Personligt

Om mig

Blogg frisk ätstörningar

I förra inlägget Frisk blogg om ätstörningar berättade jag om varför jag startade bloggen och ville skriva om processen att bli frisk från en ätstörning (i mitt fall anorexia och ortorexia).

Idag svarar jag på några läsarfrågor om mig själv.

Om mig

Hur gammal är du?
30 år.

Hur ser din familj ut?
Min man och vår son som precis fyllt ett år.

Var bor du?
I Stockholm.

När började du blogga?
Min första blogg startade jag 2007 som gick ut på att testa olika produkter som företag skickade till mig. År 2008 avslutade jag den bloggen.

År 2009 startade jag Vägen från 37 kg. Sju år senare är den som ni kan se fortfarande vid liv 🙂

Frisk blogg ätstörningar
Hur börjar du helst din dag?
När jag vaknar går jag upp i lugn och ro och öppnar våra fönster för att släppa in frisk luft i lägenheten. Därefter tar jag en skön dusch för att verkligen vakna till. Sedan tänder jag ljus och fixar frukost med min man som vi sedan äter tillsammans med vår son.

Som tur är gillar alla i familjen att äta frukost länge så vi prioriterar att gå upp extra tidigt för att kunna sitta tillsammans länge, prata, äta och dricka kaffe. Det är riktig vardagslyx att kunna göra detta mitt i veckan och inte bara på helger.

Vad ser du mest fram emot just nu?
Att påbörja min vidareutbildning i höst. Längtar verkligen efter att få fylla på med mer kunskap om hjärnan, kroppen, maten och ätande. Ska bli fantastiskt roligt.

Tränar du, i så fall vad?
Jag springer ca 1-2 gånger i veckan.

Vad äter du helst till frukost?
Vardagar äter jag helst rostat surdegsbröd eller hårt bröd med något pålägg såsom kokt ägg med kaviar eller mosad avokado. Leverpastej är också en höjdare. En krämig yoghurt med skivad banan & blåbär som toppas med honung är också populärt. Till det kaffe med mycket mjölk.

Frukostbild
Vad drömmer du om?
Jag drömmer om att resa mer och att få se fler delar av världen. Jag vill också arbeta mer med personlig utveckling, både med mig själv och andra människor.

I smyg drömmer jag också om ett hus på landet eller bortom staden. Där skulle jag gärna vilja ta emot personer med ätstörningar som behöver byta miljö och sysselsätta sig på gården för att fokusera på något annat än bara sjukdomen. Detta är dock fortfarande en hemlighet som får stå mellan dig och mig 😉

Hur var din graviditet?
Även fast att jag mådde otroligt illa under nästan hela graviditeten så gillade jag verkligen att vara gravid. Det var mysigt och en fantastisk livserfarenhet rikare. Det jag inte tidigare visste om kroppen fick jag definitivt lära mig. Jag hade aldrig några problem med att kroppen ändrade form och ökade i vikt. Allting kändes bara naturligt och var fantastiskt att det funkade så bra. Jag var hela tiden otroligt ödmjuk och tacksam inför det faktum att ha blivit gravid och var om möjligt ännu snällare och tillåtande mot mig själv under graviditeten och än idag som småbarnsmamma. Superviktigt att ta hand om sig själv när man är gravid och även efteråt som nybliven mamma.

Hur gick förlossningen?
Själva förlossningen tog runt 16 timmar från första värken. Tyvärr fick smärtlindringen aldrig effekt men det var inte så mycket att göra åt det. Det gjorde förstås otroligt ont men då hjälpte det mig att tidigare ha arbetat mycket med mindfulness och mentala bilder. Då det gick det lättare att behålla lugnet och fokusera på målbilden genom att fortsätta andas för att minska smärtan. Tack vare min man – bästa supporten och coachen – så gick allting väldigt bra till slut.

Gravid efter ätstörningar
Ditt bästa vardagsknep för att tänka glada och positiva tankar?
Varje kväll skriver jag ner tre saker som varit bra med mig under dagen. Jag försöker att undvika att nämna prestationsbaserade saker och istället fokusera på mina personliga egenskaper. Exempelvis kan det vara att jag tagit mig extra tid att lyssna på någon som behöver det. Ringt och pratat med någon som jag inte hört av mig till på länge. Helt enkelt gjort ”det lilla extra” som bidrar till att känna en skön känsla inombords som t ex modig, generös, omtänksam, sympatiskt, snäll, hjälpsam eller liknande.

En annan grej som jag gör varje dag är att lyssna på minst en podcast om life coachning (livscoachning) eller mental hälsa. Jag läser även många böcker om personlig utveckling. Mina favoriter är biografier och faktaböcker.

I nästa inlägg berättar jag om mitt arbete med att utveckla digitala verktyg för att äta.

Ätstörningscoach

Det är min början.

Kära Ni,

Det har blivit dags för mig att kila vidare.

Egentligen hade jag tänkt låta det förra inlägget bli de absolut sista raderna som skrevs här. Men för att det inte ska kvarstå några frågetecken så skriver jag nu ut det i klartext:

Tack hjärtligaste alla som valt att följa Vägen från 37 kg!

Mitt liv och min resa fortsätter på annan plats.

Inte här.

Men vi kommer att mötas igen.

Dock utan din vetskap att det faktiskt var jag som en gång var ”hon den där Anna”.

Bra Bäst så.

För er som vill ha mer av Vägen från 37 kg så garanterar jag att även fast att det inte längre skrivs något mer på just den här webbplatsen så kommer både min penna och hjärnceller även i fortsättningen att gå glödheta.

Tack än en gång alla som följt med på den här resan!

Tack alla fantastiska läsare, andra skarpa bloggare & journalister (ni vet själva vilka ni är), kritiker, sponsorer och samarbetspartners.

Utan er skulle min jakt efter det friska livet inte ha varit hälften så spännande att genomföra. Ni har kryddat mina mentala och fysiska förändringar bara genom att finnas där. Satt guldkant på en annars svår och lång kamp.

Men hörrni, det gick till slut…!!!

För framtida förfrågningar, krönikor, artiklar, intervjuer, etc når ni mig även fortsättningsvis på: vagenfran37kg@spray.se

Jag ser fram emot vårt möte.

Varma & innerliga tankar från mig!

/ Anna

www.vagenfran37kg.wordpress.com

Självhjälp

På jakt efter liv

Såååå typiskt mig!

Bara för att jag inte hinner skriva megalånga inlägg på kvällarna längre så har jag fått den dåliga ovanan att låta det bli fullständigt tomt här.

Och det är ju inte speciellt kul…

Varken för er eller mig.

Jag lovade ju att göra en beteendeförändring hos mig själv efter att ha läst Vinnare i din egen tävling av proffsiga livscoachen Emma Pihl.

Jag ska verkligen – på riktigt – börja agera efter Hellre att än hur”.

Det vill säga visst måste jag bara kunna skriva enbart en mening på den här bloggen utan att världen faller sönder?

Hellre en liten hälsning än ingen alls, eller? Vad tycker ni som läser?

Det är egentligen rätt dumt, att jag ens måste skriva det här gör ont i hela mig.

För vem ber jag om ursäkt för? Och varför då?

Även fast att jag har en sisådär 1 000 ord i huvudet som jag vill berätta så är det aldrig för sent.

Personlig utveckling är hur som helst spännande!

Och det går så överraskande mycket enklare att jobba med och utveckla sig själv när man slutar svälta och tar sig bort från ätstörningsträsket.

Den här veckan skulle jag egentligen behöva skriva minst tjugo inlägg om allt som hände mig i förra veckan.

Min ”lyckokurva” har peakat så mycket sedan flytten upp till Stockholm i höstas, att jag inte trodde att det var fysiskt eller psykiskt möjligt att det skulle kunna bli så mycket bättre.

Men i förra veckan visade det sig att jag hade helt fel.

Det var en nyttig påminnelse om att det är just så här livet ser ut.

Det går aldrig att förutspå eller kontrollera (Och hur många gånger har man inte hört detta egentligen? Ändå blir man lika på nytt insiktsfull varje gång som det slår en!).

Förmågan att inte kontrollera ett ”riktigt liv” är på både gott och ont.

Men förra veckan var bara gott och jag glädjer mig åt att jag får må så bra.

Jag är tacksam.

Samtidigt kan jag med mitt sunda förnuft lägga ihop två och två.

Det vill säga, det finns fortfarande så mycket kvar som väntar på mig runt hörnet.

Livet tog aldrig slut även fast att anorexin gjorde entré både tidigt och väldigt länge i mitt liv.

Livet tog en paus men tack vare sjukdomen har jag skaffat mig nya glasögon att se på på stora och små saker som sker varje dag. Till skillnad mot många andra är jag inte den som är snabb att klaga eller svär över livet i första taget.

Jag vet hur det är att försöka leva ett liv när psyket är i obalans och spelar en spratt varje dag.

Jag har insikt om att vi är många som bär på ett tungt bagage.

Därför måste man vara försiktig när man möter nya människor. Vi är förvånandsvärt väldigt många som har varit med om väldigt mycket.

Det tänker man kanske inte så ofta på?

Vanligen är man fullt upptagen med att ha full sjå med sig själv och försöka uppföra sig så normalt som det bara går.

Men det är detta som är livet.

Och för mig har allting precis börjat igen.

Mat

Första jobbveckan avklarad!

Så här härligt sprallig känner jag mig efter att äntligen ha”lärt” mig att äta mellanmål regelbundet.

Jag fattar inte hur jag förr orkade sköta ett jobb när jag lät det gå 8 timmar mellan måltiderna?! Dock var det iofs sällan som jag log, skämtade eller skrattade högt.

Ironisk/bitter humor (som många med anorexi ofta är ”bra på”) kräver mindre energi, engagemang och entusiasm…

Gisela van der Ster kallar mellanmål för ”skyddsmåltider” i sin bok Mattillåtet.

Att fjäska för blodsockret är det bästa uttryck som finns tycker jag. Allt blir så himla enkelt, okomplicerat och framförallt kul så fort man äter med jämna mellanrum!

***

Kände mig så seg i måndags när jag slog mig ner framför jobbdatorn och knäppte på telefonen. Som väntat; en massa obesvarade mail, meddelande och telefonsamtal och det tog en bra stund innan jag visste vad jag hade gjort timmen innan som jag checkade ut för semester i juli.

Men som vanligt, efter en rejäl jobbvecka, är jag i fin form igen och det är en sådan härlig känsla när helgen väl kommer!

Dock känner jag mig lite tråkig när jag inte kan blogga och skriva på boken som mycket som jag vill. Efter en lång dag working 8-17 är jag rätt tom i huvudet och vill helst gärna ägna mig åt någon mer hjärndöd aktivitet.

Då blir det ofta att läsa bloggar eller se på TV (vilket är urtrist).

Håller i alla fall på att planera mina aktiviteter inför hösten. Jag vägrar stå kvar och stampa på samma fläck och se på när tåget åker ifrån mig.

Jag har så många saker och drömmar som jag vill hinna med att göra innan jag blir ”för gammal”. Det är en behaglig känsla att veta att jag, liksom alla friska människor, har en framtid och ett långt liv framför mig. Ett liv som jag uppskattar mer och mer för varje dag.

Förstår ni hur enkelt livet blir så fort man bara gör en sådan liten fånig sak som att helt sluta tjafsa med sig själv om det är ok att ta två skivor ost på mackan istället för att hålla sig till sin trygga skinkskiva?

Det ena ger det andra och det blir en slags positiv ”dominoeffekt”. Man kommer in i ett skönt flow och beslutsångesten avtar. Ett par veckor senare har man tagit ytterligare några steg bort från ätstörningens onda cirkel. Det går lättare än vad man kan tro!

Testa själva!

Ätstörningscoach

Fullt ös idag

Herregud, tror bestämt jag slår bloggrekord idag i antal inlägg. Tänk vad mycket man hinner med bara man kliver upp några timmar tidigare än vanligt

😉

Som tur är så är jag ledig hela nästa vecka så jag får väl till slut min efterlängtade sovmorgon förr eller senare…

Men en sak jag funderar över, hur ser ni på en bloggs aktivitetsnivå? Kvalitet kontra kvantitet?

Varför läser just DU den här bloggen till exempel? Skulle den vara bättre om den uppdaterades fler ggr/dag men med kortare inlägg?

Som det har varit tidigare har jag oftast skrivit ett långt/dag. Men vilket är egentligen bäst? Självklart när jag skriver 1 st brukar det ofta vara lite mer tyngd bakom än  s.k ”strö-bloggning”.

Jag har på sistone känt i samband med viktuppgången att mina tankar börjar gå till helt andra saker än ätstörningar och frågan är hur intresserade ni är att läsa om det?

Jag kommer inte vara ätstörd för evigt, det är nog dags att börja inse det (och tur är väl faktiskt det!?).

Men mode kommer ni aldrig få läsa om i den här bloggen det kan jag lova er.

Idag är jag fortfarande i den där processen att försöka upptäcka vem jag är och hitta nya intressen. Det var något som helt gick mig förbi när jag förr hängde på gymmet hela dagen och på så vis långsamt tog kål på mina hjärnceller, en efter en.

Men saker som t ex inredning, bak, produkttester, musik, pyssel och liknande är helt klart saker som intresserar mig. Frågan är bara hur mycket som jag ska dela med mig av detta i bloggen..?

Jag spånar högt nu och det gör jag för att jag gärna vill få höra era åsikter kring det här.

Det är trots allt vi som tillsammans skapar den här plattformen. Därför är det viktigt att ni kommer med feed back så att ni inte surfar in här om några dagar och upptäcker att jag istället har börjat blogga om mitt allra största intresse här i livet;

MOTORCYKLAR!

Självhjälp

Läsarfråga – om tvångsrutiner

Med en blandad kost (dvs olika näringsämnen) utrustar du både dig själv och din hjärna med effektiva verktyg som är tillräckliga för att ta kål på både dina ätstörningar och tvångsrutiner.

*****

Rebecca undrar (relaterat till inlägget om hur mitt liv såg ut när jag mådde som allra sämst):

”Jag bara undrar hur det är för dig med tvångsrutiner? Har du några sådana? För jag själv har nämligen massor!

Får inte ta sovmorgon, får inte gå och lägga mig tidigare än vanligt, får inte halvligga i soffan, får inte gå hem till en kompis istället för att gå till bussen och sen gå hem till mitt eget hus för tänk om det då blir en kortare sträcka att gå, o.s.v., o.s.v.

Har du något sådant? Eller har du haft men lyckats komma ur det? Har du några bestämda mattider?

Lycka till! Din blogg är jättebra!”

Mitt svar:

Förr hade jag det otroligt jobbigt med det som du beskriver. Fick för mig en massa saker som jag tvingade mig själv att göra. Men varför jag gjorde det och till vilken nytta frågar jag mig idag..?

Inget blev ju bättre, tvärtom mådde jag bara sämre när det inte längre bara var maten och träningen som rutade in mitt liv utan även de dåliga rutinerna och tvångsmönsterna som jag skaffade mig.

Men i takt med att jag började bryta mönster vad det gäller mat och träning så bleknade och försvann de här s.k tvångsrutinerna så sambandet mellan svält och träningsberoende var väldigt tydligt, iaf i mitt fall och jag tror det är så för de flesta.

Jag ska dock medge att jag har vissa tvångsrutiner kvar fortfarande men de går inte jämföra med hur hårt jag levde förr.

Exempel på saker som jag tvingade mig själv att göra under den mest intensiva svält- och träningsperioden:

Gick alltid av bussen ett par hållplatser för tidigt (hade läst i någon fånig kvällstidning att det var nyttig vardagsmotion)

Åt alltid på exakt samma tid varje dag och anpassade hela mitt liv (inkl familjens) efter klockslaget som jag skulle äta på – bröt totalt ihop om jag  tvingades äta före eller efter den tiden  (och svaret på om jag idag har några bestämda mattider är både ja och nej, beror lite på hur jag jobbar och ev aktiviteter efter jag slutat, försöker dock ha någolunda matrutiner när det går)

Vågade bara äta ett sorts bröd som jag mentalt hade godkänt som ”ok” att äta – om brödet visade sig vara slut på morgonen t ex kunde jag få ett riktigt raseriutbrott och inte veta vad då skulle äta – idag vet jag bättre och äter något annat utan att tappa humöret (har också med svälten att göra, min hjärna kan idag hantera plötsliga överraskningar/spontanitet på ett helt annat sätt än när den var helt tom på fett & energi)

Om jag gick en promenad inbillade jag mig dagen efter att jag var tvungen att gå exakt samma promenad igen. Detta fortsatte och trappades upp på samma sätt som när jag blev träningsberoende. Plötsligt promenerade jag lika mkt o ofta som jag tränade på gym.

Undvek att sitta ner för jag hade läst en artikel – skriven av en mkt slarvig journalist – att om man stod upp så förbrände man mer kalorier än när man satt ner. Detta vet jag är en stor myt och lögn idag men på rutin står jag ändå ofta upp när jag pratar med någon. Gör det verkligen inte av samma anledning längre och när jag kommer på mig själv så sätter jag mig ner i de fall  som personen också sitter.

Fick inte titta på tv mer än x antal timmar/dag för hade fått för mig att jag skulle bli slö, onyttig, otränad om jag hängde för mycket i soffan. Men samtidigt fick jag sitta obegränsat  framför datorn hur jag nu kunde tillåta mig göra det..?! Var fanns logiken egentligen?

Hade även en del saker som att jag var tvungen att dubbelkolla stup i kvarten att jag verkligen hade stängt av eller låst t ex spis, ytterdörren, locktången, vattenkokaren, duschen, kranen, etc. Har fortfarand problem med kranen – inbillar mig att den inte är avstängd och måste hålla handen under kranen lääänge för att konstatera att den verkligen är avstängd. Dock gäller detta enbart hemma – hos kompisar eller ute på stan har jag inga problem med det (längre!).

Det var ett axplock…. herregud så störd jag känner mig när jag ser det uppradat på en lista så här… Finns säkert mkt mer dumt som har begränsat mitt liv men detta e vad jag kommer på just nu.

Och svaret på hur jag bröt rutinerna? Tja, slutade träna och började äta ordentligt. Då skedde det automatiskt. Kan inte förklara det bättre än så faktiskt.

Hjärnan ser plötsligt verkligheten på ett helt annat sätt än förrut, ja det låter som ren magi och det kan man kanske kalla det för… det kommer du själv märka när du går upp i vikt.

Återigen, svälten får dig att göra knasiga saker!!!

Känner du igen dig i något av det som jag eller Rebecca beskriver? Har du några tvångsrutiner och varför tror du?