Mat, Självhjälp, Träning

Träna utan att tänka nyttigt?!

Till inlägget om min träningshistorik  – Min kropp är ingen maskin – och hur jag idag hanterar träningsmissbruket kom det in en del frågor.

Bland annat undrar Elin:

”När du nu väl tränar igen, hur fungerar mat och tankar då?

Jag slutade helt träna för ett år sedan men kände ett enormt sug efter det i våras och började jogga en gång i veckan. genast kom alla dumma ”renhets” tankar upp och maten blev lidande.

har du något tips om hur man hantera detta?

jag älskar nämligen att träna och mår så dåligt när jag inte får göra det att maten tyvärr blir lidande även då eftersom jag är så nere. ond cirkel.”

Jag hade tänkt igenom min första joggtur väldigt, väldigt, väldigt noga!

Framförallt frågade jag mig själv VARFÖR ville jag jogga? Svaret var genuint ärligt att jag faktiskt längtade efter det. Idag ville jag själv ut och springa. Idag var det dags! Jag var noga med att inte springa en runda som jag sprungit tidigare utan tog bilen och körde ut till ett ställe där det är väldigt vacker miljö och jag aldrig tagit mig tiden att utforska tidigare.

Anledningen var att jag inte skulle kunna räkna på kalorier, sträcka, hastigheter, etcetera (alla tidigare löprundor hade jag noga kalkylker på).

Så det är ett tips, välj en miljö du inte har något krav på dig själv eller vet hur mycket du förbränner. Lämna klockan hemma/i bilen!

Sen springer jag ALDRIG när det känns ”lite” trögt, då vet jag att då vill jag ju inte springa till 100% utan då är det av någon annan anledning (läs Ana). Samma sak de dagar jag har ångest, då springer jag heller aldrig. Vilket jag lltid gjorde förr så det har varit en viktig deal/grundregel för mig själv. Finns inget värre än att kuta när ångesten ringer i huvudet. Då VET man att man inte ska springa.

Med andra ord, spring aldrig när det känns minsta trögt och lova dig själv att du absolut inte får springa när du har överätit eller bara för att du ska äta något läskigt senare under kvällen. Så länge du gör det behåller du kontrollen och som du själv vet är matkontroll livsfarligt för oss med ÄS. Vi behöver mer lust och spontanitet och därför är det viktigt att vi övar oss på att släppa på kontrollen.

Det hjälper inte att öva någon gång ibland utan regelbundenhet krävs. Varje dag är viktigt och det är därför en testvecka är så bra. Då får du kontinuerligtet och kroppen en chans att öva sig på nya tankar och vanor.

Ett annat tips kan också vara att på förhand säga till dina föräldrar (om du bor hemma dvs?) eller en nära vän att ”Jag ska ut och springa och vill gärna att ni/du bestämmer och hjälper mig med maten hela dagen.”

På så vis avlastar du din egen hjärna från för mycket mattankar och renlevnadstänkande. Du har redan ordnat att någon annan väljer och lagar mat till dig så då finns det inte mycket utrymme kvar för Anas fantasi eller dina tankar att skena iväg. Inte mycket att fundera över med andra ord.

Kan låta som hårda tips, men de hjälper i alla fall. Det kan jag lova. Men det är jätteviktigt att öva på att äta ”friskt” en längre period utan någon träning alls. Jag tror många med ÄS skulle må bra av att ta åtminstone några månader time out från träning och tvångspromenader. En vecka är egentligen inte tillräckligt, det krävs att man under en längre tid övar på att äta utan att kompensera med träning (utan svält och kräkningar med såklart).

Dock är testveckan bra för en person som fortfarande inte tagit steget alls, mest för att få en smakbit och en påminnelse om det friska livet. Det ger en kick att vilja fortsätta när man väl börjat.

Hoppas det här inlägget kan väcka några nya tankar hos dig?

/Anna

Ångest, Mat, Självhjälp

Fråga om överätning

Johanna undrar om överätning:

”Hej hej Anna!

Vad fint att ditt liv börjar ordna upp sig ! tänkte bara fråga om du någonsin ”överäter”/har överätit och vad du tänker, tror det beror på och känner inför det?

med överäter menar jag äter ”onormala” (om man kan uttrycka sig så) mängder mat/snacks/ja vad som egentligen under en kortare tid?

Ha en fortsatt bra sommar och tack för en läs- och tänkvärd blogg!

Kram”

Jodå, jag överäter fortfarande ibland. Dock sker detta inte lika ofta längre som i början då jag på allvar höll på att bryta med ätstörningen (ca ett år sedan) och gå från 100% ”rent” och nyttigt till att sakta börja smyga in mer ”onyttigt” dagligen.

Observera att överätning inte bör blandas ihop med hetsätning, vilket jag inte har någon erfarenhet av.

Jag vill även tillägga att överäta kan man göra av även ”nyttiga” saker, i mitt fall kan det bli en hel del frukt. Ofta beror det på att jag fått i mig för lite energi under dagen och då tar kroppen igen det på kvällen.

Istället för att nöja mig med en banan och ett glas mjölk strax före läggdags (som många andra tycker är fullt tillräckligt) kan det bli betydligt mer frukt än så. Ja, 5-7 stycken är inte ovanligt och detta får jag ofta ångest för. Då handlar det inte om att jag är rädd för kalorierna utan att jag skäms för att jag vet att ingen med ”friska” matrutiner äter så mycket frukt på en och samma gång. Och jag vill ju bli så frisk som möjligt och skaffa så lika matrutiner min omgivning som möjligt (som är 100% garanterat icke ätstörda). Med andra ord är det snarare min ovana/sättet jag äter på snarare än maten jag äter som jag i det fallet mår dåligt över.

Överätning för mig innebär t ex att jag ”passar på” (mkt. typiskt för en svältande hjärna) och äter 4 kakor och en bulle jmf. om jag hade fikat varje dag så kanske jag hade nöjt mig med bara ett par kakor ena dagen och ätit bullen dagen efter istället för att hjärnan inte vågar chansa att vänta tills i morgon och därför ”passar på” när tillfället bjuds av rädsla för att inte få något alls dagen efter (pga av ångesten).

I början blev det mycket ”Oj, FÅR JAG verkligen äta det här? Du tänker inte ändra dig och straffa dig själv med svält i morgon då? Är det helt säkert?!”

Genom att jag stegvis smög in något sött och ”onyttigt” varje dag – så kallat Njutningsmellanmål – blev det söta stegvis mindre spännande och avdramatiserat.

När jag överäter idag beror detta oftast på att jag en period tillbaka har slarvat och varit för sträng mot mig själv och ätit ” för nyttigt” för länge. Då blir det lätt så att när jag väl börjar äta onyttigt igen så tänker hjärnan av gammal rutin att jag snart kommer ändra mig och svälta/leva asketisk igen.

Av den anledningen mår jag allra bäst av att äta något sött varje dag, då plockar jag ner sötsaker från sin höga pedistal och det blir inte lika spännande längre.

Det är trots allt bara mat vi pratar om och det finns betydligt vettigare saker att ägna tankarna åt än att gå runt och planera, skapa ritualer, rutiner och liknande.

Min hjärnkapacitet lägger jag idag hellre på saker som verkligen betyder något, tex mitt jobb eller relationer.

Hoppas du blev lite klokare på hur jag tänker kring detta.

Överätning är med andra ord inget man ska vara rädd för i början när man överger svälten, den kommer sig naturligt men kommer avta med tiden ju mindre sällan som man ”spar sig”/förbjuder sig att äta ”onyttiga” saker. Det är samma sak som om någon ber en ”tänk inte på en rosa elefant.” Det spelar ingen roll vad förbudet är, så fort man har något förbud som man absolut inte får överträda så vill man ha/göra just det som är förbjudet. Det är så hjärnan funkar och underlättar om man är medveten om varför bakgrunden till varför det blir så här.

Anna

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Hälsocheck

All right, det har gått ett år sedan jag på allvar bestämde mig för att rensa ur ätstörninsggarderoben för gått och genomgå en helrenovering vad det gäller min hälsa och livskvalitet. Det är inte klokt vad små förändringar gör mycket på ett helt år.

Så här ser min hälsostatus ut just nu:

Jag har varken anorexi eller ortorexi. Jag svälter mig inte längre och tankarna på att jag måste vara ren innuti kroppen är borta. Jag får idag får sällan ångest av riktig mat.

Jag är inte längre träningsberoende (!).Jag gläds fortfarande varje dag över att den biten av sjukdomen är uppklarad och är utan tvekan min allra största framgång under de här tolv månaderna.

När träningsberoendet/motionerandet reduceras till absolut noll är det många delar med maten som automatiskt ordnar upp sig så ett bra tips är verkligen att ta bort träningen i ditt liv för att komma tillrätta med även maten. Det är faktiskt inte så läskigt som det kanske låter. Att bli av med tvångsmotionen har inneburit en enorm höjning av livskvaliten för mig (kan t ex sova så länge jag vill, slipper planera morgondagen i förväg, kaloriräknandet minskar, nyttighetskänslan och fetträdslan avtar och så vidare)

OK, så jag har lämnat anorexin, ortorexin och träningsmissbruket bakom mig..? Resan fortsätter givetvis.

För jag har fortfarande en ätstörning.

Ja, ni vet att jag ibland har tjatat om att det är svårt att veta vad som är friskt och sjukt i dagens samhälle då det sjuka har blivit norm, typ som att t ex bara äta GI, LCHF, aldrig äta pasta, äter allt så länge man tränar x timmar/vecka, lever på frukostmat, enbart Raw Food eller liknande.

Men jag vill inte hamna där. Jag vill att det ska bli precis som förrut när jag tänker tillbaka på den tiden jag till 100% kan säga att då fanns det inga ätstörningar i mitt liv.

Jag ska tillbaka till den tiden i livet då jag:

… älskade att väckas med frukost på sängen

… på stranden mumsade både Singoalla-kex och Mariekex utan tankar som ”hur många är normalt att äta?”

… kom hem trött efter skolan/jobbet och tog en näve nötter för att jag var sugen och jag skulle slippa vara vrålhungrig innan middagen stod på bordet om en timma.

… valde glass efter min favoritsmak snarare än antalet kalorier per 100 gram.

… tyckte det var mysigt att semestra med bekanta och extra spännande var måltiderna såsom vad de skulle bjuda på till middag, lunch, fika och frukost – mat har alltid var roligt och en obligatorisk krydda i mitt liv!

… åt jordgubbar med vispgrädde utan att tänka på hur många deciliter grädde (Läs: kalorier) det låg i min skål.

… tackade glatt ja till att följa med på längre resor eller korta dagsutflykter utan tanke på vad vi skulle äta.

… blev glad åt att pappa och mamma hade tänkt på mig när jag kom hem från skolan och stekt pannkakor alt. köpt en fryst pirog eller pan pizza för att jag skulle slippa stressa och samtidigt få i mig något innan träningen med teamet.

… med glädje for till närmaste videobutik och köpte en stor påse godis till mig och mina vänner för kvällens filmkväll och jag blev inte heller livrädd om någon överraskade med hembakta chokladbollar eller om en annan föreslog att vi skulle beställa hämtpizza.

… åkte bil och samtidigt kunde småäta godis eller fika och inte för att vi var hungriga utan enbart för att det blev en mysig stund.

… kunde baka pepparkakor och smaka på degen utan att tänka hur många kalorier degbiten innehåller.

Ja, det ni ser ovan är bara ett axplock av alla de utmaningar som jag har framför mig. De har alla gemensamt att jag behöver få in mer spontanitet i mitt liv. Ju mer kontroll jag har i livet desto tråkigare/sämre livskvalitet får jag och det går igen på flera stadium i livet, inte bara när det gäller maten.

Jag tror generellt att en person som lever spontant är gladare och har ett mycket rikare och roligare liv än den som lever kontrollerat 100% av dygnets alla timmar.

Och jag vill bli både en roligare och spontanare person för sån var jag innan och jag vet vem jag är och vad jag trivs med hos mig själv. Den här personligheten har iof börjat titta fram allt mer men jag vill att hon ska finnas på heltid och inte bara ibland.

Spontanitet och flexibilitet är några av mina viktigaste mål och det är där jag står och stampar idag.

Time to go…

Självhjälp

Friskhetsprocessens alla nyanser

Att bli helt frisk innebär att slita sig loss från Ana. I början är det stentufft men ju oftare man hamnar i en konflikt med henne dess bättre.

Med tiden minskar konflikterna men det är viktigt att våga utmana. Att gråta och/eller bli förbannad på sjukdomen är viktigt bränsle för att kunna ta upp fighten på allvar.

Bli inte rädd om Ana försöker stoppa dig. Det är då du ska knuffa tillbaka, stenhårt!

***

Jag vill gärna att ni ska få se alla nyanser av hur det kan gå till när man till slut bestämmer sig för att bli helt frisk.

Det är roligt när det går framåt men det är viktigt att vara medveten om att det inte går spikrakt, dvs från sjuk till frisk på bara ett par månader.

Visst kan man underlätta tillfriskningsprocessen mycket för sig själv genom att använda en del knep mot Ana. Men viktigt är att inte bli skrämd av att man ramlar tillbaka och hamnar i en svacka.

Det betyder ingenting mer än att man har kämpat och Ana krigar tillbaka. Men det är bara set-set, här spelar vi en hel match eller hur?

DU KAN FORTFARANDE VINNA, dvs vända matchen även när det står 1-1 eller 2-0 till Ana .

Här kommer ett mail från en bekymrad läsare.

Vad tycker ni att hon ska göra härnäst?

”Hej Anna!

För det första vill jag bara säga att jag är så glad för din skull att du har haft den bra på din resa:). måste kännas otroligt skönt att äntligen kunna åka utan att ha alla jobbiga tvång med mat och motion! du är så stark som klarat av allting sen i augusti förra året du är fortfarande en stor inspirationskälla för mig!!

För min egen del har det kännts lite svart ett tag hoppas inte det känns jobbigt för dig att jag berättar men att få skriva till någon som förstår känns så mycket bättre än att prata med någon som inte har ett hum om vad jag menar.

Sitter i att jag väntar på besked från försäkringskassan huruvida jag kommer få aktivitetsersättning eller inte. och det känns tungt att ens framtid i ett år framöver ligger i händer på andra människor. Eftersom jag inte kan jobba fullt ut enligt min läkare än så är det här min enda möjlighet att komma ut i arbetslivet och sakta men säkert kunna trappa upp min arbetsförmåga till 100 % på ett år. och naturligtvis har min oro för hur min framtid och ekonomi ska se ut satt spår i hur jag äter.

Jag skäms så för hur jag har betett mig den senaste månaden, från att vara helt överlycklig för två månader sen när jag på två år kunde ta min första lilla jogging tur tills nu när allting bara känns jobbigt och tungt.

Mina bekymmer den senaste månaden med maten började egentligen men att sjukdomen tyckte jag åt glass och godis lite väl ofta och jag en kväll fick sådant dåligt samvete så jag kräktes, usch vad jag skäms.. sen så blev det att jag kräktes fler gånger och då bestämde jag mig för att plocka bort det som gjorde att jag brände handen på plattan hela tiden(kräktes)  så jag bestämde helt enkelt att jag skulle äta godis och så på helgen. Och det skulle jag aldrig gjort, sjukdomen fick lite för mkt att säga till om och vips var jag inne på nyttighets spåret och ville gärna motionera lite mer än vad jag borde, speciellt med tanke på att jag inte ätit riktigt som jag borde dom senaste veckorna.

Och du måste tro mig när jag säger att jag inte vill tillbaka, jag vill inte tillbaka till nyttiga sjukdomslivet och bara käka kesella med bär till frukost och kyckling och keso till lunch. så anledningen att jag skriver är bara för att fråga när du haft en svacka i tillfrisknandet och allting känns tungt och mörkt hur har du vänt den svackan?

Jag vet att inte försäkringskassans beslut ska få ha den makten över mig men jag föll dit den här gången och vill tillbaka till personen som för en månad sen som var glad jämt och käkade vad hon ville.

För när man går tillbaka till den nyttiga som egentligen är så onyttigt för kroppen som det kan bli så märker man verkligen hur dåligt man mår..helt plötsligt börjar man klämma på sidorna och tycka att man kanske borde försöka gå ner så man kommer i dom urväxta mini kläderna igen, dessutom har jag inte vägt mig sen i februari så då började jag tänka på det också…

USCH säger jag bara den här sjukdomen vill jag inte ska vara en del av mitt liv mer jag orkar inte.

Så än en gång och du har några tips på hur jag kan vända det här lite fort så vore jag tacksam:)..tack en gång för att du finns och delar med dig av ditt tillfrisknande kramar”

Mitt svar:

Trots att jag inte har några ”hemliga knep” gömda i backfickan så vill jag ändå upprepa det jag brukar tjata om, hur jag själv brukar göra när jag kommer på mig själv med att lockas in i det där nyttiga ”hamsterhjulet”. I början känns det bra men snabbt inser man att man väljer bort alldeles för mycket och som du själv skriver så inser man då hur sjuk man faktiskt fortfarande  är…

MEN SÅKLART JAG TROR DIG! Jag VET att du inte vill tillbaka till ätstörningsträsket igen.

Du har varit där innan och du vet sedan länge hur det är, INGEN villl egentligen vara där men hjärnan blir kidnappad när den bara får äta ”nyttiga”/svältande saker. Kom ihåg att din kropp behöver fett och kolhydrater lika mycket som protein, vitaminer och mineraler. Tänk på det när du byter ut kesellan och bären mot en frukost som DU SJÄLV verkligen tycker om.

När jag slutade äta så mycket frukt och sallad (käkade sjukliga mängder förr) och istället började äta ordentliga mackor, kanelbullar, nötter eller t ex glass till mellanmål fokuserade jag på att det var minst lika okej eftersom jag följde kroppens signaler.

Så fort man äter det man är sugen på så ska man klappa sig själv på axeln för då äter man kroppsvänligt, dvs helt i linje med kroppen.  Keso ska du äta för att du verkligen är sugen på det och inte för att din hjärna känner sig så pressad och inte annars vet vad den ska välja. Jag är t ex oerhört trygg i mina avokadomackor numera. Förr var det som bekant ren sallad alternativt filmjölk och det säger ju sig själv att jag fick konstiga cravings av det, gick runt hungrig och var på dåligt humör och tyckte dagen var lång.

Så när du har ätit ”rent” och nyttigt för länge måste du bestämma dig igen. En dag som du gör HELT TVÄRTOM och börjar äta som du vill igen. Jag lovar, när du väl börjat bryta den ”nyttiga onda cirkeln” kommer hjärnan få det den behöver för att kunna funka normalt igen och plötsligt kommer du återigen få den där kicken av att det är du själv som bestämmer och äger dina egna tankar.

Med tiden slutar du också hårdgranska dig själv i spegeln också. Var stenhård i början och gå förbi speglar om du vet att du har svårt med det. Ett tips kan vara att bara ha ansiktspeglar eller halvkroppsspeglar hemma så blir det enklare att sluta upp med kritisera sig själv. Samma sak med vågen, kasta ut den. Du behöver den inte!

Men vikitigast just nu, sluta äta nyttigt. Gör helt tvärtom. Bestämt ett datum, tänk igenom vad det kommer innebära i form av ångest men också vad du kommer få ut av det. Skriv ner allt på ett papper. När allt känns som mest jävligt skriv då ner varför du ska bryta svälten och hur du ska göra det. Behåll sedan listan och fokusera på sakerna som står där när du börjar äta varierad och riktigt god mat.

Du kan också berätta för någon nära hur du har det nu. Be om hjälp. Säg att vad du går igenom och att du vill börja äta ”normalt” igen. Be någon annan laga maten till dig, kan vara ett mycket bra tips i alla fall i början för att återigen normalisera sitt ätande och komma tillbaka dit där du var innan.

Du kommer fixa det här. Jag vet det. Snart kommer du bli hög på känslan av att du bestämmer själv över ditt eget liv och matvanor. Jag kommer fortfarande ihåg mailet som du skickade första gången som fullkomligen strålade av glädje när du upptäckt hur underbart det var att äta som man själv vill. DU KOMMER SNART VARA DÄR IGEN. Jag lovar, allt som krävs är att du vågar ge din hjärna den näring som krävs för att den ska orka/kunna tänka klart igen.

Just nu är den KIDNAPPAD pga för lite energi och näringsämnen!

”Hej Anna!

För det första vill jag bara säga att jag är så glad för din skull att du har haft den bra på din resa:). måste kännas otroligt skönt att äntligen kunna åka utan att ha alla jobbiga tvång med mat och motion! du är så stark som klarat av allting sen i augusti förra året du är fortfarande en stor inspirationskälla för mig!!

För min egen del har det kännts lite svart ett tag hoppas inte det känns jobbigt för dig att jag berättar men att få skriva till någon som förstår känns så mycket bättre än att prata med någon som inte har ett hum om vad jag menar.

Sitter i att jag väntar på besked från försäkringskassan huruvida jag kommer få aktivitetsersättning eller inte. och det känns tungt att ens framtid i ett år framöver ligger i händer på andra människor. Eftersom jag inte kan jobba fullt ut enligt min läkare än så är det här min enda möjlighet att komma ut i arbetslivet och sakta men säkert kunna trappa upp min arbetsförmåga till 100 % på ett år. och naturligtvis har min oro för hur min framtid och ekonomi ska se ut satt spår i hur jag äter.


jag skäms så för hur jag har betett mig den senaste månaden, från att vara helt överlycklig för två månader sen när jag på två år kunde ta min första lilla jogging tur tills nu när allting bara känns jobbigt och tungt.


mina bekymmer den senaste månaden med maten började egentligen men att sjukdomen tyckte jag åt glass och godis lite väl ofta och jag en kväll fick sådant dåligt samvete så jag kräktes, usch vad jag skäms.. sen så blev det att jag kräktes fler gånger och då bestämde jag mig för att plocka bort det som gjorde att jag brände handen på plattan hela tiden(kräktes)  så jag bestämde helt enkelt att jag skulle äta godis och så på helgen.
och det skulle jag aldrig gjort, sjukdomen fick lite för mkt att säga till om och vips var jag inne på nyttighets spåret och ville gärna motionera lite mer än vad jag borde, speciellt med tanke på att jag inte ätit riktigt som jag borde dom senaste veckorna.

och du måste tro mig när jag säger att jag inte vill tillbaka, jag vill inte tillbaka till nyttiga sjukdomslivet och bara käka kesella med bär till frukost och kyckling och keso till lunch. så anledningen att jag skriver är bara för att fråga när du haft en svacka i tillfrisknandet och allting känns tungt och mörkt hur har du vänt den svackan?

jag vet att inte försäkringskassans beslut ska få ha den makten över mig men jag föll dit den här gången och vill tillbaka till personen som för en månad sen som var glad jämt och käkade vad hon ville.

för när man går tillbaka till den nyttiga som egentligen är så onyttigt för kroppen som det kan bli så märker man verkligen hur dåligt man mår..helt plötsligt börjar man klämma på sidorna och tycka att man kanske borde försöka gå ner så man kommer i dom urväxta mini kläderna igen, dessutom har jag inte vägt mig sen i februari så då började jag tänka på det också…

USCH säger jag bara den här sjukdomen vill jag inte ska vara en del av mitt liv mer jag orkar inte.

Så än en gång och du har några tips på hur jag kan vända det här lite fort så vore jag tacksam:)..tack en gång för att du finns och delar med dig av ditt tillfrisknande kramar”

Ångest, Mat, Träning

Resfeber

För ett år sedan var mat och träning största hindret för varför jag inte vågade resa eller bo någon annanstans.

Idag, 10 månader senare så har jag ätit, umgåtts och sovit ihop med en nära vän  i nästan 3 veckor.

Rekord.

Allt är möjligt. Du kan verkligen bli precis så frisk som du vill.

Det är inga vackra ord utan sanning.

*****

Jag vet. Jag har knappt skrivit någonting om hur jag har haft det där borta.

Men efter nära 3 veckor i USA har jag åter kommit in i de gamla vanliga rutinerna: Äta, jobba, sova, äta, jobba, sova och så rullar det på. Låter kanske rätt trist men jag trivs rätt bra med det.

Visst törstar jag fortfarande efter gemenskap och nära relationer men bortom denna frustration så tycker jag faktiskt att mitt liv är mer än okej.

Jag är lycklig.

Många  som skulle få höra om min bakgrund eller plötsligt en dag upptäcka att jag bedriver en blogg och därigenom få reda på min sjukdomshistorik skulle nog bli ganska förfärade och ställa sig rätt skeptiska mot att jag verkligen kan klassa mig själv som en person som är glad och lycklig över allt som livet gett mig.

De flesta skulle nog snarare se på mig med sorg i blicken och tycka synd om mig och min så länge isolerade och kalla bubbla.

Men jag är faktiskt genuint glad. Och det säger jag inte för att jag är frisk för det är jag inte. Men jag är tacksam för allt jag har ändå.

För om det är något som jag verkligen har lärt mig av att leva ett fattigt ätstört liv så är det att fokusera på vad jag har och vad jag kan snarare än att hänga upp mig på allt som jag skulle kunna saknar eller fortfarande inte kan tillåta mig själv eller utföra.

För ett år sedan hade jag inga resplaner alls. Det skulle löjligt att en tänka tanken. För hur skulle det ha sett ut?

Jag skulle aldrig ha lämnat Sverige om jag inte på förhand visste att hotellet hade ett gym och jag fick lov att bestämma vad kocken skulle servera mig till frukost. Jag skulle ha sett till semestra ensam så att jag hade kunnat träna och äta mat på mina egna villkor. Jag skulle inte ha ätit en glass. Än mindre mat som innehöll kalorier (typ allt alltså).

Men kanske skulle jag ha ätit frukost efter att jag vaknat på morgonen. Druckit massor med kaffe (för att döva hungerkänslorna) och ätit två kokta ägg (men givetvis kastat bort äggulorna). Kanske skulle jag ha ätit lite gurka också, i alla fall om det vore helg.

Efter frukost skulle jag ha kört cardio (kondition) i två timmar som brukligt. Sedan skulle jag tillåta mig själv en stund i solstolen och bara slappa.

Jag skulle låtsas att jag njöt av att bara få vara, ligga och läsa med musik i öronen. Om hotellets servitör eller någon annan (?) skulle erbjuda mig en gratis drink skulle jag tacka nej utan att blinka, utan att ens ha vetat vad jag tackade nej till (Ana lärde mig tidigt att allt folk erbjuder innefattar alltid kalorier och det är alltid dåligt).

Folk skulle äta glass. Jag greppade tag i solglasögonen och blundade.

Folk sprang på stan eller hade vattenlekar kring poolen. Jag fortsatte att blunda.

Unga människor  samlades lite senare i små grupper, började snacka och intressera sig för varandra. Jag såg ingenting (eller gjorde jag det?).

I resans pris ingick halvpension och kring sex-tiden var hotellets restaurang full med hungriga och förväntansfulla gäster. Jag var inte där (stod i den stunden i en trång närbutik och vände och vred på yoghurtförpackningarna för att verkligen försäkra mig om att de var lika fett-och sockerfria som texten på framsidan utlovade)

Efter middagen gick folk ut och festade, promenerade på stranden eller satt inne hos varandra på rummen. Myste och pratade.

Kanske åt dem en bit choklad eller drack några glas vin…

Jag låg ensam i min säng och försökte räkna ut hur många kalorier jag hade fått i mig under dagen. Hade det verkligen stått rätt på yoghurten? Tänk om den engelska översättningen hade blivit fel? Visste man ens vad hälsa och kalorier var här i Grekland?

Tänk om det faktiskt hade stått 110 kcal/100 gr istället för 35kcal/100 gr?!

Panik.

Skjut mig!

Hur många dagar var det egentligen kvar nu igen tills dess att jag äntligen skulle få åka hem?!?!

Ångest, Mat, Träning

Kompenserar du för det du äter?

Har det blivit socialt accepterat att det är OK att många tränar eller kräks för att hålla ångesten borta?

Är det så? Vad tror du? Vad kan man göra åt det?

*****

Har fått ett par mail med frågor kring hur jag ser på det faktum att det för många verkar ha blivit socialt accepterat och i princip en ”norm” att vissa kräker upp maten. Tydligen har detta varit extra uppmärksammat i bloggvärlden den här veckan. Inget som jag ägnat någon större uppmärksamhet åt och känner heller inte att jag behöver gå in närmare på det än så här.

Förstår inte varför det blir så mycket uppmärksamhet bara? Varannan tjej har idag någon släng av ätstörning (känns det som i alla fall). Det är min egen uppfattning (och ingen revolutionerande nyhet) efter att långsamt börja tillfriskna och ser på min omgivning med mer friska ögon än förrut.

Det som dock förvånar mig är alla som uttalar sig i stil med ”Tänk på vad ni säger för det finns faktiskt dem som är anorektiker på riktigt. Själv kräker jag bara ibland när jag tycker det har blivit lite för mycket.”

WHAT?! Please, jag orkar inte.

Har vi verkligen tappat det så här j-vla hårt att vi inte längre kan skilja ätstörningar från ”normalt” ätande!?!

Var finns människorna som äter normalt utan att vilja göra sig av med maten efteråt och inte får ångest?

Är det bara människor som är födda på 40- och 50-talet som är förskonade från ätstörningar? 60-talisterna verkade ju bli träningsnarkomaner och 70-,80- 90-talisterna fick sig en släng av lite allt möjligt typ träning, light, matångest, skumma dieter och ett alldeles förfärligt size zero ideal att leva upp till.

Jag nämnde att kräkning var ett sätt att kompensera för det man ätit men sedan var det tydligen en helt annan diskussion någonstans i bloggsfären om människor som tycker det är jobbigt att folk säger till dem att de är duktiga om de ofta äter nyttigt och/eller tränar mycket eller regelbundet. Att träna och äta kontrollerat kan vara ett annat sätt att ”kompensera” för maten…

Alla sätt är lika illa enligt mig. Inget är på något vis bättre eller ”finare” än något annat… De är i grund och botten samma sak men att man gör det på olika vis.

Många som får höra att dem är duktiga tycker det är så jobbigt att dem faktiskt skäms.

Nu kan jag bara tala för mig själv men när jag var träningsberoende var det exakt så jag kände.

Jag avskydde att offentligt bära runt på en träningsbag eller möta någon bekant när jag var ute och sprang. Lika skämmigt var det när jag handlade mat på ICA. För att ”balansera upp” alla grönsaker jag handlade kunde jag kasta ner en chokladkaka bara för att visa (läs: lura) kassörskan eller ifall jag träffade på någon jag kände att jag ”är som alla andra” och inte alls levde enbart på grönsaker (även fast att det var den verkliga sanningen givetvis).

Efter att ha varit fri från mitt träningsmissbruk sedan den här bloggen startades (augusti 2009) känner jag inte alls på samma sätt längre. Om jag idag går en promenad på 30 min efter jobbet känner jag inte alls samma skam som jag kände förr när jag mötte någon bekant. Tvärtom, jag kan se personen ordentligt i ögonen och verkligen stå för att JAG ÄR UTE OCH GÅR och det är så underbart att inte behöva ljuga eller försöka dölja min motion (försöker röra mig ute varje dag efter jobbet).

Så här, jag tror att om man tar illa upp ( eller blir ledsen, irriterad eller arg) eller inte gillar att någon kommenterar ens ”nyttiga” kost-och motionsvanor då ska man fråga sig själv varför man reagerar som man gör?

Jag säger inte att jag har rätt men jag tror att en person som äter och motionerar ”normalt” bara rycker på axlarna eller kanske t.o.m blir lite glad åt att få höra en sådan kommentar. Så länge man är sann mot sig själv tror jag inte man tar illa upp alls.  Man är inte så känslig för vad andra säger som när man vet med sig att man egentligen gör någonting fel eller som i det här fallet äter eller tränar på något vis som man kanske egentligen inte borde göra…

Men det är vad jag tror.

Vad tror du?

Ätstörningscoach

Läsarfråga – Vad har triggat dina ätstörningar?

”Nyttig mat” blev min dödsfälla

*****

Fick följande fråga:

”Hej Anna

Det jag menade med frågan var vilka faktorer(såsom media, internet, umgänge etc.) som triggat och påverkat dig mest under sjukdomens gång?

Kram Erika”

Mitt svar:

Det låter konstigt kanske men jag kan faktiskt inte säga att varken media, internet eller mitt umgänge har bidragit eller triggat mina ätstöringar på något vis.

Jag har sedan tidig tonår alltid varit smal, uppvaktats av killar och själv gillat vad jag sett när jag tittat mig i spegeln.

Så mina ätstörningar har inte någon grund i att bara vilja bli smalare och smalare. Det är förmodligen också därför som jag aldrig haft något intresse för s.k pro-ana-bloggar eller ens ”vanliga” ÄS-bloggar. Det dröjde väldigt länge innan jag ens fattade att dem existerade och att folk faktiskt besökte dem. Pro-ana har jag fortfarande väldigt svårt att förstå.

Jag har även haft turen att inte ha någon i min närhet som har eller har haft ett stört beteende till mat. Tvärtom är mat något väldigt enkelt, roligt och okomplicerat i vår familj och ett vanligt sätt att umgås på som hos många andra. Ingen av mina vänner har heller aldrig bantat eller nojjat sig om sin vikt så inte heller där har jag påverkats eller ”triggats”. På så vis kanske man tycka att jag borde ha ”klarat mig” från att hamna i ÄS-träsket men så blev det alltså inte.

Istället var det själva grejen med nyttig mat som blev mitt fall. Redan som 16-åring försökte jag förklara för vårdpersonalen att jag inte hade anorektiska tankar utan ortorektiska.

För mig var en väsentlig skillnad men det var det inte för personalen. Det var ätstörningar oavsett och därför tog man ingen hänsyn till att tänka till en extra gång om jag kanske skulle behöva någon annan slags hjälp än patienterna med anorexia. I efterhand kan jag verkligen se att vården måste lyssna mer på individen när det gäller anorexi och ortorexi. Men detta är en helt annan diskussion och som jag mer än gärna skriver om i ett annat inlägg.

Det var ju en slags ”nyttighetsboom” i början av 2000 med en massa nya light- produkter och liknande. Med ens blev jag jätteintresserad av vad jag stoppade i mig och jag blev ”hög” på att känslan av att äta så nyttigt som möjligt.

Jag slutade aldrig äta som de flesta med anorexi verkar göra. Istället åt jag regelbundet men kravet var såklart att det skulle vara ”super-duper-nyttig” mat, dvs väldigt lite socker-och fett (s.k lågkaloridiet). Jag blev expert på att älska och frossa i mat med så få kalorier som möjligt. Känslan att få moffa i sig en frisk, härlig och krispig grönsallad gjorde mig helt lycklig och hög på endorfiner. Men ren mat för mig var inte bara en sallad utan det kunde lika gärna vara en stor portion nykokad spaghetti (utan sås  såklart).

Och det säger ju sig själv att man rasar i vikt om man äter så här. Det behöver man inte vara Einstein för att räkna ut.

Så svaret Erika är att jag har varit otroligt fokuserad på mig själv. Jag har aldrig brytt mig om vad mina vänner eller kollegor äter. Alla andra kan äta gott men det är liksom som att just min kropp skulle bli extra smutsig av att göra det.

Just därför har en viktig nyckel i min friskhetsprocess varit att just smyga in något onyttigt varje dag för att inte riskera att förbli nyttig för länge för då triggas min hjärna (som ibland kidnappas av ortorexin) av nyttighetskänslan och jag hamnar i en ond cirkel.

Mat, Självhjälp, Träning

Supertips nr 1 – ha testveckor

Våga ha en testvecka där du testar hur det är att leva ett så friskt liv som du bara kan. Du har inget att förlora men massor att vinna!

*****

Inte sällan får jag kommentarer som den här från Cookie:

”Vad duktig du är, beundrar verkligen dig för att du tog bestlutet att sluta svälta och träna!!

Önskar jag oxå hade styrkan att göra det.”

Mitt svar:

1. Fokusera och fantisera om hur en perfekt dag i ditt friska liv ser ut. Vad definierar du som en hållbar livsstil? Vad är viktigt för dig?

2. Bestäm dig för att ha en testvecka. Den här veckan tränar du ingenting och äter som vill kunna göra när du är frisk. Dvs regelbundet och låter inte kalorierna får styra vad du väljer till frukost, lunch, middag, fika och mellanmål.

3. Hur kändes det?

För egen del var nyckeln till ett friskare liv att helt sluta träna och jag klarade av det eftersom jag stegvis förlängde mitt träningsförbud, vecka för vecka.

På så vis kändes det inte lika tungt som om jag från början hade sagt att jag måste vara träningfri ett halvår från och med idag.

Samma sak var det med maten. Bara vetskapen att jag alltid kunde  välja anorexin/ortorexin igen räckte för mig att våga testa och ge den friska livsstilen en chans. Om jag tyckte det blev för jobbigt kunde jag alltid gå tillbaka till renlevandslivet igen om jag nu skulle tycka att det var bättre.

På det här viset vågade jag äta bättre och bättre. Ett steg tillbaka och sen var det ett par steg fram igen.

Det är tack vare mina testveckor som jag har lyckats kämpa mig bort från svälten och träningsmissbruket.

Testa du också. Du har som sagt inget att förlora. Du vet ju hur det är att leva med ätstörningar, är det inte dags att testa något nytt?

Som sagt du kan alltid välja ätstörningarna igen om du trivs bättre med dem än det friska livet.

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

En gång träningsberoende – ALLTID träningsberoende?

Går det någonsin att börja träna utan att riskera ett träningsmissbruk igen?

*****

Frågorna strömmar in så vi kör väl på med några till, tycker jag.

Jenny undrar:

”Kommer du någonsin börja träna igen? En sak jag har tänkt på…

Vid de flesta missbruk slutar man ju HELT med någonting. Tex alkohol, droger. För att bli helt ren. Men vid tex matmissbruk, eller i ditt fall träningsmissbruk, så går det ju inte att helt sluta på samma sätt.

Mat måste man ju alltid äta, rätt mat i rätt mängd för att må bra. Och samma med träning, alla människor behöver ju någon slags motion/träning för att man ska må så bra som möjligt. Så hur har du tänkt angående detta?

Kommer du börja med någon lätt motionsform för att vara frisk? Är du rädd för att inte kunna sluta träna om du börjar med det i framtiden?”

Anna svarar:

När jag tog beslutet i augusti 2009 att bli helt träningsfri var jag fullständigt övertygad om att jag aldrig mer skulle vilja träna i hela mitt liv. Jag var så fruktansvärt less på det.

Jag tränade inte längre för att jag tyckte det var kul utan enbart för att bränna kalorier. Om jag inte förbrände minst 500-700 kcal/dag kunde jag inte äta som jag ville utan att få ångest.

Från dag ett som träningsfri kände jag bara en enda sak. En oerhörd lättnad.

Innan dess hade jag väldigt länge gått och funderat på att införa åtminstone en eller två dagar i veckan som skulle vara helt träningsfria men det blev ju aldrig så. Det gick liksom inte. Jag klarade inte av det. Träningsdjävulen i mig var för stark och jag var för svag.

Ana vann alltid.

Jag kunde inte ha träningsfria dagar. Det var helt omöjligt. Istället fick jag panik och bokstavligen talat så sprang jag till gymmet de här s.k ”träningfria” dagarna. Alternativt, om jag kunde stå emot så stannade jag hemma och satt framför datorn. Men då levde jag på te och sallad den dan.

Att helt sluta träna är det bästa beslut som jag någonsin har tagit i hela mitt liv.

Jag vet att jag brukar säga detta men det är helt enkelt för att det är sant.

Och då är jag och har alltid varit en rätt skärpt tjej som har åstadkommit en mängd bra saker i livet men därmed också tvingats att fatta en hel del tuffa beslut för att nå dit jag har velat.

Men genom att sluta träna kunde jag plötsligt minska mitt kontrollbehov vad det gällde mitt fanatiska kontrollbehov över maten. Om jag inte fick träna spelade det liksom inte så stor roll längre vad jag åt och inte åt.

Jag skulle ju ändå gå upp i vikt och då kunde jag ju lika gärna äta mat som jag på riktigt tyckte om. För det är varken speciellt gott, roligt eller passar in i den hållbara livsstil som jag eftersträvar att man går upp i vikt genom att äta kilovis med frukt och grönt.

Hellre då införa regelbundna måltider och försöka äta så likt min omgivning som möjligt. Jag hade ju testat i åtta år hur det är att träna hårt och samtidigt svälta. Klart jag har varit rätt nyfiken på att iaf testa vad friska ätrutiner inenbär och om jag verkligen blir så slapp och ful som jag tidigare har inbillat mig..?

När jag slutade träna kunde jag plötsligt sova så länge jag ville. Jag fick massvis med tid över – tid som jag har behövt ha för att komma i kapp mig själv. Jag hinner idag (och framförallt orkar jag) ringa fler vänner för att sedan träffa dem. Jag orkar visa att bryr mig om dem.

Jag är inte alls nonchalant som några kanske har trott. Förklaringen är att min hjärna har varit kidnappad och därav min frånvaro. Ni får köpa det här argumentet eller också gör ni inte det.  Jag vet att jag har gjort fel som har prioriterat svält och träning framför ett rikt socialt liv. Det är min egen förlust – jag vet det – och jag kan idag bara beklaga och be om ursäkt för detta. Om det är något som jag fortfarande har svårt att prata om när det gäller min tidigare fanatiska livsstil så är det just detta, relationer. Jag skäms fortfarande över valet jag gjorde, att jag valde meningslösa timmar på gymmet framför mina bästa vänner.

Jag ber inte om er förlåtelse. Men om förståelse.

Som vanligt när det gäller mig fick du ett långt svar Jenny på din fråga och egentligen var det här inte riktigt ett svar på din fråga, eller hur?

Men jag känner att frågan kräver en god kännedom om min träningsbakgrund för att kunna förstå varför jag från början har varit så extremt negativt inställd till träning sedan jag slutade i augusti förra året.

Så mycket skit som jag har fått dras med pga av mitt träningsmissbruk önskar jag ingen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen;

Träningen tog nästan livet av mig. Den enda glädjen som jag kände i samband med träningen var efter själva träningspasset för då hade jag ju återigen presterat och förbrännt tillräckligt med kalorier för att få äta.

Aldrig att jag har suttit på träningscykeln eller sprungit på löpbandet och tänkt ”Shit, det här är så roligt att jag inte kan sluta cykla/springa”.

Därför är det en mycket intressant upptäckt som jag har gjort den senaste månaden som handlar om:

Går en del personer verkligen till gymmet enbart för att njuta av sin träning?

Finns det verkligen människor som tränar utan tanke på vare sig kalorier och/eller kroppsform?

Och jo,  hörrni. Jag har faktiskt tagit steget tillbaka till gymmet…

Men hur, varför och på vilket sätt får ni läsa mer om i morgon.

Tror dagens inlägg är tillräckligt mastigt som det är, eller vad säger ni?

/Anna