Ångest, Mat, media, Självhjälp

– DÄRFÖR blir vi ätstörda!

Vilket himla liv det har varit kring Veckorevyns kampanj Size Hero.

Vissa är för, andra emot.

En del tycker det är bra medan andra menar att Veckorevyn bara är ute efter att få sälja fler lösnummer.

Själv vet jag inte vad jag tycker.

Eller jo, det gör jag faktiskt.

Jag vill så gärna gilla det här men något i deras IDENTITET-PROFIL-IMAGE stämmer inte (ni som har studerat marknadsföring förstår vad jag menar).

Här kommer en snabb skola i hur ett företag blir framgångsrikt i sin marknadskommunikation genom att bygga upp en god relation med dig som konsument:

IDENTITET – Jag är (dvs Veckorevyns egen syn på sig själva)

PROFIL – Jag vill vara (Veckorevyns profil är den sammanhållande länken mellan identitet och image. Genom att profilera sig på ett genomtänkt sätt t ex via PR och marknadsföring kan VR påverka sin image i den riktning dem själva önskar.)

IMAGE – Jag uppfattas (den uppfattning som uppstår i ditt och mitt medvetande när vi kommer i kontakt med varumärket Veckorevyn)

En av anledningarna till att så många ifrågasätter VRs kampanj är förmodligen för att företaget inte har lyckats att få ovanstående bitar i balans.

Kort sagt, tidningen säger något som man vill vara och brinner för men bredvid Size Hero-budskapet pysslar man sedan med lite andra saker som inte går i linje med det som man tidigare har sagt.

Alla framgångsrika organisationer bygger på medarbetarnas egen delaktighet och medvetenhet om
syftet och framtidsvisionen för verksamheten.

Det vill säga det räcker att de enskilda medarbeterna har bloggar eller på annat sätt utstrålar (t ex i tidningens övriga texter) där det tydligt framgår att man har helt andra värderingar än det tidnigen i sin profil kämpar för att kommunciera – då faller heller idén.

På samma sätt om enskilda medarbetare representerar VR i olika paneler och debattprogram. När man gör det krävs det verkligen att personen uppfattas som trovärdig, annars blir vi direkt misstänksamma och ifrågasätter om tidningen verkligen är så ärliga som de själva säger.

För egen del har jag aldrig haft problem med att se snygga och smala tjejer på bilder. I alla fall har jag aldrig tänkt att ”så ska jag också se ut”.

Men jag har ändå själv varit en Size zero (visst låter det betydligt glamorösare än anorektiker?).

Och varför jag egentligen inte bryr mig ett dugg om vad VR gör och inte gör har mer att göra med att jag blir orolig att folk tror att det räcker sen.

Att det är tillräckligt att bara byta ut Size Zero tjejerna mot större modeller.

Att det blir bra sen.

Att folk tror att detta räcker för att lösa problemet med varför så många tjejer (och killar!) utvecklar ätstörningar.

Jag tycker Hanna Fridéns inlägg i debatten är intressant.

Hon skriver:

Vilken ung människa vill bli en medelmåtta?

”Vet ni en sak som motiverade mig? När man visade upp bilder på vanliga kvinnor.

Varför skulle jag vilja vara en medelmåtta?

Jag ville vara bäst!”

Kanske är en förändring av mediebilden en bit på vägen i syfte att förebygga ätstörningar. Jag har själv ingen aning om detta.

Men en sak vet jag.

Det är inte bara pga mediebilden som så många av våra närmaste vänner idag befinner sig i en gråzon bland ätstörningar… Med huvudena proppfulla av bantning, LCHF, kalorier, matförbud, sockerransonering träningshets och ÅNGEST.

När VR får så mycket utrymme blir jag lite orolig att vi glömmer bort allt det andra. Det där som inte syns lika tydligt. Det som alla kanske inte tänker på men som vi matas med flera timmar varje dag.

Allt det där andra som fick mig själv tappa så många kilon att mitt BMI en dag låg snäppet under 15.

”Allt det där andra” är allt det där som är svårt att peka ut och sortera i fack.

Men som tillsammans utgör viktiga ingredienser i det livsfarliga receptet för hur en person enkelt ska utveckla ätstörningar.

Saker som triggar ätstörningar: (tillsammans blir de en stor bomb som en dag exploderar!)

När man med flera hundratusentals läsare skriver om hur effektivt det är att banta med barnmat (tycker inte att det här är ett dugg kul och då är jag ändå inte någon humorbefriad person)

Skribenter som spottar ur sig artiklar om hur länge man måste jogga för att bränna fem geléhallon (Till vilken nytta? Jag garanterar att dem som läser artiklarna är dem som har minst nytta av den här informationen!)

Hälsotidningar som uppenbarligen saknar kunskap om näringslära och gör enskilda livsmedel till bovar och ”farlig mat”.

Självutnämnda hälsogurus eller slarvigt pålästa personliga tränare (inte sällan med stora bloggar eller hälsospalter) som har en underton i sina texter att allt som innehåller socker är dåligt för oss.

Stora bloggare som uppenbarligen är köpta av något hälsoföretag och går loss i varannat inlägg om sin fixering vid smalhet och hur bra det är att äta så här och utesluta det här, bla bla bla…

Fåniga tidningsrubriker som t ex ”Maten som ger dig plattmage” eller ”Maten du ska undvika

Tanken med listan är inte att peka ut någon.

Snarare är den ett sätt att på ett pedagogiskt sätt visa på ett litet urval som tillsammans med all annan missvisande hälsoinformation (där källgranskning ofta saknas) som vi dagligen bombaderar våra hjänor med enbart leder till en och samma sak:

ÅNGEST

… som på sikt leder till…

ÄTSTÖRNINGAR (även om man ingen tror det i början som nyfrälst hälsofantast för då mår man bara såååå bra)

Den magiska trollformeln i de ätstördas värld lyder nämligen:

Många bäckar små…

Mat, media, Träning

Ätstörningar och träningsbranschens ansvar

Vem kan man egentligen lita på?

Ven lurar vem?

Som vanligt när jag befinner mig på resande fot så tycks det alltid börja storma lite extra på bloggen (fattar inte hur jag alltid lyckas tajma så dåligt!).

Men det som går att utläsa av att besöksstatistiken plötsligt skjuter i taket samt att mail och kommentarerna fullständigt öser in efter förra inlägget ”Din PT – en hälsofara” så är det definitivt ett ämne som väcker starka känslor.

Jag är tillbaka först till helgen och tänker kommentera ätstörningar och träningsbranschen mer i detalj än vad jag har möjlighet att göra här ikväll.

Så länge vill jag understryka att gårdagens inlägg inte är riktat till någon särskild person utan snarare till hela träningsbranschen. Jag tror branschen skulle må bra av en djupare debatt och en mer noggrann definition för vad hälsa och välmående egentligen innebär.

Vad är egentligen att – på riktigt – må bra?

Vad innebär balans och hur uppnår man det?

Hur som helst, ingen ska behöva ta åt sig personligen och därmed finns det heller ingen som ”hetsar till ätstörningar” eller liknande som någon uttryckte det.

Snarare kan uttrycket ”Många bäckar små…” vara mer passande.

Då ämnet väcker starka reaktioner är det uppenbarligen något som bör läggas under lupp.

Och självklart kan man inte dra alla PTs över en och samma kam. Men med gårdagens inlägg ville jag lyfta fram mina egna mindre trevliga erfarenheter som jag själv har fått dras med efter x antal år som verksam inom träningsbranschen.

Att döma av det enorma gensvaret så är jag uppenbarligen inte helt fel ute och cyklar i resonemanget..?

Men som sagt, återkommer med ett längre inlägg till helgen.

Hörs senare!

Mat, Självhjälp

Varför svarar du aldrig på mejl?

Jag fick en kommentar häromdagen som jag visserligen svarade på då men som jag tänkte kunde vara bra för alla er andra att också känna till :

”Varför svarar du aldrig på mejl?”

Det gör jag!

Dock hinner jag inte svara på allt (annars skulle jag bli tvungen att skriva färre inlägg och det vill jag inte!).

Om jag hade haft förmånen att kunna jobba heltid med bloggen hade jag mer än gärna gjort det. Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut.

En annan sak ni kan tänka på ni som skriver är att jag i regel aldrig ger några personliga tips. Så om du vet med dig att ditt mail kretsar mycket kring dina egna mat- och träningsrutiner (din sjukdomssistuation) är det inte särskilt troligt att du får svar. Tyvärr.

Misstförstå mig inte, det är inte så att jag är nonchalant.

Tvärtom blir jag både rörd (och berörd!) av att så många öppnar sig så mycket och delar med sig av sig själva och olika livsöden.

Men all hjälp som jag kan ge och allt jag vet om självhjälp och vad som har funkat på mig – ja, allt detta finns dokumenterat i bloggen!

Läs bloggen från dag 1 tills idag och jag lovar att du säkert kommer att snappa upp en hel del väredfulla tips som säkert kan hjälpa dig en bit på vägen i ditt eget tillfrisknande.

Om jag skulle svara på allt skulle jag som sagt bli tvungen att sluta blogga och det vill jag ju inte!

Det är trots allt blogginläggen som flest personer kan ta del av och således prioriteras dessa. Just därför välkomnar jag era diskussioner, brinnande engagemang och kloka tankar i kommentatorsfältet.

Det är ofta minst lika bra att läsa kommentarerna som sjävla inläggen – det är på det viset som vi lär oss av varandra och kan bidra till ökad kunskapsutveckling inom områden som ätstörningar, ideal, hälsa, mat, balans och välmående.

Heja oss!!!

Mat

Svar på tal: ”Vem tror du att du lurar?”

Igår ramlade det in en kommentar som jag skulle vilja placera i kategorin ”att dra för snabba slutsatser…”

Karin skriver:

”‘Hej

har läst igenom din blogg och kan inte annat än tycka helt tvärtemot på många saker.

du skriver fortfarande om mat på ett fixerat sätt, sötad soja mjölk? varför just betona sötad? sojamjölk måste ju sötas för att den ska vara likvärdig både näringsmässigt och smakmässigt och det är ju undantagsfall och då främst kanske lightfixerade överhuvudtaget väljer de få naturella sorter som existerar på marknaden.

sen tycker jag du har framställt dig själv som mycket friskare än vad som framkommer, du har levt ett helt år med full fokus på varje kcal och har medvetet valt bort alla standard produkter, vägt maten etc. vilket inte är friskt någonstans. hur kan du då gå ut hela tiden, om och om igen och skriva att du äter allt, njuter av maten och livet när du faktiskt egentligen njuter av att du känt att du har haft kontrollen?

förlåt om du tar det som ett påhopp eller liknande men jag känner att jag behöver säga detta eftersom jag vet inte om du lurat dig själv eller omgivningen?”

Det var ord och inga visor där!

Först och främst, om du hade levt nära mig de sista åtta åren (och framförallt det allra senaste året ) är jag säker på att du skulle ha valt dina ord lite mer noggrant…

Dock förstår jag att det är lätt hänt att man är lite väl snabb på tangenterna när man sitter tryggt anonym bakom en skärm någonstans ute i cyberrymden. Det är lätt att man klickar på ”sänd” fast att man kanske egentligen bör tänka en extra gång ibland. Jag förstår det.

Om jag ska vara ärlig så tycker jag inte att jag har något att förklara/försvara och vet egentligen inte ens varför jag lägger ner tid på att svara. Men kommentarer som ovanstående är rätt vanliga för alla som bloggar om ÄS. Jag antar att så fort man skriver offentligt så måste man räkna med att bli ifrågasatt, oavsett om man är profesionell skribent eller en helt vanlig tjej som vill bli från sitt eget helvete.

Men hur som helst. Här kommer några detaljer som avsändaren möjligen har missat i all sin hast…

När det gäller att jag gärna dricker te och kaffe med sötad soyamjölk (eller osötad med för den delen) är det en av alla de där sakerna som jag aldrig skulle ha vågat testa att smaka på om jag aldrig blev sjuk. Men i och med att jag blev sjuk är detta en grej som jag har upptäckt att jag – Anna – tycker är riktigt, riktigt gott!

Observera att soyadrycken gäller just varma drycker. Jag har aldrig skrivit ett ord om att jag bojkottar vanlig mjölk (just för att jag inte gör det!).

Jag brukar varna för att dra alltför snabba slutsatser när man läser bloggar eftersom ingen blogg kan beskriva någons liv till 100%.

Det är därför lätt hänt att man som läsare snabbt fyller i ev. frågetecken med sina egna slutsatser när fullständig information saknas.

Till exempel när jag dricker mjölk är det vanlig mjölk jag dricker, inte soya. Egentligen tycker jag som sagt inte ens att jag ska behöva förtydliga det här men det är samtidigt är det ett bra exempel på att inte döma och föreställa sig en massa saker om någon förrän man har träffat personen i verkligheten.

Jag tycker verkligen inte att man ska behöva ursäkta sig för att t ex gilla att ha soyamjölk i teet (vet massa ”friska” som gillar soyans sötma, det är inte helt ovanligt att många gör det). Finns inte soya-mjölk går det såklart helt ok med vanlig mjölk men om man utgår från vad som är godast vinner soyan lätt, utan tvekan.

Kan även spä på detta med soya och passa på att berätta att jag även älskar soyagrädden från Soyatoo. Den är gudomligt god och även den vet jag flera ”icke-äs” människor som tycker är mycket godare än just för att den är lite sötare och smakar mer än vanlig grädde.

Förstår du hur jag tänker?

Man får lov att gilla olika saker. T ex är det heller inte ett brott att fullkomligen älska bönor och linser. Man får faktiskt lov att göra det! Jag tror balansen och helheten är det viktigaste!

Sedan att du tycker att jag har framställt mig själv som friskare än vad som framkommer är också något jag funderar över… Det här är ingen tävling i vem som är friskast (Och vem är det till att bedöma detta isf?).

Återigen, trappan till friskheten innefattar säkert 1 000 olika steg. En måltid som är enkel för en person kan vara djävulskt svår för en annan.Vi är alla olika i den här sjukdomen och sjuka på olika sätt, i olika stadium. Vissa har mer sjukdomsinsikt än andra, etcetera.

När vi ändå är inne på att jag ska ”förklara” och ”försvara” min friskutveckling kan jag även tillägga att jag inte enbart har valt lightprodukter under det här året men i perioder har det gått upp och ner. De senaste tre veckorna har jag dock kört på standard.

Förr vägde jag 100% av all jag åt och under det senaste året cirka 20% (har gällt särskilda livsmedel som pasta, bröd och liknande). De sista tre veckorna är det 0% och om du frågar mig om två veckor igen kan jag bara hoppas att jag kommer att svara samma, just nu funkar allt otroligt bra nämligen!

Som sagt, egentligen tycker jag inte att jag ens ska behöva skriva det här inlägget.

Men jag gör det ändå för att vara tydlig och visa exempel på att det kan bli fel när man själv ”fyller i” info om den som bloggar fast man faktiskt varken känner eller någonsin har träffat personen bakom bloggen.

Frågetecken ska rätas ut och jag tycker att det är exakt vad vi har gjort nu.

Malins svar på tal-kommentar rörde mig idag:

”Om det Karin säger är sant (vilket jag inte tror), dvs att du ”lurar dig själv och oss”, så spelar det ingen roll.

Om det så skulle visa sig att det satt ett företag bakom bloggen som skrev det här för att marknadsföra någon äs-klinik eller liknande, skulle det inte göra någon skillnad i den hjälp jag redan fått av att läsa detta.

Det låter kanske lite själviskt och inte alls genomtänkt, men det faktum att jag når små segrar mot ÄS varje dag, beror till åtminstone 80% på den här bloggen. Och för det är jag evigt tacksam.”

Ätstörningscoach

Är du på topp varje dag?

”Hej!

Först och främst vill jag säga att din blogg är jättebra. Men det är en sak jag har tänkt lite på.

Du säger ju själv att du har en bit kvar och då kan jag tänka mig att dina tankar flyger iväg till det gamla tankesättet ibland. Och antagligen är du inte på topp varenda dag för det är ingen oavsett äs eller inte.

Men ändå har du bara positiva inlägg.

Väljer du att bara visa halva sanningen för att uppmuntra mer, vilket det i sig inte är något fel på, eller är det helt enkelt så att du uppskattar vardagliga saker så pass mycket att VARJE dag blir en underdag?”

Hej!

Som vanligt har ni  huvudet på skaft och ställer bra frågor. Det är bra, för då får jag chans att se bloggen utifrån ert perspektiv och inte bara mitt eget.

Visst stämmer det att de flesta inläggen är positiva på bloggen. Dock inte alla och om du bläddrar tillbaka så kan du hitta rätt många som inte är helt rosenröda…

Samtidigt har jag kommit mycket längre än för ett år sedan och av naturliga skäl speglas detta i bloggen såklart. Samtidigt har jag fortfarande tunga dagar men de handlar inte lika mycket om maten längre utan ofta är mina ”mörka dagar” mesta dels kopplade till relationer. Min största utmaning är att bygga upp ett kontaktnät igen och det är verkligen tufft när jag varit avskärmad så länge från ”verkligheten”.

Det händer fortfarande att jag minst en gång per vecka bryter ihop när jag kommer hem efter jobbet och bara gråter. Långt och länge och jag tänker att det aldrig kommer lösa sig för mig, att jag aldrig kommer få något socialt liv och att ensamheten kommer göra att jag inte tycker att det är värt att kämpa och därmed välja ätstörningen pga jag inte har några andra vettiga alternativ att sysselsätta mig med.

Därför ska jag göra allt i min makt för att se till att privatpersoner ska kunna hyra in ett ”rent-a-friend”- koncept (slags ”äs-mentorer”).  Människor och socialt umgänge fungerar som dundermedicin mot ÄS och det har jag inga vetenskapliga belägg för, ändå vågar jag påstå att det är så!

För att besvara din sista kommentar, jag är generellt en mycket positiv person och uppskattar de små ögonblicken i vardagen. Med lite extra god mat i magen är det klart att även dessa små saker plötsligt blir ännu bättre än jag tyckte att de var förrut.

Hur som helst, jag vet själv hur negativt påverkad jag blir när jag läser bloggar som  skriver att de har en dålig dag, ska svälta alt. tvångsträna, ligga hemma och gråta, hatar sitt liv, är förbannade på sina vänner, etcetera. Jag hoppar över sådana här saker i bloggen för jag har verkligen svårt att skriva om sånt här, jag är ingen ”gnällig” eller mörk person och därför kommer fortsatt fokus vara på positiva erfarenheter, dvs i form av en peppblogg!

När allt kommer omkring så skriver jag faktiskt den här bloggen först och främst för mig själv (ja, så självisk är jag!). Det är i första hand för min egen skull som jag samlar alla självhjälpstips, pepp och motivationsknep.

Att bloggen är tillgänglig för alla och inte låst är för att jag tror att många av er fungerar ungefär som mig själv. Dvs man blir särskilt stärkt när man får extra mycket ljus, energi och ”sparkar-i-baken” på samma gång istället för att tipsen varvas med nattsvarta och destruktiva inlägg.

Liksom att Blondinbella inte bara äter choklad hela dagarna med ett konstant leende på läpparna så finns det så klart andra sidor av mig också. Men precis som de flesta vill jag helst berätta när det går bra (för det ÄR inte lika roligt att läsa om nederlag även fast att det ibland är skönt att få veta att man inte är ensam).

Peace, love and understanding!

xxx Anna

Ätstörningscoach

Är du inte helt ärlig?

Anonym undrar:

”Jag har kikat in i din blogg då och då men vet inte vad jag tycker om den, du ger bilden som att det vore lite av en dans på rosor att kämpa från äs, känns inte helt ärligt med vad jag sett och varit med om när det gäller ätstörningar..eller är det så att du utelämnar det jobbiga?!”

Mitt svar: En kort fråga visserligen men håll i dig, den kräver ett längre svar än bara så.

Och hallå där, gud ska veta att det inte har varit (och är fortfarande inte alldeles) lätt för mig heller.

MEN, jag har varit sjuk i över åtta år och därmed har jag hunnit med att gå igenom och avhandla en hel del bråk, gråt, depressioner, diskussioner, tjafs, hårda slag i dörrar, nedstämdhet, uppgivenhet, ångest – ja du vet, så gott som hela känsloregistret.

Jag har ”testat på” på anorexin och träningsberoendet i så många olika faser och jag tror att ”tack vare” att jag har gått igenom så mycket så har detta (tack och lov!) börjat leda till slutet för min sjukdom.

Det finns liksom inte så mycket kvar att trixa med när man under så många år har testat och trixat med maten.

Jag har efter år av svält äntligen insett jag kommer liksom inte undan, mat måste jag äta flera gånger varje dag livet ut och då är lika bra att göra maten till min bästa vän istället för fiende.

Jag har experimenterat och trixat så mycket med kosten att jag till slut har insett att det inte finns andra genvägar än att helt enkelt lära mig äta igen.

Jag vinner t ex inget på att byta ut lunchen mot en daimglass, det slår tillbaka förr eller senare (kroppen tar igen det och säger ifrån med någon läskig kroppslig reaktion och jag får dras med beslutsångest, darrningar, kramper, dödsångest, illamående och/eller skuldkänslor).

Det enda som hjälper ÄR normala måltider, regelbundet och varierat. That´s it.

Ja jag vet att det är sorgligt – förbannat sorgligt – att det ska ha tagit så lång tid för mig att komma till insikt men som sagt jag har ”hållt på” med min friskhetsprocess i åtta år och av den har du, personen som skrev kommentaren, bara varit med och sett på under 1 år (dvs drygt 15% av min totala friskhetskamp).

Jag är säker på att jag aldrig skulle ha bloggat under de andra åren för det skulle jag aldrig ha orkat. Det var då jag fick ta det största smällarna och överraskades ständigt både psykiskt och fysiskt.

Idag är det nästan inget med kroppen eller psyket som överraskar mig längre – jag har enormt många verktyg mot ÄS med mig i bagaget tack vare att jag fick vårdhjälp under så lång tid. Det sista året har jag äntligen kommit till insikten att jag vet hur jag ska använda mig av all den hjälp som jag har fått under alla de här åren i form av samtal, ätträning, kroppsterapi och självhjälpslitteratur!

Jag har också själv insett att genom att förbereda mig mentalt så kan jag också mildra och ibland t.o.m ta bort helt en stor del av ångesten. Det var aldrig någon som berättade/tipsade mig om detta utan det är en erfarenhet jag själv har skaffat mig och vet efter ett år fungerar förvånandsvärt bra.

Så genom att själv ha fått utforska och trixa så länge som jag har gjort så har det till slut lett fram till att jag upptäckt att man inte går upp i vikt av att sluta träna och äta det min kroppen ropar efter.

Därför står jag fast vid min filosofi, jag tror att avståndet mellan ätstörning och friskhet är kortare än de flesta patienter får höra (eftersom i princip ALLA påpekar att det tar så himla lång tid att bli frisk, klart det isf blir svårt att själv våga tro på att det kanske inte alls måste ta så fasans lång tid när alla tjatar om det stup i kvarten).

Om du går tillbaka i bloggen så kommer du märka att allt inte alltid har varit en dans på rosor för mig heller.

Men som sagt, jag har kämpat väldigt länge och jag tror det är därför som det syns extra tydligt i bloggen att jag blir glad.

Äntligen ser jag resultat, äntligen ser jag att JAG OCKSÅ KAN.

Äntligen har jag fått bevisat att jag inte är dömd att bli kroniker!

Jag kan också bli frisk och om det så bara finns en person där ute som jag kan lyckas ”rädda” genom att övertyga henne eller honom att den personen också kan kämpa sig tillbaka – ja då har hela den här bloggresan varit SÅÅÅ värt det.

Jag är ingen bitter person och den Anna du lär känna i bloggen är också jag. Jag har lätt att glädjas åt de små tingen i livet och saker som andra generellt kanske inte tycker är speciellt märkvärdiga kan jag fascineras över och hurra för i timmar.

Detta kommer du också märka om vi ses någon gång i framtiden, var så säker!

/Anna

Ångest, Mat, media, Självhjälp

Hälsosamt att fika varje dag?

Det är mycket matgrubbleriet där ute i vårt avlånga land. För många, om ni frågar mig.

Önskar vi kunde plocka ner maten från pedistalen, den förtjänar inte så mycket tankar, ångest och grubblerier. Det är trots allt bara vanlig jävla mat.

Men fick en kommentar till förra inlägget som jag väldigt gärna vill svara på. Vore även intressant att få höra era andras tankar kring det här efterråt:

”Oh how I wish I could say the same.

Jag känner verkligen med vartenda ord du skriver (som vanilgt) men jag känner att, om jag är ätstörd på vadagarna kan jag vara ”normal” på helgerna. Då kan jag äta allt, kött, lite sås, potatis, grill, du vet. Men för att kunna göra det, så måsta jag leva nyttigt på vardagarna.

Det kan ju inte vara hälsosamt att fika varje dag? en VARDAG?

Det håller jag faktiskt fast vid, och då har jag ändå gått i beh sedan jan -10. Jag VET att man ”ska kunna unna sig” och ”ifall alla ndra tar en bulle så ska du också eftersom det är socialt och du går inte upp av EN ENDA BULLE” .

MEN:
Min mamma har denna filosofin: Hon älskar kex o bröd osv. det äts kvälltid, och då kan hon äta ganska mkt. Men hon äter bara typ 2 mackor till frukost, sen sallad till lunch och sen ingenting förrän sallad till middag och om det är helg kanske osten o vinet. Hon är smal, men inte ´lika smal som jag. Om jag inte håller ingen lika mkt som henne, kommer jag ju garanterat att bli tjocckare, för hon har alltid varit smalare än mig, alltså innan ÄS. Och dessutom sa min beh på kliniken jag gått på att ´vikten dom ville att jag skulle hana på som var min ”idealvikt” (alltså enligt dem, enligt mig var den ca 10 mindre.) var ca 5 kg mindre än min egen mor som fött barn har! ÄR INTE DET SJUKT! om inte så sjukt svårt att ta in och uppnål.”

Jag tycker de är viktigt att vi går lite djupare när vi nämner begreppet ”hälsa”.

För mig är hälsa inte längre = fett- och kalorisnål mat, sockerfritt och mycket träning.

Efter att ha testat mig fram i ätstörningsträsket har jag äntligen insett att jag mår som allra bäst när jag får äta något sött varje dag.

Exempelvis igår på stranden åt jag av egen vilja tre st ballerinakex till eftermiddagskaffet mellan lunch och kvällsmiddag (och efter klyftpotatis och grillkorv blev det glass med jordgubbar innan läggdags). Och genast gick dagen från medioker till en riktig toppendag.

För mig är hälsa så mycket mer än kalorier och dieter. Det har idag snarare blivit motsatsen till hälsa, det är så uppenbart att många fått en s.k ”light”-ätstörning och det är faktiskt rent ut sagt för jävligt.

Det finns inget magiskt recept som funkar för alla, din mammas filosofi kanske funkar för henne, så länge hon känner att hon inte gör avkall på en massa saker i livet för att hon äter på det vis hon gör.

Jag kan bara utgå ifrån hur jag själv fungerar och visst jag fungerar som människa om jag inte äter sött i veckan och ”spar” mig till helgen men då vet jag också hur mycket annat tjafs som kommer på köpet. T ex att jag måste ”passa på” och äter kanske 6 kex på en och samma gång istället för två-tre st om jag hade ätit dem några gånger i veckan istället. Jag hatar det här ”passa på”-tänket, för mig funkar det inte alls och i en del fall tycker jag t.o.m att det tanjerar gränsen till hetsätning. Man skapar ritualer kring maten, äter vid speciella tider, på speciella sätt och på speciella platser. Jag vill inte leva så här, jag känner att det här tankesättet inte går ihop med den livsfilosofin som jag tror på och skapar harmoni i min kropp.

För varför bara få njuta till helgen? Begrepp som ”att unna sig” är ytterligare exempel på ord som inte längre förekommer i min vokabulär.

Jag är ALLTID värd att få äta mig mätt på god mat.

När jag äter choklad eller avokado är det inte för att jag unnar mig utan rätt och slätt för att det är förbannat gott och jag vägrar ligga på min dödsbädd och ångra all god mat jag egentligen kunde ha smakat på men aldrig tog chansen för att jag felaktigt intalade mig att jag skulle bli överviktig om jag gjorde det.

Vad jag menar är att självklart gör alla som de vill vad det gäller att fika. Man behöver inte äta gräddtårta varje dag och det lovar jag att man inte vill göra heller när man väljer att äta s.k kroppsvänligt.

Är man sugen så äter man, annars gör man som man vill. Men lova att var ärlig mot dig själv, det är det viktigaste.

Dagar som dessa när det är mycket sol och bad är hälsa för mig = glass, kex, kaffe och grillkvällar. Det ger mig den ultimata njutningen. Med andra ord det är riktig livskvalitet för mig och det är numera det jag eftersträvar snarare än snöar in mig för mycket på begreppet hälsa.

Ordet hälsa är idag laddat med så många värden som för många tillför allt annat än livsglädje. Ofta är hälsa (om man ska tro media) en enda stor sörja av en perfekt balans mellan nyttig kost, motion, bra relationer, kvalitetstid a la piffig yoga och sist men inte minst en framgångsrik karriär. Man måste vara en supermänniska för att klara av det här och det är många av oss som loggar in på den här bloggen varje dag som  gått på den här myten och följaktligen blivit resultaten, dvs offer, för den här jävla stressen.

Jag tror ni börjar ana min avsky mot media och hur de har förstört HÄLSA?

Varje gång som du i sommar tvekar eller får beslutsångest över huruvida du borde eller inte borde äta glass, ta en bit sockerkaka eller några kex till eftermiddagsfikan tycker jag du ska fråga dig själv:

Vad är livskvalitet för dig? T ex i mitt liv är god mat en krydda på livet och jag vågar påstå att detta även stämmer för dig.

Kan du se dig själv leva så fett-och sockersnålt som möjligt hela livet ut? Vad blir det för slags liv isf?

Är det en hållbar livsstil och hur funkar den ihop med andra människor?

Mat, Självhjälp

Matporr

Fick ett läsarmail som jag inte kan låta bli att svara på här:

”Jämfört med alla andra som bloggar om ätstörningar så visar du VÄLDIGT SÄLLAN bilder på mat!? Varför Matbilderna gör ju hela bloggen, skärpning Anna!!!”

1. Teorin bakom den här bloggen är att fokusera på det friska, inte på det sjuka och ätstörda.

2. Bilder på mat är inte alltid = friskt

3. När jag var som mest ätstörd läste och klippte jag ut matbilder och recept på  samma sätt som andra läser porr.  Inget jag är speciellt stolt över och en sjuk jämförelse för vissa men jag tycker det är en mycket bra liknelse.

Jag kunde sitta timvis med näsan i mattidiningarna. Därefter uppnådde min svältande hjärna den tillfredställelse som den behövde (att äta med ögonen och fantasin var allt jag kunde tillåta mig själv att göra, därav denna extrema matfixering). När jag tittat klart äcklades jag alltid av mig själv och såklart skämdes jag över mitt skumma beteende. Jag förstod ju att det egentligen inte var friskt att läsa tidningarna på det där sättet. På samma sätt hade jag även en period då jag som ortorektiker ”missbrukade” internets alla hälsosidor, communities och kvällstidingarnas egna hälsosajter.

Så absolut finns det en tanke här med att undvika onödigt mycket matporr. Det finns så många andra bloggare som exponerar er för det. Jag laddar hellre era hjärnor med något mer kreativt som kanske kan få hjärncellerna att aktivera  områden i huvudet som vanligtvis ignoreras eller aldrig ens får chansen att tänka på pga svälten. Ibland lyckas jag med det och det är alltid lika kul!

Men till dig som skrev mailet, du är alltså inte ensam om att tänka så här. Men jag lovar, när man väl börjar äta ordentligt så avtar den här fixeringen vid matbilder väldigt snabbt. Det är helt enkelt inte lika spännande längre eftersom hjärnan får sitt näringsbehov uppfyllt och inte behöver fantisera om maten som något svåruppnåligt.

För mat är faktiskt inget man ska behöva drömma och längta efter. Mat är ingen fantasi utan en naturlig del av dagen och något som vi alla äter och är i kontakt med åtminstone 5-6 ggr varje dag.

Mat, Självhjälp

Frågestund del 2

Question time!

***

Svaren till frågestund del två kommer här…

Har du mens? Om inte, när försvann den och hur länge har den varit borta? Jag är normalviktig(bmi 20)sedan snart ett år, har fått en blödning, men inte mer. Blir snart galen och vill bara ha min mens!! Är jag ensam om detta problem? Jag mår sämre av detta än jag mått under hela tiden jag varit underviktig. Jag äter ”rätt” undviker ingen mat osv. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Känner att jag lika gärna kan ge upp om kroppen ändå inte blir ”helt” frisk. Har du några tankar kring detta?

Jag vet inte jättemycket om just detta.  Tror det varierar väldigt mycket från person till person. Tydligen kan man inte bara se mensen som det enda tecknet på att kroppen är ok igen, eller?! Vet jag skrev om detta längre bak i bloggen och fick då massor med bra svar. Ni som vet mer om hur det egentligen ligger till, droppa gärna en kommentar!

Hur gör man när man ”tvingas” äta onyttigt? Jag menar, hur gör man för att njuta av det, som man skulle gjort om man vore helt frisk? Nu är det ju midsommar snart, och vi brukar alltid göra en speciell midsommartårta som jag älskar men som nu nästan bara känns som ett måste även fast jag tycker att den är god… Det känns som att om jag äter ”dålig mat” (t ex tårta) för ofta (det varierar hur ofta som blir ”för ofta”, ibland känns det fel även fast det gått nästan 2 veckor sen jag åt nåt onyttigt…)så blir det är för mycket för min kropp, att den kommer att bli sladdrig, orkelös, ohälsosam, ”smutsig” och så vidare… Jag VILL INTE tänka såhär, jag ser ju varje dag människor med fina kroppar som äter kakor hit och dit, så jag borde ju förstå att man inte automatiskt ruttnar för att man äter ”onyttigt” och ”smutsig mat”… Och jag vet även att jag skulle ha njutit av goda saker om jag vore frisk, men nu gör alla dessa tankar, och tvångskänslorna när jag vet att jag inte kan slippa undan att äta sånt att jag inte njuter fullt ut, vilket resulterar i att jag får ångest av att jag äter onyttigt utan att uppskatta det… Jag vill ju liksom kunna äta onyttigt, men när jag själv är sugen på det, inte för att jag måste! Förlåt för förvirrat inlägg… hoppas du ser det här och svarar…

Jag tänker alltid att om jag själv är sugen på sötsaker så äter jag för då är det bara en signal från kroppen att det saknas något en byggsten till kroppen som finns i kakan, godiset, tårtan eller det nu kan vara. I dessa fall får jag sällan ångest. Men du tar upp en annan sak, nämligen att du vill äta när du själv är sugen och inte för att du måste. Jag tycker faktiskt inte att man måste äta sötsaker ”bara för att”. Det är inget man måste ”lära sig” att t ex varje dag kl 15 så fikar man ett bakverk eller kakor. Jag kan bara tala för mig själv men sedan jag började äta regelbundet är jag inte lika ofta sugen på sötsaker utan uppskattar maten så mycket mer och att få äta mig mätt. När man äter s.k kroppsvänligt, varierat och regelbundet, tuggar maten noga, saltar och försöker äta järnrik mat regelbundet så får kroppen alla ingredienser (verktyg) för att den ska fungera och hjärnan behöver därför sällan signalera (dvs framkalla söt, fett eller saltsug) att den måste ha jättecravings efter detta.

-Kommer du till Malmö i sommar? Skulle du kunna tänka dig en träff med trogna bloggläsare?

Jag har inget bestämt ännu men jag brukar vara i Malmö eller Köpenhamn varje sommar, i alla fall över dagen. Det är inte omöjligt att det blir en bloggträff i så fall men det beror på hur länge jag är där.

-Hur många läsare har du här på bloggen?

Innan jag åkte till USA i maj låg det på strax under 20 000/månad. Men antar att läsarantalet kan ha minskat under tiden som jag var borta.

-Har du numera mer eller mindre bestämda ätrutiner? Äter du tex mellanmål på kvällen?

Inte mer bestämda mattider än andra. Lunchen är ofta runt 12, mellanmål ca kl 15 eller 16, middag ca 19 eller 20 och kvällsmål äter jag varje dag, ofta runt kl 22.

Vad är typiska mellanmål för dig?

En eller två mackor med avokado, nötter, banan med Soyatoo-grädde eller yoghurt med nötter och bär, caffe latte och knäckebröd med ost och- eller skinka, keso + jordgubbssylt. Ibland mörk choklad eller glass med bär.

Har du fortfarande mat som är ångestladdad? Vilken och hur hanterar du den i så fall?

Jag gillar inte när jag måste äta mat som jag på riktigt inte tycker om. Det kan vara riktigt ”tung” husmanskost och gräddsåser. Såser och gratänger har jag generellt svårt för. Samma sak när det bjuds på fika och jag inte har något sötsug, då vill jag kunna säga nej utan att verka konstig. Men ibland måste man äta trots att man inte vill och då brukar jag tänka att jag åtminstone spelar min sociala roll och äter för gemenskapen vilken är mycket viktig i många fall.

-Hur känner du inför ”beach 2010″? Jag har själv haft såna problem med min kroppsbild- vet liksom inte längre hur min kropp egentligen ser ut och uppfattas av andra, och kan få riktig ångest över detta ibland. Känner du att du har en bra kroppsbild idag? Och känner du dig bekväm med att gå på stranden i bikini i år? Tusen tack för din underbara blogg. Läser varje dag och det är en riktig solglimt för mig!

Jag har aldrig haft några problem med att tycka om min kropp. Även före anorexin var jag stolt och nöjd med hur jag såg ut. Roten till mitt problem började pga jag blev så fascinerad av nyttiga livsmedel och fick en kick av att äta och leva så nyttigt som möjligt. Mitt syfte var aldrig viktnedgång, det kom på köpet. Därför har jag inte haft svårt att acceptera att min kropp förändrats när jag nu har gått upp i vikt. Men jag vet att jag fortfarande är väldigt smal för min ålder och kan därför tycka att det är jobbigt att gå i bikini eller ett tunt linne pga det.

Hur kommer man över sina komplex? Jag har sådana komplex över mina celluliter att jag börjar hyperventliera av att ha bikini på mig.

Jag vet inte. Jag har faktiskt inga komplex alls över mitt utseende (men tro mig, jag har starka skäl till att ha det!). Jag är övertygad om att du inte kan tycka att hela du är ful, det finns säkert saker att vara stol och glad för. Fokusera på det du faktiskt har. Jag menar celluliter, det är väl rätt ovanligt att man inte har det? Du är i gott sällskap damen och inget att skämmas över, kroppen ser ju ut så.

Självhjälp

Svar på era kommentarer

Ni är alldeles för kloka och insiktsfulla för att det här inlägget om ensamhet och socialt utanförskap ska få passera helt förbi. Vill verkligen se till att svara varenda en!

Har varit lite efter med att svara på era kommentarer men tar skydd bakom det här resonemanget…

”Lowing expectations so you can exceed them later…” 😉

Så, slutpratat. Nu kör vi!

Jag förstår dig totalt! men jag tror att du tror att du har färre omkring dig än vad du har! Börja med personerna på ditt jobb, umgås med dina släktingar, börja någon kurs där du kan umgås med människor och sist men inte minst ring upp de vännerna som du inte orkade ha då ! Dom finns kvar, alla förstår bara du vågar säga som det är! Jag vet att du kan ! Våga bli social igen, man kan faktiskt sticka ut ta en öl själv t.e.x;)!

Med risk för att det ska låta så deppigt men jag HAR verkligen försökt ta kontakt med gamla vänner. Det blir en fika här och där men aldrig något bestående, den djupa relation som jag hade med flera av dem är borta. Att göra mer avancerade saker som olika slags aktiviteter ihop är inte aktuellt! Jo, någon kurs vill jag gärna gå på, samma sak bli medlem i någon idrottsförening med klubbliv. Sjunga i kör (på liknande sätt som i körslaget a la Marie Picasso verkar ju jättekul!), gå med i en teatergrupp, skulle även vilja lära mig rida och spela tennis och/eller långgolf… Jag har inga problem med att gå ut helt själv, t ex äta ensam på restaurang, gå på café, after beach eller liknande. Problemet är bara att jag har gjort allt det där så länge redan och efter åtta år är jag så förbannat trött på att det fortfarande ska behöva vara så. Det ger aldrig något resultat mer än att jag (oftast) känner mig än mer ensam än tidigare.

Ååh, jag förstår dig såå himla mycket!! Eg. tror jag (det har jag kommit fram till nu) är det från första stunden längtan efter kärlek man börjar ägna sig åt att kunna duga… för att bli älskad, men detta glömmer man på vägen…  Nummer ett är nog att finna likasinnade vänner… sedan att ha kul med dem, göra olika saker. Lyssna på musik ihop, skratta grilla på klippor o spela gitarr nu på sommaren Jag förstår PRECIS, mer vet jag inte vad jag kan säga just nu, bbara…du är INTE ensam!!  Jo! EN sak som är VÄLDIGT viktig… tror JAG är att det är lika galet att ALLTID tvinga sig att äta ”så som man skall”…tänk, i massa olika kulturer finns det TUSEN olika sätt att äta på… Det som är roten till det hela och SÅ mycket viktigare är SJÄLEN. Den är det viktiga. Man skall mata själen med positivitet, det viktigaste i livet är att man mår bra, har kul…jaa skulle kunna skriva lääänge om detta, väldigt länge. Mår man bra har kul, är med människor man älskar, då mår man bra, maten kommer av sig själv. Det är verkligen INTE bara mat som ger energi. JAg kan ex få MASSOR av energi av musik. Känner hur det strömmar genom hela kroppen. Skulle lätt vilja ge dig mitt nr, men har svårt att skriva det på offentliga sidor, hmm :p. Känner igen mig så mycket att det är helt galet!
Varma STOORA kramar till dig vännen!!

http://open.spotify.com/track/77NNZQSqzLNqh2A9JhLRkg

Tack för ditt härliga pepp-talk! Jag kan inte nog beskriva hur mycket jag håller med. Självklart är mat själva källan till att orka med livet men för att få ut det där lilla extra och verkligen spruta energi är de viktigt med andra utomstående faktorer som du nämner; t ex musik, ett socialt umgänge, motion i lagom doser, resor, bra böcker, filmer och tidningar, etcetera. Tack för länken, fick ett underbart moment efter att du postat den. Vi lär säkert träffas på en bloggträff framöver, ser fram emot detta tjejen 🙂

Åh, jag förstår dig helt och hållet. För tre månader sen så kände jag precis likadant. Jag hade inte haft några riktiga vänner på länge, länge. Men så vände det! Helt plötsligt. Och jag lovar, en vän blir snart flera vänner. Det kommer! Ge inte upp.

Nej, jag vägrar ge upp. Många har det betydligt värre än jag har. Visserligen saknar jag vänner och svårt med maten i en del fall men på det stora hela har jag en enorm frihet. Det mesta jag drömmar om kan jag faktiskt uppnå. Majoriteten av människorna på den här jorden har inte en chans att lämna sitt eget land pga svält, krig, fattigdom, handikapp, sjukdomar och annat elände. Jag är säker på att min situation löser sig så smånigom, frågan är bara när? Ni får stå ut med att jag gråter ut och deppar ihop här lite emellanåt tills dess att det sker…

Jag är tyvärr ensam ännu… Känns som om alla utom min man har gett upp på mig för längesen, och de andra ser mig enkom som den som är och förblir en sjukdom/diagnos. Det är inte så himla kul, men min tanke för att bryta med det är att besöka kulturevenemang (mitt f.d. yrkesområde) i större städer och försöka nätverka, t.ex. bokmässan i Gbg i sensommar… Fast för det mesta är det ganska tyst och ledset här hemma.  Låt oss smida en plan ihop! ”supersize my posse” (kan du nåt bättre ord för bekantskapskrets? :p) eller nånting. Jag kan ha vissa förslag i och för sig, ge ett tecken så kan jag skicka dig lite tips och trix

Du får gärna skicka mig lite tips och trix… 😉 Maila på vagenfran37kg@spray.se När är förresten bokmässan Gbg i år?

Å härliga du:) jag känner så väl igen mig i det du beskriver! Jag har till och från i perioder när jag blivit allt bättre från anorexin känt och upplevt precis det här. Hade du varit lite närmare hade jag kramat om dig och talat om att Du är INTE ensam även om det kan kännas så. Jag tror att det finns många som vi som känner såhär, när precis allt kretsat kring ätstörningen finns det inte plats för något annat och när ätstörningen får mindre och mindre plats uppstår ett naturligt tomrum. Det här tomrummet behöver fyllas på med annat…Jag hör av mig!
Största kramen och oändligt mycket tankekraft!

Du är alltid lika härlig och framåt du. Vi fortsätter hålla kontakten så ser vi vad som händer i sommar och till hösten =)

Ja, jag kan bara nöta samma fras som i alla inlägg före mig: det är samma här, jag känner precis samma sak! Gråter över ensamheten, gråter över att mitt liv har tappat innehåll, över hur tomt det är utöver måltider och de få timmarna jag jobbar som volontär på ett äldrecentrum. träffar någon vän över en fika i stan ibland, men det är allt. har ingen vänskapskrets att tala om, överhuvudtaget ingen där jag bor. Ensamheten är en av de känslor som är svårast att uthärda tycker jag. den äter upp mig inifrån. Men hur gör man för att skaffa sig ett nytt kontaktnät vid vår ålder, när andra redan är fullt upptagna mitt i sina liv? Tänk om alla vi som läser detta, och känner igen oss, kunde samlas. vad mkt glädje och energi vi skulle kunna dela med oss av till varandra! Det räcker inte att känna gemenskap på nätet, det är i verkligheten livet levs. Stor kram, och än en gång tack för ditt engagemang med bloggen som gör den så fantastiskt aktuell och innehållsrik.

Åh, Johanna. Du har så himla rätt. Internet är en sak men livet som vi lever 24/7 utanför bloggarna är en helt annan femma. Och visst verkar vi vara väääldigt många som känner likadant? På sikt hoppas jag kunna utveckla ett slags nätverk eller någon annan eftervård för alla oss som befinner oss i den här situtionen. Vi längtar alla efter relationer men pga vårt handikapp med maten har vi hamnat utanför gemenskapen. En hjälp tillbaka är inte för mycket begärt men frågan är hur en sådan verksamhet ska finansieras? Kanske kan man hitta investerare eller på annat sätt få bidrag till att starta upp något? Vad tror ni?

Det är skrämmande att se hur detta fenomen tycks vara verkligheten för så många. jag hatar den här ensamheten och jag hatar att min familj inte riktigt kan förstå den, att jag inte riktigt kan förklara den. ”ring till någon”, ”fråga om någon vill följa med”. grejen är att det då bara blir ett tillfälle, inget mer. varför har man inte inom vården riktat någon som helst uppmärksamhet och informerat om detta? det är en sådan väldigt viktig del i processen att bli frisk. alldeles för mycket fokus riktas mot vikten enligt mig när det är så mycket annat man behöver arbeta med. är man ens medveten om denna situation? Jag får också skuldkänslor över den avundsjuka jag känner mot att andra verkar ha det så lätt. ser de t.ex. en kille de gillar är det inte ofta det tar lång tid innan de har något tillsammans. det kanske låter desperat och fånigt, men jag längtar efter den närheten och vänskapen. jag har ingen lust att sitta ensam framför tvn varje kväll…mycket bra ämne att ta upp, uppenbarligen måste något hända inom vården!

Känner så väl igen med att det bara blir ett tillfälle och sen inget mer… Jag hoppas någon som jobbar med ätstörningar och brinner för sitt yrke läser den här diskussionen och vågar höra av sig… Kanske kan vi tillsammans skapa och finansiera ett nätverk eller påbörja utvecklingen av en bättre eftervård? Det är faktiskt 2010 nu. Dags för ÄS-vården att lyftas till en ny nivå!

Jag ser att det är fler än jag som förstår hur du mår. Jag är inne i den svackan just nu. När jag inte gråter så sover jag. Jag tycker inte du ska vara avundjsuk på andra, ok om det handlar om att du vill ha gemenskap. Men tänk på hur stark du har blivit, hur du har kämpat, på EGEN hand. Det är starkt och jag beundrar dig så fruktansvärt mycket. Jag önskar att jag kände dig, jag skulle vilja krama om dig och säga att allting skulle bli bra. Att vi skulle ta oss ur den sista skiten – en gång för alla!

Jag är inte avundsjuk på andra men oerhört frusterad över min egen situation. Jag unnar verkligen alla som har någon den glädjen och värmen som det innebär. Men jag längtar halvt ihjäl mig och på ett sätt kan jag också tycka att det är bra, det är ett friskhetstecken att jag känner så och jag tror jag kommer vara väldigt redo för relationer när det väl lossnar.

Jag har precis hamnat i den här situationen själv, efter att länge varit helt övertygad om att jag ÄR en ensamvarg, jag BEHÖVER massvis med tid för mig själv, jag BEHÖVER INTE någon annan… Jag har insett att det är min ätstörning som intalat mig detta. Så många, många gånger jag tackat nej till människor som bett mig följa med, umgås, osv.. Jag förstår ju verkligen att de slutat fråga, jag svarar ju nej varje gång. Hur bryter man ett sån´t här mönster egentligen? På min behandling på BUP, som jag precis avslutat, fick jag rita upp hur mitt liv ser ut i en stor cirkel, som en mattallrik. Jag ritade upp i ”tårtbitar” hur mycket plats ex. maten, träningen tar.. och min behandlare ifrågasatte vad jag ska göra på matens tårtbit, när denna tårtbit successivt blir mindre. Ja, jag vet inte!?!?

Jag är nyfiken på hur ni gick vidare sen? Hjälpte BUP  dig med att kunna verkställa svaret på frågan? Hur har det gått sedan du avslutade din behandling?

Jag kan tyvärr bara instämma med övriga som har svarat före mig – jag är otroligt ensam, ensam om mina tankar, ensam om min vardag. Jag träffar folk då och då men det är mer som att det blir korta avtryck i dagen och aldrig leder till några bestående relationer! Alla mina vänner har skaffat familj och barn och de få gånger vi träffas blir det väldigt kort och alltid bara fika för att det var bara det som jag klarade förut – nu när jag vill göra annat, klarar att äta middag är det ingen som vill längre och jag inser ju att det är mitt eget fel, att jag själv satt mig i situationen. Tyckte att Lorenas idé var super – kan vi inte fixa oss ett kompisforum där vi skapar mötesplatser för oss alla som behöver? Det är inte lättare att bo i Stockholm by the way, tycker att alla här är med sina vänner som de har redan och inte vill släppa in nya så tror inte på att det hjälper att flytta till huvudstaden. Men eftersom många har skrivit att det går att vända, att det går att hitta nya gemenskaper får vi kanske sätta vår tillit till de orden och fortsätta ge oss ut och söka!

Ett slags internetforum är en bra början. Är det enkelt att skapa? I så fall skulle jag kunna upprätta ett här på bloggen. Samtidigt så är jag väldigt sugen på att skapa ett ”fysiskt” nätverk/verksamhet som finns ”på riktigt”. Ett nätverk som ordnar regelbundna träffar, aktiviteter, resor, fikaträffar, videokvällar, after work, bokcirklar och liknande. Åhh, blir så himla sugen när jag tänker på allt man skulle kunna göra. Brukar det inte finnas mycket bidrag och startkapital att söka för att kunna dra igång såna här saker? Minns att när jag var yngre fick vår fritidsgård kapital från kommunen för att vi skulle ha en ”tjejgrupp” där vi gjorde en massa roliga grejor ihop.

Underbara Anna! Det gör ont i mig att höra dig sa ledsen. Men sorg som denna är en viktig del av ens liv. Och ibland är det viktigt att komma i kontakt med sin egen sarbarhet. Even if it sucks…
Bor i och för sig langt bort men för en bloggträff eller dyl. skulle jag gärna packa min kappsäck!
Anytime you need a friend! Jättekram!

Tack underbara du! Känner på mig att vi nog borde bli ganska många på nästan bloggträff… Ja, då får du packa kappsäckan gumman 🙂

Nu handlar inte detta om samma sak, men jag förstår dig. Har EXTREMT lätt för att bli ILLröd i ansiktet, vilket har lett till en slags fobi om att bli röd i ansiktet. Varje minut & sekund i skolan har jag grov ångest för att rodna, kan ju liksom inte koppla av eller prata ett skit. Låter nog töntigt i andras öron men det är en sån här sak som man måste ha själv för att förstå. Jävla skit!!! jag är egentligen jättesocial.

Jag förstår dig! Jag har också lätt för att rodna. Inget jag tänkte på tills när jag började på högstadiet och en kille var så snäll att påpeka detta för mig. Som tur var hade jag redan då rätt mycket skinn på näsan och därför passerade hans kommentar som hastigast förbi. Men små saker blir lätt stora och skadan är snabbt skedd. Jag rodnar fortfarande hela tiden men det gör man faktiskt även fast att man inte skäms över det man säger, ofta räcker det med att man är väldigt entusiastisk/ivrig/brinnande för det man ska säga. Det bevisar bara att det du vill få sagt är viktigt för dig! Kramar till dig!

Ser att det är många som känner likadant, likaså jag…
Synd att du inte bor i Sthlm, då hade jag gärna setts o tagit en fika eller så
Vart bor du nu? Om du inte vill berätta på bloggen får du gärna maila mig om du vill.
Kram

Jag bor på västkusten, en bit från Göteborg. Möjligen blir det en flytt till Sthlm i höst. Oklart än så länge. Berättar mer om detta så fort jag vet mer.

Till inlägget ”Fundersam” fick jag den här kommentaren:

På capio på löwenströmska blir dagvården litet så där som du beskriver ditt ”himmelrike” det ger verkligen massor att det finns så många fina tjejer (med alla möjliga ätstörningar, inte bara anorektiker) som alla ser olika ut och har olika saker i bagaget.

Det låter jättebra! Men vet du om detta enbart gäller på Capio i Sthlm eller i hela Sverige?