Mat, Självhjälp, Träning

Äta mer och träna noll, funkar det ?

Hur gör man egentligen för att få ordning på maten igen?

Och är det verkligen möjligt att samtidigt sluta träna utan att förvandlas till en stor val?

Natalie undrar:

”Mitt namn är Natalie och jag var just inne på din blogg och läste. Det är så härligt att läsa om folk som är på rätt håll i livet!

Jag drabbades själv av anorexia för ett tag sedan och går nu på behandling på dagvård.

Jag är på bättringsvägen, men det är fruktansvärt tufft.

Jag var också och är en person som älskar att träna, men tyvär för mkt. Just nu har jag träningsförbud men det är mycket svårt att hålla…

Vi lär oss också nu att äta 6 gånger om dagen som faktiskt är normalt. Jag vill kunna leva ett normalt liv sen utan ”träningstvång”, men jag är så rädd för att sluta. Man har ju så konstiga tankar om allt.

Jag tänkte bara undra om du har tid, vilja och svar på detta med mat och träning?

Och om det är okej att kunna träna mindre utan att bli ” tjock”….

Med vänliga hälsningar Natalie”

Nyckeln – enligt mig –  till att bygga en stabil grund (en hållbar livsstil) som ska räcka livet ut är att helt sluta upp att träna en längre period. Jag skulle aldrig i livet ha fixat att komma så här långt om jag inte helt slutade med träningen ett tag (inte bara några dagar utan flera veckor, är du mycket underviktig eller svårt ätstörd tror jag minst sex månaders träningspaus är att rekommendera).

Så länge man tränar när man fortfarande är sjuk är det svårt att våga ”smutsa” ner sin kropp och välja annan än ”helnyttig” mat. Många känner nog igen sig i att hellre vilja äta saker som sallad, keso, kyckling och bönor hellre än en pizza efter träningen eftersom man vill känna sig ren. Ett litet extremt exempel kanske men jag tror ändå att ni förstår hur jag menar..?

Så varför göra det svårare än nödvändigt för sig själv? Det blir lättare att skaffa sig en ”skit samma-mentalitet” när man släpper på träningskontrollen.

När jag skulle bli kvitt mitt träningsmissbruk var jag helt träningsfri i cirka 5-6 månader till att börja med.

Under den perioden trodde jag helt seriöst att jag aldrig mer skulle vilja träna i hela mitt liv. Jag var så trött på allt som hade med träning att göra!

Jag tänkte iof att jag skulle bli ful, förslappad och det skulle bli ett helvete att få tillbaka till min ”topp” kondition, etcetera. Men efter ett halvår som träningsfri testade jag för första gången på en träningsform som inte gick ut på att bränna kalorier (Bodybalance och Sats Flow) och det blev en skön kontrast mot mitt aktivitetslösa liv. Därefter dröjde det ett tag innan jag rörde på mig kontinuerligt igen. Jag började promenera och inte förrän efter cirka totalt 9-10 månader började jag på riktigt längta efter en joggingtur i skogen (våren 2010).

Med andra ord tränade jag så gott som ingenting på nästan total tre kvartal och detta gjorde att jag kunde fokusera på att lära mig äta och slappna av. Ingenting skumt hände med min kropp, jag blev ingen förslappad person. Jag lärde mig att det är oerhört nyttigt att inte göra någonting.

Inte träna och inte promenera (viktigt med promenadförbud i början för tvångspromenaderna är lika djävulska som ett tungt träningsmissbruk!)

Efter ett tag lovar jag att träningsförbudet kommer kännas som en slags ”befrielse” (en ursäkt att inte få träna!) och en stark röst mot anorexin när sjukdomen vill tvinga ut dig ut i regn och blåst.

Du vet att du alltid kan börja träna igen när du är frisk…?

Det kan ingen någonsin ta ifrån dig.

När du når en högre, nästan frisk vikt, kanske du till och med längtar efter och uppskattar träningen på ett helt annat sätt än som ätstörd.

Jag tränade enbart för att bränna kalorier. Inget annat betydde något.

Folk som var passionerade löpare trodde jag ljög när de hävdade att det älskade att springa. Visst älskade jag också känslan efter träningen men själva träningen var aldrig ett dugg kul, endast plågsam.

Idag känner jag annorlunda inför träningsbiten. Förr såg jag träningen något som jag bara ”skulle ha gjort/avklarat” under dagen, den var bara något som ”måste” göras. Idag tänker jag inte alls så och detta är en helt ny känsla i min kropp.

Numera springer jag cirka 1-2 ggr i veckan och jag har inga dagar som jag alltid springer på utan det är helt och hållet dagsformen som avgör hur trött jag är efter jobbet. Är det en sak som jag har lärt mig så är det att jag aldrig mer kommer träna bara för att få det överstökat.

Nej, när jag ger mig ut och springer tänker jag inte på vad jag ska göra efter löpturen. För en gång skull kan jag njuta under tiden som jag springer och inte bara av känslan efteråt. Vet inte om ni förstår för det är rätt svårt att beskriva det här… Själv trodde jag som träningsmissbrukare att folk bluffade när de påstod att de visst njöt av sjävla träningen och inte bara av känslan av att vara ”ren” och ha gjort något duktigt.  Men så behöver det alltså inte alls vara!

Som sagt, idag uppskattar jag själva löpturen lika mycket som känslan efteråt. Jag tänker inte att löpingen bara är ett moment som måste göras utan när jag springer finns bara jag och naturen. Jag har inga bestämda dagar som jag alltid springer på utan jag springer enbart när jag verkligen är sugen. Ofta rör det sig om cirka 1-2 dagar i veckan men det är inte alls ovanligt att det inte blir något alls utan isf bara kortare promenader till bussen eller liknande.

Jag trodde aldrig att löpning kunde vara mindfulness men det har det verkligen blivit för mig. Löpning har verkligen blivit ”min grej” och det trodde jag aldrig. Dock ska den ske i naturen, långt bort från kalori- och distansmätare, etcetera!

Så oroa dig inte för petitesser som att du tex får en lång sträcka tillbaka när och om du vill börja träna igen sen.

Visst kan man inte förvänta sig att man ska vara i samma konditon som när man var på topp men jag tycker hela processen att ”komma tillbaka” har varit högst intessant och spännande att se kroppen som långsamt, långsamt blir starkare igen.

Men som sagt, en förutsättning för nyttig och icke-tvångsrelaterad träning hänger på att först få maten att fungerar för en.

Kom ihåg att det är mer regel än undantag att de flesta människor omkring dig både har smör på mackan, äter bullar, använder salladsdressing och äter potatisgratäng gjord på äkta vispgrädde. Många tränar heller aldrig eller saknar helt kontinuitet.

Ändå har de flesta faktiskt rätt fina kroppar och friska BMI.

Och bäst av allt, de har inget kaos i hjärnan!

Du är inget undantag och det kommer du också att märka när du vågar testa att förbli träningsfri ett tag. Men så länge du fortsätter att fuska med träningsförbudet kommer även maten kännas tuff, det är iaf min erfarenhet.

Ledsen för sent svar men ville se till att svara dig ordentligt.

/Anna

Mat, Träning

F.d träningsmissbrukaren ”tränar” igen

Gud vad roligt det var med Afrodansen igår!

Hade helt glömt bort hur det känns när hela kroppen studsar runt, rumpan skakar loss och höfterna rullar.

Annars den motionen jag haft under sommar har varit simning 1-2 ggr/veckan så det var roligt med något annorlunda.

Två tankar som slog mig under danspasset:

1. Vad roligt det blir att träna så fort man äter mellanmål FÖRE passet (förr tränade jag alltid på tom mage, fattar verkligen inte hur dum man får bli?!)

2. Träning blir kul när man vet att man inte måste tvångspringa ytterligare 1 mil efter danspasset…

Äter man ordentligt och är noga med att inte trappa upp sin träning utan nöjer sig med en normal träningsnivå (jag måste vara stenhård mot mig själv och verkligen alltid tänka på varför jag går och tränar och bara gå när jag verkligen vill!) tror jag ingen är dömd till att förbli träningsmissbrukare livet ut.

Träningen går att hantera, men det krävs att du är ärlig mot dig själv och aldrig går dit för att bränna kalorier. Det är grundregeln och så länge jag håller mig till den tror jag det kommer gå som en dans att hantera mitt f.d träningsberoende.

Ovanstående två punkter är helt nya vanor för mig och egentligen inga stora ”wow-upplevelser” för någon. De bygger på sunft förnuft och är inget hokus pokus.

För mig som alltid gjort allting så svårt för mig själv är de här två grundreglerna riktiga uppenbarelser. Träning kan vara roligt och inte bara plågsamt som jag har upplevt den innan.

Förra året trodde jag på allvar att jag aldrig skulle vilja sätta min fot i en träningslokal igen. Vilken tur att det går att ändra sig…

Så länge jag checkar av ovanstående punkter vandrar inte tankarna i väg under passet. Istället kan jag vara här och nu. Bli ett med dansen utan något som gnager och stör.

Med en lagom blodsockerkurva och mättad mage slipper jag under passet tänka på vad och när jag ska äta efteråt. Heller inga orande tankar på  hur långt jag kommer att palla springa på löpbandet i gymmet efteråt.

Lugn och ro. Mindfulness, det går att åstakomma.

Även när trummorna dånar som högst i lokalen och dina barfota fötter smattrar mot golvet. Ja, även då är det möjligt att känna lugn.

Så länge du är lugn i dig själv är det mycket enklare att hantera kalabalik omkring dig och en stressig tillvaro.

Mat är inte lösningen på allt, men på väldigt mycket!

Träning

Min kropp är ingen maskin


Jag är ingen robot. Jag är faktiskt inte det!

Märkligt nog är jag förbannat glad över att äntligen ha insett detta.

Jag är en människa, en helt vanlig människa som alla andra på den här jorden. Av kött, muskler, fett och blod.

Ingen annan kräver av sin kropp att den ska orka leva ett helt liv på ett konstant energiunderskott. Så varför ska då jag göra det?!

Efter ett år som träningsfri har jag äntligen fått bevisat en sak, jag är inte dömd att vara träningsmissbrukare livet ut. Det går faktiskt att hitta tillbaka till en livsstil där man äter för att orka träna. Träning kan faktiskt vara riktigt roligt och helt utan tvång. Det ÄR möjligt, jag har fattat det. nu.

Dagen före jag startade Vägen från 37 kg hade jag i vanlig ordning bränt av runt 700 kalorier. En av mina morgonrutiner var att spinna ca 1,5 h före frukost. Så hade jag börjat i princip alla dagar de senaste 700 dagarna.

Jag hade ofta tänkt att jag skulle dra ner på träningen, helgerna borde jag ju kunna hålla träningsfria.

Det blev aldrig så.

Om det någon gång mot förmodan visade sig att jag var tvungen till att hoppa över träningen så såg jag alltid till att äta mindre den dagen. Jag hade en ständigt pågående kalkylator i huvudet. Den var superskicklig på att hålla ordning på uttag (träning) och insättning (mat=kalorier).

Marginaler var viktigt och dem skaffade jag genom att träna eller svälta. På så vis hade jag alltid kontroll.

Jag var helt övertygad om att den dagen som jag la av med träningen skulle min vikt skena iväg. Jag skulle förvandlas till en stor, klumpig, plufsig och osmidig degklump. Bli en hemsk människa. Ja usch, vidrig helt enkelt.

Men på slutet så orkade varken min kropp eller psyke med längre. Helt ärligt, ibland trodde jag att var på väg att bli komplett galen. Mina tankar var så sjuka, så trassliga och så klibbiga. Och ingen visste om min hemlighet. Ingen.

Cykelsadeln skav plötsligt in i rumpbenet på mig så jag var helt enkelt tvungen att cykla på dubbla lager med handdukar.

Jag sov oroligt, svimmade ofta, hade konstant dödsångest och var livrädd för i princip all mat utan vattnig sallad, gurka och tomat.

Men dagen som jag äntligen la av var jag mentalt förberedd. Extremt förberedd. Jag skulle aldrig träna mer. Aldrig någonsin.

Jag hatade skiten, det fanns ingen glädje kvar alls.

Jag sa till mig själv att om jag någonsin ska lyckas få ordning på maten och bli kvitt mina ÄS kan jag inte hålla på att ständigt försöka kontrollera den genom att träna. För att lyckas ordna upp maten, börja äta minst fem mål per dag, varierat, tillsätta fett i maten och börja fika och våga äta choklad när jag kände för det då skulle det aldrig fungera om jag valde att fortsätta träna.

Det svåraste var dagen fram tills att jag tog beslutet. Efter det har det gått som en dans, betydligt enklare än jag trodde.

Första gången jag gick tillbaka till gymmet var i februari 2010, då provtränade jag fem gånger men struntade i gamla trygga klasser som spinning och annan högintensiv träning. Istället hittade jag några nya klasser som jag verkligen föll pladask för; Flow, Body Balance och afrodans

När veckan var slut köpte jag inget nytt gymkort. Jag ville vänta ett tag till. Jag skulle alltid kunna börja träna när jag ville i framtiden men i vintras behövde jag fortfarande fokusera på att öva, öva och öva på maten. Träningen fick vänta, det var ingen brådska.

I april fick vi en riktig värmebölja och folk blev som galna, började vara utomhus, promenera, leka, ja en del t.o.m solade. Jag fick en oerhörd lust att testa på att jogga.  Då hade det gått över åtta månader sedan jag hade tränat kondition sist och jag var därför noga med att inte springa en slinga som jag hade koll på gamla rekord och distanser.

Istället lovade jag mig själv att så fort jag tyckte det blev jobbigt eller flåsigt så skulle jag gå. Huvudsaken var att jag fick vara ute i solen och njuta av den friska vårluften som alla andra.

Jag minns fortfarande endorfinerna från första löpturen. Joggingen gick varken särskilt snabbt och det blev inte särskilt långt heller.

Men omgivningarna – miljön – som jag hade valt för rundturen var fantastiska och jag stannade ofta, tog pauser, promenerade och satte mig på klippor emellanåt för att bara pusta ut och insupa hela landskapet. För första gången på flera år kände jag sann träningsglädje.

Träningsglädjen fanns! Den fanns på riktigt! Jag upplevde den där och då! Jag hade aldrig förr sprungit så långsamt och så få km. Ändå var det som att jag precis hade gjort mitt livs bästa lopp någonsin.

Efter apriloggen dröjde det ett par veckor tills det var dags för nästa joggrunda. Därefter reste jag till USA (ingen träning av naturliga skäl) och i juni så sprang jag sedan mellan en eller två gånger i veckan.

I juli har jag inte sprungit något alls, men däremot simmat ett par gånger i veckan. Jag saknar helt mönster och rutiner för träningen idag och jag tror att det därför som jag upplever att det är kul.

Är det torsdag och regnet står som spön i backen går jag helt enkelt inte ut. Om solen däremot lyser en ljuv sommarkväll är det som att då måste jag bara ut i spåret och få prova mina vingar bland alla andra motionärerna. Då gör jag det gärna!

Jag har från börjat haft en deal med mig själv att inte titta på klockan när jag springer, jag vet att det var särskilt viktigt för mig i början för att undvika att jag skulle känna mig värdelös. Lekfullheten och glädjen i att springa är viktig och jag är nojjig att förlora den en dag, som många andra verkar göra förr eller senare.

För en person som varit van att springa 5 kilometer på under 20 minuter, cykla minst 3 mil om dagen och simma längst av alla så har det varit enormt viktigt att jag ignorerat att jämföra mig med gamla rekord och den toppform som jag var i för ett par år sedan. På så vis har jag undvikit inre press och stress.

Det blev ett rätt långt inlägg det här, mycket att försöka sammanfatta på en gång. Men nu vet ni mycket bättre om hur träningsbiten fungerar för mig idag.

Jag svarar gärna på frågor som ni har gällande mig, träning, tvångspromenader, etcetera.

Ställ dem i kommentatorsfältet så ska jag svara när jag kan.

Mat, Självhjälp, Träning

Frågestund part 1



Här kommer svar på de första frågorna!

”Åh! Veronika bestämmer sig för att dö är finast! Men tycker än mer om elva minuter av choelo, läst den?

Nej, har inte läst den (ännu). Ska kolla nästa gång jag är i stan.

1. Hur konkret hanterade/hanterar du ev tankar o ångest när du bestämde dig för träningsförbud?  Hur klarade du att hålla ut utan att börja kompensera?

Det var inte alls svårt. När jag väl bestämde mig hade jag tänkt på det så länge och låg vaken varje natt för jag vågade inte somna för jag trodde jag skulle dö. Hade konstant dödsångest och var (och är fortfarande) livrädd att mitt hjärta har fått stora skador pga det ständigt har arbetat och fått mig att fungera på för lite energi. Fråga mig inte hur det har fungerat för det är lite som att köra en bil på för lite bensin. En gång kommer den stanna om du vägrar fylla på tanken, eller hur? Så perioderna efteråt var jag bara glad åt att jag hade lagt av 100% då slapp hjärnan ens överväga träning, det var aldrig ens ett alternativ, skulle jag fortsätta skulle jag vara död det är jag säker på. Så när maten var jobbigt harjag ätit ”nyttigare” och renare emellanåt när ångesten blivit för jobbig och det tycker jag har funkat jättebra för på så vis har jag enkelt kunnat avstå träningen och sen bara börja äta som vanligt igen när ångestdagen (dagarna) har gått över.

2 Hur ser aktiviteten ut idag? Kan du hantera tex promenader utan att det blir för mycket och i ett kompenserande syfte?

Ja, vet du, jag kan det! Promenader ca 20-30 min/dag började jag med i samband att jag testade på Body Balance för första gången i vintras. Det var då jag började känna att jag mådde väldigt bra av att röra på mig för att jag själv ville det, tills februari/januari hade jag verkligen avsmak för allt som hade med träning att göra. Jag promenerar samma längd idag men det är också all regelbunden motion jag gör och jag känner inte att jag måste ut. Förra helgen regnade det t ex konstant, då gick jag inte ut alls utan sysselsatte mig inomhus. Är det något jag aldrig kommer börja med igen är det att tvinga mig ut på de där otäcka timlånga promenader när det regnar och blåser och ingen vettig människa är ute så varför ska då jag vara det?

”Hej du underbara!
Det är sa lustigt. Har gatt och fnulat på om jag ska skaffa en våg, har inte haft nån de senaste 2 åren, och precis då, POFF, kommer ditt inlägg som ett brev på posten! Du har ju så rätt! Varför måste jag veta vad jag väger? Är ju relativt oviktigt. Och förmodligen skulle det bara stressa mig ännu mer. Att det går åt rätt håll märker jag ju, i och med det att nu nästan alla ”gamla” kläder är omöjliga att komma i. Tusen tack för att du fått mig på ”rätt köl” igen! Kramar”

Ja, skaffa ingen våg. Det ger bara onödigt jobb för din stackars hjärna. Sluta stressa den, hjärnan behöver lugn och ro. Vårda dig själv och ditt inre så mycket du bara kan. Du är värd mer.

”Det värsta är ju verkligen kläderna. Även om jag inte heller vägt mig på många månader nu så känner jag ju att jag går upp. Hur hanterar du att du inte kommer i dina gamla kläder längre? Ok ett par byxor i stl 23, det kan jag ta, för på nåt sätt så känns det som att jaha, det kanske är jävligt litet för en tjej på 1,70. Men mina fina klänningar som känns tighta, det känns värre på nåt sätt… Som att överdelar, toppar osv är hemskare. Förstår du? Hur gör/tänker du? Kram”

Jag kan hålla med om kläderna, det är mentalt jobbigt att få kvittot på att något har hänt med kroppen. Å andra sidan tänker jag samtidigt på vad alla andra i min ålder har för storlek och jag lovar ingen har stl 32 eller 34. Inte utan att de har ett svårt förhållande eller ofrisk inställning till mat och träning. Jag vet att jag också kan komma i de storlekarna men då vet jag också hur tråkigt, enformigt och inrutat mitt liv blir. Jag är hellre en fri 36:a eller 38:a och lever mitt liv och äter precis som jag vill än lever isolerad som en storlek 34:a tills den dagen jag sitter ensam på hemmet med en massa otäcka sjukdomar som jag dragit på mig pga mina mat-och träninsgproblem. Tänk på att viktuppgång inte = tjock. Jag tycker jag ser stabilare och starkare ut och inger mer respekt än som en liten sak som man lätt kan blåsa omkull. Jag tycker tjejer ska ta för sig och det är lättare att få den respekt man förtjänar med ett par storlekar större. Mitt självförtroende har ökat i takt med att vikten har gjort det, tror detta är samma för fler än bara mig?

”Mycket bra råd! har helt lagt undan vågen numera eftersom jag märkte en nedåtgående trend så fort jag ökat något.”

Ja, tror som sagt det är bra. Helst av allt inte ens ha en hemma utan ge bort den/kasta den.

”Otroligt bra tips. jag har också slutat väga mig. tog ett jävla tag att bestämma mig men nu är det så otroligt befriande! JAG BEHÖVER INTE VETA MIN VIKT!”

Hjärnan har tillräckligt med saker att fundera över. En sak mindre gör den bara gott.

Ätstörningscoach

Vårens första cykeltur!

Ett av mina mål till sommaren är att kunna ha både linnen och korta klänningar utan att jag måste dölja mig under tjocka lager av tröjor med risk för att folk annars tycker att jag ser för ”anorexia-smal” ut.

Jag tror faktiskt det är läge för det väääldigt snart!

*****

Nej, hörrni, nu har jag suttit inomhus och jobbat hela dagen och slängt avundsjuka blickar på dem som har promenerat förbi mitt fönster. Inga jackor har dem haft men däremot ett par coola solglasögon!

Det riktigt spritter i benen på mig nu och jag är SÅ SUGEN på att plugga in P1 i öronen och sätta mig tillrätta på sadeln och trampa iväg ut i solskenet innan kvällen är här. Man får ju ta tillvara på de korta soltimmarna som vi har här i Skandinavien och vara glad så länge det vackra vädret håller i sig.

Strax under 20 grader var det någon som sa att det skulle vara… Låter ju nästan för bra för att vara sant så här i mitten av april?!

Senare ikväll blir det hamburgare och klyftpotatis i soffan framför Anna Anka ikväll… ”lillelördag” som man sa förr 🙂

Tittar annars inte så mycket på TV men hennes senaste där hon söker en assistent tyckte jag var riktigt kul förra veckan och skrattade mig i genom större delen av programmet.

Må gott allihopa så hörs vi snart igen!

Kram Anna

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Min comeback på gymmet

Vägen tillbaka till ett normalt och friskt liv blir exakt så lång eller kort som du föreställer dig den. Allt sitter i ditt huvud. Om du bara vill det tillräckligt mycket kan du vara frisk i morgon. Åtminstone se till att vara en god bit på väg!

Okej, vi fortsätter på läsarfrågan och mitt svar på den igår. Jag avslutade med att berätta att jag faktiskt har gjort comeback på gymmet igen.

Anledningen till detta var att SATS körde en sån där prova-på-kampanj t.o.m februari. Jag fick testa fem gånger och passade på att välja de vita klasserna eftersom jag aldrig tidigare hade provat dem under min tid som träningsberoende. På SATS hemsida beskrivs de så här:

”Träning för dig som vill förbättra din rörlighet, balans och muskeluthållighet. Här finns klasserna med målsättning att nå harmoni i kropp och själ.”

Efter långa dagar med alltför mycket jobb i skallen har jag på riktigt upptäckt tjusningen med både Body Balance och SATS FLOW. Efter några gånger är jag frälst. Jag tycker det är KUL.

Jag vet inte om detta beror på att jag just nu är extra mottaglig för allt som sägs göra gott för en ”självläkande” människa. Eller om det beror på att klassens koordination och rörelser passar mig bra…? Eller om det är för att vår fantastiska instruktör är så himla duktig (ljuvlig stämma och otrolig inlevelse!). Eller om det är för att jag testar något nytt och gör något jag inte brukar..?

Förmodligen är det kombinationen…

Men det spelar ingen roll vad anledning är till att jag har fastnat så mycket för det här. För första gången har jag kunnat gå till ett gym utan att tänka på att jag är där för att bränna kalorier… Förstår ni?

För en gångs skull har jag lyckokänslor i magen redan innan jag sätter mig i bilen på väg till gymmet. Förr mådde jag skitdåligt innan mitt träningspass var över, det var först efteråt jag kunde njuta av känslan att jag var nyttig och hälsosam.

Med de vita klasserna är det annorlunda. Då kan jag njuta både innan, under och efter träningen. Bara jag tänker på detta blir jag helt pirrig för det är en sådan stor skillnad jämfört med hur jag resonerade förr!

Eftersom jag bara har haft 5 gånger att testa har jag inte riskerat att hamna i den där fällan som gör att man blir beroende. Om jag vill fortsätta måste jag skaffa gymkort och då är det ett nytt beslut som måste fattas.

Och det är där jag står nu… det är mars månad och jag skulle verkligen vilja fortsätta med Yogan, Flowet och Body Balance… Men helt ärligt tycker jag det är mycket pengar för att bara utnyttjas ett par gånger i veckan.

Förr var det ju annorlunda. Då tränade jag varje dag och tyckte det helt klart var värt det. Idag är jag långt ifrån lika säker. När jag jämför mina träningsdagar på gymmet då med idag känns det såklart väldigt dyrt… (vilket för övrigt är en helt annan diskussion som jag skulle vilja lyfta fram vid ett senare tillfälle; Gymmens skyhöga priser!)

En intressant iakttagelse från min sida var att under min fanatiska träningsperiod så fanns det stunder som jag verkligen avundades alla människor som hävdade att de älskade yoga och liknande lugna klasser.

”Skitsnack”, tänkte jag fördomsfullt och menade att dessa människor bara ville göra sig märkvärdiga. ”Man står ju bara där och sträcker och drar i sina leder. Så oerhört frigörande… Verkligen.”

Och jag hade ju dessutom själv ”halvtestat” dessa mystiska och konstiga klasser men tvingats avbryta halvvägs in i klassen eftersom jag inte ansåg att det var tillräckligt krävande för mig. Jag förbrände ju betydligt mer kalorier på löpbandet än att gå upp i ”Hunden” stup i kvarten. Dessutom avslutades alltid ”vilopasset” med ÄNNU MER vila genom att salen släcktes ner och vi uppmanades att sträcka ut oss på golvet.

Jag fick panik av att ligga stilla så länge och var det någon som lämnade salen precis innan vilan så kan ni ge er tusan på att den personen var jag, Fröken Kaloriträning.

Så min comeback på gymmet är egentligen inte särskilt dramatisk. Den är tillfällig och nu har det gått några veckor sedan sist vilket jag tycker är jättetråkigt men inget som ger någon ångest.

Som svar på frågan om jag är rädd för att inte kunna sluta träna om jag skulle börja med det i framtiden igen är mitt svar att jag tror att jag skulle klara det bra. Det är som du nämner Jenny samma sak med maten. ”Mat måste man ju alltid äta” och det har jag ju verkligen lyckats lära mig och tycker jag börjar bli rätt bra på att äta vad och när jag vill utan ångestkänslor.

Det handlar om att göra om och göra rätt. Jag har börjat bli kompis med maten och det är samma sak med träningen. Det är lite klyschigt när jag säger att jag måste vara vaksam på mig själv för att riskera att inte trilla dit igen. Men jag tror faktiskt att det kommer gå bra. Så länge jag lovar mig själv att jag går och tränar för att må bra tror jag det ska gå vägen.

För självklart är det bra att röra på sig även fast att jag var av en helt annan åsikt i början av min träningsfria period. Nu märker jag att efter en lång dag framför datorn, massor med telefonsamtal och annat jobbsnack så är det jätteskönt att låta kroppen få röra på sig. Jag sover bra (gör jag iofs ändå) och både kropp och själ känns lugn.

Så länge jag inte går till gymmet för att bränna kalorier så tror jag att det här ska gå lika bra som att jag har lärt mig hantera maten igen. Har även fått tips att ifall jag vill börja träna på riktigt senare så kan det vara bra att jag redan från första början berättar för gympersonalen om min tidigare träningsbakgrund. På så vis kan jag få stöd av personalen och hjälp med att veta vad som är sunt och en lagom träningsdos.

Förresten så provade jag även ett av deras danspass (dansade mycket förr) men den här gången kändes det inte lika kul längre, kanske för att koordinationen var för svår och jag tappat alltför mycket muskelmassa för att orka hänga på? Jag vet inte vad det berodde på men det spelar mindre roll.

Jag fick ju istället fyra gånger över till att upptäcka de vita klasserna.

Min fråga till er som har varit träningsberoende: Kan ni ärligt säga att ni har hittat tillbaka till gymmet utan att ni tänker på kaloriförbränning? Hur fungerar det för er? Dela gärna med er om era tankar kring det här!

Alla andras åsikter och kommentarer vill jag såklart också hemskt gärna läsa.

Må gott!

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

En gång träningsberoende – ALLTID träningsberoende?

Går det någonsin att börja träna utan att riskera ett träningsmissbruk igen?

*****

Frågorna strömmar in så vi kör väl på med några till, tycker jag.

Jenny undrar:

”Kommer du någonsin börja träna igen? En sak jag har tänkt på…

Vid de flesta missbruk slutar man ju HELT med någonting. Tex alkohol, droger. För att bli helt ren. Men vid tex matmissbruk, eller i ditt fall träningsmissbruk, så går det ju inte att helt sluta på samma sätt.

Mat måste man ju alltid äta, rätt mat i rätt mängd för att må bra. Och samma med träning, alla människor behöver ju någon slags motion/träning för att man ska må så bra som möjligt. Så hur har du tänkt angående detta?

Kommer du börja med någon lätt motionsform för att vara frisk? Är du rädd för att inte kunna sluta träna om du börjar med det i framtiden?”

Anna svarar:

När jag tog beslutet i augusti 2009 att bli helt träningsfri var jag fullständigt övertygad om att jag aldrig mer skulle vilja träna i hela mitt liv. Jag var så fruktansvärt less på det.

Jag tränade inte längre för att jag tyckte det var kul utan enbart för att bränna kalorier. Om jag inte förbrände minst 500-700 kcal/dag kunde jag inte äta som jag ville utan att få ångest.

Från dag ett som träningsfri kände jag bara en enda sak. En oerhörd lättnad.

Innan dess hade jag väldigt länge gått och funderat på att införa åtminstone en eller två dagar i veckan som skulle vara helt träningsfria men det blev ju aldrig så. Det gick liksom inte. Jag klarade inte av det. Träningsdjävulen i mig var för stark och jag var för svag.

Ana vann alltid.

Jag kunde inte ha träningsfria dagar. Det var helt omöjligt. Istället fick jag panik och bokstavligen talat så sprang jag till gymmet de här s.k ”träningfria” dagarna. Alternativt, om jag kunde stå emot så stannade jag hemma och satt framför datorn. Men då levde jag på te och sallad den dan.

Att helt sluta träna är det bästa beslut som jag någonsin har tagit i hela mitt liv.

Jag vet att jag brukar säga detta men det är helt enkelt för att det är sant.

Och då är jag och har alltid varit en rätt skärpt tjej som har åstadkommit en mängd bra saker i livet men därmed också tvingats att fatta en hel del tuffa beslut för att nå dit jag har velat.

Men genom att sluta träna kunde jag plötsligt minska mitt kontrollbehov vad det gällde mitt fanatiska kontrollbehov över maten. Om jag inte fick träna spelade det liksom inte så stor roll längre vad jag åt och inte åt.

Jag skulle ju ändå gå upp i vikt och då kunde jag ju lika gärna äta mat som jag på riktigt tyckte om. För det är varken speciellt gott, roligt eller passar in i den hållbara livsstil som jag eftersträvar att man går upp i vikt genom att äta kilovis med frukt och grönt.

Hellre då införa regelbundna måltider och försöka äta så likt min omgivning som möjligt. Jag hade ju testat i åtta år hur det är att träna hårt och samtidigt svälta. Klart jag har varit rätt nyfiken på att iaf testa vad friska ätrutiner inenbär och om jag verkligen blir så slapp och ful som jag tidigare har inbillat mig..?

När jag slutade träna kunde jag plötsligt sova så länge jag ville. Jag fick massvis med tid över – tid som jag har behövt ha för att komma i kapp mig själv. Jag hinner idag (och framförallt orkar jag) ringa fler vänner för att sedan träffa dem. Jag orkar visa att bryr mig om dem.

Jag är inte alls nonchalant som några kanske har trott. Förklaringen är att min hjärna har varit kidnappad och därav min frånvaro. Ni får köpa det här argumentet eller också gör ni inte det.  Jag vet att jag har gjort fel som har prioriterat svält och träning framför ett rikt socialt liv. Det är min egen förlust – jag vet det – och jag kan idag bara beklaga och be om ursäkt för detta. Om det är något som jag fortfarande har svårt att prata om när det gäller min tidigare fanatiska livsstil så är det just detta, relationer. Jag skäms fortfarande över valet jag gjorde, att jag valde meningslösa timmar på gymmet framför mina bästa vänner.

Jag ber inte om er förlåtelse. Men om förståelse.

Som vanligt när det gäller mig fick du ett långt svar Jenny på din fråga och egentligen var det här inte riktigt ett svar på din fråga, eller hur?

Men jag känner att frågan kräver en god kännedom om min träningsbakgrund för att kunna förstå varför jag från början har varit så extremt negativt inställd till träning sedan jag slutade i augusti förra året.

Så mycket skit som jag har fått dras med pga av mitt träningsmissbruk önskar jag ingen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen;

Träningen tog nästan livet av mig. Den enda glädjen som jag kände i samband med träningen var efter själva träningspasset för då hade jag ju återigen presterat och förbrännt tillräckligt med kalorier för att få äta.

Aldrig att jag har suttit på träningscykeln eller sprungit på löpbandet och tänkt ”Shit, det här är så roligt att jag inte kan sluta cykla/springa”.

Därför är det en mycket intressant upptäckt som jag har gjort den senaste månaden som handlar om:

Går en del personer verkligen till gymmet enbart för att njuta av sin träning?

Finns det verkligen människor som tränar utan tanke på vare sig kalorier och/eller kroppsform?

Och jo,  hörrni. Jag har faktiskt tagit steget tillbaka till gymmet…

Men hur, varför och på vilket sätt får ni läsa mer om i morgon.

Tror dagens inlägg är tillräckligt mastigt som det är, eller vad säger ni?

/Anna

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Lite frågor om mig

*****

Fick en läsarkommentar med en del frågor som jag tror att kanske fler skulle vilja få svar på.

1. Hur kunde du förbranna runt 5000(!) kcal om dagen? Inte för att jag ska ta efter det, jag bara undrar om det ens är möjligt när man väger så lite som du?

Var står det att jag förbrände 5000 kcal/dag? Det ska i alla fall vara mellan 500-700 kcal. Promenader och cykelturer är inte inkluderade.

2. Vad har du för utbildning och jobb? Har dessa blivit påverkade av din anorexi?

Jag är utbildad försäljare och marknadsförare. Hade en projektanställning i några månader efter sommaren men sedan jul/nyår är jag på jakt efter ett nytt jobb.

Precis som när jag pluggade har tiden när jag jobbat fått förbli ”helig”, då har inte anorexin haft mycket att säga till om utan jag har varit oerhört mån om att äta ordentligt, sova mycket och förbli träningsfri. Har alltid varit väldigt karriärsfokuserad och därför sett arbetstiden som min ”semester” från ÄS eftersom det har varit den enda ”giltliga” anledningen för min hjärna att få en paus från sjukdomen.

Dagar (typ helger) som jag inte har jobbat har det varit mycket svårare att inte tänka på mat och räkna kalorier.

3. Är ditt BMI fortfarande 15, eller har du lyckats gå upp?

När jag drog igång hela viktexperimentet med mig själv låg mitt BMI på strax under 15. Jag slutade med soppor och sallader och började äta mat som jag, Anna, tycker om och samtidigt lovade jag mig själv att förbli träningsfri under hela min viktuppgång till ett friskt BMI så att jag får chans att faktiskt få se och känna min kropp utan mag- och armmuskler och lite underhudsfett. Idag är mitt BMI omkring 16 och jag tycker det är riktigt häftigt och välkomnar en förändring. Förändring = en ny framtid = mitt friska liv!

4. Har eller har du haft någon pojkvän? Många anorektiker isolerar ju sig från sin omgivning…

Nej, någon pojkvän har inte funnits i mitt liv sedan jag fyllde 16.

5. När jag läser ”anorexibloggar” får jag alltid oro. Jag känner mig misslyckad eftersom ni är smalare än mig. Tror att ni har det säkra och lyckliga livet. Detta är väl anorexins tankar? Vad ska jag göra för att bryta dem?

Hm, har du läst igenom bloggen? Om inte så rekommenderar jag dig att göra så. Då kommer du snart att märka och förhoppningsvis även peppas till att själv vilja vara med och bli frisk och du kommer se att det inte är någon här som uppmuntrar dig till att hålla en låg vikt.  Tvärtom ger vi järnet för att få leva det friska liv som vi alla eftersträvar.  Jag rekommenderar dig att kontakta en verksamhet som är specialiserade på behandling av ätstörningar eller Riksföreningen Anorexi/Bulimi-Kontakt.

Jag brukar betona att jag själv saknar akademisk utbildning i ätstörningar och enbart talar om mina egna upplevelser och erfarenheter. Jag rekommenderar alltid att man ska kontakta vården i första hand och verkligen ge den en rejäl chans. Jag gick själv i behandling i tre år. Tyvärr räckte den inte till ”hela vägen” för mig men jag fick verkligen den skjuts och spark i baken som jag då behövde för att faktiskt kunna förstå och erkänna för mig själv att jag var sjuk (vilket jag fortfarande är).

Se min blogg främst som ett extra komplement till din behandling och en motvikt till alla destruktiva bloggar som finns där ute. Vi som är sjuka behöver inte injicera ångest, depression, tomhet, mörker, hopplöshet och svarta färger direkt in i våra hjärnor genom att läsa om de här sakerna. Vi vet vad det innebär att må dåligt. Men de flesta av oss har helt glömt känslan för vad det innebär att tänka friska tankar och vara lycklig. Vi behöver påminna hjärnan om att det faktiskt finns ett liv bortom svält, ångest, träning, kalorier och förbjudna livsmedel.

Är det något vi verkligen kan och är experter på så är det just dysterhet, varför i hela världen då välja att läsa om det?! Leta istället reda på bloggar som det lyser om, som andas energi, liv och glädje! Det är det du behöver och som får dig att må bra! Hjälp till att boosta din hjärna med så mycket positiv energi som möjligt. Det kommer du lååååångt på och kommer underlätta friskhetsprocessen enormt!

6. Vad är ditt mål? Att få ett normalt BMI (19-20?), att få mens eller att sluta räkna kcal…?

Jag vill få ett friskt BMI och känna hur det känns utan att träna och räkna kalorier. Jag vet att min kropp är frisk först när jag får mensen tillbaka så det är själva huvudmålet och kvittot på att min kropp faktiskt fungerar som den ska.

Blir jätteglad om du svarar:) Du verkar vara en underbar tjej. Kämpa på!

Mat, Träning

Motionera idag!?

Nja, tänker inte så längre men förr hade jag sett snön som en möjlighet att bränna massor med kalorier. Snow jogging, power walking, skidor, etc – möjligheterna att kaloriförbränna var väldigt många!

Men idag tvingar jag mig inte ut. Jag vill faktiskt ut av egen fri vilja (låter lite halvstört att skriva men jämfört med förr så är det lite kul att äntligen få känna lite glädje inför att röra på sig enbart för att det är kul!).
För vem kan egentligen motstå all den här snön?!

Vet inte hur ni har det me vi har fått så mycket snö att snövallarna är flera meter höga utmed gatorna…. och inte någon slask utan härligt fluffig lysande vit snö! Har precis ätit några surdegsmackor (har bakat själv – tog ca 1 vecka – surdegsbakning är mitt nya intresse nu!).
Med saltat smör, avokado och rostade nötter smakar det mumma.

Tänkte se nu om jag orkar åka lite längdskidor eller om det blir för tungt för musklerna. Kan inte låta bli att i alla fall försöka. Åtminstone kan det bli en morot till att öka på matintaget för att viktuppgångens ska gå snabbare.

Älskar att åka skidor, min kropp och ÄS ska inte få hindra mig från att göra sånt som är viktigt för mig och som jag tycker är roligt!

Hörs senare!