Ätstörningar, Ätstörningscoach

Stöd för dig som är anhörig/närstående till någon med ätstörningar

Anhörig närstående ätstörningar

Konflikter, bråk och ensamhet
Det kan rent ut sagt upplevas som ett rent helvete att vara närstående till någon som lider av ätstörningar. Under den tiden som jag själv var sjuk minns jag att min familj, (framförallt min mamma som fick dra det största lasset) ofta kände sig väldigt ensam och utelämnad i situationen.

Vår vardag kantades av konflikter och bråk – varje dag! Familjens relationer blev mycket infekterade och vi kände till slut inte längre igen oss själva. Vart hade alla våra fina år tillsammans tagit vägen? Hade allt gått förlorat nu?

Mina föräldrar & syskon hade svårt att öppna sig för sina vänner för att våga berätta hur hemskt livet hade blivit efter att deras dotter hade drabbats av anorexi. För vem skulle kunna förstå hur vi hade det?

Som anhörig/närstående är det därför viktigt att känna till att det är minst lika viktigt att söka stöd till dig själv som för personen du är anhörig till med en ätstörning.

Anslagstavlan
Vill gärna tipsa dig som är närstående om Anslagstavlan hos Frisk och Fri. Den drivs av föreningen med medel från Socialstyrelsen. Där kan du dels berätta om dina egna upplevelser och erfarenheter av att vara närstående samt ta del av andras. Anslagstavlan har mycket smart sökfunktion där du kan filtrera frågeställningar utefter vilken information som du efterfrågar (dina bästa tips för att orka, bra bemötande som du vill berätta om och hur du bemöter den drabbade)samtutifrån vilken relation du har (förälder, syskon, partner, övrig släkt och vän) till den drabbade.

Öppna träffar i hela landet
Frisk och Fri bjuder även regelbundet in till öppna träffar för din som är drabbad av, eller anhörig, till någon som lider av en ätstörning. Träffarna äger på flera orter runtom i hela landet – hitta en grupp eller öppen träff nära dig.

Öppen träff i Stockholm, den 15/8
Bor du i eller i närheten av Stockholm bjuder föreningen in till en öppen träff den 15 augusti för dig som är anhörig – tid & info hos Frisk och Fri.

photo-1442957923280-cdfc6754e8f0

Var noga med dina egna behov och hälsa
Det är vanligt att många närstående lider av skuldkänslor och av den anledningen fortsätter kämpa på egen hand utan inblandning från någon annan. Men gå inte i samma fälla utan tänk istället på att du kommer bli mycket bättre på att stödja den drabbade om du är noga med att ta hand om dina egna behov och din egen hälsa. Det kan kännas svårt då mycket fokus förstås går åt till att ta hand om den du älskar som är sjuk. Men om du inte gör det finns det hög risk för att all stress, som det innebär att vara närstående, i längden kommer att göra dig utmattad och göra så att du kör slut på dig själv.

Den drabbade har ett stort behov av din hjälp men du kommer inte alls vara ett lika bra stöd om du själv rasar med i fallet. Att se till dina egna behov är inte alls samma sak som att vara självisk – utan tvärtom! När du tar hand om dig själv först så kommer ditt ökade välmående bidra till att du blir ett mer stabilt stöd för den som är sjuk.

Det är viktigt att känna till att du inte är ensam och tusentals personer runtom i det här landet befinner sig i exakt samma situationen som du gör. Vad du än gör, undvik att stänga in dig. Våga öppna upp och söka hjälp. Det finns finns så mycket hjälp för dig att få.

Självhjälp

– Sa du BRÖST?!

För varje vecka som går blir jag mer och mer påmind om att jag är född i en kvinnokropp.

Kvinna är alltså vad jag är.

Kvinna – på riktigt!

Jag måste berätta om en rolig grej som hände idag.

Det är rätt färskt i minnet så jag är fortfarande lite fnissig när jag skriver det här.

Jag hade precis avslutat ett pass Body Balance.

Därefter tog jag mig sedan bort till hörnan med alla kuddar och mattor för att sträcka ut kroppen lite extra.

Det är då det händer.

Mitt på plastmattan ligger jag. Med E-Types våldsamma eurodisco pumpandes i öronen så befinner jag mig mitt inne i min egen lilla värld.

Min panna vilar fokuserat mot gymgolvet och mina ben ligger i en enda röra under mig.

Efter ett par minuter möter jag min egen blick i spegeln. Men det som fångar min uppmärksamhet är ändå det som uppenbarar sig några centimeter längre ner.

Det putar.

Herregud, det är ju en…

… eeeh en sådan där…

… KLYFTA?!

Pionröd om kinderna far jag upp som en skjuten raket. Sätter mig käpprakt tillrätta på sätesmusklerna och börjar töja ut armmusklerna istället.

Men jag kan inte låta bli att slita blicken från mig själv i spegeln. Såg jag verkligen rätt?

Jag sneglar åt båda sidorna för att försäkra mig om att ingen har sett någonting.

Men det verkar lugnt. Ingen verkar ha lagt märke till min plötsliga helomvändning mitt på mattan.

Jag är tvungen att inleda ett litet experiment.

Vad händer t ex när jag lutar kroppen framåt? Syns det nåt då?

När jag försäkrat mig om att ingen tittar så lutar jag överkroppen diskret framåt. Fäster samtidigt blicken koncentrerat i spegeln.

Och jodå, visst syns det.

Tusen olika känslor sköljer plötsligt över mig. Det stormar inombords.

Ni må tycka jag verkar urfånig, vilket å andra sidan inte gör något. Jag vet att jag är det… 😉

Jag känner mig precis som att jag är 14 år igen och har upptäckt min kropp.

Tjejer har mens och deras bröst växer.

Man har mensvärk och ömma bröst.

Finnar som plötsligt ploppar upp…

Ena stunden vill man svära högt för att i nästa gråta floder över en skitdålig drama.

Och killar gillar tjejer…

Vilket förstås kan tyckas vara en självklarhet.

Men den personen som någon gång haft anorexi förstår mig när jag säger att man helt glömmer bort att människan är sexuellt lagd så länge man svälter.

Sex är alltså inte äckligt.

Du kanske inte alls är asexuell.

Våga börja äta och du ska se att en riktigt cool och häftig resa väntar på dig. Det är min garanti!

Om ni bara visste hur stolt jag är över allt detta som ”drabbar” mig just nu.

Nej, jag ska villigt erkänna att jag absolut inte tycker jag det är kul att springa på ICA och köpa mensskydd eller investera pengar i sportbh:ar (jag som alltid tränat i bara t-shirt!).

Men det som jag gillar är att jag är med i matchen igen.

Jag kan inte låta bli att tycka att allt kroppsligt och mentalt som jag går igenom nu är både fascinerande och skrämmande på samma gång.

Jag tror att det som jag försöker säga är att mycket av det här har automatiskt börjat att leda mig in på leken som finns mellan de båda könen.

En lek som så länge har varit helt ointressant. Men detta har förändrats, vilket jag tycker är mycket intressant. Och läskigt.

Jag som 16-åringen visste ingenting om hur det är att ingå i en riktig relation. Hur tacklar man det idag?

Bara en sådan trivial sak som att oavsett vilken man  jag möter så har han garanterat mer erfarenhet av bröst än vad jag själv har. Vilket jag blir lätt fnissig av blotta tanken på…

Det viktigaste är dock att jag inte känner mig ett dugg avskräck inför allt kroppsligt, pinsamt och ”vuxet” som väntar.

Det är faktiskt precis tvärtom. För en gångs skull!

Jag längtar efter allt det som jag inte kan förutspå eller kontrollera.

Det som är livet.

Jag har på allvar klivit in och börjat att ta för mig.

Jag tycker om att märkas!

Att synas!

Och att höras!

Det är härligt att inte längre stå bredvid och bara se på.

Jag älskar att vara med igen.

Självhjälp

Världen väntar på dig

Världen väntar på dig.

Vad väntar DU på?

Veckan har rusat fram i 180 km/h. Men jag hänger gärna kvar en bit till..!

Det peakade redan i onsdags då jag mötte upp vinnaren till kvällen Grow your potential som arrangerades av 4good.

Nätverket och eventen (varje har ett unikt tema) går ut på att man ska kunna umgås, få ny energi, inspireras till att våga, utveckla sig själv och hitta en balans i livet.

Kort sagt varje kväll är som en stor härlig godispåse – proppfull med överraskningar!

Tidigare temakvällar som jag har besökt samt bilder från kvällarna hittar ni här:

Go nuts och lev livet! (På temat Free your mind)

Äg dina egna tankar (Get Bodywise and Soulful)

I onsdags peppades vi och fick interagera med de störtsköna supercoacherna Kirsten Stendevad och Christine Eilvig.

Tjejerna står bakom Millioneusemetoden som vägleder en till att våga göra det du tror på och förstå att det inte finns några gränser för vad du vill uppnå.

De gränser som du upplever finns styr du själv över, eller hur?

För ofta stoppar vi oss själva redan på planeringsstadiet, dvs i våra tankar.

Oavsett vad vi vill uppnå så får vi aldrig reda på hur det skulle gå om vi aldrig vågar testa och praktisera det i verkligheten.

Detta gäller såväl för en utbildning man är nyfiken på, ett jobb, en affärsidé, en resa som man är sugen på eller om man vill bli fri från sitt eget fängelse i form av en ätstörning.

Du kan aldrig veta hur det kommer vara att uppleva det nya som väntar.

Däremot kan du själv styra och i mycket hög grad påverka så att din egen väg leder och utvecklas exakt på det viset som vill. Det gör du i ditt eget huvud och med hjälp av ditt eget mindset – dvs din inställning!

Grow your potential var startskottet för nätverkets vidare internationella satsningar under namnet 4good World.

Liksom på alla 4good kvällar bjöds publiken på spännande goodiebags (våga aldrig sluta med dem!) och i pausen fick vi cava och snittar.

Det är så härligt att en helt vanlig onsdag få befinna sig ute i myllret med pratglada och fnissiga tjejer i alla möjliga åldrar.

Det är en oslagbar känsla att känna att jag är levande igen… Att jag är blott 25 år, nyfiken på livet och har hela världen för mina fötter.

Ska bli spännande att se vad som kommer upp nästa gång.

Om du är nyfiken på att veta mer om 4good och hålla dig uppdaterad om vad som händer i nätverket kan du läsa mer på: www.4good.se

Där hittar du även deras blogg som uppdateras flitigt och även Facebook där du får reda på ännu mer.

Ses vi nästa gång?

Mat

Cafétips i Stockholm

Skön lördag!

Mötte upp två fina tjejer tidigt idag för en mysig dag runt Stockholm.

Vädergudarna var med oss hela dagen (nästan). Säg den stad som inte är vacker i solsken (och tvärtom)!

Blev en sväng ut på Djurgården där vi gjorde en paus på Flickorna Helin och Voltaire. Ett av mina favoritställen när det gäller framförallt atmosfär och fikautbud (mycket choklad och nötter).

Promenerade sedan tillbaka till city och färden gick vidare längs söders alla gator.

Mycker prat i mun, strosande, skratt och filosoferande idag. Precis som det ska va…

Dagen avlutades på Söders lite busiga Vurma.

Finns det något annat ställe i världen som man får sin macka serverad med ett rosa cocktailparaply så säg…?!

Självhjälp

Stök i köket

Bild lånad från profffsfotografen Helena.

Prat. Värme.
Skratt. Chokladbollar.
Tända ljus. Hjärtan.
Fniss. Mys.
Nybakat bröd. Snökristaller.

Kärlek.

Min tes:

När man tagit sig ur en ätstörning kan livet inte bli annat än bra!

Låter kanske lite knäppt men jag kan förstå den frihetskänslan som måste infinna sig hos en person som varit inspärrad på livsstid och sedan en dag med ens släpps fri?

Hela livet ligger plötsligt framför mig. Så många möjligheter.

Så många fina stunder att se fram emot och få längta efter.

Vet knappt vart jag ska börja… Finns så mycket som jag plötsligt inser att jag längtar efter och måste få uppleva.

Men det allra bästa är nog ändå att jag har förstått att jag inte kommer att tvingas leva det ensam.

Till och med jag kommer att ha någon (eller några!) att få dela livets alla härligheter med…

Ja, till och med jag…!!!!

Mat, Självhjälp

Beach 2011!

I morse när jag stod framför spegeln och småstressad drog tröjan över huvudet var det något som hastigast fångade min uppmärksamhet.

Min kropp.

Jag brukar inte spegla mig, av vilken anledning vet jag inte. Vi hade knappt några speglar hemma under min uppväxt så det kan ha med det att göra.

Men idag slog det mig.

Det här kommer bli min första sommar jag möter som vuxen kvinna.

Det är fakta.

Jag har inte längre en förpubertal tanig liten flickkropp.

Av alla gånger som jag tidigare har gått upp i vikt har jag aldrig nått så här långt upp på BMI-skalan. Förr har jag bara sniffat på gränsen till en frisk vikt men aldrig någonsin vågat ta klivit fullt ut och av egen fri vilja (utan tjat från omgivningen) vilja stanna kvar där.

Den här gången är det annorlunda. Jag vill verkligen aldrig mer gå ner i vikt igen.

Jag vill aldrig mer bli sjuk!

Jag har inte vägt mig på över ett halvår men de nya klädstorlekarna ljuger inte.

Det är första gången i mitt liv som storlek 36 sitter för tajt och blir därför tvungen att slåss med alla andra shoppingsugna om 38:orna.

Plötsligt är det inte längre någon som ifrågasätter när jag berättar att jag fyller 25 i år. Ingen som höjer frågande på ögonbrynen. Ingen som längre synar min kropp i detalj och undrar varför jag ser ut som jag gör. Ingen som undrar vad mitt problem är…

Hösten 2009 hade jag precis påbörjat min självhjälp a la vikt- och kroppsexperimentet Superskinny goes Supersize Me! I samband med det gjorde jag en intervju med en tjej som frågade bland annat om vilka mål jag hade.

Jag sa att ett mätbart mål var definitivt att jag sommaren 2010 ville kunna promenera stolt i ett tunnt linne eller en bikini på stranden med havet skvalpandes runt fötterna. Jag hoppades på att ha kommit så långt i min friskutveckling vid det laget att en frisk kropp inte skulle vara en fantasi längre.

Sommaren 2010 skulle jag äntligen ha en kropp som jag inte inte behövde skämmas för och som alla glodde på.

Jag ville inte längre att folk skulle må illa av att vare sig se eller ta på mig.

Minns du det här, M?

Jag nådde inte riktigt dit.

Sommaren 2010 var jag fortfarande rätt smal även fast att jag hade blivit betydligt bättre både kroppsligt och mentalt sett.

Men den här sommaren, vet ni vad?

Detta är min sommar.

Jag ser fram emot att få köpa min första riktiga tjejiga sommarklänning.

Det ska vara en klänning som dansar när jag rör på höfterna. En klänning som jag får lov att gå i med naken rygg och fräkniga axlar. En klänning som visar att jag är jag. En klänning som påminner mig om att jag inte är född till man utan med kvinnans underbara genetik.

De sista veckorna har jag även varit och provtränat till och från. Det är så trist att springa utomhus när det är kallt och väglaget dåligt.

När jag springer på löpbandet och ser mig i spegeln ser jag för första gången riktig glöd i mina ögon. För en gång skull springer jag där av rätt anledning. Inte för att jag måste eller för att jag har ett schema att följa.

Tvärtom ifrågasätter jag inte längre alla som säger sig gilla att träna. Alla är inte destruktiva träningsjävlar även fast att jag länge har gått runt och trott det. Alla som tränar är inte slavar under en ätstörning.

Jag har upptäckt att det är roligt så länge man går dit för att man behöver en paus eller ett amdrum för ny energi. Det tråkiga uppstår när man gör det till en rutin och slutar fundera på vad träningen ska vara bra för. Bränna kalorier är helt oväsentligt.

Jag vill vara stark och orka med mitt jobb och ha ett fungerande socialt liv, vilket är en omöjlighet att få ihop ifall jag skulle välja att hänga på gymmet varje dag igen.

Så det kommer aldrig att ske.

Jag väljer numera istället att lägga min energi på viktigare saker, på sådant som har betydelse och som räknas även tio år framåt i tiden.

Ni är en del som undrar hur jag gör för att ”orka med” mina nya kropp.

Jag kan säga så här att jo, jag har också s.k ”fuldagar”. Dagar då jag bara känner mig så fel, fel, fel!

Men när jag känner på det viset har en viktig utgångspunkt i självhjälpen varit att just dessa dagar försöka att omge mig med människor som jag vet att jag mår bra av, skrattar med och känner mig trygg med.

Människor som ger mig energi.

Mörka dagar bör alltid undvikas att vara ensam med sina tankar för det är då ätstörningen ser sin största chans.

Dock ska tilläggas att om det har varit en sak som jag har haft väldigt svårt för så är det just att kunna omge mig med nära vänner när jag verkligen har behövt det.

Jag har saknat ett nära socialt nätverk under hela min viktuppgång och friskutveckling.

Min räddning har varit att jag har fantastiska kollegor med vilka det är omöjligt att tänka på tråkigheter.

Även om jag skulle känna mig låg på morgonen så vet jag att så fort jag kommer innanför dörren på jobbet så är jag i trygga händer i minst 8 timmar. Det är tillräckligt länge för att ätstörningens blåmärken ska ha hunnit försvinna och jag ha smittats ner med pigg och bra energi lagom tills det är dags att åka hem igen.

Enligt mina erfarenheter så stavas bästa medicinen mot ätstörningar:

Friska människor

De får gärna vara neutrala och opartiska. Dvs nära familjemedlemmar kan det vara svårare med då nära relationer har tendens att ibland stjälpa mer än hjälpa även fast att deras stöd såklart aldrig är av ondo. Så har det iaf tyvärr varit ofta för mig.

Utöver arbetskollegor har jag även haft en bästa vän som rest jorden runt i flera år och som jag träffat max 1-2 gånger per år. Jag har aldrig yttrat något om mina långa sjukdomsår till henne men hon är en sån person som förstår utan att så mycket behöver sägas.

Hon är en sådan person som jag önskar att alla som kämpar mot ätstörningar skulle få ha i sina liv. Jag är övertygad om att friskprocessen skulle gå så mycket snabbare då!

Hon är en sådan där sprallig tjej som vet att ta vara på livet.

Varje gång jag är med henne påminns jag om att se det lilla i varje ögonblick. Tar vara på den korta tid som vi har fått. Hon påminner mig om allt det som jag har slösat bort. Varje dag.

Hon är varken tjock eller ful.

Hennes ögon skrattar lika ofta som munnen.

Hon måste ha minst en maraboukaka per dag, annars blir hon grinig.

Hon är kreativ, vig i kroppen och snabb i huvudet.

Hon är en sådan som alla vill prata med.

Hon är en sådan som man vill ska tycka om en…

Hon ÄLSKAR mat.

Hon är den vackraste jag vet.

Hon är också den enda unga människan som jag känner som säger att om hon skulle dö i morgon så skulle det ändå vara okej. Hon är ändå så nöjd med livet och allt som hon har fått vara med om så här långt

Och nej, hon är inte en 80 år gammal tant, utan bara 24 år.

Jag jobbar just nu hårt med att försöka se till att alla som vill ska möjligheten att få ha en sådan här person i sitt liv.

En ambassadör för livet, så vackert och så välbehövt.

Skulle du också vilja ha en solstråle i ditt liv…?

Ätstörningscoach

Sluta svälta – free your mind!

Åh, vad härligt med en kväll hemma igen – äntligen!

Känns jättekonstigt att bara för ett halvår sedan hade jag aldrig något att göra efter jobbet. Träffade aldrig någon, gick aldrig ut.

Istället satt jag motvilligt hemma och stirrade i väggen för att få tiden att gå (alternativt slötittade på TV – vilket jag egentligen aldrig har gillat).

Jag bodde i  en mindre stad och hade ingen aning om hur jag någonsin skulle kunna hitta nya vänner. Det kändes fullständigt omöjligt och tanken gjorde mig väldigt ledsen.

Vad hade jag egentligen kämpat för?

Jag hade ju gjort min läxa.

Ätit duktigt. Gått upp i vikt.

Fått tillbaka mitt intellekt och snabba tunga.

Men jag hade ingen att dela min nyvunna frihet med.

I och med att mina hormoner hade börjat fungera igen började jag plötsligt att kunna känna saker igen. Efter åtta känslokalla långa år.

Förutom min kamp att lyckas välja bort anorexin var de här ”ensamhetskänslorna” som plötsligt omslöt mig efter viktuppgången,bland det värsta jag någonsin har varit med om.

Jag insåg plötsligt hur ensam jag var – på riktigt (under anorexin och träningsnarkomanin hade jag aldrig brytt mig, då ville jag ju vara ensam så att ingen skulle kunna komma i vägen  för mig och mitt missbruk!).

Att flytta till Stockholm har verkligen varit bland det bästa jag gjort i hela mitt liv.

Det är tråkigt att det ska behöva vara så men i en större stad finns det fler möjligheter och för mig har flytten den här gången (har bott här förr) varit enormt positiv. Den här gången var jag redo för det och förberedd på vad som skulle krävas av mig.

Att bygga upp en helt ny vänkrets är skitsvårt. Det är det för vem som helst. Oavsett om man är ätstörd eller inte.

Det har varit en nyttig grej för mig att nästan varje vecka ”tvingas” träffa en ny person. Lite som speed dating – ibland har det klickat och ibland inte.

Att våga rensa i  sin umgängeskrets och möta nya vänner tror jag väldigt många skulle må bra av.

För egen del är jag stenhård nu för tiden med vem jag släpper in. Jag är noga med att inte ha några energitjuvar omkring mig. I alla fall måste jag se till att balansera upp de stunderna med personer som verkligen GER energi och inte bara tar.

Detta är superviktigt!

Andra saker som jag uppskattar med Stockholm är att allt händer här.

Tidigare i veckan var jag på Beautiful Business Award 2011 som var lika bra som föregående år (förutom årets goodie bags som får ett litet minus). Men det kan jag definitivt stå ut med för att få uppleva en sådan härlig kväll, fullproppad med inspirerande kloka och modiga kvinnor!

Jag var där med en tjej som jag heller inte har känt speciellt länge men som jag är väldigt glad för.

, nu vet ni lite bättre var jag har hållit hus de senaste dagarna.

Förstår inte hur folk med heltidsjobb hinner få tid över till att blogga?! I alla fall inte om man vill ha ett något sådär fungerande socialt liv?!

Och ett rikt socialt liv är något som definitivt är prioritet nummer ett i mitt liv – det står högst upp på min motivationslista.

Ååååh, det är så spännande att upptäcka sig själv i vuxen ålder och få uppleva personen som man blivit efter svälten…

En fantastisk lyx och förmån som jag unnar varenda en som läser här!

Håller tummarna för att du också ska våga!

Kram vännen!

Självhjälp

Hellre att än hur

Igår kväll gjorde jag något som aldrig någonsin gjort tidigare.

Bestämde mig för att börja bryta mot nya saker som förr tagit emot något alldeles fruktansvärt.

Dags att utveckla mig som person. Kliva framåt.

Ni känner säkert igen den där känslan att man helst vill ha kontroll?

En anorektiker vill gärna kontrollera maten men det finns något mycket djupare än så. Matkontrollen är bara toppen av isberget.

Kontrollbehovet är en del av ens personlighet.

Det är både en tillgång och en styrka men om man inte lär sig hantera och leva med ett starkt kontrollbehov så går man miste om mycket här i livet.

Så är det.

Tillbaka till min kväll igår. Jag beslöt mig att sluta leva så svårt. Börja ta genvägar när det går, kanske till och med fuska lite ibland. I alla fall när det inte märks.

Denna livsfilosofin är rätt enkelt egentligen om man bara låter sig smittas ner av personer i sin omgivning som regelbundet praktiserar detta i sina egna liv.

Då är steget till att våga testa själv inte särskilt långt borta.

Igår blev jag nyttigt medveten om att:

Kaos gör inte ont.

Efter en sen middag var jag så trött att jag inte ens (?) orkade diska upp efter oss.

Med andra ord staplade jag kastruller, pannor, tallrikar, bestick, glas, m.m. i en enda stor hög. Det tog emot men efter en snabb blick på alla tekoppar och kladdiga glasskålar bestämde jag mig även för att inget skulle bli värre bara för att jag valde att blåsa ut alla ljusen, hoppa i pyjamsen och kasta mig i sängen.

Väckarklockans självlysande siffror visade 00:02.

Somnade efter fem minuter.

När jag återigen vände blicken mot klockan var hon över elva.

Ingen skada skedd!

Idag var med andra ord första dagen sedan jag bott själv (cirka 5-6 år) som jag vaknade upp och möttes av DISK på köksbänken.

Ja, ett rent kaos skulle jag dramatiskt ha svarat om ni hade frågat mig för några år sedan.

Idag kändes ingenting. Eller jo förresten, det kändes sunt.

Sunt att jag sakta, sakta har börjat bygga mig ett nytt liv. Helt från grunden.

Det är därför ingen underdrift att jag känner mig som en helt ny människa. Ren. Men inte som i anorexins felaktiga och förvrängda definition av renlighet.

Jag står utan de kladdiga och trassliga tankarna. I alla fall för det mesta. Inget som skärmar av och blixtsnabbt säger nej.

Det finns spelrum i mitt huvud – högt i tak med ståtligt nymålade vita väggar!

I veckan har hunnit med att träffa folk, äta ute, haft kul på jobbet, testat på att sjunga i kör för första gången,  sprungit i skogen och ringt ett samtal som jag länge oroat mig för.

Och vet ni vad som händer?

För första gången i mitt liv ligger det på mitt köksgolv ett gigantiskt berg av kläder som måste tvättas. Helst nu. Genast.

Jag borde egentligen dammsuga och mina lakan var pinsamt längesedan som jag körde i tvätten sist.

Jag har heller inte, fortfarande inte, lärt mig att köpa mindre frukt och grönsaker. Så därför ruttnar dem bort…

Plötsligt fattar jag vad folk menar när de säger att de inte hinner med. Att de inte har tid.

Tidigare har jag nämligen alltid hunnit med alla sådana där tråkiga hemmasaker. Eftersom jag alltid varit hemma mycket och medveten isolerat mig är det klart att det inte är speciellt svårt att få tid över till att städa, fixa hemma, koka sina egna bönor, förebereda inför veckan, tvätta, gå ut med soporna, etc.

Det är en plötslig lyx att få fylla mitt huvud med friska saker.

Det är lyx att äntligen få uppleva allt det som jag drömt om.

För jag har kämpat på väldigt hårt, väldigt länge!

Det är därför en lyx att äntligen känna att det faktiskt kommer att lösa sig till hundra procent – ja även för mig!

Tack för att ni fortsätter att följa min resa och glöm aldrig bort:

Hellre att än hur…

(Emma Pihl)

Ätstörningscoach

8 ätstörda år senare………….. – 100% frisk fullt möjligt?

Hej vänner!

Ber om ursäkt för gårdagens bloggtystnad men så kan det bli ibland.

Jag har haft en riktig kanonhelg och låtit verkliga möten ta plats (och på så vis få stjäla lite tid från bloggen).

Om jag skulle försöka skriva ner alla mina intryck och tankar från de senaste dygnen skulle ni få läsa till midnatt så jag tycker vi skippar det.

Här kommer iaf en sammanfattning som jag hoppas säger mer än tusen ord.

Helgen:

Åker tåg. Sent. Ögon som ler.

Varm i magen, glad i själen. Bomull omsveper mitt hjärta.

Somnar gott. Känner mig lugn, trygg.

Mina sopor svämmar över och grönsakerna har börjat krypa ur kylskåpet.

Glömmer bort mailen.

Glömmer bort bloggen.

Hinner inte med.

Ler inombords…

Tänker att ”… det är nog så det är…”

Ödmjuk inför livet.

Tack finaste.

Ibland klickar det på riktigt.

Nya vänner – ni vet själva vem ni är!

Efter den här helgen kan jag uppriktigt känna att det kommer att ordna sig till 100 %  – även för mig!

”… för bra blir det alltid…” 😉

Tack kära, för att ni har fått mig att uppleva detta!

Ätstörningscoach

Fantastisk lördag

God härlig lördagsmorgon på er!

Vaknade upp med världens största leende. Lever fortfarande på veckan som har varit.

Den bekräftar (än en gång!) min tes om hur viktigt det är att regelbundet umgås med människor som både är livsglada och inte snåla med att dela med sig av sin energi.

Tror aldrig någonsin i mitt liv att jag har fått så många komplimanger för mitt sätt att vara, dvs min personlighet.

Att få höra att människor trivs, mår bra, lyser upp och att min optimism smittar av sig på dem – det får inviga den här lördagen!

Idag ska jag göra något som alltid kittlar lika nervöst i magen. Nämligen träffa ett par läsare.

Ett liv utan möten med nya människor vore ett rätt trist liv, tycker jag.

Släpp klippan och våga kasta dig ut – se vart du landar?!

Säger som Emma Pihl i boken ”Vinnare i din egen tävling” (förresten vad jag känner mig träffad i avsnittet om perfekta mail, många mail som aldrig skickas pga jag alltid vill att de ska vara så äckligt välformulerade, let go för tusan!):

Hellre att än hur