Ångest, Mat, media, Självhjälp

– DÄRFÖR blir vi ätstörda!

Vilket himla liv det har varit kring Veckorevyns kampanj Size Hero.

Vissa är för, andra emot.

En del tycker det är bra medan andra menar att Veckorevyn bara är ute efter att få sälja fler lösnummer.

Själv vet jag inte vad jag tycker.

Eller jo, det gör jag faktiskt.

Jag vill så gärna gilla det här men något i deras IDENTITET-PROFIL-IMAGE stämmer inte (ni som har studerat marknadsföring förstår vad jag menar).

Här kommer en snabb skola i hur ett företag blir framgångsrikt i sin marknadskommunikation genom att bygga upp en god relation med dig som konsument:

IDENTITET – Jag är (dvs Veckorevyns egen syn på sig själva)

PROFIL – Jag vill vara (Veckorevyns profil är den sammanhållande länken mellan identitet och image. Genom att profilera sig på ett genomtänkt sätt t ex via PR och marknadsföring kan VR påverka sin image i den riktning dem själva önskar.)

IMAGE – Jag uppfattas (den uppfattning som uppstår i ditt och mitt medvetande när vi kommer i kontakt med varumärket Veckorevyn)

En av anledningarna till att så många ifrågasätter VRs kampanj är förmodligen för att företaget inte har lyckats att få ovanstående bitar i balans.

Kort sagt, tidningen säger något som man vill vara och brinner för men bredvid Size Hero-budskapet pysslar man sedan med lite andra saker som inte går i linje med det som man tidigare har sagt.

Alla framgångsrika organisationer bygger på medarbetarnas egen delaktighet och medvetenhet om
syftet och framtidsvisionen för verksamheten.

Det vill säga det räcker att de enskilda medarbeterna har bloggar eller på annat sätt utstrålar (t ex i tidningens övriga texter) där det tydligt framgår att man har helt andra värderingar än det tidnigen i sin profil kämpar för att kommunciera – då faller heller idén.

På samma sätt om enskilda medarbetare representerar VR i olika paneler och debattprogram. När man gör det krävs det verkligen att personen uppfattas som trovärdig, annars blir vi direkt misstänksamma och ifrågasätter om tidningen verkligen är så ärliga som de själva säger.

För egen del har jag aldrig haft problem med att se snygga och smala tjejer på bilder. I alla fall har jag aldrig tänkt att ”så ska jag också se ut”.

Men jag har ändå själv varit en Size zero (visst låter det betydligt glamorösare än anorektiker?).

Och varför jag egentligen inte bryr mig ett dugg om vad VR gör och inte gör har mer att göra med att jag blir orolig att folk tror att det räcker sen.

Att det är tillräckligt att bara byta ut Size Zero tjejerna mot större modeller.

Att det blir bra sen.

Att folk tror att detta räcker för att lösa problemet med varför så många tjejer (och killar!) utvecklar ätstörningar.

Jag tycker Hanna Fridéns inlägg i debatten är intressant.

Hon skriver:

Vilken ung människa vill bli en medelmåtta?

”Vet ni en sak som motiverade mig? När man visade upp bilder på vanliga kvinnor.

Varför skulle jag vilja vara en medelmåtta?

Jag ville vara bäst!”

Kanske är en förändring av mediebilden en bit på vägen i syfte att förebygga ätstörningar. Jag har själv ingen aning om detta.

Men en sak vet jag.

Det är inte bara pga mediebilden som så många av våra närmaste vänner idag befinner sig i en gråzon bland ätstörningar… Med huvudena proppfulla av bantning, LCHF, kalorier, matförbud, sockerransonering träningshets och ÅNGEST.

När VR får så mycket utrymme blir jag lite orolig att vi glömmer bort allt det andra. Det där som inte syns lika tydligt. Det som alla kanske inte tänker på men som vi matas med flera timmar varje dag.

Allt det där andra som fick mig själv tappa så många kilon att mitt BMI en dag låg snäppet under 15.

”Allt det där andra” är allt det där som är svårt att peka ut och sortera i fack.

Men som tillsammans utgör viktiga ingredienser i det livsfarliga receptet för hur en person enkelt ska utveckla ätstörningar.

Saker som triggar ätstörningar: (tillsammans blir de en stor bomb som en dag exploderar!)

När man med flera hundratusentals läsare skriver om hur effektivt det är att banta med barnmat (tycker inte att det här är ett dugg kul och då är jag ändå inte någon humorbefriad person)

Skribenter som spottar ur sig artiklar om hur länge man måste jogga för att bränna fem geléhallon (Till vilken nytta? Jag garanterar att dem som läser artiklarna är dem som har minst nytta av den här informationen!)

Hälsotidningar som uppenbarligen saknar kunskap om näringslära och gör enskilda livsmedel till bovar och ”farlig mat”.

Självutnämnda hälsogurus eller slarvigt pålästa personliga tränare (inte sällan med stora bloggar eller hälsospalter) som har en underton i sina texter att allt som innehåller socker är dåligt för oss.

Stora bloggare som uppenbarligen är köpta av något hälsoföretag och går loss i varannat inlägg om sin fixering vid smalhet och hur bra det är att äta så här och utesluta det här, bla bla bla…

Fåniga tidningsrubriker som t ex ”Maten som ger dig plattmage” eller ”Maten du ska undvika

Tanken med listan är inte att peka ut någon.

Snarare är den ett sätt att på ett pedagogiskt sätt visa på ett litet urval som tillsammans med all annan missvisande hälsoinformation (där källgranskning ofta saknas) som vi dagligen bombaderar våra hjänor med enbart leder till en och samma sak:

ÅNGEST

… som på sikt leder till…

ÄTSTÖRNINGAR (även om man ingen tror det i början som nyfrälst hälsofantast för då mår man bara såååå bra)

Den magiska trollformeln i de ätstördas värld lyder nämligen:

Många bäckar små…