Ätstörningar, Mat

Behöver vi socker?

behover-vi-socker
Jag får ofta frågan om hur och vad jag äter idag. Inte sällan blir människor väldigt förvånade över hur liberal inställning jag har till mat och framförallt SOCKER.

Om du är intresserad av att läsa mer om min matfilosofi, hur mina ätvanor ser ut idag och vad jag står för så finns det ganska mycket att läsa om i arkivet bland annat Vad ska man äta? och min serie om att äta intuitivt.

Jag har tidigare berättat att jag föredrar naturlig, ren och hel mat. Viktigt att påpeka att det är väldigt subjektivt vad som menas med detta egentligen.

T ex äter jag gärna pasta eftersom jag dels tycker det är gott och dels innehåller det i grunden naturliga ingredienser (mjöl, ägg och vatten). Någon annan kanske inte alls gillar pasta och anser att det faktiskt inte alls är särskilt naturligt och är alltför processad för hens smak. Det är helt okej, ät den maten som du gillar och tycker fungerar för dig.

Det innebär även att jag mycket hellre äter äkta helfet kokosgrädde än ”light” varianten som är full med tillsatser och innehåller väldigt lite ”äkta” vara. Jag gillar mat som är i sin ursprungsform och undviker processad mat även fast att även den typen av mat förekommer även hemma hos oss.

Behöver vi socker?

Inte sällan förespråkas det att vi inte behöver äta tillsatt socker eftersom vi får i oss det ändå från olika håll i form av ”dolt” socker som finns t ex i fruktyoghurtar och vissa flingor.

Jag skriver under på detta. Dock vill jag vidga perspektivet och ge en tankeställare vad som händer med alla människor som förbjuder sig att äta mat och dryck som vi vet innehåller socker som t ex godis, kakor, glass, läsk och bullar?

För egen del vet jag precis vad som händer i min hjärna om jag skulle förbjuda mig själv att äta en viss typ av mat. Nämligen att jag tenderar att bli mer eller mindre besatt av maten som jag inte får äta. För mig skulle det innebära att ha en mer eller mindre ätstörd relation till socker om jag helt skulle förbjuda det och dessutom få ångest efteråt om jag skulle äta något med tillsatt socker.

ar-socker-nyttigt

Av den anledningen är jag otroligt tacksam över att min tillfrisknad byggde på att kunna ÄTA ALLT och var helt fri från matförbud. Under ett par år fick jag träna på att äta olika livsmedel som var väldigt laddade för mig och ofta innehöll en större mängd socker eller fett av olika kvalitéer som jag var livrädd för. Den omfattande ätträningen och matresan som jag gjorde för att bli frisk bidrog till att jag idag njuter lika mycket av en hembakad kanelbulle som av en grön juice till eftermiddagsfikat.

Jag flyr med andra ord inte sockret men överdriver det inte heller. Jag väljer inte ”antingen eller” och går ”all in” samt tänker att ”nu är det ändå kört så då kan jag lika gärna fortsätta proppa i mig socker” när jag väl börjat.

Jag väljer mina tillfällen och njuter verkligen när jag äter något som på pappret kanske inte innehåller det absolut nyttigaste. Efter alla år av ätstörningar så har jag lärt mig att jag mår som allra bäst när min kost inte är alltför ”ren” och ”optimerad” från socker och ”onyttig” mat. Både min kropp och själ mår bäst av mixen av både ”lite nyttigt och onyttigt”.

Efter att jag blev frisk så tillhör jag de där människorna som kan äta en bit fikabröd och sedan bli helt nöjd av det och känna att det räcker bra så. Jag behöver inte stoppa i mig 2-3 bitar till (men gör det ändå om det är riktigt gott!). Förr förstod jag aldrig de där människorna som kunde äta bara en ruta mörk choklad och sedan vara nöjda – själv ville jag alltid äta upp hela chokladkakan eller Aladdin asken för den delen.

WHO rekommendationer
WHO rekommenderar att mängden fria sockerarter som intas bör vara är mindre än 10% av energiintaget. Fria sockerarter innefattar tillsatt socker och socker som finns naturligt i honung, sockerlag, fruktjuice och fruktjuicekoncentrat.

WHO har också gjort ett tillägg då man rekommenderar att intaget av fria sockerarter gärna får vara under 5% (cirka 25 gram) av energin. Detta i syfte för för att minska risken för karies ytterligare.

who-socker-rekommendationSjälvklart ska man ha respekt för WHO:s rekommendationer och ta dem på allvar. Det gör jag och håller absolut med om att vi inte bör överdriva sockerintaget men vid en ätstörning tycker jag det är viktigt att träna på att inte vara livrädd för socker heller. Det blir lätt överdrivet och det sunda förhållningssättet försvinner när vi helt utesluter vissa saker ur kosten.

Av den anledningen rekommenderar jag att man ska våga ha lite fika och socker i sin kost snarare än att ens diet ska vara helt ”felfri”och så nyttig som möjligt. Lite socker emellanåt blir i alla fall i mitt liv viktigt eftersom det hjälper mig att bibehålla en god balans och inställning gentemot tidigare väldigt laddade livsmedel som när jag var ätstörd.

Socker i måttliga mängder varje dag tror jag är en av de ”magiska” ingredienserna och faktorerna bakom varför jag har klarat av att vara frisk i över fem år efter drygt tio år av ätstörningar.

Sedan är det säkert högst individuellt vad som funkar för var och en. Jag tror inte på en metod som passar alla men jag tycker detta är ett viktigt perspektiv att ta upp och hur människan påverkas av att förbjuda sig att äta vissa saker.

Jag tror den bästa kosthållningen är den du slipper tänka på 🙂

Vad tror och tycker du? 

Mat, Självhjälp, Träning

Din PT – en hälsofara?

Inte sällan får jag mail från stressade män och kvinnor som undrar hur man ska klara av det verkliga livet när så gott som var och varannan människa på ett eller annat sätt tycks ha en halvt ”störd” inställning till mat och träning.

Det må så vara.

Men det som gör mig desto mer nyfiken är:

Varför har det blivit så här? Varifrån kommer alla våra snedvridna tankar om mat och träning?

Vem är egentligen källan till alla myter om fett, socker, godis, fikor, träningshets, m.m?

– SÅ varför blir man till slut ätstörd?

Framförallt:

– VEM ÄR ANSVARIG?

Det finns säkert mer än ett svar på den här frågan men någon som alltid tycks ha ryggen fri och som det aldrig skrivs om är den personliga tränaren på gymmet eller ”Hälsoexperten” på någon känd träningssajt, blogg eller tidning.

Jag kan ta ett exempel (som definitivt inte är unikt):

För inte så länge sedan läste jag om en PT som gav kostråd till sina läsare.

En orolig läsare undrade hur hon skulle kunna stå emot alla bullar som bjuds så här års och PTn svarade kort och gott att bästa tipset att stå emot var att personen borde föreställa sig hur bullarna förvandlades till fett kring hennes lår.

Jag säger så här:

Om min egen PT (ja, nu vi låtsas vi att jag har en!) hade sagt samma sak till mig hade jag gett personen ifråga en rak höger!

För vad är det egentligen med alla självutnämnda/certifierade/diplomerade personliga tränare?!

Varför tycks majoriteten av alla som valt att specialisera sig på kost och hälsa vara så besatta av att äta så extremt ”nyttigt”? Så nyttigt att det blir sjukt?!

Varför är det mer regel än undantag att PTn anser att man slarvar med kosten ifall man t ex har ätit bullar eller kakor en dag?

Nej, jag har verkligen ingen utbildning som varken PT eller dietist men däremot har jag varit ätstörd tillräckligt länge för att på riktigt få veta, känna och uppleva vad som händer när man inför förbud och restriktioner i kosten.

För egen del var det mitt eget instiftade godisförbud en månad som banade vägen käpprätt ner i anorexins helvete. Allt började som en oskyldig lek, jag minns att jag t.o.m tyckte det var var lite kul i början att utmana mig själv med olika matförbud.

Hur många dagar skulle jag egentligen ”orka stå emot” sötsuget och lyckas undvika allting som innehöll socker? 

Med åtta år i svältens land som erfarenhet blir jag djupt beklämd när jag idag ser på PTn med helt nya ögon jmf då. Förr hyste jag stor respekt för PTn och tänkte att den personen alltid hade rätt. En PT är ju utbildad – han eller hon borde därför veta allra bäst. En PT bör man trots allt kunna lite på…

… men det gör jag inte längre pga dessa osunda och stränga livsfilosofier.

Just därför blir jag så irriterad över deras liknande kostråd som t ex att man ska äta så lite kolhydrater som möjligt (Why..? För att man vill att hjärnan ska börja tänka långsammare, eller vaddå?), sockerransonera sitt skafferi, skämmas när man till slut ”faller för” sötsuget och sedan rekommenderar att man ska springa x kilometer för att förbränna lika många kalorier som chokladkakan innehåller.

Detta är ju så urbotat dumt.

Som sagt, jag har definitivt ingen utbildning i varken kost- eller träningslära men är ändå övertygad om att jag skulle ge betydligt bättre och klokare råd till mina klienter än många andra fullblodade hälsoexperter.

Det blir farligt när man ser sig själv jobba ”professionellt” med mat och hälsa och samtidigt själv befinner sig i en gråzon till ätstörningar. Det blir farligt, inte bara för den skadan som man gör mot sig själv utan för att man samtidigt – omedvetet såklart – drar med sig en massa andra i sitt eget fall.

Så, vet ni?

Kanske har jag kommit på en helt ny grej som man borde starta upp. En  helt ny träningskedja som fokuserar på individens balans och välmående och där alla PT uppmuntrar sina klienter till att njuta av chokladpraliner, fika och leva gott.

För är det någon gång som man verkligen inte har skäl att tvingas leva strängt, fett-och sockerfritt så är det definitivt när man tränar.

Ni som fortfarande tvivlar på att en bulle är nyttig så rekommenderar jag er att läsa gårdagens inlägg ”Tjock av lussebullar”.

Kom ihåg att du har all rätt i världen att ifrågasätta och byta ut en PT som verkar dras med osunda värderingar. Bara för att personen har en utbildning med sig i bagaget betyder det inte att hon eller han vet vad som är rätt mat- och träningsdos för dig.

Din kropp och själ är mer komplicerade än så.

Mat, Självhjälp

Tjock av lussebullar?

Tillhör du dem som hoppar över lussebullen idag för att en röst i ditt huvud säger att det är onyttigt med bullar?

Att man blir tjock av dem?

– Kom igen, tänk om!

Än en gång, detta är ätstörningens ologiska tankefälla!

Så vad passar egentligen bättre en dag som denna –Luciadagen – att citera Mattillåtet (s 197 – Matcirkeln – toppen för kroppen!):

”Kaffebröd och bullar tillhör det som du brukar uppfatta som väldigt onyttigt, eller hur?

Men om vi skulle ta och dissekera innehållet i vanliga bullar, vad får vi då?

Jo, fyra grupper ur matcirkeln finns representerade i enda bulle, nämligen mjöl och socker, mjölk, fett och ägg.

Man får inte i sig farligare kalorier av en bulle än en smörgås med ägg – ingredienserna är desamma, så därför kan man lika gärna säga att en bulle är en inbakad äggsmörgås.

Men det är ju så mycket fett i bullar! säger du.

Men om du tittar efter i en kokbok ser du att det inte är mer fett i en bulle än den mängd du brer på en smörgås.

Det är viktigt att äta det man verkligen vill äta, och därför kan man gott välja sitt bröd efter smak och inte utifrån färg eller nyttighetsaspekt.”

Med andra ord, allt som finns i lussebullen behöver både din hjärna och kropp för att praktiskt fungera i vardagen men också för att du ska kunna fungera socialt (ge av dig själv, skratta, vara en bra kompis/kollega, vara nyfiken på en bekant, ifrågasätta din chef/lärare, kramas eller bara slappna av ihop med mamma eller pappa).

Det är inte fult att tillfredställa behovet när vi är sugna på bullar – detta är inte att synda utan vi gör bara vad kroppen och hjärnan snällt ber oss att göra. Hjärnan gör skillnad på kolhydrater och kolhydrater, olika råvaror  används för olika ändamål i kroppen.

Du måste ge din kropp en chans att kunna producera serotonin (en signalsubstans som kroppen måste producera för att undvika att du ska bli deprimerad) och det kan kroppen inte göra när du istället äter t ex frukt (även fast att du kanske tänker att frukt ju faktiskt innehåller fruktsocker men detta är inte samma slags kolhydrater!).

Se din bulle som din medicin, inte enbart i syfte att få dig att må både psykiskt och fysisk bättre men också för att du blir automatiskt gladare och undviker att bli deprimerad. Dessutom minskar du samtidigt risken för hets-/ överätning när du äter det du är sugen på.

Undvik alltid alla slags förbud – det är bästa tipset för att kunna skapa en mjuk och avspänd relation till maten igen.

Trevlig Lucia!

Ångest, Mat, Självhjälp

Slösa bort kalorier på att äta ”halvgod” mat?

Jag fick en fråga som handlar om oron kring att fördela sina kalorier rätt under dagen.

Det vill säga man vill helst inte ”slösa bort” värdefulla kalorier på att äta mat som man bara tycker smakar sådär.

Jag håller ju på att bli frisk från mina ätstörningar men mitt problem (ett av dem) är att det nästan alltid slutar med att jag bara ätit godis, choklad, kakor o.s.v.

Godis har varit totalt förbjudet i över 2 år så att få äta det igen känns som riktig lyx. Men som sagt så blir det bara en massa ”skräp”. det kan även bli billys pizzor, tortilla bröd med smält ost och liknande.

Så fort jag skall äta så tänker jag ju att jag helst skulle vilja ha t.ex godis, och att istället välja mat som inte alls är lika lockande känns fel. ”Om jag skall äta så skall jag få äta vad jag vill”

Om jag tänker att jag skall äta bättre och mer saker som min kropp behöver så slutar det alltid med att jag tänker ”Om jag nu inte får äta vad jag vill så kan jag lika gärna börja svälta igen, då blir jag ju smal också”

Men att nästan bara äta socker och sånt ger ju mig en del ångest. Och ibland blir det en del hetsattacker och sedan spyr jag.

Jag vet inte vad jag skall göra, har du några tips för hur jag äter bättre utan att det känns som att jag förbjuder och att jag ”lika gärna kan svälta”?

Även om det onyttiga alternativet som jag väljer innehåller kanske dubbelt så mycket kalorier som middagen min mamma lagat så känns det fel av mig att äta något som jag inte verkligen vill ha, onödiga kalorier.

Hur skall jag göra?

Underbar blogg som alltid.

Kram på dig”

Svaret är förmodligen inte det som du vill höra men jag tror att lösningen för dig heter: Ät vanlig mat + den maten du nämner t ex billys pan pizza och godis när du är sugen, dvs bort med alla förbud.

Det behöver inte vara det ena eller det andra, mat är inte svart eller vitt. Men jag förstår hur det känns. Äter man något onyttigt känns det som  att nu är det ändå kört och då kan man lika gärna passa på att äta annan lika ”onyttig/farlig mat”.

Ofta resulterar detta i ångest och därför svält/nyttighetstänk dagen efter som snart går över till en ny ”passa på-attack”, överätning eller hetsätning = Voilà så är man inne i ätstörningens onda cirkel!

Det värsta du kan göra är att förbjuda dig att äta saker, det ger syre åt ätstörningen och det blir bara svårare att bryta sig loss.

Om du säger till dig själv att du inte får äta pan pizza kommer du garanterat aldrig kunna sluta tänka på den.

Som när jag satt på flyget häromdagen blev jag bara så otroligt sugen på chokladbiten som serverades till kaffet, jag tvekade för gamla Ana tyckte det var en ”onödig utgift”. Men så påminde jag mig om det där är mitt gamla dåliga äs-resonemang och det enda sättet för mig att sluta tänka på chokladbiten var helt enkelt att äta upp den. Ingen hets, ingen överätning, ingen ångest – kroppen blev toklugn! Därefter kunde jag i lugn och ro fortsätta läsa tidningen utan att mina tankar spretade till höger och vänster.

Förstår du vart jag vill komma?

När man äter det man är rädd och orolig för blir den maten snart mindre intressant, men man måste öva sig på att äta och tänka så här. Ju oftare desto större effekt och snabbare resultat. Låt det inte gå flera dagar mellan tillfällena du utmanar dig själv, helst flera gånger per dag för att det ska bli rutin!

Själv var jag t ex livrädd för att börja äta chips igen (som jag alltid ätit före det att jag blev sjuk som 16-åring).

Men när jag väl började öva på att äta chips i mindre portioner i sammanhang som jag kände mig trygg i (med kompisar, familj eller på biobesök), dvs där jag inte riskerade att överäta så upptäckte jag plötsligt en sak – åtta år senare jag tyckte inte om chips längre!

Detta kändes jättemärkligt men det har varit samma sak med annan mat som ätstörningen förr tyckte var farlig och spännande. När jag väl har fått smaka på maten har jag nästan blivit besviken, ”Blev det inte godare än så här…?”

Förr kunde jag dessutom bli vansinnig och upprörd om jag slösade bort onödiga kalorier på att äta saker som inte smakade toppengott. I dag spelar det mindre roll, istället vet jag att då behöver jag inte tänka på eller köpa den där produkten igen. Toppen, mindre information för hjärnan att hålla reda på!

Så bort med förbuden, du kommer inte vilja leva på Billys pizza varje dag resten av livet. Jag lovar! Det är inget du behöver oroa dig för just nu, det är inget verkligt problem som du ska lägga värdefull hjärnkapacitet på idag. Fokusera istället på dina verkliga problem, de som du har just nu och påverkar dig dagligen.

I början när du börjar att öva dig på att äta varierat och uppskatta vanlig mat kommer det kanske kännas som att du vill passa på att äta pizza och annan snabbmat hela tiden. Men efter ett tag när man inte längre svälter sig själv så nöjer sig kroppen med mindre mängder sötsaker och mat som du nämner blir mindre spännande.

Nyckeln är att avdramatisera maten och det gör man enklast genom att äta regelbundet och varierat.

Själv har det fungerat bra när jag dagligen smugit in små mängder icke anorexia-vänliga produkter som t ex choklad, creme fraiche, filmjölk med högre fetthalt, bröd med högre kaloriinnehåll, nötter, lax, ost, pasta, pannkakor och liknande. För mig, som ortorektiker, har nyckeln varit att varje dag ”smutsa ner” min kropp med små mängder av sådan mat som normalt inte har fått ingå i min tidigare extremdiet.

På det här viset slutar hjärnan längta efter saker. Det funkar, men det krävs att man vågar och övar sig! Jag lyckas själv inte alltid men inget kan bli fel. Tänk att du ättränar och för att på sikt lyckas måste man äta fel ibland. Det gör inget om det blir en del överätningar, hetsattacker och bakslag – acceptera helt enkelt att det är så vägen  till friskheten ser ut.

Ingen blir frisk utan bakslag. Det är dem som kommer ta dig framåt och erfarenheten lär dig att göra nya och förnuftigare val nästa gång.

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Kan man gå upp 4 kg på semestern?

Dagens fråga handlar om hur troligt det är att man går upp 4 kg under semesterveckan..?

”Hej.
Jag måste bara ställa en kanske lite konstig fråga men som är något jag tänker på ganska mycket..

Har haft en äs ca. ett år, men börjat ta mig ur skiten, äter enligt matschema men har dock inte gått upp i vikt, (men har inte jättestor undervikt i vilket fall)

Men till frågan;

Jag ska nämligen åka utomlands, dvs. inte särskilt nyttig mat, alkohol och ingen träning (tränar vanligtvis 6 dagar i veckan) och jag blir superrädd att jag ska rusa upp i vikt(och ja jag vet att jag behöver gå upp i normalvikt men vill såklart inte rusa upp) under denna vecka..

är det ens möjligt att man kan gå upp typ 4 kg på en vecka eller är det min hjärna som bara spökar med mig?

kanske en dum fråga men jag kännde mig tvungen att fråga någon..”

Jag tar upp frågan i bloggen för det är väldigt många som skriver och vill höra hur en viktgång ser ut.

Tyvärr kan jag inte ge något bra svar.

Det finns säkert minst 100 olika svar på frågan varför vissa går upp snabbare i vikt än andra. Jag vet inte varför.

Våra kroppar är så olika, vi äter olika, rör oss olika, jobbar med olika saker, använder hjärnan på olika sätt – det finns så många processer i oss som inte ens forskarna förstår till 100%. Därför passar jag helst sådana här frågor.

Nu frågar du iof om det ens är möjligt att gå upp 4 kg på en vecka.

Mitt svar är jag vet inte om det är möjligt, det enda jag kan göra är att tänka på hur det var för mig.

När jag missbrukade träningen förbrände jag omkring 5 000 extra kalorier per vecka. Sedan slutade jag tvärt och började istället lägga till kalorier trots att jag inte tränade något längre.

När jag ser den här ekvationen framför mig, nedskriven, ploppar ögonen nästan ut på mig. För det blir så svart på vitt. En elak röst viskar plötsligt i mitt huvud att jag borde vara jättetjock – men det är jag ju inte!

Långt ifrån och ändå äter jag betydligt fler kalorier extra per dag än för ett år sedan.

Logiskt sätt kanske man tänker att jag borde vara en tjockis nu med så mycket extra energi helt plötsligt. Jag menar från 5000 kcal/vecka (dvs 20 000 kcal i månaden!?) till att i över 52 veckor knappt förbränna något alls. Den enda träningen jag har gjort har varit nu under sommaren och då har den legat långt ifrån de gamla träningsdoserna.

Med det i åtanke tror iaf inte jag att du går upp 4 kg på en vecka. Av egen erfarenhet vet jag att ”onyttig mat” (vad är det egentligen?!) knappast räcker till för att du ska lägga på dig extra kroppsmassa under den här veckan.

Men sen har du säkert hört det här med vätska i kroppen. Det kan skilja sig från dag till dag och därför tycker jag man ska skippa vågen och istället hitta ett ”trivselspann” som säger mellan t ex 60-65 mår jag bra att väga. Det är inte livsviktigt att det är exakt 61 kg utan någonstans där omkring och behöver då varken känna att jag måste svälta eller träna.

Hoppas detta blev en tankeställare och ha så kul på resan.

Lämna demonerna hemma för ett tag och slappna av. Ät gott och lev livet, annars kunde du ju lika gärna ha stannat hemma, eller hur?

Salladen smakar likadant utomlands som hemma, så passa på att testa något nytt!  😉

Ångest, Mat, Självhjälp

Äter en fralla istället för äpple – är det ok?

Fler läsarfrågor är på ingång!

Här kommer en som handlar om hur viktigt det är att kunna vara flexibel när det gäller mat. Detta för att vardagen ska fungera så smidigt som möjligt, världen får inte rasa ihop bara för att man tvingas välja något annat än det man från början hade tänkt sig.

Det finns inga heliga livsmedel. Inget är bättre än något annat.

Vi behöver äta allt och det är inget fel i att det också får lov att smaka gott!

Dagens läsarfråga:

”Jag äter normalt och kan äta vad jag är sugen på utan att få ångest. Men det är en sak som jag fortvarande får lite ångest av.

T.ex. om jag är sugen på ett äpple som ”fika”, men så finns det inte hemma så om jag vill ha nåt är jag tvungen att ta t.ex. en ljus fralla. Då gör jag det men då känner jag mig ”onödig” eftersom jag faktiskt ville ha äpple egentligen och det är ju nyttigare.

Hur skulle du ”tänka” för att inte få ångest?”

Det här är en TYPISK tankefälla. Det är Ana som pratar med dig, ingen annan.

Men detta händer mig också emellanåt. Skillnaden idag jmf mot förr är att min hjärna orkar att resonera med Ana och vinner mycket oftare mot den fåniga rösten.

Jag skulle fråga mig själv:

Vad är anledningen till att jag ska äta nu?

Vad är syftet?

Jo, för att fylla på med energi såklart. Få upp blodsockret så att jag inte blir seg och disträ.

Utan tvekan skulle jag ta frallan (det finns inget som säger att kolhydraterna och energin är bättre bara för att de kommer ifrån frukt). En fralla, ja allt bröd, är jättebra och får din hjärna pigg och alert. Och det är ju oftast ett av huvudsyftena till varför vi ska äta regelbundet…

Om jag t ex bara skulle äta en tallrik fil utan något mer till (mkt vanligt att jag gjorde under mina sjukdomsår) får filtallriken inte samma effekt som brödet.

När jag ska läsa eller själv skriva en längre rapport, sitta i möten eller ringa en kund så måste jag vara fokuserad till 100%. Då funkar bröd väldigt bra för mig.

Den näring som finns i brödet får mig att slappna av, att skämta/busa lite mer med kunder och kollegor och jag tar mig för de saker jag ska göra med större entusiasm och passion. Det låter kanske fånigt men jag får plötsligt ÅSIKTER och UPPFATTNINGAR när jag äter bröd istället för bara frukt och grönsaker (eller en tallrik fil).

Självklart ska man äta grukt och grönt också men det ska inte vara det enda, äpplet ska inte utesluta brödet (de är trots allt placerade på olika delar i kostcirkeln och det finns en anledning till det – dvs ett äpple kan aldrig utesluta brödbiten i kostcirkeln)

Om du inte har läst Mattillåtet rekommenderar jag dig att göra det. Jag har tidigare skrivit om boken här. Tror den kan ge dig många tänkvärda tips!

Hoppas det här väcker lite nya tankar och idéer hos dig.

Må gott!

Ångest, Mat, Självhjälp

Fråga om överätning

Johanna undrar om överätning:

”Hej hej Anna!

Vad fint att ditt liv börjar ordna upp sig ! tänkte bara fråga om du någonsin ”överäter”/har överätit och vad du tänker, tror det beror på och känner inför det?

med överäter menar jag äter ”onormala” (om man kan uttrycka sig så) mängder mat/snacks/ja vad som egentligen under en kortare tid?

Ha en fortsatt bra sommar och tack för en läs- och tänkvärd blogg!

Kram”

Jodå, jag överäter fortfarande ibland. Dock sker detta inte lika ofta längre som i början då jag på allvar höll på att bryta med ätstörningen (ca ett år sedan) och gå från 100% ”rent” och nyttigt till att sakta börja smyga in mer ”onyttigt” dagligen.

Observera att överätning inte bör blandas ihop med hetsätning, vilket jag inte har någon erfarenhet av.

Jag vill även tillägga att överäta kan man göra av även ”nyttiga” saker, i mitt fall kan det bli en hel del frukt. Ofta beror det på att jag fått i mig för lite energi under dagen och då tar kroppen igen det på kvällen.

Istället för att nöja mig med en banan och ett glas mjölk strax före läggdags (som många andra tycker är fullt tillräckligt) kan det bli betydligt mer frukt än så. Ja, 5-7 stycken är inte ovanligt och detta får jag ofta ångest för. Då handlar det inte om att jag är rädd för kalorierna utan att jag skäms för att jag vet att ingen med ”friska” matrutiner äter så mycket frukt på en och samma gång. Och jag vill ju bli så frisk som möjligt och skaffa så lika matrutiner min omgivning som möjligt (som är 100% garanterat icke ätstörda). Med andra ord är det snarare min ovana/sättet jag äter på snarare än maten jag äter som jag i det fallet mår dåligt över.

Överätning för mig innebär t ex att jag ”passar på” (mkt. typiskt för en svältande hjärna) och äter 4 kakor och en bulle jmf. om jag hade fikat varje dag så kanske jag hade nöjt mig med bara ett par kakor ena dagen och ätit bullen dagen efter istället för att hjärnan inte vågar chansa att vänta tills i morgon och därför ”passar på” när tillfället bjuds av rädsla för att inte få något alls dagen efter (pga av ångesten).

I början blev det mycket ”Oj, FÅR JAG verkligen äta det här? Du tänker inte ändra dig och straffa dig själv med svält i morgon då? Är det helt säkert?!”

Genom att jag stegvis smög in något sött och ”onyttigt” varje dag – så kallat Njutningsmellanmål – blev det söta stegvis mindre spännande och avdramatiserat.

När jag överäter idag beror detta oftast på att jag en period tillbaka har slarvat och varit för sträng mot mig själv och ätit ” för nyttigt” för länge. Då blir det lätt så att när jag väl börjar äta onyttigt igen så tänker hjärnan av gammal rutin att jag snart kommer ändra mig och svälta/leva asketisk igen.

Av den anledningen mår jag allra bäst av att äta något sött varje dag, då plockar jag ner sötsaker från sin höga pedistal och det blir inte lika spännande längre.

Det är trots allt bara mat vi pratar om och det finns betydligt vettigare saker att ägna tankarna åt än att gå runt och planera, skapa ritualer, rutiner och liknande.

Min hjärnkapacitet lägger jag idag hellre på saker som verkligen betyder något, tex mitt jobb eller relationer.

Hoppas du blev lite klokare på hur jag tänker kring detta.

Överätning är med andra ord inget man ska vara rädd för i början när man överger svälten, den kommer sig naturligt men kommer avta med tiden ju mindre sällan som man ”spar sig”/förbjuder sig att äta ”onyttiga” saker. Det är samma sak som om någon ber en ”tänk inte på en rosa elefant.” Det spelar ingen roll vad förbudet är, så fort man har något förbud som man absolut inte får överträda så vill man ha/göra just det som är förbjudet. Det är så hjärnan funkar och underlättar om man är medveten om varför bakgrunden till varför det blir så här.

Anna