Mat

Ruttna grönsaker – ett frisktecken?

Känner du igen dig?

Idag gjorde jag en närmast bisarr upptäckt. Längst in i kylskåpet hittade jag nämligen något rött som var grönprickigt och lite ludet.

En tomat. Min tomat!

En tomat som jag totalt hade glömt bort (eller tja, inte orkat bry mig om…).

För er som hängt med ett tag och känner till min bakgrund som svårt ortorektisk måste man klassa dagens upptäckt som någon slags merit.

Det har aldrig hänt förr att grönsakerna blivit gamla hemma hos mig. Det händer liksom inte.

Tvärtom har jag på riktigt undrat vad det är för fel på människor som går och handlar t ex en gurka en gång i månaden och ändå aldrig ”hinner” äta upp den innan den skrumpnar ihop och blir oätlig. Vad är det som är så svårt liksom?

Det har inte alltid varit så att jag enbart har levt på grönsaker under min sjukdomsperiod.

Dock när jag började variera min kost mer hade jag väldigt svårt att dra ner på de här jättemängderna med grönsakerna. Så helt plötsligt åt jag ”hyfsat vanlig ” mat men fortsatte likt förbannat ändå med de överdrivna frukt- och grönsaksbergen.

Det är egentligen bara sedan i början av oktober som jag nästan helt har slutat med den här enorma konsumtionen av grönsaker. Det har varit jättesvårt att minska på och länge varit mitt ”knark” skulle man kunna säga.

Ungefär varannan dag köpte jag ca 1 kg tomater och på två dagar åt jag 3 gurkor. Därtill åt jag förstås även en hel del kilon av både frukt och grönsaker som broccoli, gröna bönor, brysselkål, etc.

Men sedan jag införde standardprodukter sedan cirka två månader tillbaka som creme fraiche och gräddfil (istället för filtrerad lättyoghurt), äter riktig köttfärs (istället för quornfärs), köper kyckling (istället för quornfiléer), har helfet fetaost (istället för 3%), köper riktig gräddglas (istället för smaklös lättglas), har ost med riktig fetthalt på mackorna, äter lax regelbundet (istället för kokt torsk), högre fetthalt på filen istället för lättfil, njuter av avokado och rikligt med nötter, etc så känner jag plötsligt inte längre att jag ”måste” äta de här jättemängderna med grönsaker längre.

Jag antar att detta måste bero på att min kost är mycket mer varierad och att hjärnan ges utrymme att tänka mer fritt då den får betydligt fler alternativ att välja på än bara frukt och sallad.

Fler plus med att äta varierat är att jag sparar mycket pengar! Jag rusar inte längre till butiken ifall grönsakerna tar slut.

Man brukar säga att bulimiker lägger mycket pengar på mat men lika illa är det faktiskt för ortorektiker/anorektiker. Det är så mycket specialmat som bara måste finnas hemma… annars går världen under!

Så bara en sådan sak som att jag har kan handla allt jag behöver för veckan på Lidl känns jättelyxigt! Det har jag aldrig kunnat tidigare då de inte har så många produkter som är ”ätstörningsvänliga” om ni förstår vad jag menar?

Ätstörningen gör en onödigt fattig – oavsett om man äter för mycket eller för lite!

Någon som känner igen sig..?

Mat, Självhjälp

En ätstörd vecka vs. en ätfrisk vecka

Det finns absolut inget att förlora på att ha en testvecka som helt frisk – dvs som icke ätstörd.

Kom igen, du vet exakt hur hjärndött det känns att konstant gå runt och tänka på mat och träning.

Det livet känner du idag till, alltför väl.

Men du vet egentligen ingenting om hur det känns när du frigör nytt, fräscht och icke ätstört utrymme åt hjärnan.

Eller hur?

Du, kom igen. Det är på tiden att du verkligen får veta det!

***

Jag fick en kommentar som jag hoppas att så många som möjligt läser idag.

Bli inspirerade av den ochvåga ha en testvecka. För egen del är min egen testvecka det absolut bästa jag har gjort för mig själv sedan jag blev sjuk.

Tack vare testveckan är jag idag friskare än vad jag någonsin har varit under alla de här åtta åren och då har det verkligen gått både upp och ner för mig tidigare (milt uttryckt).

Det skulle kunna vara jag själv som har skrivit kommnetaren nedan, så otäckt lik är den mina egna känslor när jag själv inledde min allra första testvecka i augusti 2009.

Jag vågade tack vare att jag påminde mig själv om att jag alltid kunde bli ätstörd igen om jag villle.

När veckan var över skulle jag kunna börja svälta igen och återigen börja träna som en galning. Dvs om jag vill!

Men det blev aldrig så.

Istället blev jag hög på känslan av att inte ha den blekaste aningen om mina måltiders kaloriinnehåll. Det var en sådan enorm lättnad att helt enkelt inte veta!

Jag minns fotfarande lyckan över att kunna gå till butiken och handla precis vad jag ville.

En helt ny värld öppnade sig”, precis som avsändaren nedan uttrycker sig.

Jag förlängde min testvecka.

Det gick faktiskt riktigt bra att ”härma” ett friskt liv och jag förvånades över att gränsen mellan ”sjuk” och ”frisk” låg så otäckt nära varandra.

Efter ett tag föll jag tillbaka lite igen vad det gällde maten.

Mitt träningsförbud behöll jag dock och totalt hade jag ett träningsuppehåll på nästan nio månader (har skrivit om detta tidigare, sök i arkivet).  Detta var det bästa jag har gjort i hela mitt liv, jag behövde verkligen ett definitivt förbud mot träningen.

Maten gick som sagt upp och ner under perioden men jag tog hela tiden fler steg framåt än bakåt. Det är också så här som man måste se på friskutvecklingen. Det är så man blir frisk.

Det går inte spikrakt uppåt hela tiden. Skräms inte av detta utan acceptera bara att det helt enkelt är så som vägen ser ut.

Det är med andra ord helt ok att i vissa perioder tillåta sig själv att vara ätstörd ett tag, iaf så länge som man inte nöjer sig utan vet att stadiet bara är en tillfällig plattform som man samlar kraft och energi för att snart ta sig vidare igen.

Viktigast är att du iaf vågar testa.

Tro mig, du har verkligen inget att förlora på att våga en vecka med riktigt mat regelbundet och noll träning (just träningen är superviktigt att den är absolut noll, jag skulle själv aldrig ha fixat maten om jag fortfarande tränade – det är då ett som är säkert!)

Utvärdera sen.

Hur kändes veckan? Skulle det kanske funka en vecka till?

Testveckan är lite som att springa. Det känns motigt innan du väl har kommeit igång men när du väl ger dig ut i spåret kommer du märka att du springer av bara farten och får samma adrenalinkickar av att se att du faktiskt kan!

Emmas kommentar:

”Hej Anna!

Jag blir ständigt så glad över att läsa över dina framgångar.

Du skildrar verkligheten så bra, och lyckas verkligen sätta ord på det sjuka -ätstörda- beteendet.

Du är min främsta inspirationskälla och jag hoppas för allt i världen att du lyckas slutföra ”Supersize Me”-projektet till fullo och blir fullkomligt fri från den sjuka sidan.Visa att det går, en gång för alla.

Det jag annars ville skriva är att jag har varit sjuk i ungefär 1½ år.

Egentligen var det bara det första halvåret då jag förlorade en tredjedel av min kroppsvikt. Ortorexi var diagnosen.

Därefter var jag idiotisk nog och började räkna kalorier.

Jag ville försäkra mig om att jag åt tillräckligt för att kunna träna och prestera optimalt. Under det här året har jag strikt räknat varenda kalori som jag stoppat i mig. Har sett till att det har funnits ett större överskott vissa dagar, just för att jag insåg klart och tydligt att jag behövde gå upp i vikt.

Jag har aldrig brytt mig om siffrorna, egentligen.

Tio kilo har jag gått upp. Visst, bra! Men jag har samtidigt känt hur jag har stängt in mig i ett skal av kaloriberäkning. Jag har bara blivit mer och mer ätstörd. Kontrollerande (även om det så har varit i ett bättre utförande, då jag såg till att faktiskt gå upp) och begränsad.

Natten till Måndag tidigare i veckan så låg jag vaken och vred på mig.

Grubblade. Velade. Insåg. Bestämde mig.

På måndagen hällde jag sockrad vaniljyoghurt direkt ur paketet, flingorna likaså. Ett butiksbakat bröd med okänt innehåll med jordnötssmör och ost till pålägg

Det var min första ”kalorifria” frukost på över ett år.

Helt sjukt. Men det som jag tyckte var det sjukaste:

Jag fick inte ens ångest. Jag klarade av att njuta av varenda tugga. Det fanns inte en tanke på kalorier.

Jag hade bestämt mig. På riktigt.

En vecka skall jag klara av utan att ägna min ätstörda sida en tanke. Minst. Och det har gått så löjligt bra.

Pinsamt bra, faktiskt. Ångest finns inte.

Jag vägrar mina ”trygga alternativ”.

Maten har börjat smaka igen. Jag kan vara spontan. Provsmaka. Testa. En helt ny värld har öppnat sig för mig, bara denna vecka.

Tankarna snurrar i mig. Men jag är förtvivlad.

Varför har jag envisats med att hålla mig kvar i sjukdomen? Skall det verkligen vara såhär simpelt att slippa matfokusen?

Var jag aldrig ätstörd egentligen?

För jag inser det. Jag har aldrig aktivt försökt att bli frisk. Så länge jag har räknat kalorier, övervägt och reflekterat varenda intag, fått panik över lite mat, haft förbjudna livsmedel – så har jag inte fullhjärtat försökt bli fri(sk).

Nu har jag gått all-in.

Den här testveckan, förlängs till dagen då jag dör. För dessa dagar innehållandes tacos, kantarellstuvning, gratänger, jordnötssmör, bröd, godis, banan, choklad, stekta ägg, alkohol, ost, gräddglass, maränger, nötter, oljedränkta sallader, varm choklad, fruktyoghurt, dulce de leche, grytor, gräddstuvad torsk, sockermüsli och kaviar har vägt upp känslan av att veta det exakta intaget av kalorier. Tusen gånger om.

DU är anledningen till att jag vågade.

DU har gett mig tillbaka mitt liv.

Tack, kära Anna”

Mat, Självhjälp, Träning

Äta mer och träna noll, funkar det ?

Hur gör man egentligen för att få ordning på maten igen?

Och är det verkligen möjligt att samtidigt sluta träna utan att förvandlas till en stor val?

Natalie undrar:

”Mitt namn är Natalie och jag var just inne på din blogg och läste. Det är så härligt att läsa om folk som är på rätt håll i livet!

Jag drabbades själv av anorexia för ett tag sedan och går nu på behandling på dagvård.

Jag är på bättringsvägen, men det är fruktansvärt tufft.

Jag var också och är en person som älskar att träna, men tyvär för mkt. Just nu har jag träningsförbud men det är mycket svårt att hålla…

Vi lär oss också nu att äta 6 gånger om dagen som faktiskt är normalt. Jag vill kunna leva ett normalt liv sen utan ”träningstvång”, men jag är så rädd för att sluta. Man har ju så konstiga tankar om allt.

Jag tänkte bara undra om du har tid, vilja och svar på detta med mat och träning?

Och om det är okej att kunna träna mindre utan att bli ” tjock”….

Med vänliga hälsningar Natalie”

Nyckeln – enligt mig –  till att bygga en stabil grund (en hållbar livsstil) som ska räcka livet ut är att helt sluta upp att träna en längre period. Jag skulle aldrig i livet ha fixat att komma så här långt om jag inte helt slutade med träningen ett tag (inte bara några dagar utan flera veckor, är du mycket underviktig eller svårt ätstörd tror jag minst sex månaders träningspaus är att rekommendera).

Så länge man tränar när man fortfarande är sjuk är det svårt att våga ”smutsa” ner sin kropp och välja annan än ”helnyttig” mat. Många känner nog igen sig i att hellre vilja äta saker som sallad, keso, kyckling och bönor hellre än en pizza efter träningen eftersom man vill känna sig ren. Ett litet extremt exempel kanske men jag tror ändå att ni förstår hur jag menar..?

Så varför göra det svårare än nödvändigt för sig själv? Det blir lättare att skaffa sig en ”skit samma-mentalitet” när man släpper på träningskontrollen.

När jag skulle bli kvitt mitt träningsmissbruk var jag helt träningsfri i cirka 5-6 månader till att börja med.

Under den perioden trodde jag helt seriöst att jag aldrig mer skulle vilja träna i hela mitt liv. Jag var så trött på allt som hade med träning att göra!

Jag tänkte iof att jag skulle bli ful, förslappad och det skulle bli ett helvete att få tillbaka till min ”topp” kondition, etcetera. Men efter ett halvår som träningsfri testade jag för första gången på en träningsform som inte gick ut på att bränna kalorier (Bodybalance och Sats Flow) och det blev en skön kontrast mot mitt aktivitetslösa liv. Därefter dröjde det ett tag innan jag rörde på mig kontinuerligt igen. Jag började promenera och inte förrän efter cirka totalt 9-10 månader började jag på riktigt längta efter en joggingtur i skogen (våren 2010).

Med andra ord tränade jag så gott som ingenting på nästan total tre kvartal och detta gjorde att jag kunde fokusera på att lära mig äta och slappna av. Ingenting skumt hände med min kropp, jag blev ingen förslappad person. Jag lärde mig att det är oerhört nyttigt att inte göra någonting.

Inte träna och inte promenera (viktigt med promenadförbud i början för tvångspromenaderna är lika djävulska som ett tungt träningsmissbruk!)

Efter ett tag lovar jag att träningsförbudet kommer kännas som en slags ”befrielse” (en ursäkt att inte få träna!) och en stark röst mot anorexin när sjukdomen vill tvinga ut dig ut i regn och blåst.

Du vet att du alltid kan börja träna igen när du är frisk…?

Det kan ingen någonsin ta ifrån dig.

När du når en högre, nästan frisk vikt, kanske du till och med längtar efter och uppskattar träningen på ett helt annat sätt än som ätstörd.

Jag tränade enbart för att bränna kalorier. Inget annat betydde något.

Folk som var passionerade löpare trodde jag ljög när de hävdade att det älskade att springa. Visst älskade jag också känslan efter träningen men själva träningen var aldrig ett dugg kul, endast plågsam.

Idag känner jag annorlunda inför träningsbiten. Förr såg jag träningen något som jag bara ”skulle ha gjort/avklarat” under dagen, den var bara något som ”måste” göras. Idag tänker jag inte alls så och detta är en helt ny känsla i min kropp.

Numera springer jag cirka 1-2 ggr i veckan och jag har inga dagar som jag alltid springer på utan det är helt och hållet dagsformen som avgör hur trött jag är efter jobbet. Är det en sak som jag har lärt mig så är det att jag aldrig mer kommer träna bara för att få det överstökat.

Nej, när jag ger mig ut och springer tänker jag inte på vad jag ska göra efter löpturen. För en gång skull kan jag njuta under tiden som jag springer och inte bara av känslan efteråt. Vet inte om ni förstår för det är rätt svårt att beskriva det här… Själv trodde jag som träningsmissbrukare att folk bluffade när de påstod att de visst njöt av sjävla träningen och inte bara av känslan av att vara ”ren” och ha gjort något duktigt.  Men så behöver det alltså inte alls vara!

Som sagt, idag uppskattar jag själva löpturen lika mycket som känslan efteråt. Jag tänker inte att löpingen bara är ett moment som måste göras utan när jag springer finns bara jag och naturen. Jag har inga bestämda dagar som jag alltid springer på utan jag springer enbart när jag verkligen är sugen. Ofta rör det sig om cirka 1-2 dagar i veckan men det är inte alls ovanligt att det inte blir något alls utan isf bara kortare promenader till bussen eller liknande.

Jag trodde aldrig att löpning kunde vara mindfulness men det har det verkligen blivit för mig. Löpning har verkligen blivit ”min grej” och det trodde jag aldrig. Dock ska den ske i naturen, långt bort från kalori- och distansmätare, etcetera!

Så oroa dig inte för petitesser som att du tex får en lång sträcka tillbaka när och om du vill börja träna igen sen.

Visst kan man inte förvänta sig att man ska vara i samma konditon som när man var på topp men jag tycker hela processen att ”komma tillbaka” har varit högst intessant och spännande att se kroppen som långsamt, långsamt blir starkare igen.

Men som sagt, en förutsättning för nyttig och icke-tvångsrelaterad träning hänger på att först få maten att fungerar för en.

Kom ihåg att det är mer regel än undantag att de flesta människor omkring dig både har smör på mackan, äter bullar, använder salladsdressing och äter potatisgratäng gjord på äkta vispgrädde. Många tränar heller aldrig eller saknar helt kontinuitet.

Ändå har de flesta faktiskt rätt fina kroppar och friska BMI.

Och bäst av allt, de har inget kaos i hjärnan!

Du är inget undantag och det kommer du också att märka när du vågar testa att förbli träningsfri ett tag. Men så länge du fortsätter att fuska med träningsförbudet kommer även maten kännas tuff, det är iaf min erfarenhet.

Ledsen för sent svar men ville se till att svara dig ordentligt.

/Anna

Ångest, Mat, Självhjälp

Slösa bort kalorier på att äta ”halvgod” mat?

Jag fick en fråga som handlar om oron kring att fördela sina kalorier rätt under dagen.

Det vill säga man vill helst inte ”slösa bort” värdefulla kalorier på att äta mat som man bara tycker smakar sådär.

Jag håller ju på att bli frisk från mina ätstörningar men mitt problem (ett av dem) är att det nästan alltid slutar med att jag bara ätit godis, choklad, kakor o.s.v.

Godis har varit totalt förbjudet i över 2 år så att få äta det igen känns som riktig lyx. Men som sagt så blir det bara en massa ”skräp”. det kan även bli billys pizzor, tortilla bröd med smält ost och liknande.

Så fort jag skall äta så tänker jag ju att jag helst skulle vilja ha t.ex godis, och att istället välja mat som inte alls är lika lockande känns fel. ”Om jag skall äta så skall jag få äta vad jag vill”

Om jag tänker att jag skall äta bättre och mer saker som min kropp behöver så slutar det alltid med att jag tänker ”Om jag nu inte får äta vad jag vill så kan jag lika gärna börja svälta igen, då blir jag ju smal också”

Men att nästan bara äta socker och sånt ger ju mig en del ångest. Och ibland blir det en del hetsattacker och sedan spyr jag.

Jag vet inte vad jag skall göra, har du några tips för hur jag äter bättre utan att det känns som att jag förbjuder och att jag ”lika gärna kan svälta”?

Även om det onyttiga alternativet som jag väljer innehåller kanske dubbelt så mycket kalorier som middagen min mamma lagat så känns det fel av mig att äta något som jag inte verkligen vill ha, onödiga kalorier.

Hur skall jag göra?

Underbar blogg som alltid.

Kram på dig”

Svaret är förmodligen inte det som du vill höra men jag tror att lösningen för dig heter: Ät vanlig mat + den maten du nämner t ex billys pan pizza och godis när du är sugen, dvs bort med alla förbud.

Det behöver inte vara det ena eller det andra, mat är inte svart eller vitt. Men jag förstår hur det känns. Äter man något onyttigt känns det som  att nu är det ändå kört och då kan man lika gärna passa på att äta annan lika ”onyttig/farlig mat”.

Ofta resulterar detta i ångest och därför svält/nyttighetstänk dagen efter som snart går över till en ny ”passa på-attack”, överätning eller hetsätning = Voilà så är man inne i ätstörningens onda cirkel!

Det värsta du kan göra är att förbjuda dig att äta saker, det ger syre åt ätstörningen och det blir bara svårare att bryta sig loss.

Om du säger till dig själv att du inte får äta pan pizza kommer du garanterat aldrig kunna sluta tänka på den.

Som när jag satt på flyget häromdagen blev jag bara så otroligt sugen på chokladbiten som serverades till kaffet, jag tvekade för gamla Ana tyckte det var en ”onödig utgift”. Men så påminde jag mig om det där är mitt gamla dåliga äs-resonemang och det enda sättet för mig att sluta tänka på chokladbiten var helt enkelt att äta upp den. Ingen hets, ingen överätning, ingen ångest – kroppen blev toklugn! Därefter kunde jag i lugn och ro fortsätta läsa tidningen utan att mina tankar spretade till höger och vänster.

Förstår du vart jag vill komma?

När man äter det man är rädd och orolig för blir den maten snart mindre intressant, men man måste öva sig på att äta och tänka så här. Ju oftare desto större effekt och snabbare resultat. Låt det inte gå flera dagar mellan tillfällena du utmanar dig själv, helst flera gånger per dag för att det ska bli rutin!

Själv var jag t ex livrädd för att börja äta chips igen (som jag alltid ätit före det att jag blev sjuk som 16-åring).

Men när jag väl började öva på att äta chips i mindre portioner i sammanhang som jag kände mig trygg i (med kompisar, familj eller på biobesök), dvs där jag inte riskerade att överäta så upptäckte jag plötsligt en sak – åtta år senare jag tyckte inte om chips längre!

Detta kändes jättemärkligt men det har varit samma sak med annan mat som ätstörningen förr tyckte var farlig och spännande. När jag väl har fått smaka på maten har jag nästan blivit besviken, ”Blev det inte godare än så här…?”

Förr kunde jag dessutom bli vansinnig och upprörd om jag slösade bort onödiga kalorier på att äta saker som inte smakade toppengott. I dag spelar det mindre roll, istället vet jag att då behöver jag inte tänka på eller köpa den där produkten igen. Toppen, mindre information för hjärnan att hålla reda på!

Så bort med förbuden, du kommer inte vilja leva på Billys pizza varje dag resten av livet. Jag lovar! Det är inget du behöver oroa dig för just nu, det är inget verkligt problem som du ska lägga värdefull hjärnkapacitet på idag. Fokusera istället på dina verkliga problem, de som du har just nu och påverkar dig dagligen.

I början när du börjar att öva dig på att äta varierat och uppskatta vanlig mat kommer det kanske kännas som att du vill passa på att äta pizza och annan snabbmat hela tiden. Men efter ett tag när man inte längre svälter sig själv så nöjer sig kroppen med mindre mängder sötsaker och mat som du nämner blir mindre spännande.

Nyckeln är att avdramatisera maten och det gör man enklast genom att äta regelbundet och varierat.

Själv har det fungerat bra när jag dagligen smugit in små mängder icke anorexia-vänliga produkter som t ex choklad, creme fraiche, filmjölk med högre fetthalt, bröd med högre kaloriinnehåll, nötter, lax, ost, pasta, pannkakor och liknande. För mig, som ortorektiker, har nyckeln varit att varje dag ”smutsa ner” min kropp med små mängder av sådan mat som normalt inte har fått ingå i min tidigare extremdiet.

På det här viset slutar hjärnan längta efter saker. Det funkar, men det krävs att man vågar och övar sig! Jag lyckas själv inte alltid men inget kan bli fel. Tänk att du ättränar och för att på sikt lyckas måste man äta fel ibland. Det gör inget om det blir en del överätningar, hetsattacker och bakslag – acceptera helt enkelt att det är så vägen  till friskheten ser ut.

Ingen blir frisk utan bakslag. Det är dem som kommer ta dig framåt och erfarenheten lär dig att göra nya och förnuftigare val nästa gång.

Träning

Personliga tankar från en ex-träningsnarkoman

Jag har förstått att många är rätt nyfikna på min träningshistoria.

Tips är att använda bloggens sökfunktion i marginalen till höger. Den är rätt bra faktiskt!

Använd er av ord som ”träning”, ”kaloriträning”, ”träningsberoende” så dyker det upp flera inlägg.

Här hittade jag ett av mina inlägg om huruvida en träningsnarkoman är dömd till att förbli träningsmissbrukare livet ut.

Inlägget från i vintras när jag besökte gymmet för första gången efter 6 månader som träningsfri.

Nu back to work, hörs senare!

Mat, Självhjälp, Träning

Träna utan att tänka nyttigt?!

Till inlägget om min träningshistorik  – Min kropp är ingen maskin – och hur jag idag hanterar träningsmissbruket kom det in en del frågor.

Bland annat undrar Elin:

”När du nu väl tränar igen, hur fungerar mat och tankar då?

Jag slutade helt träna för ett år sedan men kände ett enormt sug efter det i våras och började jogga en gång i veckan. genast kom alla dumma ”renhets” tankar upp och maten blev lidande.

har du något tips om hur man hantera detta?

jag älskar nämligen att träna och mår så dåligt när jag inte får göra det att maten tyvärr blir lidande även då eftersom jag är så nere. ond cirkel.”

Jag hade tänkt igenom min första joggtur väldigt, väldigt, väldigt noga!

Framförallt frågade jag mig själv VARFÖR ville jag jogga? Svaret var genuint ärligt att jag faktiskt längtade efter det. Idag ville jag själv ut och springa. Idag var det dags! Jag var noga med att inte springa en runda som jag sprungit tidigare utan tog bilen och körde ut till ett ställe där det är väldigt vacker miljö och jag aldrig tagit mig tiden att utforska tidigare.

Anledningen var att jag inte skulle kunna räkna på kalorier, sträcka, hastigheter, etcetera (alla tidigare löprundor hade jag noga kalkylker på).

Så det är ett tips, välj en miljö du inte har något krav på dig själv eller vet hur mycket du förbränner. Lämna klockan hemma/i bilen!

Sen springer jag ALDRIG när det känns ”lite” trögt, då vet jag att då vill jag ju inte springa till 100% utan då är det av någon annan anledning (läs Ana). Samma sak de dagar jag har ångest, då springer jag heller aldrig. Vilket jag lltid gjorde förr så det har varit en viktig deal/grundregel för mig själv. Finns inget värre än att kuta när ångesten ringer i huvudet. Då VET man att man inte ska springa.

Med andra ord, spring aldrig när det känns minsta trögt och lova dig själv att du absolut inte får springa när du har överätit eller bara för att du ska äta något läskigt senare under kvällen. Så länge du gör det behåller du kontrollen och som du själv vet är matkontroll livsfarligt för oss med ÄS. Vi behöver mer lust och spontanitet och därför är det viktigt att vi övar oss på att släppa på kontrollen.

Det hjälper inte att öva någon gång ibland utan regelbundenhet krävs. Varje dag är viktigt och det är därför en testvecka är så bra. Då får du kontinuerligtet och kroppen en chans att öva sig på nya tankar och vanor.

Ett annat tips kan också vara att på förhand säga till dina föräldrar (om du bor hemma dvs?) eller en nära vän att ”Jag ska ut och springa och vill gärna att ni/du bestämmer och hjälper mig med maten hela dagen.”

På så vis avlastar du din egen hjärna från för mycket mattankar och renlevnadstänkande. Du har redan ordnat att någon annan väljer och lagar mat till dig så då finns det inte mycket utrymme kvar för Anas fantasi eller dina tankar att skena iväg. Inte mycket att fundera över med andra ord.

Kan låta som hårda tips, men de hjälper i alla fall. Det kan jag lova. Men det är jätteviktigt att öva på att äta ”friskt” en längre period utan någon träning alls. Jag tror många med ÄS skulle må bra av att ta åtminstone några månader time out från träning och tvångspromenader. En vecka är egentligen inte tillräckligt, det krävs att man under en längre tid övar på att äta utan att kompensera med träning (utan svält och kräkningar med såklart).

Dock är testveckan bra för en person som fortfarande inte tagit steget alls, mest för att få en smakbit och en påminnelse om det friska livet. Det ger en kick att vilja fortsätta när man väl börjat.

Hoppas det här inlägget kan väcka några nya tankar hos dig?

/Anna

Mat, Träning

GRATTIS PÅ 1 ÅRSDAGEN!

Grattis bloggen.

Grattis till mig själv.

Ett år som träningsfri.

DET GICK!

***

Idag är det EXAKT ett år sedan den här bloggen startades.

När jag läser mitt allra första inlägg så ryser jag. Jag minns desperationen.

Natten innan hade varit ytterligare en av dessa helvetesnätter. Jag hade legat uppe och vänt på mig till fyra på morgonen och väntat på att hjärtat i vilken sekund som helst skulle sluta slå. Jag hade en fruktansvärd dödsångest och lakanen var som vanligt sura av svett.

Men så bestämde jag mig. Det fick vara nog nu. Jag skulle bli frisk, det fick vara slut på det här nu. Efter sju år fanns det ingen annan lösning. Jag hade provat allt. Jag måste!

Det fick vara slut med matkrångel och träningsnarkomani.

Fan jag hatade ju mat. Jag hatade att träna. Jag hade börjat att hata mitt liv!

Tydligen så räckte det inte för mig kroppen hade börjat äta upp sig själv.

Det räckte inte med vetskapen att för varje dag som gick så tog jag ett kliv närmare min egen begravning.

Jag skulle  komma att dö ung. Jag kände det på mig. Jag skulle komma att bli till ett obetydligt litet nummer i statistiken över antalet döda år 2009.

Jag rös.

Jag ville inte det.

Jag vägrade!!!

Jag insåg att om jag skulle ha en chans att vända det här så krävdes det att jag gjorde något mer drastiskt. Och det nu. Inte i morgon. Nu genast. I natt skulle det ske (mina första motivationslistor såg dagens ljus, del 1 och del 2)

Min kommande friskutveckling skulle bland annat innebära att jag tvingades sluta springa en mil på kortast tid, att jag vågade ha fett på mackorna, börja äta mellanmål och äta mer fett och kolhydrater men mindre grönt.

Vid sidan av bloggen, Vägen från 37 kg döpte jag med glimten i ögat projektet till ”Super Size Me!”. I projektet skulle jag undersöka om man verkligen blev smällfet av att sluta träna och börja äta regelbundet och varierat. Med andra ord, var anorektikerns största rädsla befogad?

Oroade vi oss kanske för fetma och brist på kontroll i onödan?

Efter ett år som träningsfri och mestadels friska matrutiner vet jag idag svaret.

MAN BLIR INTE TJOCK AV ATT ÄTA GOTT OCH REGELBUNDET OCH SAMTIDIGT TRÄNA NOLL.

Ok, om du väljer att kränga en chokladask livet ut och äta pizza varje dag kanske du går upp snabbare men tack vare experimentet vet jag idag att man inte behöver TRÄNA FÖR ATT FÅ ÄTA.

Man ska ÄTA för att ORKA träning. Tvärtom är helt fel. Kaloriträning är en av de värsta psykoligska tortyrerna som en människa kan utsättas för.

Mer om mitt träningsmissbruk skriver jag i morgon. Det kräver i sig ett eget inlägg. Vet att många är nyfikna på hur jag lever idag angående just träningsbiten.

Är man t ex dömd att förbli träningsnarkoman livet ut? Kan man lära sig hantera träningen på en rimlig nivå? Hur då isf?

Tack för att ni följer med på den här resan (som inte är helt klar ännu).

Det är dessutom riktigt häftigt att se alla friskhetsbloggar som har startats. En härlig motvikt till alla ledsna och destruktiva pro-ana bloggar som tidigare var populära. Skönt att se att trenden har tagit en annan utveckling med fokus på det positiva och friska istället!

Mat, Träning

Är du inte ätstörd längre?

Jo, det är jag.

Men på god väg att bli helt frisk!

***

Såg att jag fick den här kommentaren efter det här inlägget.

”Så skönt att du inte längre har ätstörningar.

Heja dig!”

För att det inte ska bli några missupfattningar så  är det bäst att jag förtydligar:

Jo, jag har fortfarande en ätstörning men den är i betydligt mildare grad än för ett år sedan.

Jag har idag inte längre Anorexia- eller Ortorexia Nervosa och är inte heller träningsmissbrukare (förutom gymträningen har jag dessutom blivit av med ”vardaglig” tvångsmotion i form av tvångspromenader).

Dock har jag fortfarande ätstörningar (utan närmare specifikation) och mitt mål är att inte nöja mig med att ha bara ett ”halvbra” liv.

Jag vill leva utan att något begränsar mig och av den anledningen fortsätter min kamp och utveckling mot ett friskt liv som är 100% fritt från ätstörningar.

Vad jag menade i inlägget på VANN SPA var att ofta när jag reser så glömmer jag helt bort att jag har ätstörningar.

Hotell är en bra miljö för mig när jag behöver ge min hjärna lite extra semester och vila.

När jag bor och reser bra har jag helt enkelt mindre mat i huvudet än vanligt och det är mycket bra när jag nu övar på att minska mitt kontrollbehov.

Ångest, Mat, Självhjälp

Fråga om överätning

Johanna undrar om överätning:

”Hej hej Anna!

Vad fint att ditt liv börjar ordna upp sig ! tänkte bara fråga om du någonsin ”överäter”/har överätit och vad du tänker, tror det beror på och känner inför det?

med överäter menar jag äter ”onormala” (om man kan uttrycka sig så) mängder mat/snacks/ja vad som egentligen under en kortare tid?

Ha en fortsatt bra sommar och tack för en läs- och tänkvärd blogg!

Kram”

Jodå, jag överäter fortfarande ibland. Dock sker detta inte lika ofta längre som i början då jag på allvar höll på att bryta med ätstörningen (ca ett år sedan) och gå från 100% ”rent” och nyttigt till att sakta börja smyga in mer ”onyttigt” dagligen.

Observera att överätning inte bör blandas ihop med hetsätning, vilket jag inte har någon erfarenhet av.

Jag vill även tillägga att överäta kan man göra av även ”nyttiga” saker, i mitt fall kan det bli en hel del frukt. Ofta beror det på att jag fått i mig för lite energi under dagen och då tar kroppen igen det på kvällen.

Istället för att nöja mig med en banan och ett glas mjölk strax före läggdags (som många andra tycker är fullt tillräckligt) kan det bli betydligt mer frukt än så. Ja, 5-7 stycken är inte ovanligt och detta får jag ofta ångest för. Då handlar det inte om att jag är rädd för kalorierna utan att jag skäms för att jag vet att ingen med ”friska” matrutiner äter så mycket frukt på en och samma gång. Och jag vill ju bli så frisk som möjligt och skaffa så lika matrutiner min omgivning som möjligt (som är 100% garanterat icke ätstörda). Med andra ord är det snarare min ovana/sättet jag äter på snarare än maten jag äter som jag i det fallet mår dåligt över.

Överätning för mig innebär t ex att jag ”passar på” (mkt. typiskt för en svältande hjärna) och äter 4 kakor och en bulle jmf. om jag hade fikat varje dag så kanske jag hade nöjt mig med bara ett par kakor ena dagen och ätit bullen dagen efter istället för att hjärnan inte vågar chansa att vänta tills i morgon och därför ”passar på” när tillfället bjuds av rädsla för att inte få något alls dagen efter (pga av ångesten).

I början blev det mycket ”Oj, FÅR JAG verkligen äta det här? Du tänker inte ändra dig och straffa dig själv med svält i morgon då? Är det helt säkert?!”

Genom att jag stegvis smög in något sött och ”onyttigt” varje dag – så kallat Njutningsmellanmål – blev det söta stegvis mindre spännande och avdramatiserat.

När jag överäter idag beror detta oftast på att jag en period tillbaka har slarvat och varit för sträng mot mig själv och ätit ” för nyttigt” för länge. Då blir det lätt så att när jag väl börjar äta onyttigt igen så tänker hjärnan av gammal rutin att jag snart kommer ändra mig och svälta/leva asketisk igen.

Av den anledningen mår jag allra bäst av att äta något sött varje dag, då plockar jag ner sötsaker från sin höga pedistal och det blir inte lika spännande längre.

Det är trots allt bara mat vi pratar om och det finns betydligt vettigare saker att ägna tankarna åt än att gå runt och planera, skapa ritualer, rutiner och liknande.

Min hjärnkapacitet lägger jag idag hellre på saker som verkligen betyder något, tex mitt jobb eller relationer.

Hoppas du blev lite klokare på hur jag tänker kring detta.

Överätning är med andra ord inget man ska vara rädd för i början när man överger svälten, den kommer sig naturligt men kommer avta med tiden ju mindre sällan som man ”spar sig”/förbjuder sig att äta ”onyttiga” saker. Det är samma sak som om någon ber en ”tänk inte på en rosa elefant.” Det spelar ingen roll vad förbudet är, så fort man har något förbud som man absolut inte får överträda så vill man ha/göra just det som är förbjudet. Det är så hjärnan funkar och underlättar om man är medveten om varför bakgrunden till varför det blir så här.

Anna

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Hälsocheck

All right, det har gått ett år sedan jag på allvar bestämde mig för att rensa ur ätstörninsggarderoben för gått och genomgå en helrenovering vad det gäller min hälsa och livskvalitet. Det är inte klokt vad små förändringar gör mycket på ett helt år.

Så här ser min hälsostatus ut just nu:

Jag har varken anorexi eller ortorexi. Jag svälter mig inte längre och tankarna på att jag måste vara ren innuti kroppen är borta. Jag får idag får sällan ångest av riktig mat.

Jag är inte längre träningsberoende (!).Jag gläds fortfarande varje dag över att den biten av sjukdomen är uppklarad och är utan tvekan min allra största framgång under de här tolv månaderna.

När träningsberoendet/motionerandet reduceras till absolut noll är det många delar med maten som automatiskt ordnar upp sig så ett bra tips är verkligen att ta bort träningen i ditt liv för att komma tillrätta med även maten. Det är faktiskt inte så läskigt som det kanske låter. Att bli av med tvångsmotionen har inneburit en enorm höjning av livskvaliten för mig (kan t ex sova så länge jag vill, slipper planera morgondagen i förväg, kaloriräknandet minskar, nyttighetskänslan och fetträdslan avtar och så vidare)

OK, så jag har lämnat anorexin, ortorexin och träningsmissbruket bakom mig..? Resan fortsätter givetvis.

För jag har fortfarande en ätstörning.

Ja, ni vet att jag ibland har tjatat om att det är svårt att veta vad som är friskt och sjukt i dagens samhälle då det sjuka har blivit norm, typ som att t ex bara äta GI, LCHF, aldrig äta pasta, äter allt så länge man tränar x timmar/vecka, lever på frukostmat, enbart Raw Food eller liknande.

Men jag vill inte hamna där. Jag vill att det ska bli precis som förrut när jag tänker tillbaka på den tiden jag till 100% kan säga att då fanns det inga ätstörningar i mitt liv.

Jag ska tillbaka till den tiden i livet då jag:

… älskade att väckas med frukost på sängen

… på stranden mumsade både Singoalla-kex och Mariekex utan tankar som ”hur många är normalt att äta?”

… kom hem trött efter skolan/jobbet och tog en näve nötter för att jag var sugen och jag skulle slippa vara vrålhungrig innan middagen stod på bordet om en timma.

… valde glass efter min favoritsmak snarare än antalet kalorier per 100 gram.

… tyckte det var mysigt att semestra med bekanta och extra spännande var måltiderna såsom vad de skulle bjuda på till middag, lunch, fika och frukost – mat har alltid var roligt och en obligatorisk krydda i mitt liv!

… åt jordgubbar med vispgrädde utan att tänka på hur många deciliter grädde (Läs: kalorier) det låg i min skål.

… tackade glatt ja till att följa med på längre resor eller korta dagsutflykter utan tanke på vad vi skulle äta.

… blev glad åt att pappa och mamma hade tänkt på mig när jag kom hem från skolan och stekt pannkakor alt. köpt en fryst pirog eller pan pizza för att jag skulle slippa stressa och samtidigt få i mig något innan träningen med teamet.

… med glädje for till närmaste videobutik och köpte en stor påse godis till mig och mina vänner för kvällens filmkväll och jag blev inte heller livrädd om någon överraskade med hembakta chokladbollar eller om en annan föreslog att vi skulle beställa hämtpizza.

… åkte bil och samtidigt kunde småäta godis eller fika och inte för att vi var hungriga utan enbart för att det blev en mysig stund.

… kunde baka pepparkakor och smaka på degen utan att tänka hur många kalorier degbiten innehåller.

Ja, det ni ser ovan är bara ett axplock av alla de utmaningar som jag har framför mig. De har alla gemensamt att jag behöver få in mer spontanitet i mitt liv. Ju mer kontroll jag har i livet desto tråkigare/sämre livskvalitet får jag och det går igen på flera stadium i livet, inte bara när det gäller maten.

Jag tror generellt att en person som lever spontant är gladare och har ett mycket rikare och roligare liv än den som lever kontrollerat 100% av dygnets alla timmar.

Och jag vill bli både en roligare och spontanare person för sån var jag innan och jag vet vem jag är och vad jag trivs med hos mig själv. Den här personligheten har iof börjat titta fram allt mer men jag vill att hon ska finnas på heltid och inte bara ibland.

Spontanitet och flexibilitet är några av mina viktigaste mål och det är där jag står och stampar idag.

Time to go…