Ätstörningar, Frisk från ätstörningar, Självhjälp

VAD var det som gjorde att du bestämde dig för att bli frisk och fri?

hur-och-varfor-blev-du-frisk

Som fortsättning på temat att bli frisk från en ätstörning och min vändpunkt så fick jag en läsarfråga om just detta.

”Hej!

En intressant fråga är VAD var det som gjorde att det vände och du bestämde dig för att bli fri och frisk? Hur höll du motivationen uppe under hela vägen utan att backa och falla tillbaka?”

Svar:

Jättebra fråga! Den korta visionen svarade jag i kommentarsfältet under inlägget ”Vad ska man äta?

Det stämmer att jag var väldigt trött på att vara sjuk och hade verkligen nått den klassiska botten som många brukar vittnar om innan de bestämmer sig för att våga bli friska.

Livet jag levde med ätstörningen stämde inte alls med den bilden som jag hade av mig själv. Före anorexin hade jag alltid levt ett väldigt aktivt liv med många fritidsintressen, rest mycket, älskat att både äta och laga mat samt tyckt om att umgås med människor. Under ätstörningen gjorde jag i sälla verket ingetdera och efter cirka sju år som ätstörd fick jag nog och tröttnade på mitt tråkiga begränsade liv.

En dag svimmade jag mitt under en föreläsning och det var egentligen inte det värsta som hänt mig under mina sjukdomsår men det fick vattenbägaren att rinna över. Mina kurskamrater körde mig till sjukhuset och efter att sjukhuspersonalen hade undersökt att jag var ok (självklart fick jag höra att jag skulle må bra av att gå upp i vikt…) så lämnade jag sjukhuset med en extrem trötthet i kroppen.

min-vandpunkt
Jag kände mig plötsligt så gammal. Jag var svag, alltid orolig för min hälsa, vågade inte resa någonstans och levde ett extremt isolerat liv utan några relationer förutom min familj. Jag levde ett liv som var motsatsen till den riktiga versionen av mig själv och det gjorde verkligen ont att inse att jag slösade bort varje dag, varje timme på att vara sjuk.

Det gjorde ont i hjärtat att upptäcka eftersom jag faktiskt bara vara runt 22-23 år gammal när detta hände och egentligen borde jag ha ett helt liv framför mig fullt med glimrande drömmar att uppfylla. Jag hade trasat sönder min kropp och min hjärna så mycket att jag fick panik av att tänka på hur mycket jag medvetet förstörde för mig själv varje dag.

På väg hem från sjukhuset var det som att jag fick ett ”aha-moment”! Från ingenstans kom jag att tänka på att jag faktiskt hade ett val: Jag kunde välja mellan att fortsätta vara sjuk eller vara frisk.

Självklart hade jag tänkt på detta många gånger tidigare under åren också men efter händelsen med sjukhusvistelsen växte tanken sig starkare och jag kunde inte låta bli att spinna vidare på den.

Jag fantiserade vidare i mitt huvud, hur skulle allting vara om jag var frisk? Hur skulle mitt liv se ut då? Vad skulle vara annorlunda? Hur skulle jag vara annorlunda?
frisk-och-fri
Tanken på att vara frisk väckte många härliga känslor inom mig. När jag tänkte på att vara frisk såg jag framför mig hur jag reste över hela världen, jag hade nära relationer och brydde mig om mina nära, jag var stolt och stark, lysande, bländade, skrattade mycket, hade humor, jag var nyfiken på människor, orkade ge av mig själv till andra, delade med mig, lyssnade, var social, hel inifrån och hela vägen ända ut. Jag var ren inombords. Mitt hjärta var rent. Jag var modig. Jag vågade välja kärlek (följa mitt hjärta) före rädsla (min hjärna) och gick min egen väg.

Bara genom att våga föreställa mig själv som frisk så fylldes hela kroppen av värme och härliga förväntansfulla känslor. Det var nästan så att jag lurade mig själv att jag faktiskt var frisk när jag gick hem den dagen. I mitt huvud kände jag mig precis som det just där och då.

Där och då bestämde jag mig för att även fast att jag inte var frisk så skulle jag i alla fall kunna låtsas att jag var det. Fake it till you make it! 

I samband med det införde jag min första testvecka som jag har skrivit om många gånger tidigare. Syftet med den är att man ska försöka leva så nära ett friskt och normalt liv som möjligt under en vecka eller så länge som man klarar av det. Sedan upprepar man testperioden med jämna mellanrum och försöker applicera den så mycket man bara orkar.

testvecka-atstorning
För egen del fungerande testveckan som ett utmärkt handfast verktyg att använda mig av under min tillfrisknad. Den hjälpte mig att ta små myrsteg framåt och MOTIVERADE mig att våga fortsätta eftersom jag fick små resultat hela tiden. Alltid var det något jag kunde träna på att bli lite friskare på och det gav en en enorm kick och tillfredställelse att se att det faktiskt gick.

Testveckan var super på så vis att den inte syftar till att man ska bli frisk över en natt utan låta sin tillfrisknad få växa fram i den takt som passar en bäst själv. Kan därför verkligen rekommendera testveckan om du ännu inte har provat den.

Det viktigt att känna till att det i testveckan även ingår bakslag. Även fast det heter testvecka så appliceras den periodvis eftersom det med all säkerhet kommer bakslag längs med vägen till att bli frisk.

Vid bakslagen tillät jag mig själv att vila och välja ätstörningen igen ett kort tag eftersom sjukdomen i grund och botten var min trygghet för att jag skulle våga fortsätta resan framåt. Vetskapen att jag alltid kunde gå tillbaka till sjukdomen igen om jag skulle vilja gav mig styrkan och modet som krävdes för att kunna fortsätta lite till på vägen mot att bli frisk.

Jag tog på så vis ett steg i taget. Vissa dagar gick bättre än andra. Vägen till att bli frisk gick absolut inte spikrak och det var ok. Det tar LÅNG TID att skapa nya vanor och ändra på invanda beteenden (men det är värt det!). Det går inte över en natt utan är en process som tar tid.

Därför bör du också låta det få ta tid. Tänk små myrsteg framåt snarare än ett enda elefantkliv.

Hoppas du fick svar på din fråga, återkom annars så berättar jag gärna mer.

 

Mat, Produkttest

Produkttest: Falksalt

Som ätstörd vägrade jag salt i in mat i ca 6-7 år.

Om mamma saltade på potatisen kunde jag inte äta den. Om inte jag fick bestämma saltmängden när hon kryddade brunsåsen ställde jag till en cirkus. Om brödet översteg en viss salt-% matstrejkade jag. Med andra ord, anorexin hade alltid tusen undanflykter till varför jag inte kunde äta.

Det är farligt att helt undvika salt. Kroppen behöver salt för att kunna fungera.

Genom att följa våra smaksinnen behöver vi inte försöka påverka eller tänka på saltintaget. Jag är medveten om att det finns många sjukdomar kopplade till ett för högt saltintag men jag vågar påstå att många av oss som läser här inte behöver vara oroliga att vi befinner oss i den riskzonen.

Hur som helst, anledningen till att jag själv länge undvek salt var inte (som många andra) för att ”salt binder vätska = viktupgång” (för övrigt ett ÄS-påstående som jag blev medveten om första gången jag läste Mattillåtet).

Jag var livrädd för salt eftersom jag fick för mig att det var något som kroppen inte behövde. Jag strävade efter att äta så rent som möjligt och salt i mina ögon var en extra grej som enkelt kunde uteslutas. Salt gjorde att mat smakade gott och gick emot mina renlevnadsprinciper, det skulle vara svårt och tungt att leva. För att få njuta måste man få lida och plågas lite först…

För ett år sedan när jag på allvar inledde min friskutveckling, s.k ”Super size Me!” började jag även att äta mer salt. Sedan dess har jag slutat krydda sönder maten med chili, curry, spiskummin och andra starka kryddor och istället upptäckt hur gott det är att bara använda ett riktigt gott salt + lite svart eller vitpeppar.

Någonstans har jag också läst att när man börjar salta på maten igen minskar svimningstendenserna. Jag som tidigare hade rätt stora problem med att plötsligt svimma har märkt en radikal förbättring.

Sedan förra året har jag aldrig behövt ens tänka tanken att ”nu svimmar jag”. Dock har jag inga vetenskapliga belägg för det här med saltets koppling. Jag har ju samtidigt börjat äta bättre så det kan säkert vara en lyckosam kombination men tycker ändå det är intressant för jag hade tidigare aldrig hört talas om sambandet mellan att svimma och ett kraftigt reducerat saltintag. Något som också hört talas om det här?

Under en lång period har jag nu testat samtliga av Falksalts flingsalter. Jag äter dagligen avokado och det finns inget bättre än att toppa med lite flingsalt.

Min favorit är Flingsalt Wild Garlic men tycker även chili-saltet är rätt spännande.

Hur tänker du om salt?

Självhjälp

Personliga mål och motivationslistor


När jag for till USA för några månader sedan uppfyllde jag en av mina drömmar.

Lika viktigt som att jag såg till att en av mina många drömmar blev sann var att Resan stod med på en av mina motivationslistor (eftersom jag förr aldrig vågade åka någonstans pga plötsliga svimningsattacker, min rädsla för mat och hysterisk dygnet-run träning)

Motivationslistor är till för att du konkret ska se hur mycket ätstörningen förstör för dig och hindrar dig i ditt liv. Exempel på hur mina första egna motivationlistor såg ut: så här och så här.

Med motivationslistor ser du till att du tar dig framåt, att du utvecklas. Ibland kan man lura sig själv och intala sig att man visst utvecklas men med motivationslistor har du dina mål nedskriva och så länge du inte når dem kan du vara säker på att du fortfarande står och stampar.

***

När jag var som mest underviktig och led av svimningsattacker pga min anorexi vågade jag knappt ens åka till matbutiken med risk för att falla omkull när jag stod i kön och väntade på att få betala. I samband med det slutade jag även köra bil, något jag annars älskar och det var ett hårt slag mot min frihet.

Samma sak var det med mitt helvetiska träningsmissbruk, jag vågade inte åka någonstans så länge jag inte var garanterad träningsfasciliteter 24/7. Det är därför en enorm vinst när jag nu vet att jag både kan, orkar och njuter av resor utan att oroa mig över plötsliga svimningar, tvångsträning eller kalorisnål mat.

Så efter att ha ”bockat av” USA från min långa lista över potentiella resmål har jag börjat fundera på Asien. Många har ju upplevt Kina till exempel. Surfade därför runt en stund inne på reseguiden Mittens Rike, där fanns det gott om information om just Kina.

Men jag vet ändå inte riktigt, det finns så många platser jag vill hinna med och det är svårt att prioritera. Funderar även på en kryssning i Medelhavet, en tripp till Franska Rivieran och/eller besöka Tokyo.

Vad är ert bästa restips och varför?

Mat, Självhjälp, Skola, Träning

Hur allt började

Jag vet att det har varit lite si och så på sistone från min sida att svara på era kommentarer. Jag vet heller inte hur många av er som brukar gå tillbaka i efterhand och läsa gamla kommentarer. Jag försöker alltid svara på så mycket som möjligt men vissa dagar blir det helt enkelt inte så… Ledsen för detta men jag gör så gott jag kan.

*****

Har därför samlat ihop både nya och gamla kommentarer som jag ska svara på. Vissa av er har jag redan svarat en gång men jag gör det igen, dels för att många av er inte verkar ha sett at jag svarat men också för att jag vill svara mer utförligt och därför svarar på dem igen.

CIM frågar:

”Har läst din blogg ett tag nu och måste säga att jag är så imponerad av din styrka och beslutsamhet!

Du skriver ju att du tidigare har gått igenom behandlingar och terapi men alltid fallit tillbaka, vad var det som fick dig att vilja bli bra ”en gång för alla”?

Var det någon speciell händelse eller något som växte fram?”

Anna svarar:

När jag var 16 fick jag anorexi (eller snarare ortorexi). Gick i behandling tills jag var ca 19-20.  Hade då ett ”friskt” BMI men tankarna på kalorier, mat och hälsa fanns fortfarande kvar. Tänkte fortfarande mycket på vad jag åt, planerade mina dagar efter maten och inte tvärtom, gick tvångsmässiga långa promenader och hade stenkoll på mitt dagliga kaloriintag.

Efter 1,5 år började jag träna på gym (hade fortfarande ett normalt BMI). I början var det skönt men sen ökade jag träningsdosen allt eftersom. Till slut tränade jag varje dag och åt bara ”hälsomat” – jag hade snart utvecklat renodlad ortorexi. Gick upp i vikt av träningen (muskler väger mer än fett) och då fick jag panik. Införde en lågkaloridiet och fortsatte träna lika hårt.

På ett halvår rasade jag i vikt och i somras låg mitt BMI på under 15. Jag orkade inte längre springa på löpbandet och spinningcykeln gjorde så ont i baken och jag kunde inte längre cykla utan att jag först la en handduk emellan.

Samtidigt var det ett jävla liv hema hos oss. Min familj var jätteorolig. Mamma skrek att hon var rädd att jag skulle dö ensam i sängen en natt och ingen skulle då ha en chans att kunna hjälpa mig – att det skulle vara ”åt helvete för sent” när detta väl skulle hända.

Det sista året hade jag dessutom drabbats av plötsliga svimnigar. T ex om jag satt på en föreläsning kunde jag plötsligt känna att det började svartna för ögonen. Jag hade aldrig tidigare varit på akuten i mitt liv och plötsligt var jag där fyra gånger under samma år. Jag hade även sömnstörningar och sov orolig (något som jag inte varit van vid).

Min panikångest och rädsla för att svimma fick mig att inte våga gå någonstans eller göra något. Det enda stället som jag kände mig trygg på ifall något skulle hända med mig var hemma och det gick inte att leva så insåg jag.

Jag hade en konstant dödsångest, särskilt på kvällarna när alla sov. En natt inbillade jag mig att ”nu dör jag” och genom att tänka så framkallade jag nästan en svimning. Räddade dock situationen genom att kallsvettig och ångestfylld kasta mig på golvet och hålla upp benen högt för att få blod till huvudet. Jag tror det var den här natten som fick bägaren att rinna över till slut.

Jag höll verkligen på att freaka ur. Svälten och träningen höll på riktigt på att ta livet av mig. Och jag hade aldrig velat dö… Tvärtom har jag alltid haft en enorm livslust och det är rätt utmärkande för min personlighet. Jag är väldigt nyfiken på livet och vill hinna med så mycket som möjligt. Jag älskar att uppleva saker och pga min undervikt och psykiska tillstånd insåg jag att jag levde i ett fängelse och att nyckeln till frihet, ja den satt jag själv på. Den enda som kunde rädda mig nu det var faktiskt jag själv.

Jag drömde ofta om mat och fantiserade hur det skulle vara att vakna upp en dag utan att behöva behöva gå och träna. Hur skulle det vara att få äta vad jag ville? Tanken var lockande och i samband med den där fruktansvärda natten när jag trodde att jag skulle mista livet gjorde jag en deal med mig själv.

I korta drag innebar  den att jag skulle testa på att inte träna för en tid framöver. Hur länge detta test (Super size Me!-projektet var fött) skulle pågå visste jag inte men jag ville iaf ge det en chans. Att samtidigt få äta vad jag ville kändes rätt spännande och jag tänkte att jag kunde ju alltid välja svälten igen ifall jag inte skulle fixa det. ”Jag är ju grym på att svälta och expert på att gå ner i vikt. Jag kan göra det sen igen ifall jag inte trivs med en normal kropp…” Kanske inte helt bra att tänka så som jag gjorde men bara tanken på att jag faktiskt hade en nödutgång – valfriheten – ifall jag inte skulle klara av ångesten som jag trodde att en viktuppgång skulle medföra, det var tillräckligt för mig för att våga.

Ingen bestämde över mig, detta var bara mitt viktprojekt! Därför berättade jag inget om min nya omställning för min omgivning eftersom jag inte ville ha någon press eller förväntningar på mig. Misslyckades jag så misslyckades jag och då fick det bli så. Ingen skulle någonsin få veta något eller bli besvikna i onödan.

Snart åtta månader senare har jag ökat i vikt och på sistone har ångesten nästan helt uteblivit. Emellanåt har jag köpt lite nya kläder bara för att fira. Jag rör mig med stolthet på stan istället för att ”halvstudsa” fram. Anorektiker har ju ofta en tendens att ha en snubblande gång när de tar sig fram… Mina ben är kraftigare och rumpan mjukare och genom att se detta ser jag också sambandet till varför min hjärna inte är seg som tuggummi längre. Jag har åsikter och engagerar mig i diskussioner.

Istället för att sitta likgiltig tycker jag saker. Jag använder min hjärnas fulla kapacitet istället för att tänka på hur mycket kalorier min lunch ska innehålla. Istället tänker jag på hur jag ska göra för att vinna mina kunders förtroende och att K mår dåligt och därför måste jag komma ihåg att åka hem till henne en kväll och laga lite god mat och snacka skit.

Det är här jag befinner mig idag och jag är inte klar än ska ni veta.

Mat

Panikångest eller kaffechock?

God kväll på er!

Min dag var bra och jag hann med allt som jag skulle göra.

Dock inträffade en mindre kul grej efter att jag hade varit och fikat. Nu undrar jag om någon har varit med om något liknande? Jag har nämligen upplevt detta tidigare men inte velat skriva om det eftersom jag inte varit helt säker på att det är kopplat till ÄS.

Jag drack idag ett par koppar svart kaffe och åt en tårtbit med nötter o smörkräm (choklad). Allt smakade väldigt bra men när jag var inne på min andra (stora) kopp kaffe kände jag att jag började bli snurrig och jag upplevde det som att hjärtat slog fortare. Blev skitskraj att jag skulle svimma (eftersom det är så det brukar kännas strax innan) och började stressa upp mig. Tyckte plötsligt det var väldigt mkt folk omkring mig och jag började få allt svårare att fokusera.

”Inte svimma nu, du får inte svimma!” tänkte jag och med ens var jag tvungen att rusa till toaletten. Hade jättekraftig diarré som luktade starkt av kaffe. Magen vred sig och gjorde rätt så ont. Det kändes lite bättre efteråt när jag gick ut i friska luften. I några minuter kändes det rätt okej men när jag satt på bussen började jag tänka på hur det hade känts inne på cafeet och plötsligt kändes benen lika skakiga som innan.

”Inte svimma, inte svimma, inte svimma…” var det enda jag kunde tänka på.

Men självklart, när du säger till dig själv att du inte ska tänka på att svimma så är det såklart det enda du tänker på. Det kändes som att hjärtat rusade upp i 200 km/h o jag trodde ett tag att jag skulle sluta andas o tvingade mig därför själv att försöka ta riktigt djupa andetag. Men jag fick sån panik och var så skraj att jag skulle svimma sittandes på bussen att jag var tvungen till att rusa av vid nästa busshållplats.

Ute på gatorna igen kände jag att pulsen gick ner något och jag började andas normalt. Gick in på NK en sväng och det kändes bättre, iaf en liten stund. Men snart var jag tvungen att rusa på toa igen och än en gång hade jag kraftig diarre som  stank av kaffe. Kände mig darrig och det enda jag kunde tänka på var hur jag skulle kunna ta mig hem. Återigen, jag är väldigt ensam när det gäller ÄS o vågar inte ringa någon. Det är jag alldeles för stolt för o vill inte oroa någon i onödan…

På något vis tog jag mig hem till slut. Gick på toa igen och hade fortfarande diarre. Kände mig helt slut i kroppen o la mig o vilade i Tv-soffan. Hade svårt att avgöra om jag var hungrig eller inte, kände ingenting alls, bara att kroppen var orolig. Efter ett par timmar var jag inte lika darrig länge o trots att jag inte var hungrig tänkte jag att kroppen måste ju få en chans att fyllas på efter en sån kraftig urladdning, förmodligen fick den inte en chans att ta upp ngt av den energi som den skulle fått ifrån fikan.

När jag väl började äta middag (köttbullar och potatis) kände jag hur hungrig jag var. Hade fortfarande svårt att fokusera när jag åt och tyckte det kändes jobbigt att sitta upprätt (som att ryggmusklerna plötsligt hade försvagats).

Efter en timme (totalt ca 6 timmar efter fikan) känns dock det mesta som vanligt igen och jag har fått behålla kvällsmaten, har inte haft diarre igen.

Men jag tycker det är läskigt med sådana här reaktioner. Funderar på varför det blir så här? Inte sällan inträffar det i samband med att jag druckit rent svart kaffe. Är det farligt att dricka mer än en kopp kaffe om man har en låg vikt/liten kropp? Kan kaffe ge hjärtklappning och diarre? Får sällan sådana här kraftiga reaktioner… Sist hände ju det här o då var det ju choklad o nötter som jag nyss hade käkat (+ koffienfritt kaffe kommer jag ihåg nu).

Vad tror ni om det här?

Något som ni kan känna igen er själva i eller hört talas om?

Ätstörningscoach

Ångest

Till dig, du vet vem du är. Du har väntat så länge nu. Kanske trodde du att jag aldrig tänkte svara..?

Men jag har inte glömt. Ville bara vänta på rätt tillfälle. Jag ville inte maila, det skulle låta så fånigt. Du får det här i bloggen istället. Kanske är det fler än du som vill veta hur det känns? För ett par nätter sedan, höll ångesten på att äta ihjäl mig. Jag trodde jag skulle dö, att mitt hjärta snart skulle stanna och att ingen någonsin skulle hitta mig.

lonely

För mig finns det inte bara en slags ångest. Det finns många av dem, t ex ångest efter att ha ätit, ångest över att vara asocial, ångest över min kropp, ångest över att inte få träna, ångest över vissa av mina personlighetsdrag, ångest inför framtiden och sist men inte minst dödsångest.

Följande text skrev jag kl 03.45 för ett par nätter sen:

Ångest. Det är det jag känner ikväll. Dödsångest. För er som aldrig har hört talas om det ska jag försöka att förklara så bra som möjligt hur jag känner just nu.

Det är mitt i natten och jag är fullständigt övertygad om att jag kommer dö av hjärtsvikt. Hjärtat kommer stanna. Det orkar inte mer. Allt är slut nu. Jag borde ha fattat det för länge sen. Hjärtat är en muskel och kroppens sista reserv. Jag vet att jag inte har några andra reserver kvar att ta av. Mina lår är lika smala som underbenen. Rumpan är helt platt, huden hänger. De enda ställen som jag rimligtvis kan ha lite fett eller muskler kvar är i mina inre organ som hjärta, lever, hjärna, etc.

Men detta kan jag omöjligt veta, kanske är de också slut? Tog dem slut idag?

Det enda jag kan tänka på är att det har blivit alltför lite mat idag. Jag är otroligt misslyckad som inte kan leva upp till den person som jag försöker vara i bloggen. Jag ska ju stå för det friska och sunda och peppa och motivera andra till att också bli friska. Jag är en sån dålig människa som inte kan stå emot anorexin, idag vann hon. Det var hennes fel att det bara blev två knäckemackor till middag idag. Fråga mig inte varför, jag skäms något så fruktansvärt.

Jag känner i kroppen att jag har gått ner i vikt.

Herregud, är det i natt jag kommer dö? Är det i natt det händer? FAN, FAN, FAN!!! Jag vill inte dö!!! Inte inatt! Snälla rara gud, jag lovar att sköta mig bättre imorgon. Snälla, du. En chans till och jag lovar att imon ja då ska jag, hm ja vad ska jag göra egentligen? Jo, jag ska äta precis vad jag vill! Precis vad jag vill ska jag äta och jag ska gå upp tio kilo. Det blir väl bra, va? Jag lovar att jag ska, snälla du, tro på mig? Låt mig leva, i alla fall tills imon så jag ska jag visa dig. Snälla, rara du. Okej, ska vi säg så?

Jag är sekunderna ifrån att rusa ner i köket och vräka i mig en massa mat. Inte för att jag är sugen och inte för att jag är hungrig. Det enda jag vill är att få bevisa för gud och anorexin hur gärna jag vill leva. JAG VILL INTE DÖ.

Jag vågar omöjligt somna. Då kommer jag garanterat att dö. Hjärtat slår som en hammare i bröstet och hade jag inte redan legat i sängen hade jag säkert legat avsvimmad för länge sen. Jag inbillar mig att jag börjar få tunnelseende. Jag är iskall men pannan dryper av svett.

Timme efter timme ligger jag så. I fosterställning, kritvit i ansiktet och med vidöppna ögon. Om någon skulle se mig skulle dem tro att jag sett ett spöke.

Till slut somnar jag. Utmattad.

Faran är över för den här gången. Men kriget är långt ifrån slut.

Det kommer fler nätter!