Självhjälp

Vem väcker tigern i dig?

Vem väcker, utvecklar och inspirerar dig?

Vem minskar det sjuka och förstärker det friska i dig?

***

Uppdaterad lista över inspirationskällor

Jag brukar prata om hur viktigt det är att aldrig glömma bort vem man är. Vilket är lättare sagt än gjort när ätstörningen milt uttryckt spökar i ens hjärna 80-90% av dygnets vakna timmar.

Min friskprocess har självklart inte grundats enbart på att lyssna och se på följande personer men liksom många andra saker har och är de fortfarande en viktig pusselbit för min utveckling. En snabb titt på den här listan så påminns jag om vilket håll jag ska gå. Vad som är rätt för mig.

Det finns ingen fulländad människa, ingen är perfekt. Därför är det bra att ha många olika inspirationskällor så kan man plocka små bitar som man gillar hos dem.

Det vore konstig om ni höll med mig för vi är många tusen läsare här på bloggen och lika många personligheter finns det (och var och en måste själv identifiera de egenskaper som man vill förstärka i sig själv). Så er egen lista med inspirationskällor skiljer sig säkert från min.

Syftet är att minska det sjuka i sig själv, utveckla det friska och de egenskaper som man var nöjd med innan dess att ätstörningen gjorde entré i sitt liv.

Egenskap som jag påminns om och själv strävar efter att utveckla när personen hörs/syns är:

Alexandra Dahlström (Tuff brud)

Alexandra Pascalidou (Smart och sympatisk)

Andreas Lundstedt (Sprallig, pigg)

Anna Skipper (Business Mindset)

Bea Szenfeld (Sätt-dig-inte-på-mig!)

Bob Hansson (Ödmjuk, varm)

Doreen Månsson (Principfast, konsekvent)

Ebba von Sydow (Skinn på näsan, driven)

Helena Bergström (Förmåga att kunna skifta perspektiv)

Jacob Öqvist (Avspänd, ”livet är till för att levas”-attityd)

Kjerstin Dellert (Stolt)

Laila Bagge (Ambitös men ingen robot/mänsklig)

Lill-Babs (En massa jävlaranamma)

Leila Lindholm (Bestämd, rak)

Morgan Alling (Empati)

Måns Zelmerlöw (Energi, solstråle)

Nanne Grönwall (Omtänksam, generös)

Ola Lindholm (Humor, intelligent)

Petra Mede (Glimten i ögat i men med mycket seriousness)

Robyn (Stencool, upprepar inte historien, skriver den själv)

Marit Bergman (Trygg)

Magnus Uggla (Lättsam och eftertänksam)

Morgan Larsson (Förståelse för andra)

Stina Dabrowski (Skarp, rakryggad)

Tom Sjöstedt (Skojfrisk)

Stina Wollter (Bästa väninna-egenskaper?)



Självhjälp

Lightsaft, lightläsk

Hur ofta blandar och äter du det här?

Har du räknat på hur många flaskor sötningsmedel du har gjort av med totalt?

****

Det blir ett snabbt inlägg sen ska jag skynda ut i det vackra vädret här i Göteborg. Kanske blir det mys på en uteservering ikväll eller också kanske kvällshäng i en park. Jag älskar verkligen sommaren, är så långt ifrån en vintermänniska som man kan komma!

Men innan jag drar tänkte jag bara skriva ner en annan sak som jag kom att tänka på innan idag på lunchen. Jag har haft perioder då jag inte ens kunde tillåta mig kaffe eller te (spelade ingen roll hur koffeinfria, gröna, röda eller örtiga de var), det enda som var okej var vanligt vatten. Lightläsk och lightsaft var också big no, no!

Efter renlevnadsperioden vet jag inte riktigt vad som hände men plötsligt drack jag stora mängder lighdricka VARJE DAG. Jag minns att jag tänkte att detta inte var okej, ett glas kunde man kanske dricka men jag drack alldeles för många (exakt hur många är för genant för att jag ska kunna skriva ner det).

Idag dricker jag lightläsk någon gång per vecka men i måttliga mängder, några glas per gång. Med andra ord också ett dåligt beroende som jag är otroligt glad att jag har lämnat bakom mig. Vill inte tänka på hur min kropp skulle må med så mycket konstiga kemiska medel i kroppen efter så många år… Vi vet faktiskt inte hur cancerframkallande alla de där sötningsmedelen egentligen är… Eller hur?

Livet som ätstörd blir rätt trist och att kunna dricka hur mycket saft som helst utan att få i sig en enda kalori är väl en anorektikers högsta dröm?

Anorexi är verkligen en livshotande sjukdom på alldeles för många sätt; att man svälter eller tränar ihjäl sig, äter ihjäl sig (ensidigt + t ex alldeles mycket sötningsmedel), depressioner, svag livsgnista samt bestulen på sin frihet och ett riktigt liv.

Ber om ursäkt för babbligt inlägg men tankarna spretade  åt alla håll och kanter.

Vi hörs när vi hörs…

Mat, Självhjälp

Matporr

Fick ett läsarmail som jag inte kan låta bli att svara på här:

”Jämfört med alla andra som bloggar om ätstörningar så visar du VÄLDIGT SÄLLAN bilder på mat!? Varför Matbilderna gör ju hela bloggen, skärpning Anna!!!”

1. Teorin bakom den här bloggen är att fokusera på det friska, inte på det sjuka och ätstörda.

2. Bilder på mat är inte alltid = friskt

3. När jag var som mest ätstörd läste och klippte jag ut matbilder och recept på  samma sätt som andra läser porr.  Inget jag är speciellt stolt över och en sjuk jämförelse för vissa men jag tycker det är en mycket bra liknelse.

Jag kunde sitta timvis med näsan i mattidiningarna. Därefter uppnådde min svältande hjärna den tillfredställelse som den behövde (att äta med ögonen och fantasin var allt jag kunde tillåta mig själv att göra, därav denna extrema matfixering). När jag tittat klart äcklades jag alltid av mig själv och såklart skämdes jag över mitt skumma beteende. Jag förstod ju att det egentligen inte var friskt att läsa tidningarna på det där sättet. På samma sätt hade jag även en period då jag som ortorektiker ”missbrukade” internets alla hälsosidor, communities och kvällstidingarnas egna hälsosajter.

Så absolut finns det en tanke här med att undvika onödigt mycket matporr. Det finns så många andra bloggare som exponerar er för det. Jag laddar hellre era hjärnor med något mer kreativt som kanske kan få hjärncellerna att aktivera  områden i huvudet som vanligtvis ignoreras eller aldrig ens får chansen att tänka på pga svälten. Ibland lyckas jag med det och det är alltid lika kul!

Men till dig som skrev mailet, du är alltså inte ensam om att tänka så här. Men jag lovar, när man väl börjar äta ordentligt så avtar den här fixeringen vid matbilder väldigt snabbt. Det är helt enkelt inte lika spännande längre eftersom hjärnan får sitt näringsbehov uppfyllt och inte behöver fantisera om maten som något svåruppnåligt.

För mat är faktiskt inget man ska behöva drömma och längta efter. Mat är ingen fantasi utan en naturlig del av dagen och något som vi alla äter och är i kontakt med åtminstone 5-6 ggr varje dag.

Ångest, Mat, Träning

Resfeber

För ett år sedan var mat och träning största hindret för varför jag inte vågade resa eller bo någon annanstans.

Idag, 10 månader senare så har jag ätit, umgåtts och sovit ihop med en nära vän  i nästan 3 veckor.

Rekord.

Allt är möjligt. Du kan verkligen bli precis så frisk som du vill.

Det är inga vackra ord utan sanning.

*****

Jag vet. Jag har knappt skrivit någonting om hur jag har haft det där borta.

Men efter nära 3 veckor i USA har jag åter kommit in i de gamla vanliga rutinerna: Äta, jobba, sova, äta, jobba, sova och så rullar det på. Låter kanske rätt trist men jag trivs rätt bra med det.

Visst törstar jag fortfarande efter gemenskap och nära relationer men bortom denna frustration så tycker jag faktiskt att mitt liv är mer än okej.

Jag är lycklig.

Många  som skulle få höra om min bakgrund eller plötsligt en dag upptäcka att jag bedriver en blogg och därigenom få reda på min sjukdomshistorik skulle nog bli ganska förfärade och ställa sig rätt skeptiska mot att jag verkligen kan klassa mig själv som en person som är glad och lycklig över allt som livet gett mig.

De flesta skulle nog snarare se på mig med sorg i blicken och tycka synd om mig och min så länge isolerade och kalla bubbla.

Men jag är faktiskt genuint glad. Och det säger jag inte för att jag är frisk för det är jag inte. Men jag är tacksam för allt jag har ändå.

För om det är något som jag verkligen har lärt mig av att leva ett fattigt ätstört liv så är det att fokusera på vad jag har och vad jag kan snarare än att hänga upp mig på allt som jag skulle kunna saknar eller fortfarande inte kan tillåta mig själv eller utföra.

För ett år sedan hade jag inga resplaner alls. Det skulle löjligt att en tänka tanken. För hur skulle det ha sett ut?

Jag skulle aldrig ha lämnat Sverige om jag inte på förhand visste att hotellet hade ett gym och jag fick lov att bestämma vad kocken skulle servera mig till frukost. Jag skulle ha sett till semestra ensam så att jag hade kunnat träna och äta mat på mina egna villkor. Jag skulle inte ha ätit en glass. Än mindre mat som innehöll kalorier (typ allt alltså).

Men kanske skulle jag ha ätit frukost efter att jag vaknat på morgonen. Druckit massor med kaffe (för att döva hungerkänslorna) och ätit två kokta ägg (men givetvis kastat bort äggulorna). Kanske skulle jag ha ätit lite gurka också, i alla fall om det vore helg.

Efter frukost skulle jag ha kört cardio (kondition) i två timmar som brukligt. Sedan skulle jag tillåta mig själv en stund i solstolen och bara slappa.

Jag skulle låtsas att jag njöt av att bara få vara, ligga och läsa med musik i öronen. Om hotellets servitör eller någon annan (?) skulle erbjuda mig en gratis drink skulle jag tacka nej utan att blinka, utan att ens ha vetat vad jag tackade nej till (Ana lärde mig tidigt att allt folk erbjuder innefattar alltid kalorier och det är alltid dåligt).

Folk skulle äta glass. Jag greppade tag i solglasögonen och blundade.

Folk sprang på stan eller hade vattenlekar kring poolen. Jag fortsatte att blunda.

Unga människor  samlades lite senare i små grupper, började snacka och intressera sig för varandra. Jag såg ingenting (eller gjorde jag det?).

I resans pris ingick halvpension och kring sex-tiden var hotellets restaurang full med hungriga och förväntansfulla gäster. Jag var inte där (stod i den stunden i en trång närbutik och vände och vred på yoghurtförpackningarna för att verkligen försäkra mig om att de var lika fett-och sockerfria som texten på framsidan utlovade)

Efter middagen gick folk ut och festade, promenerade på stranden eller satt inne hos varandra på rummen. Myste och pratade.

Kanske åt dem en bit choklad eller drack några glas vin…

Jag låg ensam i min säng och försökte räkna ut hur många kalorier jag hade fått i mig under dagen. Hade det verkligen stått rätt på yoghurten? Tänk om den engelska översättningen hade blivit fel? Visste man ens vad hälsa och kalorier var här i Grekland?

Tänk om det faktiskt hade stått 110 kcal/100 gr istället för 35kcal/100 gr?!

Panik.

Skjut mig!

Hur många dagar var det egentligen kvar nu igen tills dess att jag äntligen skulle få åka hem?!?!

Självhjälp

Fastnat i ätstörningarna?

Ett litet tips till er som tycker det är svårt att tänka på saker som inte har med ätstörningar att göra. Ibland känns det som att ens huvud ska explodera av alla tankar på mat, ångest, anorexi, träning, kalorier, fett, dieter, hälsa, nyttigt, onyttigt, etcetera.
Så hur tänker man i nya banor? Hur bryter man gamla mönster?

Eller som en klok läsare uttryckte det:

”…för mig är ÄS så självklar att det är väldigt svårt att tänka bort den och se möjligheterna”

Ja, jag vet att det kan vara svårt men om man verkligen anstränger sig så ploppar det snart fram saker som man faktiskt skulle vilja kunna göra. För egen del läser jag oerhört mycket bloggar. Men jag är noga med vilken typ av bloggar. De ska göra mig glad, få mig le, skratta, längta efter ett riktigt liv med riktiga relationer. Välj helt enkelt bloggar där du märker att folk lever och är glada!

Själv följer jag t ex INGA bloggar som handlar om ÄS för ofta är undertonen ledsen och dyster. Det ger mig noll inspiration. Ingen livsglädje för fem öre. Tvärtom! Jag känner redan till alla de där dystra ångestladdade känslorna, jag behöver inte nära ätstörningen ännu mer genom att läsa om dem och injicera ångestkänslorna rakt in i kroppen. Tvärtom behöver min kropp och själ glädje, tankar om att bryta mönster, inspireras av entreprenörer, härlig vänskap, äventyr, adrenalinkickar, kreativitet, skapande, spontanitet, överraskningar – med andra ord allt som förknippas med friskhet!

Bloggare som bara beklagar sig och suckar över livet – bort med dem, läs dem inte! De ger dig ingenting ändå… ta en dag till att bara surfa upp och leta upp bloggar som är sprängfyllda med glädje istället. Det finns gott om dem och dessutom lär det hålla dig sysselsatt ett bra tag framöver… ni kommer väl ihåg min lista med hobbys/aktiviteter för ätstörda? En idé är att lägga till ”Hitta nya favoritbloggar” på den listan!

Tips på bloggar; folk som reser i andra länder, kulturkrockar, kändisar som generöst delar med sig av sitt vardagsliv (varför bloggar inte Magnus Uggla mer?!), karriärskvinnor, egenföretagare, etc.

Bloggerskor på Stureplan.se och Nojesguiden.se inspirerar mig att våga vara med och leva livet igen (även fast att jag vet att jag ligger rejält efter vad det gäller killar, sex och ”tjejskvaller”). Jag ler när jag läser om Sofi Fahrmans framgångar, en smart tjej som ”lyckats”, gör sin egen grej och får nu resa jorden runt (läs: jag är också smart och kan göra samma sak jag med, ÄS har bara varit ett tillfälligt handikapp som jag är kvitt snart!) Det finns massor med bra bloggar – ut o leta reda på dem! Använd dem sedan när ni skapar er egen motivationslista (se här och här)!

Kanske skulle du också vilja resa någonstans, ha ditt eget företag eller något annat..?

Gå till något café för att få lite inspiration och liv omkring dig – bara genom att sitta på ett café och se människor som med sina vänner beställer kaffe och smulpaj kommer vara tillräckligt för att din kreativitet ska vakna till liv.

Ge dig ut en stund bland människor, sitt inte kvar ensam hemma. Testa något nytt och testa idag!

Själv har jag redan bestämt att jag ska ut och luncha idag och för första gången testa att dricka en smaksatt caffe latte.

So long!

Ätstörningscoach

Svar på frågor del 1

Hur gammal är du?

Snart 24

Vilket stjärntecken är du?

Tvilling

Har du ngn pojk(flick?)vän?

Nej

Har du haft ngn – II – ?

Haft vaddå…!?

Vet du varför du blev sjuk?

Nej, egentligen inte. När man pratar om varför man blev sjuk finns det ofta alltid väldigt mycket spekulationer om ens bakgrund och vad som kan ha gått ”fel” som liten. Men jag känner inte igen mig i det där överhuvudtaget. Jag har alltid haft en väldigt bra uppväxt, bra/stabil familj, stöttande o omtänksamma föräldrar, bra vänner, osv. Jag har aldrig känt att jag måste vara ”bäst” eller upplevt det som jobbigt att prestera utan alla framgångarna som jag har haft i idrottslivet, i skolan, på jobbet, etcetera har kommit väldigt naturligt och är inget som jag går runt och reflekterar över.

Jag har aldrig haft ångest eller mått dåligt över att jag inte kommer kunna uppnå de mål som jag har och har haft. Tvärtom har jag alltid haft en väldigt stark tro på mig själv. Jag vet att jag kan och jag vet att jag levererar för så blir det automatiskt oavsett vad jag tar mig för. I mitt fall kanske det var en kombination av ren nyfikenhet på nya livsmedel (hälsoboom runt 2002, mkt light, etc) och att jag tyckte det var intressant (nytt intresse). En teori är att jag levde ett alltför ospännande liv just då? Kicken som jag fick av att äta så nyttigt som möjligt hade kanske lika gärna kunnat hitta i spel, sex, droger eller alkohol om jag testat det då. Jag vet inte varför det blev som det blev och jag känenr mig rätt färdig med att ha rannsakat min bakgrund. Det gör ändå ingen skillnad, bättre att fokusera på framtiden för jag ska ändå inte bli den person jag var som när ja var 16. Idag är jag kvinna och fyller snart 24.

Minns du när du själv insåg att du var sjuk?

Ja, det var när mamma tvingade mig att väga mig en dag. Jag blev helt överraskad. Hade inte själv haft koll på min vikt (min strävan var aldrig viktnedgång utan det jag åt, åt jag för att känna mig ren och hälsosam inte för att gå ner i vikt) och jag blev nog lika chockad som alla andra. Därefter kontaktade mina föräldrar ÄS-enheten väldigt fort och tack vare regelbundna samtal och besök på kliniken så insåg jag väldigt snabbt att jag var sjuk.

Har du syskon? Hur många isf.?

2 stycken

Har du husdjur?

Nej! Ibland funderar jag på en hund men inser att den kommer begränsa mitt liv för mycket. Måste kunna resa iväg med kort varsel.

Har du stor släkt?

Nej, vi är inte så många.

Har du bra relation till din familj?

Ja och den blir bara starkare och starkare. Mycket tack vare min ÄS. Kontakten med mina syskon var sämre för några år sen men i takt med att jag kämpar på stärks den och det är härligt att känna.

Tränade du mkt INNAN du blev sjuk?

Jag har alltid tränat mycket racketsporter och varit väldigt framgångsrik både där och inom skolidrotten. Hade dock aldrig några tankar på mat, kalorier, träning eller hälsa under tiden som aktiv. Men när jag blev sjuk fick jag sluta med all aktivitet direkt pga det var för stora påfrestningar för mitt hjärta. Då var jag jättearg och väldigt ledsen, det var allt jag hade tyckte jag då och det skulle man ta ifrån mig. Plötsligt hade jag bara anorexin kvar och det kändes oerhört tungt. Återupptog aldrig kontakten med det gamla idrottslivet. Känns fortfarande lite som ett öppet sår. För ett par år sen när jag började träna så inriktade jag mig helt på gym, löpning, etcetera. Inget föreningsliv något som jag kan sakna idag.

Gillar du att resa?

ÄLSKAR att resa 🙂 Gärna varma länder, USA och Storbritannien.

Vilka bloggar läser du?

Många och i olika kategorier. Läser gärna bloggar som Blondinbella, Marie Serneholt, några tjejer på Nojesguiden.se och Stureplan.se, m.fl i syfte att inte glömma bort det liv som jag också kan leva. Låter kanske konstigt men tjejerna påminner mig om hur det är att vara frisk och inte tänka på mat. Vad gör man om man inte tänker på träning och mat? Härliga inspirationskällor vad det gäller livet, tycker jag.

Gillar även Katrin (intelligent och skärpt!), Pernilla Wahlgren, Ensam-Mamma-Johanna, Stellan på Salt.se Sen har jag några utlandssvenskar som jag också läser om i olika länder + några riktiga affärskvinnor som jag har lyckats bli sina egna o har sina egna business idag. Blir en del 🙂

Varför började du blogga?

Ända sen jag blev sjuk (år 2002) hade jag fört dagbok eller anteckningar på annat vis. Jag var redan då sugen på att blogga men var orolig att någon som jag kände skulle hitta bloggen och få reda på mina ÄS. Därför lät jag bli. Men i augusti i år fick jag verkligen nog. Jag svimmade allt oftare och vågade till slut inte gå ut eftersom jag lätt fick panikattacker och på så vis framkallade svimningarna. Jag hade en fruktansvärd dödsångest något som jag aldrig någonsin hade haft innan och visste inte ens vad det var då. Samtidigt fick jag svårare att somna och när dessutom Michael Jackson dog ifrån oss så var min första tanke att det säkert var pga hans hårda fysiska träning inför de 50 konserterna som han skulle genomföra i London. Han var ju så smal och kanske led även han av anorexia eller andra ätstöringar – vem vet? ÄS är så lömskt för kroppen töms och får brister som man inte med ögat kan se utanpå men efter några år är kan det vara kört och kanske lägger något organ i kroppen plötsligt av – skitläskigt tänk om det är min lever eller mitt hjärta?! Man har ju bara ett av dem och det skulle innebära döden för mig. Det ville/vill jag inte!!!

Jag såg bloggen som ett verktyg att konkret kunna se vad jag behöver göra för att nå dit jag vill. Jag har alltid haft lättare att ta till mig instruktioner i skrift snarare än muntliga. Med min kontakt med vården hade jag ju fått alla verktygen som jag behövde men jag måste börja använda dem. Vården kunde inte hjälpa mig mer, det var helt upp till mig och i bloggen fick jag ur mig all min ångest som jag ploppar upp ibland och jag har chans att utbyta tankar med er läsare som jag vet på riktigt förstår direkt hur jag menar när jag beskriver en känsla. Bloggen är ett verktyg som påminner mig om att jag inte är frisk. Tack vare bloggen blir inte min ÄS sovande utan istället så finns det hela tiden något som knuffar och irriterar ÄS för att den ska fatta att den ska bort och att den bara tillfälligt har hamnat hos mig men att det väldigt snart är dags att söka sig vidare eller dö.

Vilken metod tro du är bäst för att behandla ÄS?

Det går inte att svara på rakt av sådär. Det finns säkert minst lika många olika metoder att bota en ÄS på som det finns insjukna individer. Sjukdomen är oerhört individuell och därför tror jag på mer individanpassade behandlingsmetoder. Det är såklart ett dyrare alternativ men eftersom sjukdomen är så extremt envis och djupt rotad hos många så tror jag det kan finnas brister med att tro att en behandlingsmetod ska ge samma resultat för 10 ätstörda personer som sitter runt samma bord. Jag säger inte att vården inte är bra, för många är den verkligen toppen! Det var flera år sen jag hade mitt sista samtal och lektioner om kroppskännedom, mycket har säkert hänt sen dess samt att det varierar var i landet du bor. Men det jag säger är att jag tror det skulle behövas ett komplement till den ÄS-vård som erbjuds idag. Detta är något som jag gärna personligen skulle vilja vara med och utveckla och redan har en hel del planer på. Det är ett väldigt spännande område och en stor hjärtefråga för mig.

Är du allergisk mot ngt?

Nej

Behandlar de i din närhet dej annorlunda nu mot när du va sämre? Tycker de att du fortf är sjuk?

Det varierar. De som står mig närmast tror jag ha gett upp hoppet lite. ”Hon blir aldrig bättre” tror jag dem tänker och liksom försöker förlika sig med den tanken och göra det bästa av situationen. Dem som känner mig lite grann/på avstånd ser ju att jag viktmässigt inte är frisk och då vi inte pratar så ofta så gissar jag att det kanske skrämmer dem? De vet inte hur eller vad de ska säga men om de skulle fråga skulle jag vara väldigt öppen mot dem och förklara hur det är. Jag kämpar fortfarande och säga att ”Ja, det går jättebra att bjuda hem mig på middag/fika!” Jag skulle bara bli jätteglad och vilja berätta mer om sjukdomen eftersom den för många är förknippad med mycket skam och lite fult att prata om.

Tycker DU att du fortf. är sjuk?

Ja, jag får fortfarande ångest när jag äter på ett ”sjukt sätt”, inte nödvändigtvis att det är för mycket kalorier men om jag planerar och trixar för mycket blir jag besviken på mig själv och får ångest av att jag fortfarande har ett ÄS-tankesätt (mildare än förr men det är inte klockrent och jag ska bli

Del två kommer  imorgon, nu blir det duschen här!

Träning

Träningsfreak åker aldrig kommunalt…

… eller nyttjar andra transportmedel såsom bil eller taxi.

Tube

”Kroppen är byggd för rörelse” hade jag läst i en faktabok (detta var under min allra värsta träningsperiod, ca två år). Jag cyklade eller promenerade ALLTID dit jag skulle. Om det var 3 km eller 15 km – det spelade ingen roll. Om det ösregnade åkte regnstället på och om det snöade så stack jag hemmifrån lite tidigare. Om folk höjde på ögonbrynen? Oh ja!

Dem tyckte nog inte jag var riktigt klok som envisades med att ta cykeln trots att man på morgonnyheterna hade gått ut och varnat folk för blixthalka. Folk vinglade omkring och vissa trillade omkull och slog sig så illa att de fick åka i ambulans till sjukhuset. Jag noterade varningarna men det var absolut inget som jag kunde ta till mig. Jag måste ju träna…

Så jag löste det genom att helt enkelt knata iväg till cykelhandlaren och inskaffa ett par rejäla dubbdäck. Jag knäppte även på mig en hjälm och sen bar det iväg. Dock ska jag erkänna att när jag väl hade trampat på ett tag och såg folk som hade slutat cyklat och istället bestämt sig för att promenera så slog det mig att det skulle inte bli särskilt kul om jag skulle glatta omkull. I huvudet fick jag bilder med pensionärer vars skelett är så bräckligt att de bryter benen och får blåmärken om de trillar. Jag skulle förmodligen drabbas på samma sätt pga urkalkat skelett, tunn hud och avsaknaden av muskler.

Men nöden har ingen lag. Jag var bara tvungen att kaloriträna så ofta jag kunde. Jag tänkte inte ens på att bussar existerade. Det valet fanns inte i min hjärna. Aldrig. Det var liksom inget alternativ. Bussar var till för andra människor, inte för sånna som jag.

Under min tid i London (pluggade engelska där ett år) så  bodde jag en bit utanför själva city centre och då brukade jag minst ett par gånger i veckan promenera in till city, det är en promenad på cirka 1,5 mil. Därefter spenderade jag hela eftermiddagen och möjligen även kvällen med att gå omkring i stan och shoppa, besöka olika ställen och kolla in sevärdheter. Jag tog tunnelbanan hem.

Så här i efterhand låter det helt sjukt att jag verkligen höll på så där… visserligen vägde jag mer på den tiden och kanske kunde min kropp hantera det. Men missförstå mig inte, jag har aldrig vägt helt ”normalt” utan alltid haft  lite undervikt. Därför blir jag orolig när jag nu ser tillbaka på dem år som har gått och försöker minnas i detalj vilka påfrestningar som min kropp har fått stå ut med. Det är inte bra och jag är rädd. Riktigt jävla rädd. För även fast att jag har slutat med all slags träning så kan jag trots allt inte vrida tillbaka klockan.  

Så tänk på vad ni gör, ni som läser detta. Vet du med dig att du gör något som du inte borde göra, lyssna på den lilla rösten och gör dig själv och din framtid en rejäl tjänst. Du vill inte vakna upp om två-tre år och inse att du kanske inte kan göra alla saker du vill för att du är fånge i din egen kropp.

Min inre bild av mig själv är att jag e lika stark som när jag var som mest vältränad och samtidigt åt bra. Men när jag drar på mig jeansen i storlek XS och de slappar i rumpan eller när jag fotas tillsammans med mina friska vänner, ja då ser jag ju det som ni alla ser…

Jag ser en 20+ tjej med ett barns kropp… med en mun som ler men med ögon som skvallrar om något helt annat. Den här tjejen kommer inte att kunna följa med sina vänner på skidresan till Alperna efter årsskiftet. Och hon kommer inte kunna följa med dem o vandra i fjällen nästa sommar heller. Hur kan hon ens tro att hon kommer kunna stå upp på en surfingbräda på Kanarieöarna? Eller att hon ens kommer orka rida iväg på en kamel?Tänk då sitter man ändå ner hela tiden. Det är tragiskt och det är ledsamt. Och det är jag.

Ledsen att mina inlägg alltid blir så långa. Det är inte meningen men när jag börjar så har jag svårt att sluta. Skulle lätt kunna skriva tio böcker om det här. Men vad jag vill säga är att alla ni som vet med er att ni har ett osunt levnadsätt idag, sluta med det! Ni förstör så mycket för er själva. Om ni bara kunde gissa hur mycket som jag önskar att jag kunde få tillbaka tiden som jag har slösat bort på gym och promenader (ja, det tar trots allt sin lilla tid att möta upp en kompis för shopping om man varje gång först måste promenera 1,5 mil innan – för att inte tala om hur mkt energi som går åt till detta! Knappast att man är något bra shoppingsällskap eller vän efter en sån promenix…)

Och nej, det är inte värt det.

Ätstörningscoach

Jobbigt gå i trappor

stairs

Det är  så lätt att jag glömmer bort att jag måste kämpa för att gå upp i vikt… det är lätt att jag tänker att ”det fixar sig”. Som att jag per automatik går upp i vikt utan att behöva anstränga mig det minsta. Som att jag en dag kommer vakna och väga 15 kg mer än vad jag gjorde dagen före. Men det är ju idioti. Det är inte sant. Istället måste jag påminna mig själv om det handlar om att varje dag tänka på att jag verkligen äter de där x antal kalorier extra/dag…

Därför är det bra när det ibland inträffar situationer som får mig att tänka till en extra gång. Det kan vara t ex vid tillfällen då okända människor ute på stan rycker tag i mig och kommenterar mitt låga BMI.

En annan situation är när jag ska gå i trappor.  Dvs uppför trapporna… Skitjobbigt och jag får lika mycket ångest varje gång och undrar varför jag själv har försatt mig i den här situationen? Hur förnedrande är det inte när människor tränger sig förbi då de alla är mycket snabbare och starkare än vad jag är. När t.o.m små barn och pensionärer ursäktar sig och skyndar på mig bryter jag nästan ihop.

Det är vid sådana tillfällen som jag efteråt stannar upp en stund och tar en titt på mig själv. Det är i sådana stunder som jag verkligen förstår att det inte är meningen att mina lår ska vara lika smala som underbenen. Det är inte naturligt att det är ett  stort hål mellan låren. Det fanns en mening och ett syfte med varför gud (eller vem det nu var?) gav människan vår specifika kroppsform. Vi ska ha muskler, kropps- och underhudsfett för att det underlättar vår vardag och för att vi ska kunna få ut maximalt av dagen.

Det är inte meningen att det ska ta mer än en minut för en frisk människa att ta sig uppför 20 trappsteg. Det är inte meningen att det ska värka och spänna i benen i efteråt. Det är inte meningen att jag bli andfådd. Det är inte meningen att jag ska bli yr efteråt.

Det är inte meningen att jag ens ska behöva reflektera över det här.