Mat

Nyttigt med mindre grönsaker

Del 3 i Mina Bästa Nyårskarameller över året som har gått så måste jag nämna grönsakerna.

Grönsaker har länge varit en stor del av mitt liv och utgjort en alldeles för stor del av min kostcirkel.

Men sedan ca tre månader tillbaka har jag lyckats minska ner på grönsaksbergen och ersatt dem med mer kolhydrater, proteiner och fetter i form av såser, veteprodukter / potatis och skruvat upp min köttkonsumtion (japp, även rött kött).

I förra veckan när jag ringde mina föräldrar inför julen frågade dem mig som de alltid gör – lika omtänksamma som alltid – om det var något speciellt jag önskade skulle finnas hemma.

Jag sa inte ett ljud om att de skulle köpa hem vare sig extra gurka eller tomat.

Ändå upptäckte jag, så fort jag satte min fot innanför dörren, berget med de röda tomaterna som tonade upp sig  i skålen på köksbordet och de fyra gurkorna i kylen.

Jag sa inget utan blev bara – ännu en gång – plågsamt medveten om hur djupa spår min ätstörning har satt. Förr blev jag nämligen fullkomligen galen när mina grönsaker var slut och skällde ut alla som fanns i min närhet ifall någon hade ”stulit” sista gurkbiten utan att fråga först.  

Låter kanske fånigt för en utomstående men för mig personligen är det en liten seger att efter en hel vecka upptäcka att tomaterna i skålen har börjat mjukna och tvingas flytta in dem i kylen för att de inte ska mögla. Här pratar vi alltså om en tjej som tidigare åt ca 3 gurkor och 1,5 kg tomater på 2-3 dagar… Inte bra!

Missförstå mig inte, nog ska man äta grönsaker men liksom Gisela skriver i Mattillåtet så är detta inget man normalt sett behöver uppmuntra anorektiker till eftersom personerna vanligen är duktiga på att få i sig de rekommenderade näringsmängderna ändå genom en överdriven konsumtion av både frukt och grönsaker.

Och visst, jag har fortfarande en mängd kokta grönsaker till maten men även den har minskats ner till förmån för hela kostcirkeln. Jag har sagt det tidigare, jag må vara ett par storlekar större nu för tiden men jag har ett så in i helvete större lugn i kroppen och dagarna är inte längre långa transportsträckor som jag  ska orka ta mig igenom. 

Jag trodde aldrig jag skulle erkänna det här men sedan jag började äta kött i större mängder i kombination med en lite tjockare sås och kolhydrater i form av t ex potatis känner jag mig oerhört pigg och välbalanserad. 

Liksom förr när jag var sjuk, svårt anorektisk, och blev hög på nyttighetskänslan då jag drack te och åt grönsaker hela dagen för en ”detox”  får jag idag faktiskt en liknande känsla när jag nu istället väljer att äta från hela kostcirklen (+ lite socker emellanåt för att lyckas vara helt fri i tankarna).

Jag känner mig nyttig och sund som ser till att ta hand om mig själv. Ja, riktigt duktig som ger kroppen alla de byggstenar som den behöver för att jag kunna vara snabb i huvudet, trevlig, intelligent, social, charmig, glad, etc så mycket som möjligt i min vardag.

Jag känner att jag tar ansvar. Både för mig själv och för min kropp.

En varierad kost skapar en stabil mentalitet och en stark kropp som jag idag inte för mitt liv skulle vilja vara utan.

Det spelar ingen roll att storlek 34 är alldeles för litet och att jag har fått uttöka min garderob till bokstaven ”M”. Det är så min kropp ser ut när fungerar och det betyder inte att den inte är hälosam. Tvärtom utstrålar jag mer hälsa idag än någonsin tidigare.

Ja, detta till och med trots att jag inte sockerransonerar! 😉  

Men den kanske största vinsten och lättnaden som jag upplever efter att ätit så här varierat i några månader är att jag äntligen börjar märka av att kroppen så sällan får olustiga och läskiga akutsug efter specifika livsmedel. 

Tack vare att jag ser till blodsockret håller sig på en jämn nivå  så slipper jag mindre trevliga överraskningar som i inlägget för ett år sedan:

Ångest över frukt 

Sträck gärna upp en hand om du känner igen dig..?

Mat

Glöm inte bort frukosten!

Min Müsli från Saltå Kvarn

– Designa din egen favoritmüsli online!

***

I gårdagens inlägg ”En dag som ätstörd” betonar jag hur mycket bättre jag började må sedan jag vågade börja dagen med att äta frukost.

En vanlig frukost för mig numera är ett par koppar te + några mackor med mosad avokado, paprika och flingsalt på.

När jag har ont om tid eller vill variera mig äter jag istället filmjölk (med en högre fetthalt, annars blir jag inte mätt!) + flingor med nötter och kanel på.

Men om jag ska vara ärlig tycker jag att det flesta müsliblandningarna som man hittar i butikerna är rätt trista. Jag tycker alltid man får för lite av de goda ingredienserna. Därför blandar jag så gott som alltid ihop min egen så blir den precis som jag vill ha den.

Något som är riktigt bra är att man faktiskt kan göra detta online numera. Då slipper man allt jox som uppstår när man måste inhandla allt själv.

Någon som hört talas om ”Min Müsli”?

Det är Saltå Kvarn som står bakom tjänsten som går ut på att man först väljer en müslibas, därefter ingredienserna som man vill ha i (som t ex crunch, flakes, olika slags nötter, torkade frukter, etc) och sedan är det bara att bekräfta beställningen så kommer den hem i brevlådan.

Hur smidigt och hur gott när man får bestämma sin müsli helt själv?!

Jag har själv fått chansen att testa konceptet. Det som är extra roligt är att jag dessutom har två stycken presentkort över till några av mina läsare.

Visst är det bra?!

I helgen lägger jag upp tävlingen, så då får ni se till att vara vakna!

En ledtråd, det kommer att ha med frukost att göra… 😉

Mat, Självhjälp

Hur sluta hets- och/eller överäta?

 

När jag åt som mest oregelbundet och uteslöt framförallt fett och kolhydrater gick jag så gott som dagligen runt och planerade för nästa gång som jag skulle få äta sötsaker. Dock brast planeringen rätt ofta och jag kunde t ex vakna vrålsugen mitt i natten och längta efter en (eller flera!) skål sockerstinn müsli (typ Start! eller Special K).

Ibland gav jag efter för kroppens begär men det resulterade bara i att en ny nyttigshetsperiod inleddes dagen efter och så höll det sedan på tills dess att det var dags att återigen tvingas ge efter för kroppens behov…

***

Så är det något som jag uppskattar särskilt mycket idag är det att jag överäter extremt sällan nu för tiden.

Numera händer det max cirka 1-2 ggr per vecka och då är det i princip nötter som jag har mycket svårt att sluta äta när jag väl börjar (kan jämföras med andra som äter chips, min svaga punkt är definitivt nötter, mår dåligt dagen efter när det blivit alldeles för stora mängder – inte bara psykiskt utan även fysiskt!). Dock tänker jag mycket sällan på sockriga produkter längre och aldrig att jag som förr ”ville frossa i dem” (huva, varför vill man egentligen överhuvudtaget ”frossa” i saker?! Oavsett om det är spenat eller choklad, bättre sprida ut måltiderna och äta mer regelbundet under dagen!)

Nedan följer en kort sammanställning över hur min utvecklingskurva har sett ut gällande cravings, överätningar och andra överraskningar i form av plötsliga ”sug”.

Svält/oregelbundet ätande/ensidig kost ( t ex lite eller inga kolhydrater och fett):

I princip dagliga eller iaf varannan dag överätningar eller enormt sug efter mat som kakor, godis, choklad, popcorn, söt müsli, vitt bröd, glass och liknande. Tänker flera gånger om dagen på mat och tycker inte det är så viktigt att lära mig äta och uppskatta vanlig mat utan störst fokus är hur jag ska kunna få in allt som är GOTT i min kaloribudget, dvs som fika och sötsaker.

Börjar bryta ätstörningen, äter oftare regelbundet och varierar måltiderna mer:

Överäter inte lika ofta, suget efter sött minskar, börjar tycka det känns rätt ok och skönt att uppskatta ”vanlig mat” igen.

Äter regelbundet och ofta varje dag noga med att få i mig hela kostcirklen och gott om energi:

”Glömt bort” att det finns något som heter godis, extremt få tankar på sötsaker, däremot oftare hungrig än tidigare och uppskattar verkligen lagad mat.

Sötsaker har fått mycket litet utrymme i mitt huvudet och plötsligt kan jag faktiskt tro på när t ex min mamma säger ”Jag tänker egentligen aldrig på godis om det inte är så att någon ställer fram en skål till mig, då äter jag såklart.”

Förr trodde jag aldrig att jag ens ville lära mig äta en vanlig lunch t ex.

Hellre skippade jag lunchen och åt istället en tårtbit eller liknande bara för att spara in på kalorier. Detta slutade dock aldrig bra!

Jag kände i hela kroppen att det var fel och det resulterade bara i ännu mer tankar på mat och en oro i form av hunger. Kroppen signalerade att den saknade en massa viktiga näringsämnen och resten av dagen så blev måltiderna helt upp och ner…

Hamnade i en ond cirkel där socker och snabba kolhydrater var det viktigaste, lät det gå extremt långt mellan måltiderna och kunde vakna mitt i natten och ha cravings efter högst märkliga ting!

Sedan nästan en månad tillbaka tänker jag nästan dagligen att det lugnet jag idag har i kroppen faktiskt är att likna med som när jag var 14-15 år , dvs då jag åt av bara farten, utan att tänka så mycket. Sover gott om nätterna, gärna länge på morgonen, etc.

Ett litet tips på vad som väntar er om ni idag tycker det är jobbigt med alltför starka tankar på när ni ”får lov” att äta godis nästa gång: Bort med förbuden så ska ni se att efter ett tag blir fika och godis inte så märkvärdigt och ni kommer få betydligt lättare att hantera den här typen av livsmedel.

Det går att sluta över-och hetsäta men nyckeln är att aldrig svälta.

Överäter du ikväll MÅSTE du fortsätta äta energitätt även i morgon, dvs inte svälta eller på annat sätt skaffa dig en marginal, det sabbar hela din tillfrisknadsprocess.

Ångest, Mat, Självhjälp

Anorexin hinner inte med längre!

Hej på er Sverige!

Äntligen börjar det ordna till sig med uppkopplingen.

Känner mig som en stor mes som upprepar detta ”problem” i varannat inlägg men man märker sannerligen hur ovan man är att vara utan internet när det plötsligt börjar gå upp emot en vecka utan att man kan koppla upp sig…

Hur som helst, en kort lägesrapport tänkte jag hinna med innan det är dags att ta en dusch och tillbringa resten av kvällen framför teven i nya lyan.

Först vill jag varna för äckligt mycket positivitet. Ni som inte fixar detta får helt enkelt blunda väldigt hårt för jag tänker inte hålla tillbaka längre.

Jag mår så oförskämt bra efter de här cirka tre veckorna som har gått sedan min nystart med framförallt maten (då träningsbiten ordnade upp sig under förra året för mig).

Den här gången verkar även maten funka, på riktigt, och inte bara någon dag här och där eller enstaka måltider.

21 dagar i sträck utan att väga maten en enda gång och utan en endaste lightprodukt (förutom läsk) i kylen.

När det blivit dags för lunchtid på jobbet har jag nästan gråtit av lycka när jag får ställa ner min lunchlåda jämte kollegornas och utan att skämmas svarar på den obligatoriska frågan:

”Vad blir det för gott idag?”

För första gången kan jag på riktigt presentera en ”riktig” lunch som gör frågeställaren själv avundsjuk på min lunch(något jag är ovan vid, förr var  varenda liten ingrediens extrem-nyttig, vägd och skärskådad in i minsta detalj + kaloriinnehållet var räknat på till pricken givetvis).

Jag trodde på allvar aldrig att tiden skulle få komma då jag utan att skämmas för en ovanligt hög nyttighetsfaktor svarar ”Hemlagat potatismos, köttbullar och lingon”.

Bara att slippa räkna och väga maten i lunchlådan och inte ha en aning om kalorinnehållet gör en sådan stor och viktig skillnad i mitt liv (får så mycket tid över på kvällen när jag kommer hem då det bara är att slänga ner resterna direkt från kvällsmiddagen, fantastiskt smidigt). Min vardag är plötsligt väldigt enkel och okomplicerad.

Har även märkt att måltiderna i sig blivit ”mindre viktiga” på så vis att vissa måltider kanske bara blir ”halvgoda” men jag äter ändå oavsett, eftersom att allt jag äter trots allt fyller en viktigt funktion någonstans i kroppen.

Den absolut största skillnaden som har skett för mig efter de här veckorna är att jag överäter extremt lite och är väldigt sällan sugen på sötsaker numera. De första veckorna är knepigast för när man väl tillåter sig äta t ex naturgodis blir det en slags ”passa-på” effekt och man har svårt att sluta äta när man väl börjar.

Men hörrni, det blir bättre och meningen är i princip att man ska överäta för med tiden förstår både du själv och din kropp att maten du överäter av inte är så speciella som du tyckte tidigare när du förbjöd dig. Men för att det ska funka och du ska komma över trösklen och lyckas äta mer ”Måttliga” mängder kan du inte svälta, kräkas, träna eller på annat kompensera för ditt höga kalorintag.

Jag säger det ofta men det är för att jag vet att det är helt sant: Så länge du kompenserar dagen efter (eller före måltiderna) är det extremt svårt att bli frisk från din ätstörning.

Du kommer att få ångest för att du överäter flera hekton choklad. änk igenom detta innan du börjar äta och förlika dig med detta. Acceptera att vägen till friskheten ser ut så här. På så vis blir ångesten mycket enklare att hantera efteråt.

Dagen efter när ångesten skriker i huvudet och bultar i bröstet har du på förhand redan bestämt att du ska äta dina 5-6 mål och de innehåller sådant du tycker är gott och inga lågkaloriprodukter.

Nöt in detta, så småningom utvecklar du en ”skit-samma” mentalitet och du vet att du kan äta vad du vill när du vill. Samtidigt blir maten mindre vikig och tar mindre plats i ditt liv.

Detta är basregler som FUNGERAR.

En annan sak är att du säkert kommer vilja passa på att äta sötsaker i början när du inleder din ”testperiod” om socker och sötsaker länge varit ett förbud för dig. Skräms inte av detta utan låt det ske.

Mitt sötsug är idag inte närheten av hur stort som det var förrut och jag tror mycket är tack vare att jag äter väldigt varierat och regelbundet.

Dock ska tilläggas att överätningar fortfarande sker men det behöver som sagt definitivt inte vara godis, för min del handlar det ofta om nötter som fortfarande är ”VAAA? Får jag verkligen lov att äta det här…?!”. Min lösning är att äta lite nötter varje dag, det är det absolut bäst har jag märkt.

Innan överätningen igår var det säkert över 5-7 dagar sedan sist jag åt nötter och då slås ”överlevnadsinsikten” autromatiskt på av gammal vana.

Hatar känslan innerligt dagen efter men återigen, så fort jag ätit några ”normala” måltider under dagen har jag glömt gårdagens ”snedsprång”.

Så jag har fortfarande situationer som jag måste ”ätträna” och fortfarande öva på men det är helt sjukt att jag inte har en enda tanke på att vilja bli ”ren” igen och köra igång på lättprodukter igen.

Tvärtom, livet har på allvar lyft rejält och det avspeglar sig på så många plan i mitt liv samtidigt just nu att jag måste gnugga mig i ögonen för att fatta att allt det här positiva är menat för mig  och att det har blivit min tur – på riktigt – äntligen!

Självhjälp

Från anorexi till ”normal”? Men hur?

Frid i sinnet. Lugn i själen. Fria tankar.

Energi. Humor. Kreativitet. Passion.

Tokstolla. Karriärista. Lillasyster. Dotter. Bästis. Dotter. Inspiratör.

Snart, snart, snart..!!!

***

Så, nu har jag snart varit igång i totalt 14 dagar med vind i ryggen.

Jag har hela tiden lyckats äta så likt ”friska människor” som möjligt. Förutom den vanliga maten har detta inkluderat även den traditionsenliga eftermiddagsfikan i form av ibland macka + milkshake/smoothie, tårta, bullar eller kakor.

För mig är detta ett enormt framsteg att se att alla måltiderna pltsligt funkar, dvs jag fikar inte längre istället för att äta lunch (vilket länge var ett mkt påfrestande äs-trick då jag blev på enormt dåligt humör/likgiltig och kunde inte få ut något mer av eftermiddag pga det…)

Att fika på eftermiddagen har länge varit oerhört jobbigt och därför har jag varit konstant rädd att falla tillbaka under de här veckorna. Dock verkar det som att den här gången så tycks mitt nuvarande normaliserat ätbetende vara här för att stanna, för alltid hoppas jag såklart.

Dvs inte ” komma och gå i perioder” som det har gjort emellanåt. Just att äta något mellan lunch och middag har varit den absolut tuffaste biten att bräcka (att överhuvudtaget äta en gurkbit var tufft då det var sjävla principen att äta som var jobbig).

Många skriver och undrar hur jag gör och tycker jag inspirerar…

Ärligt talat, jag har rätt ofta svårt att ta åt mig av berömmet då jag trots allt varit sjuk i över åtta år och vad är det för slags förebild? Ett mål med bloggen som jag har (varför jag bloggar) är för då kanske jag kan bespara många av er som ”bara” har varit sjuka i några år att riskera att behöva gå lika länge som jag innan ni hittar tillbaka till livet igen.

Tvärtom skäms jag för att jag varit ätstörd så himla länge…

Jag skyltar ogärna med att jag 30% av mitt liv har tänkt betydligt mer på mat och kalorier i min ensamhet än varit tillsammans med min familj och velat krama om pojkvännen och vännerna.

Så till alla er som skriver och undrar hur jag vågar och hur det kan gå så bra för mig, läs det här inlägget: Är du inte helt ärlig?

Det sammanfattar allt rätt bra, tycker jag.

Det är helt enkelt dags nu.

Trots allt visar statistiken att de allra flesta blir friska efter anorexin och jag antar att det är den gränsen jag håller på att passera just nu.

Jag har varken vägt maten eller räknat kalorier på snart fjorton dagar och jag känner heller inget behov av att göra det.

Både min kropp och psyke känns starkare än vad de någonsin har gjort.

Bara det faktum att jag sedan en tid tillbaka har avancerat och klättrat ett par rejäla kliv upp på karriärsstegen är kvitto nog på att jag gör helt rätt när jag väljer att äta glasstårta efter lunch tillsammans med mina kollegor.

Nu fattar jag på riktigt att det är helt rätt att äta trots att det bara var några timmar sedan sist jag åt. Man får lov att göra det, dvs äta flera gånger per dag. Och det gör heller inget att det även blir en del socker här och där.

Tvärtom blir jag mer kreativ när jag balanserar upp min kost med en del snabba kolhydrater i form av en sockerbulle t ex istället för en macka som mellanmål. Kolhydraterna i bullen är inte sämre än mackans. Varför lurar kvällstidningarna oss att tro det?!

Så länge jag äter varierat är de till och med riktigt, riktigt bra!

Trevlig helg!

Mat, Självhjälp

Friskutveckling hösten 2010 – check!

Igår skrev jag om ovan och faran i att nöja sig med att bara kämpa sig ”halvfrisk” från ätstörningen – dvs man låter den sova. Med andra ord den är inte alltid närvarande men ändå tillräckligt ofta för att inte kunna tillåta sig själv att leva livet fullt ut. Istället finns den där smygandes i bakgrunden och dyker ibland upp för att ge en små tjuvnyp.

Jag vill inte ha det så och därför växlar jag upp tempot nu. Jag känner att jag är mogen för detta nu.

Här är ett axplock av de mål som avslöjar hur mina resa hittils sett ut (vilka utmaningar jag har haft) och vad som väntar på mig:

Friska vanor (som fungerar mycket bra/känns trygga och har ättränat på i cirka 13 månader)

Äter varierat och från hela kostcirkeln för att minska på läskiga och plötsliga sug och överätningsattacker (dvs noga med alla näringsämnen såsom fett, kolhydrater, protein, vitaminer och järn)

Äter regelbundet, oftast 4-5 mål per dag (låter inte det gå åtta timmar mellan målen som tidigare, detta kan ha varit bland det svåraste att bryta för mig)

Kompenserar inte (dvs får jag ångest får jag inte svälta, träna eller kräkas – detta är en av mina absoluta grundregler och som är en av de främsta anledningarna till att jag har orkat komma så här långt)

Mjölk i te/kaffe

Min nolltolerans/förbud mot sockret är avskaffat

Njuter av och äter bröd flera gånger/dag (har alltid varit en sann brödfantast så detta var viktigt för mig att få in ingen)

Njutningsmellanmål (i början blev det oftast söta mellanmål men detta har jag märkt kan variera över tiden, vissa perioder är jag inte alls sötsugen utan jublar istället över mer rejäl mat)

Flexibel  med mattider (hyfsatt i alla fall – har ett svängrum på cirka 2 timmars flexibilitet)

Friska vanor som jag infört under den här veckan och som ÄS i mig fortfarande har svårt att smälta (dock jublar den friska Anna såklart):

Jag har bytt ut fettsnål yoghurt mot creme fraiche och gräddfil (jätteläskigt men oj vad jag har längtat efter goda såser – DET ÄR SÅÅÅ VÄRT DET!)

Släppt helt på kaloriräkningen den här veckan (tidigare har jag haft en ungefärlig kaloriuppfattning men den här veckan har jag verkligen inte haft en aning, förmodligen är det därför jag känt mig så fri och sprudlande)

Förr vägde jag 100% av min mat, idag cirka 20% (den här siffran ska förstås ner till noll).

Strävar efter att mer regelbundet äta ”dramatisk mat” som pasta, ost och fetare mejeriprodukter (ost fixar jag som pålägg men i maten känns den fortfarande läskig!)

Jag har fikat och ätit helt utan ”Ana-förnuft”, dvs utan att jag egentligen varit direkt hungrig. Trots att det emellanåt känns som att man är en ”soptunna” och magen är full har jag inte hoppat över eftermiddagsfikan som den här veckan har varit chokladryck eller latte + mackor och/eller kakor. ÄS i mig undrar förstås hur länge jag kommer orka hålla på så här men just nu känns det som att svaret är FÖR ALLTID såklart!

Förresten, tips att släppa på kontrollen och kaloriräkningen är att köpa hem mat som man inte vet kalori-innehållet på eller har svårt att uppskatta mängden för (i mitt fall kan det tex vara att ha brieost på mackan, en skål nötter vid datorn när jag jobbar/bloggar, dricka en choklad-pucko från ICA-butiken (hellre det än att jag som tidigare alltid vägde mjölk + pulver), köpa hem en ny typ hamburgerkött, testa en chokladnyhet utan uppfattning om innehållsdeklarationen, äta blodpudding eller gratäng, etcetera. I regel testa mat som du ej har någon tidigare relation till, på sikt blir du snart kompis även med maten som du sedan tidigare har kopplat ihop med jobbiga ångest-attacker)

Har så mycket mer som jag egentligen vill skriva men nu får det bli punkt för ikväll.

Vi hörs i morgon, då är det fredag!

Mat, Träning

GRATTIS PÅ 1 ÅRSDAGEN!

Grattis bloggen.

Grattis till mig själv.

Ett år som träningsfri.

DET GICK!

***

Idag är det EXAKT ett år sedan den här bloggen startades.

När jag läser mitt allra första inlägg så ryser jag. Jag minns desperationen.

Natten innan hade varit ytterligare en av dessa helvetesnätter. Jag hade legat uppe och vänt på mig till fyra på morgonen och väntat på att hjärtat i vilken sekund som helst skulle sluta slå. Jag hade en fruktansvärd dödsångest och lakanen var som vanligt sura av svett.

Men så bestämde jag mig. Det fick vara nog nu. Jag skulle bli frisk, det fick vara slut på det här nu. Efter sju år fanns det ingen annan lösning. Jag hade provat allt. Jag måste!

Det fick vara slut med matkrångel och träningsnarkomani.

Fan jag hatade ju mat. Jag hatade att träna. Jag hade börjat att hata mitt liv!

Tydligen så räckte det inte för mig kroppen hade börjat äta upp sig själv.

Det räckte inte med vetskapen att för varje dag som gick så tog jag ett kliv närmare min egen begravning.

Jag skulle  komma att dö ung. Jag kände det på mig. Jag skulle komma att bli till ett obetydligt litet nummer i statistiken över antalet döda år 2009.

Jag rös.

Jag ville inte det.

Jag vägrade!!!

Jag insåg att om jag skulle ha en chans att vända det här så krävdes det att jag gjorde något mer drastiskt. Och det nu. Inte i morgon. Nu genast. I natt skulle det ske (mina första motivationslistor såg dagens ljus, del 1 och del 2)

Min kommande friskutveckling skulle bland annat innebära att jag tvingades sluta springa en mil på kortast tid, att jag vågade ha fett på mackorna, börja äta mellanmål och äta mer fett och kolhydrater men mindre grönt.

Vid sidan av bloggen, Vägen från 37 kg döpte jag med glimten i ögat projektet till ”Super Size Me!”. I projektet skulle jag undersöka om man verkligen blev smällfet av att sluta träna och börja äta regelbundet och varierat. Med andra ord, var anorektikerns största rädsla befogad?

Oroade vi oss kanske för fetma och brist på kontroll i onödan?

Efter ett år som träningsfri och mestadels friska matrutiner vet jag idag svaret.

MAN BLIR INTE TJOCK AV ATT ÄTA GOTT OCH REGELBUNDET OCH SAMTIDIGT TRÄNA NOLL.

Ok, om du väljer att kränga en chokladask livet ut och äta pizza varje dag kanske du går upp snabbare men tack vare experimentet vet jag idag att man inte behöver TRÄNA FÖR ATT FÅ ÄTA.

Man ska ÄTA för att ORKA träning. Tvärtom är helt fel. Kaloriträning är en av de värsta psykoligska tortyrerna som en människa kan utsättas för.

Mer om mitt träningsmissbruk skriver jag i morgon. Det kräver i sig ett eget inlägg. Vet att många är nyfikna på hur jag lever idag angående just träningsbiten.

Är man t ex dömd att förbli träningsnarkoman livet ut? Kan man lära sig hantera träningen på en rimlig nivå? Hur då isf?

Tack för att ni följer med på den här resan (som inte är helt klar ännu).

Det är dessutom riktigt häftigt att se alla friskhetsbloggar som har startats. En härlig motvikt till alla ledsna och destruktiva pro-ana bloggar som tidigare var populära. Skönt att se att trenden har tagit en annan utveckling med fokus på det positiva och friska istället!

Mat, Självhjälp

Matporr

Fick ett läsarmail som jag inte kan låta bli att svara på här:

”Jämfört med alla andra som bloggar om ätstörningar så visar du VÄLDIGT SÄLLAN bilder på mat!? Varför Matbilderna gör ju hela bloggen, skärpning Anna!!!”

1. Teorin bakom den här bloggen är att fokusera på det friska, inte på det sjuka och ätstörda.

2. Bilder på mat är inte alltid = friskt

3. När jag var som mest ätstörd läste och klippte jag ut matbilder och recept på  samma sätt som andra läser porr.  Inget jag är speciellt stolt över och en sjuk jämförelse för vissa men jag tycker det är en mycket bra liknelse.

Jag kunde sitta timvis med näsan i mattidiningarna. Därefter uppnådde min svältande hjärna den tillfredställelse som den behövde (att äta med ögonen och fantasin var allt jag kunde tillåta mig själv att göra, därav denna extrema matfixering). När jag tittat klart äcklades jag alltid av mig själv och såklart skämdes jag över mitt skumma beteende. Jag förstod ju att det egentligen inte var friskt att läsa tidningarna på det där sättet. På samma sätt hade jag även en period då jag som ortorektiker ”missbrukade” internets alla hälsosidor, communities och kvällstidingarnas egna hälsosajter.

Så absolut finns det en tanke här med att undvika onödigt mycket matporr. Det finns så många andra bloggare som exponerar er för det. Jag laddar hellre era hjärnor med något mer kreativt som kanske kan få hjärncellerna att aktivera  områden i huvudet som vanligtvis ignoreras eller aldrig ens får chansen att tänka på pga svälten. Ibland lyckas jag med det och det är alltid lika kul!

Men till dig som skrev mailet, du är alltså inte ensam om att tänka så här. Men jag lovar, när man väl börjar äta ordentligt så avtar den här fixeringen vid matbilder väldigt snabbt. Det är helt enkelt inte lika spännande längre eftersom hjärnan får sitt näringsbehov uppfyllt och inte behöver fantisera om maten som något svåruppnåligt.

För mat är faktiskt inget man ska behöva drömma och längta efter. Mat är ingen fantasi utan en naturlig del av dagen och något som vi alla äter och är i kontakt med åtminstone 5-6 ggr varje dag.

Självhjälp

Friskhetsprocessens alla nyanser

Att bli helt frisk innebär att slita sig loss från Ana. I början är det stentufft men ju oftare man hamnar i en konflikt med henne dess bättre.

Med tiden minskar konflikterna men det är viktigt att våga utmana. Att gråta och/eller bli förbannad på sjukdomen är viktigt bränsle för att kunna ta upp fighten på allvar.

Bli inte rädd om Ana försöker stoppa dig. Det är då du ska knuffa tillbaka, stenhårt!

***

Jag vill gärna att ni ska få se alla nyanser av hur det kan gå till när man till slut bestämmer sig för att bli helt frisk.

Det är roligt när det går framåt men det är viktigt att vara medveten om att det inte går spikrakt, dvs från sjuk till frisk på bara ett par månader.

Visst kan man underlätta tillfriskningsprocessen mycket för sig själv genom att använda en del knep mot Ana. Men viktigt är att inte bli skrämd av att man ramlar tillbaka och hamnar i en svacka.

Det betyder ingenting mer än att man har kämpat och Ana krigar tillbaka. Men det är bara set-set, här spelar vi en hel match eller hur?

DU KAN FORTFARANDE VINNA, dvs vända matchen även när det står 1-1 eller 2-0 till Ana .

Här kommer ett mail från en bekymrad läsare.

Vad tycker ni att hon ska göra härnäst?

”Hej Anna!

För det första vill jag bara säga att jag är så glad för din skull att du har haft den bra på din resa:). måste kännas otroligt skönt att äntligen kunna åka utan att ha alla jobbiga tvång med mat och motion! du är så stark som klarat av allting sen i augusti förra året du är fortfarande en stor inspirationskälla för mig!!

För min egen del har det kännts lite svart ett tag hoppas inte det känns jobbigt för dig att jag berättar men att få skriva till någon som förstår känns så mycket bättre än att prata med någon som inte har ett hum om vad jag menar.

Sitter i att jag väntar på besked från försäkringskassan huruvida jag kommer få aktivitetsersättning eller inte. och det känns tungt att ens framtid i ett år framöver ligger i händer på andra människor. Eftersom jag inte kan jobba fullt ut enligt min läkare än så är det här min enda möjlighet att komma ut i arbetslivet och sakta men säkert kunna trappa upp min arbetsförmåga till 100 % på ett år. och naturligtvis har min oro för hur min framtid och ekonomi ska se ut satt spår i hur jag äter.

Jag skäms så för hur jag har betett mig den senaste månaden, från att vara helt överlycklig för två månader sen när jag på två år kunde ta min första lilla jogging tur tills nu när allting bara känns jobbigt och tungt.

Mina bekymmer den senaste månaden med maten började egentligen men att sjukdomen tyckte jag åt glass och godis lite väl ofta och jag en kväll fick sådant dåligt samvete så jag kräktes, usch vad jag skäms.. sen så blev det att jag kräktes fler gånger och då bestämde jag mig för att plocka bort det som gjorde att jag brände handen på plattan hela tiden(kräktes)  så jag bestämde helt enkelt att jag skulle äta godis och så på helgen. Och det skulle jag aldrig gjort, sjukdomen fick lite för mkt att säga till om och vips var jag inne på nyttighets spåret och ville gärna motionera lite mer än vad jag borde, speciellt med tanke på att jag inte ätit riktigt som jag borde dom senaste veckorna.

Och du måste tro mig när jag säger att jag inte vill tillbaka, jag vill inte tillbaka till nyttiga sjukdomslivet och bara käka kesella med bär till frukost och kyckling och keso till lunch. så anledningen att jag skriver är bara för att fråga när du haft en svacka i tillfrisknandet och allting känns tungt och mörkt hur har du vänt den svackan?

Jag vet att inte försäkringskassans beslut ska få ha den makten över mig men jag föll dit den här gången och vill tillbaka till personen som för en månad sen som var glad jämt och käkade vad hon ville.

För när man går tillbaka till den nyttiga som egentligen är så onyttigt för kroppen som det kan bli så märker man verkligen hur dåligt man mår..helt plötsligt börjar man klämma på sidorna och tycka att man kanske borde försöka gå ner så man kommer i dom urväxta mini kläderna igen, dessutom har jag inte vägt mig sen i februari så då började jag tänka på det också…

USCH säger jag bara den här sjukdomen vill jag inte ska vara en del av mitt liv mer jag orkar inte.

Så än en gång och du har några tips på hur jag kan vända det här lite fort så vore jag tacksam:)..tack en gång för att du finns och delar med dig av ditt tillfrisknande kramar”

Mitt svar:

Trots att jag inte har några ”hemliga knep” gömda i backfickan så vill jag ändå upprepa det jag brukar tjata om, hur jag själv brukar göra när jag kommer på mig själv med att lockas in i det där nyttiga ”hamsterhjulet”. I början känns det bra men snabbt inser man att man väljer bort alldeles för mycket och som du själv skriver så inser man då hur sjuk man faktiskt fortfarande  är…

MEN SÅKLART JAG TROR DIG! Jag VET att du inte vill tillbaka till ätstörningsträsket igen.

Du har varit där innan och du vet sedan länge hur det är, INGEN villl egentligen vara där men hjärnan blir kidnappad när den bara får äta ”nyttiga”/svältande saker. Kom ihåg att din kropp behöver fett och kolhydrater lika mycket som protein, vitaminer och mineraler. Tänk på det när du byter ut kesellan och bären mot en frukost som DU SJÄLV verkligen tycker om.

När jag slutade äta så mycket frukt och sallad (käkade sjukliga mängder förr) och istället började äta ordentliga mackor, kanelbullar, nötter eller t ex glass till mellanmål fokuserade jag på att det var minst lika okej eftersom jag följde kroppens signaler.

Så fort man äter det man är sugen på så ska man klappa sig själv på axeln för då äter man kroppsvänligt, dvs helt i linje med kroppen.  Keso ska du äta för att du verkligen är sugen på det och inte för att din hjärna känner sig så pressad och inte annars vet vad den ska välja. Jag är t ex oerhört trygg i mina avokadomackor numera. Förr var det som bekant ren sallad alternativt filmjölk och det säger ju sig själv att jag fick konstiga cravings av det, gick runt hungrig och var på dåligt humör och tyckte dagen var lång.

Så när du har ätit ”rent” och nyttigt för länge måste du bestämma dig igen. En dag som du gör HELT TVÄRTOM och börjar äta som du vill igen. Jag lovar, när du väl börjat bryta den ”nyttiga onda cirkeln” kommer hjärnan få det den behöver för att kunna funka normalt igen och plötsligt kommer du återigen få den där kicken av att det är du själv som bestämmer och äger dina egna tankar.

Med tiden slutar du också hårdgranska dig själv i spegeln också. Var stenhård i början och gå förbi speglar om du vet att du har svårt med det. Ett tips kan vara att bara ha ansiktspeglar eller halvkroppsspeglar hemma så blir det enklare att sluta upp med kritisera sig själv. Samma sak med vågen, kasta ut den. Du behöver den inte!

Men vikitigast just nu, sluta äta nyttigt. Gör helt tvärtom. Bestämt ett datum, tänk igenom vad det kommer innebära i form av ångest men också vad du kommer få ut av det. Skriv ner allt på ett papper. När allt känns som mest jävligt skriv då ner varför du ska bryta svälten och hur du ska göra det. Behåll sedan listan och fokusera på sakerna som står där när du börjar äta varierad och riktigt god mat.

Du kan också berätta för någon nära hur du har det nu. Be om hjälp. Säg att vad du går igenom och att du vill börja äta ”normalt” igen. Be någon annan laga maten till dig, kan vara ett mycket bra tips i alla fall i början för att återigen normalisera sitt ätande och komma tillbaka dit där du var innan.

Du kommer fixa det här. Jag vet det. Snart kommer du bli hög på känslan av att du bestämmer själv över ditt eget liv och matvanor. Jag kommer fortfarande ihåg mailet som du skickade första gången som fullkomligen strålade av glädje när du upptäckt hur underbart det var att äta som man själv vill. DU KOMMER SNART VARA DÄR IGEN. Jag lovar, allt som krävs är att du vågar ge din hjärna den näring som krävs för att den ska orka/kunna tänka klart igen.

Just nu är den KIDNAPPAD pga för lite energi och näringsämnen!

”Hej Anna!

För det första vill jag bara säga att jag är så glad för din skull att du har haft den bra på din resa:). måste kännas otroligt skönt att äntligen kunna åka utan att ha alla jobbiga tvång med mat och motion! du är så stark som klarat av allting sen i augusti förra året du är fortfarande en stor inspirationskälla för mig!!

För min egen del har det kännts lite svart ett tag hoppas inte det känns jobbigt för dig att jag berättar men att få skriva till någon som förstår känns så mycket bättre än att prata med någon som inte har ett hum om vad jag menar.

Sitter i att jag väntar på besked från försäkringskassan huruvida jag kommer få aktivitetsersättning eller inte. och det känns tungt att ens framtid i ett år framöver ligger i händer på andra människor. Eftersom jag inte kan jobba fullt ut enligt min läkare än så är det här min enda möjlighet att komma ut i arbetslivet och sakta men säkert kunna trappa upp min arbetsförmåga till 100 % på ett år. och naturligtvis har min oro för hur min framtid och ekonomi ska se ut satt spår i hur jag äter.


jag skäms så för hur jag har betett mig den senaste månaden, från att vara helt överlycklig för två månader sen när jag på två år kunde ta min första lilla jogging tur tills nu när allting bara känns jobbigt och tungt.


mina bekymmer den senaste månaden med maten började egentligen men att sjukdomen tyckte jag åt glass och godis lite väl ofta och jag en kväll fick sådant dåligt samvete så jag kräktes, usch vad jag skäms.. sen så blev det att jag kräktes fler gånger och då bestämde jag mig för att plocka bort det som gjorde att jag brände handen på plattan hela tiden(kräktes)  så jag bestämde helt enkelt att jag skulle äta godis och så på helgen.
och det skulle jag aldrig gjort, sjukdomen fick lite för mkt att säga till om och vips var jag inne på nyttighets spåret och ville gärna motionera lite mer än vad jag borde, speciellt med tanke på att jag inte ätit riktigt som jag borde dom senaste veckorna.

och du måste tro mig när jag säger att jag inte vill tillbaka, jag vill inte tillbaka till nyttiga sjukdomslivet och bara käka kesella med bär till frukost och kyckling och keso till lunch. så anledningen att jag skriver är bara för att fråga när du haft en svacka i tillfrisknandet och allting känns tungt och mörkt hur har du vänt den svackan?

jag vet att inte försäkringskassans beslut ska få ha den makten över mig men jag föll dit den här gången och vill tillbaka till personen som för en månad sen som var glad jämt och käkade vad hon ville.

för när man går tillbaka till den nyttiga som egentligen är så onyttigt för kroppen som det kan bli så märker man verkligen hur dåligt man mår..helt plötsligt börjar man klämma på sidorna och tycka att man kanske borde försöka gå ner så man kommer i dom urväxta mini kläderna igen, dessutom har jag inte vägt mig sen i februari så då började jag tänka på det också…

USCH säger jag bara den här sjukdomen vill jag inte ska vara en del av mitt liv mer jag orkar inte.

Så än en gång och du har några tips på hur jag kan vända det här lite fort så vore jag tacksam:)..tack en gång för att du finns och delar med dig av ditt tillfrisknande kramar”

Mat, Självhjälp, Träning

Min kropp – jag älskar dig!

Du, kompis, jag älskar dig! Säger det för sällan…

*****

Ingen har väl kunnat undgå all snö som vi har fått? Dumdristig som jag var i förra veckan kunde jag inte låta bli att dra på mig längdskidorna och dra ut i spåret med några kompisar. Skidor är verkligen något jag längtat ihjäl mig efter och med all den här snön kändes det som rena rama himmelriket. Riktig snö och inget blask för en gång skull!

Tyvärr ville huvudet mer än kroppen. Vi var iof inte ute så länge och åkte bara korta och raka sträckor. Men strax innan vi skulle vända tillbaka passerade vi en backe som ingen av oss kunde motstå. Kompisarna åkte i förväg och sedan var det min tur.

Det gick lite väl snabbt och jag kände att jag skulle ramla om jag fortsatte i samma takt, försökte därför bromsa in men då det var rätt längesen som jag åkt i backar sen sist så gjorde jag som jag brukade göra som liten – nämligen medvetet slänga mig på rumpan för att sakta ner farten.

I samma stund som jag gör detta påminns jag om att min kropp inte är som den ska vara. Min rumpa är fortfarande alldeles för liten för att stå emot en sån våldsam krasch. Skidorna flög åt olika håll och jag själv snurrade runt, runt tills jag blev liggandes på ryggen. Tårarna brände bakom ögonen och först vågade jag inte känna efter hur kroppen mådde.

Hade jag brutit något? Kunde jag resa mig upp? Skulle jag någonsin kunna gå igen?

Kanske tycker någon att det här låter överdrivet men det var faktiskt min första tanke – tänk om jag hade blivit helt förlamad?!

Hjärtat slog som en hammare i bröstet och jag var helt kallsvettig. Det var en enorm lättnad när jag kände mina ben igen och sakta kunde sätta mig upp.

Är du helt galen? Hur tänkte du egentligen?! Slänga sig direkt på rumpan nu är inte detsamma som när du var liten! Idiot, du har ju ingen rumpa – den är ju bara ben!

Ja, hur tänkte jag – det kan man verkligen fråga sig. Men ni vet hur många saker som man gör på ren rutin och gammal vana? Min kropp och hjärna är sedan barnsben inpräntat med att ”om det går för fort så sätter man sig helt enkelt på rumpan så minskar farten…”

Saken är den att det nu har gått över en vecka och jag kan fortfarande inte resa mig rätt upp om jag ligger direkt på ryggen. Det gör inte ont i ryggen när jag ligger ner men när jag ska gå från liggposition till att sitta i ”skräddarpostion” så gör det så ont i svanskotan att hela kroppen skriker av smärta. Jag får tårar i ögonen varje gång och måste resa mig ”snett” upp från golvet om jag legat ner.

När jag skidade hem tänkte jag bara på hur illa det egentligen kunde ha gått. Tänk om jag på riktigt blivit förlamad eller brutit något i backen?

Det som var positivt var att jag än en gång påmindes om hur begränsat mitt liv är så länge jag är underviktig. Jag älskar aktiviteter och spontana utflykter, det är liksom på riktigt jag – Anna!

Usch, i fortsättningen ska jag vara mer rädd om mig själv.

Jag älskar dig, min alldeles egna kropp. Du gör allt för mig och vill vara med mig – jag har verkligen förstått det och ska därför fortsätta mata dig med det du behöver och vill ha.

Du ger så mycket värdefullt tillbaka till mig när du får den mat och näringen som du titt som tätt signalerar att du behöver. Jag vet att jag på sistone har blivit mycket bättre på att lyssna på dina behov men jag ska bli ännu bättre – jag lovar!

Vi ska trots allt tillbringa minst 60 år till ihop med varandra – det är mitt mål iaf! Då känns det rätt bra att vi börjar bli så bra vänner nu, det är på tiden. Åtta år i det långa loppet är egentligen ingenting! För som sagt, ett lång härligt liv tillsammans väntar på oss så fort vi lyckas bli helt sams.

Och vi är snart där, min vän…

Förstår att du har svårt att lita på mig igen efter allt som jag har utsatt dig för under de här svältåren. T ex piskat dig till att fortsätta springa trots att förråden har ekat tomma. Du har då tagit till en ”fusklösning” och omvandlat fett och muskler till energi från ställen som egentligen är absolut förbjudna att stjäla ifrån, nämligen från mitt hjärta och hjärna.

Jag förstår att du hade panik och inte visste vad du skulle göra men när du gjorde det så blev min hjärna såklart ännu mer störd och fick allt svårare att skilja på vad som var friskt och sjukt.

Men som sagt, du har mitt ord på att vi inte kommer hamna där igen. Så glad och så bra som jag mår nu har jag inte mått på länge (bortsett från mina ond svanskota!). Jag ser fram emot att bli gammal med dig!

Du är min bästa vän och tillsammans är vi ett grymt team. Vi kommer gå långt tillsammans.

Visst sa jag att jag älskar dig?!