Självhjälp

På jakt efter liv

Såååå typiskt mig!

Bara för att jag inte hinner skriva megalånga inlägg på kvällarna längre så har jag fått den dåliga ovanan att låta det bli fullständigt tomt här.

Och det är ju inte speciellt kul…

Varken för er eller mig.

Jag lovade ju att göra en beteendeförändring hos mig själv efter att ha läst Vinnare i din egen tävling av proffsiga livscoachen Emma Pihl.

Jag ska verkligen – på riktigt – börja agera efter Hellre att än hur”.

Det vill säga visst måste jag bara kunna skriva enbart en mening på den här bloggen utan att världen faller sönder?

Hellre en liten hälsning än ingen alls, eller? Vad tycker ni som läser?

Det är egentligen rätt dumt, att jag ens måste skriva det här gör ont i hela mig.

För vem ber jag om ursäkt för? Och varför då?

Även fast att jag har en sisådär 1 000 ord i huvudet som jag vill berätta så är det aldrig för sent.

Personlig utveckling är hur som helst spännande!

Och det går så överraskande mycket enklare att jobba med och utveckla sig själv när man slutar svälta och tar sig bort från ätstörningsträsket.

Den här veckan skulle jag egentligen behöva skriva minst tjugo inlägg om allt som hände mig i förra veckan.

Min ”lyckokurva” har peakat så mycket sedan flytten upp till Stockholm i höstas, att jag inte trodde att det var fysiskt eller psykiskt möjligt att det skulle kunna bli så mycket bättre.

Men i förra veckan visade det sig att jag hade helt fel.

Det var en nyttig påminnelse om att det är just så här livet ser ut.

Det går aldrig att förutspå eller kontrollera (Och hur många gånger har man inte hört detta egentligen? Ändå blir man lika på nytt insiktsfull varje gång som det slår en!).

Förmågan att inte kontrollera ett ”riktigt liv” är på både gott och ont.

Men förra veckan var bara gott och jag glädjer mig åt att jag får må så bra.

Jag är tacksam.

Samtidigt kan jag med mitt sunda förnuft lägga ihop två och två.

Det vill säga, det finns fortfarande så mycket kvar som väntar på mig runt hörnet.

Livet tog aldrig slut även fast att anorexin gjorde entré både tidigt och väldigt länge i mitt liv.

Livet tog en paus men tack vare sjukdomen har jag skaffat mig nya glasögon att se på på stora och små saker som sker varje dag. Till skillnad mot många andra är jag inte den som är snabb att klaga eller svär över livet i första taget.

Jag vet hur det är att försöka leva ett liv när psyket är i obalans och spelar en spratt varje dag.

Jag har insikt om att vi är många som bär på ett tungt bagage.

Därför måste man vara försiktig när man möter nya människor. Vi är förvånandsvärt väldigt många som har varit med om väldigt mycket.

Det tänker man kanske inte så ofta på?

Vanligen är man fullt upptagen med att ha full sjå med sig själv och försöka uppföra sig så normalt som det bara går.

Men det är detta som är livet.

Och för mig har allting precis börjat igen.

Mat, Självhjälp

Tjejer som dricker Coca Cola

Tro det eller ej men jag tillhör inte dem som oftast har järnkoll på vad andra människor äter eller dricker.

Därför blir jag förvånad över att jag ens tänker på det här efter att ha sett ett program med duon Rebecca och Fiona.

Det är dags att äta och någon av dem  (eller båda två, kommer inte riktigt ihåg) beställer in Coca-Cola till maten.

Eller tja, det är nästan Coca-Cola.

Lightversionen.

Något i mig hade inte förväntat det.

Missförstå mig inte.

Jag gillar verkligen båda tjejerna och deras härligt avslappnade attityder. På riktigt.

Därför tror jag det var något i mig som blev besviket när tjejerna svepte det sockerfria alternativet framför en riktig Cola.

Dock inser jag ju att skälet till lightalternativet kan vara många. Det behöver inte alls vara så att även dessa två så härliga tjejer har nåtts av sockerjakt eller hälsohets.

Jag inser dock på samma gång att den verkliga anledningen till att jag reflekterar över det här (så mycket att jag till och med skriver om det!) beror på att Coca-Cola smärtsamt påminner mig och min väns resa till USA förra våren.

Vi var på väg över Atlanten och som alltid ingår det fria drycker på planet.

Min vän, som jag har skrivit om rätt mycket tidigare (och är så långt från ätstörningar som man kan komma) beställde med glädje två vanliga colaburkar på en gång.

Hon är lika beroende av Coca-Cola som av sin dagliga mjölkchoklad och att få dricka hur mycket cola hon ville under våra ca 15 h till Los Angeles var rena julafton.

För mig också. Trodde jag i alla fall innan första beställningen…

Jag hakade på min kompis och beställde också cola.

Skillnaden var bara att jag la till ett litet ”Diet” framför ”Coke” och med ens blev den nyss så trevliga stewarden i gravallvarlig.

Han stannade upp i sitt arbete och stirrade argt på mig. I flera sekunder stod han så där tills dess att han med riktig släpig amerikansk dialekt utbrast:

”Diet?!

Why Diet?

Are you on a diet?!”

Pionröd i ansiktet tittade jag åt ett annat håll. Låtsasws som att det var någon annan han blivit förbannad på.

YOU are SKINNY!!!””

Kände min väns frågande blickar på mig (vi har aldrig pratat ätstörningar, men tror ändå att hon har förstått för längesedan).

Jag mumlade något ohörbart till Stewarden att jag inte tål socker. Får efter en del dåliga förklaringar och gnäll till slut min Diet Coke.

Han är dock fortfarande måttligt irriterad på mig vilket märks när han går vidare för att serva övriga passagerare. Fortsätter att älta min beställning högt med de andra medpassagerarna.

Resten av resan kändes det som att hela planet kände till mitt onda uppsåt.

rad 42, fönstergång, där satt minsann en tjej som var alldeles för smal för sitt eget bästa och till på köpet försökte hon sig på att beställa en cola light.

Behöver jag ens nämna att jag inte beställde en enda cola till under veckorna som var kvar?

Jag minns att jag var jättegenerad av händelsen men också förbannad.

Jag tänkte vad hade han för rätt att lägga sig i mitt liv?

Om jag ville dricka light fick jag väl göra det? Det var väl i så fall mitt bekymmer.

I efterhand är jag dock glad åt sådana här incidenter.Det är dem som fått mig att vakna och stanna upp. Fundera på vad jag höll på med.

Det är nämligen väldigt få gånger som en anorektiker bryr sig om en utomståendes åsikter.

Det krävs rejält mod av en annan människa att våga bryta sig in i ätstörningens zon. Men när personen väl gör det så är det trots allt det som faktiskt betyder något.

Därför är det så viktigt att ni som är anhöriga inte bara ser på när ni tycker något verkar konstigt med er dotters / sons / kompis / kollegas matvanor.

Våga ifrågasätta.

Våga göra den andra personen upprörd.

Det är ett av de bästa råden som jag kan ge.

Det är inte farligt om den du tycker om blir ledsen. Eller arg.

För det är just det som han / hon kommer att tacka er för i efterhand.

Inte för att ni såg på eller lät er spelas med!