Frisk från ätstörningar, Spiritualitet

Attraktionslagen & spiritualitet vid psykisk hälsa

attraktionslagenOavsett om du redan är en spirituell junkie eller är ny till det andliga och spirituella så tänkte jag idag dela med mig en del av min andliga resa som jag inte pratat så mycket om tidigare.

Detta kanske inte är för alla men jag tror att i alla fall för några av er så kan det här bli en liten hjälp på vägen mot att bli frisk eller åtminstone öppna ögonen för ett spirituellt verktyg om du inte använt detta förr.

Min tro, barndom & universum
Jag har alltid haft en stark tro ändå sedan jag var ett litet barn. Jag var helt övertygad om att det fanns en gud men hade ganska svårt att se vilken form som den/hen kom i. Jag trodde dock aldrig riktigt på himmel & helvete utan mina tankar drog alltid mer åt reinkarnation (själavandring där själen återföds i en ny kropp efter döden, antingen som människa eller djur beroende på vilka handlingar som vi har gjort).

Med tiden valde jag att ha flera namn för Gud som t ex ljuset, universum, energin, m.fl. Jag gick inte i kyrkan särskilt mycket mer än vid skolavslutningar & jul men var ändå i kontakt med Gud varje dag eftersom jag vände mig mot de här energierna när jag hade något på hjärtat eller funderade över något.

Gud, tur eller bara en ren slump?
Jag har alltid känt att jag har haft ”osynliga krafter och starka energier” omkring mig under hela min uppväxt. Energierna har alltid fungerat så att det jag har trott på, bett om och önskat har jag med tiden också fått. Många i min närhet (ofta de mer negativa personerna) har sagt till mig att jag har sådan ”tur” med allting. Därför har de nästan önskat ibland att något ska få fel för mig bara för att jag inte ska förvänta mig att allting ska gå min väg hela tiden.

Tur eller inte? Jag brukade svara att ju mer jag tränar desto mer tur verkar jag få… 😉

frisk-fran-atstorningarÄtstörningen fick mig att sluta tro
Dock försvann alla mina upplevelser av de här fantastiska  energierna i samma ögonblick som jag blev sjuk i anorexi året innan jag skulle fylla 16 år. Under alla mina följande år som ätstörd (drygt tio år) hade jag noll kontakt med det andliga. Med åren glömde jag bort min tro och vad jag förlitade mig på egentligen. Jag kände mig inte alls grundad längre.

Ätstörningen åt på så vis upp allting i mitt liv och så även det jag tidigare hade brunnit för och trott på under hela min barndom. Det bidrog till att jag kände mig ännu mer vilsen och utelämnad åt ingenting.

Blir friskare och börjar återfå min tro igen
I slutet av min sjukdom/början på min tillfrisknad när jag var runt 23-24 år så började jag hitta tillbaka till mina rötter igen och vågade så småningom börja tro igen.

Idag kallas detta sättet att tro Attraktionslagen (The Law of Attraction) men under min uppväxt kände jag inte alls till begreppet men det är/var i stort sätt samma sak som jag alltid har trott på men aldrig haft någon etikett eller namn för mitt sätt att tro på.

Attraktionslagen innebär att all energi som du skickar ut också kommer tillbaka. Dvs alla dina tankar, ord och val/handlingar. För många är boken The Secret en bra ingång om man vill veta mer om Attraktionslagen.

attraktionslagen-bli-frisk-fran-atstorning
Följ hjärtat och välj kärlek
Genom att berätta för universum vad du vill ha i livet och genom att du själv sänder ut positiv energi i form av positiva tankar, känslor och handlingar så är det också det du får tillbaka. Om du däremot tänker, säger och gör negativa val för dig själv eller andra så är det också det du får tillbaka. ALLTING som du säger och tänker kommer tillbaka till dig! Du vet inte när och inte hur men du kan vara säker på att det negativa kommer någon gång och i någon form.

Det är därför det är så viktigt att våga följa hjärtat som är fyllt med kärlek istället för hjärnan som är fyllt med rädsla (och massor med tankar som inte alls är sanna alltid).

Få mer flow i livet!
Jag har alltid varit en väldigt positiv tjej och är fast övertygad om att det är därför jag upplever att jag också får mer ”flow” i livet när tänker på attraktionslagen och är medveten om vilken energi som jag sänder ut.

Jag märker direkt när jag hamnar i en ond tankecirkel – per automatik får jag plötsligt rött vid alla stoppljus och får överlag mer motstånd i livet på alla plan. Det slår aldrig fel!

Attraktionslagen & spiritualitet vid psykisk hälsa?
För att knyta ihop säcken så började jag använda mig av det här tankesättet och tro allt mer under min tillfrisknad. Bland annat använde jag ofta affirmationer och tillverkade en visionboard över vad jag önskade mig från livet & universum. Den hade jag vid sängen så att jag kunde se och fyllas av ny inspiration & motivation varje morgon & kväll.

psykisk-halsa
Existentiella frågor & sinnesro
Min poäng är att jag tror att fler skulle må bra av att utforska det existentiella ännu mer och faktiskt våga tro på något. För egen del utforskar jag detta mer för varje dag och upplever att de allra sista pusselbitarna som gör mig riktigt hel är att tro. Det förtydligar mitt syfte på jorden. Den tanken – att vi alla har ett syfte på jorden och vår uppgift går ut på att ta reda på vad den är ger mig sinnesfrid och skapar ett härligt lugn inombords.

Vi har alla ett syfte och minst en egenskap som vi är riktigt bra på.
Jag tror vi alla är s.k Masters på något i livet. Utmaningen är att ta reda på vad ens uppgift och syfte på jorden är. Det tar olika lång tid för oss innan vi hittar vad det egentligen är.

Jorden är ett enda stor klassrum där vi lär oss hela tiden och tränas för något ännu större som väntar på oss. Livet går ut på att du ska hitta din gåva och ge/lära den vidare till någon annan som behöver den. När livet är slut ska det vara så. Då har vi slutfört uppgiften som vi från början har hit kommit till jorden för och går sedan vidare till nästa viktiga uppgift som väntar på oss någon annanstans.

Vad tror du? Har du funderat över ditt syfte i livet? 

Ätstörningar, Frisk från ätstörningar, Självhjälp

VAD var det som gjorde att du bestämde dig för att bli frisk och fri?

hur-och-varfor-blev-du-frisk

Som fortsättning på temat att bli frisk från en ätstörning och min vändpunkt så fick jag en läsarfråga om just detta.

”Hej!

En intressant fråga är VAD var det som gjorde att det vände och du bestämde dig för att bli fri och frisk? Hur höll du motivationen uppe under hela vägen utan att backa och falla tillbaka?”

Svar:

Jättebra fråga! Den korta visionen svarade jag i kommentarsfältet under inlägget ”Vad ska man äta?

Det stämmer att jag var väldigt trött på att vara sjuk och hade verkligen nått den klassiska botten som många brukar vittnar om innan de bestämmer sig för att våga bli friska.

Livet jag levde med ätstörningen stämde inte alls med den bilden som jag hade av mig själv. Före anorexin hade jag alltid levt ett väldigt aktivt liv med många fritidsintressen, rest mycket, älskat att både äta och laga mat samt tyckt om att umgås med människor. Under ätstörningen gjorde jag i sälla verket ingetdera och efter cirka sju år som ätstörd fick jag nog och tröttnade på mitt tråkiga begränsade liv.

En dag svimmade jag mitt under en föreläsning och det var egentligen inte det värsta som hänt mig under mina sjukdomsår men det fick vattenbägaren att rinna över. Mina kurskamrater körde mig till sjukhuset och efter att sjukhuspersonalen hade undersökt att jag var ok (självklart fick jag höra att jag skulle må bra av att gå upp i vikt…) så lämnade jag sjukhuset med en extrem trötthet i kroppen.

min-vandpunkt
Jag kände mig plötsligt så gammal. Jag var svag, alltid orolig för min hälsa, vågade inte resa någonstans och levde ett extremt isolerat liv utan några relationer förutom min familj. Jag levde ett liv som var motsatsen till den riktiga versionen av mig själv och det gjorde verkligen ont att inse att jag slösade bort varje dag, varje timme på att vara sjuk.

Det gjorde ont i hjärtat att upptäcka eftersom jag faktiskt bara vara runt 22-23 år gammal när detta hände och egentligen borde jag ha ett helt liv framför mig fullt med glimrande drömmar att uppfylla. Jag hade trasat sönder min kropp och min hjärna så mycket att jag fick panik av att tänka på hur mycket jag medvetet förstörde för mig själv varje dag.

På väg hem från sjukhuset var det som att jag fick ett ”aha-moment”! Från ingenstans kom jag att tänka på att jag faktiskt hade ett val: Jag kunde välja mellan att fortsätta vara sjuk eller vara frisk.

Självklart hade jag tänkt på detta många gånger tidigare under åren också men efter händelsen med sjukhusvistelsen växte tanken sig starkare och jag kunde inte låta bli att spinna vidare på den.

Jag fantiserade vidare i mitt huvud, hur skulle allting vara om jag var frisk? Hur skulle mitt liv se ut då? Vad skulle vara annorlunda? Hur skulle jag vara annorlunda?
frisk-och-fri
Tanken på att vara frisk väckte många härliga känslor inom mig. När jag tänkte på att vara frisk såg jag framför mig hur jag reste över hela världen, jag hade nära relationer och brydde mig om mina nära, jag var stolt och stark, lysande, bländade, skrattade mycket, hade humor, jag var nyfiken på människor, orkade ge av mig själv till andra, delade med mig, lyssnade, var social, hel inifrån och hela vägen ända ut. Jag var ren inombords. Mitt hjärta var rent. Jag var modig. Jag vågade välja kärlek (följa mitt hjärta) före rädsla (min hjärna) och gick min egen väg.

Bara genom att våga föreställa mig själv som frisk så fylldes hela kroppen av värme och härliga förväntansfulla känslor. Det var nästan så att jag lurade mig själv att jag faktiskt var frisk när jag gick hem den dagen. I mitt huvud kände jag mig precis som det just där och då.

Där och då bestämde jag mig för att även fast att jag inte var frisk så skulle jag i alla fall kunna låtsas att jag var det. Fake it till you make it! 

I samband med det införde jag min första testvecka som jag har skrivit om många gånger tidigare. Syftet med den är att man ska försöka leva så nära ett friskt och normalt liv som möjligt under en vecka eller så länge som man klarar av det. Sedan upprepar man testperioden med jämna mellanrum och försöker applicera den så mycket man bara orkar.

testvecka-atstorning
För egen del fungerande testveckan som ett utmärkt handfast verktyg att använda mig av under min tillfrisknad. Den hjälpte mig att ta små myrsteg framåt och MOTIVERADE mig att våga fortsätta eftersom jag fick små resultat hela tiden. Alltid var det något jag kunde träna på att bli lite friskare på och det gav en en enorm kick och tillfredställelse att se att det faktiskt gick.

Testveckan var super på så vis att den inte syftar till att man ska bli frisk över en natt utan låta sin tillfrisknad få växa fram i den takt som passar en bäst själv. Kan därför verkligen rekommendera testveckan om du ännu inte har provat den.

Det viktigt att känna till att det i testveckan även ingår bakslag. Även fast det heter testvecka så appliceras den periodvis eftersom det med all säkerhet kommer bakslag längs med vägen till att bli frisk.

Vid bakslagen tillät jag mig själv att vila och välja ätstörningen igen ett kort tag eftersom sjukdomen i grund och botten var min trygghet för att jag skulle våga fortsätta resan framåt. Vetskapen att jag alltid kunde gå tillbaka till sjukdomen igen om jag skulle vilja gav mig styrkan och modet som krävdes för att kunna fortsätta lite till på vägen mot att bli frisk.

Jag tog på så vis ett steg i taget. Vissa dagar gick bättre än andra. Vägen till att bli frisk gick absolut inte spikrak och det var ok. Det tar LÅNG TID att skapa nya vanor och ändra på invanda beteenden (men det är värt det!). Det går inte över en natt utan är en process som tar tid.

Därför bör du också låta det få ta tid. Tänk små myrsteg framåt snarare än ett enda elefantkliv.

Hoppas du fick svar på din fråga, återkom annars så berättar jag gärna mer.

 

Mat, Självhjälp

När är man frisk?

Jag såg att några av er hade lite tankar och funderingar kring det här när mensen kommer tillbaka: Den kom

En av kommentarerna:

Vilka är de viktigaste friskhetskriterierna att gå på enligt dig?

Fysiska och psykiska?

Viktigt att betona är att jag inte är medicinskt kunnig och ingen talesperson som kan bedöma när man når den ”friska gränsen”.

Det enda jag kan säga är att jag vet att det finns många kvinnor som menstruerar men ändå tänker osunt mycket på mat, träning och kalorier.

Bara för att man har mens betyder det inte att man är frisk.

Det är detta som är ganska så lurigt eftersom många av de tjejerna som ofta intervjuas i tidningar eller i TV när man gör ett reportage om ätstörningar, ofta är eller har varit väldigt underviktiga.

Lika lite som ätstörningar har att göra med vikten, lika lite säger mensen om hur personens tankar faktiskt ser ut i huvudet.

Tycker det är viktigt att betona detta särskilt eftersom det är vanligt att många undviker att söka hjälp för att de inte riktigt ”vet” vad de ska söka för, då de båda menstruerar och väger normalt.

Dock är ätstörningar så vanligt idag att ingen som behandlar ätstörningar kommer att tycka att du är konstig om du bara vågar ta kontakt och berätta hur du känner kring mat och / eller träning.

Det finns många eldsjälar där ute som är beredda att fånga upp och verkligen vill hjälpa dig!

Det som jag framförallt ser som kvitto på att min egen friskutveckling är – förutom att kroppen har visat att kunna återhämta sig – just det faktum att jag i princip aldrig längre tänker tankar som:

Är jag frisk nu?” eller  ”Är detta att vara frisk?”.

Jag pratade med en vän om detta häromdagen.

I början och väldigt länge under min friskprocess tänkte jag nämligen så gott som dagligen på det här med friskheten.

Så fort jag vågade utmana mig själv med nya livsmedel och matvanor tänkte jag direkt:

Undra om den här spaghettin betyder att jag är frisk nu?” eller

Oj, nu har jag vågat äta sötsaker ganska många gånger den här veckan – är jag mycket friskare nu då än innan?

Summan av kardemumman:

Frisk för mig handlar inte längre att tänka eller analysera så mycket huruvida jag är frisk eller inte.

Detta är i sig rätt logiskt för ju längre jag har kommit desto mindre skäl har jag ju faktiskt att fundera över det. För till vilken nytta då?

Äter man, så äter man ju, om ni förstår..?

Jag skulle kunna skriva minst 10 st olika inlägg om det här med att bli frisk, själva friskutvecklingen, etc. men det får bli en annan gång. Tycker det räcker så här men det finns många andra vinklar att ta upp i det här.

Tack än en gång för att ni är ni och har velat följa min resa under de här 1,5 åren.

Vi  börjar närma oss slutdestinationen, mina vänner…

Mat, Självhjälp

Det kan hända dig

Vill tacka för alla fantastiskt härliga kommentarer till gårdagens inlägg: Den kom

Ni som undrade hur jag känner just nu kan jag bara säga en enda sak – SANN GLÄDJE!

Jag har blivit ”friskförklarad” så många gånger förr men lustigt nog har jag ändå aldrig kommit så långt som idag. Dels såklart tack vare det som hände igår men framförallt i den viktiga kombination med att allting bara känns så himla rätt.

Det här är jag.

Under svälten levde jag konstant med dubbla känslor. Det fanns många sidor av sjukdomen som jag mer eller mindre tyckte om men samtidigt gick jag alltid runt med en längtan efter att få vara ”normal” eller frisk som alla andra människor.

Svårt att beskriva den tillfredställelse som nu har infunnit sig här hos mig. Jag har ju fanken gjort det här helt själv.

På egen hand.

My brain.

My inner strength.

My mind.

Mitt fantastiska psyke som är så starkt att det nästan blev min egen död. Idag har jag lärt mig att hantera det och kan kanalisera all den härliga energi som det pumpar ut i kroppen på mig.

Ingen annan har ändrat min inställning till att vilja bli frisk.

Jag gick länge runt och trodde att frisk är något alla blir med tiden. Men efter nästan åtta år upptäckte jag att så inte var fallet.

En mycket klok person upplyste mig häromdagen att det absolut svåraste en människa kan göra är att  förändra sitt eget beteende.

Förmodligen är det just därför som tillfredsställelsen blir så stark när man väl klarar sig ur sjukdomen…?

Förr blev jag hög på känslan av att vara nyttig, äta ”ren” och fettsnål mat samt träna mycket.

Idag blir jag lika hög på att ta hand om mig själv. Vilket jag aldrig trodde!

Men det ger faktiskt en kick att jag själv väljer att vara noga med att se till min kropps behov.

Äta ordentligt. Prata med människor. Regelbundet fylla på mitt Måbra-konto (Vem eller vilka saker ger positiv energi?). Röra på mig. Uppleva saker. Värma ansiktet i solen. Iaktta människors sociala samspel. Vara med i debatten. Ta del av allt som hängder runtom kring mig.

Min filosofi när det gäller att bli frisk från ätstörningar grundar sig på att jag tror att många gör friskprocessen svårare än vad den kanske egentligen är.

För mig började det med en testvecka.

Jag fixade inte en ny lång transportsträcka med en osäker förare mot en okänd destination.

Den här gången valde jag att själv sitta vid ratten och ratta bussen själv. Även fast att allt inte blev 100 % rätt från början så är det trots allt slutet som räknas.

Kanske är din friskprocess faktiskt närmare dig än vad du tror?

Det tror i alla fall jag.

Testa en vecka och se vad som händer.

Låtsas att du lever i en drömvärld en vecka. I en värld som du länge har längtat efter. Där du äter vad du vill och regelbundet. Det vill säga på ett sätt som du tänker att du bygger en fungerande vardag på och en livsstil som ska räcka i minst 60 år till. Undvik matförbud och regler. Träna inget.

Prova! Du har inget att förlora.

Kom ihåg att du kan alltid välja ätstörningen igen om du skulle tycka att det friska livet inte passar dig.

Men ge det friska en chans innan du säger nej!

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Svar på era frågor

Nu är det äntligen dags att svara på lite frågor! Är medveten om att det är en del som jag har missat den sista tiden…

Håll till godo!

Blir alldeles tårögd här… Så starkt och bra gjort! Jag vet hur svårt det är.

Jag ”tvingar” mig själv att ta promenader varje dag för annars är jag inte värd mat.

Är inte långa promenader i flera timmar. En timma om dagen. Är det för mycket?

Jag har 18 i bmi. Inte så underviktig. Får träna och det skapar ångest bara tanken på att jag FÅR tränam men väljer att inte göra det för jag orkar inte. Känner mig lat o dålig. Promenader mår jag bra av men orkar inte med detta tvång. Önskar jag tyckte om mig själv lika mycket oavsett träning el inte.

Men promenader räknas väl inte som träning???”

Åh, dessa förrädiska promenader!

Jag testade själv för flera år sedan att försöka lämna äs samtidigt som jag fortsatte med promenaderna. Det funkade inte. Tyckte inte det räknades som träning men det spelar ingen roll vad man räknar det som. Det är ett tvång och en del av sjukdomen som man mår psykiskt dåligt över om man inte får utöva det. Promenader var därför för mig ett destruktivt beteende. Om promenaden bara är något som du ska få överstökat för att få lugn i sinnet efteråt är det fel, tycker jag.

Du har svaret själv. Du säger själv att du inte orkar med detta tvång.

Hur ser du på ditt liv? Vill du fortsätta promenera dessa ångestfylllda promenader livet ut? När du är 30 år? När du är 50? Funkar det med ev. familj och partner? Vad händer i så fall med din spontanitet, lust och livsglädje? Är det verkligen en hållbar livsstill att promenera varje dag för att hålla ångesten borta?

Jag jobbar som du och många av dina andra läsare för att bli helt frisk från en ätstörning.
Jag har kommit ganska långt, men det finns vissa livsmedel som fortfarande känns svåra.
Jag kan äta på restaurang och bryr mig då inte jättemycket om vad maten innehåller, men det är tuffare när jag ska laga mat själv.

Jag tänkte höra med dig hur du gör.

T.ex. när du använder creme fraiche i din matlagning, använder du då den med 34% fetthalt?

Jag har länge funderat på vad som är ”normalt” och vågar inte riktigt lita på mina föräldrar.
Jag förstår att folk gör olika, men jag skulle gärna vilja höra vad du tycker/tänker om det eftersom du är/har varit i samma situation.

Jag är ju ingen dietist eller kostexpert på det sättet men vad som har funkat för mig har varit att under min sjukdomstid åt jag alltid filtrerad lättyoghurt till allt. Vilket man blir väldigt less på så fort man inser att det finns ett liv utanför äs… Dock när jag väl kickstartade igång en ny fas i friskutvecklingen tog jag klivet till gräddfil och lätt creme fraiche (15 %). De är rätt standard i mitt kylskåp idag men ibland tycker jag det är gott att använda den med 34 %, beroende på vad jag ska ha den till. T ex har jag haft blodpudding i veckan och då tyckte jag standard creme fraichen gjorde sig bättre som tillbehör ihop med lingonen. Jag tycker du ska testa lite olika sorter och själv komma fram till vad du trivs med.

Använd ditt smaksinne, mat är fantasiskt roligt så fort du tillåter dig att leka med den och upptäcka själv!

… tillåter jag mig nu att äta mer normal mat och tom fett.

Men det är svårt, det som nu händer är att jag tycker mat är så himla gott och jag är helt fokuserad på att få äta. Det är som att min kropp har vaknat till och nu vill ha mer fett och kolhydrater.

Jag gissar att det har något med att ha levt på svältnivå med enorm fettbrist och total kontroll i över 10 år att göra? Jag vet bara inte hur jag skall hantera min situation då jag nu tillåter mig att äta, men tycker jag äter för mycket och får därmed mycket ångest och känner mig tjock – översättning, jag börjar närma mig BMI 19. Tänk om jag bara kommer gå upp och upp i vikt?

Jag vet inte hur jag ska tolka min kropp, vad vill den ha?

Är det överätning/hetsätning som ligger bakom sugen på mat? eller är det kroppen som behöver det? Ska jag tillåta mig själv att äta när jag är sugen? Hunger vet jag knappt vad det är så jag tror det är sugen som styr, men jag vet inte vad som är vad. Jag litar inte på min hjärmas signaler.

Hur hanterade du viktuppgången? Kunde du särsklija vad din kropp verkligen ville ha och vad som var din ”hjärna” som spelade ett spratt?

Jag känner igen mig i det du skriver om ”jag är helt fokuserad på att äta”. Så var det länge när jag väl tillät mig mat igen. Men det är helt naturligt, något annat vore väl konstigt? Om kroppen har svultit så länge är det klart att hjärnan nästan får en chock när man väl tillåter sig mat igen. Lite som Va är det sant? Får jag verkligen mat nu? På riktigt?!

Och svaret på överätning är solklart JA. Det har blivit många gånger som jag inte fattat vem det är egentligen som skriker efter mat i mig: Är det hjärnan, kroppen, själen, någon brist eller sug eller bara en frestelse?!

Det som jag har lärt mig efter alla turer och tagit med mig är framförallt allt att strunta i att analysera det hela så mycket. Låt det ske.

Efter alla turer som har varit har jag insett att kroppen är alldeles för kemisk och komplicerad för att jag som lekman ska kunna bedöma dess beteende utifrån vad den signalerar att jag ska stoppa i munnen. Den reparerar, bygger upp, städar och fixar så mycket att jag omöjligt kan säga varför?

En sak som jag har märkt är att ju längre tid (nu pratar vi flera månader!) som jag har ätit regelbundet, tillräckligt och kombinerat kostcirkelns alla delar vid samma måltid desto mer sällan infaller överätningarna. Idag är det mycket mer ovanligt att jag får plötsliga sug eller blir akuthungrig på konstiga tider. Om jag blir det beror det på att jag ätit för lite under dagen och då tar kroppen igen det med råge. Detta slår aldrig fel och nu för tiden bara accepterar jag att det är en del i min fortsatta friskutveckling.

Precis som vem som helst som äter för lite blir man ju svinhungrig framåt kvällen. Därför kan det vara bra att försöka att inte tänka så mycket på om det är vanlig hunger eller någon slags brist man har.

Bara ät, det är enda sättet att få lugn och ro i både kropp och själ.

Mat, Självhjälp

Viktigt – BLI den du vill!

Ett av mina nya favoritprogram är Jakten på lyckan med Hanna Hellquist.

I det senaste avsnittet intervjuar hon Mark Levengood och då säger han exakt det som har varit ledorden genom hela min friskprocess.

Mark pratar om sin amerikanska vän som hade bott i Sverige på 80-talet. De bestående minnena som amerikanen har från Sverige var att alla svenskar hade varit så otroligt upptagna med att försöka hitta sig själva.

Vem är jag egentligen?

Och exakt de här tankarna surrade konstant även i mitt eget huvud under alla de år som jag förgäves och utan framgång försökte bli frisk. Minst 1 gång varje dag grubblade jag på varför allt hade blivit som det hade blivit.

Varför hade just jag blivit ätstörd? Och vem var jag egentligen?

Varför, varför och återigen varför…?!

Mark frågar sin vän hur man gör i Amerika.

Vännen replikerar att amerikaner inte lägger ner energi på att försöka ta reda på vem man är. Istället ligger allt fokus på:

Vem man SKULLE VILJA VARA?

Så har även jag tänkt genom hela min viktuppgång och friskutveckling.

Hur vill jag att mitt liv ska se ut om några år?

Vad ser en givande vardag ut för mig?

Vilka är mina guldkorn? Vad uppskattar jag?

Vad vill jag ska ingå i en frisk livsstil som jag ska leva med livet ut?

Vad får mig att le? Skratta? Njuta?

Vad får mig att se fram emot en ny dag när jag vaknar?

En del saker finns nedskrivet och andra har jag färskt i minnet.

Exempelvis hade jag under mina sjukdomsår en enorm längtan efter att en dag kunna äta och fika ute på stan utan ångest och oro.

Jag läste ofta och hörde om folk som träffades och gjorde affärer ute på stans mest creddiga restauranger och caféer.

I morse slog det mig att det faktiskt går.

Det går att lyckas. Jag har lyckats.

Idag befinner jag mig exakt där jag för 1,5 år sedan i tanken hade föreställt mig att jag skulle vilja vara.

Sakta håller jag på att utvecklas och förvandlas till den personen som jag vill vara. Skit samma vem jag var under alla mina svältår, det är ointressant.

Det viktigaste är vad som kommer efteråt, eller hur?

Tidigt i morse slank jag förbi Saturnus för att köpa med mig några av caféets populära kanelbullar upp till kontoret.

När jag stod i kön och väntade på min tur så passade jag på att se mig omkring i lokalen.

Tända ljus. Glada munnar. Värme. Småprat. Croissanter. Laptops. Koncentrerade miner. Du och jag.

När jag lämnade fiket med min prasslande påse i famnen hade jag en varm känsla i maggropen.

Jag gör det.

Jag lever min dröm. Och är på väg precis åt rätt håll.

Jag kommer att nå dit där jag vill och befinna mig där livet ut.

Jag har slutat läsa om hur det sköna livet kan se ut för andra. Istället så deltar jag själv i det. Praktiserar dagligen!

Och då och då äter jag även bullar från Saturnus…

Livet är lyxigt!

Jag är så fruktansvärt glad och tacksam att jag inte hann bli gammal innan jag fattade det här. Vad livet går ut på.

Ta vara på åren som har du fått här på jorden.

De kan alltför snabbt ryckas ifrån dig!

Självhjälp

Live your dream

Någon kanske undrar var jag håller hus någonstans?

Just nu jobbar jag dygnet runt med en sak som jag snart hoppas kunna sjösätta.

Vet att jag har skrivit en del tidigare om diverse ”projekt” och man kan väl säga att vi närmar oss själva slutknorren på det hela.

Får gåshud av blotta tanken och härligt varma fjärilar i magen snurrar runt, runt!

En av de sista pusselbitarna till det hela fick jag på Beautiful Business Award tidigare  i veckan.

Även stipendiet från UnderbaraClara har varit en viktig nyckel till att verkligen våga ta steget till att göra det som jag brinner för.

Snart så!

Annars har min vecka bestått av lite allt möjligt.

Allt från jobb och latte på Mocco (första gången jag var där och mitt löfte till mig själv sedan jag flyttade till Sthlm är ju att testa så många olika caféer som möjligt) till en del nätverkande och förstås tennis!

Förresten, hör ni hur jag själv låter?

Det är mitt liv som jag beskriver ovanför.

Mitt liv.

Jag som inte hade något liv så sent som i somras.

Jag har fortfarande stora problem att på riktigt fatta det här.

Jag lever idag mitt liv som jag själv har byggt upp, helt från grunden.

Sakta men säkert har jag orkat pussla ihop grundläggande viktiga bitar för att kunna forma det liv som jag vill leva.

Det liv som passar just mig.

Jag har slutat att fly så fort sociala sammanhang eventuellt kan komma att innebära någon slags mat (man kan ju aldrig vara helt säker…).

Och kanske viktigast av allt: Sakta går jag från mitt sociala utanförskap till hitta nya vänner.

Jag har i flera år med egna ögon bevittnat, dokumenterat och själv varit en stor del av en livsfarlig psykisk sjukdom.

Och jag har bevisat att det går att ta sig ur den.

Samma starka mentalitet som höll på att kosta mig livet använde jag istället till att ta mig tillbaka.

Jag har på egen hand identifierat och praktiserat verktygen som behövs.

Det tog visserligen hela åtta år av mitt liv men det spelar mindre roll. Huvudsaken är att jag nu förhoppningsvis har MINST 50 st härliga och friska år framför mig att se fram emot.

Jag är nyförlöst, sprallig och full i fan.

… och jag ler igen, med ögonen!

Självhjälp

Hellre att än hur

Igår kväll gjorde jag något som aldrig någonsin gjort tidigare.

Bestämde mig för att börja bryta mot nya saker som förr tagit emot något alldeles fruktansvärt.

Dags att utveckla mig som person. Kliva framåt.

Ni känner säkert igen den där känslan att man helst vill ha kontroll?

En anorektiker vill gärna kontrollera maten men det finns något mycket djupare än så. Matkontrollen är bara toppen av isberget.

Kontrollbehovet är en del av ens personlighet.

Det är både en tillgång och en styrka men om man inte lär sig hantera och leva med ett starkt kontrollbehov så går man miste om mycket här i livet.

Så är det.

Tillbaka till min kväll igår. Jag beslöt mig att sluta leva så svårt. Börja ta genvägar när det går, kanske till och med fuska lite ibland. I alla fall när det inte märks.

Denna livsfilosofin är rätt enkelt egentligen om man bara låter sig smittas ner av personer i sin omgivning som regelbundet praktiserar detta i sina egna liv.

Då är steget till att våga testa själv inte särskilt långt borta.

Igår blev jag nyttigt medveten om att:

Kaos gör inte ont.

Efter en sen middag var jag så trött att jag inte ens (?) orkade diska upp efter oss.

Med andra ord staplade jag kastruller, pannor, tallrikar, bestick, glas, m.m. i en enda stor hög. Det tog emot men efter en snabb blick på alla tekoppar och kladdiga glasskålar bestämde jag mig även för att inget skulle bli värre bara för att jag valde att blåsa ut alla ljusen, hoppa i pyjamsen och kasta mig i sängen.

Väckarklockans självlysande siffror visade 00:02.

Somnade efter fem minuter.

När jag återigen vände blicken mot klockan var hon över elva.

Ingen skada skedd!

Idag var med andra ord första dagen sedan jag bott själv (cirka 5-6 år) som jag vaknade upp och möttes av DISK på köksbänken.

Ja, ett rent kaos skulle jag dramatiskt ha svarat om ni hade frågat mig för några år sedan.

Idag kändes ingenting. Eller jo förresten, det kändes sunt.

Sunt att jag sakta, sakta har börjat bygga mig ett nytt liv. Helt från grunden.

Det är därför ingen underdrift att jag känner mig som en helt ny människa. Ren. Men inte som i anorexins felaktiga och förvrängda definition av renlighet.

Jag står utan de kladdiga och trassliga tankarna. I alla fall för det mesta. Inget som skärmar av och blixtsnabbt säger nej.

Det finns spelrum i mitt huvud – högt i tak med ståtligt nymålade vita väggar!

I veckan har hunnit med att träffa folk, äta ute, haft kul på jobbet, testat på att sjunga i kör för första gången,  sprungit i skogen och ringt ett samtal som jag länge oroat mig för.

Och vet ni vad som händer?

För första gången i mitt liv ligger det på mitt köksgolv ett gigantiskt berg av kläder som måste tvättas. Helst nu. Genast.

Jag borde egentligen dammsuga och mina lakan var pinsamt längesedan som jag körde i tvätten sist.

Jag har heller inte, fortfarande inte, lärt mig att köpa mindre frukt och grönsaker. Så därför ruttnar dem bort…

Plötsligt fattar jag vad folk menar när de säger att de inte hinner med. Att de inte har tid.

Tidigare har jag nämligen alltid hunnit med alla sådana där tråkiga hemmasaker. Eftersom jag alltid varit hemma mycket och medveten isolerat mig är det klart att det inte är speciellt svårt att få tid över till att städa, fixa hemma, koka sina egna bönor, förebereda inför veckan, tvätta, gå ut med soporna, etc.

Det är en plötslig lyx att få fylla mitt huvud med friska saker.

Det är lyx att äntligen få uppleva allt det som jag drömt om.

För jag har kämpat på väldigt hårt, väldigt länge!

Det är därför en lyx att äntligen känna att det faktiskt kommer att lösa sig till hundra procent – ja även för mig!

Tack för att ni fortsätter att följa min resa och glöm aldrig bort:

Hellre att än hur…

(Emma Pihl)

Mat, Självhjälp

Vad händer efter anorexin?

Jag fick en fråga på mailen som fick mig att tänka på inlägget som jag skrev igår: Är du så smart som du tror?

Hanna frågar:

Vad är det bästa som du hittills har upplevt efter att ha lämnat anorexin?

Först och främst tror jag att det säkert är väldigt individuellt vilka steg som man uppskattar mest i friskprocessen.

Men för mig är det utan tvekan allt som jag lyfte fram i inlägget igår, dvs att min riktiga personlighet lyser igenom igen och att jag därmed slipper känna att delar av min personlighet saknas / sover.

Mina vackraste personlighetdrag, allt det där som karaktäriserar mig, fullkomligen strålar nu för tiden. Jag inte bara ser det på personer som jag möter utan jag kan känna det själv!

Förutom ovanstående så är det förstås en himla massa andra saker men som kan vara lite knepiga att komma på så här på rak arm men som jag uppskattar vid olika tillfällen under en vecka.

Det kan vara att med glädje vara den som tar med fika och bjuder jobbet på…

Eller längta efter nästa tennislektion för att kunna få slipa ännu lite mer på servern…

Uppskatta min starka bena när de bär mig fram i trängseln på jakt efter den sista tunnelbanevagnen…

Känna att stress och människors negativa energi inte berör mig ett dugg så länge jag ser till att äta regelbundet, varierat och tillräckligt…

Vara den som tar initiativet till att träffa nya vänner och sy ihop aktiviteterna…

Läsa en bok eller se en film och efteråt faktiskt kunna komma ihåg vad jag har läst / sett för något…

Sätta upp målstolpar i livet som jag ser fram emot att få bocka av, år för år…!

Att känna mig stark, snygg och säker på mig själv när jag rör mig ensam i en lokal där jag vet att allas blickar är riktade mot mig (ja, trots att min skjorta är storlek 38:a!).

Vara tacksam att jag stark nog att fyra av en riktigt hård forhand smash.

Inte få panik när jag glömmer lunchlådan hemma utan istället låter lunchen blir ett överraskningsmoment i form av att kollegan köper med lunch till oss eller tillsammans går ut för en lunch på stan.

Detta var några exempel som jag kommer på just nu.

Trevlig kväll allihopa!

Mat, Självhjälp

Är du så smart som du tror?

Idag vill jag hylla det extra utrymmet som uppkommer i hjärnan när du drar ner på din oro och planering för mat och träning.

Det vill säga att ju större del av ätstörningen som du arbetar bort kommer nästan omedelbart medföra att du blir mycket bättre på att fokusera och vara närvarande.

Ett exempel:

Med rutiner som frukost, lunch, middag och mellanmål så behöver jag idag inte längre tänka på om, ifall och kanske – utan jag bara gör!

På det viset kan jag t ex istället koncentrera mig på att vara glad och fokusera all min energi på de första personerna som jag möter direkt när jag slår upp dörrarna till kontoret på morgonen.

Istället för att känna mig trött, hungrig och smågrinig (som för övrigt de flesta människor med oregelbundna matvanor känner sig, dvs ej bara med ätstörningar) har jag ny fräsch energi och en bra nivå på blodsockret.

Det är en bra start på dagen då jag på såvis har sett till att min hjärna har tillräckligt med bränsle för att i sin tur ha lust att vilja formulera en glad hälsning eller gärna följdfrågor kring hur min kollegas morgon har varit hittills.

Är jag riktigt på bettet tar jag såklart upp tråden där vårt samtal slutade dagen före och är på riktigt intresserad av hur det gick på fotbollen efter jobbet eller om personen hann med tåget som han / hon rusade iväg till igår.

Livet blir så mycket enklare (och roligare!) när man bara gör!

Jag känner mig plötsligt uppskattad sedan jag började äta regelbundna måltider. Och misstolka inte det här nu, jag är fortfarande samma person som innan men maten gör att mina allra vackraste personlighetsdrag kommer fram.

Jag blommar!

Helt enkelt alla de egenskaper som jag är allra mest stolt över (dvs att vara just Anna) står i full blom när jag äter varierat, tillräckligt och regelbundet.

Jag är säker på att även du som läser det här innerst inne vet exakt hur du egentligen vill vara eller att du ofta känner dig missuppfattad av din omgivning?

Att dina ”rätta” personlighetsdrag aldrig riktigt tycks komma fram?

Och de gånger som du faktiskt tillåter dig att släppa på kontrollen och äta som du vill så upptäcker du plötsligt hur sjukt trevlig du egentligen är? Kanske till och med nästan ett socialt geni?!

Regelbunden och tillräcklig mängd mat från kostcirkelns alla delar löser det här automatiskt åt dig.

Jag har nämligen själv aldrig aktivt behövt tänka på att bara för att jag har börjat äta igen så ska jag minsann anstränga mig att verkligen bli gladare, spontanskratta oftare och högt, skoja mer med folk, sjunga med när det kommer en bra låt på radion, sträcka på mig, skratta med ögonen, ställa följdfrågor och vara intresserad av deras svar, erbjuda min hjälp till personer som ser lost ut i tunnelbanan, ryta åt folk som smyger sig före i kön på ICA, ställa krav, vara mer nyfiken, våga göra fler fel, bli mer prestigelös, söka närhet, ge mer kärlek och våga vara nära människor som jag tycker om.

Inget av ovanstående är något som jag behövt tänka extra på att jag ska börja göra mer av – allt har bara kommit av sig självt! Högst naturligt.

Så.

Nu återstår endast en fråga:

Hur fokuserad är du?