Självhjälp

Världen väntar på dig

Världen väntar på dig.

Vad väntar DU på?

Veckan har rusat fram i 180 km/h. Men jag hänger gärna kvar en bit till..!

Det peakade redan i onsdags då jag mötte upp vinnaren till kvällen Grow your potential som arrangerades av 4good.

Nätverket och eventen (varje har ett unikt tema) går ut på att man ska kunna umgås, få ny energi, inspireras till att våga, utveckla sig själv och hitta en balans i livet.

Kort sagt varje kväll är som en stor härlig godispåse – proppfull med överraskningar!

Tidigare temakvällar som jag har besökt samt bilder från kvällarna hittar ni här:

Go nuts och lev livet! (På temat Free your mind)

Äg dina egna tankar (Get Bodywise and Soulful)

I onsdags peppades vi och fick interagera med de störtsköna supercoacherna Kirsten Stendevad och Christine Eilvig.

Tjejerna står bakom Millioneusemetoden som vägleder en till att våga göra det du tror på och förstå att det inte finns några gränser för vad du vill uppnå.

De gränser som du upplever finns styr du själv över, eller hur?

För ofta stoppar vi oss själva redan på planeringsstadiet, dvs i våra tankar.

Oavsett vad vi vill uppnå så får vi aldrig reda på hur det skulle gå om vi aldrig vågar testa och praktisera det i verkligheten.

Detta gäller såväl för en utbildning man är nyfiken på, ett jobb, en affärsidé, en resa som man är sugen på eller om man vill bli fri från sitt eget fängelse i form av en ätstörning.

Du kan aldrig veta hur det kommer vara att uppleva det nya som väntar.

Däremot kan du själv styra och i mycket hög grad påverka så att din egen väg leder och utvecklas exakt på det viset som vill. Det gör du i ditt eget huvud och med hjälp av ditt eget mindset – dvs din inställning!

Grow your potential var startskottet för nätverkets vidare internationella satsningar under namnet 4good World.

Liksom på alla 4good kvällar bjöds publiken på spännande goodiebags (våga aldrig sluta med dem!) och i pausen fick vi cava och snittar.

Det är så härligt att en helt vanlig onsdag få befinna sig ute i myllret med pratglada och fnissiga tjejer i alla möjliga åldrar.

Det är en oslagbar känsla att känna att jag är levande igen… Att jag är blott 25 år, nyfiken på livet och har hela världen för mina fötter.

Ska bli spännande att se vad som kommer upp nästa gång.

Om du är nyfiken på att veta mer om 4good och hålla dig uppdaterad om vad som händer i nätverket kan du läsa mer på: www.4good.se

Där hittar du även deras blogg som uppdateras flitigt och även Facebook där du får reda på ännu mer.

Ses vi nästa gång?

Mat

Cafétips i Stockholm

Skön lördag!

Mötte upp två fina tjejer tidigt idag för en mysig dag runt Stockholm.

Vädergudarna var med oss hela dagen (nästan). Säg den stad som inte är vacker i solsken (och tvärtom)!

Blev en sväng ut på Djurgården där vi gjorde en paus på Flickorna Helin och Voltaire. Ett av mina favoritställen när det gäller framförallt atmosfär och fikautbud (mycket choklad och nötter).

Promenerade sedan tillbaka till city och färden gick vidare längs söders alla gator.

Mycker prat i mun, strosande, skratt och filosoferande idag. Precis som det ska va…

Dagen avlutades på Söders lite busiga Vurma.

Finns det något annat ställe i världen som man får sin macka serverad med ett rosa cocktailparaply så säg…?!

Självhjälp

Stök i köket

Bild lånad från profffsfotografen Helena.

Prat. Värme.
Skratt. Chokladbollar.
Tända ljus. Hjärtan.
Fniss. Mys.
Nybakat bröd. Snökristaller.

Kärlek.

Min tes:

När man tagit sig ur en ätstörning kan livet inte bli annat än bra!

Låter kanske lite knäppt men jag kan förstå den frihetskänslan som måste infinna sig hos en person som varit inspärrad på livsstid och sedan en dag med ens släpps fri?

Hela livet ligger plötsligt framför mig. Så många möjligheter.

Så många fina stunder att se fram emot och få längta efter.

Vet knappt vart jag ska börja… Finns så mycket som jag plötsligt inser att jag längtar efter och måste få uppleva.

Men det allra bästa är nog ändå att jag har förstått att jag inte kommer att tvingas leva det ensam.

Till och med jag kommer att ha någon (eller några!) att få dela livets alla härligheter med…

Ja, till och med jag…!!!!

Mat, Självhjälp

Beach 2011!

I morse när jag stod framför spegeln och småstressad drog tröjan över huvudet var det något som hastigast fångade min uppmärksamhet.

Min kropp.

Jag brukar inte spegla mig, av vilken anledning vet jag inte. Vi hade knappt några speglar hemma under min uppväxt så det kan ha med det att göra.

Men idag slog det mig.

Det här kommer bli min första sommar jag möter som vuxen kvinna.

Det är fakta.

Jag har inte längre en förpubertal tanig liten flickkropp.

Av alla gånger som jag tidigare har gått upp i vikt har jag aldrig nått så här långt upp på BMI-skalan. Förr har jag bara sniffat på gränsen till en frisk vikt men aldrig någonsin vågat ta klivit fullt ut och av egen fri vilja (utan tjat från omgivningen) vilja stanna kvar där.

Den här gången är det annorlunda. Jag vill verkligen aldrig mer gå ner i vikt igen.

Jag vill aldrig mer bli sjuk!

Jag har inte vägt mig på över ett halvår men de nya klädstorlekarna ljuger inte.

Det är första gången i mitt liv som storlek 36 sitter för tajt och blir därför tvungen att slåss med alla andra shoppingsugna om 38:orna.

Plötsligt är det inte längre någon som ifrågasätter när jag berättar att jag fyller 25 i år. Ingen som höjer frågande på ögonbrynen. Ingen som längre synar min kropp i detalj och undrar varför jag ser ut som jag gör. Ingen som undrar vad mitt problem är…

Hösten 2009 hade jag precis påbörjat min självhjälp a la vikt- och kroppsexperimentet Superskinny goes Supersize Me! I samband med det gjorde jag en intervju med en tjej som frågade bland annat om vilka mål jag hade.

Jag sa att ett mätbart mål var definitivt att jag sommaren 2010 ville kunna promenera stolt i ett tunnt linne eller en bikini på stranden med havet skvalpandes runt fötterna. Jag hoppades på att ha kommit så långt i min friskutveckling vid det laget att en frisk kropp inte skulle vara en fantasi längre.

Sommaren 2010 skulle jag äntligen ha en kropp som jag inte inte behövde skämmas för och som alla glodde på.

Jag ville inte längre att folk skulle må illa av att vare sig se eller ta på mig.

Minns du det här, M?

Jag nådde inte riktigt dit.

Sommaren 2010 var jag fortfarande rätt smal även fast att jag hade blivit betydligt bättre både kroppsligt och mentalt sett.

Men den här sommaren, vet ni vad?

Detta är min sommar.

Jag ser fram emot att få köpa min första riktiga tjejiga sommarklänning.

Det ska vara en klänning som dansar när jag rör på höfterna. En klänning som jag får lov att gå i med naken rygg och fräkniga axlar. En klänning som visar att jag är jag. En klänning som påminner mig om att jag inte är född till man utan med kvinnans underbara genetik.

De sista veckorna har jag även varit och provtränat till och från. Det är så trist att springa utomhus när det är kallt och väglaget dåligt.

När jag springer på löpbandet och ser mig i spegeln ser jag för första gången riktig glöd i mina ögon. För en gång skull springer jag där av rätt anledning. Inte för att jag måste eller för att jag har ett schema att följa.

Tvärtom ifrågasätter jag inte längre alla som säger sig gilla att träna. Alla är inte destruktiva träningsjävlar även fast att jag länge har gått runt och trott det. Alla som tränar är inte slavar under en ätstörning.

Jag har upptäckt att det är roligt så länge man går dit för att man behöver en paus eller ett amdrum för ny energi. Det tråkiga uppstår när man gör det till en rutin och slutar fundera på vad träningen ska vara bra för. Bränna kalorier är helt oväsentligt.

Jag vill vara stark och orka med mitt jobb och ha ett fungerande socialt liv, vilket är en omöjlighet att få ihop ifall jag skulle välja att hänga på gymmet varje dag igen.

Så det kommer aldrig att ske.

Jag väljer numera istället att lägga min energi på viktigare saker, på sådant som har betydelse och som räknas även tio år framåt i tiden.

Ni är en del som undrar hur jag gör för att ”orka med” mina nya kropp.

Jag kan säga så här att jo, jag har också s.k ”fuldagar”. Dagar då jag bara känner mig så fel, fel, fel!

Men när jag känner på det viset har en viktig utgångspunkt i självhjälpen varit att just dessa dagar försöka att omge mig med människor som jag vet att jag mår bra av, skrattar med och känner mig trygg med.

Människor som ger mig energi.

Mörka dagar bör alltid undvikas att vara ensam med sina tankar för det är då ätstörningen ser sin största chans.

Dock ska tilläggas att om det har varit en sak som jag har haft väldigt svårt för så är det just att kunna omge mig med nära vänner när jag verkligen har behövt det.

Jag har saknat ett nära socialt nätverk under hela min viktuppgång och friskutveckling.

Min räddning har varit att jag har fantastiska kollegor med vilka det är omöjligt att tänka på tråkigheter.

Även om jag skulle känna mig låg på morgonen så vet jag att så fort jag kommer innanför dörren på jobbet så är jag i trygga händer i minst 8 timmar. Det är tillräckligt länge för att ätstörningens blåmärken ska ha hunnit försvinna och jag ha smittats ner med pigg och bra energi lagom tills det är dags att åka hem igen.

Enligt mina erfarenheter så stavas bästa medicinen mot ätstörningar:

Friska människor

De får gärna vara neutrala och opartiska. Dvs nära familjemedlemmar kan det vara svårare med då nära relationer har tendens att ibland stjälpa mer än hjälpa även fast att deras stöd såklart aldrig är av ondo. Så har det iaf tyvärr varit ofta för mig.

Utöver arbetskollegor har jag även haft en bästa vän som rest jorden runt i flera år och som jag träffat max 1-2 gånger per år. Jag har aldrig yttrat något om mina långa sjukdomsår till henne men hon är en sån person som förstår utan att så mycket behöver sägas.

Hon är en sådan person som jag önskar att alla som kämpar mot ätstörningar skulle få ha i sina liv. Jag är övertygad om att friskprocessen skulle gå så mycket snabbare då!

Hon är en sådan där sprallig tjej som vet att ta vara på livet.

Varje gång jag är med henne påminns jag om att se det lilla i varje ögonblick. Tar vara på den korta tid som vi har fått. Hon påminner mig om allt det som jag har slösat bort. Varje dag.

Hon är varken tjock eller ful.

Hennes ögon skrattar lika ofta som munnen.

Hon måste ha minst en maraboukaka per dag, annars blir hon grinig.

Hon är kreativ, vig i kroppen och snabb i huvudet.

Hon är en sådan som alla vill prata med.

Hon är en sådan som man vill ska tycka om en…

Hon ÄLSKAR mat.

Hon är den vackraste jag vet.

Hon är också den enda unga människan som jag känner som säger att om hon skulle dö i morgon så skulle det ändå vara okej. Hon är ändå så nöjd med livet och allt som hon har fått vara med om så här långt

Och nej, hon är inte en 80 år gammal tant, utan bara 24 år.

Jag jobbar just nu hårt med att försöka se till att alla som vill ska möjligheten att få ha en sådan här person i sitt liv.

En ambassadör för livet, så vackert och så välbehövt.

Skulle du också vilja ha en solstråle i ditt liv…?

Ätstörningscoach

8 ätstörda år senare………….. – 100% frisk fullt möjligt?

Hej vänner!

Ber om ursäkt för gårdagens bloggtystnad men så kan det bli ibland.

Jag har haft en riktig kanonhelg och låtit verkliga möten ta plats (och på så vis få stjäla lite tid från bloggen).

Om jag skulle försöka skriva ner alla mina intryck och tankar från de senaste dygnen skulle ni få läsa till midnatt så jag tycker vi skippar det.

Här kommer iaf en sammanfattning som jag hoppas säger mer än tusen ord.

Helgen:

Åker tåg. Sent. Ögon som ler.

Varm i magen, glad i själen. Bomull omsveper mitt hjärta.

Somnar gott. Känner mig lugn, trygg.

Mina sopor svämmar över och grönsakerna har börjat krypa ur kylskåpet.

Glömmer bort mailen.

Glömmer bort bloggen.

Hinner inte med.

Ler inombords…

Tänker att ”… det är nog så det är…”

Ödmjuk inför livet.

Tack finaste.

Ibland klickar det på riktigt.

Nya vänner – ni vet själva vem ni är!

Efter den här helgen kan jag uppriktigt känna att det kommer att ordna sig till 100 %  – även för mig!

”… för bra blir det alltid…” 😉

Tack kära, för att ni har fått mig att uppleva detta!

Ätstörningscoach

Fantastisk lördag

God härlig lördagsmorgon på er!

Vaknade upp med världens största leende. Lever fortfarande på veckan som har varit.

Den bekräftar (än en gång!) min tes om hur viktigt det är att regelbundet umgås med människor som både är livsglada och inte snåla med att dela med sig av sin energi.

Tror aldrig någonsin i mitt liv att jag har fått så många komplimanger för mitt sätt att vara, dvs min personlighet.

Att få höra att människor trivs, mår bra, lyser upp och att min optimism smittar av sig på dem – det får inviga den här lördagen!

Idag ska jag göra något som alltid kittlar lika nervöst i magen. Nämligen träffa ett par läsare.

Ett liv utan möten med nya människor vore ett rätt trist liv, tycker jag.

Släpp klippan och våga kasta dig ut – se vart du landar?!

Säger som Emma Pihl i boken ”Vinnare i din egen tävling” (förresten vad jag känner mig träffad i avsnittet om perfekta mail, många mail som aldrig skickas pga jag alltid vill att de ska vara så äckligt välformulerade, let go för tusan!):

Hellre att än hur

Självhjälp

Ett socialt geni?

Hej vänner!

Några kvällar den här veckan blir det tyvärr rätt dålig bloggning från min sida är jag rädd.

Som jag tjatat tillräckligt mycket om redan så försöker jag lära känna lite fler människor i Stockholm och uttöka mitt nätverk. Ni är många som tipsat om att gå på kurser så det är precis vad jag tänker ägna mig åt hela den här veckan (tja, nästan i alla fall…).

Januari är en perfekt månad med en massa kursstarter – spännande!

Jag tänker baske mig inte låta bristen på relationer bli mitt fall när det gäller att komma så långt bort ifrån sjukdomen som möjligt.

ÖVER MIN DÖDA KROPP.

Jag ska bli ett socialt geni istället, ett betydligt roligare mål och dessutom mycket praktiskt att kunna behärska till fullo, både privat och i arbetslivet.

Övning ger färdighet, eller hur?

Extremt stapplande och tafatt i början men är övertygad om att det går att öva upp en haltande social förmåga. Man blir ju knappast sämre, bara bättre. Eller vad tror ni?

Är ni med?

Då kör vi!

Ätstörningscoach

Grattis vinnaren – Get Bodywise and Soulful

Nu är vinnaren i utlottningen med 4good kontaktad.

Lotten föll på Maria som följer med till Rival den 31/01 för att gå på 4goods inspirationskväll Get Bodywise and Soulful med föreläsare som bland annat Blossom Tainton, Caroline af Ugglas, Michael Södermalm och Ulrica Norberg.

Ett tips till alla er som känner er sugna att gå på en inspirationskväll framöver: Håll utkik på 4goods hemsida och /eller bli medlem i nätverket (gratis). På så vis får ni på förhand reda på kommande events och har därmed chans att vara ute i god tid för att hinna få tag på biljetter till kvällarna.

För mer info: 4good networking (medlemskap)

För övrigt var det väldigt roligt att få läsa era tips på vad ni gör för att ta hand om er själva. Det var allt ifrån äta riktigt gott, regelbundet unna sig sin favorittidning, resor, inreda hemma, yoga, gå på spa, ha hemma- och myskvällar, stressa ner med egentid, etc.

Tack för alla tips – NI inspirerar mig varje dag. Just därför är det så roligt att skriva den här bloggen. Det är ett rent nöje när man har så trevliga läsare som ni!

Ni är så fina, var och en av er.

Må gott kära, så hörs vi!

Mat, Självhjälp

Olika ätrutiner – ätstört eller normalt?

Hej vänner!

Tack finaste för alla historier och beskrivningar till gårdagens inläggg om att leva i en relation när man har en ätstörning:

Inget sex men smal

Väldigt intressant läsning för både mig själv och alla andra som själva inte har haft någon partner under sjukdomsåren. Vi har ingen aning om hur det är! Det är så värdefullt att få höra om hur andra har det. Jag uppskattar att ni är så generösa med att dela med er trots att det är ett så skört ämne. Tack raraste!

En annan sak som jag tänkte att jag måste få skriva av mig om är lyckan när man en dag upptäcker att man har slutat med – som annars är mycket vanligt – att gå runt och se på sig själv som ätstörd.

Jag tänkte på detta senast igår.

När ändrades egentligen den här synen på mig själv?

Jag har under hela min sjukdomsperiod konstant sett mig själv som ”anorektikern” oavsett sammanhang. Men idag har jag nästan svårt att se på mig själv som ens ”ätstörd”(knappt att jag vågar skriva det men det är så det känns iaf…)

Men visst, det finns fortfarande en del saker som jag har svårt för.

En av dessa saker  är t ex att äta lunch för tätt in på frukosten (eller snarare generellt har jag svårt för att måltider kommer alltför tätt in på varandra, 3-4 h har jag upptäckt är en bra och trygg rutin som känns väldigt bra).

Även en sådan sak som att äta en måltid alltför snabbt känns inte alls bra (vill ha minst 20 min, helst 30 min).

Så när jag tänker på min ”ätstörning” (?) idag så är det inte längre själva maten som tänker på utan funderar mer över olika situationer som exempelvis dem ovan. Jag har med  andra ord svårt att i olika sammanhang veta vad som egentligen är friskt och vad som tillhör sjukdomen?

Samtidigt funderar jag också på, måste jag egentligen veta detta?

Jag har både vänner och kollegor som utan problem äter sin lunch på 10-15 min och när jag själv knappt har kommit halvvägs genom måltiden på den tiden blir jag stressad av tanken på att det är min sjukdomshistorik som är ”felet” till varför inte jag kan göra som mitt sällskap (samtidigt vill jag innerst inne inte äta på det viset, jag har lärt mig njuta av maten och tycker det känns lyxigt att få några minuter att verkligen kunna känna in både dofter och smaker, riktig mat är ju så himla gott!)

Det är samma sak när jag har sovit över hos någon. Vi har då tagit en lång sovmorgon och käkar därför en rätt sen frukost. Men sen dröjer det bara ett par timmar och personen vill ”redan” (tycker jag…) äta lunch. Vet inte om detta beror på att personen inte åt tillräckligt mycket vid frukosten så att han /hon redan har hunnit att bli hungrig eller om det beror på att personen ifråga alltid äter lunch vid ett visst klockslag oavsett vad tiden var när frukosten intogs (dvs personen äter lunch den tiden av ren rutin snarare än om han / hon är hungrig eller inte).

Det är sådana här situationer som idag påminner mig om min bakgrund och vad jag har med mig i bagaget.

Jag ska även erkänna att jag i många fall kan känna mig ”friskare” än mitt umgänge som aldrig sjävla har haft några ätstörningar. I alla fall när det kommer till sådant som att jag har fått så genuin kunskap om och själv länge praktiserat, dvs att äta kroppsvänligt (fjäskat för blodsockret = ätit regelbundet, noga med järn, saltat, tugga och framförallt  noga med att äta av hela kostcirkeln och inte ensidigt av t ex enbart kolhydrater , protein eller fett).

Kanske är det därför som t ex min frukost mättar helt lagom i 4 h innan min hjärna signalerar ”Nu lunchdags!”. Inte som min vän som på förmiddagen helst äter en kanelbulle mellan frukost och lunch.

Det är alltså i sådana här situationer som jag blir osäker, vad är egentligen rätt och vad är fel?

För om jag fortfarande är mätt och inte det minsta sugen på en förmiddagsfika, är det då fel att avstå?

Detta får avsluta min dag och jag bollar med glädje vidare frågorna till er.

Skulle vara intressant att få höra från lite olika håll. Både från er som är sjuka, är friskförklarade, aldrig haft någon ÄS eller kanske t.o.m. arbetar du professionellt med äs?

Berätta!

Ätstörningscoach

Friskt umgänge = bästa medicinen mot ätstörningar

Det här kan vara min sämsta bloggvecka någonsin.

Men om jag ska vara helt ärlig så är det väldigt svårt för mig just nu att slå på datorn och stressa fram ett inlägg inom ramen för ätstörningar.

Av den enkla anledningen att mina tankar för tillfället är någon heeeelt annanstans!

Det händer så mycket kul den här veckan och jag försöker bara glida med och njuta så mycket som möjligt.

Veckan är fullspikad med teambuilding, samtal och möten om karriärsutveckling, Grands julbord och allt fixande inför julafton på fredag.

För en gång skull tycker jag det är roligt med alla sociala aktiviteter som sker.

För första gången i mitt liv upplever jag dem inte som ”jobbiga” eller att de ”stör” mig utan istället är det enbart roligt då jag inte längre har någon stress att jag måste hinna pressa in ångestframkallande träningspass mellan varven.

De här sista veckorna har motionen verkligen legat helt i botten men å andra sidan har jag skaffat mig full pott i social kompetens. Inte dåligt alls!

… Och som jag övar och ligger i!

Försöker  verkligen delta i så mycket som möjligt, friska människor är den bästa medicinen mot ätstörningar – men det visste ni säkert redan vid det här laget?!

Att få skratta riktigt högt minst en gång om dagen tillsammans med människor som man känner sig trygg med är superviktigt.

Så det är vad jag gör den här veckan.

Skrattar, hänger ut och njuter av alla julförberedelser.

Förr har jag aldrig hunnit reflektera över att det trots allt är dagarna fram till jul som man verkligen kan och bör passa på att mysa ner sig ihop – dvs inte enbart på själva julafton.

Jag lovar att komma med mer ”vettiga” inlägg efter jul.

Så länge får ni alltså stå ut med mina högst ointressanta dagboksliknande ego noteringar.

Men kanske kan även dem fylla en funktion ibland..?