Mat, Självhjälp

När är man frisk?

Jag såg att några av er hade lite tankar och funderingar kring det här när mensen kommer tillbaka: Den kom

En av kommentarerna:

Vilka är de viktigaste friskhetskriterierna att gå på enligt dig?

Fysiska och psykiska?

Viktigt att betona är att jag inte är medicinskt kunnig och ingen talesperson som kan bedöma när man når den ”friska gränsen”.

Det enda jag kan säga är att jag vet att det finns många kvinnor som menstruerar men ändå tänker osunt mycket på mat, träning och kalorier.

Bara för att man har mens betyder det inte att man är frisk.

Det är detta som är ganska så lurigt eftersom många av de tjejerna som ofta intervjuas i tidningar eller i TV när man gör ett reportage om ätstörningar, ofta är eller har varit väldigt underviktiga.

Lika lite som ätstörningar har att göra med vikten, lika lite säger mensen om hur personens tankar faktiskt ser ut i huvudet.

Tycker det är viktigt att betona detta särskilt eftersom det är vanligt att många undviker att söka hjälp för att de inte riktigt ”vet” vad de ska söka för, då de båda menstruerar och väger normalt.

Dock är ätstörningar så vanligt idag att ingen som behandlar ätstörningar kommer att tycka att du är konstig om du bara vågar ta kontakt och berätta hur du känner kring mat och / eller träning.

Det finns många eldsjälar där ute som är beredda att fånga upp och verkligen vill hjälpa dig!

Det som jag framförallt ser som kvitto på att min egen friskutveckling är – förutom att kroppen har visat att kunna återhämta sig – just det faktum att jag i princip aldrig längre tänker tankar som:

Är jag frisk nu?” eller  ”Är detta att vara frisk?”.

Jag pratade med en vän om detta häromdagen.

I början och väldigt länge under min friskprocess tänkte jag nämligen så gott som dagligen på det här med friskheten.

Så fort jag vågade utmana mig själv med nya livsmedel och matvanor tänkte jag direkt:

Undra om den här spaghettin betyder att jag är frisk nu?” eller

Oj, nu har jag vågat äta sötsaker ganska många gånger den här veckan – är jag mycket friskare nu då än innan?

Summan av kardemumman:

Frisk för mig handlar inte längre att tänka eller analysera så mycket huruvida jag är frisk eller inte.

Detta är i sig rätt logiskt för ju längre jag har kommit desto mindre skäl har jag ju faktiskt att fundera över det. För till vilken nytta då?

Äter man, så äter man ju, om ni förstår..?

Jag skulle kunna skriva minst 10 st olika inlägg om det här med att bli frisk, själva friskutvecklingen, etc. men det får bli en annan gång. Tycker det räcker så här men det finns många andra vinklar att ta upp i det här.

Tack än en gång för att ni är ni och har velat följa min resa under de här 1,5 åren.

Vi  börjar närma oss slutdestinationen, mina vänner…

Självhjälp

Intellektuell men anorektisk?

himla goa ni är – allihopa!

Jag blir knallröd om kinderna och skjuter i höjd flera centimetrar efter förra inlägget.

Så enormt härligt gensvar på om hur man kan lyckas att bli vän med både kroppen och träningen:

Dags sluta träna?

Fick många bra kommentarer, frågor och input. Kommer svara och vidareutveckla träningsinlägget i ett separat inlägg lite längre fram.

Förutom att jag alltid har haft med mig i bakhuvudet att jag alltid kan välja sjukdomen igen och börja svälta ifall jag inte skulle trivas med det ätstörningsfria livet så har även en annan tanke motiverat mig enormt mycket i friskutvecklingen.

Nämligen den här:

Jag lyssnade en gång på en forskare som hävdade att en majoritet av alla anorektiker (och flera andra personlighetstyper med ätstörningar) som han hade stött på hade en extremt hög IQ och ett skarpare intellekt än genomsnittet.

Uttalandet baserade han bland annat på den oerhört starka koncentrationen kring mat som var och en av oss producerar när vi svälter.

Att svälta sig själv är motsatsen till människans naturliga överlevnadsinstinkt och det krävs därför en enorm tankekraft och energi av oss för att av egen ”fri vilja” kunna framkalla de här självplågartankarna.

Han menade att det var väldigt synd att så många i grunden intelligenta människor valde att slösa bort sin hjärnkapacitet på något som i längden inte gav någonting tillbaka.

Ingen tjänar ju något på att ha ätstörningar.

Sjukdomen bidrar tvärtom bara till skador och ibland till och med till ett förkortat liv.

Han menade att om personer med ätstörningar bara kunde lära sig att styra och kanalisera sina tankar rätt så skulle en stor procentandel bli oerhört effektiva och i större utsträckning nå sina mål i livet än den klassiska medelpersonen.

Detta väckte en tanke i mig.

Jag hade inga bevis för att mannens påstående var rätt men på något märkligt sätt förstod jag exakt hur han menade.

Jag kände igen mig.

Att tänka så intensivt på mat, kropp, vikt, träning, hälsa 90% av min vakna tid krävde en oehörd disciplin och fokus.

Tänk om jag verkligen av egen kraft kunde lära mig att kanalisera de sjuka och destruktiva tankarna?

Med andra ord samma energi och starka mentalitet som hade brutit ner mig skulle jag istället använda för att ta mig tillbaka.

Med samma koncentration och fokus formulerade jag kort därefter mina inre mentala mål som jag ville uppnå.

Istället för att tänka ätstörningar 90% av mitt dygn bytte jag ut de sjuka tankarna mot nya och friska.

Det märkliga är att jag upptäckte att det faktiskt går att träna upp sitt eget tankemönster. Vill du tänka friskt så kan du träna dig i att göra det.

Så lär dig att hantera och kanalisera din egen energi.

Du ÄR värdefull.

Slösa inte bort din inre drivkraft. Det är en styrka.

Ett starkt psyke är en fantastisk TILLGÅNG som många skulle döda för att själva få.

Ta vara på gåvan som du en gång har fått.

Den går att tämja!

När du har lyckats med det så kan du klara ALLT!

Mat, Självhjälp

Tjock av lussebullar?

Tillhör du dem som hoppar över lussebullen idag för att en röst i ditt huvud säger att det är onyttigt med bullar?

Att man blir tjock av dem?

– Kom igen, tänk om!

Än en gång, detta är ätstörningens ologiska tankefälla!

Så vad passar egentligen bättre en dag som denna –Luciadagen – att citera Mattillåtet (s 197 – Matcirkeln – toppen för kroppen!):

”Kaffebröd och bullar tillhör det som du brukar uppfatta som väldigt onyttigt, eller hur?

Men om vi skulle ta och dissekera innehållet i vanliga bullar, vad får vi då?

Jo, fyra grupper ur matcirkeln finns representerade i enda bulle, nämligen mjöl och socker, mjölk, fett och ägg.

Man får inte i sig farligare kalorier av en bulle än en smörgås med ägg – ingredienserna är desamma, så därför kan man lika gärna säga att en bulle är en inbakad äggsmörgås.

Men det är ju så mycket fett i bullar! säger du.

Men om du tittar efter i en kokbok ser du att det inte är mer fett i en bulle än den mängd du brer på en smörgås.

Det är viktigt att äta det man verkligen vill äta, och därför kan man gott välja sitt bröd efter smak och inte utifrån färg eller nyttighetsaspekt.”

Med andra ord, allt som finns i lussebullen behöver både din hjärna och kropp för att praktiskt fungera i vardagen men också för att du ska kunna fungera socialt (ge av dig själv, skratta, vara en bra kompis/kollega, vara nyfiken på en bekant, ifrågasätta din chef/lärare, kramas eller bara slappna av ihop med mamma eller pappa).

Det är inte fult att tillfredställa behovet när vi är sugna på bullar – detta är inte att synda utan vi gör bara vad kroppen och hjärnan snällt ber oss att göra. Hjärnan gör skillnad på kolhydrater och kolhydrater, olika råvaror  används för olika ändamål i kroppen.

Du måste ge din kropp en chans att kunna producera serotonin (en signalsubstans som kroppen måste producera för att undvika att du ska bli deprimerad) och det kan kroppen inte göra när du istället äter t ex frukt (även fast att du kanske tänker att frukt ju faktiskt innehåller fruktsocker men detta är inte samma slags kolhydrater!).

Se din bulle som din medicin, inte enbart i syfte att få dig att må både psykiskt och fysisk bättre men också för att du blir automatiskt gladare och undviker att bli deprimerad. Dessutom minskar du samtidigt risken för hets-/ överätning när du äter det du är sugen på.

Undvik alltid alla slags förbud – det är bästa tipset för att kunna skapa en mjuk och avspänd relation till maten igen.

Trevlig Lucia!

Mat, Självhjälp

Mitt MåBra-konto!

Igår skrev jag om hur viktigt det är att man regelbundet fyller på sitt MåBra-konto.

Om ditt MåBra-konto är minus eller om det var längesedan som det fylldes på med ny och fräsch energi så är det stor sannolik att du förvandlar minsta lilla småsak till ett problem (troligtvis har du säkert fått höra att andra kan uppfatta dig som ”rätt känslig?”).

Men med mat i magen och gott om inspiration och intryck i hjärnan som du har fått  ifrån människor omkring dig så är du väl utrustad för dagen.

Bäst av allt är att du inte längre kommer att uppleva dagen som en enda lång transportsträcka som du bara ska ”ta dig igenom” utan snarare kommer du att trivas i nuet och sluta att sträva efter något annat i en annan tid. Oddsen att bli nöjd ökar!

Dvs sluta överlev dagen, börja istället leva här och nu!

Jag lovade att ni skulle få se lite exempel på saker som var särskilt uppfriskande och kul för mig i förra veckan.

Saker som gör att jag känner mig starkare psykiskt och har enklare att möta världen.

 


Min alldeles egna ört- och kryddgård (obs, bild lånad från Mi Casa)

Jaa, jag har faktiskt börjat odla egna örter och kryddor inomhus.

Har aldrig i mitt liv tidigare haft något som helst trädgårdsintresse men plötsligt en dag slog det mig när jag stod inne på ICA att det vore lite pyssligt att sköta om och försöka så sina egna örter.

Just nu fokuserar jag enbart på gräslök och dill men jag hoppas snart på att få utvidga  min samling. 🙂

Någon som har tips på var man kan köpa små ”växthus” för inomhusbruk eller räcker det gott med vanliga krukor? Någon med gröna fingrar som även vet hur snabbt man måste plantera om de örter/kryddor man köper på kruka från butiken? Hur länge kan man räkna med att örterna håller t ex gräslök?

 


Upptäckte Magnus Ugglas guldarkiv med podcasts inne på Sveriges Radio (Uggla i p4).

Han är verkligen toppen i radio..!!

Säkert väldigt indivduellt men jag blir alltid på väldigt gott humör när jag pluggar i lurarna med Uggla, oavsett om det har varit en lång och tuff arbetsdag så kan man inte låta bli att le när man hör honom.

Särskilt rekommenderar jag att ladda ner när Mora Träsk gästade studion och bandet framförde en live-version av ”Nu ska vi gå på Tigerjakt” (Vem minns inte den förresten?)

Längesedan jag skrattade så mycket. Laddas ner här.

 

Yourlifes härliga tidning.

Äntligen en tidning med innehåll som man inte känner sig korkad efter att ha läst!

Tidningen bjuder på ”140 sidor läslyx” och man har många reportage med inspirerande människor, inte bara ett enda stort reportage per nummer som annars är rätt vanligt.

Själv uppskattar jag mixen av många MåBra-tips, inbjudningar till skojiga events och intressanta krönikörer.

I detta numret kan man läsa generösa reportage om Martina Haag och Denise Rudberg, Caroline af Ugglas, Mette Höjlund (danska inredningsbloggaren Ungtblod – klicka om ni har missat dentidigare!), entreprenören Nina Ziefverts som gör träskobusiness i NYC, m.fl.

 

Middagen förra veckan med god vän.

Trodde som sagt tidigare att vår relation var helt körd i botten efter mina ÄS-år men det verkar faktiskt som att jag har trott helt fel.

Relationer kräver som bekant arbete och jag är enormt tacksam över att dörren inte tycks vara stängd.

Kommer slita mitt hår för att få ”oss” att fungera igen.

 

Umgänge efter jobbet.

Minst en social aktivitet varje vecka med någon som jag mår bra av eller vill lära känna lite bättre.

Det här och middagen med vän är de absolut viktigaste punkterna på hela veckan.

Människor, att interagera med andra, är det allra bästa botemedlet mot att ta död på en ÄS.

 

Min första tennislektion!

Jag har skrivit lite tidigare på bloggen om att jag länge har varit sugen på att testa tennis den dagen som jag är tillräckligt fysisk stark för att klara av att spela.

Jag har aldrig någonsin spelat tidigare men har fått för mig att sporten skulle kunna passa mig rätt bra (har god bollkänsla).

Sagt och gjort, i veckan spelade jag för första gången och precis som jag hade trott var det riktigt, riktigt kul!

Någon i Sthlm som möjligtvis söker en tennispartner och vill spela någon gång i veckan?

Isf maila mig på vagenfran37kg@spray.se

Jag är som sagt nybörjare men lär mig snabbt 😉

Vi hörs där!

Ångest, Mat, Självhjälp

Kan inte sluta äta?

På tal om om hur man kan sluta överäta och/eller hetäta som jag skrev om för ett par dagar sedan.

Fick som vanligt väldigt bra kommentarer och funderingar av er. Se exemplet nedan.

Ingrid skriver:

”Hej!

Jag har en fundering angående det här med över- eller hetsätning och ”frosseri”.

Hur vet man egentligen om man överäter? Är det helt orimliga mängder?

Du skriver att du fortfarande överäter nötter? Handlar det om en, två eller fem dl?

Hetsätning har väl egentligen med själva beteendet att göra också? Om man vräker i sig och inte tuggar ordentligt, eller har jag helt fel uppfattning?

Överäter jag till exempel om det blir fyra mackor och ett glas mjölk till kvällsmat?

Eller en annan kväll njuter långsamt av två skålar glass? (Visst kanske det hade räckt med en skål, men ”vanliga” människor kan väl ändå få i sig betydligt mer en lördagkväll… utan att ens fundera??)

Att vara frisk är väl också att äte ”lite för mycket” med jämna mellanrum???

Jag kanske har helt fel om vad som räknas in, och kanske är det bara jag som känner mig osäker på detta! ?”

Jag skiljer på överätning och hetsätning.

Jag har aldrig hetsätit (ett särskilt – ”hetsigt?” – sätt som man äter på och mer extrema mängder, någon annan som har en bättre beskrivning än jag kanske?).

Men i de fall som jag tycker mig ”överäta” är det när jag har svårt att sluta äta när jag väl börjar. Svårigheten ligger i att detta är något som även friska människor säkert känner, dvs ”det blev för mycket”. Tack för att så många av er påminner mig om det här, jag glömmer så lätt bort att även ”friska” känner så här efter inte alltför smickrande stora mängder.

Just nötter blir ofta förvirrat för mig. Innan jag blev sjuk kunde jag om jag var riktigt, riktigt sugen äta upp en 200 gr påse med hasselnötter (från mammas bakskåp).

Men i samband med sjukdomen har det blivit så att vissa kvällar (alltid efter jag ätit middag dessutom) räcker det med ett par nävar nötter för att jag ska bli nöjd.

Men andra kvällar blir det säkert  gott och väl 300 gram och det känns särskilt jobbigt då jag verkligen tänker att jag inte ska äta mer för jag vet att jag därefter både kommer må dåligt pyskiskt (”ingen annan äter nötter i de här mängderna direkt efter en måltid?!”) och fyskiskt (blir antingen stenhård i magen eller har diarré hela dagen efter + lätt illamående).

Ju mer jag skriver om det här desto mer tydligt verkar det som att det har blivit för lite energi under dagen och att kroppen tar igen det på kvällen. Nötter är ju energität och som bekant tar kroppen igen allt med råge.

Jag tror faktiskt svaret är så enkelt.

Angående fyra mackor och ett glas mjölk till kvällsmat, för mig skulle inte det vara en överätning.

Men antar att beroende på vilka mängder man är van att äta olika livsmedel i så ser det säkert annorlunda ut från person till person. Eller vad tror ni?

Som i mitt exempel med nötter, som frisk var jag van vid att äta färre mängder nötter per tillfälle och när jag nu idag äter större mängder blir det en tydlig skillnad mot mitt ”friskmönster från förr” då jag använder tiden före min sjukdom som en frisk referensram.

Tack för all er hjälp och intressanta tankar att bringa reda i det här!

Mat, Självhjälp, Träning

Äta mer och träna noll, funkar det ?

Hur gör man egentligen för att få ordning på maten igen?

Och är det verkligen möjligt att samtidigt sluta träna utan att förvandlas till en stor val?

Natalie undrar:

”Mitt namn är Natalie och jag var just inne på din blogg och läste. Det är så härligt att läsa om folk som är på rätt håll i livet!

Jag drabbades själv av anorexia för ett tag sedan och går nu på behandling på dagvård.

Jag är på bättringsvägen, men det är fruktansvärt tufft.

Jag var också och är en person som älskar att träna, men tyvär för mkt. Just nu har jag träningsförbud men det är mycket svårt att hålla…

Vi lär oss också nu att äta 6 gånger om dagen som faktiskt är normalt. Jag vill kunna leva ett normalt liv sen utan ”träningstvång”, men jag är så rädd för att sluta. Man har ju så konstiga tankar om allt.

Jag tänkte bara undra om du har tid, vilja och svar på detta med mat och träning?

Och om det är okej att kunna träna mindre utan att bli ” tjock”….

Med vänliga hälsningar Natalie”

Nyckeln – enligt mig –  till att bygga en stabil grund (en hållbar livsstil) som ska räcka livet ut är att helt sluta upp att träna en längre period. Jag skulle aldrig i livet ha fixat att komma så här långt om jag inte helt slutade med träningen ett tag (inte bara några dagar utan flera veckor, är du mycket underviktig eller svårt ätstörd tror jag minst sex månaders träningspaus är att rekommendera).

Så länge man tränar när man fortfarande är sjuk är det svårt att våga ”smutsa” ner sin kropp och välja annan än ”helnyttig” mat. Många känner nog igen sig i att hellre vilja äta saker som sallad, keso, kyckling och bönor hellre än en pizza efter träningen eftersom man vill känna sig ren. Ett litet extremt exempel kanske men jag tror ändå att ni förstår hur jag menar..?

Så varför göra det svårare än nödvändigt för sig själv? Det blir lättare att skaffa sig en ”skit samma-mentalitet” när man släpper på träningskontrollen.

När jag skulle bli kvitt mitt träningsmissbruk var jag helt träningsfri i cirka 5-6 månader till att börja med.

Under den perioden trodde jag helt seriöst att jag aldrig mer skulle vilja träna i hela mitt liv. Jag var så trött på allt som hade med träning att göra!

Jag tänkte iof att jag skulle bli ful, förslappad och det skulle bli ett helvete att få tillbaka till min ”topp” kondition, etcetera. Men efter ett halvår som träningsfri testade jag för första gången på en träningsform som inte gick ut på att bränna kalorier (Bodybalance och Sats Flow) och det blev en skön kontrast mot mitt aktivitetslösa liv. Därefter dröjde det ett tag innan jag rörde på mig kontinuerligt igen. Jag började promenera och inte förrän efter cirka totalt 9-10 månader började jag på riktigt längta efter en joggingtur i skogen (våren 2010).

Med andra ord tränade jag så gott som ingenting på nästan total tre kvartal och detta gjorde att jag kunde fokusera på att lära mig äta och slappna av. Ingenting skumt hände med min kropp, jag blev ingen förslappad person. Jag lärde mig att det är oerhört nyttigt att inte göra någonting.

Inte träna och inte promenera (viktigt med promenadförbud i början för tvångspromenaderna är lika djävulska som ett tungt träningsmissbruk!)

Efter ett tag lovar jag att träningsförbudet kommer kännas som en slags ”befrielse” (en ursäkt att inte få träna!) och en stark röst mot anorexin när sjukdomen vill tvinga ut dig ut i regn och blåst.

Du vet att du alltid kan börja träna igen när du är frisk…?

Det kan ingen någonsin ta ifrån dig.

När du når en högre, nästan frisk vikt, kanske du till och med längtar efter och uppskattar träningen på ett helt annat sätt än som ätstörd.

Jag tränade enbart för att bränna kalorier. Inget annat betydde något.

Folk som var passionerade löpare trodde jag ljög när de hävdade att det älskade att springa. Visst älskade jag också känslan efter träningen men själva träningen var aldrig ett dugg kul, endast plågsam.

Idag känner jag annorlunda inför träningsbiten. Förr såg jag träningen något som jag bara ”skulle ha gjort/avklarat” under dagen, den var bara något som ”måste” göras. Idag tänker jag inte alls så och detta är en helt ny känsla i min kropp.

Numera springer jag cirka 1-2 ggr i veckan och jag har inga dagar som jag alltid springer på utan det är helt och hållet dagsformen som avgör hur trött jag är efter jobbet. Är det en sak som jag har lärt mig så är det att jag aldrig mer kommer träna bara för att få det överstökat.

Nej, när jag ger mig ut och springer tänker jag inte på vad jag ska göra efter löpturen. För en gång skull kan jag njuta under tiden som jag springer och inte bara av känslan efteråt. Vet inte om ni förstår för det är rätt svårt att beskriva det här… Själv trodde jag som träningsmissbrukare att folk bluffade när de påstod att de visst njöt av sjävla träningen och inte bara av känslan av att vara ”ren” och ha gjort något duktigt.  Men så behöver det alltså inte alls vara!

Som sagt, idag uppskattar jag själva löpturen lika mycket som känslan efteråt. Jag tänker inte att löpingen bara är ett moment som måste göras utan när jag springer finns bara jag och naturen. Jag har inga bestämda dagar som jag alltid springer på utan jag springer enbart när jag verkligen är sugen. Ofta rör det sig om cirka 1-2 dagar i veckan men det är inte alls ovanligt att det inte blir något alls utan isf bara kortare promenader till bussen eller liknande.

Jag trodde aldrig att löpning kunde vara mindfulness men det har det verkligen blivit för mig. Löpning har verkligen blivit ”min grej” och det trodde jag aldrig. Dock ska den ske i naturen, långt bort från kalori- och distansmätare, etcetera!

Så oroa dig inte för petitesser som att du tex får en lång sträcka tillbaka när och om du vill börja träna igen sen.

Visst kan man inte förvänta sig att man ska vara i samma konditon som när man var på topp men jag tycker hela processen att ”komma tillbaka” har varit högst intessant och spännande att se kroppen som långsamt, långsamt blir starkare igen.

Men som sagt, en förutsättning för nyttig och icke-tvångsrelaterad träning hänger på att först få maten att fungerar för en.

Kom ihåg att det är mer regel än undantag att de flesta människor omkring dig både har smör på mackan, äter bullar, använder salladsdressing och äter potatisgratäng gjord på äkta vispgrädde. Många tränar heller aldrig eller saknar helt kontinuitet.

Ändå har de flesta faktiskt rätt fina kroppar och friska BMI.

Och bäst av allt, de har inget kaos i hjärnan!

Du är inget undantag och det kommer du också att märka när du vågar testa att förbli träningsfri ett tag. Men så länge du fortsätter att fuska med träningsförbudet kommer även maten kännas tuff, det är iaf min erfarenhet.

Ledsen för sent svar men ville se till att svara dig ordentligt.

/Anna

Självhjälp

Kroppen och viktuppgång

Glöm inte bort det som sker inuti din kropp vid viktuppgång. Fokusera och bejaka dig själv.  Jag lovar att det är svårt att sluta när man väl har börjat.

Du kommer upptäcka nya saker mig dig själv och det är faktiskt rätt spännande att få reda på vem man egentligen är (något som många ständigt frågar sig) .

****

När man går upp i vikt är det mycket som händer med en. Det är lätt hänt att man (både omgivningen och en själv) mest fokuserar på det ytliga- det som går att se och ta på – nämligen kroppen.

Kroppen får alltför ofta ta emot oförtjänt mycket skit tycker jag. Man tycker den växer, blir större, klumpig, enorm, slapp och ful.

Men har ni någonsin på riktigt funderat över hur mycket sanning som det ligger i det här? Har ni testat själva kanske? Har ni liksom jag testat att gå upp i vikt för att sedan kunna utvärdera resultatet?

Om ni inte har det så tycker jag att ni bums ska sluta spekulera och oroa er.

Min kropp har inte på något sätt blivit ful bara för att den har fått möjlighet bygga upp sig sedan augusti 2009. Jag kan inte se att den har blivit varken slapp eller fläbbig. Däremot är den stabil och jag ser den idag som min trygga borg.

Förr upplevde jag min kropp som liten, klen, bräcklig och väldigt skör. Ungefär som ett sådant där indiantält som man bygger upp av små pinnar som man hittar i skogen och som trillar ihop om det kommer minsta lilla vindpust. Det var ungefär så jag kände mig inombords också kan tilläggas.

Det är svårt att bevisa hur självförtroende och självkänsla hänger samman med viktuppgången men jag är övertygad om att det gör det. Kanske är det så enkelt som att en starkare och stabilare kropp är tillräckligt för att ge mig den säkerhet som jag behöver för att våga uppmärksamma och ta kontakt med min omgivning. Det behövs inte mer för att jag ska våga ta initiativ och hjälpa mamman med barnvagnen på bussen, hålla upp dörren för folk, våga fråga den chica fashionistan på stan var hon har köpt sin snygga skinnväska, våga ställa fler frågor och kunna bjuda på att jag inte kan veta allt hela tiden och våga göra bort mig.

Jag har verkligen försökt att bejaka samtliga delar av mig själv när jag vecka för vecka har börjat närma mig ett högre BMI-värde. Fler saker som inte syns men som jag har märkt med mig själv är de här:

Jag sjunger med när det kommer en bra låt på radion (kom inte ens ihåg när jag slutade göra detta men därför är det lite extra roligt att jag nu lägger märke till när jag gör det)

Jag drömmer igen (som väldigt ätstörd drömde jag aldrig, inte ens om mat, det var alltid helt svart)

Jag kan skratta till plötsligt när jag hör någon säga något kul på radion eller i ett tv-program (förr registrerade jag att man skämtade men drog mest bara på munnen, fanns förmodligen inte energi till en sådan stor ansträngning som att framkalla ett kroppsljud)

Jag kan själv ta initiativet att skämta eller skratta ihop med andra (ok, jag är kanske ingen Robert Gustavsson men det är en extremt cool upplevelse att verkligen KÄNNA att humorn är på väg tillbaka)

Jag behöver inte läsa om en sida tre gånger utan att ha förstått någonting. Idag räcker det att jag läser sidan en gång.

Jag fattar snabbare och uppfattar ironi och skämt betydligt bättre nu för tiden.

Med andra ord så har allt bröd, matfett, pizza, bönor, avokado, nötter, lax, falukorv, potatismos, glass, choklad, pasta, sylt, ost och all annan god mat bidragit till att jag har blivit både roligare, socialare och smartare.

Jag kommer aldrig mer ha storlek 26 i jeans men det spelar absolut ingen roll längre. Jag fattar inte att det kunde gå så långt. Svälten tar bokstavligen talat livet av en, sakta men säkert. Stegvis försvann min humor, talförmåga, fantasi och intelligens.

Jag är så lycklig att inget verkar ha gått förlorat utan långsamt ”vaknar” jag, människan, till liv igen.

En sak som jag tyvärr fortfarande har problem med och stör mig på är att jag fortfarande har svårt att finna ord. Jag vet precis vad jag vill säga men ändå snubblar orden på varandra eller så misslyckas jag att formulera mig när meningarna blir för långa. Det är nog bland det värsta just nu känner jag eftersom retorik, konsten att tala, förr var en av mina främsta talanger. Jag bara hoppas att det också ger med sig med tiden.

Hoppas, hoppas.