Anorexia, Ätstörningar, Ätstörningscoach, Frisk från ätstörningar, Självhjälp

Nyhet – Ätstörningscoach

ätstörningscoach

– Jaaaaaaaaaaaa!!!!

***

Det har blivit verklighet.

Sedan flera år tillbaka arbetar jag med att hjälpa drabbade att bli friska från ätstörningar.

Om du är intresserad av att anlita mig som ätstörningscoach (klicka för mer info) eller föreläsare (klicka för mer info) är du välkommen att kontakta mig via formuläret.

Coachingen skräddarsys alltid utifrån dina behov och mål.

Kontakta mig så återkommer jag med mer info. Din intresseanmälan är inte bindande. 

Ätstörningscoach

Grow your potential!

Tävla om biljett till inspirationskvällen i Stockholm den 9:e mars.

Huvudarrangör är nätverket 4good.

Ny vecka står för dörren och för att göra den lite festligare så tycker jag att vi rivstartar den med en härlig tävling!

4good bjuder in till inspirationskvällen Grow your potential.

Ni som är bekanta med 4good sedan tidigare vet att ingen kväll som dem arrangerar lämnar någon besviken eller oberörd.

Jag har själv besökt två av deras events och mer om hur det var samt bilder från kvällarna kan ni läsa om här:

Go nuts och lev livet! (På temat Free your mind)

Äg dina egna tankar (Get Bodywise and Soulful)

Nu är det alltså dags för en ny temakväll på temat Grow your potential.

Kvällen är för dig som är sugen på att expandera, bli modigare och att prioritera smartare. Vem vill inte ha mer tid i kalendern och mer pengar på kontot?!

Det här eventet är själva premiären för nätverkets vidare internationella satsningar som nu sparkas igång under namnet 4good World.

Föreläsning ges på engelska av supercoacherna the dreamteam bakom Millioneusemetoden – Kirsten Stendevad och Christine Eilvig.

Under kvällen kommer föreläsarna att peppa och coacha oss till ett liv med mindre återhållsamhet, mer livsaptit och större bankkonton.

Hur går man från status quo till tillväxt?

Kirsten och Christine vet.

Förutom eventets härliga föreläsare bjuds det på mingel, vin och snittar. När det väl är dags att gå hem kommer det att vara med ett huvud sprängfyllt med en massa pepp, nya insikter och en hel del jävlaranamma.

För att vara med i tävlingen om att följa med mig den 9:e mars ber jag dig svara på tävlingsfrågan:

Vad drömmer du om?

Alla som skickar in har chans att vinna.

Du mailar tävlingssvar + ditt namn, åldermob nr och emailadress till: vagenfran37kg@spray.se

Skriv ”Drömmar” i ämnesfältet.

Tävlingen stänger kl 18.00fredag 18/2. Vinnaren kontaktas därefter via mail.

Lycka till!


 

Självhjälp

Live your dream

Någon kanske undrar var jag håller hus någonstans?

Just nu jobbar jag dygnet runt med en sak som jag snart hoppas kunna sjösätta.

Vet att jag har skrivit en del tidigare om diverse ”projekt” och man kan väl säga att vi närmar oss själva slutknorren på det hela.

Får gåshud av blotta tanken och härligt varma fjärilar i magen snurrar runt, runt!

En av de sista pusselbitarna till det hela fick jag på Beautiful Business Award tidigare  i veckan.

Även stipendiet från UnderbaraClara har varit en viktig nyckel till att verkligen våga ta steget till att göra det som jag brinner för.

Snart så!

Annars har min vecka bestått av lite allt möjligt.

Allt från jobb och latte på Mocco (första gången jag var där och mitt löfte till mig själv sedan jag flyttade till Sthlm är ju att testa så många olika caféer som möjligt) till en del nätverkande och förstås tennis!

Förresten, hör ni hur jag själv låter?

Det är mitt liv som jag beskriver ovanför.

Mitt liv.

Jag som inte hade något liv så sent som i somras.

Jag har fortfarande stora problem att på riktigt fatta det här.

Jag lever idag mitt liv som jag själv har byggt upp, helt från grunden.

Sakta men säkert har jag orkat pussla ihop grundläggande viktiga bitar för att kunna forma det liv som jag vill leva.

Det liv som passar just mig.

Jag har slutat att fly så fort sociala sammanhang eventuellt kan komma att innebära någon slags mat (man kan ju aldrig vara helt säker…).

Och kanske viktigast av allt: Sakta går jag från mitt sociala utanförskap till hitta nya vänner.

Jag har i flera år med egna ögon bevittnat, dokumenterat och själv varit en stor del av en livsfarlig psykisk sjukdom.

Och jag har bevisat att det går att ta sig ur den.

Samma starka mentalitet som höll på att kosta mig livet använde jag istället till att ta mig tillbaka.

Jag har på egen hand identifierat och praktiserat verktygen som behövs.

Det tog visserligen hela åtta år av mitt liv men det spelar mindre roll. Huvudsaken är att jag nu förhoppningsvis har MINST 50 st härliga och friska år framför mig att se fram emot.

Jag är nyförlöst, sprallig och full i fan.

… och jag ler igen, med ögonen!

Mat, Självhjälp

Inspiration och drömmar – ett måste mot ätstörningar!

Inspirera mera.

Det kan aldrig bli för mycket positiv inspiration och nya infallsvinklar!

Varje dag våldgästas våra hjänor med diverse dåliga och fullständigt onödiga budskap.

Det är dags att säga stopp och verkligen börja sålla i vad vi vill läsa om och sjävla ta in!

Själv har jag t ex helt slutat att läsa vissa bloggar och enbart av den enkla anledningen att jag inte tycker att dem ger mig något längre. Det är bara massa bla-bla-bla, en gång i tiden var dessa inspirationskällor men idag har de förvandlats till fullständigt överflödiga!

***

Ibland har det stormat rätt rejält här inne och i vissa fall har jag blivit ganska hårt ifrågasatt när jag har valt att skriva om vissa saker.

Men det som händer varje gång är att jag i dessa fall alltid väger fördelar mot nackdelar med att fortsätta skriva.

Avgörande för det fortsatta bloggandet har alltid varit att jag vet att bloggen och min resa inspirerar väldigt många till att våga ta det där extra steget som man kanske inte hade vågat att göra annars.

Och det är exakt jag vill att man ska läsa den här bloggen!

Det vill säga som inspiration till att våga och samtidigt kunna få en juste förklaring på varför kroppen och ens hjärna reagerar som den gör i form av reaktioner som överätningar, lanugohår, njutningsmellanmål och liknande.

Allt jag säger är inte alltid helt rätt och jag har ingen examen som sjuksköterska eller liknande.

Därför blir jag väldigt glad när ni hör av er och jag märker att mitt budskap har gått fram.

Många tycker det är förbannat svårt att ta till sig av äs-behandlingen alternativt vågar man aldrig ta det där första steget till att söka hjälp. Tack vare bloggen så väljer många att trotsa ÄS och gör det i alla fall – trots att man egentligen är skitskraj för det som väntar på en.

Det är stort!

Nedan följer några rader från några personer som fått mig att stråla särskilt mycket den sista veckan.

Varmt tack för att ni så generöst delar med er!

Veckans kommentar:

”Hejsan!

tänkte bara berätta en rolig sak! jag jobbar i en jour som riktar sig till unga som behöver prata av sig. hade ett samtal ikväll med en person med ätstörningar.

jag kom på mig själv att ge denna person tips om nya tankebanor när det gäller ett friskt beteende (tex om en testvecka och att våga ifrågasätta bilden av att man ska bli ett fläskberg) och jag tror det föll i rätt god jord.

den här personen har förmodligen en lång väg kvar att gå men jag hoppas att personen kommer komma ihåg mina (dina!) ord när tiden är rätt.

är det inte coolt att dina tankar – med risk för att bli flummig – rör sig ut i universum?

dina erfarenheter kan verkligen hjälpa människor – häftigt om du frågar mig!”

Ett mail från en annan mycket varmhjärtad person!

”Hej Anna!

Herregud så längesen det var jag skrev någonting till dig sist nästan så du kan ha glömt bort mig:P…

tror sist jag skrev var i våras någon gång när jag var orolig över försäkringskassan och gud så mycket som hänt sedan dess.

Det blev som jag misstänkt med dom jag fick avslag och hamnade utan någon försörjning över huvudtaget och  jag ska inte ljuga det var väldigt tungt måste jag säga..

men jag lät inte anorexian dra ner mig trots det utan jag fortsatte framåt..

blev inskriven på arbetsförmedlingen i maj och gick där över sommaren. var meningen jag skulle hamna i rehabgruppen men allting var väldigt förvirrat ett tag där och jag fick gå hos jobbcoach som manade mig att söka vanliga jobb och fan och hans moster rent ut sagt..till slut så bringade vi lite reda i saken och jag hamnade i rätt grupp igen.

Under tiden allt med grupper var oklart började jag fundera över vad jag ville med mitt liv egentligen och kom fram till att jag som älskar barn faktiskt inte alls vill jobba som frisör utan vill bli förskollärare..

det enda som var ett hinder för att komma in på universitetet på den utbildningen var att jag saknade matte b kursen. så jag gick helt emot vad min jobbcoach sa på AF och ringde till komvux på vinst och förlust veckan innan terminen och talade med rektorn som till min lycka sa att jag fick börja läsa matte b när terminen började veckan efter.

Så jag började läsa matte b den snabba kursen som är klar på 8 veckor i stället för 16..sen upptäckte jag att lärarlinjen inte hade intag på VT 2011 så jag bestämde mig för att söka en fristående kurs till våren specialpedagogik A, den har jag ändå nytta av sen när jag ska bli förskollärare.

Så just nu läser jag näst sista veckan på mattekursen och har börjat jobba extra på dagis på 25 % tills matten är klar och när den är klar går jag upp till 100% fram tills nyår,  och i januari så blir det förhoppningsvis universitetet:)

och jag känner mig så otroligt stark allt har jag gjort själv samtidigt som jag kämpat mot anorexian och fått tillbaka mensen igen den har kommit tre gånger på raken vilket medicinskt sett betyder att den är tillbaka!

Dessutom har jag börjat träna kampsport igen något jag älskade att utöva innan jag blev sjuk.

Ville bara tala om allt detta för dig för du en av mina inspirationskällor och det vill jag att du ska veta..!

Dessutom så har jag fått tillbaka ett sunt förhållande till mat igen och jag är lycklig för det vet jag att jag aldrig kunnat vara om anorexian fått fortsätta vara en del av mitt liv!

Så tack för att du genom din blogg ger anorektiker hopp om livet och att bli frisk.

Sköt om dig och massa kramar!”

Mat

”Det blir lasagne”

Ensam är definitivt inte starkast!

Jag vill aldrig mer bli så ensam och isolerad som jag har varit de senaste åren.

Aldrig, aldrig, aldrig!

***

Ber om ursäkt för min frånvaro på bloggen de senaste dagarna.

Kan inte skylla på annat än att mitt ”riktiga” liv börjar komma i fatt mig och jag är extremt mån om att ta alla chanser som jag får!

Att flytta upp till Sthlm har verkligen gjort mig gott på mer än bara ett sätt.

En viktig faktor som bidragit till att maten har fungerat särskilt bra de senaste 1,5-2 månaderna är att jag har avancerat och fått mer ansvar på jobbet.

Detta är givetvis en extra morot då jag verkligen vill vara 100% närvarande när jag jobbar (vilket jag också blivit, annars hade jag aldrig kunnat jobba med det jag gör!).

Förutom jobbet har jag även börjat ”aktivera” mig och har åtminstone ett par sociala saker inbokade med andra människor varje vecka. Detta bidrar också till att maten plötsligt har fått mycket mindre uppmärksamhet. Enormt skönt för hjärnan, tycker mig känna en faktisk fysisk skillnad på hjärnan.

Som om att den är mindre blåslagen och utmattad numera, jättesvårt att förklara i ord men den känns liksom både ”fräschare” och piggare nu än när den var genomsvulten!

Tänk att det har gått över åtta år som jag varje dag har gått ensam hem utan att träffa en endaste människa förutom mamma och pappa? Jag kan liksom inte fatta att jag på allvar lyckades lura mig själv så länge att tro att jag faktiskt gillade att ha ett sådant liv!?

Det är ju helt sjukt!!!

Visst är jag i grunden lite av en ”ensam varg” men trots det tycker jag ändå att vänner och nya bekantskaper är det absolut bästa som finns.

Förr värderade jag alltid min hälsa allra högst (jag vet, visst är det ironiskt…?). Sociala relationer hamnade rätt långt ner på på min rankinglista.

Hälsa är fortfarande viktigt för mig men på ett helt annat sätt än bara att ”äta rent”. Hälsa är ju inte bara maten utan balansen mellan de olika bitarna i livet. Tänk att det skulle dröja så länge som åtta år innan jag kunde se det här mönstret och sambandet mellan sömn, mat, relationer och fysisk aktivitet. Det är faktiskt inte alls så svårt att få de här bitarna att hamna i harmoni med varandra. Och när de gör det då blir livet plötsligt extremt ljust och de mesta ”problemen” i livet blir förbluffande enkelt att handskas med.

Idag värderar jag min familj och nära vänner. De kommer definitivt högst upp om jag skulle göra en ny lista över mina viktigaste grundvärderingar.

Genom att jag försöker ha åtminstone några kvällar i veckan där jag gör något ihop med någon annan människa fyller jag automatiskt på mitt ”må bra-kontot” (som måste fyllas på regelbundet i takt med att jag varje dag tvingas punga ut med energi så fort det är något mindre bra som dyker upp och det gör det ju alltid, man kan inte skydda sig mot livet! och just därför är det viktigt att man regelbundet har ett ordentligt ”+konto”)

Saker som jag har gjort denna veckan är t ex att ha spelat badminton med en kollega. Kul att testa något nytt. Det är så  himla viktigt att ha något att se fram emot varje vecka, något som väcker både nyfikenheten och skrattmusklerna i en.

I morgon har bjudit hem mig själv till en vän som jag tappade kontakten med för rätt länge pga sjukdomen. Dock verkar vår relation läka över förväntan bra.

Det blir lasagne, min kille är galen i det”, sa hon när jag meddelade att jag kommer över. För en gång skull ville jag inte springa och gömma mig när jag fick höra det!

Jag är så enormt tacksam att jag inte har brännt alla mina broar hos henne och att hon fortfarande tror på det som vi en gång byggde upp tillsammans.

Tack finaste A!

Ångest, Mat, Självhjälp

Anorexin hinner inte med längre!

Hej på er Sverige!

Äntligen börjar det ordna till sig med uppkopplingen.

Känner mig som en stor mes som upprepar detta ”problem” i varannat inlägg men man märker sannerligen hur ovan man är att vara utan internet när det plötsligt börjar gå upp emot en vecka utan att man kan koppla upp sig…

Hur som helst, en kort lägesrapport tänkte jag hinna med innan det är dags att ta en dusch och tillbringa resten av kvällen framför teven i nya lyan.

Först vill jag varna för äckligt mycket positivitet. Ni som inte fixar detta får helt enkelt blunda väldigt hårt för jag tänker inte hålla tillbaka längre.

Jag mår så oförskämt bra efter de här cirka tre veckorna som har gått sedan min nystart med framförallt maten (då träningsbiten ordnade upp sig under förra året för mig).

Den här gången verkar även maten funka, på riktigt, och inte bara någon dag här och där eller enstaka måltider.

21 dagar i sträck utan att väga maten en enda gång och utan en endaste lightprodukt (förutom läsk) i kylen.

När det blivit dags för lunchtid på jobbet har jag nästan gråtit av lycka när jag får ställa ner min lunchlåda jämte kollegornas och utan att skämmas svarar på den obligatoriska frågan:

”Vad blir det för gott idag?”

För första gången kan jag på riktigt presentera en ”riktig” lunch som gör frågeställaren själv avundsjuk på min lunch(något jag är ovan vid, förr var  varenda liten ingrediens extrem-nyttig, vägd och skärskådad in i minsta detalj + kaloriinnehållet var räknat på till pricken givetvis).

Jag trodde på allvar aldrig att tiden skulle få komma då jag utan att skämmas för en ovanligt hög nyttighetsfaktor svarar ”Hemlagat potatismos, köttbullar och lingon”.

Bara att slippa räkna och väga maten i lunchlådan och inte ha en aning om kalorinnehållet gör en sådan stor och viktig skillnad i mitt liv (får så mycket tid över på kvällen när jag kommer hem då det bara är att slänga ner resterna direkt från kvällsmiddagen, fantastiskt smidigt). Min vardag är plötsligt väldigt enkel och okomplicerad.

Har även märkt att måltiderna i sig blivit ”mindre viktiga” på så vis att vissa måltider kanske bara blir ”halvgoda” men jag äter ändå oavsett, eftersom att allt jag äter trots allt fyller en viktigt funktion någonstans i kroppen.

Den absolut största skillnaden som har skett för mig efter de här veckorna är att jag överäter extremt lite och är väldigt sällan sugen på sötsaker numera. De första veckorna är knepigast för när man väl tillåter sig äta t ex naturgodis blir det en slags ”passa-på” effekt och man har svårt att sluta äta när man väl börjar.

Men hörrni, det blir bättre och meningen är i princip att man ska överäta för med tiden förstår både du själv och din kropp att maten du överäter av inte är så speciella som du tyckte tidigare när du förbjöd dig. Men för att det ska funka och du ska komma över trösklen och lyckas äta mer ”Måttliga” mängder kan du inte svälta, kräkas, träna eller på annat kompensera för ditt höga kalorintag.

Jag säger det ofta men det är för att jag vet att det är helt sant: Så länge du kompenserar dagen efter (eller före måltiderna) är det extremt svårt att bli frisk från din ätstörning.

Du kommer att få ångest för att du överäter flera hekton choklad. änk igenom detta innan du börjar äta och förlika dig med detta. Acceptera att vägen till friskheten ser ut så här. På så vis blir ångesten mycket enklare att hantera efteråt.

Dagen efter när ångesten skriker i huvudet och bultar i bröstet har du på förhand redan bestämt att du ska äta dina 5-6 mål och de innehåller sådant du tycker är gott och inga lågkaloriprodukter.

Nöt in detta, så småningom utvecklar du en ”skit-samma” mentalitet och du vet att du kan äta vad du vill när du vill. Samtidigt blir maten mindre vikig och tar mindre plats i ditt liv.

Detta är basregler som FUNGERAR.

En annan sak är att du säkert kommer vilja passa på att äta sötsaker i början när du inleder din ”testperiod” om socker och sötsaker länge varit ett förbud för dig. Skräms inte av detta utan låt det ske.

Mitt sötsug är idag inte närheten av hur stort som det var förrut och jag tror mycket är tack vare att jag äter väldigt varierat och regelbundet.

Dock ska tilläggas att överätningar fortfarande sker men det behöver som sagt definitivt inte vara godis, för min del handlar det ofta om nötter som fortfarande är ”VAAA? Får jag verkligen lov att äta det här…?!”. Min lösning är att äta lite nötter varje dag, det är det absolut bäst har jag märkt.

Innan överätningen igår var det säkert över 5-7 dagar sedan sist jag åt nötter och då slås ”överlevnadsinsikten” autromatiskt på av gammal vana.

Hatar känslan innerligt dagen efter men återigen, så fort jag ätit några ”normala” måltider under dagen har jag glömt gårdagens ”snedsprång”.

Så jag har fortfarande situationer som jag måste ”ätträna” och fortfarande öva på men det är helt sjukt att jag inte har en enda tanke på att vilja bli ”ren” igen och köra igång på lättprodukter igen.

Tvärtom, livet har på allvar lyft rejält och det avspeglar sig på så många plan i mitt liv samtidigt just nu att jag måste gnugga mig i ögonen för att fatta att allt det här positiva är menat för mig  och att det har blivit min tur – på riktigt – äntligen!

Självhjälp

Är din ätstörning ”sovandes”?


Det står 1-1 i set mellan ätstörningen och mig.

Men jag vägrar nöja mig med bara oavgjort.

Det är åter dags att börja göra otäcka saker.

Utmana, utamana och utmana igen…

Usch!

***

För tillfället genomför jag många förändringar i mitt liv.

Jag är en person som alltid vill utvecklas och har en obotlig nyfikenhet på vad som gömmer sig bakom nästa hörn. Men för att utvecklas ytterligare krävs det att jag törs göra nya saker och återigen göra nya val.

Annars fortsätter jag att trampa på i samma gamla hjulspår. Det vill jag inte!

Min omställning sker just nu på flera olika plan, både privat och som anställd.

Men det som jag vill fokusera på i det här inlägget är hur min väg ser ut för min fortsatta friskutveckling.

Jag har nu kommit till en punkt där både jag och ÄS känner oss rätt ”trygga”. Ingen av oss vågar röra en fena av rädsla för att krascha helt och riskera att förlora matchen.

Jag har kommit in i den där lunken som jag tror många med äs ”nöjer” sig med.

Ni känner säkert redan till det här stadiumet. Man har gått upp en del i vikt och når en nivå där man tycker det är hyfsat enkelt att hantera maten. Oftast fungerar maten bra, dock finns det fortfarande en del saker som man fortfarande har svårt att acceptera i sin kost och svårt i vissa sociala sammang. Fortfarande finns det mat som är ”dramatisk” och anses farlig.

Jag har sedan jag startade den här bloggen sagt att jag vägrade nöja mig med att bara vara ”lite ätstörd”. Alldeles för många ger upp och orkar inte ända fram, man nöjer sig med att ibland är man ätstörd och vissa dagar inte alls. Men jag vill inte ha det så.

Så länge har minsta lilla ätstörning kvar känner jag att mitt liv genast blir några procent tråkigare.

Därför tänker jag skruva upp min utmanarnivå och jag gör det nu.

Eller äsch, så här, jag började faktiskt med förändringarna redan i måndags då jag kände mig särskilt stark och kaxig mot Ana.

Men som alla ni själva vet är man ju så förbannat rädd för att misslyckas hela tiden. Just därför är det så otroligt svårt att våga dela med sig. Det är alltid roligt att berätta när det går bra men svårt när det går dåligt.

Men just nu skiter jag faktiskt i att det finns en risk att jag inte fixar det, att jag ev tvingas ta paus och fortsätta när jag tror jag klarar av det igen.

För alla de här tre dagarna har varit helt underbara. Jag har gått runt och känt mig starkare än Pippi Långstrump och det är nästan så att jag lurar mig själv och glömmer bort att jag ju ska vara ätstörd, ungefär som ”Men du, vakna! Har du glömt att du ska planera mat idag?”

Som sagt kanske kommer jag att få ångra att jag är så styv i korken idag och tror mig orka med sista biten. Låt gå i så fall.

Mitt liv rör på sig och för att orka hänga på i samma takt och nå dit jag vill måste jag rensa ut det sista av sjukdomen.

Ni frågar mig var jag står i sjukdomen. Kära vänner detta är omöjligt att svara på.

Jag har svårt att göra friskheten rättvis i ord så därför överlåter jag jobbet till någon som gör jobbet bättre än vad jag gör.

Häromdagen skrev Katarina så här på sin blogg:

”Jag vet inte varifrån mina idéer om friskheten egentligen kommer ifrån.

Och jag vet inte om ni också tänker såhär, men i min värld har jag alltid trott att friskheten kommer dyka upp i mitt liv som en blinkande neonskylt.

Att när sjuka tankar ersätts av friska så kommer det ringa ett högt alarm och världen stanna upp några minuter och jag blir verkligen skrikande medveten om att jag gjort något friskt. Jag har trott att hela världen kommer att vända sig om och verkligen märka hur stor skillnad det blivit och påtala varje förändring.

Och för varje dag inser jag att det inte alls funkar så.

Friskheten dundrar inte in i det ätstörda livet. Den smyger. Den kamoflerar sig i ett äkta skratt.

Det är inte att någonting, som en pastarätt tillsammans med familjen, plötsligt känns jättebra.

Det känns bara lite mindre jobbigt, det går att avleda och distrahera.

Det går att äta pasta och inte hata sig själv eller sitta och räkna exakt var på låren all pastasås kommer att lägga sig.

Livet blir enklare. Det är så friskheten kommer att kännas.

Det är så friskheten redan känns!”

Jag instämmer till 100%.

Bara för att du en dag ”kan” äta en Pasta Carbonara säger detta egentligen ingenting om hur långt kvar du har till friskheten.

Mina mål inför hösten handlar inte om att en dag utmana mig med en burk B&J (för mig är detta inte så svårt, dock befinner vi oss på olika stadium så för andra kan det vara ett bra mål, det säger jag inget annat om).

För mig handlar hösten 2010 om att eftersträva helheten. Jag vill få maten att funka alltid, dygnet runt.

Den här hösten ska jag se till att det blir betydligt mindre mat i huvudet och mer på tallriken, enkelt uttryckt.

Jag har inte längre tid med en ätstörning, det spelar ingen roll om den är stor eller liten. Sjukdomen stjäl lika mycket värdefull livskvalitet och tid av mig oavsett hur stor eller liten den är. Så länge den finns så lite som 1%  så ska den bort!

I morgon glimtar jag på några av mina mål inför Hösten 2010.

Så länge vill jag gärna veta:

Hur ser din egen höst ut?

Vilka är dina utmaningar?