Mat, Självhjälp

Är du så smart som du tror?

Idag vill jag hylla det extra utrymmet som uppkommer i hjärnan när du drar ner på din oro och planering för mat och träning.

Det vill säga att ju större del av ätstörningen som du arbetar bort kommer nästan omedelbart medföra att du blir mycket bättre på att fokusera och vara närvarande.

Ett exempel:

Med rutiner som frukost, lunch, middag och mellanmål så behöver jag idag inte längre tänka på om, ifall och kanske – utan jag bara gör!

På det viset kan jag t ex istället koncentrera mig på att vara glad och fokusera all min energi på de första personerna som jag möter direkt när jag slår upp dörrarna till kontoret på morgonen.

Istället för att känna mig trött, hungrig och smågrinig (som för övrigt de flesta människor med oregelbundna matvanor känner sig, dvs ej bara med ätstörningar) har jag ny fräsch energi och en bra nivå på blodsockret.

Det är en bra start på dagen då jag på såvis har sett till att min hjärna har tillräckligt med bränsle för att i sin tur ha lust att vilja formulera en glad hälsning eller gärna följdfrågor kring hur min kollegas morgon har varit hittills.

Är jag riktigt på bettet tar jag såklart upp tråden där vårt samtal slutade dagen före och är på riktigt intresserad av hur det gick på fotbollen efter jobbet eller om personen hann med tåget som han / hon rusade iväg till igår.

Livet blir så mycket enklare (och roligare!) när man bara gör!

Jag känner mig plötsligt uppskattad sedan jag började äta regelbundna måltider. Och misstolka inte det här nu, jag är fortfarande samma person som innan men maten gör att mina allra vackraste personlighetsdrag kommer fram.

Jag blommar!

Helt enkelt alla de egenskaper som jag är allra mest stolt över (dvs att vara just Anna) står i full blom när jag äter varierat, tillräckligt och regelbundet.

Jag är säker på att även du som läser det här innerst inne vet exakt hur du egentligen vill vara eller att du ofta känner dig missuppfattad av din omgivning?

Att dina ”rätta” personlighetsdrag aldrig riktigt tycks komma fram?

Och de gånger som du faktiskt tillåter dig att släppa på kontrollen och äta som du vill så upptäcker du plötsligt hur sjukt trevlig du egentligen är? Kanske till och med nästan ett socialt geni?!

Regelbunden och tillräcklig mängd mat från kostcirkelns alla delar löser det här automatiskt åt dig.

Jag har nämligen själv aldrig aktivt behövt tänka på att bara för att jag har börjat äta igen så ska jag minsann anstränga mig att verkligen bli gladare, spontanskratta oftare och högt, skoja mer med folk, sjunga med när det kommer en bra låt på radion, sträcka på mig, skratta med ögonen, ställa följdfrågor och vara intresserad av deras svar, erbjuda min hjälp till personer som ser lost ut i tunnelbanan, ryta åt folk som smyger sig före i kön på ICA, ställa krav, vara mer nyfiken, våga göra fler fel, bli mer prestigelös, söka närhet, ge mer kärlek och våga vara nära människor som jag tycker om.

Inget av ovanstående är något som jag behövt tänka extra på att jag ska börja göra mer av – allt har bara kommit av sig självt! Högst naturligt.

Så.

Nu återstår endast en fråga:

Hur fokuserad är du?

Mat, Självhjälp

Olika ätrutiner – ätstört eller normalt?

Hej vänner!

Tack finaste för alla historier och beskrivningar till gårdagens inläggg om att leva i en relation när man har en ätstörning:

Inget sex men smal

Väldigt intressant läsning för både mig själv och alla andra som själva inte har haft någon partner under sjukdomsåren. Vi har ingen aning om hur det är! Det är så värdefullt att få höra om hur andra har det. Jag uppskattar att ni är så generösa med att dela med er trots att det är ett så skört ämne. Tack raraste!

En annan sak som jag tänkte att jag måste få skriva av mig om är lyckan när man en dag upptäcker att man har slutat med – som annars är mycket vanligt – att gå runt och se på sig själv som ätstörd.

Jag tänkte på detta senast igår.

När ändrades egentligen den här synen på mig själv?

Jag har under hela min sjukdomsperiod konstant sett mig själv som ”anorektikern” oavsett sammanhang. Men idag har jag nästan svårt att se på mig själv som ens ”ätstörd”(knappt att jag vågar skriva det men det är så det känns iaf…)

Men visst, det finns fortfarande en del saker som jag har svårt för.

En av dessa saker  är t ex att äta lunch för tätt in på frukosten (eller snarare generellt har jag svårt för att måltider kommer alltför tätt in på varandra, 3-4 h har jag upptäckt är en bra och trygg rutin som känns väldigt bra).

Även en sådan sak som att äta en måltid alltför snabbt känns inte alls bra (vill ha minst 20 min, helst 30 min).

Så när jag tänker på min ”ätstörning” (?) idag så är det inte längre själva maten som tänker på utan funderar mer över olika situationer som exempelvis dem ovan. Jag har med  andra ord svårt att i olika sammanhang veta vad som egentligen är friskt och vad som tillhör sjukdomen?

Samtidigt funderar jag också på, måste jag egentligen veta detta?

Jag har både vänner och kollegor som utan problem äter sin lunch på 10-15 min och när jag själv knappt har kommit halvvägs genom måltiden på den tiden blir jag stressad av tanken på att det är min sjukdomshistorik som är ”felet” till varför inte jag kan göra som mitt sällskap (samtidigt vill jag innerst inne inte äta på det viset, jag har lärt mig njuta av maten och tycker det känns lyxigt att få några minuter att verkligen kunna känna in både dofter och smaker, riktig mat är ju så himla gott!)

Det är samma sak när jag har sovit över hos någon. Vi har då tagit en lång sovmorgon och käkar därför en rätt sen frukost. Men sen dröjer det bara ett par timmar och personen vill ”redan” (tycker jag…) äta lunch. Vet inte om detta beror på att personen inte åt tillräckligt mycket vid frukosten så att han /hon redan har hunnit att bli hungrig eller om det beror på att personen ifråga alltid äter lunch vid ett visst klockslag oavsett vad tiden var när frukosten intogs (dvs personen äter lunch den tiden av ren rutin snarare än om han / hon är hungrig eller inte).

Det är sådana här situationer som idag påminner mig om min bakgrund och vad jag har med mig i bagaget.

Jag ska även erkänna att jag i många fall kan känna mig ”friskare” än mitt umgänge som aldrig sjävla har haft några ätstörningar. I alla fall när det kommer till sådant som att jag har fått så genuin kunskap om och själv länge praktiserat, dvs att äta kroppsvänligt (fjäskat för blodsockret = ätit regelbundet, noga med järn, saltat, tugga och framförallt  noga med att äta av hela kostcirkeln och inte ensidigt av t ex enbart kolhydrater , protein eller fett).

Kanske är det därför som t ex min frukost mättar helt lagom i 4 h innan min hjärna signalerar ”Nu lunchdags!”. Inte som min vän som på förmiddagen helst äter en kanelbulle mellan frukost och lunch.

Det är alltså i sådana här situationer som jag blir osäker, vad är egentligen rätt och vad är fel?

För om jag fortfarande är mätt och inte det minsta sugen på en förmiddagsfika, är det då fel att avstå?

Detta får avsluta min dag och jag bollar med glädje vidare frågorna till er.

Skulle vara intressant att få höra från lite olika håll. Både från er som är sjuka, är friskförklarade, aldrig haft någon ÄS eller kanske t.o.m. arbetar du professionellt med äs?

Berätta!

Mat

Glöm inte bort frukosten!

Min Müsli från Saltå Kvarn

– Designa din egen favoritmüsli online!

***

I gårdagens inlägg ”En dag som ätstörd” betonar jag hur mycket bättre jag började må sedan jag vågade börja dagen med att äta frukost.

En vanlig frukost för mig numera är ett par koppar te + några mackor med mosad avokado, paprika och flingsalt på.

När jag har ont om tid eller vill variera mig äter jag istället filmjölk (med en högre fetthalt, annars blir jag inte mätt!) + flingor med nötter och kanel på.

Men om jag ska vara ärlig tycker jag att det flesta müsliblandningarna som man hittar i butikerna är rätt trista. Jag tycker alltid man får för lite av de goda ingredienserna. Därför blandar jag så gott som alltid ihop min egen så blir den precis som jag vill ha den.

Något som är riktigt bra är att man faktiskt kan göra detta online numera. Då slipper man allt jox som uppstår när man måste inhandla allt själv.

Någon som hört talas om ”Min Müsli”?

Det är Saltå Kvarn som står bakom tjänsten som går ut på att man först väljer en müslibas, därefter ingredienserna som man vill ha i (som t ex crunch, flakes, olika slags nötter, torkade frukter, etc) och sedan är det bara att bekräfta beställningen så kommer den hem i brevlådan.

Hur smidigt och hur gott när man får bestämma sin müsli helt själv?!

Jag har själv fått chansen att testa konceptet. Det som är extra roligt är att jag dessutom har två stycken presentkort över till några av mina läsare.

Visst är det bra?!

I helgen lägger jag upp tävlingen, så då får ni se till att vara vakna!

En ledtråd, det kommer att ha med frukost att göra… 😉

Ångest, Mat, Självhjälp

En dag som ätstörd?

Med en ätstörning lever man i sin egen bubbla…

Minst sagt.

***

Som rubriken lyder.

Fick följande fråga om hur det är att leva med en ätstörning.

Hur påverkas man rent praktiskt?

”Hej!

Jag skulle vilja veta hur det påverkar en i yrkes å vardagslivet att ha ätstörningar.

skriver om det i skolarbete plus att jag behöver veta.

sen vill jag gärna prata med dig om hur jag kan hjälpa min kompis.

kram!”

Eftersom människan inte fungerar optimalt och inte kan utnyttja sin fulla kapacitet när äter för lite av något (ja, vi behöver faktiskt äta både kolhydrater OCH fett, gå inte på dieterna!!!) så är det ingen underdrift att säga att ÄS påverkar en hela tiden, i allt man gör.

Men för att ge ett tydligt exempel:

Jag var t ex tvungen att säga upp mig från ett tidigare jobb en gång för att jag inte orkade med det. Alltså det var inte fysiskt jobbigt men mitt psyke orkade helt enkelt inte med det.

Men med en titt i backspegeln inser jag idag att om jag på den tiden bara hade valt att börja dagen med en frukost istället för att vänta ända fram till lunch tills dess att jag ”vågade” äta mitt första mål så hade jag förmodligen aldrig sagt upp mig.

Att gå en hel förmiddag utan mat gör att man blir väldigt likgiltig, blir svårt att ha ett glatt humör och fast att man försöker tänka på annat än mat så går det inte att komma ifrån hjärnans signaler och tankar på när ska det bli dags att äta egentligen?

Detta är vår överlevnadsinstinkt och går inte att lura även fast att man som ätstörd försöker så gott det går…

Jag lurade mig själv med att tänka att det var jobbet det var fel på, människorna omkring mig var inte roliga, etc. Att de var skälen till varför jag inte var nöjd. Om jag bara fick ett roligare jobb skulle allt bli så mycket bättre –  OBS, ÄTSTÖRD TANKEFÄLLA!!!

Sedan jag började äta frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål har detta ändrats helt. Jag har insett att gräset inte är grönare på andra sidan staketet. Mitt eget gräs blir nämligen så grönt som jag själv ser till att vattna det!

När du äter regelbundet och varierat uppkommer ett inre lugn i kroppen som gör att du inte längre tänker på mat 90% av ditt vakna dygn. Det är nog den största vinsten med att äta regelbundet om du frågar mig.

Svårast för mig var att lära mig äta frukost igen.

Förutom att ha besegrat mitt träningsmissbruk så är frukosten den allra största vinsten i min friskutvecklingen. Det var nämligen den allra sista pusselbiten för att min matdag skulle bli så regelbunden som möjligt. Alla andra måltider fanns redan på plats men frukosten kunde jag bara inte med… Jag tyckte den var väldigt jobbigt!

Därför fick jag särskilt mycket ångest när jag läste Mattillåtet där Gisela verkligen betonar betydelsen av att börja dagen med frukost.

Jag visste ju innerst inne att hon säkert hade rätt i allt hon skrev, det fanns verkligen tusen fördelar att få börja dagen med mat i magen.

Så hur gjorde jag då?

Hm, med risk för att det blir ett himla liv nu men jag tar risken ifall mitt tips kan hjälpa någon annan frukostvägrare.

Mitt största problem var att jag inte kunde tillåta mig lyxen att äta något alls på morgonen, inte ens ett glas vatten.

Så när jag fick rådet (tror det var Mattilåtet också?) att bara vänja mig vid själva vanan att jag varje morgon äta något pyttelite och sedan öka på stegvis så gjorde jag det – men det dröjde ett tag innan jag vågad (fick läsa avsnittet regelbundet ätande många gånger).

Men senare så började jag iaf. att ”frukostöva” på en tomat som jag saltade och åt (jag vet, superlite men snälla skjut mig inte för det!).

Jättekonstig känsla i början att börja dagen med att mat men också tryggt på något vis. Därefter tog det inte lång tid tills dess att jag vågade börja äta riktiga frukostar.

Steget var plötsligt inte så långt när jag väl hade börjat med vanan att bara äta något lite, även om en tomat såklart var extremt klent som frukost så hjälpte det mig till att våga. Steget att börja med riktig frukost direkt kändes helt omöjligt och därför struntade jag länge i att ens försöka. Tomaten blev till sist min räddning.

Sedan cirka två månader har jag fått in det här regelbundna ätmönstret och jag vet att det är anedningen till att jag mår så bra som jag har gjort på sistone.

Det är alltså inte för att jag råkar ha världens bästa jobb eller kollegor (även fast att jag faktiskt tycker det, men anledningen till att jag upplever det så är för att jag har helt andra ögon på mig idag när jag äter regelbundet!).

Med mat i magen blir väldigt många saker som kanske egentligen inte är jätteroliga faktiskt helt ok ändå. Detta tack vare att man plötsligt har extra energi över, kan skoja med kollegorna, se det roliga i saker och ting, orka småprata, tar inte sig själv på så blodigt allvar, slappnar av, etc.

Hoppas du fick en bättre uppfattning om hur livet med en ätstörning kan te sig.

Kramar,

Anna

Mat, Självhjälp

Hur äter man rätt?

Att man har glömt bort hur man äter friskt är ingen anledning till att inte våga ha en testvecka.

Syftet med testveckan är just att man inte ska tänka så mycket utan bara göra.

Du kan aldrig ”äta fel”.

Dock blir det så gott som alltid fel de gånger du väljer att inte äta eller på annat sätt krånglar med maten.

Eller hur?

***

Igår tipsade jag om att ha en testvecka i syfte att få smaka på det friska livet.

Som ätstörd behöver man påminnas om hur härligt det är att vara helt frisk.

En läsare kommenterade inlägget så här:

”Hej..

jättefint skrivet av er båda..man kan iaf inte säga något negativt om det driv en ätstörning kan ge en när man väl inser vad man går miste om i livet..

MEN jag har en fråga som förrvirrar mig så..

När man varit sjuk i åtta år, pendlat i vikt och mellan behandlingar där man får in massa ny information som säger emot varandra samtidigt som huvudet går på högvarv till den grad att man varken vet ut eller in..

Hur ska man veta vad som är ”friskt” när man inte levt som det på så många år.

Jag har inte många personer i min omgivning som jag kan kika på. jag har inte många som stöttar mig.

Jag måste gå igenom den här kampen på egen hand med mitt eget stöd, men hur gör jag detta när i princip allt jag kommer ihåg om livet är sjuka beteenden.

Jag har försökt kolla på människor när jag tex äter lunch på kursen jag går på, men dessvärre äter alla extremt lite och ”nyttigt” och mat och bantning är ett ständigt ämne att tala om.

Hur ska jag veta vad tillräckligt är när jag inte vågar lite på mej själv eftersom allt då är ”för” mycket eller för onyttigt.

Visst vill jag bli frisk och visst vill jag få ett liv men det är inte så lätt när man känner sig ensam och meningslös för att man inte lyckats komma ut i samhället eller lyckats åstakomma något.

utan jobb, vänner eller familj är det svårt att hitta orken..så hur gör man?

snälla om nån kan hjälpa mej få en knuff så skulle jag bli jätteglad, för jag vill och jag tror att jag vågar men inte helt ensam..

stor kram till dej anna och alla er andra…”

Nu tänker jag vara lite hård.

Är det verkligen helt sant att du absolut inte kommer ihåg hur man äter som frisk?!

Eller är det bara sjukdomen som försöker hitta på undanflykter för att skjuta upp din friskutveckling?

Jag har själv fått göra det här grundarbetet själv, precis som du. Vissa måltider har jag funderat över vad som egentligen är ”rimliga” portioner men i de flesta fall inte alls faktiskt. Det är egentligen rätt enkelt när man väl börjar käka.

Tanken är att äta regelbundet och du äter tills du är mätt.

Det finns inget som är rätt mängd när det t ex gäller köttbullar eller exakt antal potatisar om vi nu ska ta detta som exempel.

Du måste utgå från dina egna behov och sedan kan du alltid ta hjälp av andra genom att kika på omgivningen i vissa fall (tex för att få in regelbundheten, de flesta låter aldrig det gå alltför många timmar mellan målen).

De enda jag själv hade i min omgivning var mina föräldrar och dem litade jag inte ett dugg på (riktig husmanskost, grädde i såsen, etc – ni vet själva hur skeptisk man blir mot den typen av mat som ätstörd).

Något som hjälpte mig själv i början var att gå ut ensam på caféer och sitta ner och se på vad människor faktiskt beställde (skriver om detta i min bok).

Jag insåg att de faktiskt finns en anledning till att bakad potatis med röror, hemlagad lasagne, pannkakor, grillade mackor, kladdkakor, pajer och chokladbollar finns på menyn av en enda anledning: Helt enkelt för att detta är mat som väldigt många av oss äter och det väldigt ofta.

Och de allra flesta har faktsikt ett helt vanligt och friskt BMI. Trots att de äter den här maten..!

Det fick mig något att tänka på och faktiskt börja våga beställa mer ”avancerade” rätter själv.

I början drack jag alltid ett glas vatten eller en svart kaffe på caféerna. Men med tiden vågade jag beställa allt ”roligare” och godare saker tack vare att jag befann mig i en  frisk och inspirerande miljö med levnadsglada människor omkring. Det hjälper mer än man kanske kan tro!

Bara att vistas på platser där det finns folk och rörelse fick mig att öppna ögonen och bli påmind om allt jag höll på att missa så länge jag klamrade mig fast vid ätstördheten.

Så prova att kasta dig ut, sväva fritt i några sekunder och se vart du landar.

Det kan aldrig bli fel när du väljer att äta! Du måste våga testa för att kunna hitta matrutinerna som känns bäst för dig.

Du kan inte läsa dig till hur mycket mat du ska äta… sorry men det är den hårda sanningen!

Du måste praktisera och utforska det för att själv för att veta säkert.

Det spelar heller ingen roll att din omgivning pratar viktminskning.

Du vet ju själv vilket helvete det är att tänka på mat och bantning och alltså är det inget att avundas deras tankar – du vet ju själv hur jobbigt det är!

Du är ju på väg åt andra hållet så  tacka dig själv istället för att du har bättre insikt och vet bättre än dem.

Så våga testa!

Som sagt, det finns inget som heter ”idag jag åt fel”, istället blir du en erfarenhet rikare och vet bättre till nästa gång.

Kör hårt!

Mat, Självhjälp

Friskutveckling hösten 2010 – check!

Igår skrev jag om ovan och faran i att nöja sig med att bara kämpa sig ”halvfrisk” från ätstörningen – dvs man låter den sova. Med andra ord den är inte alltid närvarande men ändå tillräckligt ofta för att inte kunna tillåta sig själv att leva livet fullt ut. Istället finns den där smygandes i bakgrunden och dyker ibland upp för att ge en små tjuvnyp.

Jag vill inte ha det så och därför växlar jag upp tempot nu. Jag känner att jag är mogen för detta nu.

Här är ett axplock av de mål som avslöjar hur mina resa hittils sett ut (vilka utmaningar jag har haft) och vad som väntar på mig:

Friska vanor (som fungerar mycket bra/känns trygga och har ättränat på i cirka 13 månader)

Äter varierat och från hela kostcirkeln för att minska på läskiga och plötsliga sug och överätningsattacker (dvs noga med alla näringsämnen såsom fett, kolhydrater, protein, vitaminer och järn)

Äter regelbundet, oftast 4-5 mål per dag (låter inte det gå åtta timmar mellan målen som tidigare, detta kan ha varit bland det svåraste att bryta för mig)

Kompenserar inte (dvs får jag ångest får jag inte svälta, träna eller kräkas – detta är en av mina absoluta grundregler och som är en av de främsta anledningarna till att jag har orkat komma så här långt)

Mjölk i te/kaffe

Min nolltolerans/förbud mot sockret är avskaffat

Njuter av och äter bröd flera gånger/dag (har alltid varit en sann brödfantast så detta var viktigt för mig att få in ingen)

Njutningsmellanmål (i början blev det oftast söta mellanmål men detta har jag märkt kan variera över tiden, vissa perioder är jag inte alls sötsugen utan jublar istället över mer rejäl mat)

Flexibel  med mattider (hyfsatt i alla fall – har ett svängrum på cirka 2 timmars flexibilitet)

Friska vanor som jag infört under den här veckan och som ÄS i mig fortfarande har svårt att smälta (dock jublar den friska Anna såklart):

Jag har bytt ut fettsnål yoghurt mot creme fraiche och gräddfil (jätteläskigt men oj vad jag har längtat efter goda såser – DET ÄR SÅÅÅ VÄRT DET!)

Släppt helt på kaloriräkningen den här veckan (tidigare har jag haft en ungefärlig kaloriuppfattning men den här veckan har jag verkligen inte haft en aning, förmodligen är det därför jag känt mig så fri och sprudlande)

Förr vägde jag 100% av min mat, idag cirka 20% (den här siffran ska förstås ner till noll).

Strävar efter att mer regelbundet äta ”dramatisk mat” som pasta, ost och fetare mejeriprodukter (ost fixar jag som pålägg men i maten känns den fortfarande läskig!)

Jag har fikat och ätit helt utan ”Ana-förnuft”, dvs utan att jag egentligen varit direkt hungrig. Trots att det emellanåt känns som att man är en ”soptunna” och magen är full har jag inte hoppat över eftermiddagsfikan som den här veckan har varit chokladryck eller latte + mackor och/eller kakor. ÄS i mig undrar förstås hur länge jag kommer orka hålla på så här men just nu känns det som att svaret är FÖR ALLTID såklart!

Förresten, tips att släppa på kontrollen och kaloriräkningen är att köpa hem mat som man inte vet kalori-innehållet på eller har svårt att uppskatta mängden för (i mitt fall kan det tex vara att ha brieost på mackan, en skål nötter vid datorn när jag jobbar/bloggar, dricka en choklad-pucko från ICA-butiken (hellre det än att jag som tidigare alltid vägde mjölk + pulver), köpa hem en ny typ hamburgerkött, testa en chokladnyhet utan uppfattning om innehållsdeklarationen, äta blodpudding eller gratäng, etcetera. I regel testa mat som du ej har någon tidigare relation till, på sikt blir du snart kompis även med maten som du sedan tidigare har kopplat ihop med jobbiga ångest-attacker)

Har så mycket mer som jag egentligen vill skriva men nu får det bli punkt för ikväll.

Vi hörs i morgon, då är det fredag!

Mat, Självhjälp

Helg i Stockholm

Nu är det fredag och snart dags att få vila ut och ladda batterierna igen.

Dock ska jag först köra ut till flygplatsen.

Var visserligen i Sthlm tidigare i veckan men det blir en liten uppföljning nu kan man säga.

Håller med om att det inte finns något tråkigare än att läsa bloggar där man som läsare aldrig får veta något om de ”hemliga projekten” men vad är egentligen bäst? Skriva något litet eller inget alls?!

Kunde ha utelämnat detaljen att jag bloggar från Sthlm de kommande dagarna men samtidigt tycker jag det är kul att ni får vara med så mycket som möjligt tills dess att det är dags att äntligen få berätta vad allt handlar om egentligen.

Förresten, intressant gensvar på förra inlägget HJÄLP! Hur lär jag mig njuta av naturgodis igen!? Alltid lika värdefullt att få höra era tankar!

När vi ändå är inne på att prata om sötsaker. Jag minns fortfarande en period när jag hade extremt svårt att äta ”varm mat”. Folk förstod förmodligen aldrig att jag hade en ätstörning för i deras ögon åt jag alltid regelbundet och dessutom en hel del godis (ingen person med anorexia äter väl någonsin socker?!). Dock åt jag enbart frukostmat (knäckebröd, mackor, fil, flingor, frukt och liknande) och det varierade jag som sagt med godis, glass och choklad. Därtill drack jag stora mängder lightläsk och lightsaft.

Som en av er betonade är det viktigt att skilja på näringsbehov och kaloribehov. Med en ätstörning fokuserar man ofta på just kalorierna. Jag trodde helt uppriktigt att jag aldrig ville lära mig uppskatta riktig mat igen eftersom jag ville ”använda” och prioritera mina kalorier i kaloribudget rätt. Jag ville inte slösa bort värdefulla kalorier på något så tråkigt som en middag med köttbullar. Då åt jag hellre godis eftersom jag var tvungen till att välja. Godis var godare och för att inte överstiga mitt kaloriintang skippade jag den vanliga lunchen eller/och middagen.

Jättesjukt och dumt. Men vad jag vill säga är att ni som oroar er för att ni aldrig kommer kommer kunna fika och äta godis igen ifall ni börjar äta vanlig mat igen har fel. Man kan göra både och utan att bli en tjockis. Jag lovar!

Idag uppskattar jag verkligen god och vällagad mat vilket jag aldrig trodde att jag skulle göra för bara ett år sedan.

Om du vet med dig att du ofta utesluter vanlig mat till förmån för godis bör du rannsaka dig själv och se till att förändra det här störda ätbeteendet.

Det kommer underlätta praktiskt på många sätt; ditt humör blir bättre, du utvecklar skarpare idéer, du blir tankemässigt närvarande, kroppen får näring, du blir vackrare, slipper konstiga sug och plötsliga hets- och överätningsattacker, din oro minskar, sociala sammanhang uppskattas, etc – listan kan göras hur lång som helst!

Detta var dagens tankenöt.

Trevlig helg och ta hand om er!

Mat, Självhjälp

Den som äter bäst vinner!

Regelbundna måltider ser till att du kan gå precis hur långt som helst.

Med mat och fika i magen ligger du alltid minst ett steg före alla andra.

***

Igår blev det som sagt en avstickare upp till Stockholm.

När jag satt på flyget hem i går kväll/natt slog det mig hur många saker jag hade gjort annorlunda under dagen jämfört med för bara ett år sedan.

I takt med att svälten fick ta en allt större del av mitt del gick jag konstant runt med huvudet ”fullt av mat” (ni känner igen det här…) och det blir därför väldigt svårt att koncentrera sig på något annat.

Ett smart sätt att tänka för att varje dag minska ätstörningen med ett antal % är att fokusera på små saker i  ens vardag som motiverar en.

Då vi alla har olika liv, olika personligheter och olika värderingar krävs det att du själv funderar vad som är viktigt för att din egen vardag ska bli så innehållsrik, hållbar, långsiktig och rolig som möjligt.

Om vi tar mig som exempel.

När jag börjar dagen med frukost känner jag att hjärncellerna faktiskt ”vaknar till liv”. Jag slipper räkna timmarna till lunch och kan därför på förmiddagen i lugn och ro lägga ner all kraft och energi jag har på att göra ett gott intryck på våra kunder. Jag slipper läsa om dokumenten flera gånger utan att känna mig dum och jag blir heller inte rädd när chefen ber mig att komma med på ett spontant möte (förr blev jag direkt jätteorolig om jag inte hade ätit innan ett möte, var så rädd att jag skulle svimma mitt i och ställa till en cirkus).

Lunchen känns också bra för där får jag chans att öva på mina sociala förmågor (förutom att det är ett ypperligt bra tillfälle att få fylla på med energi) oavsett om det är hemma eller på jobbet.

Det är en bra känsla för självförtroendet och min friska personlighets att tänka att jag väljer att äta av egen fri vilja, inte för någon annans skull eller för att någon tvingar mig. Jag bara gör. Jag blir stark av mat. Stark kroppsligt men framförallt mentalt stark!

Det är en enorm power-känsla. Jag tar på riktigt makten över mitt eget liv och mina egna beslut. Att äta ordentligt tycker jag känns ”vuxet” och bara genom att göra så känns det som att att jag skjuter några extra centimeter i höjden. Jag blir stolt. Oslagbar!

Igår hade jag mitt allra viktigaste möte sent på eftermiddagen. Ni vet sådär jobbigt sent så att ätstörningen får en att tveka huruvida det är ”onödigt” att äta något innan, det är ju snart ändå dags för kvällsmat.

I samma stund som de här tankarna dök upp tog jag fram supervapnet; MAT.

Det är ett av avtalen (grundregel mot ÄS) att så fort jag börjar tveka och tänka på mat så äter jag något så slipper jag tänka på det något mer. Skit samma liksom om jag äter några hundra kalorier extra än vad jag ”brukar” göra. Om de extra kalorierna får mig att kunna fokusera på mötet eller vara närvarande när någon pratar med mig är det ju värt det, eller hur?

Sagt och gjort. Jag köpte en kulglass som jag slickade i mig i Kungsträdgården. Där satt jag och solade mig samtidigt som jag blev lugn som en filbunke och utan att anstränga mig fokuserade hjärnan plötsligt all sin energi på att orka skriva ner och formulera skarpa frågor och intressanta svar i anteckningsblocket.

Mötet gick bra och jag hade gjort allt i min makt för att jag skulle vara 100%  redo. Bättre förberedd än vad jag var kunde jag inte bli.

Vad jag vill säga med det här är att du måste hitta dina egna saker som betyder något för dig. Oavsett om det handlar om att bli en bättre medarbetare, student, dotter, son eller kompis så har du vissa saker som du gör varje dag som du säkert hade kunnat bli mycket bättre på om du bara tillät dig själv att äta regelbundet och inte slarva med några mål.

Kom ihåg detta, inte ens en sockerstinn fika efter lunchen är onyttig. Du behöver till och med den för att kunna vara den du är till 100% och krympa Ana i dig. Henne vill vi inte se mer, ju bättre du blir på fungerande matrutiner desto mer av dig får världen ta del av.

Vi vill se stora leenden framför allvarliga munnar. Förväntansfulla blickar istället för tomma och ihåliga. Spontana och energiska rörelser snarare än vaga och kontrollerade. Vi vill höra dina åsikter och få ta del av dina tankar och kluriga idéer.

Jag har sagt det förr men säger det igen:

Mat är inte lösningen på alla våra problem men på väldigt, väldigt många!

Mat

Matens hemligheter…

Let me tell you a secret…

Bortsett från ens eget välmående tänkte jag berätta lite om hur stor skillnad maten gör för mitt arbetsliv idag. Det är viktigt att komma ihåg att maten fyller betydligt fler funktioner än mättnad, muskler, estetik och liknande.

För att min vardag och arbete ska fungera är regelbundna matvanor grundläggande, inte enbart för att jag ska orka le åt kunderna men också för att jag ska orka prestera så mycket som man kan förvänta sig av en tjej i min ålder.

Svar på Lorenas kommentar till inlägget om afrodansen igår.

”För övrigt undrar jag lite över dina läsvanor, är du intresserad av böcker?

För det bästa jag vet är att läsa böcker, när jag var sjuk fattade jag dock knappt svenska (ja du vet, läste samma sida tusen gånger osv) men så fort man käkar ordentligt frekvent så brukar det ju gå som en dans.

Du behöver inte skriva nåt inlägg eller så, men jag är nyfiken personligen om hur t.ex. en sån sak ter sig nu jämför med när du ”började” supersizea dig? :p

Och koncentrationen i övrigt, mera detaljerat, samt orken i vardagen. Jobbar du på i samma tempo nu som när du körde 150 km/h och var i olika sjukdomsstadier? Eller ”slickar du såren” och jobbar lite lugnare just nu?

Kram på dig!”

Svar på första frågan:

Ja, nu för tiden läser jag rätt mycket igen. Till och med när jag har som mest att göra måste jag läsa även om det så bara blir en kvart. Så kände jag inte när ätstörningen var som starkast, då försvann även suget efter att läsa. Inget bra tecken då jag alltid skrivit och läst stup i kvarten. Samma sak med skrivlusten som också försvinner när ätstörningen får ta för mycket plats (btw någon bloggare som känner igen sig i detta kanske?)

Jag gillar Kajsa Ingemarsson och blev därför extra förtjust över att till sist fått läsa hennes bok ”Bara vanligt vatten” den här sommaren. Jättebra, och särskilt för personer som har egna författarambitioner tror jag den kan vara lite extra värdefull.

Svar på andra frågan:

Jag jobbar på i samma takt och på samma sätt som innan. Det är högt tempo när jag gör något (för sån är Anna) och aldrig något jag mått dåligt över.

Att jag gillar att ha mycket på gång och gillar att göra saker exemplariskt är inget som jag upplever särskilt betungande – det är inget jag tänker på.

Jag har varken prestationsångest eller ”orimligt höga krav” på mig själv. Jag är trygg i mig som person och vet att när jag bestämmer mig för att ge mig in i något så blir det i princip alltid riktigt jävla bra till slut. Utan att jag nödvändigtvis måste vända in och ut på mig själv.

Detta enda jag vet säkert är att skillnaden idag mot t ex förra sommaren är att jag på den tiden inte orkade hålla det höga tempot som jag ville och prestera på topp efter min faktiska arbetsförmåga. Detta pga att jag svalt och tränade som en tok. Det var en omöjlig kombination, till slut gick det helt enkelt inte längre.

Det tar emot att skriva det men under min tyngsta sjukdomsperiod var jag tvungen att en gång ge upp ett jobb. Arbetsgivaren förstod iofs aldrig varför jag slutade men pga mitt humör ständigt var i botten hade jag aldrig ork, energi eller passion för något i mitt yrke och sa därför upp mig till slut.

På den tiden intalade jag mig såklart att det var jobbet som det var fel på min innerst inne visste jag hela tiden att arbetet skulle bli betydligt mer lustfyllt om jag bara kunde unna mig att äta regelbundet ihop med de andra. Det skulle ha gjort arbetet så mycket roligar eoch enklare… Men jag fixade inte det och valde med andra ord ÄS framför jobbet, ett misstag som jag dock lärde mig väldigt mycket på.

Den erfarenheten bar jag med mig när jag fick mitt nuvarande jobb och jag tror det är därför som jag uppskattar jobbet extra mycket den här gången. Jag låter det inte gå för långt mellan målen och de dagar jag är sugen på sötsaker till mellanmål istället för t ex en macka så ser jag till att äta det, då mår jag bra och jobbet riskerar inte att bli lidande (det är jätteviktigt och en bra morot för mig!)

Det är en lyx att jag inte längre måste tvinga mig själv att jobba på tom mage och med tankar som spretar åt alla håll.

Jag har blivit så mycket smartare, skarpare, roligare, finurligare, härligare, gladare och framförallt fokuserad tack vare att jag lyckades bryta den destruktiva ÄS-cirkeln.

Och ja, som ni kanske märker;

Jag är faktiskt jättestolt!

Mat, Träning

F.d träningsmissbrukaren ”tränar” igen

Gud vad roligt det var med Afrodansen igår!

Hade helt glömt bort hur det känns när hela kroppen studsar runt, rumpan skakar loss och höfterna rullar.

Annars den motionen jag haft under sommar har varit simning 1-2 ggr/veckan så det var roligt med något annorlunda.

Två tankar som slog mig under danspasset:

1. Vad roligt det blir att träna så fort man äter mellanmål FÖRE passet (förr tränade jag alltid på tom mage, fattar verkligen inte hur dum man får bli?!)

2. Träning blir kul när man vet att man inte måste tvångspringa ytterligare 1 mil efter danspasset…

Äter man ordentligt och är noga med att inte trappa upp sin träning utan nöjer sig med en normal träningsnivå (jag måste vara stenhård mot mig själv och verkligen alltid tänka på varför jag går och tränar och bara gå när jag verkligen vill!) tror jag ingen är dömd till att förbli träningsmissbrukare livet ut.

Träningen går att hantera, men det krävs att du är ärlig mot dig själv och aldrig går dit för att bränna kalorier. Det är grundregeln och så länge jag håller mig till den tror jag det kommer gå som en dans att hantera mitt f.d träningsberoende.

Ovanstående två punkter är helt nya vanor för mig och egentligen inga stora ”wow-upplevelser” för någon. De bygger på sunft förnuft och är inget hokus pokus.

För mig som alltid gjort allting så svårt för mig själv är de här två grundreglerna riktiga uppenbarelser. Träning kan vara roligt och inte bara plågsamt som jag har upplevt den innan.

Förra året trodde jag på allvar att jag aldrig skulle vilja sätta min fot i en träningslokal igen. Vilken tur att det går att ändra sig…

Så länge jag checkar av ovanstående punkter vandrar inte tankarna i väg under passet. Istället kan jag vara här och nu. Bli ett med dansen utan något som gnager och stör.

Med en lagom blodsockerkurva och mättad mage slipper jag under passet tänka på vad och när jag ska äta efteråt. Heller inga orande tankar på  hur långt jag kommer att palla springa på löpbandet i gymmet efteråt.

Lugn och ro. Mindfulness, det går att åstakomma.

Även när trummorna dånar som högst i lokalen och dina barfota fötter smattrar mot golvet. Ja, även då är det möjligt att känna lugn.

Så länge du är lugn i dig själv är det mycket enklare att hantera kalabalik omkring dig och en stressig tillvaro.

Mat är inte lösningen på allt, men på väldigt mycket!