Ätstörningscoach

Det är min början.

Kära Ni,

Det har blivit dags för mig att kila vidare.

Egentligen hade jag tänkt låta det förra inlägget bli de absolut sista raderna som skrevs här. Men för att det inte ska kvarstå några frågetecken så skriver jag nu ut det i klartext:

Tack hjärtligaste alla som valt att följa Vägen från 37 kg!

Mitt liv och min resa fortsätter på annan plats.

Inte här.

Men vi kommer att mötas igen.

Dock utan din vetskap att det faktiskt var jag som en gång var ”hon den där Anna”.

Bra Bäst så.

För er som vill ha mer av Vägen från 37 kg så garanterar jag att även fast att det inte längre skrivs något mer på just den här webbplatsen så kommer både min penna och hjärnceller även i fortsättningen att gå glödheta.

Tack än en gång alla som följt med på den här resan!

Tack alla fantastiska läsare, andra skarpa bloggare & journalister (ni vet själva vilka ni är), kritiker, sponsorer och samarbetspartners.

Utan er skulle min jakt efter det friska livet inte ha varit hälften så spännande att genomföra. Ni har kryddat mina mentala och fysiska förändringar bara genom att finnas där. Satt guldkant på en annars svår och lång kamp.

Men hörrni, det gick till slut…!!!

För framtida förfrågningar, krönikor, artiklar, intervjuer, etc når ni mig även fortsättningsvis på: vagenfran37kg@spray.se

Jag ser fram emot vårt möte.

Varma & innerliga tankar från mig!

/ Anna

www.vagenfran37kg.wordpress.com

Självhjälp

Det är ingen slump


Det är ingen slump att just jag fick ätstörningar.

Det är ingen slump att just jag började gå och tala tidigt.

Det är ingen slump att just jag var bäst i klassen.

Det är ingen slump att just jag skulle vara med i elevrådet.

Det är ingen slump att just jag sprang snabbast och hoppade längst i skoltävlingarna.

Det är ingen slump att just jag varvade alla TV-spel som fanns.

Det är ingen slump att just jag var kvarterets roligaste barn att leka med.

Det  är ingen slump att just jag har ett rum i föräldrarhemmet med över 100 pokaler från den tidigare idrottskarriären.

Det  är ingen slump att just jag har ett antal stipendium bakom mig.

Det är ingen slump att just jag alltid lyckas hitta de bästa priserna på resor, oavsett vad destinationen är.

Det är ingen slump att just jag var nära döden.

Det är ingen slump att just jag startade den här bloggen.

Det är ingen slump att just jag har hittat fotfästet igen.

Det är ingen slump att just jag har orkat göra hela resan med att riva upp en gammal plattform och skapa en ny frisk och stabil för framtiden.

Det är ingen slump att just jag har hittat ett nytt intresse – tennisen – som gör mig lycklig.

Det är ingen slump att just jag får köpa 10 avokados för en tjugolapp på Hötorget.

Det är ingen slump att just jag kommer att kunna nå dit jag vill.

Det är ingen slump att just jag älskar att få vara med igen.

Det är jag.

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Semester från hjärnspöken

God morgon Sverige!

Har haft en helt underbar helg hittills!

Gårdagen bestod av en del resande och små mysiga raststopp längs med Sveriges alla motorvägar och sjöar.

Senare under dagen nådde vi Göteborg.  Kvällen avslutades med att hela gänget köpte hämtmat för att därefter fortsätta ut till Sillvik, en badplats med ett helt underbart landskap av klippor där man får sig en perfekt solnedgång så här års.

Att kunna sitta på varma klippor när klockan är en bra bit efter tio på kvällen är verkligen en ren sommarlyx och jag är så glad att jag befinner mig på Sveriges västkuset den här tiden på året.

Sillvik

Innan jag somnade igår slog det mig återigen att utflykter och liknande spontanitet var en nästintill omöjlighet för mig förra året (och åren före).

Jag vägrade åka någonstans så länge jag inte hade tillgång till gym och var 110% garanterad att jag skulle få möjlighet att träna och äta den mat jag själv ville. Annars fick det helt enkelt vara, då stannade jag hellre hemma även om det livet innebar oerhört trista och påfrestande tvångsrutinerutiner. Helt klart innebar det livet en oerhör tristess men det var i alla fall tryggare än det livet där otäckta matöverraskningarna väntade på mig varje dag.

Därför var resan till USA för ett par månader en oerhörd viktig milpunkt i min friskhetsutveckling. Att tillbringa tre veckor i ett främmande land, med vänner och nya matrutiner kan vara svårt för många, än mer för en person som har levt ensam med svårt träningsmissbruk och anorexia i flera år. Men jag klarade av det och det var inte ens jobbigt, tvärtom kunde jag njuta av varje dag och verkligen se varje måltid som ny utan hänsyn till vad jag ätit timmarna före eller vad vi skulle äta dagen efter.

På samma sätt är det en sådan oerhört lättnad att kunna göra samma saker nu igen. Det är oerhört viktigt att kunna vara spontan och flexibel, inte bara för att man ska kunna få sina relationer att fungera utan även för att kunna ha ett fungerande arbets- och eller studieliv.

Har du funderat på hur många timmar av dygnets vakna timmar som du ägnar på att tänka på mat och träning? Vad gör det med dig?

Tycker du verkligen att du utnyttjar din fulla hjärnkapacitet fullt ut idag? Är du så rapp, kreativ och omtänksam som du egentligen skulle vilja vara?

Jag tycker du ska åka på semester från ätstörningarna och all ångest från och med idag. Återigen, vad har du att förlora? INGENTING men en jävla massa att vinna!

GÖR NÅGOT.

GÖR DET NU!

Mat, Självhjälp, Träning

Socker, socker, socker!

Förlåt för sen bloggning ikväll men kom hem rätt sent efter jobbet.

Som tur var hade jag  blodpudding i kylen (världens bästa och kanske t.o.m godaste snabbmaten, eller hur?) och när jag stekte på den slog det mig plötsligt hur mycket jag har lyckats att normalisera mina matrutiner på bara drygt ett år.

Det är en underbar känsla att på vägen hem få känna hunger och samtidigt veta att jag faktiskt får lov att äta mig mätt på en riktig middag när jag kommer hem. Det är helt okej att följa kroppens signaler och jag är värd att få äta mig mätt på mat som jag Anna, inte Ana, gillar.

Före Mattillåtets tid existerade inte en sådan underbar rätt som Blodpudding, det var alldeles för högt energiinnehåll för att min demon skulle ge den godkänt.

Jag jämför mina rutiner som jag har idag med hur det kunde se ut för lite mer än ett år sedan. Då åt jag i princip aldrig lagade middagar utan endast frukostmat som jag varierade med sötsaker. Det syntes inte utanpå i mitt huvud pågick ett krig, ett kalorikrig. Det gick ut på att och med att jag vaknade på morgonen skrek hjärnan efter att få äta godis, kakor och glass. Givetvis gav Ana aldrig efter men däremot räknade jag flitigt dygnets alla timmar t ex hur många rutor choklad eller hur många deciliter söt rostad müsli jag skulle kunna äta utan att överstiga min kaloribudget.

Jag åt aldrig riktigt mat utan det tyckte jag var slöseri på ”goda” kalorier.

Mitt mål i livet var att få äta godis och fika varenda dag, dvs 365 dagar om året.

Givetvis mådde jag riktigt dåligt av de här korta sockerkickarna, både psykiskt och fysiskt. Svälten och bristen på näringsämnen var uppenbar och fångade mig i en tvångsmässig och ond cirkel. Jag tränade hårt för att sedan kunna få marginal att få äta något ”onyttigt”. Dock åt jag i själva verket aldrig så mycket sötsaker som jag egentligen drömde om att få göra utan när det väl var dags kunde jag inte med att ”smutsa ner” min kropp. Ana var alltid där och pekade med hela handen om vad jag fick lov att äta och inte äta.

Jag minns att jag kunde vakna mitt i natten och känna att jag bara måste ha kakor, choklad ja vad som helst som innehöll socker för att lugna ner kroppen och kunna somna om!

Det kändes som att någon skrek hysteriskt inom mig och som sagt, efter att ha läst Mattillåtet fattar jag verkligen hur saker och ting hänger ihop. På sätt och vis var det faktiskt kroppen som skrek, den signalerade så mycket den kunde att den behövde energi och att väcka mig mitt i natten var kroppens sätt att berätta att den saknade tilläckligt med kalorier och näringsämnen för att orka fortsätta jobba och reparera/bygga upp mig inombords.

Jag trodde på allvar inte att jag ens någonsin skulle vilja lära mig att kunna äta vanlig mat igen, jag tyckte det lät så tråkigt! Därför är det så stort när jag varje dag numera verkligen unnar mig att bli sugen på och sedan få äta riktig mat som t ex fet fisk, hamburgare, avokadosallader med massor av nötter, grytor, marinerade bönor, korv stroganoff, fiskpinnar eller som idag blodpudding.

Jag är så otroligt tacksam att jag uppskattar att äta vanlig mat igen. Tänk vad mycket som automatiskt löser sig och faller på plats så fort man börjar äta järnrik mat, äter regelbundet och varierat från kostcirkelns alla delar.

Det är inte så svårt, testa och du kommer märka hur stor positiv inverkan som ett normaliserat ätande har på din vardag och ditt liv.

Kan du tänka dig att äta, träna och/eller promenera så tvångsmässigt som du gör idag om tio år?

Vad blir det för liv i så fall!?

Ångest, Mat, Träning

Resfeber

För ett år sedan var mat och träning största hindret för varför jag inte vågade resa eller bo någon annanstans.

Idag, 10 månader senare så har jag ätit, umgåtts och sovit ihop med en nära vän  i nästan 3 veckor.

Rekord.

Allt är möjligt. Du kan verkligen bli precis så frisk som du vill.

Det är inga vackra ord utan sanning.

*****

Jag vet. Jag har knappt skrivit någonting om hur jag har haft det där borta.

Men efter nära 3 veckor i USA har jag åter kommit in i de gamla vanliga rutinerna: Äta, jobba, sova, äta, jobba, sova och så rullar det på. Låter kanske rätt trist men jag trivs rätt bra med det.

Visst törstar jag fortfarande efter gemenskap och nära relationer men bortom denna frustration så tycker jag faktiskt att mitt liv är mer än okej.

Jag är lycklig.

Många  som skulle få höra om min bakgrund eller plötsligt en dag upptäcka att jag bedriver en blogg och därigenom få reda på min sjukdomshistorik skulle nog bli ganska förfärade och ställa sig rätt skeptiska mot att jag verkligen kan klassa mig själv som en person som är glad och lycklig över allt som livet gett mig.

De flesta skulle nog snarare se på mig med sorg i blicken och tycka synd om mig och min så länge isolerade och kalla bubbla.

Men jag är faktiskt genuint glad. Och det säger jag inte för att jag är frisk för det är jag inte. Men jag är tacksam för allt jag har ändå.

För om det är något som jag verkligen har lärt mig av att leva ett fattigt ätstört liv så är det att fokusera på vad jag har och vad jag kan snarare än att hänga upp mig på allt som jag skulle kunna saknar eller fortfarande inte kan tillåta mig själv eller utföra.

För ett år sedan hade jag inga resplaner alls. Det skulle löjligt att en tänka tanken. För hur skulle det ha sett ut?

Jag skulle aldrig ha lämnat Sverige om jag inte på förhand visste att hotellet hade ett gym och jag fick lov att bestämma vad kocken skulle servera mig till frukost. Jag skulle ha sett till semestra ensam så att jag hade kunnat träna och äta mat på mina egna villkor. Jag skulle inte ha ätit en glass. Än mindre mat som innehöll kalorier (typ allt alltså).

Men kanske skulle jag ha ätit frukost efter att jag vaknat på morgonen. Druckit massor med kaffe (för att döva hungerkänslorna) och ätit två kokta ägg (men givetvis kastat bort äggulorna). Kanske skulle jag ha ätit lite gurka också, i alla fall om det vore helg.

Efter frukost skulle jag ha kört cardio (kondition) i två timmar som brukligt. Sedan skulle jag tillåta mig själv en stund i solstolen och bara slappa.

Jag skulle låtsas att jag njöt av att bara få vara, ligga och läsa med musik i öronen. Om hotellets servitör eller någon annan (?) skulle erbjuda mig en gratis drink skulle jag tacka nej utan att blinka, utan att ens ha vetat vad jag tackade nej till (Ana lärde mig tidigt att allt folk erbjuder innefattar alltid kalorier och det är alltid dåligt).

Folk skulle äta glass. Jag greppade tag i solglasögonen och blundade.

Folk sprang på stan eller hade vattenlekar kring poolen. Jag fortsatte att blunda.

Unga människor  samlades lite senare i små grupper, började snacka och intressera sig för varandra. Jag såg ingenting (eller gjorde jag det?).

I resans pris ingick halvpension och kring sex-tiden var hotellets restaurang full med hungriga och förväntansfulla gäster. Jag var inte där (stod i den stunden i en trång närbutik och vände och vred på yoghurtförpackningarna för att verkligen försäkra mig om att de var lika fett-och sockerfria som texten på framsidan utlovade)

Efter middagen gick folk ut och festade, promenerade på stranden eller satt inne hos varandra på rummen. Myste och pratade.

Kanske åt dem en bit choklad eller drack några glas vin…

Jag låg ensam i min säng och försökte räkna ut hur många kalorier jag hade fått i mig under dagen. Hade det verkligen stått rätt på yoghurten? Tänk om den engelska översättningen hade blivit fel? Visste man ens vad hälsa och kalorier var här i Grekland?

Tänk om det faktiskt hade stått 110 kcal/100 gr istället för 35kcal/100 gr?!

Panik.

Skjut mig!

Hur många dagar var det egentligen kvar nu igen tills dess att jag äntligen skulle få åka hem?!?!

Ångest, Självhjälp

Allt går så lätt för dig?

Du kan faktiskt öva dig på att hantera din ångest.

Du kan själv välja hur mycket makt som du låter Ana att ha över dig.

Och ju fler gånger som du vågar att utsätta dig för ångestladdade situationer desto mer övning ger det. Och ju mer du övar desto färre blir tillfällena som du känner ångest.

Upprepa, nöta och öva är nycklarna.

*****

Matilda skriver:

”Jag tycker att alla dina inlägg är viktiga, även de korta eftersom du alltid tar upp ett viktigt ämne.

Du är otroligt peppande & jag hoppas att vi får fortsätta följa din utveckling, även om den innebär att du inte ens nämner ÄS.

Jag har dock funderat på en sak; går allt bra för dej HELA tiden?

Du skrev ju om din nattliga hunger & så, men verkade ändå lugn. Har du inga dagar med ångest & känslan av att du inte orkar osv? Jag tycker att jag har kommit långt med mina problem, men ligger ändå & gråter i timmar vissa dagar.

Jag känner mej som en vekling jämfört med dej!

Kämpa på, tuffing.

Kramar”

Jag svarar:

Nu på sistone, efter jul och särskilt  februari-mars har det gått lite extra bra. Men kom ihåg att jag har åtta år av sjukdomshistorik bakom mig så den där ångesttrappan som du beskriver med gråt och förtvivlan den har jag fått känna på flera gånger tidigare, i princip dagligen.

Jag har gått upp i vikt och fallit tillbaka. Upp i vikt och fallit tillbaka. Upp igen och fallit tillbaka… Varje gång med de känslor och sinnestillstånd som du beskriver…

Man hinner gå igenom mycket på åtta år. Jag har varit med om det du beskriver säkert flera tusen gånger.  Sparkat i väggarna, sprungit gråtandes i skogen flera timmar och legat hemma i sängen och stirrat tomt in i väggen och inte fattat varför jag inte kan gå ner och äta samma mat som de andra när jag vill det så gärna!

Sista gången som jag gav mig in på den här friskhetskampen igen var det med väldigt mycket erfarenhet i bagaget. Vad hade gått fel sist? Varför blev jag aldrig helt frisk? Vad fattades? Vad kan jag göra annorlunda den här gången? Jag hade erfarenhet och kunde därför den här gången rusta mig bättre för vad som väntade mig.  Trots att jag gjort samma misstag om igen t ex åt jag alldeles för mkt frukt när jag egentligen velat äta choklad. Det slutade inte sällan med att jag åt närmare 1 000 kalorier i frukt + chokladkakan när jag egentligen kunde ha avstått frukten och enbart ätit chokladen, då hade kroppen varit fullt nöjd redan från början. Sådana här dåliga vanor mådde jag jättedåligt över och skrev därför upp en lista över liknande handlingar som jag gjorde och som jag mådde dåligt över. Jag fick nog av att hamna i en ond cirkel av överätning och sen svält dagarna efter. Påminde mig om att de dagarna jag var sugen på choklad eller godis då skulle jag äta det annars skulle det bara resultera i att jag blandade frukt + godis och det mådde jag psykiskt och fysiskt jättedåligt av.

När jag väl hade uppmärksammat de här tillfällena blev de färre och färre. Idag är det väldigt sällan att det sker (kommer inte ihåg sist det hände men tillfällena blev betydligt färre i takt med att jag inte lät det gå så långt mellan måltiderna och smög in små mellanmål).

Jag hatar de där ångestkänslorna och sedan en månad tillbaka har jag klarat av att hålla tillbaka dem väldigt bra. Så fort jag får tankar på att idag borde jag äta lite mindre så gör jag helt tvärtom; tar en portion extra ”bara för att” eller äter mat som jag har svårt att uppskatta kaloriinnehållet i. Det har hjälpt jättemycket.

På det viset går jag aldrig en hel dag och känner mig ”ren” (känslan som Ana och ortorexin älskar och strävar efter).

Men för att summera. Jag har gått igenom alla känslor och viktnivåer tidigare under sjukdomstiden och jag tror faktiskt man måste ha mått riktigt jävla dåligt för att kunna bli helt frisk igen. Det var ju trots allt därför som jag fick nog i augusti 2009.

Jag befann mig verkligen på botten, så dåligt mådde jag inte ens när jag blev sjuk första gången. Om slår man upp ordet ”livlös” i en ordbok så skulle jag bli förvånad om inte mitt namn faktiskt stod där som en förklaring till ordets innebörd.

Matilda, du kommer också känna att det går lättare med tiden. Men de första gångerna som man utmanar är värst. Sedan kommer det gå upp och ner. Vissa dagar kommer du tycka att ”detta är ju ingen match?” för att veckan därpå mötas av totalt mörker.  Så har det varit för mig i alla fall.

Viktigt att komma ihåg är att ”mörker” och nedstämdhet inte är något dåligt och definitivt inget bakslag. Bakslag och salta tårar ingår i friskhetsprocessen. Det är helt naturligt att man riskerar att trilla tillbaka ett steg om man tar sig an en väldigt stor utmaning.

Men huvudsaken är att du inte skräms av detta och inte låter ångesten vinna över dig. De dagar du ligger och gråter ska du tänka att du gör det för att du gjort något som ingår i frikshetsprocessen. Att du känner som du gör är ett tecken på att du har gjort helt rätt och gett Ana en känga i (förlåt uttrycket) arslet. Det är därför hon blir sur på dig och enda sättet att komma åt dig är att ge dig ångest. Ångesten är Anas enda vapen, det är förvisso väldigt kraftfullt ibland men om du lär sig hur du ska hantera det så kommer du snart att märka att Anas röst blir allt svagare allt eftersom du ignorerar hennes metoder att försöka manipulera din hjärna.

Det dummaste du kan göra är att slå på dig själv och undra varför du känner som du gör. Det är helt okej och helt normalt! Men låt inte ångesten äta upp dig utan ge det någon dag och ge dig sen på en utmaning igen.

Två steg fram, ett steg bak = SUPERBRA!

Det sämsta man kan göra är att ångestkänslorna skrämmer en så mycket att man inte vågar utmana överhuvudtaget. Istället håller man sig till sitt svält- och/eller träningsschema och fortsätter må dåligt livet ut. Bara för att man inte riktigt vågade…

Våga, hoppa och kasta dig ut – du har inget att förlora på att ta reda på vad ett friskt liv är. Du känner ju till det sjuka väldigt bra. Varför inte ge dig själv chansen att ta reda på hur det friska livet ser ut?

Vad innebär det att vakna upp och äta det du är sugen på just i det ögonblicket. Vad innebär det att glömma bort gymmet en hel vecka?

Det får du aldrig reda på om du inte vågar testa och för varje gång du testar så kommer du snart kunna göra det utan att känna någon som helst ångest. Att besegra ångesten är en träningssak. Ju fler gånger du övar på och upprepar det du vill kunna göra/äta utan att få ångest kommer ta dig dit du vill.

Öva, upprepa och gråt ut alla tjejer och killar därute!

Gråten och ångesten blir mindre med tiden.

DEN BLIR DET!

Mat, Självhjälp, Träning

Nödvändigt sluta träna för att bli frisk?

Kan man verkligen bli helt frisk om man fortsätter att träna samtidigt?

*****

Nu är det heeeeeelg mina vänner!

Med andra ord är det dags för mig att hoppa i mysbyxorna och slå på SR:s sändningarkiv (älskar radio men missar allt i veckorna när jag jobbar).

Har ni aldrig lyssnat på annat än Rix FM kan jag tipsa om en helt ny värld inne på Sveriges Radio.

T ex Karlavagnen (p4), Verkligheten (p3), p3 Planet, Hallå p3, Medierna (p1) och inte att förglömma alla sommar- och  vinterpratare (p1). Programmen håller en uppdaterad i timmar och det bästa är att de bara fylls på med nytt hela tiden. Skoj!

Jag fick en fråga innan idag som handlar om träningsberoende.

Det är Miranda som undrar:

”Du har fått mig att våga ta steget mot att bli frisk, på riktigt den här gången. inte ljuga för mig själv.

Undrar bara om du anser det helt nödvändigt att sluta träna för att bli frisk?

Tränar ju ganska mycket, för mycket, men har dragit ner rejält. Det finns inget skönare än att ge sig ut i skogen på en löptur, då kan jag släppa lös alla tankar, ta hand om mig själv och blicka framåt.

Är detta pga min anorexi monster som blir tillfredsställ eller går det att träna för den goda själen också? Vad tycker du?”

Anna svarar:

Jag anar att du redan sitter inne på svaret själv? Anars tror jag inte att du hade tänkt på det här eller sett det som ett ev. problem men jag kanske har fel?

Du skriver att du vill bli helt frisk den här gången och jag kan bara utgå från mig själv när jag säger det här. Jag har ramlat tillbaka flera gånger och förra gången när jag gick upp i vikt gjorde jag det samtidigt som jag tränade. Det gick bra i början, jag hade balans men snart kunde jag inte längre äta utan att träna först. Kaloriförbränning blev det viktigaste i mitt liv och det enda som betydde något. Jag lovade mig själv flera gånger att försöka dra ner på träningen men det gick bara inte. Anas röst var alltför stark.

Skulle det bli någon dag som jag inte kunde träna så drog jag in på maten istället. A simple solution.

Jag tror så här. Om du anser dig sjuk idag, dvs du låter maten och träningen styra ditt liv. T ex du mår dåligt om du måste hoppa över ett träningspass eller undviker att träffa människr pga att du måste träna eller äta på något speciellt sätt, då lever du inte livet fullt ut.

Isf tycker jag man ska helt sluta träna tills dess att man får en balans igen. Dvs man får inte ångest av ett uteblivit träningspass eller att äta mat som man tycker om. När man kan göra detta tror jag säkert att man kan träna för att må bra. Men om man har minsta lilla tanke på kalorier, fett och hälsa när man ger sig ut och det finns en tendens till tvång tror jag man e helt fel ute och det är anorexin/ortorexin som lurar en.

Ta dig en ordentlig funderare på det här. Hur mår du egentligen?

Jag upptäckte SATS vita klasser för ett tag sedan och dit gick jag för att jag verkligen tyckte att det var skönt. Ana var inte med alls och det fansn inga tvångstankar att jag måste gå dit. Jag kände mig glad både innan, under och efter Yoga-passet, en viktig skillnad mot förr då jag enbart kände lycka när jag hade kämpat mig igenom ännu en svettig löparrunda.

Vad tror ni andra om detta? Kan man verkligen bli helt frisk om man endast tillåter sig själv att gå upp i vikt om man tränar samtidigt?

Jag är själv inte helt frisk ännu men det är enorm lättnad att jag tog beslutet att gå upp i vikt utan att blanda in träningen. Jag kan ju alltid välja träningen sedan om jag vill men just nu är jag helt säker på att jag inte skulle klara det om jag hade fortsatt att träna.

Tack vare att jag slutade träna gick det också mycket enklare att släppa på mitt kontrollbehov vad det gäller maten. När man tränar kan det kännas ”svårare” att äta mer ”oren” mat eftersom man inte vill ”smutsa ner” sig själv efter ett träningspass utan man vill istället behålla ”den rena känslan” så länge som möjligt…

Chansen (eller snarare ”risken” kanske jag ska säga?) att man väljer en sallad framför pizza är så mycket större.

Jag och Miranda är båda mycket intresserad av era tankar kring det här.


Mat, Självhjälp, Skola, Träning

Hur allt började

Jag vet att det har varit lite si och så på sistone från min sida att svara på era kommentarer. Jag vet heller inte hur många av er som brukar gå tillbaka i efterhand och läsa gamla kommentarer. Jag försöker alltid svara på så mycket som möjligt men vissa dagar blir det helt enkelt inte så… Ledsen för detta men jag gör så gott jag kan.

*****

Har därför samlat ihop både nya och gamla kommentarer som jag ska svara på. Vissa av er har jag redan svarat en gång men jag gör det igen, dels för att många av er inte verkar ha sett at jag svarat men också för att jag vill svara mer utförligt och därför svarar på dem igen.

CIM frågar:

”Har läst din blogg ett tag nu och måste säga att jag är så imponerad av din styrka och beslutsamhet!

Du skriver ju att du tidigare har gått igenom behandlingar och terapi men alltid fallit tillbaka, vad var det som fick dig att vilja bli bra ”en gång för alla”?

Var det någon speciell händelse eller något som växte fram?”

Anna svarar:

När jag var 16 fick jag anorexi (eller snarare ortorexi). Gick i behandling tills jag var ca 19-20.  Hade då ett ”friskt” BMI men tankarna på kalorier, mat och hälsa fanns fortfarande kvar. Tänkte fortfarande mycket på vad jag åt, planerade mina dagar efter maten och inte tvärtom, gick tvångsmässiga långa promenader och hade stenkoll på mitt dagliga kaloriintag.

Efter 1,5 år började jag träna på gym (hade fortfarande ett normalt BMI). I början var det skönt men sen ökade jag träningsdosen allt eftersom. Till slut tränade jag varje dag och åt bara ”hälsomat” – jag hade snart utvecklat renodlad ortorexi. Gick upp i vikt av träningen (muskler väger mer än fett) och då fick jag panik. Införde en lågkaloridiet och fortsatte träna lika hårt.

På ett halvår rasade jag i vikt och i somras låg mitt BMI på under 15. Jag orkade inte längre springa på löpbandet och spinningcykeln gjorde så ont i baken och jag kunde inte längre cykla utan att jag först la en handduk emellan.

Samtidigt var det ett jävla liv hema hos oss. Min familj var jätteorolig. Mamma skrek att hon var rädd att jag skulle dö ensam i sängen en natt och ingen skulle då ha en chans att kunna hjälpa mig – att det skulle vara ”åt helvete för sent” när detta väl skulle hända.

Det sista året hade jag dessutom drabbats av plötsliga svimnigar. T ex om jag satt på en föreläsning kunde jag plötsligt känna att det började svartna för ögonen. Jag hade aldrig tidigare varit på akuten i mitt liv och plötsligt var jag där fyra gånger under samma år. Jag hade även sömnstörningar och sov orolig (något som jag inte varit van vid).

Min panikångest och rädsla för att svimma fick mig att inte våga gå någonstans eller göra något. Det enda stället som jag kände mig trygg på ifall något skulle hända med mig var hemma och det gick inte att leva så insåg jag.

Jag hade en konstant dödsångest, särskilt på kvällarna när alla sov. En natt inbillade jag mig att ”nu dör jag” och genom att tänka så framkallade jag nästan en svimning. Räddade dock situationen genom att kallsvettig och ångestfylld kasta mig på golvet och hålla upp benen högt för att få blod till huvudet. Jag tror det var den här natten som fick bägaren att rinna över till slut.

Jag höll verkligen på att freaka ur. Svälten och träningen höll på riktigt på att ta livet av mig. Och jag hade aldrig velat dö… Tvärtom har jag alltid haft en enorm livslust och det är rätt utmärkande för min personlighet. Jag är väldigt nyfiken på livet och vill hinna med så mycket som möjligt. Jag älskar att uppleva saker och pga min undervikt och psykiska tillstånd insåg jag att jag levde i ett fängelse och att nyckeln till frihet, ja den satt jag själv på. Den enda som kunde rädda mig nu det var faktiskt jag själv.

Jag drömde ofta om mat och fantiserade hur det skulle vara att vakna upp en dag utan att behöva behöva gå och träna. Hur skulle det vara att få äta vad jag ville? Tanken var lockande och i samband med den där fruktansvärda natten när jag trodde att jag skulle mista livet gjorde jag en deal med mig själv.

I korta drag innebar  den att jag skulle testa på att inte träna för en tid framöver. Hur länge detta test (Super size Me!-projektet var fött) skulle pågå visste jag inte men jag ville iaf ge det en chans. Att samtidigt få äta vad jag ville kändes rätt spännande och jag tänkte att jag kunde ju alltid välja svälten igen ifall jag inte skulle fixa det. ”Jag är ju grym på att svälta och expert på att gå ner i vikt. Jag kan göra det sen igen ifall jag inte trivs med en normal kropp…” Kanske inte helt bra att tänka så som jag gjorde men bara tanken på att jag faktiskt hade en nödutgång – valfriheten – ifall jag inte skulle klara av ångesten som jag trodde att en viktuppgång skulle medföra, det var tillräckligt för mig för att våga.

Ingen bestämde över mig, detta var bara mitt viktprojekt! Därför berättade jag inget om min nya omställning för min omgivning eftersom jag inte ville ha någon press eller förväntningar på mig. Misslyckades jag så misslyckades jag och då fick det bli så. Ingen skulle någonsin få veta något eller bli besvikna i onödan.

Snart åtta månader senare har jag ökat i vikt och på sistone har ångesten nästan helt uteblivit. Emellanåt har jag köpt lite nya kläder bara för att fira. Jag rör mig med stolthet på stan istället för att ”halvstudsa” fram. Anorektiker har ju ofta en tendens att ha en snubblande gång när de tar sig fram… Mina ben är kraftigare och rumpan mjukare och genom att se detta ser jag också sambandet till varför min hjärna inte är seg som tuggummi längre. Jag har åsikter och engagerar mig i diskussioner.

Istället för att sitta likgiltig tycker jag saker. Jag använder min hjärnas fulla kapacitet istället för att tänka på hur mycket kalorier min lunch ska innehålla. Istället tänker jag på hur jag ska göra för att vinna mina kunders förtroende och att K mår dåligt och därför måste jag komma ihåg att åka hem till henne en kväll och laga lite god mat och snacka skit.

Det är här jag befinner mig idag och jag är inte klar än ska ni veta.

Självhjälp

Läsarfråga – om tvångsrutiner

Med en blandad kost (dvs olika näringsämnen) utrustar du både dig själv och din hjärna med effektiva verktyg som är tillräckliga för att ta kål på både dina ätstörningar och tvångsrutiner.

*****

Rebecca undrar (relaterat till inlägget om hur mitt liv såg ut när jag mådde som allra sämst):

”Jag bara undrar hur det är för dig med tvångsrutiner? Har du några sådana? För jag själv har nämligen massor!

Får inte ta sovmorgon, får inte gå och lägga mig tidigare än vanligt, får inte halvligga i soffan, får inte gå hem till en kompis istället för att gå till bussen och sen gå hem till mitt eget hus för tänk om det då blir en kortare sträcka att gå, o.s.v., o.s.v.

Har du något sådant? Eller har du haft men lyckats komma ur det? Har du några bestämda mattider?

Lycka till! Din blogg är jättebra!”

Mitt svar:

Förr hade jag det otroligt jobbigt med det som du beskriver. Fick för mig en massa saker som jag tvingade mig själv att göra. Men varför jag gjorde det och till vilken nytta frågar jag mig idag..?

Inget blev ju bättre, tvärtom mådde jag bara sämre när det inte längre bara var maten och träningen som rutade in mitt liv utan även de dåliga rutinerna och tvångsmönsterna som jag skaffade mig.

Men i takt med att jag började bryta mönster vad det gäller mat och träning så bleknade och försvann de här s.k tvångsrutinerna så sambandet mellan svält och träningsberoende var väldigt tydligt, iaf i mitt fall och jag tror det är så för de flesta.

Jag ska dock medge att jag har vissa tvångsrutiner kvar fortfarande men de går inte jämföra med hur hårt jag levde förr.

Exempel på saker som jag tvingade mig själv att göra under den mest intensiva svält- och träningsperioden:

Gick alltid av bussen ett par hållplatser för tidigt (hade läst i någon fånig kvällstidning att det var nyttig vardagsmotion)

Åt alltid på exakt samma tid varje dag och anpassade hela mitt liv (inkl familjens) efter klockslaget som jag skulle äta på – bröt totalt ihop om jag  tvingades äta före eller efter den tiden  (och svaret på om jag idag har några bestämda mattider är både ja och nej, beror lite på hur jag jobbar och ev aktiviteter efter jag slutat, försöker dock ha någolunda matrutiner när det går)

Vågade bara äta ett sorts bröd som jag mentalt hade godkänt som ”ok” att äta – om brödet visade sig vara slut på morgonen t ex kunde jag få ett riktigt raseriutbrott och inte veta vad då skulle äta – idag vet jag bättre och äter något annat utan att tappa humöret (har också med svälten att göra, min hjärna kan idag hantera plötsliga överraskningar/spontanitet på ett helt annat sätt än när den var helt tom på fett & energi)

Om jag gick en promenad inbillade jag mig dagen efter att jag var tvungen att gå exakt samma promenad igen. Detta fortsatte och trappades upp på samma sätt som när jag blev träningsberoende. Plötsligt promenerade jag lika mkt o ofta som jag tränade på gym.

Undvek att sitta ner för jag hade läst en artikel – skriven av en mkt slarvig journalist – att om man stod upp så förbrände man mer kalorier än när man satt ner. Detta vet jag är en stor myt och lögn idag men på rutin står jag ändå ofta upp när jag pratar med någon. Gör det verkligen inte av samma anledning längre och när jag kommer på mig själv så sätter jag mig ner i de fall  som personen också sitter.

Fick inte titta på tv mer än x antal timmar/dag för hade fått för mig att jag skulle bli slö, onyttig, otränad om jag hängde för mycket i soffan. Men samtidigt fick jag sitta obegränsat  framför datorn hur jag nu kunde tillåta mig göra det..?! Var fanns logiken egentligen?

Hade även en del saker som att jag var tvungen att dubbelkolla stup i kvarten att jag verkligen hade stängt av eller låst t ex spis, ytterdörren, locktången, vattenkokaren, duschen, kranen, etc. Har fortfarand problem med kranen – inbillar mig att den inte är avstängd och måste hålla handen under kranen lääänge för att konstatera att den verkligen är avstängd. Dock gäller detta enbart hemma – hos kompisar eller ute på stan har jag inga problem med det (längre!).

Det var ett axplock…. herregud så störd jag känner mig när jag ser det uppradat på en lista så här… Finns säkert mkt mer dumt som har begränsat mitt liv men detta e vad jag kommer på just nu.

Och svaret på hur jag bröt rutinerna? Tja, slutade träna och började äta ordentligt. Då skedde det automatiskt. Kan inte förklara det bättre än så faktiskt.

Hjärnan ser plötsligt verkligheten på ett helt annat sätt än förrut, ja det låter som ren magi och det kan man kanske kalla det för… det kommer du själv märka när du går upp i vikt.

Återigen, svälten får dig att göra knasiga saker!!!

Känner du igen dig i något av det som jag eller Rebecca beskriver? Har du några tvångsrutiner och varför tror du?

Mat, Självhjälp, Träning

Firar 6 mån som träningsfri – hurra!

Hipp, hipp, hurra, hurra, hurra!

*****

Jag och bloggen fyller 6 månader!

Det är idag nämligen exakt 25 veckor och 3 dagar sedan som jag bestämde mig för att klippa sönder gymkorten och kasta ut alla mina träningsapparater.

När jag tänker tillbaka på den här tiden kan jag inte förstå hur snabbt det har gått. Jag trodde det skulle vara så mycket svårare att bli av med mitt träningsmissbruk än vad det har varit.

Samtidigt är det bra att jag påminns om hur snabbt livet rusar på…

Ibland känns det nämligen som att jag ”bara” har varit sjuk i kanske 2-3 år men blir sedan förfärad när verkligheten kommer i kapp mig och jag inser att det faktiskt snart har gått hela åtta år som jag dag som natt har levt med en grov ätstörningen och ett fanatiskt träningsberoende. Det är väldigt lång tid av ett snart 24-årigt ungt liv.

Om jag räknar på det innebär det att hela 33% av mitt liv har gått åt till att tänka på mat, fett kalorier, hälsa, BMI, kroppen, vikt, utseende, nyttigt vs onyttigt, livsmedel, träning och ångest.

33% av min totala tankeverksamhet har jag slösat bort på att fundera på om jag har ätit rätt eller fel och om  jag har lyckats att förbränna tillräckligt med energi för att få äta? Frågor som ägnats mycket uppmärksamhet åt men som aldrig lyckats bli besvarade…

33% av mitt liv som jag hade kunnat tänka på annat.

33% av mitt liv som jag inte har fått äta vad jag vill. Med andra ord är det åtta år av måltider som bara har haft en endaste uppgift att fylla – nämligen se till att Annas mage bli mätt. Vad själen egentligen har velat ha har vi helt struntat i.

Anna tänkte aldrig på att man äter för olika syften, dels för att bli mätt men också för att bli nöjd – vilket är två helt olika saker!

Det är idag åtta år sedan som själen helt fått stå tillbaka och endast få längta efter allt roligt som mat egentligen innebär. Något av det bästa jag vet är faktiskt att få gå ut och njuta av vällagad restaurangmat, fika på café och/eller äta en lång hotellbrunch. Jag älskar det men ÄS har liksom inte velat erkänna det utan velat att jag ska glömma bort det där kravlösa härliga livet. Men kära lilla dumma anorexi, en ska kan jag lova dig – jag har inte glömt!

33% av mitt 24-åriga liv har anorexin sett till att jag inte fått använda maxkapaciteten av min njutningsförmåga. Visst är det sjukt?!

Därför är jag idag så oerhört tacksam att jag vågade ta mig an den här utmaningen. Idag kan jag tycka att 33% av mitt liv med anorexi är väldigt mycket. För mycket!

Samtidigt är det en spark i baken att veta att om jag lyckas bli helt frisk inom en inte alltför lång framtid så kan jag fylla både 30 och 40 utan ätstörningar och träningsberoende. För varje år som jag är frisk så minskar den totala ätstörningsprocenten av mitt liv. Som frisk 40-åring skulle anorexin bara ha stulit 20% av mitt liv – det kan jag leva med och det är ytterligare en morot att kämpa för.

Men tänk om jag en dag inte skulle orka kämpa mer och istället tänka att det måste lösa sig automatiskt utan att jag aktivt försöker att göra några förändrningar? Vad skulle hända då?

Hemska tanke!

Då skulle ju andelen av mitt ätstörda liv inte sjunka utan tvärtom öka! Och det kommer inte på frågan. Aldrig att jag tänker fylla 40 år och det enda jag tänker på fortfarande är hur mycket jag ska äta till lunch och hur många kalorier jag kommer äta imorgon. Aldrig, säger jag!

Ett sådant tragiskt scenario skulle isåfall innebära 60% av mitt liv som fått gå helt till spillo. Jag föddes till ett jordliv men fick aldrig chansen att njuta av alla de fantastiska möjligheterna som finns för en frisk människa här på jorden.

För som ni vet så är det ingen med ÄS som lever på riktigt så länge den personen är sjuk. Vi med ätstörningar går runt och bara finns till, vi bara ”är” och flyter omkring i vår egen lilla ätstörda värld. Kan inte ta i något annat än det som har med mat att göra…

Don’t waste your life.

Det bästa jag beslutet jag någonsin fattat var att helt sluta träna. I och med att jag slutade med det så blev det mycket enklare att våga ”smutsa ner” min kropp med annan mat än bara soppa och sallad.

Så fort man skippar träningen kommer man ifrån den där nyttighetskänslan som träningen medför och som förbjuder en att äta en god pasta, chokladpraliner, Ben & Jerry-glass, chips, steka i smör, spontanfika, baka pepparkakshus och småäta av degen under tiden. Allt blir så mycket lättare utan träning. Plötsligt blir det betydligt enklare att smyga in s.k ”njutningsmellanmål” som Vanja skrivit så fint om.

Kan jag göra den här förändringen så kan ni också göra det. Om jag kan bli frisk och har kommit så här långt så kan även ni det.

Mina tankar har varit svartare än svart. Vid en svimning en gång såg jag även det där beryktade ”ljuset” som nära-döden-personer vittnar om.

Jag vet att du kan!