Ätstörningar

Vanliga myter om ätstörningar som alla borde känna till

Myter om ätstörningar

Det finns en del myter om ätstörningar som tyvärr hindrar många från att söka hjälp.

Några av dem är:

1. För att ha en ätstörning måste man vara underviktig.

Stämmer inte.

Majoriteten av de som drabbas av en ätstörning är inte underviktiga. Anorexi är den ovanligaste formen av ätstörning. Det är mycket vanligare att vara normalviktig eller överviktig.

2. Det går inte att bli helt frisk från en ätstörning.

Stämmer inte.

Det går visst att göra sig av med sin diagnos och bli helt frisk utan några återstående symptom.

3. Man väljer att ha en ätstörning och det är bara att börja äta igen.

Stämmer inte.

Ätstörning är en sjukdom som i värsta fall kan leda till döden. Det är ingen som väljer att bli sjuk utan beror på en kombination av olika samverkande faktorer (psykologisk, biologiska och kulturella).

4. Ortorexi handlar om överdriven träning i kombination med strikt kosthållning.

Stämmer delvis.

Sverige (och ev. Finland och Danmark) är det enda landet som lagt till överdriven träning för att förknippas med ortorexi. I den ursprungliga beskrivningarna samt i den forskning som gjorts internationellt så nämns inte träning alls utan då rör det sig bara om en överdriven upptagenhet av att äta ”rätt” och ”ren” mat. Vanligt är också att maten ska vara naturlig och salt- och fettsnål, utan artificiella tillsatser eller modifikationer.

Källa: KÄTS, Kunskapscentrum för ätstörningarLäkemedelsboken.se

Ätstörningar, Frisk från ätstörningar

Normalviktig och ätstörd?

Normalvikt ätstörning
Visste du att tvärtemot vad många tror så är majoriteten av de som drabbas av en ätstörning inte underviktiga?*

Det är mycket vanligare att vara normalviktig och ha en ätstörning. Det är en av anledningarna till att det som anhörig kan vara svårt att upptäcka en ätstörning i tid.

Många drar sig för att söka hjälp i tid eftersom att det är en vanlig föreställning bland drabbade att man måste vara väldigt mager för att ”förtjäna” vård. Många tror att de inte är speciellt sjuka eftersom vågen vittnar om att de har en på pappret frisk vikt.

Med detta vill jag ännu en gång förtydliga att en ätstörning inte alltid har att göra med hur mycket eller lite du väger. Det kan göra det men behöver inte alls svara så. Det finns väldigt många olika sorters ätstörningar.

Du kan ha en frisk vikt och ändå vara väldigt ätstörd. En del kräks eller hetsäter och på så vis behöver inte sjukdomen alltid synas på vikten. Någon annan kan ha slutat att svälta och gått upp i vikt men ändå ha kvar sjuka beteenden och tankar kring mat trots att de har en frisk kropp.

Av alla olika ätstörningar som finns så är det bara anorexi som definieras av att personen har undervikt.

Ätstörningsforskarna Rachel Bryant-Waugh och Hannah Turner genomförde en studie där de kom fram till att bara 6% av alla ätstörda som behandlas i specialistvården är anorektiker. Det innebär att över 90% har en annan slags ätstörning (t ex bulimi, ortorexi eller hetsätning) där det vanligaste är att den drabbade är normal- eller överviktig

Ätstörningen sitter med andra ord inte i hur smal du är. Det handlar mer om hur dina beteenden kring maten är.

Om du  har mycket fokus på vikten, maten och kroppen (samt i många fall även träning) och drar dig undan socialt samt är orkeslös och saknar energi. Ja, då kan det vara tecken på ätstörningar.

Frisk och Fri (Rikföreningen för ätstörningar) ger konkreta tips på hur du kan få hjälp och söka vård (klicka på länken). Kom ihåg – det är inte siffran som avgör om du har rätt till vård eller inte.

Snarare, hur mår du inombords? Hur ser det ut inne i ditt huvud? Det vet bara du.

Mat, Självhjälp

Mitt liv i tre sekunder

Livet ropar igen!

***

I förra veckan var jag på Liseberg och såg Carl Einar Häckners varité.

När vi skrattade som allra mest åt hans tokerier tog han ner hela publiken på jorden på ett sådant där fantastikt eftertänktsamt sätt som bara han har förmågan att göra.

Han pratade om allt vi människor försöker eftersträva i livet, jagar och stressar runt för, skyndar och försöker hinna med och klara av allt. Men var har vi egentligen livet mitt i allt detta som vi intalar oss att vi måste göra?

Livet är ju HÄR, sa han och svepte med handen ut över oss i publiken.

Just Nu. HELA TIDEN”.

Det var så träffande och påtagligt för det är så sällan som man tänker på när man njuter och mår bra, att livet är för kort för att läggas på onödiga saker som egentligen inte fyller något värde förutom att man slösar bort sitt liv och livskvalitet.

Värt att tilläggas är att ögonblicket före hade jag på eget initiativ köpt med mig en flaska saft och ett paket Göteborgskex (Singoalla) som jag fikade innan showen började. Och återigen, inte för att jag var det minsta hungrig men för att min själ tycker att det är ungefär 1 000 gånger mysigare att sitta och knapra på något samtidigt som jag sitter i skuggan och läser en bra tidning.

När jag inte äter efter logik och siffror (dvs vad är ”nyttigt” och vad blir jag mätt av?) utan går på magkänslan blir det för tiden i nio fall av tio i princip alltid rätt.

Att ha suttit och njutit av fikan i solen och Häckner 30 minuter senare utbrister ”Livet är ju HÄR. Just nu. HELA TIDEN” fick mig att återigen påminnas om hur kort vårt liv är och hur få soltimmar vi har här i Sverige. Varje dag som jag fortsätter med minsta släng av ätstördhet är slöseri på ett fantastiskt liv och energi som jag kan ägna åt så mycket roligare saker än kaloriräkning och matplanering.

Jag är så tacksam att äntligen ha valt inriktning på livet och bestämt vilket spår jag vill följa. Det går inte att bara vara lite ätstörd… Det går inte att säga att man bara ska räkna kalorier på onsdagar. Det funkar inte så.

Om jag får lov att varje dag stiga upp till en god frukost, äta vanlig hemlagad mat till lunch, tugga kex till fikan och äta grillat på kvällen med gräddglass som efterrätt och det enda pris jag betalar för den här livsstilen är en normalviktig och fungerande frisk kropp, ja varför ens tveka en sekund?

Varma sommarhälsningar,

Anna

Ätstörningscoach

Fler läsarfrågor – om BMI

BMI kan vara svårt att lita på. Det tar exempelvis inte hänsyn till din muskelmassa. Släpp fixeringen vid siffror. Det är i alla fall ett av mina mål med att bli frisk.

*****

Kommentar från Rebecca till inlägget om Träning och viktuppgång:

”Jag blir bara lite nyfiken: vad räknar då du som normalt bmi?

Jag tycker man hör väldigt många olika siffror. En del säger att 18,5 är normalt, sedan hör man att 19 är det normala och andra säger att normalvikt är bmi 20.

Jag menar inte att du ska komma och säga att ”det här bmi:t är det rätta!” Men jag är lite nyfiken på vilket bmi som du anser är normalvikt?”

Anna svarar:

Såg att du fick svar på din fråga från en annan person. Gissar ändå att du liksom många andra nog vill att jag preciserar mer nogrannt vad jag anser att ett normalt BMI är.

Faktum är att jag nog inte kan ge ett bättre svar än att efter ett BMI på 18,5 så får vi helt enkelt se. Som jag tidigare har sagt så har jag slutat väga mig för en tid framöver och syftet med detta är helt enkelt att jag vill slippa fixeringen vid siffror.

För en gång skull får jag chansen att känna efter vad min riktiga och egentliga trivselvikt är. Den kan visa sig ligga på 18,5 men den kan också tänkas hamna en bit över 20. Hur ska jag kunna veta det?

Idag har jag ingen aning . Det är omöjligt för mig att svara på.

Jag fick aldrig chansen att utveckla bröst och den klassiska kvinnliga figuren och därför kan jag inte låta bli att tycka att det här viktprojektet faktiskt är lite spännande samtidigt som det är läskigt också såklart. För hur kommer jag se ut som 24-åring?

Jag vet hur jag såg ut som 16-åring men där tog det ju stopp sen…

I den friska livsstilen som jag eftersträvar ingår det att äta regelbundet och inte ha några förbud. Om jag t ex blir sugen på en snickers på bussen på väg hem så ska jag kunna äta denna utan minsta lilla tanke på att den kommer att påverka min nästa måltid eller få mig att vilja krypa ur mitt skinn av all ångest.

Den tiden är förbi och om det krävs ett BMI på 22 för att få äta och leva så här, ja då är det tusan värt det!

Jag är så himla trött på regler och ångest.

Varje dag ser jag mig i spegeln och tänker istället på hur fin jag börjar bli – det låter kanske för många helt osannolikt men det är  helt sant! Äntligen börjar en normal Anna-kropp framträda och mina ögon börjar få tillbaka det där lilla busiga som annars brukar glimta fram när man pratar med mig.

Hoppas du fick svar på din fråga!

/Anna