Ätstörningscoach

Det är min början.

Kära Ni,

Det har blivit dags för mig att kila vidare.

Egentligen hade jag tänkt låta det förra inlägget bli de absolut sista raderna som skrevs här. Men för att det inte ska kvarstå några frågetecken så skriver jag nu ut det i klartext:

Tack hjärtligaste alla som valt att följa Vägen från 37 kg!

Mitt liv och min resa fortsätter på annan plats.

Inte här.

Men vi kommer att mötas igen.

Dock utan din vetskap att det faktiskt var jag som en gång var ”hon den där Anna”.

Bra Bäst så.

För er som vill ha mer av Vägen från 37 kg så garanterar jag att även fast att det inte längre skrivs något mer på just den här webbplatsen så kommer både min penna och hjärnceller även i fortsättningen att gå glödheta.

Tack än en gång alla som följt med på den här resan!

Tack alla fantastiska läsare, andra skarpa bloggare & journalister (ni vet själva vilka ni är), kritiker, sponsorer och samarbetspartners.

Utan er skulle min jakt efter det friska livet inte ha varit hälften så spännande att genomföra. Ni har kryddat mina mentala och fysiska förändringar bara genom att finnas där. Satt guldkant på en annars svår och lång kamp.

Men hörrni, det gick till slut…!!!

För framtida förfrågningar, krönikor, artiklar, intervjuer, etc når ni mig även fortsättningsvis på: vagenfran37kg@spray.se

Jag ser fram emot vårt möte.

Varma & innerliga tankar från mig!

/ Anna

www.vagenfran37kg.wordpress.com

Ätstörningscoach

Just nu: Hemma hos mig

Hörrni, nu kör vi live hos mig!

Just nu:

… är jag lycklig för allt solljus och frisk luft som jag har sett till att ge kroppen idag. Välbehövt!

… har jag precis kommit innanför dörren efter ännu ett fikabesök hos bästa Flickorna Helin & Voltaire (jodå, morotskakan är minst lika god som chokladtårtan).

… planterar jag om favoritgräslöken i en större kruka med ny och härlig plantjord (tror det kan bli rätt bra den här gången!).

… hummar jag kaxigt med och låtsas att jag kan texten i låten. Go känsla. Nostalgi. Tiden då Filip och Fredrik började att göra mitt liv lite roligare.

… funderar jag på hur jag egentligen ska gå tillväga med ett reportage (handlar ej om mig) som jag skulle vilja göra och sälja in till en tidning.

Men var börjar man?

Är det ens lönt att försöka om man som jag aldrig har gjort något tidigare? Har massor att berätta för världen… Och dessutom rätt svårt att hålla tyst när jag tycker eller undrar något.

… njuter ännu lite mer när nästa feel-good låt automatiskt rullar igång i spotifylistan.

… tänker att jag på riktigt måste ta mig tid att ordentligt börja skriva på boken (Men hur och när ska det egentligen gå till? Moment 22!).

… med jordiga och raska händer drar jag igång en omgång tvätt. Klurar samtidigt på om det är väldigt svårt att starta en tidning?

… blir varm i magen av att tänka på alla härliga tidningsmagasin som ligger i en prydlig hög bredvid sängen och väntar på att läsas (ikväll ska jag ge mig tid att läsa i flera timmar – då mår jag som allra bäst, först då känner jag mig hel och 100 % som människa).

… försäkrar jag mig om att jag har koll på biljetten till Robyns konsert i nästa vecka. Det som kändes så långt bort i höstas när jag bokade – i nästa vecka blir det av. Äntligen!

… nu dags att svara på lite mail.

Tjing så länge!

Mat, Självhjälp

När är man frisk?

Jag såg att några av er hade lite tankar och funderingar kring det här när mensen kommer tillbaka: Den kom

En av kommentarerna:

Vilka är de viktigaste friskhetskriterierna att gå på enligt dig?

Fysiska och psykiska?

Viktigt att betona är att jag inte är medicinskt kunnig och ingen talesperson som kan bedöma när man når den ”friska gränsen”.

Det enda jag kan säga är att jag vet att det finns många kvinnor som menstruerar men ändå tänker osunt mycket på mat, träning och kalorier.

Bara för att man har mens betyder det inte att man är frisk.

Det är detta som är ganska så lurigt eftersom många av de tjejerna som ofta intervjuas i tidningar eller i TV när man gör ett reportage om ätstörningar, ofta är eller har varit väldigt underviktiga.

Lika lite som ätstörningar har att göra med vikten, lika lite säger mensen om hur personens tankar faktiskt ser ut i huvudet.

Tycker det är viktigt att betona detta särskilt eftersom det är vanligt att många undviker att söka hjälp för att de inte riktigt ”vet” vad de ska söka för, då de båda menstruerar och väger normalt.

Dock är ätstörningar så vanligt idag att ingen som behandlar ätstörningar kommer att tycka att du är konstig om du bara vågar ta kontakt och berätta hur du känner kring mat och / eller träning.

Det finns många eldsjälar där ute som är beredda att fånga upp och verkligen vill hjälpa dig!

Det som jag framförallt ser som kvitto på att min egen friskutveckling är – förutom att kroppen har visat att kunna återhämta sig – just det faktum att jag i princip aldrig längre tänker tankar som:

Är jag frisk nu?” eller  ”Är detta att vara frisk?”.

Jag pratade med en vän om detta häromdagen.

I början och väldigt länge under min friskprocess tänkte jag nämligen så gott som dagligen på det här med friskheten.

Så fort jag vågade utmana mig själv med nya livsmedel och matvanor tänkte jag direkt:

Undra om den här spaghettin betyder att jag är frisk nu?” eller

Oj, nu har jag vågat äta sötsaker ganska många gånger den här veckan – är jag mycket friskare nu då än innan?

Summan av kardemumman:

Frisk för mig handlar inte längre att tänka eller analysera så mycket huruvida jag är frisk eller inte.

Detta är i sig rätt logiskt för ju längre jag har kommit desto mindre skäl har jag ju faktiskt att fundera över det. För till vilken nytta då?

Äter man, så äter man ju, om ni förstår..?

Jag skulle kunna skriva minst 10 st olika inlägg om det här med att bli frisk, själva friskutvecklingen, etc. men det får bli en annan gång. Tycker det räcker så här men det finns många andra vinklar att ta upp i det här.

Tack än en gång för att ni är ni och har velat följa min resa under de här 1,5 åren.

Vi  börjar närma oss slutdestinationen, mina vänner…

Mat, Självhjälp

Det kan hända dig

Vill tacka för alla fantastiskt härliga kommentarer till gårdagens inlägg: Den kom

Ni som undrade hur jag känner just nu kan jag bara säga en enda sak – SANN GLÄDJE!

Jag har blivit ”friskförklarad” så många gånger förr men lustigt nog har jag ändå aldrig kommit så långt som idag. Dels såklart tack vare det som hände igår men framförallt i den viktiga kombination med att allting bara känns så himla rätt.

Det här är jag.

Under svälten levde jag konstant med dubbla känslor. Det fanns många sidor av sjukdomen som jag mer eller mindre tyckte om men samtidigt gick jag alltid runt med en längtan efter att få vara ”normal” eller frisk som alla andra människor.

Svårt att beskriva den tillfredställelse som nu har infunnit sig här hos mig. Jag har ju fanken gjort det här helt själv.

På egen hand.

My brain.

My inner strength.

My mind.

Mitt fantastiska psyke som är så starkt att det nästan blev min egen död. Idag har jag lärt mig att hantera det och kan kanalisera all den härliga energi som det pumpar ut i kroppen på mig.

Ingen annan har ändrat min inställning till att vilja bli frisk.

Jag gick länge runt och trodde att frisk är något alla blir med tiden. Men efter nästan åtta år upptäckte jag att så inte var fallet.

En mycket klok person upplyste mig häromdagen att det absolut svåraste en människa kan göra är att  förändra sitt eget beteende.

Förmodligen är det just därför som tillfredsställelsen blir så stark när man väl klarar sig ur sjukdomen…?

Förr blev jag hög på känslan av att vara nyttig, äta ”ren” och fettsnål mat samt träna mycket.

Idag blir jag lika hög på att ta hand om mig själv. Vilket jag aldrig trodde!

Men det ger faktiskt en kick att jag själv väljer att vara noga med att se till min kropps behov.

Äta ordentligt. Prata med människor. Regelbundet fylla på mitt Måbra-konto (Vem eller vilka saker ger positiv energi?). Röra på mig. Uppleva saker. Värma ansiktet i solen. Iaktta människors sociala samspel. Vara med i debatten. Ta del av allt som hängder runtom kring mig.

Min filosofi när det gäller att bli frisk från ätstörningar grundar sig på att jag tror att många gör friskprocessen svårare än vad den kanske egentligen är.

För mig började det med en testvecka.

Jag fixade inte en ny lång transportsträcka med en osäker förare mot en okänd destination.

Den här gången valde jag att själv sitta vid ratten och ratta bussen själv. Även fast att allt inte blev 100 % rätt från början så är det trots allt slutet som räknas.

Kanske är din friskprocess faktiskt närmare dig än vad du tror?

Det tror i alla fall jag.

Testa en vecka och se vad som händer.

Låtsas att du lever i en drömvärld en vecka. I en värld som du länge har längtat efter. Där du äter vad du vill och regelbundet. Det vill säga på ett sätt som du tänker att du bygger en fungerande vardag på och en livsstil som ska räcka i minst 60 år till. Undvik matförbud och regler. Träna inget.

Prova! Du har inget att förlora.

Kom ihåg att du kan alltid välja ätstörningen igen om du skulle tycka att det friska livet inte passar dig.

Men ge det friska en chans innan du säger nej!

Självhjälp

Intellektuell men anorektisk?

himla goa ni är – allihopa!

Jag blir knallröd om kinderna och skjuter i höjd flera centimetrar efter förra inlägget.

Så enormt härligt gensvar på om hur man kan lyckas att bli vän med både kroppen och träningen:

Dags sluta träna?

Fick många bra kommentarer, frågor och input. Kommer svara och vidareutveckla träningsinlägget i ett separat inlägg lite längre fram.

Förutom att jag alltid har haft med mig i bakhuvudet att jag alltid kan välja sjukdomen igen och börja svälta ifall jag inte skulle trivas med det ätstörningsfria livet så har även en annan tanke motiverat mig enormt mycket i friskutvecklingen.

Nämligen den här:

Jag lyssnade en gång på en forskare som hävdade att en majoritet av alla anorektiker (och flera andra personlighetstyper med ätstörningar) som han hade stött på hade en extremt hög IQ och ett skarpare intellekt än genomsnittet.

Uttalandet baserade han bland annat på den oerhört starka koncentrationen kring mat som var och en av oss producerar när vi svälter.

Att svälta sig själv är motsatsen till människans naturliga överlevnadsinstinkt och det krävs därför en enorm tankekraft och energi av oss för att av egen ”fri vilja” kunna framkalla de här självplågartankarna.

Han menade att det var väldigt synd att så många i grunden intelligenta människor valde att slösa bort sin hjärnkapacitet på något som i längden inte gav någonting tillbaka.

Ingen tjänar ju något på att ha ätstörningar.

Sjukdomen bidrar tvärtom bara till skador och ibland till och med till ett förkortat liv.

Han menade att om personer med ätstörningar bara kunde lära sig att styra och kanalisera sina tankar rätt så skulle en stor procentandel bli oerhört effektiva och i större utsträckning nå sina mål i livet än den klassiska medelpersonen.

Detta väckte en tanke i mig.

Jag hade inga bevis för att mannens påstående var rätt men på något märkligt sätt förstod jag exakt hur han menade.

Jag kände igen mig.

Att tänka så intensivt på mat, kropp, vikt, träning, hälsa 90% av min vakna tid krävde en oehörd disciplin och fokus.

Tänk om jag verkligen av egen kraft kunde lära mig att kanalisera de sjuka och destruktiva tankarna?

Med andra ord samma energi och starka mentalitet som hade brutit ner mig skulle jag istället använda för att ta mig tillbaka.

Med samma koncentration och fokus formulerade jag kort därefter mina inre mentala mål som jag ville uppnå.

Istället för att tänka ätstörningar 90% av mitt dygn bytte jag ut de sjuka tankarna mot nya och friska.

Det märkliga är att jag upptäckte att det faktiskt går att träna upp sitt eget tankemönster. Vill du tänka friskt så kan du träna dig i att göra det.

Så lär dig att hantera och kanalisera din egen energi.

Du ÄR värdefull.

Slösa inte bort din inre drivkraft. Det är en styrka.

Ett starkt psyke är en fantastisk TILLGÅNG som många skulle döda för att själva få.

Ta vara på gåvan som du en gång har fått.

Den går att tämja!

När du har lyckats med det så kan du klara ALLT!

Ätstörningscoach

Anorexi = aldrig sjuk?

Som många av er säkert känner till vid där laget gillar jag att då och då lyfta fram saker som inte alltid står hugget i sten vid svält och anorexi.

Det vill säga reflektioner som jag eller någon av er går och bär på i  samband med viktuppgången och friskutvecklingen.

I morse när jag vaknade kändes mitt huvud stort som en stor boll.

Det tog två sekunder för mig att upptäcka att jag inte hade någon röst.

Snor överallt.

Nej, nej, nej…!

Med andra ord – jag hade åkt på en riktig dunderförkylning!

När jag dessutom verkligen anstränger mig och känner efter om det kanske finns någon mer smärta som ligger kvar och lurar på fler ställen i kroppen så kan jag faktiskt nästan uppleva en slags inbillad öroninflammation.

Inte riktigt så illa är det kanske.

Men flera känner säkert igen känslan innan något bryter ut?

Hela min kropp känns som en klubbad säl och jag är så öm i lederna att jag undrar vad fasiken som är på gång egentligen?

Allt jag vill just nu är att få sova.

Klockan är inte ens sju men jag vet att om jag lägger huvudet på kudden nu så kommer jag nog inte vakna förrän det är lagom att stiga upp och gå till jobbet.

Så det är kanske en bra idé?

Supertrist för er att få höra om andras krämpor men vänta lite hörrni, ha inte så bråttom för här kommer min poäng:

Nämligen att jag inte har varit sjuk en enda gång under alla mina sjukdomsår, dvs då jag har varit underviktig och svultit.

Jag minns att när jag var i början av min anorexi som 16-åring så var min mamma väldigt orolig över vad som ev. skulle kunna hända mig ifall jag fick någon sjukdom under tiden som jag var så underviktig.

Kommer ihåg att min behandlare såg mamma stint in i ögonen och utbrast:

”Vet du, det är faktiskt inget som jag tror du behöver att oroa dig för särskilt mycket. För under alla mina år som sjuksköterska har jag noterat att nästan inga av dem blir sjuk under sin anorexi. Kan tyckas märkligt för en utomstående men förmodligen beror detta på att kroppen faktiskt redan är sjuk (den svälter ju!) och därmed har fullt upp med att försöka bli kvitt sjukdomen anorexi . Det är som att allt annat rinner av dem och kroppen blir som immun mot andra yttre påfrestningar.”

Så nu när jag idag får min första riktiga förkylning på över åtta år är det en smula chockerande. Jag har helt glömt bort hur det är att PÅ RIKTIGT vara sjuk.

Det som dock är lite lustigt är att jag blir mer upptagen av tanken på att det faktiskt händer mer än att jag beklagar mig över hur dålig jag känner mig.

Jag tror mig nämligen se ett mönster, inte särskilt fräscht men ändå ett tecken på att jag har en kropp vars tidigare ”onödiga” funktioner har börjat att fungera igen.

Sjukdomar, förkylningar, otyglade hormoner, mindre smickrande finnar både här och där, flytningar och – STOP!

Här drar jag gränsen för fler detaljer. Räcker så.

Men jag tror ni förstår vad jag är ute efter.

Någon som känner igen sig? Är det så här kroppen fungerar?  Den låter sig inte påverkas av ytterligare sjukdomar så länge den befinner sig i svältläge?

Om det är sant häpnas jag än en gång över hur intelligent kroppen är. Jag har för länge sedan slutat att förvånas över alla dess smarta funktioner.

Hur kunde jag någonsin vilja göra dig så illa?

Så dumt!

Mat, Självhjälp

Vad händer efter anorexin?

Jag fick en fråga på mailen som fick mig att tänka på inlägget som jag skrev igår: Är du så smart som du tror?

Hanna frågar:

Vad är det bästa som du hittills har upplevt efter att ha lämnat anorexin?

Först och främst tror jag att det säkert är väldigt individuellt vilka steg som man uppskattar mest i friskprocessen.

Men för mig är det utan tvekan allt som jag lyfte fram i inlägget igår, dvs att min riktiga personlighet lyser igenom igen och att jag därmed slipper känna att delar av min personlighet saknas / sover.

Mina vackraste personlighetdrag, allt det där som karaktäriserar mig, fullkomligen strålar nu för tiden. Jag inte bara ser det på personer som jag möter utan jag kan känna det själv!

Förutom ovanstående så är det förstås en himla massa andra saker men som kan vara lite knepiga att komma på så här på rak arm men som jag uppskattar vid olika tillfällen under en vecka.

Det kan vara att med glädje vara den som tar med fika och bjuder jobbet på…

Eller längta efter nästa tennislektion för att kunna få slipa ännu lite mer på servern…

Uppskatta min starka bena när de bär mig fram i trängseln på jakt efter den sista tunnelbanevagnen…

Känna att stress och människors negativa energi inte berör mig ett dugg så länge jag ser till att äta regelbundet, varierat och tillräckligt…

Vara den som tar initiativet till att träffa nya vänner och sy ihop aktiviteterna…

Läsa en bok eller se en film och efteråt faktiskt kunna komma ihåg vad jag har läst / sett för något…

Sätta upp målstolpar i livet som jag ser fram emot att få bocka av, år för år…!

Att känna mig stark, snygg och säker på mig själv när jag rör mig ensam i en lokal där jag vet att allas blickar är riktade mot mig (ja, trots att min skjorta är storlek 38:a!).

Vara tacksam att jag stark nog att fyra av en riktigt hård forhand smash.

Inte få panik när jag glömmer lunchlådan hemma utan istället låter lunchen blir ett överraskningsmoment i form av att kollegan köper med lunch till oss eller tillsammans går ut för en lunch på stan.

Detta var några exempel som jag kommer på just nu.

Trevlig kväll allihopa!

Ätstörningscoach

Fantastisk lördag

God härlig lördagsmorgon på er!

Vaknade upp med världens största leende. Lever fortfarande på veckan som har varit.

Den bekräftar (än en gång!) min tes om hur viktigt det är att regelbundet umgås med människor som både är livsglada och inte snåla med att dela med sig av sin energi.

Tror aldrig någonsin i mitt liv att jag har fått så många komplimanger för mitt sätt att vara, dvs min personlighet.

Att få höra att människor trivs, mår bra, lyser upp och att min optimism smittar av sig på dem – det får inviga den här lördagen!

Idag ska jag göra något som alltid kittlar lika nervöst i magen. Nämligen träffa ett par läsare.

Ett liv utan möten med nya människor vore ett rätt trist liv, tycker jag.

Släpp klippan och våga kasta dig ut – se vart du landar?!

Säger som Emma Pihl i boken ”Vinnare i din egen tävling” (förresten vad jag känner mig träffad i avsnittet om perfekta mail, många mail som aldrig skickas pga jag alltid vill att de ska vara så äckligt välformulerade, let go för tusan!):

Hellre att än hur

Träning

Frågor om mig


Har skrapat ihop lite frågor som ni har haft i kommentatorsfälten. Ledsen att jag inte alltid svarar direkt men hoppas detta funkar lika bra.

Vad är det för kurser du ska gå?

Den här veckan ”testar” jag på en del dansgrejor och senare kommer det även bli lite kör. T ex arrangerar dansstudion Chicago på söder Öppet Hus hela veckan. Tänk att kunna dansa som på bilden nedan, visst verkar dem ha väldigt skojigt?

Bild från Miriams kafferep

– Underbar blogg för övrigt!

Tränar du något nu eller är du fortarande ”träningsfri”? Din blogg e grym…motiverar och insirerar, tack!

Jag har börjat ta tennislektioner (bland det roligaste jag gjort, ett helt nytt område för mig men har sysslat mycket tidigare med bollsporter!). I höstas började jag även löpträna 1-2 ggr i veckan, men när snön kom blev det lite mindre. Det är häftigt att få känna kontrasten mot att tidigare ha tränat 7 dagar i veckan (flera timmar per dag) mot som idag, ett par timmar i veckan. Äntligen njuter jag och uppskattar verkligen själva träningspasset och inte enbart den sköna känslan efteråt. Det är nytt för mig att inte känna att tiden som jag tränar är tid som jag bara ska ”ta mig igenom”  eller snabbt få överstökad. Det är lyx att tycka träning är kul och det trodde jag aldrig att en person med min personlighet och sjukdomshistorik aldrig någonsin skulle kunna uppleva.

Träffar du dina läsare någon gång? Hur har det varit?

Jo, det har blivit rätt många faktiskt. Det är alltid roligt att få ett ansikte på er som läser och kommenterar. Dock kan jag tycka att det är enklast att träffas en eller två och inte så många samtidigt. Jag tycker heller inte det är så intressant att prata ätstörningar heller om jag ska vara riktigt ärligt. Självklart är det en enkel sak att ta upp då det är en gemensam referenspunkt men jag är av den åsikten att försöka fokusera på friska och positiva saker istället för att gotta in sig i sjukdomen för mycket. Det finns rätt mycket annat som jag kan tycka är intressant att veta om personen jag träffar.  🙂

 

Mat, media, Produkttest, Träning

God morgon med Twinings!

Svart te Apple, Cinnamon & Raisin, Twinings of London.

God morgon!

Nu ska jag strax ge mig ut i julruschen och försöka få ihop det  allra sista inför julafton på fredag (bara en vecka kvar nu, hörrni!)

Har precis fått i mig resterna av frukostmackorna och druckit ur den sista tekoppen.

Idag föll valet på ett himla gott ”julte”. Ofta brukar man ju tipsa om att chai är ett typiskt julte men detta är minst lika juligt vill jag lova. Du hittar teet i din vanliga matbutik.

Det är Twinings ”Apple, Cinnamon & Raisin” (finns även med påsar), ett svart te med mycket smak. Dricks med mycket mjölk och man är snart i sjunde himlen (nåja, nästan i alla fall…)! 🙂

Nu till en helt annan sak.

Jag ser att debatten går het i kommentatorsfälten. Som alltid rekommenderar jag att ni ser till att läsa även kommentarerna och inte bara själva inläggen.

Det är trots allt genom att vända och vrida på saker och ting som vi alla blir klokare och på så vis kan nå fram och utveckla nya smartare lösningar.

Fortsätt gärna att diskutera genom att klicka på någon av länkarna:

Litar du på hälsoexperter eller Din PT – en hälsofara?

Nu önskar jag er alla en riktigt mysig 4e advent. Glöm inte bort att tända (och släcka!) sista ljuset!