Ätstörningar

Vanliga myter om ätstörningar som alla borde känna till

Myter om ätstörningar

Det finns en del myter om ätstörningar som tyvärr hindrar många från att söka hjälp.

Några av dem är:

1. För att ha en ätstörning måste man vara underviktig.

Stämmer inte.

Majoriteten av de som drabbas av en ätstörning är inte underviktiga. Anorexi är den ovanligaste formen av ätstörning. Det är mycket vanligare att vara normalviktig eller överviktig.

2. Det går inte att bli helt frisk från en ätstörning.

Stämmer inte.

Det går visst att göra sig av med sin diagnos och bli helt frisk utan några återstående symptom.

3. Man väljer att ha en ätstörning och det är bara att börja äta igen.

Stämmer inte.

Ätstörning är en sjukdom som i värsta fall kan leda till döden. Det är ingen som väljer att bli sjuk utan beror på en kombination av olika samverkande faktorer (psykologisk, biologiska och kulturella).

4. Ortorexi handlar om överdriven träning i kombination med strikt kosthållning.

Stämmer delvis.

Sverige (och ev. Finland och Danmark) är det enda landet som lagt till överdriven träning för att förknippas med ortorexi. I den ursprungliga beskrivningarna samt i den forskning som gjorts internationellt så nämns inte träning alls utan då rör det sig bara om en överdriven upptagenhet av att äta ”rätt” och ”ren” mat. Vanligt är också att maten ska vara naturlig och salt- och fettsnål, utan artificiella tillsatser eller modifikationer.

Källa: KÄTS, Kunskapscentrum för ätstörningarLäkemedelsboken.se

Anorexia, Ätstörningar, Ångest, Livsträning, Mat, Självhjälp, Träna på att äta

Njutningsmellanmål

Frisk från ätstörningar

Jordgubbstårta – ett bra exempel på ett riktigt gott njutningsmellanmål. Midsommar står för dörren, klart du ska också ska vara med och fira sommaren med en god bit tårta. Kanske kan du låta den här helgen bli startskottet för att du ska börja äta något gott varje dag utöver dina vanliga måltider? Det är inte bara vid högtider man får lov att ”unna” sig – det är betydligt bättre (och mycket roligare) att inte bry sig om vilken dag det är för att få äta sötsaker. Spelar roll om det är tisdag och du äter en tårta? Är du sugen så ta en bit till fikat! Och tvärtom gäller också förstås. Bara för att det är helg måste du inte ”passa på” att äta om du inte är sugen förstås. Lyssna på kroppen!

En framgångsfaktor för att jag skulle kunna bli frisk var att vara noga med att äta njutningsmellanmål. Än idag är det bland det bästa jag vet!

För dig som inte vet vad detta är rekommenderar jag att läsa det det här inlägget (Vi kallar det njutningsmellanmål) som jag skrev år 2010. Jag kan avslöja att jag än idag är väldigt mån om att äta mina njutningsmellanmål.

Njutningsmellanmål är helt enkelt en vanlig fika men eftersom det ordet ofta kan vara väldigt laddat och ångestframkallande för många så väljer jag att kalla det för njutningsmellanmål.

När man har en ätstörning är det viktigt att träna på att äta ”förbjuden” mat och göra tvärtemot vad ätstörningen vill. Ofta hamnar sötsaker i den här kategorin med förbjuden mat.

Det är vanligt vid ätstörningar att den drabbade hoppar över måltider för att kunna ”unna” sig sötsaker vid ett senare tillfälle. Därför hoppar många över frukosten eller lunchen för att ”spara” sig till att få äta sina godsaker senare under dagen. Ofta passar man då på att äta extra mycket glass, godis, choklad, bullar eller vad det nu kan vara som känns lockande. Det är vanligt att man helst vill vara ensam när man äter detta.

I längden mår man inte bra att äta på det här viset, varken psykiskt eller fysiskt. Många väljer därför att hantera sin ångest genom att svälta, kräkas eller träna. Det är förstås en väldigt dålig kortsiktig lösning på problemet.

Det är mycket bättre att du lär dig äta ”lagom” av den här typen av mat. Att lära sig äta lagom är inte alls så svårt som det låter – du kan också göra det!

För att undvika överätning av förbjuden mat är ett tips att införa 1-2 njutningsmellanmål varje dag. Att äta sött regelbundet är viktigt för att lära sig äta den här maten i rimliga mängder. Förbud är det värsta du kan ha för dig själv. Det triggar nämligen ätstörningen.

Genom att göra tvärtemot vad du brukar ska du istället träna på att regelbundet äta sötsaker. Genom att äta sötsaker i rimliga mänger varje dag så avdramatiserar du dem och minskar på så vis risken för att utveckla bulimi eller hetsätning.

Den här typen av godsaker förtjänar inte alls att få uppta så mycket av din tid och tankeverksamhet. Jag är övertygad om att du kommer upptäcka att över hälften av de sötsaker som du går och längtar efter inte ens kommer smaka hälften så gott som du hade trott innan du fick sätta tänderna i dem.

Under dagen är det förstås viktigt att du är noga med att äta regelbundet (totalt cirka 5-6 mål/dag) och varierar din kost – undvik ingenting. Annars blir det snabbt obalans åt något håll och risken att du får ett kraftigt sug efter något särskilt ökar. Kroppen försöker alltid kompensera för det den saknar – lär dig lyssna på vad både din kropp & själ faktiskt behöver.

”Nyttigare” njutningsmellanmål i form av en äggmacka eller en tallrik fil är förstås också bra att få i sig ibland men det tror jag redan du är väldigt medveten om ifall du har hittat till den här bloggen.

Med handen på hjärtat går det inte att likställa njutningen som uppstår i kroppen av en äggsmörgås jämfört med en nygräddad kanelbulle eller mjuk kladdkaka.

Livet är långt och jag tror inte du vill sitta på hemmet en dag och ångra att du bara åt kokt torsk och broccoli i dina dagar?

Du förtjänar att njuta – varje dag! 

Trevlig midsommarhelg på er!

Mat

Nyttigt med mindre grönsaker

Del 3 i Mina Bästa Nyårskarameller över året som har gått så måste jag nämna grönsakerna.

Grönsaker har länge varit en stor del av mitt liv och utgjort en alldeles för stor del av min kostcirkel.

Men sedan ca tre månader tillbaka har jag lyckats minska ner på grönsaksbergen och ersatt dem med mer kolhydrater, proteiner och fetter i form av såser, veteprodukter / potatis och skruvat upp min köttkonsumtion (japp, även rött kött).

I förra veckan när jag ringde mina föräldrar inför julen frågade dem mig som de alltid gör – lika omtänksamma som alltid – om det var något speciellt jag önskade skulle finnas hemma.

Jag sa inte ett ljud om att de skulle köpa hem vare sig extra gurka eller tomat.

Ändå upptäckte jag, så fort jag satte min fot innanför dörren, berget med de röda tomaterna som tonade upp sig  i skålen på köksbordet och de fyra gurkorna i kylen.

Jag sa inget utan blev bara – ännu en gång – plågsamt medveten om hur djupa spår min ätstörning har satt. Förr blev jag nämligen fullkomligen galen när mina grönsaker var slut och skällde ut alla som fanns i min närhet ifall någon hade ”stulit” sista gurkbiten utan att fråga först.  

Låter kanske fånigt för en utomstående men för mig personligen är det en liten seger att efter en hel vecka upptäcka att tomaterna i skålen har börjat mjukna och tvingas flytta in dem i kylen för att de inte ska mögla. Här pratar vi alltså om en tjej som tidigare åt ca 3 gurkor och 1,5 kg tomater på 2-3 dagar… Inte bra!

Missförstå mig inte, nog ska man äta grönsaker men liksom Gisela skriver i Mattillåtet så är detta inget man normalt sett behöver uppmuntra anorektiker till eftersom personerna vanligen är duktiga på att få i sig de rekommenderade näringsmängderna ändå genom en överdriven konsumtion av både frukt och grönsaker.

Och visst, jag har fortfarande en mängd kokta grönsaker till maten men även den har minskats ner till förmån för hela kostcirkeln. Jag har sagt det tidigare, jag må vara ett par storlekar större nu för tiden men jag har ett så in i helvete större lugn i kroppen och dagarna är inte längre långa transportsträckor som jag  ska orka ta mig igenom. 

Jag trodde aldrig jag skulle erkänna det här men sedan jag började äta kött i större mängder i kombination med en lite tjockare sås och kolhydrater i form av t ex potatis känner jag mig oerhört pigg och välbalanserad. 

Liksom förr när jag var sjuk, svårt anorektisk, och blev hög på nyttighetskänslan då jag drack te och åt grönsaker hela dagen för en ”detox”  får jag idag faktiskt en liknande känsla när jag nu istället väljer att äta från hela kostcirklen (+ lite socker emellanåt för att lyckas vara helt fri i tankarna).

Jag känner mig nyttig och sund som ser till att ta hand om mig själv. Ja, riktigt duktig som ger kroppen alla de byggstenar som den behöver för att jag kunna vara snabb i huvudet, trevlig, intelligent, social, charmig, glad, etc så mycket som möjligt i min vardag.

Jag känner att jag tar ansvar. Både för mig själv och för min kropp.

En varierad kost skapar en stabil mentalitet och en stark kropp som jag idag inte för mitt liv skulle vilja vara utan.

Det spelar ingen roll att storlek 34 är alldeles för litet och att jag har fått uttöka min garderob till bokstaven ”M”. Det är så min kropp ser ut när fungerar och det betyder inte att den inte är hälosam. Tvärtom utstrålar jag mer hälsa idag än någonsin tidigare.

Ja, detta till och med trots att jag inte sockerransonerar! 😉  

Men den kanske största vinsten och lättnaden som jag upplever efter att ätit så här varierat i några månader är att jag äntligen börjar märka av att kroppen så sällan får olustiga och läskiga akutsug efter specifika livsmedel. 

Tack vare att jag ser till blodsockret håller sig på en jämn nivå  så slipper jag mindre trevliga överraskningar som i inlägget för ett år sedan:

Ångest över frukt 

Sträck gärna upp en hand om du känner igen dig..?

Ångest, Mat, Självhjälp

Forts. Ätstörd och vegetarian?

Intressant att läsa era kommentarer från igår till inlägget om att vara vegetarian när man ska bli frisk från en ätstörning.

Som väntat tycker många olika men just därför är det så bra med en blogg där alla har chans att uttrycka sina tankar och åsikter.

Dessutom kan man ju vara anonym om man vill.

Bloggvärlden är toppen!

***

Själv hade jag en massa olika argument för varför jag inte kunde/ville äta kött. Många tankar var både logiska och genomtänkta men i och med att mina veg. idéer låg rätt nära i tid till att ÄS var ett faktum . Jag hade bara varit ”vegetarian” i ca ett år innan min ÄS bröt ut på allvar och då är det ju svårt att säga i efterhand om jag redan vid den tidpunkten som jag blev veg kanske faktiskt redan var ”lite ätstörd” bara det att jag inte hade blivit ”påkommen” än och fått diagonosen Anorexia.

För egen del kände jag mig ”äcklig” och ”smutsig” av att äta kött men konstigt nog ren och nyttig när jag åt t ex grönsaksbiffar (som det säkert var i betydligt fler onaturliga ingredienser i än jag anade) eller andra vegetariska produkter.

Kött är kanonbra och som flera av er skrev är det också väldigt nyttigt och fullproppade med viktiga näringsämnen som är svårt för en svältande person att annars få i sig.

Usch nu låter det som jag är köpt av Scan och propagerar för den ofta vedervärdiga köttindustrin (ja, den är inte vacker alls det håller jag med om…) men det jag menar är att det är särskilt viktigt för en person med ÄS att faktiskt tänka på att säkra sin egen överlevnad före man ger sig på att rädda världen (eller djuren för den delen…).

Den dagen man är frisk har man chans att göra ett ställningstagande, jag tror faktiskt att det är det allra vettigaste. Liksom att avstå helt med träningenså länge du känner att det lätt går överstyr, skit i träningen tills vidare, det går om du ger dig den på det!

Det blir automatiskt svårare att skaffa sig ett normalt ätbeteende så länge man får ångest av att äta kött. Tröskeln blir genast lite högre och det är rätt onödigt att göra friskutvecklingen extra lång och krånlig för sig.

Undantag är förstås om man sedan flera år aldrig har ätit kött alt. kommer från en familj eller kultur där kött inte är brukligt. Då vet man sina värderingar sedan länge men i nära tid till ÄS är det svårt att veta vem man egentligen är och vad man står för. Är det verkligen jag själv som inte vill äta kött eller ligger det något mer bakom mitt ställningstagande? Finns Ana med i bilden?

Det är svårt att veta om man inte är 100% frisk.

Jag tycker Agnes kommentar till gårdagens inlägg är mycket tänkvärd:

”Jag var vegetarian 6,5 år innan jag blev inlagd. det var av etiska skäl och inte direkt med maten att göra för att gå ner i vikt. kändes ju lite kul att kanske få gå ner i vikt, men minns jag rätt gick jag istället upp.

Åt iaf vegetariskt och kunde INTE tänka mig att någonsin äta kött igen, möjligtvis kyckling då och då.

När jag blev inlagd fick jag fortsätta äta vego, men det var extra bröd+smör till och större portioner (som det ska vara om det är vego). Men de försökte puscha mig att äta kött, och till slut tvingade dem mig att börja göra det.

När man är extremt underviktig är det faktiskt jätteviktigt att äta kött. Det finns något ämne som ENDAST finns i rött kött, något protein har jag för mig. annars äter kroppen av sig själv, den äter på sina muskler. Man bygger upp kroppen mycket bättre om man börjar äta kött och den STORA FÖRDELEN är att man kan utmana sig med ALL mat.

Man kan gå till vilken restaurang som helst, inte bara vegetariska. Man kan lättare äta hos andra för de äter kanske kött.

Och nu när jag börjat äta kött och det börjar kännas bra (tänker på att det är för MITT BÄSTA som jag faktiskt måste tänka på ett tag, även om det gör ont att jag går emot mina värderingar) men nu skriker min kropp efter mer kött. den vill ta igen och jag är ofta sugen på kött, så jag gör nästan mer kötträtter än vegetariska.

Alltså: det går att bli frisk som vegetarian, men det är mycket bättre att äta kött för då är all mat inkluderat i friskprocessen. Det kan faktiskt vara svårare som vegetarian, för ska man få i sig allt behöver man äta mer nötter, avokado (nyttiga fetter), mycket sojabönor och sojaprotein, allt bröd till maten. mycket ost, t.ex. fetaost. mycket smör och ost som pålägg. etc.

Det kan liksom bli knepigare att få med allt och få det näringsmässigt komplett.

Jag ville bli frisk på lättast möjligaste sättet och det var genom att börja äta kött.”

Ätstörningscoach

Gillar du din kropp?

Jag har själv aldrig riktigt förstått varför man vill sträva efter att se ut som en size zero.

Tvärtom har jag alltid tyckt att en vanlig kvinnokropp som tjejen ovanför är gudavacker!

***

Kanske kan någon klok läsare komma med lite bra tips till dagens läsarfråga.

Hur gör man egentligen för att acceptera en större kroppsstorlek? Hur har du som läsare gjort?

”Hej!

Vill först passa på och tacka för en helt fantastisk blogg. Den hjälper mig enormt mycket i kampen mot att bli helt frisk från äs.

Jag har haft äs sen jag var 13, dvs halva mitt liv, men har aldrig varit farligt sjuk.

Dock är jag fortfarande påverkad av äs men har, mycket tack vare din blogg, verkligen börjat ta itu med mina problem och har kommit långt.

Det jag tycker är svårast är inte maten och träningen utan att lära mig att tycka om mig själv, både det inre och yttre.

Hur har du gjort för att börja acceptera hur du ser ut? Är du nöjd med ditt utseende?

Har det varit jobbigt för dig att gå upp i vikt?

Tycker du att du kan se objektivt på din kropp eller tror du fortfarande att du är större än vad du är?

Tack på förhand!”

Jag har aldrig tyckt illa om varken mig själv eller min kropp. När jag har pendlat 10-15 kilo upp och ner i vikt har jag aldrig tyckt att jag blivit ful efter viktuppgången, tvärtom har jag tyckt att jag ser mycket fräschare och friskare ut.

Jag har aldrig haft någon förkärlek till det där bräckliga och sköra idealet, hatar nänligen att känna mig svag, som att jag ska gå sönder om någon rör vid mig. Mitt problem har aldrig varit de estestiska, viktnedgång har därför inte varit mitt främsta mål i den här kampen.

Det som jag har halkat dit på är istället själva hälsoboomen. Hälsoprodukter har länge varit som knark för mig. Jag  har blivit hög på endorfinerna från känslan av att äta nyttigt och träna mycket. Sen att jag tappade kilon blev en slags bieffekt av mina handlingar.

Så som svar på din fråga, nej det har inte varit jobbigt att gå upp i vikt, det jobbiga har istället varit själva känslan av att jag är ”smutsig” innuti. Idiotiskt men du vet ju själv hur hjärnspöken fungerar…

Jag är medveten om att jag fortfarande är smal och utan några problem fortfarande mår bra av att gå upp en hel del till i vikt. Men som sagt, jag är nog inte helt rätt att fråga om hur man lär sig acceptera sig själv… Jag har aldrig svurit över eller förbannat  min kropp, tvärtom gillar jag känslan av att känna mig stabil.

En större kropp inger större respekt och självkänsla, man får automatiskt lite lättare att vinna andra människors förtroende och få dem att lita på en. Vilket är viktigt för att kunna bygga starka relationer, både privat och i arbetslivet.

Kan inte låta bli att tycka att en större kropp (nu menar jag inte fet) är mer sexigt än en späd och klen kropp. En större kropp signalerar – utan att man tänker på det – styrka och det är alltid attraktivt.

Mat, Självhjälp, Träning

Träna utan att tänka nyttigt?!

Till inlägget om min träningshistorik  – Min kropp är ingen maskin – och hur jag idag hanterar träningsmissbruket kom det in en del frågor.

Bland annat undrar Elin:

”När du nu väl tränar igen, hur fungerar mat och tankar då?

Jag slutade helt träna för ett år sedan men kände ett enormt sug efter det i våras och började jogga en gång i veckan. genast kom alla dumma ”renhets” tankar upp och maten blev lidande.

har du något tips om hur man hantera detta?

jag älskar nämligen att träna och mår så dåligt när jag inte får göra det att maten tyvärr blir lidande även då eftersom jag är så nere. ond cirkel.”

Jag hade tänkt igenom min första joggtur väldigt, väldigt, väldigt noga!

Framförallt frågade jag mig själv VARFÖR ville jag jogga? Svaret var genuint ärligt att jag faktiskt längtade efter det. Idag ville jag själv ut och springa. Idag var det dags! Jag var noga med att inte springa en runda som jag sprungit tidigare utan tog bilen och körde ut till ett ställe där det är väldigt vacker miljö och jag aldrig tagit mig tiden att utforska tidigare.

Anledningen var att jag inte skulle kunna räkna på kalorier, sträcka, hastigheter, etcetera (alla tidigare löprundor hade jag noga kalkylker på).

Så det är ett tips, välj en miljö du inte har något krav på dig själv eller vet hur mycket du förbränner. Lämna klockan hemma/i bilen!

Sen springer jag ALDRIG när det känns ”lite” trögt, då vet jag att då vill jag ju inte springa till 100% utan då är det av någon annan anledning (läs Ana). Samma sak de dagar jag har ångest, då springer jag heller aldrig. Vilket jag lltid gjorde förr så det har varit en viktig deal/grundregel för mig själv. Finns inget värre än att kuta när ångesten ringer i huvudet. Då VET man att man inte ska springa.

Med andra ord, spring aldrig när det känns minsta trögt och lova dig själv att du absolut inte får springa när du har överätit eller bara för att du ska äta något läskigt senare under kvällen. Så länge du gör det behåller du kontrollen och som du själv vet är matkontroll livsfarligt för oss med ÄS. Vi behöver mer lust och spontanitet och därför är det viktigt att vi övar oss på att släppa på kontrollen.

Det hjälper inte att öva någon gång ibland utan regelbundenhet krävs. Varje dag är viktigt och det är därför en testvecka är så bra. Då får du kontinuerligtet och kroppen en chans att öva sig på nya tankar och vanor.

Ett annat tips kan också vara att på förhand säga till dina föräldrar (om du bor hemma dvs?) eller en nära vän att ”Jag ska ut och springa och vill gärna att ni/du bestämmer och hjälper mig med maten hela dagen.”

På så vis avlastar du din egen hjärna från för mycket mattankar och renlevnadstänkande. Du har redan ordnat att någon annan väljer och lagar mat till dig så då finns det inte mycket utrymme kvar för Anas fantasi eller dina tankar att skena iväg. Inte mycket att fundera över med andra ord.

Kan låta som hårda tips, men de hjälper i alla fall. Det kan jag lova. Men det är jätteviktigt att öva på att äta ”friskt” en längre period utan någon träning alls. Jag tror många med ÄS skulle må bra av att ta åtminstone några månader time out från träning och tvångspromenader. En vecka är egentligen inte tillräckligt, det krävs att man under en längre tid övar på att äta utan att kompensera med träning (utan svält och kräkningar med såklart).

Dock är testveckan bra för en person som fortfarande inte tagit steget alls, mest för att få en smakbit och en påminnelse om det friska livet. Det ger en kick att vilja fortsätta när man väl börjat.

Hoppas det här inlägget kan väcka några nya tankar hos dig?

/Anna

Mat, Självhjälp

Mitt liv i tre sekunder

Livet ropar igen!

***

I förra veckan var jag på Liseberg och såg Carl Einar Häckners varité.

När vi skrattade som allra mest åt hans tokerier tog han ner hela publiken på jorden på ett sådant där fantastikt eftertänktsamt sätt som bara han har förmågan att göra.

Han pratade om allt vi människor försöker eftersträva i livet, jagar och stressar runt för, skyndar och försöker hinna med och klara av allt. Men var har vi egentligen livet mitt i allt detta som vi intalar oss att vi måste göra?

Livet är ju HÄR, sa han och svepte med handen ut över oss i publiken.

Just Nu. HELA TIDEN”.

Det var så träffande och påtagligt för det är så sällan som man tänker på när man njuter och mår bra, att livet är för kort för att läggas på onödiga saker som egentligen inte fyller något värde förutom att man slösar bort sitt liv och livskvalitet.

Värt att tilläggas är att ögonblicket före hade jag på eget initiativ köpt med mig en flaska saft och ett paket Göteborgskex (Singoalla) som jag fikade innan showen började. Och återigen, inte för att jag var det minsta hungrig men för att min själ tycker att det är ungefär 1 000 gånger mysigare att sitta och knapra på något samtidigt som jag sitter i skuggan och läser en bra tidning.

När jag inte äter efter logik och siffror (dvs vad är ”nyttigt” och vad blir jag mätt av?) utan går på magkänslan blir det för tiden i nio fall av tio i princip alltid rätt.

Att ha suttit och njutit av fikan i solen och Häckner 30 minuter senare utbrister ”Livet är ju HÄR. Just nu. HELA TIDEN” fick mig att återigen påminnas om hur kort vårt liv är och hur få soltimmar vi har här i Sverige. Varje dag som jag fortsätter med minsta släng av ätstördhet är slöseri på ett fantastiskt liv och energi som jag kan ägna åt så mycket roligare saker än kaloriräkning och matplanering.

Jag är så tacksam att äntligen ha valt inriktning på livet och bestämt vilket spår jag vill följa. Det går inte att bara vara lite ätstörd… Det går inte att säga att man bara ska räkna kalorier på onsdagar. Det funkar inte så.

Om jag får lov att varje dag stiga upp till en god frukost, äta vanlig hemlagad mat till lunch, tugga kex till fikan och äta grillat på kvällen med gräddglass som efterrätt och det enda pris jag betalar för den här livsstilen är en normalviktig och fungerande frisk kropp, ja varför ens tveka en sekund?

Varma sommarhälsningar,

Anna