Ätstörningscoach

Sluta svälta – free your mind!

Åh, vad härligt med en kväll hemma igen – äntligen!

Känns jättekonstigt att bara för ett halvår sedan hade jag aldrig något att göra efter jobbet. Träffade aldrig någon, gick aldrig ut.

Istället satt jag motvilligt hemma och stirrade i väggen för att få tiden att gå (alternativt slötittade på TV – vilket jag egentligen aldrig har gillat).

Jag bodde i  en mindre stad och hade ingen aning om hur jag någonsin skulle kunna hitta nya vänner. Det kändes fullständigt omöjligt och tanken gjorde mig väldigt ledsen.

Vad hade jag egentligen kämpat för?

Jag hade ju gjort min läxa.

Ätit duktigt. Gått upp i vikt.

Fått tillbaka mitt intellekt och snabba tunga.

Men jag hade ingen att dela min nyvunna frihet med.

I och med att mina hormoner hade börjat fungera igen började jag plötsligt att kunna känna saker igen. Efter åtta känslokalla långa år.

Förutom min kamp att lyckas välja bort anorexin var de här ”ensamhetskänslorna” som plötsligt omslöt mig efter viktuppgången,bland det värsta jag någonsin har varit med om.

Jag insåg plötsligt hur ensam jag var – på riktigt (under anorexin och träningsnarkomanin hade jag aldrig brytt mig, då ville jag ju vara ensam så att ingen skulle kunna komma i vägen  för mig och mitt missbruk!).

Att flytta till Stockholm har verkligen varit bland det bästa jag gjort i hela mitt liv.

Det är tråkigt att det ska behöva vara så men i en större stad finns det fler möjligheter och för mig har flytten den här gången (har bott här förr) varit enormt positiv. Den här gången var jag redo för det och förberedd på vad som skulle krävas av mig.

Att bygga upp en helt ny vänkrets är skitsvårt. Det är det för vem som helst. Oavsett om man är ätstörd eller inte.

Det har varit en nyttig grej för mig att nästan varje vecka ”tvingas” träffa en ny person. Lite som speed dating – ibland har det klickat och ibland inte.

Att våga rensa i  sin umgängeskrets och möta nya vänner tror jag väldigt många skulle må bra av.

För egen del är jag stenhård nu för tiden med vem jag släpper in. Jag är noga med att inte ha några energitjuvar omkring mig. I alla fall måste jag se till att balansera upp de stunderna med personer som verkligen GER energi och inte bara tar.

Detta är superviktigt!

Andra saker som jag uppskattar med Stockholm är att allt händer här.

Tidigare i veckan var jag på Beautiful Business Award 2011 som var lika bra som föregående år (förutom årets goodie bags som får ett litet minus). Men det kan jag definitivt stå ut med för att få uppleva en sådan härlig kväll, fullproppad med inspirerande kloka och modiga kvinnor!

Jag var där med en tjej som jag heller inte har känt speciellt länge men som jag är väldigt glad för.

, nu vet ni lite bättre var jag har hållit hus de senaste dagarna.

Förstår inte hur folk med heltidsjobb hinner få tid över till att blogga?! I alla fall inte om man vill ha ett något sådär fungerande socialt liv?!

Och ett rikt socialt liv är något som definitivt är prioritet nummer ett i mitt liv – det står högst upp på min motivationslista.

Ååååh, det är så spännande att upptäcka sig själv i vuxen ålder och få uppleva personen som man blivit efter svälten…

En fantastisk lyx och förmån som jag unnar varenda en som läser här!

Håller tummarna för att du också ska våga!

Kram vännen!

Självhjälp

Nya vänner efter anorexin – hur?

Hej bloggen!

Tack för alla fina uppmuntrande kommentarer igår: Hitta nya vänner – en av livets jävligheter. Avskyr verkligen att vara en snyftare men ibland är det bara så skönt att få ventilera.

Som många av er underströk inser jag att det är en del i friskprocessen men det hindrar inte att det gör ont ändå.

Här kommer några av era egna rader:

”En fegis. Ja det är man ibland. Fast det spelar ingen roll att man är det. Det spelar ingen roll att du är det idag. Snarare tvärtom. Det visar ju att du, och, precis som alla andra, bara är en människa. Det visar att du har känslor. Det är bra.

Allt är ju som det ska”! / Helena

”Att må dåligt av ensamheten är i sig ett tecken på bättre mående (kanske inte mycket till tröst just nu men ytterligare något att lägga till pluslistan imorgon)”. /Erika

”Ensamheten tror jag är något alla människor kämpar med, oavsett ålder, vikt eller psykisk hälsa. Det är en form av existentiell ångest var och en behöver finna sitt sätt att hantera”. /Johanna

”Det är väl det som ingår i att bli frisk. Att man inser vad man har förlorat och förstår hur dumt det är”. / Lovisa

”Jag minns att jag förr i tiden kunde vara nöjd när jag lyckades få en helg helt fri att spendera med mig själv (och ätstörningen). Inte längre. Och det är som det ska vara”. / Stella

”… det du känner är bra.
Jag lovar.
Det är bara ett utav så många tecken som visar att du är starkare än ätstörningen.
Att ensamheten som äs medför inte längre är den varma, trygga vagga den i så många år lurat dig att acceptera och föredra.
Jag tror på dig och på att underbara saker kommer till underbara människor.
Sådana som du”. / Maria

Sofia fick mig plötsligt att brista ut i skratt mellan tårarna (vet inte om det var tanken men dina ord blev en sådan härlig kontrast i kommentatorsfältet – hade för övrigt gärna pratat både om skolan och allt annat i livet) 😉

”Jag hade gärna bjudit på middag om jag hade bott i Stockholm, och så kunde vi druckit vin och filosoferat om skolan och hurvida den bidrar mer eller mindre till klassamhället nu än för 30 år sedan.”

Det är lustigt hur känslorna kan svänga men idag känns det mycket bättre, trots att jag i praktiken är exakt lika ensam som igår. Lustigt det där…

Även om det går över och att jag vet att det sociala kommer att lösa sig en dag, även för mig, går det inte att komma ifrån att det gör ont dagar som igår.

Det mesta som ingår i friskutvecklingen, dvs vad som händer för varje kilo man går upp som t ex bättre sömn, gladare humör, köpa större kläder, hormoner, får finnar, kroppsdelar växer, man blir hungrig oftare och liknande. Detta är ju sådant som man på förhand har fått veta att det kommer att ske då det är saker som behandlingspersonalen vanligen förbereder patienterna på och hur man senare ska kunna hantera dessa situationer.

Jag vet inte om det bara är jag eller om det är för att det var så länge sedan som jag var i kontakt med vården?

Men för 5-6 år sedan så hörde jag aldrig ett ljud om alla de känslorna som skulle slå mig hårt den dagen som jag skulle ha utvecklat tillräckligt med hormoner för återigen känna och förstå vad livet går ut på, dvs hur viktiga nära relationer är.

Vet inte vad detta beror på…?

Är det för att informationen aldrig har nått vårdpersonalen för att den tidigare patienten inte återkopplar från och med den dagen som man slussas ut från enheten då friskvikten är uppnådd? Som en del av er vittnar om så är det lätt hänt att man väljer svälten igen istället för att ta itu med verkligheten. Att försöka bygga upp ett socialt nätverk på egen hand är oerhört tufft, särskilt i vuxen ålder.

Jag hade själv gärna tagit emot stöd i form av en särskild kontaktperson när det gäller just den sociala biten.

Att skaffa sig ett socialt liv igen är rent ut sagt skittufft och just därför behövs det en fungerande stöttande eftervård som fokuserar på detta när ett friskt BMI är uppnått och personen ifråga är kapabel att verkligen bry sig om, ta hand om relationer och ingå i sociala sammanhang.

Ätstörningscoach

Det går bra nu…

… och det är fasiken inte en dag för tidigt.

Det är min tur nu – livet ropar och lockar som sjutton!

***

Det blev en plötsligt knäpptyst här inne, var länge sedan jag lät det gå två dagar i sträck utan att uppdatera något alls.

Hinner egentligen inte skriva mer ikväll heller. Veckan som nyss har gått kan ha varit en av de bästa i mitt liv på flera år. Det är ingen som helst överdrift!

Dock tänker jag inte bli mer personlig än så här. Ni får ha överseende med det.

Ni får trots allt veta allt med tiden.

En snabb resumé av min veckan:

Inspirationskväll på Hotel Rival i måndags!

– Över två timmar på favoritfiket Gildas rum

– Snick-snack med världens bästa M!

– Badminton med nyfunna X!

– Skålande, firande, kristallglas och champagne!

Veckan har gått fort och jag är tacksam över att vara iaf lite ”tillbaka” på rätt sida av livet igen.

Ni som följt min resa vet ju att själva biten med att få till ett fungerande socialt liv igen har varit riktigt tufft.

Det är fortfarande svårt men till skillnad mot i påskas så tror jag faktiskt att det kommer lösa sig även för mig… Vilket jag inte alls trodde i somras och började tvivla på varför jag egentligen kämpa..?  Om det inte fanns någon kvar att umgås med varför försökte jag ens fortsätta kämpa?

Men det går.

Det har jag fått bevisat för mig!

Vecka för vecka blir det lite lättare även fast stegen är pyttesmå när det gäller det sociala… Det är tufft men just därför är det så viktigt att man får maten att fungera på riktigt.

Relationer kräver mycket energi och därför måste man se till att äta bra!

Inget kommer till en, allt börjar med maten så mycket har jag lärt mig av resan i svältlandet.

I morgon publicerar jag namnen på vinnarna av Chokladfabrikens härliga chokladkalendrar. Tack för alla goda (och i många fall oerhört kreativa!!!) chokladrecept som fullkomligen rasat in.

Jag ska skriva ut några av dem inom de närmaste dagarna så får ni kanske lite inspiration inför julen om inte annat?! 🙂

Trevlig kväll!

Självhjälp

Svar på era kommentarer

Ni är alldeles för kloka och insiktsfulla för att det här inlägget om ensamhet och socialt utanförskap ska få passera helt förbi. Vill verkligen se till att svara varenda en!

Har varit lite efter med att svara på era kommentarer men tar skydd bakom det här resonemanget…

”Lowing expectations so you can exceed them later…” 😉

Så, slutpratat. Nu kör vi!

Jag förstår dig totalt! men jag tror att du tror att du har färre omkring dig än vad du har! Börja med personerna på ditt jobb, umgås med dina släktingar, börja någon kurs där du kan umgås med människor och sist men inte minst ring upp de vännerna som du inte orkade ha då ! Dom finns kvar, alla förstår bara du vågar säga som det är! Jag vet att du kan ! Våga bli social igen, man kan faktiskt sticka ut ta en öl själv t.e.x;)!

Med risk för att det ska låta så deppigt men jag HAR verkligen försökt ta kontakt med gamla vänner. Det blir en fika här och där men aldrig något bestående, den djupa relation som jag hade med flera av dem är borta. Att göra mer avancerade saker som olika slags aktiviteter ihop är inte aktuellt! Jo, någon kurs vill jag gärna gå på, samma sak bli medlem i någon idrottsförening med klubbliv. Sjunga i kör (på liknande sätt som i körslaget a la Marie Picasso verkar ju jättekul!), gå med i en teatergrupp, skulle även vilja lära mig rida och spela tennis och/eller långgolf… Jag har inga problem med att gå ut helt själv, t ex äta ensam på restaurang, gå på café, after beach eller liknande. Problemet är bara att jag har gjort allt det där så länge redan och efter åtta år är jag så förbannat trött på att det fortfarande ska behöva vara så. Det ger aldrig något resultat mer än att jag (oftast) känner mig än mer ensam än tidigare.

Ååh, jag förstår dig såå himla mycket!! Eg. tror jag (det har jag kommit fram till nu) är det från första stunden längtan efter kärlek man börjar ägna sig åt att kunna duga… för att bli älskad, men detta glömmer man på vägen…  Nummer ett är nog att finna likasinnade vänner… sedan att ha kul med dem, göra olika saker. Lyssna på musik ihop, skratta grilla på klippor o spela gitarr nu på sommaren Jag förstår PRECIS, mer vet jag inte vad jag kan säga just nu, bbara…du är INTE ensam!!  Jo! EN sak som är VÄLDIGT viktig… tror JAG är att det är lika galet att ALLTID tvinga sig att äta ”så som man skall”…tänk, i massa olika kulturer finns det TUSEN olika sätt att äta på… Det som är roten till det hela och SÅ mycket viktigare är SJÄLEN. Den är det viktiga. Man skall mata själen med positivitet, det viktigaste i livet är att man mår bra, har kul…jaa skulle kunna skriva lääänge om detta, väldigt länge. Mår man bra har kul, är med människor man älskar, då mår man bra, maten kommer av sig själv. Det är verkligen INTE bara mat som ger energi. JAg kan ex få MASSOR av energi av musik. Känner hur det strömmar genom hela kroppen. Skulle lätt vilja ge dig mitt nr, men har svårt att skriva det på offentliga sidor, hmm :p. Känner igen mig så mycket att det är helt galet!
Varma STOORA kramar till dig vännen!!

http://open.spotify.com/track/77NNZQSqzLNqh2A9JhLRkg

Tack för ditt härliga pepp-talk! Jag kan inte nog beskriva hur mycket jag håller med. Självklart är mat själva källan till att orka med livet men för att få ut det där lilla extra och verkligen spruta energi är de viktigt med andra utomstående faktorer som du nämner; t ex musik, ett socialt umgänge, motion i lagom doser, resor, bra böcker, filmer och tidningar, etcetera. Tack för länken, fick ett underbart moment efter att du postat den. Vi lär säkert träffas på en bloggträff framöver, ser fram emot detta tjejen 🙂

Åh, jag förstår dig helt och hållet. För tre månader sen så kände jag precis likadant. Jag hade inte haft några riktiga vänner på länge, länge. Men så vände det! Helt plötsligt. Och jag lovar, en vän blir snart flera vänner. Det kommer! Ge inte upp.

Nej, jag vägrar ge upp. Många har det betydligt värre än jag har. Visserligen saknar jag vänner och svårt med maten i en del fall men på det stora hela har jag en enorm frihet. Det mesta jag drömmar om kan jag faktiskt uppnå. Majoriteten av människorna på den här jorden har inte en chans att lämna sitt eget land pga svält, krig, fattigdom, handikapp, sjukdomar och annat elände. Jag är säker på att min situation löser sig så smånigom, frågan är bara när? Ni får stå ut med att jag gråter ut och deppar ihop här lite emellanåt tills dess att det sker…

Jag är tyvärr ensam ännu… Känns som om alla utom min man har gett upp på mig för längesen, och de andra ser mig enkom som den som är och förblir en sjukdom/diagnos. Det är inte så himla kul, men min tanke för att bryta med det är att besöka kulturevenemang (mitt f.d. yrkesområde) i större städer och försöka nätverka, t.ex. bokmässan i Gbg i sensommar… Fast för det mesta är det ganska tyst och ledset här hemma.  Låt oss smida en plan ihop! ”supersize my posse” (kan du nåt bättre ord för bekantskapskrets? :p) eller nånting. Jag kan ha vissa förslag i och för sig, ge ett tecken så kan jag skicka dig lite tips och trix

Du får gärna skicka mig lite tips och trix… 😉 Maila på vagenfran37kg@spray.se När är förresten bokmässan Gbg i år?

Å härliga du:) jag känner så väl igen mig i det du beskriver! Jag har till och från i perioder när jag blivit allt bättre från anorexin känt och upplevt precis det här. Hade du varit lite närmare hade jag kramat om dig och talat om att Du är INTE ensam även om det kan kännas så. Jag tror att det finns många som vi som känner såhär, när precis allt kretsat kring ätstörningen finns det inte plats för något annat och när ätstörningen får mindre och mindre plats uppstår ett naturligt tomrum. Det här tomrummet behöver fyllas på med annat…Jag hör av mig!
Största kramen och oändligt mycket tankekraft!

Du är alltid lika härlig och framåt du. Vi fortsätter hålla kontakten så ser vi vad som händer i sommar och till hösten =)

Ja, jag kan bara nöta samma fras som i alla inlägg före mig: det är samma här, jag känner precis samma sak! Gråter över ensamheten, gråter över att mitt liv har tappat innehåll, över hur tomt det är utöver måltider och de få timmarna jag jobbar som volontär på ett äldrecentrum. träffar någon vän över en fika i stan ibland, men det är allt. har ingen vänskapskrets att tala om, överhuvudtaget ingen där jag bor. Ensamheten är en av de känslor som är svårast att uthärda tycker jag. den äter upp mig inifrån. Men hur gör man för att skaffa sig ett nytt kontaktnät vid vår ålder, när andra redan är fullt upptagna mitt i sina liv? Tänk om alla vi som läser detta, och känner igen oss, kunde samlas. vad mkt glädje och energi vi skulle kunna dela med oss av till varandra! Det räcker inte att känna gemenskap på nätet, det är i verkligheten livet levs. Stor kram, och än en gång tack för ditt engagemang med bloggen som gör den så fantastiskt aktuell och innehållsrik.

Åh, Johanna. Du har så himla rätt. Internet är en sak men livet som vi lever 24/7 utanför bloggarna är en helt annan femma. Och visst verkar vi vara väääldigt många som känner likadant? På sikt hoppas jag kunna utveckla ett slags nätverk eller någon annan eftervård för alla oss som befinner oss i den här situtionen. Vi längtar alla efter relationer men pga vårt handikapp med maten har vi hamnat utanför gemenskapen. En hjälp tillbaka är inte för mycket begärt men frågan är hur en sådan verksamhet ska finansieras? Kanske kan man hitta investerare eller på annat sätt få bidrag till att starta upp något? Vad tror ni?

Det är skrämmande att se hur detta fenomen tycks vara verkligheten för så många. jag hatar den här ensamheten och jag hatar att min familj inte riktigt kan förstå den, att jag inte riktigt kan förklara den. ”ring till någon”, ”fråga om någon vill följa med”. grejen är att det då bara blir ett tillfälle, inget mer. varför har man inte inom vården riktat någon som helst uppmärksamhet och informerat om detta? det är en sådan väldigt viktig del i processen att bli frisk. alldeles för mycket fokus riktas mot vikten enligt mig när det är så mycket annat man behöver arbeta med. är man ens medveten om denna situation? Jag får också skuldkänslor över den avundsjuka jag känner mot att andra verkar ha det så lätt. ser de t.ex. en kille de gillar är det inte ofta det tar lång tid innan de har något tillsammans. det kanske låter desperat och fånigt, men jag längtar efter den närheten och vänskapen. jag har ingen lust att sitta ensam framför tvn varje kväll…mycket bra ämne att ta upp, uppenbarligen måste något hända inom vården!

Känner så väl igen med att det bara blir ett tillfälle och sen inget mer… Jag hoppas någon som jobbar med ätstörningar och brinner för sitt yrke läser den här diskussionen och vågar höra av sig… Kanske kan vi tillsammans skapa och finansiera ett nätverk eller påbörja utvecklingen av en bättre eftervård? Det är faktiskt 2010 nu. Dags för ÄS-vården att lyftas till en ny nivå!

Jag ser att det är fler än jag som förstår hur du mår. Jag är inne i den svackan just nu. När jag inte gråter så sover jag. Jag tycker inte du ska vara avundjsuk på andra, ok om det handlar om att du vill ha gemenskap. Men tänk på hur stark du har blivit, hur du har kämpat, på EGEN hand. Det är starkt och jag beundrar dig så fruktansvärt mycket. Jag önskar att jag kände dig, jag skulle vilja krama om dig och säga att allting skulle bli bra. Att vi skulle ta oss ur den sista skiten – en gång för alla!

Jag är inte avundsjuk på andra men oerhört frusterad över min egen situation. Jag unnar verkligen alla som har någon den glädjen och värmen som det innebär. Men jag längtar halvt ihjäl mig och på ett sätt kan jag också tycka att det är bra, det är ett friskhetstecken att jag känner så och jag tror jag kommer vara väldigt redo för relationer när det väl lossnar.

Jag har precis hamnat i den här situationen själv, efter att länge varit helt övertygad om att jag ÄR en ensamvarg, jag BEHÖVER massvis med tid för mig själv, jag BEHÖVER INTE någon annan… Jag har insett att det är min ätstörning som intalat mig detta. Så många, många gånger jag tackat nej till människor som bett mig följa med, umgås, osv.. Jag förstår ju verkligen att de slutat fråga, jag svarar ju nej varje gång. Hur bryter man ett sån´t här mönster egentligen? På min behandling på BUP, som jag precis avslutat, fick jag rita upp hur mitt liv ser ut i en stor cirkel, som en mattallrik. Jag ritade upp i ”tårtbitar” hur mycket plats ex. maten, träningen tar.. och min behandlare ifrågasatte vad jag ska göra på matens tårtbit, när denna tårtbit successivt blir mindre. Ja, jag vet inte!?!?

Jag är nyfiken på hur ni gick vidare sen? Hjälpte BUP  dig med att kunna verkställa svaret på frågan? Hur har det gått sedan du avslutade din behandling?

Jag kan tyvärr bara instämma med övriga som har svarat före mig – jag är otroligt ensam, ensam om mina tankar, ensam om min vardag. Jag träffar folk då och då men det är mer som att det blir korta avtryck i dagen och aldrig leder till några bestående relationer! Alla mina vänner har skaffat familj och barn och de få gånger vi träffas blir det väldigt kort och alltid bara fika för att det var bara det som jag klarade förut – nu när jag vill göra annat, klarar att äta middag är det ingen som vill längre och jag inser ju att det är mitt eget fel, att jag själv satt mig i situationen. Tyckte att Lorenas idé var super – kan vi inte fixa oss ett kompisforum där vi skapar mötesplatser för oss alla som behöver? Det är inte lättare att bo i Stockholm by the way, tycker att alla här är med sina vänner som de har redan och inte vill släppa in nya så tror inte på att det hjälper att flytta till huvudstaden. Men eftersom många har skrivit att det går att vända, att det går att hitta nya gemenskaper får vi kanske sätta vår tillit till de orden och fortsätta ge oss ut och söka!

Ett slags internetforum är en bra början. Är det enkelt att skapa? I så fall skulle jag kunna upprätta ett här på bloggen. Samtidigt så är jag väldigt sugen på att skapa ett ”fysiskt” nätverk/verksamhet som finns ”på riktigt”. Ett nätverk som ordnar regelbundna träffar, aktiviteter, resor, fikaträffar, videokvällar, after work, bokcirklar och liknande. Åhh, blir så himla sugen när jag tänker på allt man skulle kunna göra. Brukar det inte finnas mycket bidrag och startkapital att söka för att kunna dra igång såna här saker? Minns att när jag var yngre fick vår fritidsgård kapital från kommunen för att vi skulle ha en ”tjejgrupp” där vi gjorde en massa roliga grejor ihop.

Underbara Anna! Det gör ont i mig att höra dig sa ledsen. Men sorg som denna är en viktig del av ens liv. Och ibland är det viktigt att komma i kontakt med sin egen sarbarhet. Even if it sucks…
Bor i och för sig langt bort men för en bloggträff eller dyl. skulle jag gärna packa min kappsäck!
Anytime you need a friend! Jättekram!

Tack underbara du! Känner på mig att vi nog borde bli ganska många på nästan bloggträff… Ja, då får du packa kappsäckan gumman 🙂

Nu handlar inte detta om samma sak, men jag förstår dig. Har EXTREMT lätt för att bli ILLröd i ansiktet, vilket har lett till en slags fobi om att bli röd i ansiktet. Varje minut & sekund i skolan har jag grov ångest för att rodna, kan ju liksom inte koppla av eller prata ett skit. Låter nog töntigt i andras öron men det är en sån här sak som man måste ha själv för att förstå. Jävla skit!!! jag är egentligen jättesocial.

Jag förstår dig! Jag har också lätt för att rodna. Inget jag tänkte på tills när jag började på högstadiet och en kille var så snäll att påpeka detta för mig. Som tur var hade jag redan då rätt mycket skinn på näsan och därför passerade hans kommentar som hastigast förbi. Men små saker blir lätt stora och skadan är snabbt skedd. Jag rodnar fortfarande hela tiden men det gör man faktiskt även fast att man inte skäms över det man säger, ofta räcker det med att man är väldigt entusiastisk/ivrig/brinnande för det man ska säga. Det bevisar bara att det du vill få sagt är viktigt för dig! Kramar till dig!

Ser att det är många som känner likadant, likaså jag…
Synd att du inte bor i Sthlm, då hade jag gärna setts o tagit en fika eller så
Vart bor du nu? Om du inte vill berätta på bloggen får du gärna maila mig om du vill.
Kram

Jag bor på västkusten, en bit från Göteborg. Möjligen blir det en flytt till Sthlm i höst. Oklart än så länge. Berättar mer om detta så fort jag vet mer.

Till inlägget ”Fundersam” fick jag den här kommentaren:

På capio på löwenströmska blir dagvården litet så där som du beskriver ditt ”himmelrike” det ger verkligen massor att det finns så många fina tjejer (med alla möjliga ätstörningar, inte bara anorektiker) som alla ser olika ut och har olika saker i bagaget.

Det låter jättebra! Men vet du om detta enbart gäller på Capio i Sthlm eller i hela Sverige?  

Ångest, Mat, Självhjälp

Ätstörningsvården – vad fattas?

Jag vill höra era åsikter om ätstörningsvården. Dela med er av era egna erfarenheter i kommentarsfältet alt. maila mig på vagenfran37kg@spray.se

Vi kom in på ämnet under bloggträffen i förra veckan. Vi hade alla olika erfarenheter från vården. Vissa mycket bra och andra mindre bra.

Följande frågor är jag lite extra nyfiken på:

Vad har varit bra?

Vad har varit dåligt?

Hur skulle vården kunna bli bättre? Vad saknas?

Som ni säkert känner till så finns det ju även massvis av olika slags livscoacher som man kan anlita. T ex finns det viktcoacher och träningscoacher som hjälper en att gå ner i vikt och/eller börja träna.

Men min fråga till er är, vad tror ni om begreppet ”ätstörningscoach”?

Det skulle i så fall vara en person som man kan ringa till och/eller träffa för att få stöd i vissa situationer som t ex att klara av att laga mat och baka, som måltidssällskap/stöd i hemmet eller på restaurang, någon man kan ringa till vid panikattacker och/eller ångest, någon som tar med en ut/bryter isoleringen och lär personen att leva ”på riktigt” igen (dvs påminner personen om vad den går miste om så länge ätstörningen får fortsätta).

Hur låter det?

*****

Du kan faktiskt välja själv hur vägen till ett friskt liv ska se ut. När du väl bara har bestämt dig så går det fortare än du tror.