Självhjälp

Det är ingen slump


Det är ingen slump att just jag fick ätstörningar.

Det är ingen slump att just jag började gå och tala tidigt.

Det är ingen slump att just jag var bäst i klassen.

Det är ingen slump att just jag skulle vara med i elevrådet.

Det är ingen slump att just jag sprang snabbast och hoppade längst i skoltävlingarna.

Det är ingen slump att just jag varvade alla TV-spel som fanns.

Det är ingen slump att just jag var kvarterets roligaste barn att leka med.

Det  är ingen slump att just jag har ett rum i föräldrarhemmet med över 100 pokaler från den tidigare idrottskarriären.

Det  är ingen slump att just jag har ett antal stipendium bakom mig.

Det är ingen slump att just jag alltid lyckas hitta de bästa priserna på resor, oavsett vad destinationen är.

Det är ingen slump att just jag var nära döden.

Det är ingen slump att just jag startade den här bloggen.

Det är ingen slump att just jag har hittat fotfästet igen.

Det är ingen slump att just jag har orkat göra hela resan med att riva upp en gammal plattform och skapa en ny frisk och stabil för framtiden.

Det är ingen slump att just jag har hittat ett nytt intresse – tennisen – som gör mig lycklig.

Det är ingen slump att just jag får köpa 10 avokados för en tjugolapp på Hötorget.

Det är ingen slump att just jag kommer att kunna nå dit jag vill.

Det är ingen slump att just jag älskar att få vara med igen.

Det är jag.

Mat, Självhjälp

Mat som förenklar!

God härlig lördag…!!!!

Nu sitter jag här och tuggar mackor och dricker nytt chaite. Det är snart dags att sticka ut på stan.

Årets bokrea började den här veckan och den är ytterligare en sådan där sak som jag tidigare slutade att bry mig om så fort jag blev sjuk.

Läslusten var plötsligt som bortblåst…

Redan som 12 åring började jag att följa med mamma in till stans city för att vara med om själva invigningen som skedde kl 00.01mitt i natten!

Min mamma  (som är lika boktokig!) tyckte som jag att det var just vid invigningen som man gjorde de bästa fynden…

I år tar jag det lite lugnare men jag måste fortfarande in och få botanisera bland utbudet.

Någon som kan tipsa om en bok ni tycker jag ska läsa?

Annars har den här veckan gått i raketfart.

Jag har inte ens hunnit göra matlåda då jag kommit hem rätt sent på kvällarna.

Så den här veckan har jag verkligen glatt mig åt att spontant kunna springa in på vår lokala ICA för lunch och sedan vara ute på gatan efter tre minuter.

Även att gå ut och luncha även fast att det från början egentligen inte var tänkt så.

Eller en sådan enkel sak som att bara promenera iväg och köpa bröd och pålägg och sedan vara tillbaka efter 10 minuter. Det är fortfarande lyx för mig.

Jag minns ännu hur det var när jag inte ens kunde skära upp en smörgås för att jag inte visste hur mycket den vägde eller hade någon uppfattning om kalorierna…

Aldrig att jag skulle kunna köpa mat från affären, det skulle ta mig minst en halvtimme att ens kunna bestämma mig för vad jag skulle välja (om det ens fanns något där som jag kunde äta överhuvudtaget!).

Det är så många saker som man inte tänker på som löser sig i sin vardag när man vågar att luckra upp  matförbuden.

Det är en lyx att byta ut de ätstörda tankarna på mat (ca 90% av den vakna tiden?) mot något som verkligen betyder något för mitt liv och min framtid.

Som t ex jobb, en aktiv fritid och nära relationer.

Våga säga upp dina matförbud och du ska se att nya, friska och kreativa tankar kommer till dig automatiskt.

Du behöver inte ens anstränga dig – tankarna kommer att söka upp dig!

Självhjälp

Live your dream

Någon kanske undrar var jag håller hus någonstans?

Just nu jobbar jag dygnet runt med en sak som jag snart hoppas kunna sjösätta.

Vet att jag har skrivit en del tidigare om diverse ”projekt” och man kan väl säga att vi närmar oss själva slutknorren på det hela.

Får gåshud av blotta tanken och härligt varma fjärilar i magen snurrar runt, runt!

En av de sista pusselbitarna till det hela fick jag på Beautiful Business Award tidigare  i veckan.

Även stipendiet från UnderbaraClara har varit en viktig nyckel till att verkligen våga ta steget till att göra det som jag brinner för.

Snart så!

Annars har min vecka bestått av lite allt möjligt.

Allt från jobb och latte på Mocco (första gången jag var där och mitt löfte till mig själv sedan jag flyttade till Sthlm är ju att testa så många olika caféer som möjligt) till en del nätverkande och förstås tennis!

Förresten, hör ni hur jag själv låter?

Det är mitt liv som jag beskriver ovanför.

Mitt liv.

Jag som inte hade något liv så sent som i somras.

Jag har fortfarande stora problem att på riktigt fatta det här.

Jag lever idag mitt liv som jag själv har byggt upp, helt från grunden.

Sakta men säkert har jag orkat pussla ihop grundläggande viktiga bitar för att kunna forma det liv som jag vill leva.

Det liv som passar just mig.

Jag har slutat att fly så fort sociala sammanhang eventuellt kan komma att innebära någon slags mat (man kan ju aldrig vara helt säker…).

Och kanske viktigast av allt: Sakta går jag från mitt sociala utanförskap till hitta nya vänner.

Jag har i flera år med egna ögon bevittnat, dokumenterat och själv varit en stor del av en livsfarlig psykisk sjukdom.

Och jag har bevisat att det går att ta sig ur den.

Samma starka mentalitet som höll på att kosta mig livet använde jag istället till att ta mig tillbaka.

Jag har på egen hand identifierat och praktiserat verktygen som behövs.

Det tog visserligen hela åtta år av mitt liv men det spelar mindre roll. Huvudsaken är att jag nu förhoppningsvis har MINST 50 st härliga och friska år framför mig att se fram emot.

Jag är nyförlöst, sprallig och full i fan.

… och jag ler igen, med ögonen!

Självhjälp

Nya vänner efter anorexin – hur?

Hej bloggen!

Tack för alla fina uppmuntrande kommentarer igår: Hitta nya vänner – en av livets jävligheter. Avskyr verkligen att vara en snyftare men ibland är det bara så skönt att få ventilera.

Som många av er underströk inser jag att det är en del i friskprocessen men det hindrar inte att det gör ont ändå.

Här kommer några av era egna rader:

”En fegis. Ja det är man ibland. Fast det spelar ingen roll att man är det. Det spelar ingen roll att du är det idag. Snarare tvärtom. Det visar ju att du, och, precis som alla andra, bara är en människa. Det visar att du har känslor. Det är bra.

Allt är ju som det ska”! / Helena

”Att må dåligt av ensamheten är i sig ett tecken på bättre mående (kanske inte mycket till tröst just nu men ytterligare något att lägga till pluslistan imorgon)”. /Erika

”Ensamheten tror jag är något alla människor kämpar med, oavsett ålder, vikt eller psykisk hälsa. Det är en form av existentiell ångest var och en behöver finna sitt sätt att hantera”. /Johanna

”Det är väl det som ingår i att bli frisk. Att man inser vad man har förlorat och förstår hur dumt det är”. / Lovisa

”Jag minns att jag förr i tiden kunde vara nöjd när jag lyckades få en helg helt fri att spendera med mig själv (och ätstörningen). Inte längre. Och det är som det ska vara”. / Stella

”… det du känner är bra.
Jag lovar.
Det är bara ett utav så många tecken som visar att du är starkare än ätstörningen.
Att ensamheten som äs medför inte längre är den varma, trygga vagga den i så många år lurat dig att acceptera och föredra.
Jag tror på dig och på att underbara saker kommer till underbara människor.
Sådana som du”. / Maria

Sofia fick mig plötsligt att brista ut i skratt mellan tårarna (vet inte om det var tanken men dina ord blev en sådan härlig kontrast i kommentatorsfältet – hade för övrigt gärna pratat både om skolan och allt annat i livet) 😉

”Jag hade gärna bjudit på middag om jag hade bott i Stockholm, och så kunde vi druckit vin och filosoferat om skolan och hurvida den bidrar mer eller mindre till klassamhället nu än för 30 år sedan.”

Det är lustigt hur känslorna kan svänga men idag känns det mycket bättre, trots att jag i praktiken är exakt lika ensam som igår. Lustigt det där…

Även om det går över och att jag vet att det sociala kommer att lösa sig en dag, även för mig, går det inte att komma ifrån att det gör ont dagar som igår.

Det mesta som ingår i friskutvecklingen, dvs vad som händer för varje kilo man går upp som t ex bättre sömn, gladare humör, köpa större kläder, hormoner, får finnar, kroppsdelar växer, man blir hungrig oftare och liknande. Detta är ju sådant som man på förhand har fått veta att det kommer att ske då det är saker som behandlingspersonalen vanligen förbereder patienterna på och hur man senare ska kunna hantera dessa situationer.

Jag vet inte om det bara är jag eller om det är för att det var så länge sedan som jag var i kontakt med vården?

Men för 5-6 år sedan så hörde jag aldrig ett ljud om alla de känslorna som skulle slå mig hårt den dagen som jag skulle ha utvecklat tillräckligt med hormoner för återigen känna och förstå vad livet går ut på, dvs hur viktiga nära relationer är.

Vet inte vad detta beror på…?

Är det för att informationen aldrig har nått vårdpersonalen för att den tidigare patienten inte återkopplar från och med den dagen som man slussas ut från enheten då friskvikten är uppnådd? Som en del av er vittnar om så är det lätt hänt att man väljer svälten igen istället för att ta itu med verkligheten. Att försöka bygga upp ett socialt nätverk på egen hand är oerhört tufft, särskilt i vuxen ålder.

Jag hade själv gärna tagit emot stöd i form av en särskild kontaktperson när det gäller just den sociala biten.

Att skaffa sig ett socialt liv igen är rent ut sagt skittufft och just därför behövs det en fungerande stöttande eftervård som fokuserar på detta när ett friskt BMI är uppnått och personen ifråga är kapabel att verkligen bry sig om, ta hand om relationer och ingå i sociala sammanhang.

Mat, Självhjälp, Träning

Vägra vara matstörd!

Efter lååång tid har jag valt det spår som jag vet är rätt för mig.

Vilket spår vandrar du på?

Wow, vilken härlig respons på gårdagens inlägg ”Smart och charmig med riktig mat”.

Tack snälla för att ni alltid tycks stå redo i kulisserna, alltid redo att rycka in, lyfta upp och peppa mig med en massa positiva ord!

Tack för att ni är ni och alltid på G när det verkligen gäller!

Ja, helt enkelt ett enda stort tack för att jag har förmånen att få ha världens bästa och mest omtänksamma läsare. Ert stöd betyder så mycket, ni anar inte.

Många skriver och frågar:

”Men hur gör du? Har du några bra tips..?”

Det finns inte bara en enda sak som man kan göra utan allting hänger ihop.Läs bloggen från dag 1 så kommer ni nog upptäcka den ”röda tråden”… Då får ni ta del av både upp- och nedgångar som jag har haft på vägen.

Jag fick en fråga om det verkligen är nödvändigt att helt sluta träna?

Räcker det inte att bara dra ner på träningsmängden?!

Jag kan bara utgå från mig själv och i mitt fall räckte det inte att bara minska på träningen.

Så länge jag fortsatte träna hade jag  väldigt svårt att välja annan mat än ”nyttig” och ”fettsnål” – det kom på köpet. För att förtydliga, visst vill man ofta är nyttigt när man har tränat? Ofta för att behålla känslan av att vara nyttig och av den anledningen försvårade träningen även maten.

En paus på nio månader var helt perfekt för att jag skulle få lugn och ro och sakta börja upptäcka om jag verkligen gillade att träna eller om det bara var för att bränna kalorier?

Efter nio månader gav jag mig ut på min allra första joggingtur. Och jag har älskat det sedan dess!

På ett gym däremot har jag inte varit mer än testat på Body Balance några gånger. Spinning och liknande har jag helt undvikit, där snackar vi ren kaloriförbränning från min sida.

Nej, istället har jag funnit löpningen. För en gångs skull vågar jag dessutom säga till folk att ”jag är löpare” om någon frågar ifall jag tränar något. Istället för att ljuga och skämmas för min träning som jag alltid gjorde som träningsmissbrukare är jag idag helt öppen med min träning och det är så skönt att inte bhöva ljuga längre. Detta är möjligt tack vare att jag inte är manisk längre, vilket jag aldrig trodde var möjligt om du hade frågat mig för ett år sedan.

Då var jag helt övertygad om att jag aldrig skulle träna mer i hela mitt liv, jag avskydde det något så oerhört!

Cirka 1-2 gånger / vecka springer jag idag och då njuter jag verkligen av själva löppasset – dvs inte enbart av själva känslan efteråt!

Sjävla tiden som jag springer är minst lika viktig, det är inget som jag bara vill ”få överstökat” så snabbt som möjligt.

Jag hade aldrig kommit till den här insikten och lusten efter träning om jag inte testade att förbli helt träningfri först.

När jag väl slutade träna vågade jag samtidigt i större utsträckning börja ”smutsa ner” min kropp med annan mat än bara grönsaker. Plötsligt var nyttighetskänslan inte så jävla viktig längre. Om jag ändå inte fick träna spelade det liksom ingen roll längre…

Mitt bästa tips för någon som verkligen vill bli helt ren i skallen från ätstörningarna är att bara skita i allt.

Bestäm dig.

Sätt upp ett förbud att du inte får köpa hem t ex lightprodukter längre. Om du inte kan köpa annan köttfärs än quornfärs får du inte köpa någon alls exempelvis. Det är standardprodukter eller inget alls som gäller. Var konsekvent!

Fundera på vad du själv gillar för smaker? Själv har jag upptäckt tjusningen med såser, guckor och röror. Är t ex helt galen i creme fraiche, gräddfil, tzatsiki, etc.  Äter det till nästan allt som jag lagar… Maten blir verkligen så mycket godare.

Och som alltid, det är tuffast innan du har testat.

Men sedan när du väl fått upp farten är det nästan lite otäckt hur snabbt man glömmer bort sina gamla ätstörda rutiner.

Man behöver byta spår och det är faktiskt enklare än man kan tro. När man väl har valt spår är det enkelt att fortsätta men det är innan man tagit beslutet som det är så jävla jobbigt.

Men får jag bara ge ett enda råd så skulle det definitivt vara:

SKIPPA TRÄNINGEN HELT.

I FLERA MÅNADER!!!

Mat, Självhjälp

Hur äter man rätt?

Att man har glömt bort hur man äter friskt är ingen anledning till att inte våga ha en testvecka.

Syftet med testveckan är just att man inte ska tänka så mycket utan bara göra.

Du kan aldrig ”äta fel”.

Dock blir det så gott som alltid fel de gånger du väljer att inte äta eller på annat sätt krånglar med maten.

Eller hur?

***

Igår tipsade jag om att ha en testvecka i syfte att få smaka på det friska livet.

Som ätstörd behöver man påminnas om hur härligt det är att vara helt frisk.

En läsare kommenterade inlägget så här:

”Hej..

jättefint skrivet av er båda..man kan iaf inte säga något negativt om det driv en ätstörning kan ge en när man väl inser vad man går miste om i livet..

MEN jag har en fråga som förrvirrar mig så..

När man varit sjuk i åtta år, pendlat i vikt och mellan behandlingar där man får in massa ny information som säger emot varandra samtidigt som huvudet går på högvarv till den grad att man varken vet ut eller in..

Hur ska man veta vad som är ”friskt” när man inte levt som det på så många år.

Jag har inte många personer i min omgivning som jag kan kika på. jag har inte många som stöttar mig.

Jag måste gå igenom den här kampen på egen hand med mitt eget stöd, men hur gör jag detta när i princip allt jag kommer ihåg om livet är sjuka beteenden.

Jag har försökt kolla på människor när jag tex äter lunch på kursen jag går på, men dessvärre äter alla extremt lite och ”nyttigt” och mat och bantning är ett ständigt ämne att tala om.

Hur ska jag veta vad tillräckligt är när jag inte vågar lite på mej själv eftersom allt då är ”för” mycket eller för onyttigt.

Visst vill jag bli frisk och visst vill jag få ett liv men det är inte så lätt när man känner sig ensam och meningslös för att man inte lyckats komma ut i samhället eller lyckats åstakomma något.

utan jobb, vänner eller familj är det svårt att hitta orken..så hur gör man?

snälla om nån kan hjälpa mej få en knuff så skulle jag bli jätteglad, för jag vill och jag tror att jag vågar men inte helt ensam..

stor kram till dej anna och alla er andra…”

Nu tänker jag vara lite hård.

Är det verkligen helt sant att du absolut inte kommer ihåg hur man äter som frisk?!

Eller är det bara sjukdomen som försöker hitta på undanflykter för att skjuta upp din friskutveckling?

Jag har själv fått göra det här grundarbetet själv, precis som du. Vissa måltider har jag funderat över vad som egentligen är ”rimliga” portioner men i de flesta fall inte alls faktiskt. Det är egentligen rätt enkelt när man väl börjar käka.

Tanken är att äta regelbundet och du äter tills du är mätt.

Det finns inget som är rätt mängd när det t ex gäller köttbullar eller exakt antal potatisar om vi nu ska ta detta som exempel.

Du måste utgå från dina egna behov och sedan kan du alltid ta hjälp av andra genom att kika på omgivningen i vissa fall (tex för att få in regelbundheten, de flesta låter aldrig det gå alltför många timmar mellan målen).

De enda jag själv hade i min omgivning var mina föräldrar och dem litade jag inte ett dugg på (riktig husmanskost, grädde i såsen, etc – ni vet själva hur skeptisk man blir mot den typen av mat som ätstörd).

Något som hjälpte mig själv i början var att gå ut ensam på caféer och sitta ner och se på vad människor faktiskt beställde (skriver om detta i min bok).

Jag insåg att de faktiskt finns en anledning till att bakad potatis med röror, hemlagad lasagne, pannkakor, grillade mackor, kladdkakor, pajer och chokladbollar finns på menyn av en enda anledning: Helt enkelt för att detta är mat som väldigt många av oss äter och det väldigt ofta.

Och de allra flesta har faktsikt ett helt vanligt och friskt BMI. Trots att de äter den här maten..!

Det fick mig något att tänka på och faktiskt börja våga beställa mer ”avancerade” rätter själv.

I början drack jag alltid ett glas vatten eller en svart kaffe på caféerna. Men med tiden vågade jag beställa allt ”roligare” och godare saker tack vare att jag befann mig i en  frisk och inspirerande miljö med levnadsglada människor omkring. Det hjälper mer än man kanske kan tro!

Bara att vistas på platser där det finns folk och rörelse fick mig att öppna ögonen och bli påmind om allt jag höll på att missa så länge jag klamrade mig fast vid ätstördheten.

Så prova att kasta dig ut, sväva fritt i några sekunder och se vart du landar.

Det kan aldrig bli fel när du väljer att äta! Du måste våga testa för att kunna hitta matrutinerna som känns bäst för dig.

Du kan inte läsa dig till hur mycket mat du ska äta… sorry men det är den hårda sanningen!

Du måste praktisera och utforska det för att själv för att veta säkert.

Det spelar heller ingen roll att din omgivning pratar viktminskning.

Du vet ju själv vilket helvete det är att tänka på mat och bantning och alltså är det inget att avundas deras tankar – du vet ju själv hur jobbigt det är!

Du är ju på väg åt andra hållet så  tacka dig själv istället för att du har bättre insikt och vet bättre än dem.

Så våga testa!

Som sagt, det finns inget som heter ”idag jag åt fel”, istället blir du en erfarenhet rikare och vet bättre till nästa gång.

Kör hårt!

Mat, Självhjälp

Inspiration och drömmar – ett måste mot ätstörningar!

Inspirera mera.

Det kan aldrig bli för mycket positiv inspiration och nya infallsvinklar!

Varje dag våldgästas våra hjänor med diverse dåliga och fullständigt onödiga budskap.

Det är dags att säga stopp och verkligen börja sålla i vad vi vill läsa om och sjävla ta in!

Själv har jag t ex helt slutat att läsa vissa bloggar och enbart av den enkla anledningen att jag inte tycker att dem ger mig något längre. Det är bara massa bla-bla-bla, en gång i tiden var dessa inspirationskällor men idag har de förvandlats till fullständigt överflödiga!

***

Ibland har det stormat rätt rejält här inne och i vissa fall har jag blivit ganska hårt ifrågasatt när jag har valt att skriva om vissa saker.

Men det som händer varje gång är att jag i dessa fall alltid väger fördelar mot nackdelar med att fortsätta skriva.

Avgörande för det fortsatta bloggandet har alltid varit att jag vet att bloggen och min resa inspirerar väldigt många till att våga ta det där extra steget som man kanske inte hade vågat att göra annars.

Och det är exakt jag vill att man ska läsa den här bloggen!

Det vill säga som inspiration till att våga och samtidigt kunna få en juste förklaring på varför kroppen och ens hjärna reagerar som den gör i form av reaktioner som överätningar, lanugohår, njutningsmellanmål och liknande.

Allt jag säger är inte alltid helt rätt och jag har ingen examen som sjuksköterska eller liknande.

Därför blir jag väldigt glad när ni hör av er och jag märker att mitt budskap har gått fram.

Många tycker det är förbannat svårt att ta till sig av äs-behandlingen alternativt vågar man aldrig ta det där första steget till att söka hjälp. Tack vare bloggen så väljer många att trotsa ÄS och gör det i alla fall – trots att man egentligen är skitskraj för det som väntar på en.

Det är stort!

Nedan följer några rader från några personer som fått mig att stråla särskilt mycket den sista veckan.

Varmt tack för att ni så generöst delar med er!

Veckans kommentar:

”Hejsan!

tänkte bara berätta en rolig sak! jag jobbar i en jour som riktar sig till unga som behöver prata av sig. hade ett samtal ikväll med en person med ätstörningar.

jag kom på mig själv att ge denna person tips om nya tankebanor när det gäller ett friskt beteende (tex om en testvecka och att våga ifrågasätta bilden av att man ska bli ett fläskberg) och jag tror det föll i rätt god jord.

den här personen har förmodligen en lång väg kvar att gå men jag hoppas att personen kommer komma ihåg mina (dina!) ord när tiden är rätt.

är det inte coolt att dina tankar – med risk för att bli flummig – rör sig ut i universum?

dina erfarenheter kan verkligen hjälpa människor – häftigt om du frågar mig!”

Ett mail från en annan mycket varmhjärtad person!

”Hej Anna!

Herregud så längesen det var jag skrev någonting till dig sist nästan så du kan ha glömt bort mig:P…

tror sist jag skrev var i våras någon gång när jag var orolig över försäkringskassan och gud så mycket som hänt sedan dess.

Det blev som jag misstänkt med dom jag fick avslag och hamnade utan någon försörjning över huvudtaget och  jag ska inte ljuga det var väldigt tungt måste jag säga..

men jag lät inte anorexian dra ner mig trots det utan jag fortsatte framåt..

blev inskriven på arbetsförmedlingen i maj och gick där över sommaren. var meningen jag skulle hamna i rehabgruppen men allting var väldigt förvirrat ett tag där och jag fick gå hos jobbcoach som manade mig att söka vanliga jobb och fan och hans moster rent ut sagt..till slut så bringade vi lite reda i saken och jag hamnade i rätt grupp igen.

Under tiden allt med grupper var oklart började jag fundera över vad jag ville med mitt liv egentligen och kom fram till att jag som älskar barn faktiskt inte alls vill jobba som frisör utan vill bli förskollärare..

det enda som var ett hinder för att komma in på universitetet på den utbildningen var att jag saknade matte b kursen. så jag gick helt emot vad min jobbcoach sa på AF och ringde till komvux på vinst och förlust veckan innan terminen och talade med rektorn som till min lycka sa att jag fick börja läsa matte b när terminen började veckan efter.

Så jag började läsa matte b den snabba kursen som är klar på 8 veckor i stället för 16..sen upptäckte jag att lärarlinjen inte hade intag på VT 2011 så jag bestämde mig för att söka en fristående kurs till våren specialpedagogik A, den har jag ändå nytta av sen när jag ska bli förskollärare.

Så just nu läser jag näst sista veckan på mattekursen och har börjat jobba extra på dagis på 25 % tills matten är klar och när den är klar går jag upp till 100% fram tills nyår,  och i januari så blir det förhoppningsvis universitetet:)

och jag känner mig så otroligt stark allt har jag gjort själv samtidigt som jag kämpat mot anorexian och fått tillbaka mensen igen den har kommit tre gånger på raken vilket medicinskt sett betyder att den är tillbaka!

Dessutom har jag börjat träna kampsport igen något jag älskade att utöva innan jag blev sjuk.

Ville bara tala om allt detta för dig för du en av mina inspirationskällor och det vill jag att du ska veta..!

Dessutom så har jag fått tillbaka ett sunt förhållande till mat igen och jag är lycklig för det vet jag att jag aldrig kunnat vara om anorexian fått fortsätta vara en del av mitt liv!

Så tack för att du genom din blogg ger anorektiker hopp om livet och att bli frisk.

Sköt om dig och massa kramar!”

Mat

”Det blir lasagne”

Ensam är definitivt inte starkast!

Jag vill aldrig mer bli så ensam och isolerad som jag har varit de senaste åren.

Aldrig, aldrig, aldrig!

***

Ber om ursäkt för min frånvaro på bloggen de senaste dagarna.

Kan inte skylla på annat än att mitt ”riktiga” liv börjar komma i fatt mig och jag är extremt mån om att ta alla chanser som jag får!

Att flytta upp till Sthlm har verkligen gjort mig gott på mer än bara ett sätt.

En viktig faktor som bidragit till att maten har fungerat särskilt bra de senaste 1,5-2 månaderna är att jag har avancerat och fått mer ansvar på jobbet.

Detta är givetvis en extra morot då jag verkligen vill vara 100% närvarande när jag jobbar (vilket jag också blivit, annars hade jag aldrig kunnat jobba med det jag gör!).

Förutom jobbet har jag även börjat ”aktivera” mig och har åtminstone ett par sociala saker inbokade med andra människor varje vecka. Detta bidrar också till att maten plötsligt har fått mycket mindre uppmärksamhet. Enormt skönt för hjärnan, tycker mig känna en faktisk fysisk skillnad på hjärnan.

Som om att den är mindre blåslagen och utmattad numera, jättesvårt att förklara i ord men den känns liksom både ”fräschare” och piggare nu än när den var genomsvulten!

Tänk att det har gått över åtta år som jag varje dag har gått ensam hem utan att träffa en endaste människa förutom mamma och pappa? Jag kan liksom inte fatta att jag på allvar lyckades lura mig själv så länge att tro att jag faktiskt gillade att ha ett sådant liv!?

Det är ju helt sjukt!!!

Visst är jag i grunden lite av en ”ensam varg” men trots det tycker jag ändå att vänner och nya bekantskaper är det absolut bästa som finns.

Förr värderade jag alltid min hälsa allra högst (jag vet, visst är det ironiskt…?). Sociala relationer hamnade rätt långt ner på på min rankinglista.

Hälsa är fortfarande viktigt för mig men på ett helt annat sätt än bara att ”äta rent”. Hälsa är ju inte bara maten utan balansen mellan de olika bitarna i livet. Tänk att det skulle dröja så länge som åtta år innan jag kunde se det här mönstret och sambandet mellan sömn, mat, relationer och fysisk aktivitet. Det är faktiskt inte alls så svårt att få de här bitarna att hamna i harmoni med varandra. Och när de gör det då blir livet plötsligt extremt ljust och de mesta ”problemen” i livet blir förbluffande enkelt att handskas med.

Idag värderar jag min familj och nära vänner. De kommer definitivt högst upp om jag skulle göra en ny lista över mina viktigaste grundvärderingar.

Genom att jag försöker ha åtminstone några kvällar i veckan där jag gör något ihop med någon annan människa fyller jag automatiskt på mitt ”må bra-kontot” (som måste fyllas på regelbundet i takt med att jag varje dag tvingas punga ut med energi så fort det är något mindre bra som dyker upp och det gör det ju alltid, man kan inte skydda sig mot livet! och just därför är det viktigt att man regelbundet har ett ordentligt ”+konto”)

Saker som jag har gjort denna veckan är t ex att ha spelat badminton med en kollega. Kul att testa något nytt. Det är så  himla viktigt att ha något att se fram emot varje vecka, något som väcker både nyfikenheten och skrattmusklerna i en.

I morgon har bjudit hem mig själv till en vän som jag tappade kontakten med för rätt länge pga sjukdomen. Dock verkar vår relation läka över förväntan bra.

Det blir lasagne, min kille är galen i det”, sa hon när jag meddelade att jag kommer över. För en gång skull ville jag inte springa och gömma mig när jag fick höra det!

Jag är så enormt tacksam att jag inte har brännt alla mina broar hos henne och att hon fortfarande tror på det som vi en gång byggde upp tillsammans.

Tack finaste A!

Ångest, Mat, Självhjälp

Kan inte sluta äta?

På tal om om hur man kan sluta överäta och/eller hetäta som jag skrev om för ett par dagar sedan.

Fick som vanligt väldigt bra kommentarer och funderingar av er. Se exemplet nedan.

Ingrid skriver:

”Hej!

Jag har en fundering angående det här med över- eller hetsätning och ”frosseri”.

Hur vet man egentligen om man överäter? Är det helt orimliga mängder?

Du skriver att du fortfarande överäter nötter? Handlar det om en, två eller fem dl?

Hetsätning har väl egentligen med själva beteendet att göra också? Om man vräker i sig och inte tuggar ordentligt, eller har jag helt fel uppfattning?

Överäter jag till exempel om det blir fyra mackor och ett glas mjölk till kvällsmat?

Eller en annan kväll njuter långsamt av två skålar glass? (Visst kanske det hade räckt med en skål, men ”vanliga” människor kan väl ändå få i sig betydligt mer en lördagkväll… utan att ens fundera??)

Att vara frisk är väl också att äte ”lite för mycket” med jämna mellanrum???

Jag kanske har helt fel om vad som räknas in, och kanske är det bara jag som känner mig osäker på detta! ?”

Jag skiljer på överätning och hetsätning.

Jag har aldrig hetsätit (ett särskilt – ”hetsigt?” – sätt som man äter på och mer extrema mängder, någon annan som har en bättre beskrivning än jag kanske?).

Men i de fall som jag tycker mig ”överäta” är det när jag har svårt att sluta äta när jag väl börjar. Svårigheten ligger i att detta är något som även friska människor säkert känner, dvs ”det blev för mycket”. Tack för att så många av er påminner mig om det här, jag glömmer så lätt bort att även ”friska” känner så här efter inte alltför smickrande stora mängder.

Just nötter blir ofta förvirrat för mig. Innan jag blev sjuk kunde jag om jag var riktigt, riktigt sugen äta upp en 200 gr påse med hasselnötter (från mammas bakskåp).

Men i samband med sjukdomen har det blivit så att vissa kvällar (alltid efter jag ätit middag dessutom) räcker det med ett par nävar nötter för att jag ska bli nöjd.

Men andra kvällar blir det säkert  gott och väl 300 gram och det känns särskilt jobbigt då jag verkligen tänker att jag inte ska äta mer för jag vet att jag därefter både kommer må dåligt pyskiskt (”ingen annan äter nötter i de här mängderna direkt efter en måltid?!”) och fyskiskt (blir antingen stenhård i magen eller har diarré hela dagen efter + lätt illamående).

Ju mer jag skriver om det här desto mer tydligt verkar det som att det har blivit för lite energi under dagen och att kroppen tar igen det på kvällen. Nötter är ju energität och som bekant tar kroppen igen allt med råge.

Jag tror faktiskt svaret är så enkelt.

Angående fyra mackor och ett glas mjölk till kvällsmat, för mig skulle inte det vara en överätning.

Men antar att beroende på vilka mängder man är van att äta olika livsmedel i så ser det säkert annorlunda ut från person till person. Eller vad tror ni?

Som i mitt exempel med nötter, som frisk var jag van vid att äta färre mängder nötter per tillfälle och när jag nu idag äter större mängder blir det en tydlig skillnad mot mitt ”friskmönster från förr” då jag använder tiden före min sjukdom som en frisk referensram.

Tack för all er hjälp och intressanta tankar att bringa reda i det här!