Mat, Självhjälp

Lek med maten!

När jag började att blogga var det en del som ville att jag skulle ”hjälpa till” med olika matscheman, lägga ut bilder på vad jag åt och skriva mycket mer om mat än vad jag gjorde.

Vid tillfällena ignorerade jag kommentaterna rätt hårt. Ville helt enkelt inte ha det fokuset i bloggen. Tyckte att det redan fanns gott om äs-bloggar på detta tema.

Istället ville jag säga något annat.

Något som var viktigare än vad jag åt till lunch.

Jag ville få berätta min historia.

Så att ni både skulle förstå vad som händer när hjärnan svälter men samtidigt också orka börja titta i kristallkulan för er egen framtid.

Ett annat motiv var också för att jag visste hur jag själv fungerade under ätstörningarna.

När jag svalt använde jag nämligen matbloggarnas bilder som substitut för den riktiga maten.

Girigt slök jag bilderna på kladdkakor och nykokt spaghetti.

Har skrivit om detta förr men efter tag kände jag så mycket äckel och förakt av mig själv. Hade jag verkligen inget vettigare att göra med mitt liv än att fokusera på mat och vad andra åt till lunch?

Mitt sjuka beteende skedde omedvetet naturligtvis.

Det är först efteråt jag har förstått hur en svältande hjärna fungerar. Den var hungrig och jag gav den inte vad den ville ha. Det bästa den kunde få vad att fantisera om mat och kolla på bilder.

sjukt.

Hur som helst…

Jag får ofta frågor om vad man kan äta för att gå upp i vikt. Även detta brukar jag inte skriva så mycket om för ärligt talat, ofta sitter ni faktiskt redan på svaren själva!

Dessutom är jag ingen dietist som ni ju vet.

Men visst, ibland kan det vara svårt att äta och våga utmana sig själv.

T ex en del säger sig bli mätta fort. Dock har jag själv aldrig upplevt det. När jag väl började äta upptäckte jag snarare hur hungrig jag faktiskt var, hade inga problem med att äta stora portioner från första början.

Ett tips är att våga leka mycket mer med maten. Använd ingredienser du inte brukar. Pimp your dinner!

Jag har tidigare berättat att ett sätt för mig att våga börja äta riktig mat igen var att hemma skriva ner en lista på mat jag verkligen saknade eller hemskt gärna skulle vilja kunna äta igen. Därefter gick jag till affären med listan i högsta hugg och handlade precis det jag hade skrivit ner.

På det viset blev det aldrig någon diskussion med mig själv (Läs: ätstörningen) i butiken. Jag hade redan tagit kampen hemma vid köksbordet.

Och när jag inte kunde förmå mig att köpa 3 % filmjölk i affären utan bara vågade den med 0,5 % så fick jag inte köpa någon alls. Det fick helt enkelt vara slut på att stoppa i mig mat som jag inte njöt av.

Jag var väl ingen soptunna heller?

Nej, då fick jag vackert vänta tills den dagen då jag var tillräckligt stark för att våga äta filen med 3 % (som jag på riktigt tyckte om, den andra åt jag som sagt bara som bukfylla).

Ingredienser som jag själv började att ”leka med” och fortfarande använder dagligen (för att det är så himmelskt goda!) och som inte gör att man blir proppmätt utan snarare nöjd ända in i själen är b la:

Fetaost (mosa i kall sås eller anv som tillbehör couscous/ris/bulgur/)

Rostade pumpakärnor, valnötter eller andra nötter (som mellanmål eller direkt i maten, majoriteten av all mat jag gör passar alltid att toppa med nötter eller hälls i såsen. Även gott på frukostmackan!)

Ost (kan man ha på det mesta och är supergott!)

Mjölk i kaffe eller te

Använder standardprodukter (ofta både billigare och du spar tid på att alltid diskutera med dig själv)

Har alltid sås (kalla eller varma. Gräddfil, creme fraiche, tzatsiki eller en hederlig brunsås – du bestämmer!)

Blandar kikärtor, bönor eller linser med kokta gryn eller direkt i grytor (Effektivt sätt att höja näringsvärdet och ger en annorlunda konsistens i måltiden, du får tugga lite)

Ringlar lite olja över grönsakerna

Stek i lite smör / olja (förutom att du gör det praktiskt enklare för dig själv i köket som slipper t ex brända pannkakor i pannan så kommer du även märka att kryddorna kommer till sin rätt, t ex curry smakar inte curry om du inte först steker den i fett)

Detta var några tips inför veckan. Hoppas du fick lite inspiration och ny energi till att VÅGA!

Kom ihåg att det inte måste vara svårt att leva!

Mat, Självhjälp

Kaffestorm

Inte sällan plingar mitt ”kommentatorslarm” till och meddelar att någon har kommenterat ett inlägg som jag skrev för över ett år sedan.

Jag blir alltid lika glad när jag upptäcker detta. Det gör bloggen levande och till ett fantastiskt verktyg och kunskapskälla för alla som kämpar på där ute. Stort tack för att ni engagerar er och vill vara med att göra bloggen så bra som möjligt!

Idag var det Felix som hade läst och känt igen sig i ett inlägg från december 2009: Panikångest eller kaffechock?

Så här skriver Felix:

”Hej!

Jag har upplevt exakt dina symptom nu under ett halvår, allt stämmer på pricken.

Jag är inte någon jätte heller ska tilläggas. (173/57kg – kille)

Men jag åt riktigt dåligt under detta halvåret av mitt liv och drack mycket kaffe och upplevde det du skriver om säkert 2-3ggr/vecka.

Efter att ha läst din blogg nu om upptäckten av kaffet så ska jag sluta med det.

Har du fått reda på om kaffet var boven i dramat?

Ta hand om dig och fighta på!”

Hej Felix,

kul att du är på hugget!

Jo, idag vet jag vad som var problemet. Nämligen precis det som flera av mina kloka läsare påpekade:

”Magen kan reagera på kaffe om man inte har ätit ordentligt innan.

Det blir för starkt med kaffe på fastande mage.”

Och när jag läser inlägget minns jag den här dagen kristallklart.

Idag kan jag erkänna att skurken i dramat var att jag hade alldeles för lite mat i kroppen. Jag hade ätit dåligt både dagen före och innan dess att det var dags för fikan.

Så svaret på din fråga:

Svart kaffe + en tom mage är ingen bra kombination! Trodde att det hade med koffeinet att göra först men så var det alltså inte.

Jag har inte varit med om samma kraftiga reaktioner sedan det här hände. Inte mer än att jag idag kan känna av att det blir ”fart på magen” efter att jag druckit kaffe (även fast att jag numera enbart dricker kaffe med mjölk).

Tycker faktiskt svart smakar rätt vidrigt om jag ska vara helt ärlig. Kan verkligen inte förstå att det fanns en tid som jag alltid drack det helt svart. Å andra sidan när jag dricker mitt kaffe med mjölk idag njuter jag av alla de smaker som plötsligt börjar att dansa på tungan. Till skillnad mot förr…

Kaffet fyller inte längre enbart en praktisk funktion för mig utan med mjölk blir det även en smekning för själ och sinne.

Något att se fram emot och längta efter! Inte bara få överstökat…

Det ska vara skönt att leva.

… och det det är kul och spännande att för omväxlings skull testa hur det känns att vara snäll mot sig själv.

Hoppas du blev klokare!

/ MVH Anna

Ätstörningscoach

Anorexi = aldrig sjuk?

Som många av er säkert känner till vid där laget gillar jag att då och då lyfta fram saker som inte alltid står hugget i sten vid svält och anorexi.

Det vill säga reflektioner som jag eller någon av er går och bär på i  samband med viktuppgången och friskutvecklingen.

I morse när jag vaknade kändes mitt huvud stort som en stor boll.

Det tog två sekunder för mig att upptäcka att jag inte hade någon röst.

Snor överallt.

Nej, nej, nej…!

Med andra ord – jag hade åkt på en riktig dunderförkylning!

När jag dessutom verkligen anstränger mig och känner efter om det kanske finns någon mer smärta som ligger kvar och lurar på fler ställen i kroppen så kan jag faktiskt nästan uppleva en slags inbillad öroninflammation.

Inte riktigt så illa är det kanske.

Men flera känner säkert igen känslan innan något bryter ut?

Hela min kropp känns som en klubbad säl och jag är så öm i lederna att jag undrar vad fasiken som är på gång egentligen?

Allt jag vill just nu är att få sova.

Klockan är inte ens sju men jag vet att om jag lägger huvudet på kudden nu så kommer jag nog inte vakna förrän det är lagom att stiga upp och gå till jobbet.

Så det är kanske en bra idé?

Supertrist för er att få höra om andras krämpor men vänta lite hörrni, ha inte så bråttom för här kommer min poäng:

Nämligen att jag inte har varit sjuk en enda gång under alla mina sjukdomsår, dvs då jag har varit underviktig och svultit.

Jag minns att när jag var i början av min anorexi som 16-åring så var min mamma väldigt orolig över vad som ev. skulle kunna hända mig ifall jag fick någon sjukdom under tiden som jag var så underviktig.

Kommer ihåg att min behandlare såg mamma stint in i ögonen och utbrast:

”Vet du, det är faktiskt inget som jag tror du behöver att oroa dig för särskilt mycket. För under alla mina år som sjuksköterska har jag noterat att nästan inga av dem blir sjuk under sin anorexi. Kan tyckas märkligt för en utomstående men förmodligen beror detta på att kroppen faktiskt redan är sjuk (den svälter ju!) och därmed har fullt upp med att försöka bli kvitt sjukdomen anorexi . Det är som att allt annat rinner av dem och kroppen blir som immun mot andra yttre påfrestningar.”

Så nu när jag idag får min första riktiga förkylning på över åtta år är det en smula chockerande. Jag har helt glömt bort hur det är att PÅ RIKTIGT vara sjuk.

Det som dock är lite lustigt är att jag blir mer upptagen av tanken på att det faktiskt händer mer än att jag beklagar mig över hur dålig jag känner mig.

Jag tror mig nämligen se ett mönster, inte särskilt fräscht men ändå ett tecken på att jag har en kropp vars tidigare ”onödiga” funktioner har börjat att fungera igen.

Sjukdomar, förkylningar, otyglade hormoner, mindre smickrande finnar både här och där, flytningar och – STOP!

Här drar jag gränsen för fler detaljer. Räcker så.

Men jag tror ni förstår vad jag är ute efter.

Någon som känner igen sig? Är det så här kroppen fungerar?  Den låter sig inte påverkas av ytterligare sjukdomar så länge den befinner sig i svältläge?

Om det är sant häpnas jag än en gång över hur intelligent kroppen är. Jag har för länge sedan slutat att förvånas över alla dess smarta funktioner.

Hur kunde jag någonsin vilja göra dig så illa?

Så dumt!

Mat, Självhjälp

”Om du äter godis har du inga ätstörningar!”

I början av mina sjukdomsår var jag livrädd för allt som hade fett i sig och krävde därför att allt som jag åt skulle vara light och fettfritt.

Samtidigt blev jag också vegetarian.

Ifall produkterna innehöll E-nummer eller hade långa innehållsförteckningar spelade absolut ingen roll, huvudsaken var att antalet kalorier per 100 gram var få.

Men det som inträffar när man svälter en längre period är att hjärnans förmåga att kunna konsekvenstänka försämras.

Det vill säga den som svälter får väldigt svårt att tänka ett steg längre än själva händelsen (därav blir det också svårt att försöka tänka logiskt och det är inte ovanligt att personen i fråga känner sig lite korkad / dum).

Det är först numera som jag idag kan se ett dåligt ätmönster när jag försöker gå tillbaka i minnet och analysera mina gamla ätstörda svältvanor.

För även fast att jag åt väldigt kalorisnålt ett tag kunde jag sedan få perioder då jag hade väldiga godiscravings. Det vill säga kroppen sa ifrån, den kände att något fattades.

När jag senare fick hjälp med att börja normalisera mitt ätande var det viktigaste för mig att få äta godis och fika – mycket hellre än lunch och middag (som jag tyckte var ”tråkigt”).

Jag struntade fullständigt i att ens vilja försöka att lära mig uppskatta ”riktig” mat då jag tänkte att om jag ändå skulle äta så skulle jag minsann äta det som var riktigt gott.

”Äta gott” innebar för mig godis, glass, choklad, kakor, söt müsli, bröd, frukostmat och liknande.

Jag skriver om det här då jag ofta får mycket mail på temat.

Det tycks vara ett rätt vanligt äs-trick i ett försök till att lura omgivningen att allt är lugnt då man äter godis (”ingen som äter godis kan väl ha ätstörningar eftersom man går upp i vikt då, eller..?”).

Men givetvis har personen i fråga full kontroll på vad han / hon får i sig.

Det finns inte en och samma mall för alla med ätstörningar.

Vägen ner i mathelvetet ser olika ut från person till person. Det är viktigt att både du som är sjuk och du som är anhörig är medveten om det.

En måltid som är lätt att få i sig för en person kan vara djävulskt svår för en annan.

Vissa tycker t ex att frukost är dagens enklaste måltid medan vissa anser att det är synd att ”förstöra” dagen så tidigt och ”spar sig” därför till senare måltider under dagen.

Det man dock har gemensamt med andra är att det är ett evigt kompenserande och planerande.

Men som sagt, hur en person som lider av ätstörningar äter under en dag kan se extremt annorlunda ut när man väl börjar att jämföra personerna med varandra.

Låt dig inte luras.

Mat

Smaka på maten!

Ikväll njuter jag av att bara vara!

Har fyllt hela lägenheten med levande ljus och bunkrat upp med favoritmagasinen i en hög bredvid mig (Läs: Yourlife, Passion for Business, m.fl.). Under tiden äter jag kokt potatis, gräddfil och god varmrökt lax.

Har ni förresten tänkt på att lax och lax smakar väldigt olika beroende på vilken producent som står bakom?

Efter att jag har börjat köpa lax på lite olika ställen och testat en lite olika märken har jag upptäckt att varken tex Findus eller Willys är några höjdare… Smakar ju i princip ingenting!

Jag har vuxit upp på Västkusten och är rätt bortskämd när det gäller bra fisk.

I mitt tycke så kommer Sveriges absolut godaste lax från Vägga Rökeri (vill understryka att detta inte är något sponsrat inlägg). Ett bra tips till er som likt mig själv blir allt mer Matglad för varje dag som går!

Det slår mig även att under tiden som jag var frisk var ”extra god mat” ofta förknippad med antingen hämtpizza, hamburgare, tacos eller något liknande ”snabbt”. Detta var på något vis det enda som ansågs vara ”riktig” helgmat.

Men sedan jag blev sjuk som 16-åring och idag – åtta år senare – med god apit äter den ”vanliga vardagsmaten” igen är detta fullt tillräckligt!

Att äta och uppskatta vanlig mat känns verkligen som en superlyx och jag har inga problem att äta t ex en helt vanlig chili con carne eller köttbullar m brunsås en lördagskväll – det är ju så gott!

Har inget sug efter t ex pizza längre. Undrar om detta har att göra med att smaken förändras så mycket mellan 16 till 24 år?

Eller också kan man kanske likna det vid en person som har varit strandsatt och inte fått äta något alls på flera veckor – ge personen en skål ris och han kommer förmodligen tycka att ris är det godaste som finns (tänk Robinson!)?

Önskar alla en riktigt mysig fredagskväll!

Mat, Självhjälp

Ät smart och bli den du vill!

Som vanligt är det alltid lika lärorikt att gå igenom kommentatorsfältet.

Till gårdagens inlägg Olika ätrutiner – ätstört eller normalt? ser jag många att har frågor som liknar Saras:

”… någon som har tips på hur man gör sig mindre beroende av exakta mattider?”

Själv äter jag sällan på exakt samma klockslag utan som jag skrev igår brukar det falla sig naturligt att det går mellan 3-4 h timmar mellan måltiderna, ibland mer ifall omständigheterna kräver det.

Innan jag började jobba var jag riktigt hemsk med ätandet. I perioder åt jag ibland bara frukost och kvällsmiddag under hela dagen och ofta vägrade jag äta något alls innan kl hade slagit 12 (räknade både sekunder och minuter tills det äntligen var dags).

Vad som blev min räddning kan man säga var när jag fick hoppa av ett jobb bara för att jag inte fixade att äta frukost innan jag gick iväg på morgonen.

Jag kan lova er att det är ingen hit att komma till ett morgonmöte och bara leva på kaffe fram till lunch, några gånger kanske man orkar men i längden är det inte konstigt att man till slut börjar att ogilla sina egna personlighetsdrag och saker som man säger – dvs den oengagerade, humorbefriade, allvarliga, tillbakadragna, avvaktande, osäkra, lättretliga, irriterade och hungriga personen med lågt blodsocker som man blir när man inte äter sina mål.

Inget konstigt egentligen, säg den människa som inte blir sur om hon inte får mat?

Till slut bad jag att få sluta av egen fri vilja.

Jag hade väl egentligen vad som krävdes för jobbet men pga att jag hade ätproblem kunde jag in få ut den kapaciteten som jag visste fanns inom mig, det gick bara inte. Jag kunde varken utstråla eller leva upp till allt jag ville, men med en titt i backspegeln vet jag att jag hade kunnat det om jag bara hade gjort en sådan enkel sak som att börja dagen med en helt vanlig frukost, sedan äta lunch + mellanmål för att orka fortsätta vara på topp resten av eftermiddagen.

Så, en uppsägning senare.

Säkert uppfattades detta som ett mindre misslyckande och många frågetecken från familj och bekanta. Men själv blev jag en mycket nyttig och värdefull erfarenhet rikare.

Jag förstod att detta var livet.

Mat var en del av livet. En väldigt stor del, t.o.m!

Jag måste börja äta normalt.

Skaffa mig ätrutiner som skulle fungera hela livet ut.

För man måste försörja sig. Man måste jobba.

Alltså måste man också äta.

Inte bara ett par gånger…

Utan FLERA GÅNGER – varje dag!

Jag sökte några nya jobb och efter en jobbig väntan kom telefonsamtalet till slut –  jag hade fått exakt det jobbet som jag hade hoppats på!

Jobbet visade sig bli min räddning. Jag vägrade att låta ännu ett bra jobb gå mig ur händerna!

Från dag ett var dealen med mig själv att äta som folk gör.

Iaktta, härma och apa efter.

Friska referensramar (dvs friska och matglada människor) är för övrigt en återkommande framgångsfaktor i min friskprocess.

Jag minns fortfarande dagen jag hade laddat för frukost för första gången på mååånga år. Det kändes märkligt att fylla magen med te och smörgås så tidigt på morgonen, kl var ju inte ens sju!

Men när jag sedan stressade ut och 10 min senare stod på tunnelbaneperrongen tänkte jag bara på hur skönt det kändes i mitt huvud. Jag var så lugn och klar i tankarna.

Dessutom var jag pigg och vaken.

Hade till och med glatt hälsat ”God morgon!” till en glad man med barnvagn.

Jag upptäckte att jag inte alls var så morgontrött som jag tidigare hade trott att jag var under tiden som jag hade rusat iväg till arbetet utan att äta frukost först. Min tidigare morgontrötthet hade alltså helt berott på att jag struntat i att äta frukost…

Inte bra!

På min nya arbetsplats blev det därför viktigt för mig att maten verkligen fungerade.

Jag hade färskt i minnet min gamla arbetsplats och vägrade upprepa samma misstag.

Jag måste lära mig leva.

Jag insåg att jag hade i alla fall 40 år i arbetslivet kvar och ekonomiskt skulle det bli rätt tufft om jag fortsatte att välja svälten framför jobbet.

Så på den vägen är det.

Tack vare fantastiska kollegor som har matvanor som i princip vem som helst så har jag haft förmånen att följa och härma efter dessa.

Detta har för mig varit nyckeln till att kunna bli flexibel med mina matrutiner, dels mitt tidigare nederlag men sedan att kunna ta med mig den erfarenheten till nästa jobb. En frisk miljö har varit framgångsfaktorn.Där har jag lärt mig anamma att t ex äta en tidig lunch även fast att jag inte är hungrig – helt enkelt för att slippa att fundera på mat när jag senare går in i mötet.

Det har inte hänt en enda gång att jag ”ångrat” något efteråt, dvs att jag valde att äta tidigt (även fast att jag inte var särskilt hungrig). Tvärtom, minns jag istället alla de tillfällen som jag istället har suttit fullständigt nollställd igenom möten för att jag har tänkt att ”… jag äter senare…”.  De gångerna har jag verkligen ångrat mig och svurit över att jag inte ätit, främst av praktiska själ då jag faktiskt har ett ansvar gentemot min arbetsgivare att prestera allt det som jag vet att jag kan – men då krävs det som sagt också att jag äter ordentligt!

Detta är en del av min historia.

Jag är dock säker på att vägen till flexibla ätrutiner ser väldigt olika ut för olika människor.

Berätta gärna, hur gjorde du?

Mat, Självhjälp

Äkta matglädje

Vi fortsätter med del 2 i Mina Bästa Nyårskarameller.

Igår beskrev jag betydelsen och lyckan över stipendiet i inlägget Jo, jag vann!

Idag vill jag lyfta fram begreppet Matglädje – något som inte har existerat i min tidigare anorektiska värld.

För under min sjukdom la jag ner osunt mycket tid på att läsa ohämmat mycket om mat (nej, inte äta den förstås, då anorektiker ofta är imponerande duktiga på teori medan praktik brukar det vara lite si o så med…).

Ett tag besökte jag så många mat-och hälsobloggar och bombaderade hjärnan med så många matbilder att jag till slut kände mig som en snuskgubbe som läste porrtidningar. Men efter ett tag fick min hungriga hjärna sin virtuella tillfredställelse och jag kunde stänga ner datorn. Men jag äcklades såååå av mig själv och mitt sjuka beteende!

Jag lagade – eller snarare åt – ju aldrig någon riktig mat ändå.

De enda recept jag följde var när jag kunde byta ut saker och hoppa över ”onödiga ingredienser” som feta mejeriprodukter, smör, olja, kött, socker, ”fel” kolhydrater, etc.

För mig är det därför en milstolpe och ett frisktecken att jag idag helt har slutat upp att läsa dessa bloggar (gör det bara när jag letar efter något speciellt, dvs vet med mig att jag faktiskt ska laga något). Detta är egentligen inget som jag har slutat medvetet med utan det har bara blivit så. Som att jag inte har något behov av det mer, vilket känns sunt.

Svårt att beskriva men ett tag kände jag mig liksom smutsig av att jag läste så mycket om mat. Helt enkelt för att jag innerst inne visste att jag missbrukade det. T ex att följa en persons blogg slaviskt bara för att jag visste att personen emellanåt skrev ut vad hon/han åt till middag, det är inte bra! 

Sakta (utan att jag först tänkte på det) byttes mina besök på matbloggarna och kvällstidningarnas hälsosajter ut till nya bloggar med mer ”vettigt innehåll” som intresserade mig på riktigt.

Som t ex nya pysselbloggar, personers livsöden och människor med glimten i ögat.

Detta skedde under samma period som jag vann en slags ny frihet då jag i höstas helt slutade räkna kalorier (något som jag aldrig trodde skulle gå) och ställde även undan livsmedelsvågen så att jag inte längre kunde väga maten.

I samband med detta började jag även testa nya livsmedel i butiken som jag inte hade någon tidigare ätstörd relation till. Jag struntade i att läsa på förpackningarna och lagade till maten som vem som helst skulle ha gjort, dvs med smör i pannan, etc. 

Jag märkte att min fettfobi sakta började att avta och det gjorde att det plötsligt började bli riktigt roligt att laga mat – riktig mat.

Jag var inte längre så begränsad utan kunde verkligen utöka mitt register i köket.

Plötsligt upplevde jag inte längre att det var tungt och jobbigt att vare sig bjuda hem eller bli bortbjuden på mat, vilket var (och känns fortfarande) ovant då jag i åtta år alltid instinktivt blivit fruktansvärt rädd när någon har velat äta ihop med mig.

Jag har haft lyckan att få upptäcka att den 24-åring som min omgivning numera möter i köket faktiskt är en riktigt duktig hemmakock.

Jag är vass på att få smakerna att gifta sig och vet vilka kryddor och örter som går fint ihop. Vilka färger som är goda för ögat och är även noga med att se till att ha olika konsistenser så att man känner sig både mätt och glad efter en avslutad måltid.

Jag har även utvecklats till en riktig såsexpert och kan göra allt  från den hederliga brunsåsen och romsåsen till de mer exotiska inslagen som egen hummous och guacemole.

Fråga vem som helst och jag bakar inte helt omöjligt ortens godaste bröd (även 100% jästfritt surdegsdbröd om du ber snälllt…). Att våga baka igen är särkilt roligt då det alltid har legat mig särskilt varmt om hjärtat. Under anorexins värsta tid fanns det max två olika sorters bröd som jag ”kunde” (läs: tillät mig själv) äta i hela butiken. Det tröttnar man rätt fort på även fast att man intalar sig själv att allt är som det ska. Säg den lyckan som när man skär upp en rejäl skiva av sitt eget nybakade bröd utan att först ha räknat på innehållet eller noga ha vägt brödskivan innan man sätter tänderna i den. Jag tror faktiskt att man själv måste ha varit ätstörd för att förstå hur jag känner…

Jag har också haft glädjen att återupptäcka hyllan i butiken med de bespottade kolhydraterna, dvs allt härligt ris, rött ris, råris, små couscous, stora couscous, röd och svart quinoa, bulgur, bovete, matvete – you name it – och jag svävar i himmelen!  Jag vill ju testa allt!

Det är nämligen mycket som har hänt i våra livsmedelsbutiker sedan jag blev sjuk (då fanns i princip bara ris och potatis att välja på som tillbehör till maten) och det finns så sjukt mycket ny, spännande och god mat som jag håller på att upptäcka. Det är jättekul att få intressera sig av mat på riktigt. 

En sak jag verkligen har kommit fram efter de här åren av självsvält är hur mycket jag faktiskt älskar mat.

Fast egentligen är väl inte det så konstigt, den största myten kan ju vara att anorektiker inte tycker om mat och det är ju faktiskt precis tvärtom. Anorektiker älskar mat så mycket att man är rädd att tappa kontrollen, att man ska äta fel eller för mycket och då är det lättare att avstå helt och hållet från allt som är gott.

 Så just därför hyllar jag idag lyckan över att återigen kunna känna äkta matglädje igen.

Det finns en hel färgpalett med spännande livsmedel och så många olika roliga kombinationer som man kan göra i köket så for man slopar alla förbuden.

Den bästa upptäckten är kanske trots allt att jag har insett att jag inte heller kommer att bli överviktig bara för att jag har släppt på min millimeter-kontroll.

Jovisst, jag går upp i vikt men det är ju bara som det ska.

Jag är 24 år idag och kan inte ha samma vikt som när jag var tonåring. En för låg vikt förstör min kropp. Både fysiskt och psykiskt.

Jag vill fortsätta vara pratglad, skratta alldeles för högt, skämta, sjunga med till radiolåtarna i bilen, säga åt folk som tränger sig i kön på ICA, ställa krav, ge mina nära kärlek, åka längdfärdsskridskor och dricka varm choklad, skriva, läsa pysselbloggar, resa långt, vara en fortsatt duktig medarbetare och en peppande kollega, hjälpa, inspirera och sist men inte minst fortsätta glädjas åt att någon vill vara min vän och bjuda mig på middag.

Så vill jag ha det. Livet ut.

Mat, Självhjälp, Träning

I stormens öga

Det hettar till i kommentarsfälten.

Många intressanta och läsvärda rader de senaste dagarna.

Så ett tips, läs tillbaka om du skulle ha missat något.

Till alla er som har svårt att lita på mig, bloggens innehåll, etcetera finns egentligen bara en sak att säga:

Jag har aldrig utgett mig för att vara ”Sveriges friskaste anorektiker” eller något liknande.

Främsta syftet med den här bloggen är att i första hand hjälpa mig själv.

Därefter är det givetvis stora plus ifall jag kan hjälpa fler på vägen (genom att skriva om saker som jag själv stöter på kan ev. frågetecken rätas ut – tycker fler borde göra det då det finns mycket att lära av varandra!)

Då det finns många dimensioner i sjukdomen kan man vara sjuk på olika sätt. Jag är övertygad om att det finns många som läser den här bloggen som är friskare än vad jag är, har aldrig sagt något annat.

Samtidigt vet jag att det också finns många tjejer och killar som också är sjukare och som jag vet har vågat ta steget till många saker just för att jag har skrivit om dem och på olika sätt förklarat kroppsliga reaktioner, hjärnans funktion, etcetera.

Med andra ord bara för att bloggen har ett ”självhjälpssyfte” innebär inte detta att alla blir hjälpta av det jag skriver om.

Har du kommit längre i din sjukdomsutveckling (vilken dock är svår att mäta, ännu svårare att uppskatta över internet) är det bara att gratulera, då är du redan på god väg.

Andra tycker det är för mycket fokus på det positiva men återigen måste jag betona att det är just detta som har hjälpt mig och om du ställer dig skeptisk till metoden är det ingen som tvingar dig att läsa. Du är fri att lämna när du vill.

För som jag skrev i början, bloggen är i första hand avsedd för min egen skull och ingen kan säga att bloggen inte har hjälpt mig.

T ex för cirka 13-14 månader sedan satte jag stopp för en lång tid med ett tungt träningsmissbruk. När jag äntligen nådde en nollnivå gällande träningen hade jag ”bara”  anorexin/ortorexin kvar att reda ut…

Det har varit en snårig väg fram till idag och periodvis har det gått både upp och ner.

Men tack vare att jag har dokumenterat mina egna kroppsliga reaktioner, överätningar, ångest, ätbeteende, tankar, kroppen och diverse olika matsituationer har jag lyckats hamna där jag är idag.

Kanske misstolkar jag vissa kommentarer men ingen kan iaf säga att bloggen inte har hjälpt mig.

Utan bloggen hade jag fortsatt att träna 24/7 och inte vågat äta annat än sallad och fettsnåla proteinkällor.

Jag hade fortsatt ha ångest inför lunchmöten och fortsatt gå omkring som en levande kaloriräknare.

Jag hade i vanlig ordning fortsatt att skippa lunchen och aldrig fattat vitsen med mellanmål (älskar förresten Giselas ord ”skyddsmåltid”!) .

Jag hade fortsatt somna hungrig för att sedan vakna mitt i natten och velat sätta i mig en stor påse godis bara för att blodsockret varit så lågt.

Jag hade fortsatt att svimma och sjukhuspersonalen hade fortsatt att viska i mitt öra: ”Du, jag tror nog att du skulle må mycket bättre on du la på dig några kilon…”

På samma sätt hade jag fortsatt isolera mig och aldrig orkat med ett uttåtriktat heltidsjobb.

Bloggen har hjälpt mig från att ha varit helt under isen till att faktiskt börja blomstra och den sista tiden tänka tankar som ”Är det så här det känns när man är frisk…?”

Jag kommer även i fortsättningen skriva på sättet jag gör. Jag ser ingen anledning att jag ska lösenordskydda eller låsa bloggen.

Den som finner inspiration är välkommen att fortsätta läsa. Du gör som du vill.

Valet är fritt!

Ångest, Mat, Självhjälp

Slösa bort kalorier på att äta ”halvgod” mat?

Jag fick en fråga som handlar om oron kring att fördela sina kalorier rätt under dagen.

Det vill säga man vill helst inte ”slösa bort” värdefulla kalorier på att äta mat som man bara tycker smakar sådär.

Jag håller ju på att bli frisk från mina ätstörningar men mitt problem (ett av dem) är att det nästan alltid slutar med att jag bara ätit godis, choklad, kakor o.s.v.

Godis har varit totalt förbjudet i över 2 år så att få äta det igen känns som riktig lyx. Men som sagt så blir det bara en massa ”skräp”. det kan även bli billys pizzor, tortilla bröd med smält ost och liknande.

Så fort jag skall äta så tänker jag ju att jag helst skulle vilja ha t.ex godis, och att istället välja mat som inte alls är lika lockande känns fel. ”Om jag skall äta så skall jag få äta vad jag vill”

Om jag tänker att jag skall äta bättre och mer saker som min kropp behöver så slutar det alltid med att jag tänker ”Om jag nu inte får äta vad jag vill så kan jag lika gärna börja svälta igen, då blir jag ju smal också”

Men att nästan bara äta socker och sånt ger ju mig en del ångest. Och ibland blir det en del hetsattacker och sedan spyr jag.

Jag vet inte vad jag skall göra, har du några tips för hur jag äter bättre utan att det känns som att jag förbjuder och att jag ”lika gärna kan svälta”?

Även om det onyttiga alternativet som jag väljer innehåller kanske dubbelt så mycket kalorier som middagen min mamma lagat så känns det fel av mig att äta något som jag inte verkligen vill ha, onödiga kalorier.

Hur skall jag göra?

Underbar blogg som alltid.

Kram på dig”

Svaret är förmodligen inte det som du vill höra men jag tror att lösningen för dig heter: Ät vanlig mat + den maten du nämner t ex billys pan pizza och godis när du är sugen, dvs bort med alla förbud.

Det behöver inte vara det ena eller det andra, mat är inte svart eller vitt. Men jag förstår hur det känns. Äter man något onyttigt känns det som  att nu är det ändå kört och då kan man lika gärna passa på att äta annan lika ”onyttig/farlig mat”.

Ofta resulterar detta i ångest och därför svält/nyttighetstänk dagen efter som snart går över till en ny ”passa på-attack”, överätning eller hetsätning = Voilà så är man inne i ätstörningens onda cirkel!

Det värsta du kan göra är att förbjuda dig att äta saker, det ger syre åt ätstörningen och det blir bara svårare att bryta sig loss.

Om du säger till dig själv att du inte får äta pan pizza kommer du garanterat aldrig kunna sluta tänka på den.

Som när jag satt på flyget häromdagen blev jag bara så otroligt sugen på chokladbiten som serverades till kaffet, jag tvekade för gamla Ana tyckte det var en ”onödig utgift”. Men så påminde jag mig om det där är mitt gamla dåliga äs-resonemang och det enda sättet för mig att sluta tänka på chokladbiten var helt enkelt att äta upp den. Ingen hets, ingen överätning, ingen ångest – kroppen blev toklugn! Därefter kunde jag i lugn och ro fortsätta läsa tidningen utan att mina tankar spretade till höger och vänster.

Förstår du vart jag vill komma?

När man äter det man är rädd och orolig för blir den maten snart mindre intressant, men man måste öva sig på att äta och tänka så här. Ju oftare desto större effekt och snabbare resultat. Låt det inte gå flera dagar mellan tillfällena du utmanar dig själv, helst flera gånger per dag för att det ska bli rutin!

Själv var jag t ex livrädd för att börja äta chips igen (som jag alltid ätit före det att jag blev sjuk som 16-åring).

Men när jag väl började öva på att äta chips i mindre portioner i sammanhang som jag kände mig trygg i (med kompisar, familj eller på biobesök), dvs där jag inte riskerade att överäta så upptäckte jag plötsligt en sak – åtta år senare jag tyckte inte om chips längre!

Detta kändes jättemärkligt men det har varit samma sak med annan mat som ätstörningen förr tyckte var farlig och spännande. När jag väl har fått smaka på maten har jag nästan blivit besviken, ”Blev det inte godare än så här…?”

Förr kunde jag dessutom bli vansinnig och upprörd om jag slösade bort onödiga kalorier på att äta saker som inte smakade toppengott. I dag spelar det mindre roll, istället vet jag att då behöver jag inte tänka på eller köpa den där produkten igen. Toppen, mindre information för hjärnan att hålla reda på!

Så bort med förbuden, du kommer inte vilja leva på Billys pizza varje dag resten av livet. Jag lovar! Det är inget du behöver oroa dig för just nu, det är inget verkligt problem som du ska lägga värdefull hjärnkapacitet på idag. Fokusera istället på dina verkliga problem, de som du har just nu och påverkar dig dagligen.

I början när du börjar att öva dig på att äta varierat och uppskatta vanlig mat kommer det kanske kännas som att du vill passa på att äta pizza och annan snabbmat hela tiden. Men efter ett tag när man inte längre svälter sig själv så nöjer sig kroppen med mindre mängder sötsaker och mat som du nämner blir mindre spännande.

Nyckeln är att avdramatisera maten och det gör man enklast genom att äta regelbundet och varierat.

Själv har det fungerat bra när jag dagligen smugit in små mängder icke anorexia-vänliga produkter som t ex choklad, creme fraiche, filmjölk med högre fetthalt, bröd med högre kaloriinnehåll, nötter, lax, ost, pasta, pannkakor och liknande. För mig, som ortorektiker, har nyckeln varit att varje dag ”smutsa ner” min kropp med små mängder av sådan mat som normalt inte har fått ingå i min tidigare extremdiet.

På det här viset slutar hjärnan längta efter saker. Det funkar, men det krävs att man vågar och övar sig! Jag lyckas själv inte alltid men inget kan bli fel. Tänk att du ättränar och för att på sikt lyckas måste man äta fel ibland. Det gör inget om det blir en del överätningar, hetsattacker och bakslag – acceptera helt enkelt att det är så vägen  till friskheten ser ut.

Ingen blir frisk utan bakslag. Det är dem som kommer ta dig framåt och erfarenheten lär dig att göra nya och förnuftigare val nästa gång.