Ätstörningar, Mat, Ortorexi, Träning

Ortorexi

Ortorexi
Den sista tiden har ortorexi fått mycket uppmärksamhet i media. Exempelvis har Jonas Colting, VM-medaljör i triathlon och Hälsodebattör, skrivit debattartiklar och gjort en podcast om sjukdomen. Samtidigt har Lisa Jisei kommit ut med boken ”Jag är sjuk” där hon skriver om sitt liv med manisk överhälosamhet – ortorexi. I Metro har de här två haft en hel del replikskiften där ortorexi diskuterats.

FullSizeRender

Ni som har hängt med på den här bloggen ett tag vet sedan tidigare att jag brottades flera år av sjukdomen med risk för att den skulle ta mitt liv. År 2008 (då var jag 23 år) var jag i slutet på min resa efter ett friskt liv och hade haft träningsuppehåll i flera månader. Här är en intervju med mig i Cosmopolitan.

cosmo-februari-2010

Då jag just nu skriver på en bok om livet med och efter sjukdomen skulle jag gärna höra era åsikter om anorexi och ortorexi. Jag vet sedan tidigare att jag har världens smartaste läsare så det vore dumt att inte fråga er först, eller hur? 😉

Vad är/var ortorexi för dig? Ni som är anhöriga, hur skulle ni beskriva sjukdomen? Kommentera gärna nedan eller maila vagenfran37kg(at)spray.se

Liksom Lisa kommer jag bara kunna berätta om ortorexi utifrån mina egna upplevelser och de ligger ganska långt ifrån Jonas Coltings bild av sjukdomen (lyssna gärna på hans podcast om ortorexi, håller ni med eller vad tycker ni?).

Det är möjligt att jag missuppfattar honom men efter att ha lyssnat på podden får jag uppfattningen att de som är i riskzonen för ortorexi är ungdomar mellan 15-25 år med dålig självkänsla som exponeras av bilder på snygga kroppar via sociala medier (t ex Instagram) och liknande. Därtill bör Ortorexi inte blandas ihop med att äta för nyttigt eller träna för mycket då det bara är sunt att tänka på sin hälsa.

Personligen känner jag inte igen mig i den här bilden. Jag var en ganska tuff tjej med mycket skinn på näsan och som var duktig i skolan. Min självkänsla eller självförtroende var det aldrig något fel på. Jag trodde på mig själv och hade stora drömmar om livet. Hur andra såg ut var jag heller inte särskilt intresserad av. Jag trivdes med mig själv och min kropp precis som den var.

Mitt insjuknande i sjukdomen tror jag snarare handlade om att jag blev lite väl duktig på och intresserad av matens näringsinnehåll. När jag intresserar mig för något gör jag det ofta fullt ut och så har det alltid varit. Jag är väldigt svart eller vit i mina handlingar i det mesta. Antingen gör jag ingenting alls eller så gör jag det till 200%. Detta är ingenting som är jobbigt för mig eller som jag tänker på, dvs inget som är kopplat till prestationsångest utan helt enkelt när något entusiasmerar mig gör jag automatiskt alltid mitt bästa och det blir ofta väldigt bra. Tyvärr blev jag alltför engagerad i maten som vi äter, det var detta som blev mitt fall.

Jag blev sjuk i början på 2000-talet  och vid den här tiden var ortorexi inget som det talades högt om då. Det fanns dock lite fakta på internet som jag hittade när jag själv började inse att något var fel, min inställning till mat och träning hade nämligen stegvis börjat förändras. Jag kände inte igen mig själv längre. Plötsligt var det omöjligt att äta mat som någon annan hade lagat och ville bjuda mig på.

Det var inget som skedde över en natt men så smånigom började jag utesluta produkter som innehöll för mycket fett och socker. Jag blev noga med maten och ville gärna att den skulle vara så nyttig som möjligt. För att göra en lång historia kort gick det så långt att jag till slut inte kunde äta något som jag inte visste innehållet i.

Samtidigt hade jag skruvat upp min träningsdos rejält och träningen blev viktigare än att ha ett socialt liv. Jag tackade nej till middagar och videokvällar med kompisar, jag behövde den tiden till att träna eller återhämta mig. Ofta var jag helt slut efter träningspassen och då orkade jag ändå inte umgås med någon. Så här levde jag i nästan åtta år. Jag var besatt av att leva så hälsosamt som möjligt, det var mycket viktigare än att umgås med familj och vänner. Då hade jag kontroll. Jag älskade känslan av att bestämma själv över min hälsa och optimera den som mycket som möjligt.

Så visst, problemet med ortorexi är enligt min mening inte att du tränar eller äter nyttigt – det är hälsosamt! Men det är när du äter och tränar så mycket att det som tidigare var balanserat och hälsosamt blir sjukt.

Detta är för mig ortorexi och du som läser är varmt välkommen att läsa eller kommentera mina tidigare inlägg om detta: Ortorexi

För dig som vill veta mer om ortorexi rekommenderar jag den här videon från UR.se med Yvonne Lin som driver Ylab i Stockholm. Ylab behandlar personer som har ortorexi eller hjälper dig som är i riskzonen för sjukdomen.

Självhjälp, Träning

Bäst i klassen

Kvällens inlägg tillägnar jag alla träningsmissbrukare därute som fortfarande går till gymmet eller kastar sig ut i spåren av helt fel anledning, dvs av ren och skär ångest.

Bara för att det är så skönt efteråt..?

Men egentligen, genom hela det förbannade träningspasset skriker både kropp, hjärna och det sunda förnuftet totalt NEEEEEEJ!

Men vet ni?

Det behöver inte alls vara så här livet ut!

Även fast att du missbrukar träningen idag går det att få tillbaka den sanna träningsglädjen igen.

Fråga mig.

Själv HATADE jag träningen när jag bestämde mig för ett totalt träningsförbud (tvångspromenaderna slutade jag också med under den här perioden, viktigt annars hade hela idén med att hålla mig i stillhet fallit).

Men idag är jag tillbaka igen.

Och nej, jag springer absolut inte snabbast längre och mina tidigare elitresultat är bara fina (eller ska vi säga plågsamma?) minnen. Inget jag strävar efter att uppnå idag.

Siffror och resultat, till vilken nytta? Jag vill inte bli något elitlöperska… Så då spelar ju siffrorna ingen roll heller, eller hur?

Idag när jag kutade på löpbandet längst fram i salen med ett tiotal andra entusiastiska löpare omkring la jag dock märke till en annan sak.

Jag är varken smalast eller den mest vältränade i rummen längre.

Och vet ni?

Det är så sköööönt!

Underbart att få vara ”normal”, som alla andra.

Att kunna springa långt i linne och klä av sig när det blir för varmt och svettigt. Ingen som kollar konstigt på mig och undrar vad fan jag gör där?

Men däremot, den tjejen som jag regelbundet följde med blicken under hela passet såg inte bara stark ut.

Hon såg även väldigt GLAD ut.

Hon hade stil. Snygg motorik. Kontrollerade rörelser.

Till och med UTSTRÅLNING under tiden hon sprang.

Hon gick verkligen in för det!

Självsäkra ögon som såg tillbaka på mig. Utan att vika undan med blicken.

Hon hade inget att försvara längre. Inget att ljuga om för sin omgivning.

Ikväll sprang och sprang jag!

Så fort och så våldsamt att jag trodde jag skulle fortsätta ända till midnatt.

Starka ben som pendlade på. Som en frisläppt kalv på grönbete!

Världens bästa Eurofighter (E-type) gick konstant på repeat i huvudet på mig och jag krigade på som en dåre.

Svetten lackade och endorfinerna fullkomligen sprutade ur öronen på mig.

Hela gymmet med löpare och andra rörde sig i takt till min värld. Längst fram stod jag och artikulerade övertydligt med läpparna och viftade med armarna i luften:

The time is NOOOOOOOOOOOW,
We won’t back down!
When we stand united we can save the DAAAAAY!
EUROFIGHTER!

Det kändes som att jag ledde en hel löparklass som alla tävlade om att komma först i mål.

Och utan tvekan var det jag som tog täten… Så var det faktiskt ikväll.

Så stark som jag var idag har jag aldrig varit tidigare.

Det är sjukt så så mycket roligare det är att träna med ett par ostmackor i magen än bara vatten och ingen påfyllning efteråt. Klara friska tankar som kan fokusera på annat än ”Undra när det blir mat egentligen…?

Jag vet, en del säger att man inte ska prestera så mycket och inte alltid vilja vara bäst.

Men ikväll struntar blankt i det.

Ikväll var jag stjärnan.

Jag vet att jag var först i mål. Och alla som sprang efter ville vara jag.

Det är härligt att vara bäst i klassen efter så lång tid i skymundan.

Fult eller inte men ibland behöver mitt stora ego den här sortens bekräftelse.

Inget jag kan be om ursäkt för.

Det är liksom jag

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Dags sluta träna?

Jag ligger återigen rejält efter med att svara på mail och kommentarer. Ni får ha överseende.

Om ni vet med er att ni har mailat och inte fått något svar beror det varken på ointresse eller nonchalans. Jag hinner bara inte med.

Samma sak med förfrågningar angående uppsatser och projektarbeten. Jag skulle jättegärna lämna mina kommentarer och svara på frågor men just nu finns helt enkelt inte tiden.

Jag blir jätterörd att ni är så många som vill intervjua och få höra min historia. Jag är den första att skriva under på att det ni gör är viktigt och behövs! Dock vet jag att ni kommer långt genom att gå tillbaka i arkivet och läsa gamla inlägg, det är nästan ännu bättre än att jag upprepar mig.

En sak som jag får en del frågor om är hur man kan sluta träna och inte räkna kalorier.

Fick en kommentar som såg ut så här:

”Hej,

tycker dina inlägg är underbart peppande och jag älskar att läsa det du skriver.

Jag är själv ”träningsmissbrukare” och har nu fått i uppgift att under en månads tid helt sluta träna. Vilket jag får riktigt ont i magen av att tänka på!

Och som jag förstår det så har du också tidigare varit träningsmissbrukare.

Slutade du träna helt på direkten och hur reagerade kroppen på det?

Hur kändes det att börja träna igen, var det skrämmande osv?

Skulle vara jätte tacksam för svar!”

För att göra en lång historia kort så tränade jag dagligen flera timmar. Ofta tänkte jag att jag skulle trappa ner träningsmängden, t ex bara träna 4-5 dagar i veckan istället för 7. Men det gick aldrig.

Jag klarade helt enkelt inte av det.

De dagar jag hoppade över träningen så åt jag mindre. Tränade jag fick jag äta mer. Punkt.

Det var ett evigt kompenserande.

Jag älskade känslan av nyttig och ren efter träningen men själva träningspasset var inte kul. Jag hade noll träningsglädje och tränade av helt fel syfte. Jag ville bara bränna så många kalorier som möjligt, någon annan funktion hade inte träningspassen. Jag såg aldrig fram emot att träna utan det jag längtade efter var KÄNSLAN att veta att jag hade bränt kalorier.

Sommaren 2009 var jag så svag och sov så oroligt att jag trodde att jag skulle dö.

Orkade knappt sitta upp när jag skulle äta men hade konstigt nog krafter att fortfarande kunna träna. Jag förstod att en dag skulle något hemskt inträffa om jag inte satte ner foten NU.

Med den enda lilla egna viljan som jag hade kvar ingick jag ett avtal med mig själv (bloggen föddes).

Jag skulle bli helt träningsfri.

Jag började med en testvecka då jag inte fick träna något alls. Inte heller promenader (som är förrädiska!).

Från dag ett kände jag enbart en enorm lättnad av att slippa gå och träna.

Det var väldigt skönt för nu hade jag ju en slags”ursäkt” för att slippa träningspassen. Jag fick helt enkelt inte lov att träna och så var det med det.

Jag hade inga problem att falla in i ett helt träningsfritt liv. Samtidigt märkte jag även att betydelsen av att räkna kalorier blev ovästentlig och därmed började även äta betydligt mer fritt hur jag ville.

Detta var ett bra första steg för mig att öva på att våga släppa på kontrollen.

När veckan hade gått hade jag fått ”smaka på” och påminnas om hur ett friskt liv faktiskt var. Jag hade försökt att omge mig med människor som jag tyckte om och försökt äta så likt dem som möjligt och följa deras matrytm.

Jag gillade det jag hade upplevt även fast jag förstås var skitskraj för att förlänga min testvecka. Dock visste jag inte riktigt vad exakt jag var rädd för, men det nya som väntade på mig antar jag.

Det ”nya livet” som jag inte visste vad det skulle innebära.

Men, tänkte jag. Jag hade provat så länge på hur det var att leva under svält och träningsmani.

Det var inte roligt.

Jag hade ingen träningsglädje.

Jag mådde sämst.

Jag skrattade aldrig som jag gjorde före ätstörningarna.

Jag var inte jag.

Jag saknade mig själv något så djävulskt. Men någonstans långt inne i mig fanns det en röst som viskade att jag inte var förlorad. Inte ännu!

Jag kunde fortfarande rädda mig själv.

Återuppväcka mitt gamla jag.

Min personlighet fanns kvar men sov så länge den inte fick tillräckligt med mat och energi.

Jag förlängde mitt träningsförbud vecka för vecka.

Jag skulle ge det friska en chans.

Jag visste hur det var att leva svårt ätstörd men om det friska visste jag egentligen ingenting.

Jag var tvungen till att ge det en chans. Testa och se om det var bättre att leva frisk än att vara ätstörd.

För annars kunde jag faktiskt alltid välja det ätstörda livet igen. Längre fram efter att jag testat på att ha ett friskt BMI och sunda träningsvanor under en längre period. Den möjligheten skulle alltid finnas kvar. Det kunde ingen ta ifrån mig. Valet var helt och hållet mitt.

De tankarna har jag fortfarande med mig i bakhuvudet. Om jag ska vara ärlig så tror jag också att det är dem som har gjort att jag vågat klättra så långt upp på friskstegen som jag har gjort.

För jag kan alltid vända om.

Möjligheten att bli ätstörd och träningsmissbrukare igen kommer alltid att finnas där ifall jag inte skulle trivas med det nya.

Men jag ser inte längre någon anledning till att välja ett sjukt liv igen.

Det friska är alltför bra. För roligt för att gå miste om. För många härliga personligheter som jag aldrig skulle få lära känna!

När jag slutade träna var jag övertygad om att jag ALDRIG skulle vilja träna igen (Minns du även detta, M?) 😉

Jag var övertygad om att alla som tränade LJÖG och att alla bara gillade själva nyttighetskänslan efteråt. Ingen njöt på riktigt av tiden under själva träningspasset. De som sa något annat var lögnare.

Men jag hade uppenbarligen helt fel.

I april 2010 fick jag plötsligt ett infall att jag ville ut i joggingspåret. Av ingen anledning alls.

Det var den första riktiga vårdagen. Ni vet när fåglarna kvittrar och man märker att det är för varmt att gå med jackan på.

Jag kommer aldrig glömma den här dagen.

Jag var så lycklig.

Jag hade aldrig sprungit varken så kort eller så långsamt i hela mitt liv. Jag hade dessutom gått över hälften av all den tid som jag hade varit ute i spåret.

Ändå blev jag så glad när jag märkte att min kropp bar mig. Att den samarbetade med mig.

Mina älskade ben som här och där tog tjolahoppsansteg och små skutt till Robyns nya Body Talk Part 1 (som någon redan hade läckt i förväg på nätet).

Jag kände mig som född på nytt. Det var så roligt att få vara ute en stund och känna att kroppen fick arbeta med den nya kroppsuppssättningen som jag hade utvecklat nästan sju-åtta månader efter mitt träningsförbud.

Hade noll kondition och inte mer än kroppens grundäggande muskler som den hade byggt upp själv med hjälp av mat.

En viktig faktor för att det kunde kännas så bra första gången tror jag beror mycket på att jag inte hade någon klocka med mig + att jag sprang i en helt ny (och vacker!) miljö utmed kusten. Det fanns ingenting att prestera, inga krav.

Det är den känslan jag har med mig i min träning än idag. Jag kommer aldrig träna mer än några gånger i veckan. Tränar jag mer än 2-3 gånger tycker jag inte det är kul har jag märkt. T ex går jag aldrig till gymmet eller ger mig ut i spåret bara för att det är ”onsdag”. Sådana rutiner tycker jag inte om. Kroppen måste få bestämma.

För mig har det varit en vinst att äntligen lära mig upptäcka min egen gräns för när jag njuter och inte njuter av träningen.

Som jag brukar säga:

Det är spännande att möta sitt jag i en ny och friskare version.

många plan.

Hoppas du blev något klokare av det här, ta hand om dig!

Mat, media, recept, Självhjälp, Träning

Vägen från 37kg – mitt 2010

Bäst 2010 var utan tvekan att jag äntligen vågade släppa taget i sept / oktober.

Jag vågade hoppa utan att veta var och hur jag skulle landa.

Och det vet jag fortfarande inte riktigt…

Tack raraste för gårdagens alla trevliga nyårshälsningar och tips på vad som kan vara orsaken till att min hy har börjat att bete sig så tonårsaktigt.

Jag gillar verkligen Stellas kommentar, särskilt den sista raden:

”Finnar behöver inte alls bero på att man äter onyttigt. Det är en hormonell obalans i kroppen som orsakar det hela.

Jag brukar t ex få finnar när jag har eller ska ha mens.

När man är i svälttillstånd har man dock i regel inga finnar. Inga hormoner heller.

Som frisk är man alltså lika dödlig och finnig som alla andra igen.” 😉

Jag inser att jag får vara tacksam över att mitt system tycks fungera igen som det ska. Efter åtta års svält borde det trots allt vara rätt mycket som skulle kunna ha ”blivit trasigt” inne i mig.

Nu byter vi ämne.

I början av veckan skrev jag om olika saker som har varit absolut bäst under 2010. Detta fick mig att börja gå igenom gamla blogginlägg från januari-december och plötsligt inser jag hur mycket som händer under ett år.

Då jag har fått väldigt många nya läsare, särskilt sedan i höstas, tänkte jag att det kunde vara lite kul för er som inte har orkat traggla er igenom hela bloggen från scratch att få veta lite mer om både mig och bloggen.

Här kommer ett pottpurri från år 2010:

Januari

Berättar för första gången offentligt om mitt träningsberoende: Vägen från 37 kg i Cosmopolitan

Inscannad artikel finns att läsa här: Mitt träningsberoende i Cosmopolitan

En betydande milstolpe: Firade 6 mån som helt träningsfri

Min första bloggträff med några läsare: Bilder från bloggträffen

Februari

En lyckad första tjejkväll: Tjejkväll

Mars

Svarar på läsarfrågor om min bakgrund: Hur allt började och Vad har triggat dina ätstörningar?

Upptäcker ny mat och nya smaker: Avdramatisera ”farlig” mat

Bakar mitt första 100 % jästfria surdegsbröd: Surdegsbröd med nötter

April

Deppigast 2010: Psykbryt

Recenserar bästa boken för självhjälp: Mattillåtet i nytryck

Skojig utlottning av boken tack vare underbara Randi Förlag: Bokpaket med Mattillåtet

Peppinlägg om testvecka (bästa medicinen för att kunna bryta en svår ätstörning): Supertipset: Testvecka!

Maj

En läsare skickar en present hem till min adress, fina Maria: Present av läsare

I övrigt spenderade jag nästan hela maj borta i USA (Los Angeles, Las Vegas, New York, m.fl). Ett viktigt mål att pricka av från min motivationslista som kvitto på att vara tillräckligt stark både mentalt och fysiskt för att klara av en sådan resa:

Drömresan – fyra delstater! och Lite bilder

Juni

Firar 10 år som träningsfri men är ledsen då jag fortfarande saknar nära relationer: Ensamheten dödar mig

Rycker upp mig och reser senare runt i sommarsverige, bla till Båstad: Midsommardagen i Båstad

Juli

Bloggkommentatorerna uppmärksammar bloggen för första gången: En VIKTig blogg

Inlägget handlade om: Inte farligt eller okontrollerat att äta sötsaker varje dag

Gästbloggar tre dagar för Tjejzonen: Veckans gästbloggare!, Att bli fri från en ätstörning – fortsättningen och Grundregler för att bli av med en ätstörning

Augusti

Favoritdikten: Ingen vill ångra sitt liv

September

Gästbloggar igen hos Tjejzonen: Bli (h)järnstark!

Jag klättrar högre än jag tidigare någonsin gjort på friskstegen: Den som äter bäst vinner!, Fem dagar med vind i ryggen! och Jag ställer krav på min mat

Oktober

Oktober inleder en riktigt bra vinter och höst 2010. Jag flyttar till Sthlm och karriärsmäsigt gör jag samtidigt några rejäla kliv uppåt.

Jag tilldelas UnderbaraClara-stipendiet: Vunnit UnderbaraClara-stipendiet

Grät tyst i tio sek när jag läste: Annika Marklunds fina motivering

Skriver om: Friskprocessen och dess förhatliga hets-och överätningar

November

En riktigt härlig månad med en massa spännande samarbeten med bla. 4good, Saltå Kvarn, Chokladfabriken, m.fl.

Inspirerande kväll och läsarträff på Rival (tack 4good!): Go nuts och lev livet!

Accepterar: Ingen storlek 34 längre

December

Årets mest utskällda: Din PT – en hälsofara?

Vågar mig ut på mingel: Young Professionals – nätverk!

Det börjar bli riktigt roligt med mat igen: Äkta Matglädje

Dagen jag upptäcker att det är väldigt lite ätstörning kvar i huvudet: Nu börjar jag bli rädd

Svänger mina lurviga utan koftan och i bara linnet på Säkerts konsert: Klär av mig

Inleder min serie om kroppen (jodå, lovar att fortsättning följer): Livsviktigt att ha en putmage

Puh!

Nu är jag lite nyfiken på hur mycket och vad ni vanligtvis läser av inläggen?

Finns det någon här som vet med sig har läst så mycket som kanske 90-100% av bloggen?

Det här året har varit spännande på väldigt många olika sätt.

Jag hoppas att det framgår riktigt varmt hur tacksam jag är över att få ha bloggosfärens absolut trevligaste (och smartaste…) läsare.

Ni är helt fantastiska!

Vår resa fortsätter…

Gott nytt 2011!

Mat, Självhjälp

En ätstörd vecka vs. en ätfrisk vecka

Det finns absolut inget att förlora på att ha en testvecka som helt frisk – dvs som icke ätstörd.

Kom igen, du vet exakt hur hjärndött det känns att konstant gå runt och tänka på mat och träning.

Det livet känner du idag till, alltför väl.

Men du vet egentligen ingenting om hur det känns när du frigör nytt, fräscht och icke ätstört utrymme åt hjärnan.

Eller hur?

Du, kom igen. Det är på tiden att du verkligen får veta det!

***

Jag fick en kommentar som jag hoppas att så många som möjligt läser idag.

Bli inspirerade av den ochvåga ha en testvecka. För egen del är min egen testvecka det absolut bästa jag har gjort för mig själv sedan jag blev sjuk.

Tack vare testveckan är jag idag friskare än vad jag någonsin har varit under alla de här åtta åren och då har det verkligen gått både upp och ner för mig tidigare (milt uttryckt).

Det skulle kunna vara jag själv som har skrivit kommnetaren nedan, så otäckt lik är den mina egna känslor när jag själv inledde min allra första testvecka i augusti 2009.

Jag vågade tack vare att jag påminde mig själv om att jag alltid kunde bli ätstörd igen om jag villle.

När veckan var över skulle jag kunna börja svälta igen och återigen börja träna som en galning. Dvs om jag vill!

Men det blev aldrig så.

Istället blev jag hög på känslan av att inte ha den blekaste aningen om mina måltiders kaloriinnehåll. Det var en sådan enorm lättnad att helt enkelt inte veta!

Jag minns fotfarande lyckan över att kunna gå till butiken och handla precis vad jag ville.

En helt ny värld öppnade sig”, precis som avsändaren nedan uttrycker sig.

Jag förlängde min testvecka.

Det gick faktiskt riktigt bra att ”härma” ett friskt liv och jag förvånades över att gränsen mellan ”sjuk” och ”frisk” låg så otäckt nära varandra.

Efter ett tag föll jag tillbaka lite igen vad det gällde maten.

Mitt träningsförbud behöll jag dock och totalt hade jag ett träningsuppehåll på nästan nio månader (har skrivit om detta tidigare, sök i arkivet).  Detta var det bästa jag har gjort i hela mitt liv, jag behövde verkligen ett definitivt förbud mot träningen.

Maten gick som sagt upp och ner under perioden men jag tog hela tiden fler steg framåt än bakåt. Det är också så här som man måste se på friskutvecklingen. Det är så man blir frisk.

Det går inte spikrakt uppåt hela tiden. Skräms inte av detta utan acceptera bara att det helt enkelt är så som vägen ser ut.

Det är med andra ord helt ok att i vissa perioder tillåta sig själv att vara ätstörd ett tag, iaf så länge som man inte nöjer sig utan vet att stadiet bara är en tillfällig plattform som man samlar kraft och energi för att snart ta sig vidare igen.

Viktigast är att du iaf vågar testa.

Tro mig, du har verkligen inget att förlora på att våga en vecka med riktigt mat regelbundet och noll träning (just träningen är superviktigt att den är absolut noll, jag skulle själv aldrig ha fixat maten om jag fortfarande tränade – det är då ett som är säkert!)

Utvärdera sen.

Hur kändes veckan? Skulle det kanske funka en vecka till?

Testveckan är lite som att springa. Det känns motigt innan du väl har kommeit igång men när du väl ger dig ut i spåret kommer du märka att du springer av bara farten och får samma adrenalinkickar av att se att du faktiskt kan!

Emmas kommentar:

”Hej Anna!

Jag blir ständigt så glad över att läsa över dina framgångar.

Du skildrar verkligheten så bra, och lyckas verkligen sätta ord på det sjuka -ätstörda- beteendet.

Du är min främsta inspirationskälla och jag hoppas för allt i världen att du lyckas slutföra ”Supersize Me”-projektet till fullo och blir fullkomligt fri från den sjuka sidan.Visa att det går, en gång för alla.

Det jag annars ville skriva är att jag har varit sjuk i ungefär 1½ år.

Egentligen var det bara det första halvåret då jag förlorade en tredjedel av min kroppsvikt. Ortorexi var diagnosen.

Därefter var jag idiotisk nog och började räkna kalorier.

Jag ville försäkra mig om att jag åt tillräckligt för att kunna träna och prestera optimalt. Under det här året har jag strikt räknat varenda kalori som jag stoppat i mig. Har sett till att det har funnits ett större överskott vissa dagar, just för att jag insåg klart och tydligt att jag behövde gå upp i vikt.

Jag har aldrig brytt mig om siffrorna, egentligen.

Tio kilo har jag gått upp. Visst, bra! Men jag har samtidigt känt hur jag har stängt in mig i ett skal av kaloriberäkning. Jag har bara blivit mer och mer ätstörd. Kontrollerande (även om det så har varit i ett bättre utförande, då jag såg till att faktiskt gå upp) och begränsad.

Natten till Måndag tidigare i veckan så låg jag vaken och vred på mig.

Grubblade. Velade. Insåg. Bestämde mig.

På måndagen hällde jag sockrad vaniljyoghurt direkt ur paketet, flingorna likaså. Ett butiksbakat bröd med okänt innehåll med jordnötssmör och ost till pålägg

Det var min första ”kalorifria” frukost på över ett år.

Helt sjukt. Men det som jag tyckte var det sjukaste:

Jag fick inte ens ångest. Jag klarade av att njuta av varenda tugga. Det fanns inte en tanke på kalorier.

Jag hade bestämt mig. På riktigt.

En vecka skall jag klara av utan att ägna min ätstörda sida en tanke. Minst. Och det har gått så löjligt bra.

Pinsamt bra, faktiskt. Ångest finns inte.

Jag vägrar mina ”trygga alternativ”.

Maten har börjat smaka igen. Jag kan vara spontan. Provsmaka. Testa. En helt ny värld har öppnat sig för mig, bara denna vecka.

Tankarna snurrar i mig. Men jag är förtvivlad.

Varför har jag envisats med att hålla mig kvar i sjukdomen? Skall det verkligen vara såhär simpelt att slippa matfokusen?

Var jag aldrig ätstörd egentligen?

För jag inser det. Jag har aldrig aktivt försökt att bli frisk. Så länge jag har räknat kalorier, övervägt och reflekterat varenda intag, fått panik över lite mat, haft förbjudna livsmedel – så har jag inte fullhjärtat försökt bli fri(sk).

Nu har jag gått all-in.

Den här testveckan, förlängs till dagen då jag dör. För dessa dagar innehållandes tacos, kantarellstuvning, gratänger, jordnötssmör, bröd, godis, banan, choklad, stekta ägg, alkohol, ost, gräddglass, maränger, nötter, oljedränkta sallader, varm choklad, fruktyoghurt, dulce de leche, grytor, gräddstuvad torsk, sockermüsli och kaviar har vägt upp känslan av att veta det exakta intaget av kalorier. Tusen gånger om.

DU är anledningen till att jag vågade.

DU har gett mig tillbaka mitt liv.

Tack, kära Anna”

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Grundregler för att bli av med ätstörningar

Vad är ditt eget största hinder idag?

Identifiera det.

Gör sedan om och gör rätt!

***

Del 3 som också är sista delen i min berättelse om ”Att bli fri från en ätstörning” ligger nu uppe hos Tjejzonen.

Idag skriver jag om de framgångsfaktorer som jag har identifierat som nödvändiga för att man på allvar ska kunna rensa ut i sig själv och börja om på nytt.

Syftet är att bli helt frisk och då krävs det (enligt vad jag tror) t ex att man helt slutar att träna en längre period, etcetera.

För att det inte ska uppstå några förvirringar, jag är fortfarande inte helt frisk men mår mycket bättre idag än för ett år sedan, det går inte att jämföra mitt dåvarande liv mot hur mycket ”godare”  jag idag är mot mig själv.

Jag är på god väg att bli helt frisk och detta är tack vare att jag har varit  mycket konsekvent med att hålla mig till mina identifierade ”Gyllene Grundregler” i kampen mot Ana.

Läs själva här.

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Semester från hjärnspöken

God morgon Sverige!

Har haft en helt underbar helg hittills!

Gårdagen bestod av en del resande och små mysiga raststopp längs med Sveriges alla motorvägar och sjöar.

Senare under dagen nådde vi Göteborg.  Kvällen avslutades med att hela gänget köpte hämtmat för att därefter fortsätta ut till Sillvik, en badplats med ett helt underbart landskap av klippor där man får sig en perfekt solnedgång så här års.

Att kunna sitta på varma klippor när klockan är en bra bit efter tio på kvällen är verkligen en ren sommarlyx och jag är så glad att jag befinner mig på Sveriges västkuset den här tiden på året.

Sillvik

Innan jag somnade igår slog det mig återigen att utflykter och liknande spontanitet var en nästintill omöjlighet för mig förra året (och åren före).

Jag vägrade åka någonstans så länge jag inte hade tillgång till gym och var 110% garanterad att jag skulle få möjlighet att träna och äta den mat jag själv ville. Annars fick det helt enkelt vara, då stannade jag hellre hemma även om det livet innebar oerhört trista och påfrestande tvångsrutinerutiner. Helt klart innebar det livet en oerhör tristess men det var i alla fall tryggare än det livet där otäckta matöverraskningarna väntade på mig varje dag.

Därför var resan till USA för ett par månader en oerhörd viktig milpunkt i min friskhetsutveckling. Att tillbringa tre veckor i ett främmande land, med vänner och nya matrutiner kan vara svårt för många, än mer för en person som har levt ensam med svårt träningsmissbruk och anorexia i flera år. Men jag klarade av det och det var inte ens jobbigt, tvärtom kunde jag njuta av varje dag och verkligen se varje måltid som ny utan hänsyn till vad jag ätit timmarna före eller vad vi skulle äta dagen efter.

På samma sätt är det en sådan oerhört lättnad att kunna göra samma saker nu igen. Det är oerhört viktigt att kunna vara spontan och flexibel, inte bara för att man ska kunna få sina relationer att fungera utan även för att kunna ha ett fungerande arbets- och eller studieliv.

Har du funderat på hur många timmar av dygnets vakna timmar som du ägnar på att tänka på mat och träning? Vad gör det med dig?

Tycker du verkligen att du utnyttjar din fulla hjärnkapacitet fullt ut idag? Är du så rapp, kreativ och omtänksam som du egentligen skulle vilja vara?

Jag tycker du ska åka på semester från ätstörningarna och all ångest från och med idag. Återigen, vad har du att förlora? INGENTING men en jävla massa att vinna!

GÖR NÅGOT.

GÖR DET NU!

Mat, Självhjälp, Träning

Ingen koll på vikten, är det så bra?

Det man inte vet har man inte ont av!

***

”Ännu ett klokt och tänkvärt inlägg!

En sak jag undrar är hur du har kunnat fortsätta din viktuppgång utan att väga dig, och på så sätt få kvitto på att det går åt rätt håll. ju mer man ökar i vikt desto mer måste man ju efterhand öka matintaget för att viktuppgången ska fortsätta. Har du automatiskt ökat maten eller har du gått upp hela tiden på samma mängd mat? Att sluta väga mig skulle vara en befrielse för min del, men lite svårt att inte ha nån koll på om vikten börjar gå nedåt.

En till fråga om motion: vad hade/har du för inställning till promenader? då menar jag inte powerwalk i syfte att förbränna, men än dock en daglig regelbunden promenad. uteslöt du all sådan motion också, och hur gör du idag? har du börjat träna så smått igen?
hör av dig om du har vägarna till stockholm nåt i sommar, vore himla roligt att ses igen!
kram kram”

Ciao!

Jag tror inte man kan säga att det är så enkelt som att alla automatiskt måste fortsätta öka sitt matintag i takt som de går upp i vikt. Det beror trots allt på hur mycket man äter när viktuppgången väl börjar ta fart. T ex om jag från början av viktuppgången redan åt tre kvällsmackor + två glas mjölk innan jag gick och la mig på kvällen jmf med en annan som också började gå upp i vikt men kanske bara åt 1 macka + ett glas mjölk, då var det tillräckligt till en lägre viktnivå än för mig som förmodligen kommer upp högre i viktnivå än den andra personen som startade med ett matschema med färre kalorier. Redan från början åt jag ganska rejäla och ordentliga portioner och försökte få dem så ”friska” jag bara kunde så att det inte skulle bli så stora förändringar sen när jag väl började gå upp i vikt. Jag försökte att sätta ribban rätt direkt om man nu kan säga så, istället för att behöva äta mer alt. ta bort ifall vikten skulle bli för låg/hög. Det är inte alls säkert att det funkar så här men det är min teori. Jag ökar fortfarande i storlek (kläderna är för små) så jag tror det är ganska säkert att jag äter helt okej.

Angående promenader, se mitt svar från förra frågeomgången. Jag uteslöt även promenader i samband med träningsförbudet men sedan februari promenerar jag ca 20-30 min/dag beroende på väderleken eller när vädret är extra bra cyklar jag en runda efter jobbet.

Men en sak jag som jag aldrig berättat om är att jag faktiskt har varit ute och testsprungit några gånger. Första gången var när vi hade sånt där riktigt sommarväder i april, då kände jag att det var dags att ge mig ut och känna efter.

Allt gick bra men mer detaljer kring detta ska jag skriva längre fram för det kräver ett eget inlägg hur jag långsamt börjar hitta tillbaka och att det faktiskt går att börja röra på sig igen utan ett hysteriskt svart eller vitt-tänkandet. Det bekräftar mitt ätstörningsprojekt Super Size Me! som nu har pågått i snart 11 månader.

Det GÅR att både börja äta och träna normalt igen, inget är någonsin kört, kom ihåg det alla som kämpar. Men skippa träningen från början för att vara säker på att det blir rätt med maten samt sluta väg er vid viktuppgången. Ha testveckor så kommer det snart lossna.

Jag hör av mig när det blir dags för Sthlm, det lovar jag. Ser fortfarande fram emot en mysig utomhus fika 😉

Ätstörningscoach

Ensamheten dödar mig


När väl alla pusselbitar med mat och träning är normaliserade, vad gör man då?

Vilket ansvar har eftervården?

Finns den?

***

Nu har det hänt igen.

Jag är verkligen inte van att gråta så mycket som jag har gjort de senaste månaderna.

Men ni kommer kanske ihåg hur jag hade det i påskas? När jag mitt i ledigheten fick för mig att mitt liv var värdelöst. Därför valde jag istället att stänga in mig på rummet och ligga livlös under ett tjockt lapptäcke i 24/7.

När jag inte grät så sov jag. Och tvärtom…

Jag grät så mycket den helgen att jag på riktigt började bli rädd för mig själv.

Som tur var så torkade tårarna och något som kunde liknas till början på en djup depression kunde undvikas (har iof aldrig varit deprimerad men jag kan tänka mig att det är så det känns iaf).

Men en sak som inte har varit sig helt likt efter den där hemska svackan är att jag titt som tätt (ofta när jag varit ledig och ensam) blir riktigt, riktigt ledsen.

Idag har det hänt igen. Jag känner mig verkligen som den ensammaste flickan i världen.

Jag ser liksom ingen utväg. Känner mig så låst i min egen djävlighet.

Djävligheten jag pratar om är det utanförskap som jag numera går igenom. En förtvivlad längtan efter social gemenskap.

Ett utanförskap som om jag ska vara ärlig har funnits i mitt liv ända sen jag blev sjuk för åtta år sen men skillnaden var då att jag inte ville ha någon i mitt liv. Så var det mitt eget val och jag mådde inte dåligt av det. Tänkte inte ens på det…

Det var mitt eget val, jag ville leva ensam med Ana för resten av mitt liv. Varningar om att svälten kunde påverka min fertilitet spelar överhuvudtaget ingen roll. Jag skulle ändå aldrig skaffa familj. Jag hade fullt upp med att äta nyttigt och måna om min hälsa…

Jag ville älska och hänge mig åt anorexin dygnet runt. Svälten och nyttigheten var min drog och min passion i det ätstörda liv jag levde. Jag hade varken tid eller lust att slösa omtanke och energi på någon annan än Ana. Hon var den enda som räknades. Hon förstod mig och vi älskade att bli höga tillsammans. Ha! Vem behövde egentligen vänner?!

Nu är det precis som att någon har gett mig ett slag i ansiktet. Plötsligt har jag vaknat upp. Och jag ser allt. Allt som alla andra har sett i flera år redan. Plötsligt förstår jag varför min familj har oroat sig, svurit och gråtit många tårar över mitt liv. Mitt uppvaknande är omtumlande och känslorna väller över från alla håll.

Jag känner mig så meningslös.

För nu står jag ju äntligen här. Långt borta från Anas äckliga tankar men skillnaden är att nu är jag verkligen ensam. Förr tänkte jag att jag gärna var ensam och hade ätstörningar. Hellre det än att vara frisk och ensam. När man har Ana har man i alla fall något att pyssla med, man är rätt upptagen med sig själv om man nu ska uttrycka det milt.

Det är idag väldigt sällan som får ångest över något jag äter.

Jag äter alla min mål, även när jag är ensam och egentligen kanske jag inte alltid behöver det för jag är inte särskilt hungrig, bara lite sugen…

Jag klär mig i snygga vuxna, kvinnliga, kläder och är stolt över att bh:n får fylla en funktion för första gången i sitt liv.

Jag har sedan länge blivit kvitt mitt träningsmissbruk, 10 månader är det idag (fantastiskt!!!).

Jag äter från kostcirkelns alla delar. För första gången i mitt liv förstår jag på riktigt betydelsen av att äta varierat och regelbundet.

Det var längesen jag ”överåt” (dvs får plötsliga och konstiga cravings och inte kan sluta äta t ex godis eller choklad när jag väl har börjat).

För mig är det idag en lyx att jag ”vågar” påbörja en chokladkaka utan att på förhand ha bestämt hur mycket jag ska äta av den. Ibland äter jag upp hela men lika ofta kan jag redan efter några bitar känna att jag är nöjd och inte behöver ”passa på” att äta upp hela. Inget är aldrig någonsin ”förstört” eller ”för sent” och det är en väldigt nyupptäckt men ytterst en oslagbar frihetskänsla för mig

Kompensationstänket i form av träning och svält är krympt till minimum och det är sällan som Ana ens försöker påminna mig. Jag tror hon börjar fatta att matchen snart är över…

Jag har inte vägt mig på många månader och det är ett av de bästa tipsen jag har att ge när ni väl börjar gå upp i vikt. Jag älskar idag att inte veta min vikt – det trodde jag aldrig när jag vägde som minst…!!

Jag gillar det jag ser i spegeln. Alla kroppsdelar är ett par storlekar större nu och det är jag rent ut sagt för j-vla glad för. Det gör att jag ger ett stabilare intryck och inte ses som lika skör och bräcklig som förr. 

Jag har kommit så långt. Ändå sitter jag nu här med rödgråtna ögon och våta kinder..

Det är inte bara det att jag känner mig ensam, jag är ensam.

Min längtan efter liv och gemenskap är omättlig.

Under min resa till USA fick jag det dessutom på kvittot. Jag fick smaka på livet från alla dess håll och kanter och det var underbart att få se och vara med på det utifrån min väns friska och positiva inställning till livet. När jag kom hem infann sig genast en enorm saknad. Gapet mellan min nyvunna frihet och min trista vardag var enorm. Kontrasten blev alldeles för stor och jag saknar min vän (ja, egentligen vem som helst!) något fruktansvärt.

Jag är SÅ REDO för livet, med allt vad det innebär.

Men så händer ingenting?!

Allt jag gör är att äta, jobba, sova, sitta vid datorn och/eller se på teve. Jag blir helt knäckt av detta. Tillfälligt går det väl bra men jag har levt i den här isolationen i över åtta år. Det räcker nu!

Hur bryter man upp? Jag har flyttat många gånger förr och är rätt bra på att känna mig hemma dit jag kommer. Men just nu har jag mitt jobb där jag har det och det gör ju allt extra komplicerat.

Jag har pratat med mamma om det här och vi båda tycker det verkar helt sjukt att det inte finns någon fungerande eftervård för att se till att f.d ätstörda ska kunna (snarare våga) återvända in i samhället igen.

Inte fan ska man väl behöva flytta till Sthlm för att få tillgång till ett socialt nätverk?!

Åh, blir SÅ ARG när jag tänker på detta!!!!

Det handlar nämligen inte bara om mig utan om jag känner så här lär det väl vara likadant för alla som börjar bli/redan är friska?

Jag läste för en tid sen en artikel där man uppskattade att det finns omkring 4000 riktigt sjuka anorektiker i Sverige. När alla dem blir friska så kommer de förmodligen gå igenom samma sorgliga ensamhetsstadium som jag gör just nu.

Och kom ihåg, den siffran gäller bara för anorektiker… Tillkommer gör den stora mängden med alla dem som dragit sig undan sin familj och vänner pga andra problem med mat- och träningsmissbruk.

Så jag frågar igen, var ÄR eftervården?!

Hoppas verkligen att någon av alla dem som bestämmer över Sveriges sjukvård en gång hamnar på den här bloggen. Och inte bara kikar in utan vågar lämna ett avtryck också.

Jag hoppas verkligen, verkligen det.

Ångest, Mat, Träning

Kompenserar du för det du äter?

Har det blivit socialt accepterat att det är OK att många tränar eller kräks för att hålla ångesten borta?

Är det så? Vad tror du? Vad kan man göra åt det?

*****

Har fått ett par mail med frågor kring hur jag ser på det faktum att det för många verkar ha blivit socialt accepterat och i princip en ”norm” att vissa kräker upp maten. Tydligen har detta varit extra uppmärksammat i bloggvärlden den här veckan. Inget som jag ägnat någon större uppmärksamhet åt och känner heller inte att jag behöver gå in närmare på det än så här.

Förstår inte varför det blir så mycket uppmärksamhet bara? Varannan tjej har idag någon släng av ätstörning (känns det som i alla fall). Det är min egen uppfattning (och ingen revolutionerande nyhet) efter att långsamt börja tillfriskna och ser på min omgivning med mer friska ögon än förrut.

Det som dock förvånar mig är alla som uttalar sig i stil med ”Tänk på vad ni säger för det finns faktiskt dem som är anorektiker på riktigt. Själv kräker jag bara ibland när jag tycker det har blivit lite för mycket.”

WHAT?! Please, jag orkar inte.

Har vi verkligen tappat det så här j-vla hårt att vi inte längre kan skilja ätstörningar från ”normalt” ätande!?!

Var finns människorna som äter normalt utan att vilja göra sig av med maten efteråt och inte får ångest?

Är det bara människor som är födda på 40- och 50-talet som är förskonade från ätstörningar? 60-talisterna verkade ju bli träningsnarkomaner och 70-,80- 90-talisterna fick sig en släng av lite allt möjligt typ träning, light, matångest, skumma dieter och ett alldeles förfärligt size zero ideal att leva upp till.

Jag nämnde att kräkning var ett sätt att kompensera för det man ätit men sedan var det tydligen en helt annan diskussion någonstans i bloggsfären om människor som tycker det är jobbigt att folk säger till dem att de är duktiga om de ofta äter nyttigt och/eller tränar mycket eller regelbundet. Att träna och äta kontrollerat kan vara ett annat sätt att ”kompensera” för maten…

Alla sätt är lika illa enligt mig. Inget är på något vis bättre eller ”finare” än något annat… De är i grund och botten samma sak men att man gör det på olika vis.

Många som får höra att dem är duktiga tycker det är så jobbigt att dem faktiskt skäms.

Nu kan jag bara tala för mig själv men när jag var träningsberoende var det exakt så jag kände.

Jag avskydde att offentligt bära runt på en träningsbag eller möta någon bekant när jag var ute och sprang. Lika skämmigt var det när jag handlade mat på ICA. För att ”balansera upp” alla grönsaker jag handlade kunde jag kasta ner en chokladkaka bara för att visa (läs: lura) kassörskan eller ifall jag träffade på någon jag kände att jag ”är som alla andra” och inte alls levde enbart på grönsaker (även fast att det var den verkliga sanningen givetvis).

Efter att ha varit fri från mitt träningsmissbruk sedan den här bloggen startades (augusti 2009) känner jag inte alls på samma sätt längre. Om jag idag går en promenad på 30 min efter jobbet känner jag inte alls samma skam som jag kände förr när jag mötte någon bekant. Tvärtom, jag kan se personen ordentligt i ögonen och verkligen stå för att JAG ÄR UTE OCH GÅR och det är så underbart att inte behöva ljuga eller försöka dölja min motion (försöker röra mig ute varje dag efter jobbet).

Så här, jag tror att om man tar illa upp ( eller blir ledsen, irriterad eller arg) eller inte gillar att någon kommenterar ens ”nyttiga” kost-och motionsvanor då ska man fråga sig själv varför man reagerar som man gör?

Jag säger inte att jag har rätt men jag tror att en person som äter och motionerar ”normalt” bara rycker på axlarna eller kanske t.o.m blir lite glad åt att få höra en sådan kommentar. Så länge man är sann mot sig själv tror jag inte man tar illa upp alls.  Man är inte så känslig för vad andra säger som när man vet med sig att man egentligen gör någonting fel eller som i det här fallet äter eller tränar på något vis som man kanske egentligen inte borde göra…

Men det är vad jag tror.

Vad tror du?