Anorexia, Ätstörningar, Ätstörningscoach, Frisk från ätstörningar

När är man frisk?

4_large

Ja, när är man egentligen frisk?

Själv tror jag att tillståndet ”frisk” kan vara ganska personligt och variera från person till person. Det finns förstås också vissa mätmetoder som man kan använda sig av för att mäta BMI och vikt hos en person med ätstörningar. Utifrån detta går det sedan att dra vissa slutsatser om hur personen mår. Dock säger siffrorna långt ifrån allt. Dagens mätmetoder är ganska trubbiga och de kan inte berätta allt om hur personen mår rent psykiskt. Det är därför som många personer kan gå runt med en ätstörning i huvudet men ändå verka ha en frisk kropp utåt sett. Eftersom en del personer med ätstörningar kräks eller hetsäter så går det tyvärr att hålla sjukdomen dold länge utan att någon i ens omgivning upptäcker att något är fel.

Med andra ord kan du ha en frisk vikt och ändå vara väldigt ätstörd.

Visst bör man måttligt väga in hur kroppen ser ut men eftersom jag själv har varit både underviktig och normalviktig under mina år av ätstörningar så vet jag att sjukdomen inte alltid har suttit i hur många kilon jag väger. Den kan göra det men långt ifrån alla gånger. Det är mycket vanligare att vara normalviktig och ha en ätstörning.

Fokusera på friska beteenden
Bortsett från vikten bör man snarare fokusera mer på beteenden. Om du fortfarande har mycket fokus på vikt, mat, kropp (i många fall även träning), drar dig undan socialt och saknar energi för att orka göra saker. Ja, i så fall kanske du fortfarande inte är helt frisk?

Under min väg tillbaka så funderade jag ofta på om jag ännu var helt frisk eller inte. Jag hade liksom glömt bort hur det skulle kännas när man var det. Hur ett liv som frisk kunde jag bara fantisera om. Det var så längesedan jag var det. I perioder kunde jag på allvar tro att jag var frisk men det brukade alltid visa sig så småningom att så inte var fallet.

Exempelvis fick jag i perioder fortfarande ångest efter en viss typ av mat. Jag kunde inte riktigt äta precis så fritt som jag ville. Jag tyckte ofta att jag åt allsidigt men i själva verket varierade jag mellan mina trygga välbekanta livsmedel och testade sällan någon ny maträtt. På så vis höll sjukdomen mig tillbaka på samma trygga platå, vilket tyvärr är vanligt att väldigt många som varit sjuka gör. Jag nöjde mig länge med att vara bara ”halvfrisk” eller ”nästan frisk” genom att stanna kvar i den berömda gråzonen.

Du vet när du är frisk
Men den dagen jag väl blev frisk så var det inte längre någon tvekan. När jag väl blev det så visste så visste jag instinktivt. Jag blev förstås inte frisk över en natt utan friskheten kom smygandes. Det tydligaste tecknet var att jag inte längre hade en röst i mitt huvudet längre. Istället var det jag som bestämde. Jag tänkte på vad jag ville, åt mat som jag var sugen på och ägnade mig åt olika aktiviteter om dagarna som inte alltid hade med mat eller träning att göra. Mitt tidigare starka behov av att ha kontroll hade minskat drastiskt. Även fast att jag alltid kommer att vara en person som gillar att planera så hade jag blivit mycket bättre på att anpassa mig om något oförutsägbart inträffade genom att vara spontan och ta dagen som den kommer.

Jag hade plötsligt både lust och ork att hitta på saker. Maten fick inte lika stor plats längre i mitt liv och det gjorde att det blev mycket enklare för mig att vara flexibel oavsett vad det handlade om. Jag tränade inte längre för att förtjäna en viss typ av äta. Mat som belöning eller bestraffning trodde jag inte på. Jag kunde plötsligt äta vilken mat jag ville oavsett om jag hade tränat eller inte. Det var en fantastisk insikt och känsla av frihet.

Förebygg återfall och ta inte ut dina känslor på maten
När jag blir utsatt för stress idag (hej på dig livet!) har jag hittat rätt verktyg för att att ta hand om den och inte låta mina känslor gå ut över maten när det stormar omkring mig. Kan jag förebygga återfall så gör jag gärna det – något annat känns mycket onödigt. Jag äter varken mer eller mindre bara för att jag är stressad. Det är många som dövar sina känslor och stress med hjälp av mat men det löser bara problemet för stunden. Undvik du också att gå i den fällan!

Under min resa av tillfrisknad och trettio års livserfarenhet har jag lärt mig att det är mycket bättre att tidigt försöka identifiera själva roten till problemet för att ta reda på varför jag känner som jag känner om jag till exempel är nedstämd eller orolig. När jag väl har tagit reda på själva orsaken bakom så är det betydligt enklare att senare lägga upp en konkret handlingsplan som går ut på att ta tag i det verkliga problemet rent praktiskt istället för att backa undan för det.

En god självkänsla är nyckeln till allt
Tilläggas bör att att resan till att bli frisk går mycket enklare med en god självkänsla. Oavsett om det handlar om att lyckas bli frisk från en ätstörning, prata högt inför folk, byta arbete eller något annat så utgår allting ifrån att du är så trygg i dig själv att du vågar ta dig an det som utmanar dig. Det är utmaningarna som i längden får dig att växa och utvecklas till den person som du vill vara.

Då en god självkänsla visade sig bli en av de viktigaste nycklarna för att jag skulle lyckas bli frisk så kommer det ett eget inlägg om hur man kan öva på att stärka sin egen självkänsla i nästa vecka.

Vad tycker du? När är man egentligen frisk från en ätstörning? 

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Semester från hjärnspöken

God morgon Sverige!

Har haft en helt underbar helg hittills!

Gårdagen bestod av en del resande och små mysiga raststopp längs med Sveriges alla motorvägar och sjöar.

Senare under dagen nådde vi Göteborg.  Kvällen avslutades med att hela gänget köpte hämtmat för att därefter fortsätta ut till Sillvik, en badplats med ett helt underbart landskap av klippor där man får sig en perfekt solnedgång så här års.

Att kunna sitta på varma klippor när klockan är en bra bit efter tio på kvällen är verkligen en ren sommarlyx och jag är så glad att jag befinner mig på Sveriges västkuset den här tiden på året.

Sillvik

Innan jag somnade igår slog det mig återigen att utflykter och liknande spontanitet var en nästintill omöjlighet för mig förra året (och åren före).

Jag vägrade åka någonstans så länge jag inte hade tillgång till gym och var 110% garanterad att jag skulle få möjlighet att träna och äta den mat jag själv ville. Annars fick det helt enkelt vara, då stannade jag hellre hemma även om det livet innebar oerhört trista och påfrestande tvångsrutinerutiner. Helt klart innebar det livet en oerhör tristess men det var i alla fall tryggare än det livet där otäckta matöverraskningarna väntade på mig varje dag.

Därför var resan till USA för ett par månader en oerhörd viktig milpunkt i min friskhetsutveckling. Att tillbringa tre veckor i ett främmande land, med vänner och nya matrutiner kan vara svårt för många, än mer för en person som har levt ensam med svårt träningsmissbruk och anorexia i flera år. Men jag klarade av det och det var inte ens jobbigt, tvärtom kunde jag njuta av varje dag och verkligen se varje måltid som ny utan hänsyn till vad jag ätit timmarna före eller vad vi skulle äta dagen efter.

På samma sätt är det en sådan oerhört lättnad att kunna göra samma saker nu igen. Det är oerhört viktigt att kunna vara spontan och flexibel, inte bara för att man ska kunna få sina relationer att fungera utan även för att kunna ha ett fungerande arbets- och eller studieliv.

Har du funderat på hur många timmar av dygnets vakna timmar som du ägnar på att tänka på mat och träning? Vad gör det med dig?

Tycker du verkligen att du utnyttjar din fulla hjärnkapacitet fullt ut idag? Är du så rapp, kreativ och omtänksam som du egentligen skulle vilja vara?

Jag tycker du ska åka på semester från ätstörningarna och all ångest från och med idag. Återigen, vad har du att förlora? INGENTING men en jävla massa att vinna!

GÖR NÅGOT.

GÖR DET NU!

Mat

Livet ropar!

Ledsen för sent blogginlägg men idag har massor med andra saker lockat och ropat på mig. Haft en del att göra och pyssla med inför USA. Skulle ju egentligen redan vara där vid det här laget men pga vulkanutbrottet förra veckan så kastades våra planer om ganska rejält. Vi ska dock fortfarande åka men blir lite senare än vi först hade tänkt.

En annan sak jag måste bara få berätta är hur min kropp plötsligt spritter av liv. Jag har sen födseln ett rätt spontant och ”livligt” rörelsemönster men i takt med att jag gick ner i vikt så försvann detta och både mitt sätt att tala och röra mig blev allt mer stillsamt (i princip dött, dvs rätt lamt).

I vilket fall som helst så är detta något som jag aldrig ens har reflekterat över förrän idag. Min kropp får för sig att göra ”tokiga” saker som den gjorde innan dess att jag var elak och slutade ge den energin som den behöver för att kunna vara Anna till 100% på alla plan.

T ex om det står en bänk i lagom höjd när jag kommer gående på en stig kan jag få för mig att plötsligt hoppa upp på den bara för att liksom… Eller få för mig att skoja med brorsan och slå honom i baken med en tidning bara för att retas…

Sådana grejor fanns förr inte i min ätstörda värld, jag var fullt upptagen med att vara just det, ätstörd. Det är verkligen farligt att rikta så mycket fokus på sig själv men det blir ju så om man inte äter. Att fokusera så mycket på sig själv är egentligen inget man vill göra utan det är konsekvensen av en svältande och stressad hjärna så inget ont om den som är sjuk. Vi blir inte egoistiska för att vi vill utan för att kroppen sparar in på allt och då finns det helt enkelt ingen energi över att lägga på någon annan. Det finns knappt tillräckligt till en själv nämligen…

Det tar heller inte längre emot om jag skulle råka glömma bilnycklarna kvar på övervåningen när jag ska ut eftersom jag inte längre har problem att gå i trappor. Jag kan t.om springa uppför trappan om jag skulle behöva utan att det blir jobbigt i knäna. Det är en härlig känsla och ett bevis på att allt jag äter inte lägger sig som ”extra fett” utan går direkt till kroppen som bygger upp och fyller på där det behövs.

Kroppens  ”arbete” pågår hela tiden och just därför kommer jag behöva äta mycket och regelbundet hela livet ut. Jag tror inte ni förstår hur otroligt glad jag är över att äntligen ha kommit till insikt med hur kroppen fungerar och varför vi måste äta ordentligt. Att jag äter mycket nu är alltså inte för att jag är underviktig utan något som kroppen alltid har behov av framöver för att min kropp, organ och själv ska fungera så bra som möjligt i hela mitt liv.

Innan ikväll lagade jag en moussaka här hemma. En riktig favorit som vi ofta äter när vi går på restaurang men som ingen pallar att göra. Men ikväll ville vi sitta hemma framför teven och då tänkte jag överraska med något extra gott. Den blev hellyckad och jag kan inte nog understryka vikten av hur gott och bra allting blir när man använder ”riktiga” ingredienser som ost, köttfärs och en lite fetare béchamelsås.

Förutom den goda smaken så är det guld värt att slippa allt trixande och planerande som förr alltid tog upp så mycket tid. Det känns väldigt häftigt att kunna lägga kunna tankar på vettigare saker under dagen än på hur familjens kvällsmat ska bli så fett-och kalorisnål som möjligt.

Bör gräddas länge!