Ätstörningar, Ätstörningscoach, Frisk från ätstörningar

Så här får du en stark självkänsla

Stark självkänsla
I förra inlägget Självkänsla vid ätstörningar förklarade jag varför det ofta finns ett samband mellan ätstörningar och en dålig självkänsla.

Idag ger jag fyra grundläggande råd för hur du ska våga öka tilliten till dig själv. Det fungerar som ett viktigt första steg för att du ska bli bättre på att se ditt värde utan att du tvunget måste prestera något för att tycka att du räknas och är bra. Ju bättre självkänsla du får desto tryggare i dina beslut, behov, värderingar och att leva livet som du vill (och inte för någon annan) kommer du att bli.

Det är en fantastisk resa som väntar på dig! Kom ihåg att ingen av oss är framme vid destinationen ännu. Vi blir aldrig klara utan så länge vi lär om oss själva fortsätter resan, häftigt eller hur?! Jag har tränat och tränar fortfarande varje dag på min självkänsla. Jag gör det lika mycket idag som när jag påbörjade min process av tillfrisknad eftersom självkänslan är en färskvara (liksom konditionen så försvinner den om du inte tränar regelbundet på att upprätthålla den). 

1. Börja med att skilja på självkänsla och självförtroende

Börja med att ta fram ett blankt papper och skriv ner allt som du tror att din låga självkänsla och ditt dåliga självförtroende grundar sig i. Vad beror detta på?

När du har fått det klart för dig är det lättare att veta vad du behöver jobba vidare med för att ta kontrollen över dina beteenden framöver.

2. Bryt och eliminera negativa tankar

Det kan vara svårt att upptäcka negativa tankar själv eftersom det inte är ovanligt att många av oss har gått nästan hela sitt liv utan att tycka om sig själv. Men när du väl lär dig att bli mer uppmärksam på vad du faktiskt säger till dig själv varje dag så ska du omedelbart upphöra med dessa nedvärderande tankar.

Det är omöjligt att älska sig själv om man samtidigt bombarderar sina hjärna varje dag med budskap som ”Jag har en tjock kropp”. Prova istället att börja med att ändra dina tankar till ”Jag har en kropp”och låt tanken stanna där. Målet är att du till slut ska kunna älska dig själv så mycket att du framöver kan ändra ditt budskap till ”Jag har en fin kropp”.

3. Öva på att bekräfta dig själv

Själv avslutar jag alltid varje kväll med att skriva ner tre saker som varit bra med mig under dagen. I och med att jag är bra på att bekräfta mig själv så gör jag mig samtidigt mindre beroende av bekräftelse från andra. Eftersom jag är en av många högpresterande kvinnor därute så är det viktigt för mig att inte bara bry mig om vad jag eller andra tycker om mina prestationer utan fokusera mer på hur jag är som person, mina personlig egenskaper, och mindre på vad jag gör. Annars finns risk för att utveckla en prestationsbaserad självkänsla vilket är en självkänsla beroende av ens handlingar (ofta grundade i rädsla för att inte duga). Det är vanligt att personer med en stark inre drivkraft, som driver sig igenom besvärliga situationer, är personer med en prestationsbaserad självkänsla. Inte sällan återfinns den här gruppen i personer som har utvecklat ätstörningar.

Om du vet med dig att du är lik mig på det viset att du har lätt att överprestera och svårt att nöja dig med ”good enough” så ska du fokusera på att berömma dig själv för att du lyckades hålla tillbaka och inte presterade utan kunde tillåta dig att vila på eftermiddagen och lyssna på dina egna tankar. Det kan även vara att du läser en bok bara för att du tycker den är rolig och inte för att du måste ”passa på” och lära dig något samtidigt. Det kan även vara egenskaper som att du varit omtänksam, sympatisk, snäll och/eller modig under dagen i olika situationer. Försök gärna minnas små enskilda händelser under dagen som bara glimtat till. Låt den känslan få avgöra när du skriver ner vad som varit bra med dig.

Kom ihåg att verkligen skriva ner de tre sakerna. Sorry, det räcker inte bara med att bara tänka på dem! Syftet är att du ska ta dig tid att reflektera och det gör du bäst genom att sitta ned med penna och anteckningsblock.

4. Sluta jämföra dig

Ju bättre din självkänsla blir desto mindre kommer du per automatik att jämföra dig med andra. Se till att bli medveten om detta redan nu! Människor med låg självkänsla tenderar ofta att ha svårt att glädjas åt andras framgångar och ser ofta med kritiska ögon på dem. Sträva efter att byta ut dina tankar. Istället för att jämföra dig med människor som ”det går bra för” eller som du tidigare varit avundsjuk på – låt dem inspirera dig istället. Tänk vad mycket du har att lära från dem. Bli deras vän istället och berätta att dem inspirerar dig i livet. Att vara generös mot andra genom ge något tillbaka till någon annan är mycket självförstärkande och bidrar förstås också till en bättre självkänsla.

Självhjälp

Möt Emma Pihl!

Bild lånad från artikel om Emma Pihl i Magasin Vera tidigare i år.

Tack för alla nöttips till inlägget igår: Vad äter vi egentligen?

Det är precis vad jag ska göra strax!

Slänga mig i sängen med en stor skål härligt rostade nötter + nya boken som fick följa med hem från bokshoppen nyss. Emma Pihl har skrivit den!

Egentligen vet jag ingenting om Emma Pihl. Inte mer än att hon verkar vara en sprallig och glad tjej, sprängfylld med superduper härlig energi!

Har sett henne någon gång på TV om jag inte minns fel men annars var det när jag lyssnade igenom Tendens arkiv (Sveriges Radio) och hörde Emma medverka som jag tänkte att jag måste prova att läsa hennes böcker.

Emmas medverkan i Tendens kan ni lyssna på här (podradio):

Sjukt duktig – snyggast, smalast och smartast

Det här blir en bra start på helgen, längesedan jag hade en bok att sträckläsa i flera timmar.

Återkommer snart med en recension.

Trevlig fredagskväll!

media, Självhjälp

Hälsostressade svenskar

Idiotiskt att så många av oss går runt och mår dåligt i ett så bra land som Sverige.

Dags att sluta prata och börja göra istället.

Action nu, tack!

***

Helst av allt skulle jag vilja sätta mig ner och skriva ett personligt mail till varenda en av er som kommenterar, ställer frågor, diskuterar och engagerar er. Utan er vore den här bloggen ingenting – hoppas att det framgår riktigt ordentligt!

Tillsammans sitter vi på en gigantisk kunskapsbank vad det gäller framförallt ätstörningar och anledningar till varför man en gång börjar må dåligt.

Tyvärr räcker tiden inte till allt som jag skulle vilja göra inom de här områdena.

Ja, förlåt att jag tjatar men det vore verkligen toppen att en dag kunna få betalt för att nyansera områden en smula som Prestationsprinsar & Prinssesor, Självhjälp mot Ätstörningar, Skönhetsideal, Kost, Svält, Hälsostress, Träningsmani, Personlig Utveckling, etc.

Jag tycker det finns en hel del nytt att tillskriva debatten och då framförallt plocka fram positiva värden som man helt har missat / struntat blankt i.

Idag får ju folk bra betalt för att skriva om saker som smink och kläder.

Varför är det enklare att få betalt för sitt engagemang så fort det handlar om ytliga saker (hmm, just det… i nio fall av tio lurar ett företag i bakgrunden…)?

Missförstå mig inte nu, tjejerna (och killarna…) som har byggt upp sin karriär genom att provocera, skriva om mode och liknande är såklart både driftiga & duktiga.

Men en högst relevant fråga i sammanhanget är:

Har de blivit så stora på bekostnad av mig?

Och dig..?!

Man kanske inte kan peka ut en enskild individ som ytterst ansvarig för den hälsostress som idag råder men jag blir så himla trött på att någon aldrig kan medge att den personen har ett ansvar.

Det är klart man har det!

Det har vi alla – ansvar för våra medmänniskor.

Vad du och jag gör påverkar andra i olika stor utsträckning. Om man dessutom väljer att blogga om det, skriva krönikor, tala i radio eller synas på TV har man ett ännu större ansvar.

Ansvaret tillskrivs en automatiskt, oavsett om man vill det eller inte!

Min poäng med det här inägget var egentligen att belysa hur dumt jag tycker allt det här är.

Jag vill verkligen inget hellre än att aktivt få hjälpa, upplysa, vägleda, debattera, ge mig hän och dokumentera  mina egna erfarenheter i de här frågorna.

Är det inte rätt ironiskt hur svårt det är att få göra sin röst hörd så fort man kämpar för någonting bra? Och hur löjligt snabbt en annan person lyfts fram så fort han/hon har ett vinstdrivande företag med sig i ryggen..?

Så hur gör man egentligen sin röst hög(re)?

Jag står som sagt här. Väntar tålmodigt!

Med en klocka som tickar allt snabbare…

Jag läser om killen som kom in i Riksdagen i år och som därmed blev den yngste riksdagsledamoten någonsin. Mycket imponerande…

Vilken lyx och enorm förmån att få hänge sig dygnet runt till sina hjärtefrågor.

Men ärligt talat, är det verkligen riksdagsledamot som krävs för att ”dem som bestämmer” på allvar ska börja lyssna på alla oss som inte alltid mår lika mycket toppen som de själva gör..?

Nästa val äger rum år 2014.

Med andra ord kanske dags att fundera på vilket parti som ligger närmast mina egna värderingar..?!

Tiden går och jag börjar bli trött på att det är så teoretiskt mycket snack och så extremt lite verkstad.

Visst var det 2014 vi sa..?

Mat

Matens hemligheter…

Let me tell you a secret…

Bortsett från ens eget välmående tänkte jag berätta lite om hur stor skillnad maten gör för mitt arbetsliv idag. Det är viktigt att komma ihåg att maten fyller betydligt fler funktioner än mättnad, muskler, estetik och liknande.

För att min vardag och arbete ska fungera är regelbundna matvanor grundläggande, inte enbart för att jag ska orka le åt kunderna men också för att jag ska orka prestera så mycket som man kan förvänta sig av en tjej i min ålder.

Svar på Lorenas kommentar till inlägget om afrodansen igår.

”För övrigt undrar jag lite över dina läsvanor, är du intresserad av böcker?

För det bästa jag vet är att läsa böcker, när jag var sjuk fattade jag dock knappt svenska (ja du vet, läste samma sida tusen gånger osv) men så fort man käkar ordentligt frekvent så brukar det ju gå som en dans.

Du behöver inte skriva nåt inlägg eller så, men jag är nyfiken personligen om hur t.ex. en sån sak ter sig nu jämför med när du ”började” supersizea dig? :p

Och koncentrationen i övrigt, mera detaljerat, samt orken i vardagen. Jobbar du på i samma tempo nu som när du körde 150 km/h och var i olika sjukdomsstadier? Eller ”slickar du såren” och jobbar lite lugnare just nu?

Kram på dig!”

Svar på första frågan:

Ja, nu för tiden läser jag rätt mycket igen. Till och med när jag har som mest att göra måste jag läsa även om det så bara blir en kvart. Så kände jag inte när ätstörningen var som starkast, då försvann även suget efter att läsa. Inget bra tecken då jag alltid skrivit och läst stup i kvarten. Samma sak med skrivlusten som också försvinner när ätstörningen får ta för mycket plats (btw någon bloggare som känner igen sig i detta kanske?)

Jag gillar Kajsa Ingemarsson och blev därför extra förtjust över att till sist fått läsa hennes bok ”Bara vanligt vatten” den här sommaren. Jättebra, och särskilt för personer som har egna författarambitioner tror jag den kan vara lite extra värdefull.

Svar på andra frågan:

Jag jobbar på i samma takt och på samma sätt som innan. Det är högt tempo när jag gör något (för sån är Anna) och aldrig något jag mått dåligt över.

Att jag gillar att ha mycket på gång och gillar att göra saker exemplariskt är inget som jag upplever särskilt betungande – det är inget jag tänker på.

Jag har varken prestationsångest eller ”orimligt höga krav” på mig själv. Jag är trygg i mig som person och vet att när jag bestämmer mig för att ge mig in i något så blir det i princip alltid riktigt jävla bra till slut. Utan att jag nödvändigtvis måste vända in och ut på mig själv.

Detta enda jag vet säkert är att skillnaden idag mot t ex förra sommaren är att jag på den tiden inte orkade hålla det höga tempot som jag ville och prestera på topp efter min faktiska arbetsförmåga. Detta pga att jag svalt och tränade som en tok. Det var en omöjlig kombination, till slut gick det helt enkelt inte längre.

Det tar emot att skriva det men under min tyngsta sjukdomsperiod var jag tvungen att en gång ge upp ett jobb. Arbetsgivaren förstod iofs aldrig varför jag slutade men pga mitt humör ständigt var i botten hade jag aldrig ork, energi eller passion för något i mitt yrke och sa därför upp mig till slut.

På den tiden intalade jag mig såklart att det var jobbet som det var fel på min innerst inne visste jag hela tiden att arbetet skulle bli betydligt mer lustfyllt om jag bara kunde unna mig att äta regelbundet ihop med de andra. Det skulle ha gjort arbetet så mycket roligar eoch enklare… Men jag fixade inte det och valde med andra ord ÄS framför jobbet, ett misstag som jag dock lärde mig väldigt mycket på.

Den erfarenheten bar jag med mig när jag fick mitt nuvarande jobb och jag tror det är därför som jag uppskattar jobbet extra mycket den här gången. Jag låter det inte gå för långt mellan målen och de dagar jag är sugen på sötsaker till mellanmål istället för t ex en macka så ser jag till att äta det, då mår jag bra och jobbet riskerar inte att bli lidande (det är jätteviktigt och en bra morot för mig!)

Det är en lyx att jag inte längre måste tvinga mig själv att jobba på tom mage och med tankar som spretar åt alla håll.

Jag har blivit så mycket smartare, skarpare, roligare, finurligare, härligare, gladare och framförallt fokuserad tack vare att jag lyckades bryta den destruktiva ÄS-cirkeln.

Och ja, som ni kanske märker;

Jag är faktiskt jättestolt!

Ätstörningscoach

När ex-träningsmissbrukaren tar semester

Så kan det se ut så här. En hel dag vid poolen med boken och kaffetermosen som enda sällskap.

Brukar inte vara så förtjust i deckare men tänkte ge Mari Jungstedt en chans. Har nyss börjat på Den dubbla tystnaden. Någon mer som har läst den? Vad tyckte du?”

Det är väldigt svårt att beskriva den frihet och lugn som ofta infinner sig hos mig nu för tiden. Om man aldrig själv har varit träningsnarkoman framstår jag nog som smått psyko när jag från hjärtat tycker att få ligga i skuggan och bara dricka kaffe och tugga kex hela dagen är bland det bästa som finns i livet. Det är lyx och riktig jävla livskvalitét.

Att ta det riktigt lugnt är en helt ny erfarenhet för mig. Fortfarande frågar min hjärna mig varje dag (förväntansfull men fortfarande väldigt förvånad!):

”Får man verkligen ha det så här bra?!

Får man verkligen må bra utan att först ha FÖRTJÄNAT det?

Får man verkligen njuta utan att först ha svultit, träna eller presterat något först?”

Mitt svar är nu för tiden alltid JAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!! Det ÄR sant.

Man kan och får faktiskt lov att gå i genom hela livet utan som den ständiga prestationsprinsessan eller fanatiska självplågaren. Jag lovar, man får göra det och inget farligt händer.

Jag är samma person som förrut men en mycket GLADARE och framförallt LYCKLIGARE människa.

Testa själva. Ge det en vecka. Utvärdera sen.

Jag lovar. Ni kommer aldrig mer vilja vara ätstörda efter att ha blivit påminda om hur härligt ett friskt liv på riktigt är.

Keep up the good work folks!

Mat

Julstress

Oj, o j, oj! Det är mitt i natten o tiden har bara rusat iväg idag för mig…. ledsen för en dålig update men idag har jag fått prioritera bloggen i andra hand. Riskerade annars att det kanske skulle bli lite pinsamt för mig på julafton när alla andra skulle ha uppfyllt sina åtagande med julklappar och julmat. Och jag vill ju inte vara sämre… Är säker på att ni är lika bekanta som jag är med uttrycket ”Fröken Duktig/Perfekt…? 😉 Vilket för en del av oss inte alltid är så bra att vara…

Det är en balansgång det där, man vill såklart att andra ska tycka att man är bra o man vill själv vara nöjd med sin insats. Men vi måste inte alltid vara perfekta… skriver det här för det är verkligen något jag själv måste öva på men som faktiskt har blivit bättre  o bättre ju mer jag tänker på det. Förr var jag riktigt hopplös, en sann ”prestationsprinsessa” som media så vackert uttrycker det… Inget o sträva efter, bra duger gott o väl!

Hur som helst, hann också med en härlig fikastund hos mysiga Flickorna Helin & Voltaire ute på Djurgården… Hmm, sen jag började med mitt Super Size Me!-projekt så känns caféet plötsligt som mitt eget vardagrum… Är så glad för det. När jag blir 70 år är cafeet definitivt  ett sånt ställe som jag skulle kunna tänka tillbaka på o ångra att jag inte var så pass frisk att jag kunde fika o äta där så ofta jag ville. Jag är glad att caféet inte ligger på listan över saker som jag som tant kommer ångra att jag inte gjorde oftare. Det är alltför härligt för att man ska undvika det.

Jag älskar atmosfären därinne och för att inte tala om deras mycket goda (o stora!) bakverk…

Dagens bilder (från fiket)

Mysig brasa

På Flickornas

Vid det här laget förstår ni nog min stora passion för choklad och nötter… den här var ljuvlig!