inte nöjer sig utan vet att stadiet bara är en tillfällig plattform som man samlar kraft och energi för att snart ta sig vidare igen.

Viktigast är att du iaf vågar testa.

Tro mig, du har verkligen inget att förlora på att våga en vecka med riktigt mat regelbundet och noll träning (just träningen är superviktigt att den är absolut noll, jag skulle själv aldrig ha fixat maten om jag fortfarande tränade – det är då ett som är säkert!)

Utvärdera sen.

Hur kändes veckan? Skulle det kanske funka en vecka till?

Testveckan är lite som att springa. Det känns motigt innan du väl har kommeit igång men när du väl ger dig ut i spåret kommer du märka att du springer av bara farten och får samma adrenalinkickar av att se att du faktiskt kan!

Emmas kommentar:

”Hej Anna!

Jag blir ständigt så glad över att läsa över dina framgångar.

Du skildrar verkligheten så bra, och lyckas verkligen sätta ord på det sjuka -ätstörda- beteendet.

Du är min främsta inspirationskälla och jag hoppas för allt i världen att du lyckas slutföra ”Supersize Me”-projektet till fullo och blir fullkomligt fri från den sjuka sidan.Visa att det går, en gång för alla.

Det jag annars ville skriva är att jag har varit sjuk i ungefär 1½ år.

Egentligen var det bara det första halvåret då jag förlorade en tredjedel av min kroppsvikt. Ortorexi var diagnosen.

Därefter var jag idiotisk nog och började räkna kalorier.

Jag ville försäkra mig om att jag åt tillräckligt för att kunna träna och prestera optimalt. Under det här året har jag strikt räknat varenda kalori som jag stoppat i mig. Har sett till att det har funnits ett större överskott vissa dagar, just för att jag insåg klart och tydligt att jag behövde gå upp i vikt.

Jag har aldrig brytt mig om siffrorna, egentligen.

Tio kilo har jag gått upp. Visst, bra! Men jag har samtidigt känt hur jag har stängt in mig i ett skal av kaloriberäkning. Jag har bara blivit mer och mer ätstörd. Kontrollerande (även om det så har varit i ett bättre utförande, då jag såg till att faktiskt gå upp) och begränsad.

Natten till Måndag tidigare i veckan så låg jag vaken och vred på mig.

Grubblade. Velade. Insåg. Bestämde mig.

På måndagen hällde jag sockrad vaniljyoghurt direkt ur paketet, flingorna likaså. Ett butiksbakat bröd med okänt innehåll med jordnötssmör och ost till pålägg

Det var min första ”kalorifria” frukost på över ett år.

Helt sjukt. Men det som jag tyckte var det sjukaste:

Jag fick inte ens ångest. Jag klarade av att njuta av varenda tugga. Det fanns inte en tanke på kalorier.

Jag hade bestämt mig. På riktigt.

En vecka skall jag klara av utan att ägna min ätstörda sida en tanke. Minst. Och det har gått så löjligt bra.

Pinsamt bra, faktiskt. Ångest finns inte.

Jag vägrar mina ”trygga alternativ”.

Maten har börjat smaka igen. Jag kan vara spontan. Provsmaka. Testa. En helt ny värld har öppnat sig för mig, bara denna vecka.

Tankarna snurrar i mig. Men jag är förtvivlad.

Varför har jag envisats med att hålla mig kvar i sjukdomen? Skall det verkligen vara såhär simpelt att slippa matfokusen?

Var jag aldrig ätstörd egentligen?

För jag inser det. Jag har aldrig aktivt försökt att bli frisk. Så länge jag har räknat kalorier, övervägt och reflekterat varenda intag, fått panik över lite mat, haft förbjudna livsmedel – så har jag inte fullhjärtat försökt bli fri(sk).

Nu har jag gått all-in.

Den här testveckan, förlängs till dagen då jag dör. För dessa dagar innehållandes tacos, kantarellstuvning, gratänger, jordnötssmör, bröd, godis, banan, choklad, stekta ägg, alkohol, ost, gräddglass, maränger, nötter, oljedränkta sallader, varm choklad, fruktyoghurt, dulce de leche, grytor, gräddstuvad torsk, sockermüsli och kaviar har vägt upp känslan av att veta det exakta intaget av kalorier. Tusen gånger om.

DU är anledningen till att jag vågade.

DU har gett mig tillbaka mitt liv.

Tack, kära Anna”

Mat, Självhjälp, Träning

Äta mer och träna noll, funkar det ?

Hur gör man egentligen för att få ordning på maten igen?

Och är det verkligen möjligt att samtidigt sluta träna utan att förvandlas till en stor val?

Natalie undrar:

”Mitt namn är Natalie och jag var just inne på din blogg och läste. Det är så härligt att läsa om folk som är på rätt håll i livet!

Jag drabbades själv av anorexia för ett tag sedan och går nu på behandling på dagvård.

Jag är på bättringsvägen, men det är fruktansvärt tufft.

Jag var också och är en person som älskar att träna, men tyvär för mkt. Just nu har jag träningsförbud men det är mycket svårt att hålla…

Vi lär oss också nu att äta 6 gånger om dagen som faktiskt är normalt. Jag vill kunna leva ett normalt liv sen utan ”träningstvång”, men jag är så rädd för att sluta. Man har ju så konstiga tankar om allt.

Jag tänkte bara undra om du har tid, vilja och svar på detta med mat och träning?

Och om det är okej att kunna träna mindre utan att bli ” tjock”….

Med vänliga hälsningar Natalie”

Nyckeln – enligt mig –  till att bygga en stabil grund (en hållbar livsstil) som ska räcka livet ut är att helt sluta upp att träna en längre period. Jag skulle aldrig i livet ha fixat att komma så här långt om jag inte helt slutade med träningen ett tag (inte bara några dagar utan flera veckor, är du mycket underviktig eller svårt ätstörd tror jag minst sex månaders träningspaus är att rekommendera).

Så länge man tränar när man fortfarande är sjuk är det svårt att våga ”smutsa” ner sin kropp och välja annan än ”helnyttig” mat. Många känner nog igen sig i att hellre vilja äta saker som sallad, keso, kyckling och bönor hellre än en pizza efter träningen eftersom man vill känna sig ren. Ett litet extremt exempel kanske men jag tror ändå att ni förstår hur jag menar..?

Så varför göra det svårare än nödvändigt för sig själv? Det blir lättare att skaffa sig en ”skit samma-mentalitet” när man släpper på träningskontrollen.

När jag skulle bli kvitt mitt träningsmissbruk var jag helt träningsfri i cirka 5-6 månader till att börja med.

Under den perioden trodde jag helt seriöst att jag aldrig mer skulle vilja träna i hela mitt liv. Jag var så trött på allt som hade med träning att göra!

Jag tänkte iof att jag skulle bli ful, förslappad och det skulle bli ett helvete att få tillbaka till min ”topp” kondition, etcetera. Men efter ett halvår som träningsfri testade jag för första gången på en träningsform som inte gick ut på att bränna kalorier (Bodybalance och Sats Flow) och det blev en skön kontrast mot mitt aktivitetslösa liv. Därefter dröjde det ett tag innan jag rörde på mig kontinuerligt igen. Jag började promenera och inte förrän efter cirka totalt 9-10 månader började jag på riktigt längta efter en joggingtur i skogen (våren 2010).

Med andra ord tränade jag så gott som ingenting på nästan total tre kvartal och detta gjorde att jag kunde fokusera på att lära mig äta och slappna av. Ingenting skumt hände med min kropp, jag blev ingen förslappad person. Jag lärde mig att det är oerhört nyttigt att inte göra någonting.

Inte träna och inte promenera (viktigt med promenadförbud i början för tvångspromenaderna är lika djävulska som ett tungt träningsmissbruk!)

Efter ett tag lovar jag att träningsförbudet kommer kännas som en slags ”befrielse” (en ursäkt att inte få träna!) och en stark röst mot anorexin när sjukdomen vill tvinga ut dig ut i regn och blåst.

Du vet att du alltid kan börja träna igen när du är frisk…?

Det kan ingen någonsin ta ifrån dig.

När du når en högre, nästan frisk vikt, kanske du till och med längtar efter och uppskattar träningen på ett helt annat sätt än som ätstörd.

Jag tränade enbart för att bränna kalorier. Inget annat betydde något.

Folk som var passionerade löpare trodde jag ljög när de hävdade att det älskade att springa. Visst älskade jag också känslan efter träningen men själva träningen var aldrig ett dugg kul, endast plågsam.

Idag känner jag annorlunda inför träningsbiten. Förr såg jag träningen något som jag bara ”skulle ha gjort/avklarat” under dagen, den var bara något som ”måste” göras. Idag tänker jag inte alls så och detta är en helt ny känsla i min kropp.

Numera springer jag cirka 1-2 ggr i veckan och jag har inga dagar som jag alltid springer på utan det är helt och hållet dagsformen som avgör hur trött jag är efter jobbet. Är det en sak som jag har lärt mig så är det att jag aldrig mer kommer träna bara för att få det överstökat.

Nej, när jag ger mig ut och springer tänker jag inte på vad jag ska göra efter löpturen. För en gång skull kan jag njuta under tiden som jag springer och inte bara av känslan efteråt. Vet inte om ni förstår för det är rätt svårt att beskriva det här… Själv trodde jag som träningsmissbrukare att folk bluffade när de påstod att de visst njöt av sjävla träningen och inte bara av känslan av att vara ”ren” och ha gjort något duktigt.  Men så behöver det alltså inte alls vara!

Som sagt, idag uppskattar jag själva löpturen lika mycket som känslan efteråt. Jag tänker inte att löpingen bara är ett moment som måste göras utan när jag springer finns bara jag och naturen. Jag har inga bestämda dagar som jag alltid springer på utan jag springer enbart när jag verkligen är sugen. Ofta rör det sig om cirka 1-2 dagar i veckan men det är inte alls ovanligt att det inte blir något alls utan isf bara kortare promenader till bussen eller liknande.

Jag trodde aldrig att löpning kunde vara mindfulness men det har det verkligen blivit för mig. Löpning har verkligen blivit ”min grej” och det trodde jag aldrig. Dock ska den ske i naturen, långt bort från kalori- och distansmätare, etcetera!

Så oroa dig inte för petitesser som att du tex får en lång sträcka tillbaka när och om du vill börja träna igen sen.

Visst kan man inte förvänta sig att man ska vara i samma konditon som när man var på topp men jag tycker hela processen att ”komma tillbaka” har varit högst intessant och spännande att se kroppen som långsamt, långsamt blir starkare igen.

Men som sagt, en förutsättning för nyttig och icke-tvångsrelaterad träning hänger på att först få maten att fungerar för en.

Kom ihåg att det är mer regel än undantag att de flesta människor omkring dig både har smör på mackan, äter bullar, använder salladsdressing och äter potatisgratäng gjord på äkta vispgrädde. Många tränar heller aldrig eller saknar helt kontinuitet.

Ändå har de flesta faktiskt rätt fina kroppar och friska BMI.

Och bäst av allt, de har inget kaos i hjärnan!

Du är inget undantag och det kommer du också att märka när du vågar testa att förbli träningsfri ett tag. Men så länge du fortsätter att fuska med träningsförbudet kommer även maten kännas tuff, det är iaf min erfarenhet.

Ledsen för sent svar men ville se till att svara dig ordentligt.

/Anna

Mat, Självhjälp

Friskutveckling hösten 2010 – check!

Igår skrev jag om ovan och faran i att nöja sig med att bara kämpa sig ”halvfrisk” från ätstörningen – dvs man låter den sova. Med andra ord den är inte alltid närvarande men ändå tillräckligt ofta för att inte kunna tillåta sig själv att leva livet fullt ut. Istället finns den där smygandes i bakgrunden och dyker ibland upp för att ge en små tjuvnyp.

Jag vill inte ha det så och därför växlar jag upp tempot nu. Jag känner att jag är mogen för detta nu.

Här är ett axplock av de mål som avslöjar hur mina resa hittils sett ut (vilka utmaningar jag har haft) och vad som väntar på mig:

Friska vanor (som fungerar mycket bra/känns trygga och har ättränat på i cirka 13 månader)

Äter varierat och från hela kostcirkeln för att minska på läskiga och plötsliga sug och överätningsattacker (dvs noga med alla näringsämnen såsom fett, kolhydrater, protein, vitaminer och järn)

Äter regelbundet, oftast 4-5 mål per dag (låter inte det gå åtta timmar mellan målen som tidigare, detta kan ha varit bland det svåraste att bryta för mig)

Kompenserar inte (dvs får jag ångest får jag inte svälta, träna eller kräkas – detta är en av mina absoluta grundregler och som är en av de främsta anledningarna till att jag har orkat komma så här långt)

Mjölk i te/kaffe

Min nolltolerans/förbud mot sockret är avskaffat

Njuter av och äter bröd flera gånger/dag (har alltid varit en sann brödfantast så detta var viktigt för mig att få in ingen)

Njutningsmellanmål (i början blev det oftast söta mellanmål men detta har jag märkt kan variera över tiden, vissa perioder är jag inte alls sötsugen utan jublar istället över mer rejäl mat)

Flexibel  med mattider (hyfsatt i alla fall – har ett svängrum på cirka 2 timmars flexibilitet)

Friska vanor som jag infört under den här veckan och som ÄS i mig fortfarande har svårt att smälta (dock jublar den friska Anna såklart):

Jag har bytt ut fettsnål yoghurt mot creme fraiche och gräddfil (jätteläskigt men oj vad jag har längtat efter goda såser – DET ÄR SÅÅÅ VÄRT DET!)

Släppt helt på kaloriräkningen den här veckan (tidigare har jag haft en ungefärlig kaloriuppfattning men den här veckan har jag verkligen inte haft en aning, förmodligen är det därför jag känt mig så fri och sprudlande)

Förr vägde jag 100% av min mat, idag cirka 20% (den här siffran ska förstås ner till noll).

Strävar efter att mer regelbundet äta ”dramatisk mat” som pasta, ost och fetare mejeriprodukter (ost fixar jag som pålägg men i maten känns den fortfarande läskig!)

Jag har fikat och ätit helt utan ”Ana-förnuft”, dvs utan att jag egentligen varit direkt hungrig. Trots att det emellanåt känns som att man är en ”soptunna” och magen är full har jag inte hoppat över eftermiddagsfikan som den här veckan har varit chokladryck eller latte + mackor och/eller kakor. ÄS i mig undrar förstås hur länge jag kommer orka hålla på så här men just nu känns det som att svaret är FÖR ALLTID såklart!

Förresten, tips att släppa på kontrollen och kaloriräkningen är att köpa hem mat som man inte vet kalori-innehållet på eller har svårt att uppskatta mängden för (i mitt fall kan det tex vara att ha brieost på mackan, en skål nötter vid datorn när jag jobbar/bloggar, dricka en choklad-pucko från ICA-butiken (hellre det än att jag som tidigare alltid vägde mjölk + pulver), köpa hem en ny typ hamburgerkött, testa en chokladnyhet utan uppfattning om innehållsdeklarationen, äta blodpudding eller gratäng, etcetera. I regel testa mat som du ej har någon tidigare relation till, på sikt blir du snart kompis även med maten som du sedan tidigare har kopplat ihop med jobbiga ångest-attacker)

Har så mycket mer som jag egentligen vill skriva men nu får det bli punkt för ikväll.

Vi hörs i morgon, då är det fredag!

Mat, Självhjälp, Träning

Träna utan att tänka nyttigt?!

Till inlägget om min träningshistorik  – Min kropp är ingen maskin – och hur jag idag hanterar träningsmissbruket kom det in en del frågor.

Bland annat undrar Elin:

”När du nu väl tränar igen, hur fungerar mat och tankar då?

Jag slutade helt träna för ett år sedan men kände ett enormt sug efter det i våras och började jogga en gång i veckan. genast kom alla dumma ”renhets” tankar upp och maten blev lidande.

har du något tips om hur man hantera detta?

jag älskar nämligen att träna och mår så dåligt när jag inte får göra det att maten tyvärr blir lidande även då eftersom jag är så nere. ond cirkel.”

Jag hade tänkt igenom min första joggtur väldigt, väldigt, väldigt noga!

Framförallt frågade jag mig själv VARFÖR ville jag jogga? Svaret var genuint ärligt att jag faktiskt längtade efter det. Idag ville jag själv ut och springa. Idag var det dags! Jag var noga med att inte springa en runda som jag sprungit tidigare utan tog bilen och körde ut till ett ställe där det är väldigt vacker miljö och jag aldrig tagit mig tiden att utforska tidigare.

Anledningen var att jag inte skulle kunna räkna på kalorier, sträcka, hastigheter, etcetera (alla tidigare löprundor hade jag noga kalkylker på).

Så det är ett tips, välj en miljö du inte har något krav på dig själv eller vet hur mycket du förbränner. Lämna klockan hemma/i bilen!

Sen springer jag ALDRIG när det känns ”lite” trögt, då vet jag att då vill jag ju inte springa till 100% utan då är det av någon annan anledning (läs Ana). Samma sak de dagar jag har ångest, då springer jag heller aldrig. Vilket jag lltid gjorde förr så det har varit en viktig deal/grundregel för mig själv. Finns inget värre än att kuta när ångesten ringer i huvudet. Då VET man att man inte ska springa.

Med andra ord, spring aldrig när det känns minsta trögt och lova dig själv att du absolut inte får springa när du har överätit eller bara för att du ska äta något läskigt senare under kvällen. Så länge du gör det behåller du kontrollen och som du själv vet är matkontroll livsfarligt för oss med ÄS. Vi behöver mer lust och spontanitet och därför är det viktigt att vi övar oss på att släppa på kontrollen.

Det hjälper inte att öva någon gång ibland utan regelbundenhet krävs. Varje dag är viktigt och det är därför en testvecka är så bra. Då får du kontinuerligtet och kroppen en chans att öva sig på nya tankar och vanor.

Ett annat tips kan också vara att på förhand säga till dina föräldrar (om du bor hemma dvs?) eller en nära vän att ”Jag ska ut och springa och vill gärna att ni/du bestämmer och hjälper mig med maten hela dagen.”

På så vis avlastar du din egen hjärna från för mycket mattankar och renlevnadstänkande. Du har redan ordnat att någon annan väljer och lagar mat till dig så då finns det inte mycket utrymme kvar för Anas fantasi eller dina tankar att skena iväg. Inte mycket att fundera över med andra ord.

Kan låta som hårda tips, men de hjälper i alla fall. Det kan jag lova. Men det är jätteviktigt att öva på att äta ”friskt” en längre period utan någon träning alls. Jag tror många med ÄS skulle må bra av att ta åtminstone några månader time out från träning och tvångspromenader. En vecka är egentligen inte tillräckligt, det krävs att man under en längre tid övar på att äta utan att kompensera med träning (utan svält och kräkningar med såklart).

Dock är testveckan bra för en person som fortfarande inte tagit steget alls, mest för att få en smakbit och en påminnelse om det friska livet. Det ger en kick att vilja fortsätta när man väl börjat.

Hoppas det här inlägget kan väcka några nya tankar hos dig?

/Anna

Mat, Träning

GRATTIS PÅ 1 ÅRSDAGEN!

Grattis bloggen.

Grattis till mig själv.

Ett år som träningsfri.

DET GICK!

***

Idag är det EXAKT ett år sedan den här bloggen startades.

När jag läser mitt allra första inlägg så ryser jag. Jag minns desperationen.

Natten innan hade varit ytterligare en av dessa helvetesnätter. Jag hade legat uppe och vänt på mig till fyra på morgonen och väntat på att hjärtat i vilken sekund som helst skulle sluta slå. Jag hade en fruktansvärd dödsångest och lakanen var som vanligt sura av svett.

Men så bestämde jag mig. Det fick vara nog nu. Jag skulle bli frisk, det fick vara slut på det här nu. Efter sju år fanns det ingen annan lösning. Jag hade provat allt. Jag måste!

Det fick vara slut med matkrångel och träningsnarkomani.

Fan jag hatade ju mat. Jag hatade att träna. Jag hade börjat att hata mitt liv!

Tydligen så räckte det inte för mig kroppen hade börjat äta upp sig själv.

Det räckte inte med vetskapen att för varje dag som gick så tog jag ett kliv närmare min egen begravning.

Jag skulle  komma att dö ung. Jag kände det på mig. Jag skulle komma att bli till ett obetydligt litet nummer i statistiken över antalet döda år 2009.

Jag rös.

Jag ville inte det.

Jag vägrade!!!

Jag insåg att om jag skulle ha en chans att vända det här så krävdes det att jag gjorde något mer drastiskt. Och det nu. Inte i morgon. Nu genast. I natt skulle det ske (mina första motivationslistor såg dagens ljus, del 1 och del 2)

Min kommande friskutveckling skulle bland annat innebära att jag tvingades sluta springa en mil på kortast tid, att jag vågade ha fett på mackorna, börja äta mellanmål och äta mer fett och kolhydrater men mindre grönt.

Vid sidan av bloggen, Vägen från 37 kg döpte jag med glimten i ögat projektet till ”Super Size Me!”. I projektet skulle jag undersöka om man verkligen blev smällfet av att sluta träna och börja äta regelbundet och varierat. Med andra ord, var anorektikerns största rädsla befogad?

Oroade vi oss kanske för fetma och brist på kontroll i onödan?

Efter ett år som träningsfri och mestadels friska matrutiner vet jag idag svaret.

MAN BLIR INTE TJOCK AV ATT ÄTA GOTT OCH REGELBUNDET OCH SAMTIDIGT TRÄNA NOLL.

Ok, om du väljer att kränga en chokladask livet ut och äta pizza varje dag kanske du går upp snabbare men tack vare experimentet vet jag idag att man inte behöver TRÄNA FÖR ATT FÅ ÄTA.

Man ska ÄTA för att ORKA träning. Tvärtom är helt fel. Kaloriträning är en av de värsta psykoligska tortyrerna som en människa kan utsättas för.

Mer om mitt träningsmissbruk skriver jag i morgon. Det kräver i sig ett eget inlägg. Vet att många är nyfikna på hur jag lever idag angående just träningsbiten.

Är man t ex dömd att förbli träningsnarkoman livet ut? Kan man lära sig hantera träningen på en rimlig nivå? Hur då isf?

Tack för att ni följer med på den här resan (som inte är helt klar ännu).

Det är dessutom riktigt häftigt att se alla friskhetsbloggar som har startats. En härlig motvikt till alla ledsna och destruktiva pro-ana bloggar som tidigare var populära. Skönt att se att trenden har tagit en annan utveckling med fokus på det positiva och friska istället!

Mat, Självhjälp, Träning

Ingen koll på vikten, är det så bra?

Det man inte vet har man inte ont av!

***

”Ännu ett klokt och tänkvärt inlägg!

En sak jag undrar är hur du har kunnat fortsätta din viktuppgång utan att väga dig, och på så sätt få kvitto på att det går åt rätt håll. ju mer man ökar i vikt desto mer måste man ju efterhand öka matintaget för att viktuppgången ska fortsätta. Har du automatiskt ökat maten eller har du gått upp hela tiden på samma mängd mat? Att sluta väga mig skulle vara en befrielse för min del, men lite svårt att inte ha nån koll på om vikten börjar gå nedåt.

En till fråga om motion: vad hade/har du för inställning till promenader? då menar jag inte powerwalk i syfte att förbränna, men än dock en daglig regelbunden promenad. uteslöt du all sådan motion också, och hur gör du idag? har du börjat träna så smått igen?
hör av dig om du har vägarna till stockholm nåt i sommar, vore himla roligt att ses igen!
kram kram”

Ciao!

Jag tror inte man kan säga att det är så enkelt som att alla automatiskt måste fortsätta öka sitt matintag i takt som de går upp i vikt. Det beror trots allt på hur mycket man äter när viktuppgången väl börjar ta fart. T ex om jag från början av viktuppgången redan åt tre kvällsmackor + två glas mjölk innan jag gick och la mig på kvällen jmf med en annan som också började gå upp i vikt men kanske bara åt 1 macka + ett glas mjölk, då var det tillräckligt till en lägre viktnivå än för mig som förmodligen kommer upp högre i viktnivå än den andra personen som startade med ett matschema med färre kalorier. Redan från början åt jag ganska rejäla och ordentliga portioner och försökte få dem så ”friska” jag bara kunde så att det inte skulle bli så stora förändringar sen när jag väl började gå upp i vikt. Jag försökte att sätta ribban rätt direkt om man nu kan säga så, istället för att behöva äta mer alt. ta bort ifall vikten skulle bli för låg/hög. Det är inte alls säkert att det funkar så här men det är min teori. Jag ökar fortfarande i storlek (kläderna är för små) så jag tror det är ganska säkert att jag äter helt okej.

Angående promenader, se mitt svar från förra frågeomgången. Jag uteslöt även promenader i samband med träningsförbudet men sedan februari promenerar jag ca 20-30 min/dag beroende på väderleken eller när vädret är extra bra cyklar jag en runda efter jobbet.

Men en sak jag som jag aldrig berättat om är att jag faktiskt har varit ute och testsprungit några gånger. Första gången var när vi hade sånt där riktigt sommarväder i april, då kände jag att det var dags att ge mig ut och känna efter.

Allt gick bra men mer detaljer kring detta ska jag skriva längre fram för det kräver ett eget inlägg hur jag långsamt börjar hitta tillbaka och att det faktiskt går att börja röra på sig igen utan ett hysteriskt svart eller vitt-tänkandet. Det bekräftar mitt ätstörningsprojekt Super Size Me! som nu har pågått i snart 11 månader.

Det GÅR att både börja äta och träna normalt igen, inget är någonsin kört, kom ihåg det alla som kämpar. Men skippa träningen från början för att vara säker på att det blir rätt med maten samt sluta väg er vid viktuppgången. Ha testveckor så kommer det snart lossna.

Jag hör av mig när det blir dags för Sthlm, det lovar jag. Ser fortfarande fram emot en mysig utomhus fika 😉

Mat, Självhjälp, Träning

Frågestund part 1



Här kommer svar på de första frågorna!

”Åh! Veronika bestämmer sig för att dö är finast! Men tycker än mer om elva minuter av choelo, läst den?

Nej, har inte läst den (ännu). Ska kolla nästa gång jag är i stan.

1. Hur konkret hanterade/hanterar du ev tankar o ångest när du bestämde dig för träningsförbud?  Hur klarade du att hålla ut utan att börja kompensera?

Det var inte alls svårt. När jag väl bestämde mig hade jag tänkt på det så länge och låg vaken varje natt för jag vågade inte somna för jag trodde jag skulle dö. Hade konstant dödsångest och var (och är fortfarande) livrädd att mitt hjärta har fått stora skador pga det ständigt har arbetat och fått mig att fungera på för lite energi. Fråga mig inte hur det har fungerat för det är lite som att köra en bil på för lite bensin. En gång kommer den stanna om du vägrar fylla på tanken, eller hur? Så perioderna efteråt var jag bara glad åt att jag hade lagt av 100% då slapp hjärnan ens överväga träning, det var aldrig ens ett alternativ, skulle jag fortsätta skulle jag vara död det är jag säker på. Så när maten var jobbigt harjag ätit ”nyttigare” och renare emellanåt när ångesten blivit för jobbig och det tycker jag har funkat jättebra för på så vis har jag enkelt kunnat avstå träningen och sen bara börja äta som vanligt igen när ångestdagen (dagarna) har gått över.

2 Hur ser aktiviteten ut idag? Kan du hantera tex promenader utan att det blir för mycket och i ett kompenserande syfte?

Ja, vet du, jag kan det! Promenader ca 20-30 min/dag började jag med i samband att jag testade på Body Balance för första gången i vintras. Det var då jag började känna att jag mådde väldigt bra av att röra på mig för att jag själv ville det, tills februari/januari hade jag verkligen avsmak för allt som hade med träning att göra. Jag promenerar samma längd idag men det är också all regelbunden motion jag gör och jag känner inte att jag måste ut. Förra helgen regnade det t ex konstant, då gick jag inte ut alls utan sysselsatte mig inomhus. Är det något jag aldrig kommer börja med igen är det att tvinga mig ut på de där otäcka timlånga promenader när det regnar och blåser och ingen vettig människa är ute så varför ska då jag vara det?

”Hej du underbara!
Det är sa lustigt. Har gatt och fnulat på om jag ska skaffa en våg, har inte haft nån de senaste 2 åren, och precis då, POFF, kommer ditt inlägg som ett brev på posten! Du har ju så rätt! Varför måste jag veta vad jag väger? Är ju relativt oviktigt. Och förmodligen skulle det bara stressa mig ännu mer. Att det går åt rätt håll märker jag ju, i och med det att nu nästan alla ”gamla” kläder är omöjliga att komma i. Tusen tack för att du fått mig på ”rätt köl” igen! Kramar”

Ja, skaffa ingen våg. Det ger bara onödigt jobb för din stackars hjärna. Sluta stressa den, hjärnan behöver lugn och ro. Vårda dig själv och ditt inre så mycket du bara kan. Du är värd mer.

”Det värsta är ju verkligen kläderna. Även om jag inte heller vägt mig på många månader nu så känner jag ju att jag går upp. Hur hanterar du att du inte kommer i dina gamla kläder längre? Ok ett par byxor i stl 23, det kan jag ta, för på nåt sätt så känns det som att jaha, det kanske är jävligt litet för en tjej på 1,70. Men mina fina klänningar som känns tighta, det känns värre på nåt sätt… Som att överdelar, toppar osv är hemskare. Förstår du? Hur gör/tänker du? Kram”

Jag kan hålla med om kläderna, det är mentalt jobbigt att få kvittot på att något har hänt med kroppen. Å andra sidan tänker jag samtidigt på vad alla andra i min ålder har för storlek och jag lovar ingen har stl 32 eller 34. Inte utan att de har ett svårt förhållande eller ofrisk inställning till mat och träning. Jag vet att jag också kan komma i de storlekarna men då vet jag också hur tråkigt, enformigt och inrutat mitt liv blir. Jag är hellre en fri 36:a eller 38:a och lever mitt liv och äter precis som jag vill än lever isolerad som en storlek 34:a tills den dagen jag sitter ensam på hemmet med en massa otäcka sjukdomar som jag dragit på mig pga mina mat-och träninsgproblem. Tänk på att viktuppgång inte = tjock. Jag tycker jag ser stabilare och starkare ut och inger mer respekt än som en liten sak som man lätt kan blåsa omkull. Jag tycker tjejer ska ta för sig och det är lättare att få den respekt man förtjänar med ett par storlekar större. Mitt självförtroende har ökat i takt med att vikten har gjort det, tror detta är samma för fler än bara mig?

”Mycket bra råd! har helt lagt undan vågen numera eftersom jag märkte en nedåtgående trend så fort jag ökat något.”

Ja, tror som sagt det är bra. Helst av allt inte ens ha en hemma utan ge bort den/kasta den.

”Otroligt bra tips. jag har också slutat väga mig. tog ett jävla tag att bestämma mig men nu är det så otroligt befriande! JAG BEHÖVER INTE VETA MIN VIKT!”

Hjärnan har tillräckligt med saker att fundera över. En sak mindre gör den bara gott.