Mat, Självhjälp

Lek med maten!

När jag började att blogga var det en del som ville att jag skulle ”hjälpa till” med olika matscheman, lägga ut bilder på vad jag åt och skriva mycket mer om mat än vad jag gjorde.

Vid tillfällena ignorerade jag kommentaterna rätt hårt. Ville helt enkelt inte ha det fokuset i bloggen. Tyckte att det redan fanns gott om äs-bloggar på detta tema.

Istället ville jag säga något annat.

Något som var viktigare än vad jag åt till lunch.

Jag ville få berätta min historia.

Så att ni både skulle förstå vad som händer när hjärnan svälter men samtidigt också orka börja titta i kristallkulan för er egen framtid.

Ett annat motiv var också för att jag visste hur jag själv fungerade under ätstörningarna.

När jag svalt använde jag nämligen matbloggarnas bilder som substitut för den riktiga maten.

Girigt slök jag bilderna på kladdkakor och nykokt spaghetti.

Har skrivit om detta förr men efter tag kände jag så mycket äckel och förakt av mig själv. Hade jag verkligen inget vettigare att göra med mitt liv än att fokusera på mat och vad andra åt till lunch?

Mitt sjuka beteende skedde omedvetet naturligtvis.

Det är först efteråt jag har förstått hur en svältande hjärna fungerar. Den var hungrig och jag gav den inte vad den ville ha. Det bästa den kunde få vad att fantisera om mat och kolla på bilder.

sjukt.

Hur som helst…

Jag får ofta frågor om vad man kan äta för att gå upp i vikt. Även detta brukar jag inte skriva så mycket om för ärligt talat, ofta sitter ni faktiskt redan på svaren själva!

Dessutom är jag ingen dietist som ni ju vet.

Men visst, ibland kan det vara svårt att äta och våga utmana sig själv.

T ex en del säger sig bli mätta fort. Dock har jag själv aldrig upplevt det. När jag väl började äta upptäckte jag snarare hur hungrig jag faktiskt var, hade inga problem med att äta stora portioner från första början.

Ett tips är att våga leka mycket mer med maten. Använd ingredienser du inte brukar. Pimp your dinner!

Jag har tidigare berättat att ett sätt för mig att våga börja äta riktig mat igen var att hemma skriva ner en lista på mat jag verkligen saknade eller hemskt gärna skulle vilja kunna äta igen. Därefter gick jag till affären med listan i högsta hugg och handlade precis det jag hade skrivit ner.

På det viset blev det aldrig någon diskussion med mig själv (Läs: ätstörningen) i butiken. Jag hade redan tagit kampen hemma vid köksbordet.

Och när jag inte kunde förmå mig att köpa 3 % filmjölk i affären utan bara vågade den med 0,5 % så fick jag inte köpa någon alls. Det fick helt enkelt vara slut på att stoppa i mig mat som jag inte njöt av.

Jag var väl ingen soptunna heller?

Nej, då fick jag vackert vänta tills den dagen då jag var tillräckligt stark för att våga äta filen med 3 % (som jag på riktigt tyckte om, den andra åt jag som sagt bara som bukfylla).

Ingredienser som jag själv började att ”leka med” och fortfarande använder dagligen (för att det är så himmelskt goda!) och som inte gör att man blir proppmätt utan snarare nöjd ända in i själen är b la:

Fetaost (mosa i kall sås eller anv som tillbehör couscous/ris/bulgur/)

Rostade pumpakärnor, valnötter eller andra nötter (som mellanmål eller direkt i maten, majoriteten av all mat jag gör passar alltid att toppa med nötter eller hälls i såsen. Även gott på frukostmackan!)

Ost (kan man ha på det mesta och är supergott!)

Mjölk i kaffe eller te

Använder standardprodukter (ofta både billigare och du spar tid på att alltid diskutera med dig själv)

Har alltid sås (kalla eller varma. Gräddfil, creme fraiche, tzatsiki eller en hederlig brunsås – du bestämmer!)

Blandar kikärtor, bönor eller linser med kokta gryn eller direkt i grytor (Effektivt sätt att höja näringsvärdet och ger en annorlunda konsistens i måltiden, du får tugga lite)

Ringlar lite olja över grönsakerna

Stek i lite smör / olja (förutom att du gör det praktiskt enklare för dig själv i köket som slipper t ex brända pannkakor i pannan så kommer du även märka att kryddorna kommer till sin rätt, t ex curry smakar inte curry om du inte först steker den i fett)

Detta var några tips inför veckan. Hoppas du fick lite inspiration och ny energi till att VÅGA!

Kom ihåg att det inte måste vara svårt att leva!

Ångest, Mat, Självhjälp

En dag som ätstörd?

Med en ätstörning lever man i sin egen bubbla…

Minst sagt.

***

Som rubriken lyder.

Fick följande fråga om hur det är att leva med en ätstörning.

Hur påverkas man rent praktiskt?

”Hej!

Jag skulle vilja veta hur det påverkar en i yrkes å vardagslivet att ha ätstörningar.

skriver om det i skolarbete plus att jag behöver veta.

sen vill jag gärna prata med dig om hur jag kan hjälpa min kompis.

kram!”

Eftersom människan inte fungerar optimalt och inte kan utnyttja sin fulla kapacitet när äter för lite av något (ja, vi behöver faktiskt äta både kolhydrater OCH fett, gå inte på dieterna!!!) så är det ingen underdrift att säga att ÄS påverkar en hela tiden, i allt man gör.

Men för att ge ett tydligt exempel:

Jag var t ex tvungen att säga upp mig från ett tidigare jobb en gång för att jag inte orkade med det. Alltså det var inte fysiskt jobbigt men mitt psyke orkade helt enkelt inte med det.

Men med en titt i backspegeln inser jag idag att om jag på den tiden bara hade valt att börja dagen med en frukost istället för att vänta ända fram till lunch tills dess att jag ”vågade” äta mitt första mål så hade jag förmodligen aldrig sagt upp mig.

Att gå en hel förmiddag utan mat gör att man blir väldigt likgiltig, blir svårt att ha ett glatt humör och fast att man försöker tänka på annat än mat så går det inte att komma ifrån hjärnans signaler och tankar på när ska det bli dags att äta egentligen?

Detta är vår överlevnadsinstinkt och går inte att lura även fast att man som ätstörd försöker så gott det går…

Jag lurade mig själv med att tänka att det var jobbet det var fel på, människorna omkring mig var inte roliga, etc. Att de var skälen till varför jag inte var nöjd. Om jag bara fick ett roligare jobb skulle allt bli så mycket bättre –  OBS, ÄTSTÖRD TANKEFÄLLA!!!

Sedan jag började äta frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål har detta ändrats helt. Jag har insett att gräset inte är grönare på andra sidan staketet. Mitt eget gräs blir nämligen så grönt som jag själv ser till att vattna det!

När du äter regelbundet och varierat uppkommer ett inre lugn i kroppen som gör att du inte längre tänker på mat 90% av ditt vakna dygn. Det är nog den största vinsten med att äta regelbundet om du frågar mig.

Svårast för mig var att lära mig äta frukost igen.

Förutom att ha besegrat mitt träningsmissbruk så är frukosten den allra största vinsten i min friskutvecklingen. Det var nämligen den allra sista pusselbiten för att min matdag skulle bli så regelbunden som möjligt. Alla andra måltider fanns redan på plats men frukosten kunde jag bara inte med… Jag tyckte den var väldigt jobbigt!

Därför fick jag särskilt mycket ångest när jag läste Mattillåtet där Gisela verkligen betonar betydelsen av att börja dagen med frukost.

Jag visste ju innerst inne att hon säkert hade rätt i allt hon skrev, det fanns verkligen tusen fördelar att få börja dagen med mat i magen.

Så hur gjorde jag då?

Hm, med risk för att det blir ett himla liv nu men jag tar risken ifall mitt tips kan hjälpa någon annan frukostvägrare.

Mitt största problem var att jag inte kunde tillåta mig lyxen att äta något alls på morgonen, inte ens ett glas vatten.

Så när jag fick rådet (tror det var Mattilåtet också?) att bara vänja mig vid själva vanan att jag varje morgon äta något pyttelite och sedan öka på stegvis så gjorde jag det – men det dröjde ett tag innan jag vågad (fick läsa avsnittet regelbundet ätande många gånger).

Men senare så började jag iaf. att ”frukostöva” på en tomat som jag saltade och åt (jag vet, superlite men snälla skjut mig inte för det!).

Jättekonstig känsla i början att börja dagen med att mat men också tryggt på något vis. Därefter tog det inte lång tid tills dess att jag vågade börja äta riktiga frukostar.

Steget var plötsligt inte så långt när jag väl hade börjat med vanan att bara äta något lite, även om en tomat såklart var extremt klent som frukost så hjälpte det mig till att våga. Steget att börja med riktig frukost direkt kändes helt omöjligt och därför struntade jag länge i att ens försöka. Tomaten blev till sist min räddning.

Sedan cirka två månader har jag fått in det här regelbundna ätmönstret och jag vet att det är anedningen till att jag mår så bra som jag har gjort på sistone.

Det är alltså inte för att jag råkar ha världens bästa jobb eller kollegor (även fast att jag faktiskt tycker det, men anledningen till att jag upplever det så är för att jag har helt andra ögon på mig idag när jag äter regelbundet!).

Med mat i magen blir väldigt många saker som kanske egentligen inte är jätteroliga faktiskt helt ok ändå. Detta tack vare att man plötsligt har extra energi över, kan skoja med kollegorna, se det roliga i saker och ting, orka småprata, tar inte sig själv på så blodigt allvar, slappnar av, etc.

Hoppas du fick en bättre uppfattning om hur livet med en ätstörning kan te sig.

Kramar,

Anna

Självhjälp

Att injicera och knarka livsglädje!

Scenen

***

Fantatiska Måns och duktiga Maria Haukaas Storeng

***

I publiken en glad Marie Serneholt

***

Ett glas vitt vin i sommarnatten

***

Lotta Engberg, Maria Haukaas Storeng, Måns Zelmerlöw, Eric Gadd och Timotej

***

Ni som har hängt med här ett tag vet att jag brukar tjata om att det är mycket viktigt att man tar sig ut och regelbundet rör sig omkring och med folk. Grundtanken är att smittas ner av andras livsglädje, rörelse, skratt och engagemang. Allt för att du ska påminnas om vad du faktiskt går miste om så länge du fortsätter att låta ätstörningen få vara en del av ditt liv.

När man har en ätstörning är det inte särskilt ovanligt att man isolerar sig och just därför är det oerhört viktigt att man inte låter ätstörningen få dominera ens liv fullständigt utan istället fortsätter att regelbundet tvingar sig ut, även om det i många fall är oerhört obehagligt när man är helt ensam.

Men det är jätteviktigt att injicera och tillföra så mycket positiv energi som möjligt. Det behöver en stackars ätstörd hjärna som tänker destruktiva och tvångmässiga tankar 24/7.

I min bok förklarar jag mer i detalj på vilka olika sätt som man kan injicera livsglädje (funkar som friskt syre för en ätstörd hjärna).  Det kan var att t ex våga gå på café själv och låta sig smittas ner av människornas livsglädje som råder där, lyssna på en inspirerande och häftig sommarpratare (Sveriges radio) eller läsa en blogg som glöder av passion, liv och lust!

I går fick jag själv en härlig dos positiv energi i form av en bra konsert/show när jag besökte Liseberg och fick se Måns Zelmerlöw uppträda hos Lotta på Liseberg. Måns är ytterligare en av mina inspirationskällor som får mig att må lite extra bra och blicka framåt i livet.

Måns likom de andra på inspirationslistan påminner mig om hur härligt ett friskt liv kan vara och vilka underbara och härliga människor som finns där ute och vad man faktiskt går miste om så länge ätstördheten får fortsätta att dominera ens liv.

Varma tack för en bra show i går, Måns!

Självhjälp

Friskhetsprocessens alla nyanser

Att bli helt frisk innebär att slita sig loss från Ana. I början är det stentufft men ju oftare man hamnar i en konflikt med henne dess bättre.

Med tiden minskar konflikterna men det är viktigt att våga utmana. Att gråta och/eller bli förbannad på sjukdomen är viktigt bränsle för att kunna ta upp fighten på allvar.

Bli inte rädd om Ana försöker stoppa dig. Det är då du ska knuffa tillbaka, stenhårt!

***

Jag vill gärna att ni ska få se alla nyanser av hur det kan gå till när man till slut bestämmer sig för att bli helt frisk.

Det är roligt när det går framåt men det är viktigt att vara medveten om att det inte går spikrakt, dvs från sjuk till frisk på bara ett par månader.

Visst kan man underlätta tillfriskningsprocessen mycket för sig själv genom att använda en del knep mot Ana. Men viktigt är att inte bli skrämd av att man ramlar tillbaka och hamnar i en svacka.

Det betyder ingenting mer än att man har kämpat och Ana krigar tillbaka. Men det är bara set-set, här spelar vi en hel match eller hur?

DU KAN FORTFARANDE VINNA, dvs vända matchen även när det står 1-1 eller 2-0 till Ana .

Här kommer ett mail från en bekymrad läsare.

Vad tycker ni att hon ska göra härnäst?

”Hej Anna!

För det första vill jag bara säga att jag är så glad för din skull att du har haft den bra på din resa:). måste kännas otroligt skönt att äntligen kunna åka utan att ha alla jobbiga tvång med mat och motion! du är så stark som klarat av allting sen i augusti förra året du är fortfarande en stor inspirationskälla för mig!!

För min egen del har det kännts lite svart ett tag hoppas inte det känns jobbigt för dig att jag berättar men att få skriva till någon som förstår känns så mycket bättre än att prata med någon som inte har ett hum om vad jag menar.

Sitter i att jag väntar på besked från försäkringskassan huruvida jag kommer få aktivitetsersättning eller inte. och det känns tungt att ens framtid i ett år framöver ligger i händer på andra människor. Eftersom jag inte kan jobba fullt ut enligt min läkare än så är det här min enda möjlighet att komma ut i arbetslivet och sakta men säkert kunna trappa upp min arbetsförmåga till 100 % på ett år. och naturligtvis har min oro för hur min framtid och ekonomi ska se ut satt spår i hur jag äter.

Jag skäms så för hur jag har betett mig den senaste månaden, från att vara helt överlycklig för två månader sen när jag på två år kunde ta min första lilla jogging tur tills nu när allting bara känns jobbigt och tungt.

Mina bekymmer den senaste månaden med maten började egentligen men att sjukdomen tyckte jag åt glass och godis lite väl ofta och jag en kväll fick sådant dåligt samvete så jag kräktes, usch vad jag skäms.. sen så blev det att jag kräktes fler gånger och då bestämde jag mig för att plocka bort det som gjorde att jag brände handen på plattan hela tiden(kräktes)  så jag bestämde helt enkelt att jag skulle äta godis och så på helgen. Och det skulle jag aldrig gjort, sjukdomen fick lite för mkt att säga till om och vips var jag inne på nyttighets spåret och ville gärna motionera lite mer än vad jag borde, speciellt med tanke på att jag inte ätit riktigt som jag borde dom senaste veckorna.

Och du måste tro mig när jag säger att jag inte vill tillbaka, jag vill inte tillbaka till nyttiga sjukdomslivet och bara käka kesella med bär till frukost och kyckling och keso till lunch. så anledningen att jag skriver är bara för att fråga när du haft en svacka i tillfrisknandet och allting känns tungt och mörkt hur har du vänt den svackan?

Jag vet att inte försäkringskassans beslut ska få ha den makten över mig men jag föll dit den här gången och vill tillbaka till personen som för en månad sen som var glad jämt och käkade vad hon ville.

För när man går tillbaka till den nyttiga som egentligen är så onyttigt för kroppen som det kan bli så märker man verkligen hur dåligt man mår..helt plötsligt börjar man klämma på sidorna och tycka att man kanske borde försöka gå ner så man kommer i dom urväxta mini kläderna igen, dessutom har jag inte vägt mig sen i februari så då började jag tänka på det också…

USCH säger jag bara den här sjukdomen vill jag inte ska vara en del av mitt liv mer jag orkar inte.

Så än en gång och du har några tips på hur jag kan vända det här lite fort så vore jag tacksam:)..tack en gång för att du finns och delar med dig av ditt tillfrisknande kramar”

Mitt svar:

Trots att jag inte har några ”hemliga knep” gömda i backfickan så vill jag ändå upprepa det jag brukar tjata om, hur jag själv brukar göra när jag kommer på mig själv med att lockas in i det där nyttiga ”hamsterhjulet”. I början känns det bra men snabbt inser man att man väljer bort alldeles för mycket och som du själv skriver så inser man då hur sjuk man faktiskt fortfarande  är…

MEN SÅKLART JAG TROR DIG! Jag VET att du inte vill tillbaka till ätstörningsträsket igen.

Du har varit där innan och du vet sedan länge hur det är, INGEN villl egentligen vara där men hjärnan blir kidnappad när den bara får äta ”nyttiga”/svältande saker. Kom ihåg att din kropp behöver fett och kolhydrater lika mycket som protein, vitaminer och mineraler. Tänk på det när du byter ut kesellan och bären mot en frukost som DU SJÄLV verkligen tycker om.

När jag slutade äta så mycket frukt och sallad (käkade sjukliga mängder förr) och istället började äta ordentliga mackor, kanelbullar, nötter eller t ex glass till mellanmål fokuserade jag på att det var minst lika okej eftersom jag följde kroppens signaler.

Så fort man äter det man är sugen på så ska man klappa sig själv på axeln för då äter man kroppsvänligt, dvs helt i linje med kroppen.  Keso ska du äta för att du verkligen är sugen på det och inte för att din hjärna känner sig så pressad och inte annars vet vad den ska välja. Jag är t ex oerhört trygg i mina avokadomackor numera. Förr var det som bekant ren sallad alternativt filmjölk och det säger ju sig själv att jag fick konstiga cravings av det, gick runt hungrig och var på dåligt humör och tyckte dagen var lång.

Så när du har ätit ”rent” och nyttigt för länge måste du bestämma dig igen. En dag som du gör HELT TVÄRTOM och börjar äta som du vill igen. Jag lovar, när du väl börjat bryta den ”nyttiga onda cirkeln” kommer hjärnan få det den behöver för att kunna funka normalt igen och plötsligt kommer du återigen få den där kicken av att det är du själv som bestämmer och äger dina egna tankar.

Med tiden slutar du också hårdgranska dig själv i spegeln också. Var stenhård i början och gå förbi speglar om du vet att du har svårt med det. Ett tips kan vara att bara ha ansiktspeglar eller halvkroppsspeglar hemma så blir det enklare att sluta upp med kritisera sig själv. Samma sak med vågen, kasta ut den. Du behöver den inte!

Men vikitigast just nu, sluta äta nyttigt. Gör helt tvärtom. Bestämt ett datum, tänk igenom vad det kommer innebära i form av ångest men också vad du kommer få ut av det. Skriv ner allt på ett papper. När allt känns som mest jävligt skriv då ner varför du ska bryta svälten och hur du ska göra det. Behåll sedan listan och fokusera på sakerna som står där när du börjar äta varierad och riktigt god mat.

Du kan också berätta för någon nära hur du har det nu. Be om hjälp. Säg att vad du går igenom och att du vill börja äta ”normalt” igen. Be någon annan laga maten till dig, kan vara ett mycket bra tips i alla fall i början för att återigen normalisera sitt ätande och komma tillbaka dit där du var innan.

Du kommer fixa det här. Jag vet det. Snart kommer du bli hög på känslan av att du bestämmer själv över ditt eget liv och matvanor. Jag kommer fortfarande ihåg mailet som du skickade första gången som fullkomligen strålade av glädje när du upptäckt hur underbart det var att äta som man själv vill. DU KOMMER SNART VARA DÄR IGEN. Jag lovar, allt som krävs är att du vågar ge din hjärna den näring som krävs för att den ska orka/kunna tänka klart igen.

Just nu är den KIDNAPPAD pga för lite energi och näringsämnen!

”Hej Anna!

För det första vill jag bara säga att jag är så glad för din skull att du har haft den bra på din resa:). måste kännas otroligt skönt att äntligen kunna åka utan att ha alla jobbiga tvång med mat och motion! du är så stark som klarat av allting sen i augusti förra året du är fortfarande en stor inspirationskälla för mig!!

För min egen del har det kännts lite svart ett tag hoppas inte det känns jobbigt för dig att jag berättar men att få skriva till någon som förstår känns så mycket bättre än att prata med någon som inte har ett hum om vad jag menar.

Sitter i att jag väntar på besked från försäkringskassan huruvida jag kommer få aktivitetsersättning eller inte. och det känns tungt att ens framtid i ett år framöver ligger i händer på andra människor. Eftersom jag inte kan jobba fullt ut enligt min läkare än så är det här min enda möjlighet att komma ut i arbetslivet och sakta men säkert kunna trappa upp min arbetsförmåga till 100 % på ett år. och naturligtvis har min oro för hur min framtid och ekonomi ska se ut satt spår i hur jag äter.


jag skäms så för hur jag har betett mig den senaste månaden, från att vara helt överlycklig för två månader sen när jag på två år kunde ta min första lilla jogging tur tills nu när allting bara känns jobbigt och tungt.


mina bekymmer den senaste månaden med maten började egentligen men att sjukdomen tyckte jag åt glass och godis lite väl ofta och jag en kväll fick sådant dåligt samvete så jag kräktes, usch vad jag skäms.. sen så blev det att jag kräktes fler gånger och då bestämde jag mig för att plocka bort det som gjorde att jag brände handen på plattan hela tiden(kräktes)  så jag bestämde helt enkelt att jag skulle äta godis och så på helgen.
och det skulle jag aldrig gjort, sjukdomen fick lite för mkt att säga till om och vips var jag inne på nyttighets spåret och ville gärna motionera lite mer än vad jag borde, speciellt med tanke på att jag inte ätit riktigt som jag borde dom senaste veckorna.

och du måste tro mig när jag säger att jag inte vill tillbaka, jag vill inte tillbaka till nyttiga sjukdomslivet och bara käka kesella med bär till frukost och kyckling och keso till lunch. så anledningen att jag skriver är bara för att fråga när du haft en svacka i tillfrisknandet och allting känns tungt och mörkt hur har du vänt den svackan?

jag vet att inte försäkringskassans beslut ska få ha den makten över mig men jag föll dit den här gången och vill tillbaka till personen som för en månad sen som var glad jämt och käkade vad hon ville.

för när man går tillbaka till den nyttiga som egentligen är så onyttigt för kroppen som det kan bli så märker man verkligen hur dåligt man mår..helt plötsligt börjar man klämma på sidorna och tycka att man kanske borde försöka gå ner så man kommer i dom urväxta mini kläderna igen, dessutom har jag inte vägt mig sen i februari så då började jag tänka på det också…

USCH säger jag bara den här sjukdomen vill jag inte ska vara en del av mitt liv mer jag orkar inte.

Så än en gång och du har några tips på hur jag kan vända det här lite fort så vore jag tacksam:)..tack en gång för att du finns och delar med dig av ditt tillfrisknande kramar”

Ångest, Mat, Träning

Resfeber

För ett år sedan var mat och träning största hindret för varför jag inte vågade resa eller bo någon annanstans.

Idag, 10 månader senare så har jag ätit, umgåtts och sovit ihop med en nära vän  i nästan 3 veckor.

Rekord.

Allt är möjligt. Du kan verkligen bli precis så frisk som du vill.

Det är inga vackra ord utan sanning.

*****

Jag vet. Jag har knappt skrivit någonting om hur jag har haft det där borta.

Men efter nära 3 veckor i USA har jag åter kommit in i de gamla vanliga rutinerna: Äta, jobba, sova, äta, jobba, sova och så rullar det på. Låter kanske rätt trist men jag trivs rätt bra med det.

Visst törstar jag fortfarande efter gemenskap och nära relationer men bortom denna frustration så tycker jag faktiskt att mitt liv är mer än okej.

Jag är lycklig.

Många  som skulle få höra om min bakgrund eller plötsligt en dag upptäcka att jag bedriver en blogg och därigenom få reda på min sjukdomshistorik skulle nog bli ganska förfärade och ställa sig rätt skeptiska mot att jag verkligen kan klassa mig själv som en person som är glad och lycklig över allt som livet gett mig.

De flesta skulle nog snarare se på mig med sorg i blicken och tycka synd om mig och min så länge isolerade och kalla bubbla.

Men jag är faktiskt genuint glad. Och det säger jag inte för att jag är frisk för det är jag inte. Men jag är tacksam för allt jag har ändå.

För om det är något som jag verkligen har lärt mig av att leva ett fattigt ätstört liv så är det att fokusera på vad jag har och vad jag kan snarare än att hänga upp mig på allt som jag skulle kunna saknar eller fortfarande inte kan tillåta mig själv eller utföra.

För ett år sedan hade jag inga resplaner alls. Det skulle löjligt att en tänka tanken. För hur skulle det ha sett ut?

Jag skulle aldrig ha lämnat Sverige om jag inte på förhand visste att hotellet hade ett gym och jag fick lov att bestämma vad kocken skulle servera mig till frukost. Jag skulle ha sett till semestra ensam så att jag hade kunnat träna och äta mat på mina egna villkor. Jag skulle inte ha ätit en glass. Än mindre mat som innehöll kalorier (typ allt alltså).

Men kanske skulle jag ha ätit frukost efter att jag vaknat på morgonen. Druckit massor med kaffe (för att döva hungerkänslorna) och ätit två kokta ägg (men givetvis kastat bort äggulorna). Kanske skulle jag ha ätit lite gurka också, i alla fall om det vore helg.

Efter frukost skulle jag ha kört cardio (kondition) i två timmar som brukligt. Sedan skulle jag tillåta mig själv en stund i solstolen och bara slappa.

Jag skulle låtsas att jag njöt av att bara få vara, ligga och läsa med musik i öronen. Om hotellets servitör eller någon annan (?) skulle erbjuda mig en gratis drink skulle jag tacka nej utan att blinka, utan att ens ha vetat vad jag tackade nej till (Ana lärde mig tidigt att allt folk erbjuder innefattar alltid kalorier och det är alltid dåligt).

Folk skulle äta glass. Jag greppade tag i solglasögonen och blundade.

Folk sprang på stan eller hade vattenlekar kring poolen. Jag fortsatte att blunda.

Unga människor  samlades lite senare i små grupper, började snacka och intressera sig för varandra. Jag såg ingenting (eller gjorde jag det?).

I resans pris ingick halvpension och kring sex-tiden var hotellets restaurang full med hungriga och förväntansfulla gäster. Jag var inte där (stod i den stunden i en trång närbutik och vände och vred på yoghurtförpackningarna för att verkligen försäkra mig om att de var lika fett-och sockerfria som texten på framsidan utlovade)

Efter middagen gick folk ut och festade, promenerade på stranden eller satt inne hos varandra på rummen. Myste och pratade.

Kanske åt dem en bit choklad eller drack några glas vin…

Jag låg ensam i min säng och försökte räkna ut hur många kalorier jag hade fått i mig under dagen. Hade det verkligen stått rätt på yoghurten? Tänk om den engelska översättningen hade blivit fel? Visste man ens vad hälsa och kalorier var här i Grekland?

Tänk om det faktiskt hade stått 110 kcal/100 gr istället för 35kcal/100 gr?!

Panik.

Skjut mig!

Hur många dagar var det egentligen kvar nu igen tills dess att jag äntligen skulle få åka hem?!?!