Ätstörningscoach

Det är min början.

Kära Ni,

Det har blivit dags för mig att kila vidare.

Egentligen hade jag tänkt låta det förra inlägget bli de absolut sista raderna som skrevs här. Men för att det inte ska kvarstå några frågetecken så skriver jag nu ut det i klartext:

Tack hjärtligaste alla som valt att följa Vägen från 37 kg!

Mitt liv och min resa fortsätter på annan plats.

Inte här.

Men vi kommer att mötas igen.

Dock utan din vetskap att det faktiskt var jag som en gång var ”hon den där Anna”.

Bra Bäst så.

För er som vill ha mer av Vägen från 37 kg så garanterar jag att även fast att det inte längre skrivs något mer på just den här webbplatsen så kommer både min penna och hjärnceller även i fortsättningen att gå glödheta.

Tack än en gång alla som följt med på den här resan!

Tack alla fantastiska läsare, andra skarpa bloggare & journalister (ni vet själva vilka ni är), kritiker, sponsorer och samarbetspartners.

Utan er skulle min jakt efter det friska livet inte ha varit hälften så spännande att genomföra. Ni har kryddat mina mentala och fysiska förändringar bara genom att finnas där. Satt guldkant på en annars svår och lång kamp.

Men hörrni, det gick till slut…!!!

För framtida förfrågningar, krönikor, artiklar, intervjuer, etc når ni mig även fortsättningsvis på: vagenfran37kg@spray.se

Jag ser fram emot vårt möte.

Varma & innerliga tankar från mig!

/ Anna

www.vagenfran37kg.wordpress.com

Ätstörningscoach

Leken har bara börjat


Olika världar som möts.

Men är det för tidigt..?

Och varför just nu?

Var är jag?

Och vem är du?!

Igår var det tisdag och idag är det söndag.

Måste ringa mamma.

Måste berätta för världen vad som hänt.

Men det kommer jag aldrig att göra.

Sån är ju inte jag.

Tunnelseende. Huvudvärk. Förvirring. Yrsel.

Jag som vill se världen.

Den värld som du redan har sett och upplevt tusen gånger om.

Kom, visa mig!

Hungriga blickar.

Vågar du?

Ja, då vågar jag!

Eller ser jag i syne?

Inbillar jag mig bara..?

Två nyfikna själar.

Eldigt passionerade.

Likadana hjärnor.

Säg, var hade du varit innan? Och finns det fler som du?

Ivriga hjärtan.

Så lite tid.

Jag vill slänga mig om din hals.

Hålla fast.

Hårt och för alltid.

Utbrista det där som jag tror vi båda tänker.

Viska i ditt öra.

Fnissa tyst och känna dina armar tryggt kring min kropp.

Kind mot kind.

Kanske omöjligt, men du brukar ju va spontan?

Eller är det jag som känner fel?

Ser det jag vill se?

Du som verkligen är helt galen (!)

… och samtidigt den smartaste jag någonsin stött på.

Jag vill vara dig nära.

Åka karusell, snurra runt och springa barfota på stranden bredvid dig.

Känna dina starka armar.

Hålla din hand.

Se dig i ögonen.

Be dig visa mig.

Du som verkligen vet allt och jag ingenting.

Trodde bara sånt här hände på film.

Allt du gör, gör du alltid så rätt.

Vet allt. Kan allt.

Har gjort allt som finns att göra.

Redan träffat alla.

Levt fort och mycket.

Ändå säger du att det finns en miljon saker kvar.

Att något aldrig är för sent.

Åh, som jag älskar dig för dem orden!

Jag vill följa med dig.

Helst nu. Genast.

Vill kasta mig ut med dina händer stolt vilandes på mina höfter.

Flyg med mig!

Du som vet hur man gör allt.

Jag som ju vet ingenting!

Litar så intensivt på dig att jag nästan går sönder.

Total förvirring, lycka, spel och förväntan i ett enda kaos.

Du vet inte och ändå tror jag att du redan vet allt.

Eller kan jag ha så fel?!

Åh, jag som är en sådan där jobbig människa som inte tycker om att göra fel!

Helvete, vad göra?!

Magont.

Stjärnor som lyser upp min natt.

Lyckan är total.

Jag kvittrar och fånar mig.

Herregud skärp dig, du är inte 14 längre!

Och så du som är så himla världsvan…

Stolt. Trygg.

Du tycker aldrig att jag är konstig som pratar för fort, stammar och säger helt fel saker när jag blir nervös…

… som jag alltid blir när jag är med dig.

Som jag älskar dig för just det.

För hur står du ut?

Min kontrollerade värld har börjat skaka.

Självhjälp

My hips don’t Lie

Äsch, du inbillar dig bara”.

… kanske ni tänker när ni läser dagens rubrik?

Men, det gör jag inte.

Jag har haft s.k valkar tidigare i mitt liv.

Men då var det fråga om skinnvalkar. Dvs huden som naturligt veckar sig när man böjer sig framåt eller gör liknande rörelser.

Men den här gången är det alltså en sådan där livsfarlig, mytomspunnen och bespottad fettvalk som har ploppat upp runt min midja.

Fettvalkar som vi alla tidigt har fått lära oss att hata.

Det är väl bara odisciplinerade och korkade människor som har valkar på magen? Är det inte just den bilden som hälsotidningarna försöker få oss att köpa varje dag?

Det kan upplevas provocerande för en del men för mig är den här valken, som nu har lagt sig tillrätta strax under min navel, ett tryggt tecken på både befrielse och frigörelse.

Valken är nämligen inte bara en valk.

I den finns min historia.

I fettvalken finns så mycket mer än bara fett.

Den vittnar om mitt levene. Om hur jag mår nu.

Om lugnet och balansen som har infunnit sig. Äntligen. Allt det där som jag har sökt och jagat runt efter i så många år under mitt unga liv.

Jag ser dagligen bilder på perfekt smala kvinnor utan inte ett uns fett på kroppen.

Innan jag vande mig vid mina nya kroppsformer kunde tävlingsinstinkten (eller var det gamla Ana?) i mig slå till och tänka att så där har jag minsann också sett ut en gång.

Men numera ser jag till att tanken stannar vid just bara en tanke.

Jag påminner mig om att jag alltid kan se ut sådär igen om jag vill.

Men vet ni?

Det vill jag inte!

För jag minns fortfarande vilket helvete – minst sagt – som det innebär att kunna se ut sådär.

Många bloggar och tidningsbilder ger sken av att det är en dans på rosor och att en smal kropp inte är förenat med en massa uppoffringar.

Men det vet ju alla ni som läser den bloggen att detta är en FEEEEEEELAKTIG  och förskönad bild!

Verkligheten ser inte ut så.

Liksom många av de smala och tillsynes sunda toppbloggarna som läses dagligen av unga tjejer och killar så verkade även jag under min tid som ätstörd nog rätt cool och obekymrad för många i min omgivning.

Men bakom fasaden pågick kriget dygnet runt. Hela tiden.

Matkriget!

Ätstörningarna. Räknandet. Kontrollen. Träningshetsen. Fettjakten. Sockerskräcken. Besattheten. Olusten. Irritationen. Nedstämdheten. Glättigheten. Sömnproblemen. Beslutsångesten. Rastlösheten. Svart eller vitt-tänket. Oron. Planeringen. Tre-steg-före-alltid. Kompenserandet. Likgiltigheten. Tvångspromenaderna. Ensamheten. Brist på empati.

Jag minns det fortfarande. Det var inte så längesen.

Såren efter ätstörningarna är fortfarande alltför färska för att någon ska kunna lura mig att tro att livet är enklare med en platt mage.

Jag håller på att sätta ihop ett inlägg om allt som ryms i den nya kompisen på magen. Utan valken skulle jag aldrig ha fått ut allt det som jag har idag av livet eller ha kommit så här långt.

I min valk ryms så mycket mer än bara rent fett.

Där gömmer sig alla mina spontana skrattsalvor.

Lugn och ro.

Glöden i ögonen.

Passionen.

Min IQ som äntligen kommer till sin rätt.

Min energi.

De snabba tankarna.

Den inre tillfredsställelsen.

Min kreativitet.

Den starka drivkraften.

Balansen.

Nöjdheten med tillvaron.

Det går bra nu.

Innan min lista är helt färdigställd tycker jag att ni som fortfarande tvivlar på era putande magar ska ta och läsa nedanstående inlägg igen och påminnas om varför det kan vara direkt farligt att ha en mage som inte putar något alls:

Livsviktigt att ha en putmage

Må allra bäst!

/Anna

Självhjälp

På jakt efter liv

Såååå typiskt mig!

Bara för att jag inte hinner skriva megalånga inlägg på kvällarna längre så har jag fått den dåliga ovanan att låta det bli fullständigt tomt här.

Och det är ju inte speciellt kul…

Varken för er eller mig.

Jag lovade ju att göra en beteendeförändring hos mig själv efter att ha läst Vinnare i din egen tävling av proffsiga livscoachen Emma Pihl.

Jag ska verkligen – på riktigt – börja agera efter Hellre att än hur”.

Det vill säga visst måste jag bara kunna skriva enbart en mening på den här bloggen utan att världen faller sönder?

Hellre en liten hälsning än ingen alls, eller? Vad tycker ni som läser?

Det är egentligen rätt dumt, att jag ens måste skriva det här gör ont i hela mig.

För vem ber jag om ursäkt för? Och varför då?

Även fast att jag har en sisådär 1 000 ord i huvudet som jag vill berätta så är det aldrig för sent.

Personlig utveckling är hur som helst spännande!

Och det går så överraskande mycket enklare att jobba med och utveckla sig själv när man slutar svälta och tar sig bort från ätstörningsträsket.

Den här veckan skulle jag egentligen behöva skriva minst tjugo inlägg om allt som hände mig i förra veckan.

Min ”lyckokurva” har peakat så mycket sedan flytten upp till Stockholm i höstas, att jag inte trodde att det var fysiskt eller psykiskt möjligt att det skulle kunna bli så mycket bättre.

Men i förra veckan visade det sig att jag hade helt fel.

Det var en nyttig påminnelse om att det är just så här livet ser ut.

Det går aldrig att förutspå eller kontrollera (Och hur många gånger har man inte hört detta egentligen? Ändå blir man lika på nytt insiktsfull varje gång som det slår en!).

Förmågan att inte kontrollera ett ”riktigt liv” är på både gott och ont.

Men förra veckan var bara gott och jag glädjer mig åt att jag får må så bra.

Jag är tacksam.

Samtidigt kan jag med mitt sunda förnuft lägga ihop två och två.

Det vill säga, det finns fortfarande så mycket kvar som väntar på mig runt hörnet.

Livet tog aldrig slut även fast att anorexin gjorde entré både tidigt och väldigt länge i mitt liv.

Livet tog en paus men tack vare sjukdomen har jag skaffat mig nya glasögon att se på på stora och små saker som sker varje dag. Till skillnad mot många andra är jag inte den som är snabb att klaga eller svär över livet i första taget.

Jag vet hur det är att försöka leva ett liv när psyket är i obalans och spelar en spratt varje dag.

Jag har insikt om att vi är många som bär på ett tungt bagage.

Därför måste man vara försiktig när man möter nya människor. Vi är förvånandsvärt väldigt många som har varit med om väldigt mycket.

Det tänker man kanske inte så ofta på?

Vanligen är man fullt upptagen med att ha full sjå med sig själv och försöka uppföra sig så normalt som det bara går.

Men det är detta som är livet.

Och för mig har allting precis börjat igen.

Självhjälp, Träning

Bäst i klassen

Kvällens inlägg tillägnar jag alla träningsmissbrukare därute som fortfarande går till gymmet eller kastar sig ut i spåren av helt fel anledning, dvs av ren och skär ångest.

Bara för att det är så skönt efteråt..?

Men egentligen, genom hela det förbannade träningspasset skriker både kropp, hjärna och det sunda förnuftet totalt NEEEEEEJ!

Men vet ni?

Det behöver inte alls vara så här livet ut!

Även fast att du missbrukar träningen idag går det att få tillbaka den sanna träningsglädjen igen.

Fråga mig.

Själv HATADE jag träningen när jag bestämde mig för ett totalt träningsförbud (tvångspromenaderna slutade jag också med under den här perioden, viktigt annars hade hela idén med att hålla mig i stillhet fallit).

Men idag är jag tillbaka igen.

Och nej, jag springer absolut inte snabbast längre och mina tidigare elitresultat är bara fina (eller ska vi säga plågsamma?) minnen. Inget jag strävar efter att uppnå idag.

Siffror och resultat, till vilken nytta? Jag vill inte bli något elitlöperska… Så då spelar ju siffrorna ingen roll heller, eller hur?

Idag när jag kutade på löpbandet längst fram i salen med ett tiotal andra entusiastiska löpare omkring la jag dock märke till en annan sak.

Jag är varken smalast eller den mest vältränade i rummen längre.

Och vet ni?

Det är så sköööönt!

Underbart att få vara ”normal”, som alla andra.

Att kunna springa långt i linne och klä av sig när det blir för varmt och svettigt. Ingen som kollar konstigt på mig och undrar vad fan jag gör där?

Men däremot, den tjejen som jag regelbundet följde med blicken under hela passet såg inte bara stark ut.

Hon såg även väldigt GLAD ut.

Hon hade stil. Snygg motorik. Kontrollerade rörelser.

Till och med UTSTRÅLNING under tiden hon sprang.

Hon gick verkligen in för det!

Självsäkra ögon som såg tillbaka på mig. Utan att vika undan med blicken.

Hon hade inget att försvara längre. Inget att ljuga om för sin omgivning.

Ikväll sprang och sprang jag!

Så fort och så våldsamt att jag trodde jag skulle fortsätta ända till midnatt.

Starka ben som pendlade på. Som en frisläppt kalv på grönbete!

Världens bästa Eurofighter (E-type) gick konstant på repeat i huvudet på mig och jag krigade på som en dåre.

Svetten lackade och endorfinerna fullkomligen sprutade ur öronen på mig.

Hela gymmet med löpare och andra rörde sig i takt till min värld. Längst fram stod jag och artikulerade övertydligt med läpparna och viftade med armarna i luften:

The time is NOOOOOOOOOOOW,
We won’t back down!
When we stand united we can save the DAAAAAY!
EUROFIGHTER!

Det kändes som att jag ledde en hel löparklass som alla tävlade om att komma först i mål.

Och utan tvekan var det jag som tog täten… Så var det faktiskt ikväll.

Så stark som jag var idag har jag aldrig varit tidigare.

Det är sjukt så så mycket roligare det är att träna med ett par ostmackor i magen än bara vatten och ingen påfyllning efteråt. Klara friska tankar som kan fokusera på annat än ”Undra när det blir mat egentligen…?

Jag vet, en del säger att man inte ska prestera så mycket och inte alltid vilja vara bäst.

Men ikväll struntar blankt i det.

Ikväll var jag stjärnan.

Jag vet att jag var först i mål. Och alla som sprang efter ville vara jag.

Det är härligt att vara bäst i klassen efter så lång tid i skymundan.

Fult eller inte men ibland behöver mitt stora ego den här sortens bekräftelse.

Inget jag kan be om ursäkt för.

Det är liksom jag

Mat, Självhjälp

När är man frisk?

Jag såg att några av er hade lite tankar och funderingar kring det här när mensen kommer tillbaka: Den kom

En av kommentarerna:

Vilka är de viktigaste friskhetskriterierna att gå på enligt dig?

Fysiska och psykiska?

Viktigt att betona är att jag inte är medicinskt kunnig och ingen talesperson som kan bedöma när man når den ”friska gränsen”.

Det enda jag kan säga är att jag vet att det finns många kvinnor som menstruerar men ändå tänker osunt mycket på mat, träning och kalorier.

Bara för att man har mens betyder det inte att man är frisk.

Det är detta som är ganska så lurigt eftersom många av de tjejerna som ofta intervjuas i tidningar eller i TV när man gör ett reportage om ätstörningar, ofta är eller har varit väldigt underviktiga.

Lika lite som ätstörningar har att göra med vikten, lika lite säger mensen om hur personens tankar faktiskt ser ut i huvudet.

Tycker det är viktigt att betona detta särskilt eftersom det är vanligt att många undviker att söka hjälp för att de inte riktigt ”vet” vad de ska söka för, då de båda menstruerar och väger normalt.

Dock är ätstörningar så vanligt idag att ingen som behandlar ätstörningar kommer att tycka att du är konstig om du bara vågar ta kontakt och berätta hur du känner kring mat och / eller träning.

Det finns många eldsjälar där ute som är beredda att fånga upp och verkligen vill hjälpa dig!

Det som jag framförallt ser som kvitto på att min egen friskutveckling är – förutom att kroppen har visat att kunna återhämta sig – just det faktum att jag i princip aldrig längre tänker tankar som:

Är jag frisk nu?” eller  ”Är detta att vara frisk?”.

Jag pratade med en vän om detta häromdagen.

I början och väldigt länge under min friskprocess tänkte jag nämligen så gott som dagligen på det här med friskheten.

Så fort jag vågade utmana mig själv med nya livsmedel och matvanor tänkte jag direkt:

Undra om den här spaghettin betyder att jag är frisk nu?” eller

Oj, nu har jag vågat äta sötsaker ganska många gånger den här veckan – är jag mycket friskare nu då än innan?

Summan av kardemumman:

Frisk för mig handlar inte längre att tänka eller analysera så mycket huruvida jag är frisk eller inte.

Detta är i sig rätt logiskt för ju längre jag har kommit desto mindre skäl har jag ju faktiskt att fundera över det. För till vilken nytta då?

Äter man, så äter man ju, om ni förstår..?

Jag skulle kunna skriva minst 10 st olika inlägg om det här med att bli frisk, själva friskutvecklingen, etc. men det får bli en annan gång. Tycker det räcker så här men det finns många andra vinklar att ta upp i det här.

Tack än en gång för att ni är ni och har velat följa min resa under de här 1,5 åren.

Vi  börjar närma oss slutdestinationen, mina vänner…

Mat, Självhjälp

Det kan hända dig

Vill tacka för alla fantastiskt härliga kommentarer till gårdagens inlägg: Den kom

Ni som undrade hur jag känner just nu kan jag bara säga en enda sak – SANN GLÄDJE!

Jag har blivit ”friskförklarad” så många gånger förr men lustigt nog har jag ändå aldrig kommit så långt som idag. Dels såklart tack vare det som hände igår men framförallt i den viktiga kombination med att allting bara känns så himla rätt.

Det här är jag.

Under svälten levde jag konstant med dubbla känslor. Det fanns många sidor av sjukdomen som jag mer eller mindre tyckte om men samtidigt gick jag alltid runt med en längtan efter att få vara ”normal” eller frisk som alla andra människor.

Svårt att beskriva den tillfredställelse som nu har infunnit sig här hos mig. Jag har ju fanken gjort det här helt själv.

På egen hand.

My brain.

My inner strength.

My mind.

Mitt fantastiska psyke som är så starkt att det nästan blev min egen död. Idag har jag lärt mig att hantera det och kan kanalisera all den härliga energi som det pumpar ut i kroppen på mig.

Ingen annan har ändrat min inställning till att vilja bli frisk.

Jag gick länge runt och trodde att frisk är något alla blir med tiden. Men efter nästan åtta år upptäckte jag att så inte var fallet.

En mycket klok person upplyste mig häromdagen att det absolut svåraste en människa kan göra är att  förändra sitt eget beteende.

Förmodligen är det just därför som tillfredsställelsen blir så stark när man väl klarar sig ur sjukdomen…?

Förr blev jag hög på känslan av att vara nyttig, äta ”ren” och fettsnål mat samt träna mycket.

Idag blir jag lika hög på att ta hand om mig själv. Vilket jag aldrig trodde!

Men det ger faktiskt en kick att jag själv väljer att vara noga med att se till min kropps behov.

Äta ordentligt. Prata med människor. Regelbundet fylla på mitt Måbra-konto (Vem eller vilka saker ger positiv energi?). Röra på mig. Uppleva saker. Värma ansiktet i solen. Iaktta människors sociala samspel. Vara med i debatten. Ta del av allt som hängder runtom kring mig.

Min filosofi när det gäller att bli frisk från ätstörningar grundar sig på att jag tror att många gör friskprocessen svårare än vad den kanske egentligen är.

För mig började det med en testvecka.

Jag fixade inte en ny lång transportsträcka med en osäker förare mot en okänd destination.

Den här gången valde jag att själv sitta vid ratten och ratta bussen själv. Även fast att allt inte blev 100 % rätt från början så är det trots allt slutet som räknas.

Kanske är din friskprocess faktiskt närmare dig än vad du tror?

Det tror i alla fall jag.

Testa en vecka och se vad som händer.

Låtsas att du lever i en drömvärld en vecka. I en värld som du länge har längtat efter. Där du äter vad du vill och regelbundet. Det vill säga på ett sätt som du tänker att du bygger en fungerande vardag på och en livsstil som ska räcka i minst 60 år till. Undvik matförbud och regler. Träna inget.

Prova! Du har inget att förlora.

Kom ihåg att du kan alltid välja ätstörningen igen om du skulle tycka att det friska livet inte passar dig.

Men ge det friska en chans innan du säger nej!

Mat, Självhjälp

Tjejer som dricker Coca Cola

Tro det eller ej men jag tillhör inte dem som oftast har järnkoll på vad andra människor äter eller dricker.

Därför blir jag förvånad över att jag ens tänker på det här efter att ha sett ett program med duon Rebecca och Fiona.

Det är dags att äta och någon av dem  (eller båda två, kommer inte riktigt ihåg) beställer in Coca-Cola till maten.

Eller tja, det är nästan Coca-Cola.

Lightversionen.

Något i mig hade inte förväntat det.

Missförstå mig inte.

Jag gillar verkligen båda tjejerna och deras härligt avslappnade attityder. På riktigt.

Därför tror jag det var något i mig som blev besviket när tjejerna svepte det sockerfria alternativet framför en riktig Cola.

Dock inser jag ju att skälet till lightalternativet kan vara många. Det behöver inte alls vara så att även dessa två så härliga tjejer har nåtts av sockerjakt eller hälsohets.

Jag inser dock på samma gång att den verkliga anledningen till att jag reflekterar över det här (så mycket att jag till och med skriver om det!) beror på att Coca-Cola smärtsamt påminner mig och min väns resa till USA förra våren.

Vi var på väg över Atlanten och som alltid ingår det fria drycker på planet.

Min vän, som jag har skrivit om rätt mycket tidigare (och är så långt från ätstörningar som man kan komma) beställde med glädje två vanliga colaburkar på en gång.

Hon är lika beroende av Coca-Cola som av sin dagliga mjölkchoklad och att få dricka hur mycket cola hon ville under våra ca 15 h till Los Angeles var rena julafton.

För mig också. Trodde jag i alla fall innan första beställningen…

Jag hakade på min kompis och beställde också cola.

Skillnaden var bara att jag la till ett litet ”Diet” framför ”Coke” och med ens blev den nyss så trevliga stewarden i gravallvarlig.

Han stannade upp i sitt arbete och stirrade argt på mig. I flera sekunder stod han så där tills dess att han med riktig släpig amerikansk dialekt utbrast:

”Diet?!

Why Diet?

Are you on a diet?!”

Pionröd i ansiktet tittade jag åt ett annat håll. Låtsasws som att det var någon annan han blivit förbannad på.

YOU are SKINNY!!!””

Kände min väns frågande blickar på mig (vi har aldrig pratat ätstörningar, men tror ändå att hon har förstått för längesedan).

Jag mumlade något ohörbart till Stewarden att jag inte tål socker. Får efter en del dåliga förklaringar och gnäll till slut min Diet Coke.

Han är dock fortfarande måttligt irriterad på mig vilket märks när han går vidare för att serva övriga passagerare. Fortsätter att älta min beställning högt med de andra medpassagerarna.

Resten av resan kändes det som att hela planet kände till mitt onda uppsåt.

rad 42, fönstergång, där satt minsann en tjej som var alldeles för smal för sitt eget bästa och till på köpet försökte hon sig på att beställa en cola light.

Behöver jag ens nämna att jag inte beställde en enda cola till under veckorna som var kvar?

Jag minns att jag var jättegenerad av händelsen men också förbannad.

Jag tänkte vad hade han för rätt att lägga sig i mitt liv?

Om jag ville dricka light fick jag väl göra det? Det var väl i så fall mitt bekymmer.

I efterhand är jag dock glad åt sådana här incidenter.Det är dem som fått mig att vakna och stanna upp. Fundera på vad jag höll på med.

Det är nämligen väldigt få gånger som en anorektiker bryr sig om en utomståendes åsikter.

Det krävs rejält mod av en annan människa att våga bryta sig in i ätstörningens zon. Men när personen väl gör det så är det trots allt det som faktiskt betyder något.

Därför är det så viktigt att ni som är anhöriga inte bara ser på när ni tycker något verkar konstigt med er dotters / sons / kompis / kollegas matvanor.

Våga ifrågasätta.

Våga göra den andra personen upprörd.

Det är ett av de bästa råden som jag kan ge.

Det är inte farligt om den du tycker om blir ledsen. Eller arg.

För det är just det som han / hon kommer att tacka er för i efterhand.

Inte för att ni såg på eller lät er spelas med!

Självhjälp

Det är ingen slump


Det är ingen slump att just jag fick ätstörningar.

Det är ingen slump att just jag började gå och tala tidigt.

Det är ingen slump att just jag var bäst i klassen.

Det är ingen slump att just jag skulle vara med i elevrådet.

Det är ingen slump att just jag sprang snabbast och hoppade längst i skoltävlingarna.

Det är ingen slump att just jag varvade alla TV-spel som fanns.

Det är ingen slump att just jag var kvarterets roligaste barn att leka med.

Det  är ingen slump att just jag har ett rum i föräldrarhemmet med över 100 pokaler från den tidigare idrottskarriären.

Det  är ingen slump att just jag har ett antal stipendium bakom mig.

Det är ingen slump att just jag alltid lyckas hitta de bästa priserna på resor, oavsett vad destinationen är.

Det är ingen slump att just jag var nära döden.

Det är ingen slump att just jag startade den här bloggen.

Det är ingen slump att just jag har hittat fotfästet igen.

Det är ingen slump att just jag har orkat göra hela resan med att riva upp en gammal plattform och skapa en ny frisk och stabil för framtiden.

Det är ingen slump att just jag har hittat ett nytt intresse – tennisen – som gör mig lycklig.

Det är ingen slump att just jag får köpa 10 avokados för en tjugolapp på Hötorget.

Det är ingen slump att just jag kommer att kunna nå dit jag vill.

Det är ingen slump att just jag älskar att få vara med igen.

Det är jag.