Anorexia, Ätstörningar, Ätstörningscoach, Frisk från ätstörningar, Självhjälp

Tecken på ätstörningar

robot-507811_1920
De viktigaste faktorerna för att bli frisk från en ätstörning är tidig upptäckt och snabbt insatt behandling. Därför är det viktigt att man inte låter ätstörningen gå för långt utan är uppmärksam på tidiga varningstecken.

Jag skriver detta eftersom sommaren står för dörren och vill därför påminna om att ätstörningar aldrig tar semester. Var därför gärna lite extra uppmärksam på om du själv eller någon i din närhet uppvisar något eller några av följande varningstecken som finns listade nedan. Det kan vara tidiga tecken på ätstörningar.

Tidiga tecken på ätstörningar:

  • Äter nyttigt
  • Har godisförbud eller/och undviker socker
  • Blir vegetarian
  • Undviker fett i maten
  • Börjar träna mer än tidigare
  • Är ofta mätt eller säger att man redan har ätit
  • Är ofta trött, har huvudvärk, är förstoppad och fryser

Tidiga tecken på att du faktiskt har en ätstörning:

  • Du bantar och det enda du tänker på är mat & vikt
  • Ditt tätbeteende är förändrat – t ex du skjuter upp måltider, äter sakta eller äter helst ensam
  • Oregelbundenhet, ex. kan du skippa frukost eller lunch för att senare äta stora mängder ”förbjuden” mat när du är ensam
  • Överdriven träning – du kompenserar för det du äter (eller inte äter…)
  • Koncentrationssvårigheter i skolan eller på jobbet
  • Kritisk gentemot din kropp
  • Olika tvångsbeteenden utvecklas ex. att äta vissa saker eller på mycket bestämda tider
  • Nedstämdhet eller ångest
  • Självskadebeteende eller har självmordstankar.
  • Du kompenserar för det du har ätit ex genom att till exempel svälta, kräkas eller träna

Om du är nyfiken på att låta mig vägleda dig till att börja äta kroppsvänligt mat och erövra friska ätbeteenden är du varmt välkommen att maila mig på  vagenfran37kg(at)spray.se så återkommer jag med mer info.

Coachningen drar igång senare under året. Du förbinder dig inte till något genom att maila ditt intresse.

På återhörande!

Mat, Självhjälp

En ätstörd vecka vs. en ätfrisk vecka

Det finns absolut inget att förlora på att ha en testvecka som helt frisk – dvs som icke ätstörd.

Kom igen, du vet exakt hur hjärndött det känns att konstant gå runt och tänka på mat och träning.

Det livet känner du idag till, alltför väl.

Men du vet egentligen ingenting om hur det känns när du frigör nytt, fräscht och icke ätstört utrymme åt hjärnan.

Eller hur?

Du, kom igen. Det är på tiden att du verkligen får veta det!

***

Jag fick en kommentar som jag hoppas att så många som möjligt läser idag.

Bli inspirerade av den ochvåga ha en testvecka. För egen del är min egen testvecka det absolut bästa jag har gjort för mig själv sedan jag blev sjuk.

Tack vare testveckan är jag idag friskare än vad jag någonsin har varit under alla de här åtta åren och då har det verkligen gått både upp och ner för mig tidigare (milt uttryckt).

Det skulle kunna vara jag själv som har skrivit kommnetaren nedan, så otäckt lik är den mina egna känslor när jag själv inledde min allra första testvecka i augusti 2009.

Jag vågade tack vare att jag påminde mig själv om att jag alltid kunde bli ätstörd igen om jag villle.

När veckan var över skulle jag kunna börja svälta igen och återigen börja träna som en galning. Dvs om jag vill!

Men det blev aldrig så.

Istället blev jag hög på känslan av att inte ha den blekaste aningen om mina måltiders kaloriinnehåll. Det var en sådan enorm lättnad att helt enkelt inte veta!

Jag minns fotfarande lyckan över att kunna gå till butiken och handla precis vad jag ville.

En helt ny värld öppnade sig”, precis som avsändaren nedan uttrycker sig.

Jag förlängde min testvecka.

Det gick faktiskt riktigt bra att ”härma” ett friskt liv och jag förvånades över att gränsen mellan ”sjuk” och ”frisk” låg så otäckt nära varandra.

Efter ett tag föll jag tillbaka lite igen vad det gällde maten.

Mitt träningsförbud behöll jag dock och totalt hade jag ett träningsuppehåll på nästan nio månader (har skrivit om detta tidigare, sök i arkivet).  Detta var det bästa jag har gjort i hela mitt liv, jag behövde verkligen ett definitivt förbud mot träningen.

Maten gick som sagt upp och ner under perioden men jag tog hela tiden fler steg framåt än bakåt. Det är också så här som man måste se på friskutvecklingen. Det är så man blir frisk.

Det går inte spikrakt uppåt hela tiden. Skräms inte av detta utan acceptera bara att det helt enkelt är så som vägen ser ut.

Det är med andra ord helt ok att i vissa perioder tillåta sig själv att vara ätstörd ett tag, iaf så länge som man inte nöjer sig utan vet att stadiet bara är en tillfällig plattform som man samlar kraft och energi för att snart ta sig vidare igen.

Viktigast är att du iaf vågar testa.

Tro mig, du har verkligen inget att förlora på att våga en vecka med riktigt mat regelbundet och noll träning (just träningen är superviktigt att den är absolut noll, jag skulle själv aldrig ha fixat maten om jag fortfarande tränade – det är då ett som är säkert!)

Utvärdera sen.

Hur kändes veckan? Skulle det kanske funka en vecka till?

Testveckan är lite som att springa. Det känns motigt innan du väl har kommeit igång men när du väl ger dig ut i spåret kommer du märka att du springer av bara farten och får samma adrenalinkickar av att se att du faktiskt kan!

Emmas kommentar:

”Hej Anna!

Jag blir ständigt så glad över att läsa över dina framgångar.

Du skildrar verkligheten så bra, och lyckas verkligen sätta ord på det sjuka -ätstörda- beteendet.

Du är min främsta inspirationskälla och jag hoppas för allt i världen att du lyckas slutföra ”Supersize Me”-projektet till fullo och blir fullkomligt fri från den sjuka sidan.Visa att det går, en gång för alla.

Det jag annars ville skriva är att jag har varit sjuk i ungefär 1½ år.

Egentligen var det bara det första halvåret då jag förlorade en tredjedel av min kroppsvikt. Ortorexi var diagnosen.

Därefter var jag idiotisk nog och började räkna kalorier.

Jag ville försäkra mig om att jag åt tillräckligt för att kunna träna och prestera optimalt. Under det här året har jag strikt räknat varenda kalori som jag stoppat i mig. Har sett till att det har funnits ett större överskott vissa dagar, just för att jag insåg klart och tydligt att jag behövde gå upp i vikt.

Jag har aldrig brytt mig om siffrorna, egentligen.

Tio kilo har jag gått upp. Visst, bra! Men jag har samtidigt känt hur jag har stängt in mig i ett skal av kaloriberäkning. Jag har bara blivit mer och mer ätstörd. Kontrollerande (även om det så har varit i ett bättre utförande, då jag såg till att faktiskt gå upp) och begränsad.

Natten till Måndag tidigare i veckan så låg jag vaken och vred på mig.

Grubblade. Velade. Insåg. Bestämde mig.

På måndagen hällde jag sockrad vaniljyoghurt direkt ur paketet, flingorna likaså. Ett butiksbakat bröd med okänt innehåll med jordnötssmör och ost till pålägg

Det var min första ”kalorifria” frukost på över ett år.

Helt sjukt. Men det som jag tyckte var det sjukaste:

Jag fick inte ens ångest. Jag klarade av att njuta av varenda tugga. Det fanns inte en tanke på kalorier.

Jag hade bestämt mig. På riktigt.

En vecka skall jag klara av utan att ägna min ätstörda sida en tanke. Minst. Och det har gått så löjligt bra.

Pinsamt bra, faktiskt. Ångest finns inte.

Jag vägrar mina ”trygga alternativ”.

Maten har börjat smaka igen. Jag kan vara spontan. Provsmaka. Testa. En helt ny värld har öppnat sig för mig, bara denna vecka.

Tankarna snurrar i mig. Men jag är förtvivlad.

Varför har jag envisats med att hålla mig kvar i sjukdomen? Skall det verkligen vara såhär simpelt att slippa matfokusen?

Var jag aldrig ätstörd egentligen?

För jag inser det. Jag har aldrig aktivt försökt att bli frisk. Så länge jag har räknat kalorier, övervägt och reflekterat varenda intag, fått panik över lite mat, haft förbjudna livsmedel – så har jag inte fullhjärtat försökt bli fri(sk).

Nu har jag gått all-in.

Den här testveckan, förlängs till dagen då jag dör. För dessa dagar innehållandes tacos, kantarellstuvning, gratänger, jordnötssmör, bröd, godis, banan, choklad, stekta ägg, alkohol, ost, gräddglass, maränger, nötter, oljedränkta sallader, varm choklad, fruktyoghurt, dulce de leche, grytor, gräddstuvad torsk, sockermüsli och kaviar har vägt upp känslan av att veta det exakta intaget av kalorier. Tusen gånger om.

DU är anledningen till att jag vågade.

DU har gett mig tillbaka mitt liv.

Tack, kära Anna”

media, Självhjälp

UnderbaraClaras bloggstipendium – Annika Marklunds motivering!

Bild lånad från Pyttis blogg (Anna Larsson)

***

En fin läsare mailade och frågade om jag hade missat att läsa Annika Marklunds motivering till varför min blogg – som hon själv skriver var – ”var den självklara vinnaren”.

Nej, jag har självklart inte missat att läsa den!

Men jag ställer mig tveksam till hur mycket jag egentligen kan och vågar skriva om hur stolt och genomglad jag faktiskt fortfarande är för allt det här med UnderbaraClara-stipendiet.

Med risk för att det ska låta som att  allt spektakel har stigit mig helt åt huvudet kan jag dock lugna ev. berörda och säga att så är inte fallet.

Snarare blir jag oerhört generad…!

Men fasiken, när jag tänker efter så är det här trots allt min blogg och här publicerar jag vad jag vill.

Grundtanken är ju trots allt att bloggen ska göra gott, inspirera och få en att må bra när man kikar in här.

Marklunds motivering är ju så genomfin att det vore rent brottsligt att välja att inte dokumentera den permanent här i bloggen.

Därför kommer den är, Marklunds motivering till stipendiet:

”‘Vägen från 37 kg’ bjuder på oerhört ärlig, inspirerande och framför allt viktig läsning – inte bara för de som lider eller har lidit av en ätstörning, utan också för alla som ligger och vinglar på gränsen. Som hoppar över måltider då och då, tränar lite hårdare än de egentligen orkar eller föraktar sig själva för att de inte gör det.

Att arbeta mot ätstörningar handlar så mycket om att förändra tankesätt, synen på mat, träning, våra kroppar och vad som är verkligen betyder något i livet. Där lyckas Anna vara en sann inspiratör.”

Att bli frisk, verkligen helt frisk, från en ätstörning tar tid. Ibland påstås det att man aldrig blir riktigt frisk.

Det tror inte jag på, absolut inte.

Men däremot är det nödvändigt att alltid vara uppmärksam på de tankar som kan försöka smyga sig tillbaka, ofta när man är som allra mest sårbar.

När man är van att använda ätstörningen som ett sätt att kontrollera och hantera sin verklighet är det skrämmande lätt att glida tillbaka när allt omkring en är kaos. Inte för att det på något sätt hjälper, men för att det ger en inbillad känsla av säkerhet, trygghet, struktur.

Därför går jag in på ”Vägen från 37 kg” ibland.

Som ett stöd, och som en påminnelse: om vilket helvete det är att vara fast i de sjuka tankarna, om hur viktigt det är att fortsätta kämpa för att få vara frisk.

Ett stort, varmt grattis till Anna.

Du behövs.”


Mat, Självhjälp

Hur länge kan man ha en ätstörning?

I helgen fick jag en fråga om vad jag egentligen menar när jag ibland skriver om att man kan ha en ätstörning som är ”sovandes” eller att alltför många – tyvärr! – förblir ”halvfriska livet ut!

***

Tillståndet kan såklart se olika ut från person till person men efter att ha bloggat om det här ämnet i över ett år har jag förstått att många som aldrig skulle säga att de har en ätstörning faktiskt mer eller mindre har det.

T ex om man går på diet och är extremt fixerad vid maten är väl detta också en slags ätstörning även om man inte är underviktig…?

Annars finns det ju gott om exempel på hur sjukdomen fortfarande kan ”finns kvar” i en.

Ätstörningen kanske inte stör jättemycket längre men tillräckligt mycket för att man fortfarande blir alldeles för begränsad i alltför många sociala situationer? Eller att man aldrig väljer ”det godaste” i matbutiken utan istället alltid nöjer sig med bara ”det näst bästa”… (utan att man ens tänker på att man gör de ”light-val” som man gör per automatik…)

Fick en kommentar om detta som jag tycker beskriver en ”sovande” ätstörning väldigt bra:

”Hej!

Jag har suttit och läst igenom din blogg lite och måste erkänna att det var en obehaglig upplevelse.

Inte på grund av det du skriver eller nått sånt, utan för att det fick mig att inse att jag är mindre frisk än vad jag velat intala mig själv.

Jag har själv aldrig diagnostiserats med någon ÄS, mest för att jag vägrat ta hjälp från någon annan och vägrat erkänna det för någon annan än mig själv. Det har som alltid varit min egna hemlighet, min skit jag satt mig i som jag själv skulle ta mig ur.

Det har väl på något sätt fått mig att tro att det inte var så farligt. Att när jag gör saker som jag gjorde då är det för att det faktiskt inte var en riktig ÄS, jag var bara väldigt hälsosam.

Det jag försöker säga är att jag klassar mig själv som helt frisk, eller har i alla fall fram tills nu. Jag har varit helt säker på att jag tagit mig ur skiten. Men tydligen har den överlevt som en annan parasit och på nått sätt lyckats gömma sig, den har muterat så att jag inte känt igen den. Det jag förut visste var en ÄS har börjat se ut mer och mer som något en hälsosam människa skulle kunna göra. Jag trodde jag blivit ett nyttofreak helt enkelt.

När du skriver om saker som att köpa ”riktiga” produkter och inte light måste jag erkänna att allt i mitt matförråd är den fetsnålaste varianten.

Riktig mjölk har jag inte druckit på länge.

Jag väljer svart kaffe istället för cappuccino som jag föredrar pga att det är så mycket fet mjölk i det.

Jag bakar fortfarande inte kladdkaka eller bullar (som jag gjorde jämt före ÄS).

Jag tränar aldrig för att det är skoj, jag tvingar fortfarande ut mig

Jag jämför vilket bröd, mjöl, havregryn och frukt som har minst kalorier.

Att inse detta var ingen rolig upplevelse, men som man säger – man kan inte bli frisk före man inser att man är sjuk. Tack tack tack så mycket för att du gett mig den här insikten!

Från och med nu ska jag försöka köpa vanlig mjölk, det blir första hemläxan. Jag ska gå och köpa en liter vanlig mjölk på studs så att det blir av, och den litern ska vara uppdrucken och jag ska inte hälla ut den i vasken.

Än en gång, tack, för att du fått mig att inse att jag inte är frisk, så att jag kanske kan bli det på riktigt.”

Och det här är det tuffa arbetet tar vid.

Visst, jättebra att du tänker att du vill och ska förändra sitt ätstörda beteende. Men det är faktiskt inte förrän du har köpt hem och ätit upp den där bruken med creme fraiche som du faktiskt börjar komma någonstans…


Mat, Självhjälp, Träning

Äta mer och träna noll, funkar det ?

Hur gör man egentligen för att få ordning på maten igen?

Och är det verkligen möjligt att samtidigt sluta träna utan att förvandlas till en stor val?

Natalie undrar:

”Mitt namn är Natalie och jag var just inne på din blogg och läste. Det är så härligt att läsa om folk som är på rätt håll i livet!

Jag drabbades själv av anorexia för ett tag sedan och går nu på behandling på dagvård.

Jag är på bättringsvägen, men det är fruktansvärt tufft.

Jag var också och är en person som älskar att träna, men tyvär för mkt. Just nu har jag träningsförbud men det är mycket svårt att hålla…

Vi lär oss också nu att äta 6 gånger om dagen som faktiskt är normalt. Jag vill kunna leva ett normalt liv sen utan ”träningstvång”, men jag är så rädd för att sluta. Man har ju så konstiga tankar om allt.

Jag tänkte bara undra om du har tid, vilja och svar på detta med mat och träning?

Och om det är okej att kunna träna mindre utan att bli ” tjock”….

Med vänliga hälsningar Natalie”

Nyckeln – enligt mig –  till att bygga en stabil grund (en hållbar livsstil) som ska räcka livet ut är att helt sluta upp att träna en längre period. Jag skulle aldrig i livet ha fixat att komma så här långt om jag inte helt slutade med träningen ett tag (inte bara några dagar utan flera veckor, är du mycket underviktig eller svårt ätstörd tror jag minst sex månaders träningspaus är att rekommendera).

Så länge man tränar när man fortfarande är sjuk är det svårt att våga ”smutsa” ner sin kropp och välja annan än ”helnyttig” mat. Många känner nog igen sig i att hellre vilja äta saker som sallad, keso, kyckling och bönor hellre än en pizza efter träningen eftersom man vill känna sig ren. Ett litet extremt exempel kanske men jag tror ändå att ni förstår hur jag menar..?

Så varför göra det svårare än nödvändigt för sig själv? Det blir lättare att skaffa sig en ”skit samma-mentalitet” när man släpper på träningskontrollen.

När jag skulle bli kvitt mitt träningsmissbruk var jag helt träningsfri i cirka 5-6 månader till att börja med.

Under den perioden trodde jag helt seriöst att jag aldrig mer skulle vilja träna i hela mitt liv. Jag var så trött på allt som hade med träning att göra!

Jag tänkte iof att jag skulle bli ful, förslappad och det skulle bli ett helvete att få tillbaka till min ”topp” kondition, etcetera. Men efter ett halvår som träningsfri testade jag för första gången på en träningsform som inte gick ut på att bränna kalorier (Bodybalance och Sats Flow) och det blev en skön kontrast mot mitt aktivitetslösa liv. Därefter dröjde det ett tag innan jag rörde på mig kontinuerligt igen. Jag började promenera och inte förrän efter cirka totalt 9-10 månader började jag på riktigt längta efter en joggingtur i skogen (våren 2010).

Med andra ord tränade jag så gott som ingenting på nästan total tre kvartal och detta gjorde att jag kunde fokusera på att lära mig äta och slappna av. Ingenting skumt hände med min kropp, jag blev ingen förslappad person. Jag lärde mig att det är oerhört nyttigt att inte göra någonting.

Inte träna och inte promenera (viktigt med promenadförbud i början för tvångspromenaderna är lika djävulska som ett tungt träningsmissbruk!)

Efter ett tag lovar jag att träningsförbudet kommer kännas som en slags ”befrielse” (en ursäkt att inte få träna!) och en stark röst mot anorexin när sjukdomen vill tvinga ut dig ut i regn och blåst.

Du vet att du alltid kan börja träna igen när du är frisk…?

Det kan ingen någonsin ta ifrån dig.

När du når en högre, nästan frisk vikt, kanske du till och med längtar efter och uppskattar träningen på ett helt annat sätt än som ätstörd.

Jag tränade enbart för att bränna kalorier. Inget annat betydde något.

Folk som var passionerade löpare trodde jag ljög när de hävdade att det älskade att springa. Visst älskade jag också känslan efter träningen men själva träningen var aldrig ett dugg kul, endast plågsam.

Idag känner jag annorlunda inför träningsbiten. Förr såg jag träningen något som jag bara ”skulle ha gjort/avklarat” under dagen, den var bara något som ”måste” göras. Idag tänker jag inte alls så och detta är en helt ny känsla i min kropp.

Numera springer jag cirka 1-2 ggr i veckan och jag har inga dagar som jag alltid springer på utan det är helt och hållet dagsformen som avgör hur trött jag är efter jobbet. Är det en sak som jag har lärt mig så är det att jag aldrig mer kommer träna bara för att få det överstökat.

Nej, när jag ger mig ut och springer tänker jag inte på vad jag ska göra efter löpturen. För en gång skull kan jag njuta under tiden som jag springer och inte bara av känslan efteråt. Vet inte om ni förstår för det är rätt svårt att beskriva det här… Själv trodde jag som träningsmissbrukare att folk bluffade när de påstod att de visst njöt av sjävla träningen och inte bara av känslan av att vara ”ren” och ha gjort något duktigt.  Men så behöver det alltså inte alls vara!

Som sagt, idag uppskattar jag själva löpturen lika mycket som känslan efteråt. Jag tänker inte att löpingen bara är ett moment som måste göras utan när jag springer finns bara jag och naturen. Jag har inga bestämda dagar som jag alltid springer på utan jag springer enbart när jag verkligen är sugen. Ofta rör det sig om cirka 1-2 dagar i veckan men det är inte alls ovanligt att det inte blir något alls utan isf bara kortare promenader till bussen eller liknande.

Jag trodde aldrig att löpning kunde vara mindfulness men det har det verkligen blivit för mig. Löpning har verkligen blivit ”min grej” och det trodde jag aldrig. Dock ska den ske i naturen, långt bort från kalori- och distansmätare, etcetera!

Så oroa dig inte för petitesser som att du tex får en lång sträcka tillbaka när och om du vill börja träna igen sen.

Visst kan man inte förvänta sig att man ska vara i samma konditon som när man var på topp men jag tycker hela processen att ”komma tillbaka” har varit högst intessant och spännande att se kroppen som långsamt, långsamt blir starkare igen.

Men som sagt, en förutsättning för nyttig och icke-tvångsrelaterad träning hänger på att först få maten att fungerar för en.

Kom ihåg att det är mer regel än undantag att de flesta människor omkring dig både har smör på mackan, äter bullar, använder salladsdressing och äter potatisgratäng gjord på äkta vispgrädde. Många tränar heller aldrig eller saknar helt kontinuitet.

Ändå har de flesta faktiskt rätt fina kroppar och friska BMI.

Och bäst av allt, de har inget kaos i hjärnan!

Du är inget undantag och det kommer du också att märka när du vågar testa att förbli träningsfri ett tag. Men så länge du fortsätter att fuska med träningsförbudet kommer även maten kännas tuff, det är iaf min erfarenhet.

Ledsen för sent svar men ville se till att svara dig ordentligt.

/Anna

Självhjälp

Är din ätstörning ”sovandes”?


Det står 1-1 i set mellan ätstörningen och mig.

Men jag vägrar nöja mig med bara oavgjort.

Det är åter dags att börja göra otäcka saker.

Utmana, utamana och utmana igen…

Usch!

***

För tillfället genomför jag många förändringar i mitt liv.

Jag är en person som alltid vill utvecklas och har en obotlig nyfikenhet på vad som gömmer sig bakom nästa hörn. Men för att utvecklas ytterligare krävs det att jag törs göra nya saker och återigen göra nya val.

Annars fortsätter jag att trampa på i samma gamla hjulspår. Det vill jag inte!

Min omställning sker just nu på flera olika plan, både privat och som anställd.

Men det som jag vill fokusera på i det här inlägget är hur min väg ser ut för min fortsatta friskutveckling.

Jag har nu kommit till en punkt där både jag och ÄS känner oss rätt ”trygga”. Ingen av oss vågar röra en fena av rädsla för att krascha helt och riskera att förlora matchen.

Jag har kommit in i den där lunken som jag tror många med äs ”nöjer” sig med.

Ni känner säkert redan till det här stadiumet. Man har gått upp en del i vikt och når en nivå där man tycker det är hyfsat enkelt att hantera maten. Oftast fungerar maten bra, dock finns det fortfarande en del saker som man fortfarande har svårt att acceptera i sin kost och svårt i vissa sociala sammang. Fortfarande finns det mat som är ”dramatisk” och anses farlig.

Jag har sedan jag startade den här bloggen sagt att jag vägrade nöja mig med att bara vara ”lite ätstörd”. Alldeles för många ger upp och orkar inte ända fram, man nöjer sig med att ibland är man ätstörd och vissa dagar inte alls. Men jag vill inte ha det så.

Så länge har minsta lilla ätstörning kvar känner jag att mitt liv genast blir några procent tråkigare.

Därför tänker jag skruva upp min utmanarnivå och jag gör det nu.

Eller äsch, så här, jag började faktiskt med förändringarna redan i måndags då jag kände mig särskilt stark och kaxig mot Ana.

Men som alla ni själva vet är man ju så förbannat rädd för att misslyckas hela tiden. Just därför är det så otroligt svårt att våga dela med sig. Det är alltid roligt att berätta när det går bra men svårt när det går dåligt.

Men just nu skiter jag faktiskt i att det finns en risk att jag inte fixar det, att jag ev tvingas ta paus och fortsätta när jag tror jag klarar av det igen.

För alla de här tre dagarna har varit helt underbara. Jag har gått runt och känt mig starkare än Pippi Långstrump och det är nästan så att jag lurar mig själv och glömmer bort att jag ju ska vara ätstörd, ungefär som ”Men du, vakna! Har du glömt att du ska planera mat idag?”

Som sagt kanske kommer jag att få ångra att jag är så styv i korken idag och tror mig orka med sista biten. Låt gå i så fall.

Mitt liv rör på sig och för att orka hänga på i samma takt och nå dit jag vill måste jag rensa ut det sista av sjukdomen.

Ni frågar mig var jag står i sjukdomen. Kära vänner detta är omöjligt att svara på.

Jag har svårt att göra friskheten rättvis i ord så därför överlåter jag jobbet till någon som gör jobbet bättre än vad jag gör.

Häromdagen skrev Katarina så här på sin blogg:

”Jag vet inte varifrån mina idéer om friskheten egentligen kommer ifrån.

Och jag vet inte om ni också tänker såhär, men i min värld har jag alltid trott att friskheten kommer dyka upp i mitt liv som en blinkande neonskylt.

Att när sjuka tankar ersätts av friska så kommer det ringa ett högt alarm och världen stanna upp några minuter och jag blir verkligen skrikande medveten om att jag gjort något friskt. Jag har trott att hela världen kommer att vända sig om och verkligen märka hur stor skillnad det blivit och påtala varje förändring.

Och för varje dag inser jag att det inte alls funkar så.

Friskheten dundrar inte in i det ätstörda livet. Den smyger. Den kamoflerar sig i ett äkta skratt.

Det är inte att någonting, som en pastarätt tillsammans med familjen, plötsligt känns jättebra.

Det känns bara lite mindre jobbigt, det går att avleda och distrahera.

Det går att äta pasta och inte hata sig själv eller sitta och räkna exakt var på låren all pastasås kommer att lägga sig.

Livet blir enklare. Det är så friskheten kommer att kännas.

Det är så friskheten redan känns!”

Jag instämmer till 100%.

Bara för att du en dag ”kan” äta en Pasta Carbonara säger detta egentligen ingenting om hur långt kvar du har till friskheten.

Mina mål inför hösten handlar inte om att en dag utmana mig med en burk B&J (för mig är detta inte så svårt, dock befinner vi oss på olika stadium så för andra kan det vara ett bra mål, det säger jag inget annat om).

För mig handlar hösten 2010 om att eftersträva helheten. Jag vill få maten att funka alltid, dygnet runt.

Den här hösten ska jag se till att det blir betydligt mindre mat i huvudet och mer på tallriken, enkelt uttryckt.

Jag har inte längre tid med en ätstörning, det spelar ingen roll om den är stor eller liten. Sjukdomen stjäl lika mycket värdefull livskvalitet och tid av mig oavsett hur stor eller liten den är. Så länge den finns så lite som 1%  så ska den bort!

I morgon glimtar jag på några av mina mål inför Hösten 2010.

Så länge vill jag gärna veta:

Hur ser din egen höst ut?

Vilka är dina utmaningar?

Mat

OK att vara vegetarian, eller?

Hej vänner!

Just nu är det rätt bråda dagar innan jag flyttar.

Mycket som ska hinnas med, som t ex att komma i kapp på jobbet, förbereda inför stora flyttlasset och samtidigt leta lägenhet. Har fortfarande inte hittat bostad så känner du nån som hyr ut i t ex andrahand maila på vagenfran37kg@spray.se så hör jag av mig.

Vet att många av er har ställt frågor som jag ännu inte har svarat på.

Ska därför i dagarna sätta mig och gå tillbaka i bloggen och skriva ihop svar. Vet själv hur trist det är när man ställer frågor och sen är det ingen som svarar. Dock är det som bekant inte nonchalans från min sida utan tyvärr har mitt dygn har ett max antal timmar som jag kan lägga på bloggen.

Om jag hade fått betalt för att blogga (tänk vilken lyx ”proffsbloggarna” har!) skulle den här bloggen bli såååå himla mycket bättre.

Har tusen idéer som jag vill – och ska – förverkliga men då jag jobbar heltid vid sidan av alla mina ÄS-projekt blir det till att ta små, små myrsteg. Något som förstås är mycket frustrerande när man vill så mycket och dessutom vet att projekten är skitbra!

Men men, den som väntar på något gott…

En snabb fråga från Elin:

”Vad anser du om att vara vegetarian när man försöker bli frisk från en ätstörning?”

Jag håller med min vårdare som sa till mig (ca 8 år sen) att om jag hade varit vegetarian en bra tid före det att jag blev sjuk så var det helt ok. Men om mitt plötsliga intresse för vegetariska produkter hade uppkommit i samband med sjukdomen accepterades det inte.

På den tiden blev jag såklart skitsur och hävdade att det var min förbannade rätt att vara vegetarian om jag så ville. Minns att jag bråkade och tjurade en hel del i början men gud tack och lov stod personalen på sig annars är jag säker på att jag hade fått svårt att som ”frisk” någonsin vilja äta kött igen.

Jag tycker det är bra när personalen resonerar som min vårdare gjorde. Hon var stentuff och det är precis vad Ana behöver (eftersom familjen är en så enkel match för ätstörningen och lätt för Ana att ”manipulera”).

Hur tänker ni kring det här?

Äter många av er vegetariskt och varför i så fall?

Ångest, Mat, Självhjälp

Jag blir smutsig av ”onyttig” mat!

Du blir inte vad du äter!

Din kropp behöver allt, dock inte alkohol.

Det finns med andra ord ingen anledning till att känna sig smutsig.

Ät varierat och njut av vetskapen av att det är helt ok att äta av allt möjligt (näring från godis och fika är helt ok, du behöver den – inte istället för riktig mat – men den är ett schysst komplement!).

***

”Hej!

Först och främst vill jag bara tacka för en JÄTTEbra blogg. Är inne här dagligen och kikar efter nya motiverande inlägg.

Jag har en ätstörning och håller just nu på att, precis som du, försöka bli frisk på egen hand. Maten går bra, men mitt problem är sötsaker och s.k. njutningsmål.

För min ätstörning har precis som din aldrig handlat om att vilja gå ner i vikt, utan bara om att vilja vara hälsosam, vilket då inte slutade upp i att vara så hälsosamt till slut…

För att bli frisk så försöker jag att fronta problemet så att säga, genom att äta sötsaker men efter varje gång så känner jag mig så otroligt äcklig inuti, så ”ohälsosam”.

Jag undrar om du har känt samma sak och i så fall vad du gjort för att få bort den här känslan?”

Kära du, visst känner jag igen den känslan och gör det fortfarande.

Men skillnaden idag mot förr är att jag känner den här ”smutsiga” känslan mer sällan nu för tiden än för ett år sedan.

Med andra ord har ätstörningen blivit mindre och anledningen till att den har blivit det är för att jag har fortsatt äta regelbundet och smugit in både fika och sötsaker även fast att jag ofta känt mig som en soptunna.

Jag är ledsen att säga det, men det finns inga quick fix. Nyckeln är att aldrig svälta, träna eller kräkas dagen efter man ätit ”oren mat” dagen före. Så länge man gör det fortsätter man i dåliga ätstörda vanor i ätstörningens onda cirkel och på det viset fortsätter man i gamla hjulspår och resultatet blir att det aldrig blir någon förändring, dvs du utvecklas inte, du tar inga kliv framåt på friskstegen.

Summan av kardemumman, du måste fortsätta äta regelbundet och varierat även fast du mår skit. Efter du har ”övat” på det här blir det lättare och lättare. Tillfällena som du känner dig smutsig och oren kommer bli färre.

Det låter tufft men detta är en ”grundregel” och man kan inte hoppa över det.

Tusen sparkar i baken, du kommer fixa det här. Tänk igenom vad som väntar dig och förbered dig på ev. ångestkänslor, att du ska hantera dem och ignorera sjukdomen.

Mat, Självhjälp

Svensk frukost i blåbärsskogen

Vad tror ni om en skål yoghurt, lite skivad banan och en näve nötter?

***

God morgon!

Gud så lyxigt.

Dessutom både 100% ekologiskt och klimatsmart (host, kanske bäst att skippa bananen i dag..?)

Jag är inte van vid att bo så här tätt inpå en blåbärsskog, det är första gången i mitt liv som jag ser ett blått hav av bara blåbär (ja, kalla mig för stadstönt, det är helt ok!)

Sitter just nu på en filt i en glänta och känner mig lite som ”Putte i Blåbärsskogen”.

Vill tacka för feed back på inlägget i går som handlade om ätstörningsvården och hur  den kan förbättras.

Fick många klokvärda kommentarer som jag kommer fila vidare på. Tusen tack för er hjälp!

Det finns helt klart finns massvis av saker som man skulle kunna göra för att snabba på och motivera den sjuka i friskhetsprocessen.

Det finns en hel del som jag är övertygad om att göra som skulle kunna öka antalet personer till att bli helt återställda igen och få ner ÄS-siffrorna.

Här är några av era kommentarer från i går:

Madde:

”Oh, jag håller verkligen med!

För mig är det- nästan lite pinsamt att erkänna- faktiskt killar som ger mig bäst knuff i rätt riktning.

Någon som visar lite flörtigt intresse och ger positiv uppmärksamhet. Herregud, vad enkelt jag får att äta när jag har någon sådan omkring mig! Men tyvärr går det ju inte att hyra;)

Man får väl bara kämpa på så gott det bara någonsin går, så ökar chanserna att man träffar goda vänner och kanske till och med pojkvänner som kan hjälpa en den där sista biten.

För visst blir det lättare att få kontakt med folk omkring när man själv är lite närmare friskhet. Synd bara att man ska behöva ta de där första stegen själv, när sällskap hade hjälp så vansinnigt mycket.”

Johanna:

”klockren idé!”

Ida:

”Om man har behovet och samma funktionshinder som jag finns det nått som kallas ”ledsagarservice”, jag kallar det ”betald vän” då min mamma var en sån åt en kille då jag var liten, nu får man som ledsagare inte betalt längre.

en ledsagare kan tex hjälpa en att komma ut i det sociala livet, gå på utflykt, shoppa/hjälpa att handla m.m. däremot är det bara vissa funktionshinder som har rätt till det, men jag tänkte att du kanske skulle kunna spinna vidare på det, tipsa de inom ÄS vården eller liknande.

i en större stad kanske man skulle kunna ordna nån slags frivilligt ledsagar system eller typ ett ”fadder” system…”

Kämpartjejen:

”Man skulle kunna starta en grupp för oss som är i just den här fasen med fokus på det fri(sk)a livet.

En slags aktivitetsgrupp som träffas regelbundet och gör roliga saker ihop.

Det kan vara allt från att fika, laga mat ihop, film/biokvällar, teater/musikal, olika temakvällar, inspirerande föreläsningar, dans, musik, måla, rida…etc.

Det finns hur mycket skoj som helst att göra tillsammans.” 🙂


Mat, Självhjälp, Träning

Socker, socker, socker!

Förlåt för sen bloggning ikväll men kom hem rätt sent efter jobbet.

Som tur var hade jag  blodpudding i kylen (världens bästa och kanske t.o.m godaste snabbmaten, eller hur?) och när jag stekte på den slog det mig plötsligt hur mycket jag har lyckats att normalisera mina matrutiner på bara drygt ett år.

Det är en underbar känsla att på vägen hem få känna hunger och samtidigt veta att jag faktiskt får lov att äta mig mätt på en riktig middag när jag kommer hem. Det är helt okej att följa kroppens signaler och jag är värd att få äta mig mätt på mat som jag Anna, inte Ana, gillar.

Före Mattillåtets tid existerade inte en sådan underbar rätt som Blodpudding, det var alldeles för högt energiinnehåll för att min demon skulle ge den godkänt.

Jag jämför mina rutiner som jag har idag med hur det kunde se ut för lite mer än ett år sedan. Då åt jag i princip aldrig lagade middagar utan endast frukostmat som jag varierade med sötsaker. Det syntes inte utanpå i mitt huvud pågick ett krig, ett kalorikrig. Det gick ut på att och med att jag vaknade på morgonen skrek hjärnan efter att få äta godis, kakor och glass. Givetvis gav Ana aldrig efter men däremot räknade jag flitigt dygnets alla timmar t ex hur många rutor choklad eller hur många deciliter söt rostad müsli jag skulle kunna äta utan att överstiga min kaloribudget.

Jag åt aldrig riktigt mat utan det tyckte jag var slöseri på ”goda” kalorier.

Mitt mål i livet var att få äta godis och fika varenda dag, dvs 365 dagar om året.

Givetvis mådde jag riktigt dåligt av de här korta sockerkickarna, både psykiskt och fysiskt. Svälten och bristen på näringsämnen var uppenbar och fångade mig i en tvångsmässig och ond cirkel. Jag tränade hårt för att sedan kunna få marginal att få äta något ”onyttigt”. Dock åt jag i själva verket aldrig så mycket sötsaker som jag egentligen drömde om att få göra utan när det väl var dags kunde jag inte med att ”smutsa ner” min kropp. Ana var alltid där och pekade med hela handen om vad jag fick lov att äta och inte äta.

Jag minns att jag kunde vakna mitt i natten och känna att jag bara måste ha kakor, choklad ja vad som helst som innehöll socker för att lugna ner kroppen och kunna somna om!

Det kändes som att någon skrek hysteriskt inom mig och som sagt, efter att ha läst Mattillåtet fattar jag verkligen hur saker och ting hänger ihop. På sätt och vis var det faktiskt kroppen som skrek, den signalerade så mycket den kunde att den behövde energi och att väcka mig mitt i natten var kroppens sätt att berätta att den saknade tilläckligt med kalorier och näringsämnen för att orka fortsätta jobba och reparera/bygga upp mig inombords.

Jag trodde på allvar inte att jag ens någonsin skulle vilja lära mig att kunna äta vanlig mat igen, jag tyckte det lät så tråkigt! Därför är det så stort när jag varje dag numera verkligen unnar mig att bli sugen på och sedan få äta riktig mat som t ex fet fisk, hamburgare, avokadosallader med massor av nötter, grytor, marinerade bönor, korv stroganoff, fiskpinnar eller som idag blodpudding.

Jag är så otroligt tacksam att jag uppskattar att äta vanlig mat igen. Tänk vad mycket som automatiskt löser sig och faller på plats så fort man börjar äta järnrik mat, äter regelbundet och varierat från kostcirkelns alla delar.

Det är inte så svårt, testa och du kommer märka hur stor positiv inverkan som ett normaliserat ätande har på din vardag och ditt liv.

Kan du tänka dig att äta, träna och/eller promenera så tvångsmässigt som du gör idag om tio år?

Vad blir det för liv i så fall!?