Ångest, Mat, media, Självhjälp

– DÄRFÖR blir vi ätstörda!

Vilket himla liv det har varit kring Veckorevyns kampanj Size Hero.

Vissa är för, andra emot.

En del tycker det är bra medan andra menar att Veckorevyn bara är ute efter att få sälja fler lösnummer.

Själv vet jag inte vad jag tycker.

Eller jo, det gör jag faktiskt.

Jag vill så gärna gilla det här men något i deras IDENTITET-PROFIL-IMAGE stämmer inte (ni som har studerat marknadsföring förstår vad jag menar).

Här kommer en snabb skola i hur ett företag blir framgångsrikt i sin marknadskommunikation genom att bygga upp en god relation med dig som konsument:

IDENTITET – Jag är (dvs Veckorevyns egen syn på sig själva)

PROFIL – Jag vill vara (Veckorevyns profil är den sammanhållande länken mellan identitet och image. Genom att profilera sig på ett genomtänkt sätt t ex via PR och marknadsföring kan VR påverka sin image i den riktning dem själva önskar.)

IMAGE – Jag uppfattas (den uppfattning som uppstår i ditt och mitt medvetande när vi kommer i kontakt med varumärket Veckorevyn)

En av anledningarna till att så många ifrågasätter VRs kampanj är förmodligen för att företaget inte har lyckats att få ovanstående bitar i balans.

Kort sagt, tidningen säger något som man vill vara och brinner för men bredvid Size Hero-budskapet pysslar man sedan med lite andra saker som inte går i linje med det som man tidigare har sagt.

Alla framgångsrika organisationer bygger på medarbetarnas egen delaktighet och medvetenhet om
syftet och framtidsvisionen för verksamheten.

Det vill säga det räcker att de enskilda medarbeterna har bloggar eller på annat sätt utstrålar (t ex i tidningens övriga texter) där det tydligt framgår att man har helt andra värderingar än det tidnigen i sin profil kämpar för att kommunciera – då faller heller idén.

På samma sätt om enskilda medarbetare representerar VR i olika paneler och debattprogram. När man gör det krävs det verkligen att personen uppfattas som trovärdig, annars blir vi direkt misstänksamma och ifrågasätter om tidningen verkligen är så ärliga som de själva säger.

För egen del har jag aldrig haft problem med att se snygga och smala tjejer på bilder. I alla fall har jag aldrig tänkt att ”så ska jag också se ut”.

Men jag har ändå själv varit en Size zero (visst låter det betydligt glamorösare än anorektiker?).

Och varför jag egentligen inte bryr mig ett dugg om vad VR gör och inte gör har mer att göra med att jag blir orolig att folk tror att det räcker sen.

Att det är tillräckligt att bara byta ut Size Zero tjejerna mot större modeller.

Att det blir bra sen.

Att folk tror att detta räcker för att lösa problemet med varför så många tjejer (och killar!) utvecklar ätstörningar.

Jag tycker Hanna Fridéns inlägg i debatten är intressant.

Hon skriver:

Vilken ung människa vill bli en medelmåtta?

”Vet ni en sak som motiverade mig? När man visade upp bilder på vanliga kvinnor.

Varför skulle jag vilja vara en medelmåtta?

Jag ville vara bäst!”

Kanske är en förändring av mediebilden en bit på vägen i syfte att förebygga ätstörningar. Jag har själv ingen aning om detta.

Men en sak vet jag.

Det är inte bara pga mediebilden som så många av våra närmaste vänner idag befinner sig i en gråzon bland ätstörningar… Med huvudena proppfulla av bantning, LCHF, kalorier, matförbud, sockerransonering träningshets och ÅNGEST.

När VR får så mycket utrymme blir jag lite orolig att vi glömmer bort allt det andra. Det där som inte syns lika tydligt. Det som alla kanske inte tänker på men som vi matas med flera timmar varje dag.

Allt det där andra som fick mig själv tappa så många kilon att mitt BMI en dag låg snäppet under 15.

”Allt det där andra” är allt det där som är svårt att peka ut och sortera i fack.

Men som tillsammans utgör viktiga ingredienser i det livsfarliga receptet för hur en person enkelt ska utveckla ätstörningar.

Saker som triggar ätstörningar: (tillsammans blir de en stor bomb som en dag exploderar!)

När man med flera hundratusentals läsare skriver om hur effektivt det är att banta med barnmat (tycker inte att det här är ett dugg kul och då är jag ändå inte någon humorbefriad person)

Skribenter som spottar ur sig artiklar om hur länge man måste jogga för att bränna fem geléhallon (Till vilken nytta? Jag garanterar att dem som läser artiklarna är dem som har minst nytta av den här informationen!)

Hälsotidningar som uppenbarligen saknar kunskap om näringslära och gör enskilda livsmedel till bovar och ”farlig mat”.

Självutnämnda hälsogurus eller slarvigt pålästa personliga tränare (inte sällan med stora bloggar eller hälsospalter) som har en underton i sina texter att allt som innehåller socker är dåligt för oss.

Stora bloggare som uppenbarligen är köpta av något hälsoföretag och går loss i varannat inlägg om sin fixering vid smalhet och hur bra det är att äta så här och utesluta det här, bla bla bla…

Fåniga tidningsrubriker som t ex ”Maten som ger dig plattmage” eller ”Maten du ska undvika

Tanken med listan är inte att peka ut någon.

Snarare är den ett sätt att på ett pedagogiskt sätt visa på ett litet urval som tillsammans med all annan missvisande hälsoinformation (där källgranskning ofta saknas) som vi dagligen bombaderar våra hjänor med enbart leder till en och samma sak:

ÅNGEST

… som på sikt leder till…

ÄTSTÖRNINGAR (även om man ingen tror det i början som nyfrälst hälsofantast för då mår man bara såååå bra)

Den magiska trollformeln i de ätstördas värld lyder nämligen:

Många bäckar små…

media, Träning

Litar du på hälsoexperter?

Dags att vi slutar upp med våra förbud kring maten och istället börjar granska och ifrågasätta hälsoexperternas ”expertis” inom mat och träning.

För att citera en läsare:

”Tänk vad bra det vore om alla – såväl ätstörda som friska människor – läste Mattillåtet!”

Tillbaka igen i ett snötäckt Stockholm!

Det råder lite stress i mitt liv utanför bloggen så därav ett par dagar utan dagliga uppdateringar.

Det är fullt ös på jobbet och det är just nu – inför julen – min prio nr 1 då jag efter många års kämpande äntligen har lärt mig att jag inte kan göra allt 100% felfritt utan allra bäst blir det när jag verkligen sållar och är noga med vart jag väljer att lägga min energi.

Och just nu är det alltså jobbet som jag har valt att tokfoka på – det är där min hjärnkapacitet och kreativitet behövs som allra mest för tillfället. Det är till den verkligheten som jag lever i och vaknar upp till varje dag.

 Ska verkligen inte klaga men ibland vore det smidigt att hinna med allt!

Hur som helst, det har stormat en del på bloggen efter inlägget med ”Din PT- en hälsofara”.

Jag är glad att se att så många av er tycker till om träningsbranschens ansvar när det gäller hälsa, välmående, ätstörningar, m.m. Det spelar absolut ingen roll var ni står i frågan då jag är mycket intresserad att höra från båda sidorna!

Det skrivs / pratas alldeles för lite (läs: aldrig!) om det här och det gör mig jävligt irriterad för att uttrycka det milt.

Vet inte vad den här tystheten kan bero på, att det är ett alldeles för känsligt område att ta upp, eller vaddå?

Jag avskyr när man blundar för saker.

Jag tycker inte om när man väljer den enklaste lösningen för att sanningen är alltför obehaglig; när man sticker huvudet i sanden.

Jag är inte ett dugg rädd att lägga träningsbranschen och ”hälsomagasinen” under lupp. Ingen annan gör ju det. Så nu när jag trots allt har börjat få en rätt rejäl mängd läsare som regelbundet ramlar in och läser här tycker jag bara det är bra om allt fler vågar börja ifrågasätta en del av Sveriges – självutnämnda som certifierade – hälsoexperter.

 Ätstörningar, träningsberoende, skuld, ångest, smalhets och utseendefixering blir inte mindre känsliga bara för att man låtsas som att man ”inte ser” problemen. För hälsohetsen är ett problem  för många och nu syftar jag inte bara på att man måste ha varit anorektisk för att uppleva att det är så här.

En stor del av er som läser här vittnar om, i både mail och kommentarer, att ni mår bra av att träna men samtidigt känner både ångest och som ”dåliga” lata människor när ni inte får träna efter förutbestämda scheman. Många som menar att de kan äta vad de vill men om de skulle missa ett träningspass så drar man genast ner på maten…

Kompenserar, tänker, analyserar, räknar, är i huvudet alltid tio timmar före alla andra, stressar, sockerransonerar och står i.

Det är inte balans!

Precis som med allting annat, ju mindre man undviker att prata om något eller låtsas som att det inte finns desto mer tabu och svårare blir det att lyfta fram till slut.

Själv är jag som bekant rätt ny i löparspåret igen efter mitt eget långa träningsuppehåll. Idag springer jag cirka 1-2 gånger i veckan. Men nu när det börjar bli kallt och det inte är lika roligt att löpa ute som det var i höstas har jag funderat över alternativa träninsgformer som jag tycker är roliga.

Gymmen finns ju överallt men ärligt talat så vet jag inte hur bra det egentligen är?

Tänk vad tryggt det vore nu om jag visste att det faktiskt fanns proffsiga och ansvarfulla gymkedjor. Med andra ord träningsanläggningar som erbjuder välutbildade PTs med genuin kunskap och erfarenhet att fungera som ett pålitligt stöd i träningen för personer som tidigare varit träningsberoende eller på annat sätt tränat för att kompensera för ångesten.

En PT som hjälper till att få träningen rolig igen och syftet är att klienten ska må bra av att röra på sig. Dvs inte må bättre på så vis att personen får bort sin ångest för att hon / han måste bränna sina dagliga kalorier…

Tänk om jag visste att min PT garanterat delade min livsfilosofi att aldrig ha några matförbud.

Aldrig ha några matförbud.

Till exempel att socker inte är extra ”onödiga” kalorier.

Att alla måste äta för själen…

Att kolhydrater och fett ihop i samma måltid inte bara är gott utan fyller en både psykisk och fysisk funktion för hjärnan, celler, humöret, livsviktiga organ, stora muskler som hjärtat, sömnen, kreativiteten, din sociala kompetens, etc.

Att jag inte är ohälsosam när jag väljer att ifrågasätta flertalet hälsoexperters kostråd i tidningar, bloggar, media, m.fl.

Och att jag inte får tjocka lår av att äta bullar.

Ätstörningscoach

Premiär för Yourlife!

Yourlife ute nu!

Kom i säng tre i natt – alldeles för sent för att vara jag – och vaknade inte till liv förrän efter tolv.

Tempot går med andra ord inte jättefort idag…

Men, ingen panik här inte. Istället tänker jag i lugn och ro ställa mig i köket och baka ett av mina absoluta godaste bröd (fullspäckat med nötter!) som jag premiärbakade förra helgen. Det är urgott och det bästa är att det tar max 10 min att svänga ihop + 45 i ugnen (ingen jäsningstid).

Därefter ska jag lägga mig på soffan och läsa första numret av Yourlife som nyss har haft premiär.

Jag gillar chefredaktören Carina Nunstedts beskrivning av det nya magasinet:

”Ett läslyxigt magasin med personliga möten, kultur, omvärldskoll, psykologi, mode, skönhet, resor och mat. Mer slow fix än quick fix.

Vi kommer inte skriva om några platta magar på fyra veckor. Det gör så många andra redan.

Jag drivs av att göra tidningar och skapa mötesplatser som både engagerar, inspirerar, lyfter fram nya förebilder och nya tankar.”

När jag kom hem från Sverige saknade jag många av magasinen som jag läste i England. Där är tidningsutbudet som ni säkert själva förstår mycket större och många går mycket mer ner på djupet i sina artiklar än man vanligen gör i Sverige (som lätt tenderar att bli alldeles för mycket yta om ni frågar mig).

Därför blev jag så glad att svenska Yourlife numera står stadigt i tidningshyllan.

Någon som hunnit läsa ännu?

Vad tyckte ni?

Mat, Självhjälp, Träning

Bloglovin, bloglovin!

bloglovin

Passar på att välkomna och uppmuntra alla nya läsare till att lägga till Vägen från 37 kg på bloglovin!

***

En mindre kampanj ägde rum i förra veckan efter att vi hade haft en del länkstrul med bloglovin sen tidigare. Men nu funkar allt som det ska igen och vi har precis passerat 70-sträcket!

Helt galet, men såklart kul att se att det inte bara finns intresse för bloggarna som handlar om dieter och viktnedgång (t ex alla 10 000 bantningsbloggar och därtill pro-ana)! utan att det även finns ett stort intresse för hur man lyckas leva ett ångestfritt och balanserat liv (utan kaloriräkning och träningshets) och samtidigt undviker tjugohundratiotalets nya folksjukdom, dvs att bli ”Bara lite ätstörd…”

Hjärtligt välkommen till gänget här som är trötta på mat-, vikt- och träningsångest. Här försöker vi äta, fika och leva så gott vi bara kan och pekar samtidigt finger åt media som ständigt påminner oss om att känna skam och ångest. Livskvalitét är samma sak som spontanitet och följaktligen motsatsen till kontroll och förbud.

Ju mindre förbud och kontroll desto mer livskvalitét!

Heja oss!

Klicka på bilden ovanför eller exakt här så får du regelbundna uppdateringar från Vägen från 37 kg.

Ångest, Mat, media, Självhjälp

Hälsosamt att fika varje dag?

Det är mycket matgrubbleriet där ute i vårt avlånga land. För många, om ni frågar mig.

Önskar vi kunde plocka ner maten från pedistalen, den förtjänar inte så mycket tankar, ångest och grubblerier. Det är trots allt bara vanlig jävla mat.

Men fick en kommentar till förra inlägget som jag väldigt gärna vill svara på. Vore även intressant att få höra era andras tankar kring det här efterråt:

”Oh how I wish I could say the same.

Jag känner verkligen med vartenda ord du skriver (som vanilgt) men jag känner att, om jag är ätstörd på vadagarna kan jag vara ”normal” på helgerna. Då kan jag äta allt, kött, lite sås, potatis, grill, du vet. Men för att kunna göra det, så måsta jag leva nyttigt på vardagarna.

Det kan ju inte vara hälsosamt att fika varje dag? en VARDAG?

Det håller jag faktiskt fast vid, och då har jag ändå gått i beh sedan jan -10. Jag VET att man ”ska kunna unna sig” och ”ifall alla ndra tar en bulle så ska du också eftersom det är socialt och du går inte upp av EN ENDA BULLE” .

MEN:
Min mamma har denna filosofin: Hon älskar kex o bröd osv. det äts kvälltid, och då kan hon äta ganska mkt. Men hon äter bara typ 2 mackor till frukost, sen sallad till lunch och sen ingenting förrän sallad till middag och om det är helg kanske osten o vinet. Hon är smal, men inte ´lika smal som jag. Om jag inte håller ingen lika mkt som henne, kommer jag ju garanterat att bli tjocckare, för hon har alltid varit smalare än mig, alltså innan ÄS. Och dessutom sa min beh på kliniken jag gått på att ´vikten dom ville att jag skulle hana på som var min ”idealvikt” (alltså enligt dem, enligt mig var den ca 10 mindre.) var ca 5 kg mindre än min egen mor som fött barn har! ÄR INTE DET SJUKT! om inte så sjukt svårt att ta in och uppnål.”

Jag tycker de är viktigt att vi går lite djupare när vi nämner begreppet ”hälsa”.

För mig är hälsa inte längre = fett- och kalorisnål mat, sockerfritt och mycket träning.

Efter att ha testat mig fram i ätstörningsträsket har jag äntligen insett att jag mår som allra bäst när jag får äta något sött varje dag.

Exempelvis igår på stranden åt jag av egen vilja tre st ballerinakex till eftermiddagskaffet mellan lunch och kvällsmiddag (och efter klyftpotatis och grillkorv blev det glass med jordgubbar innan läggdags). Och genast gick dagen från medioker till en riktig toppendag.

För mig är hälsa så mycket mer än kalorier och dieter. Det har idag snarare blivit motsatsen till hälsa, det är så uppenbart att många fått en s.k ”light”-ätstörning och det är faktiskt rent ut sagt för jävligt.

Det finns inget magiskt recept som funkar för alla, din mammas filosofi kanske funkar för henne, så länge hon känner att hon inte gör avkall på en massa saker i livet för att hon äter på det vis hon gör.

Jag kan bara utgå ifrån hur jag själv fungerar och visst jag fungerar som människa om jag inte äter sött i veckan och ”spar” mig till helgen men då vet jag också hur mycket annat tjafs som kommer på köpet. T ex att jag måste ”passa på” och äter kanske 6 kex på en och samma gång istället för två-tre st om jag hade ätit dem några gånger i veckan istället. Jag hatar det här ”passa på”-tänket, för mig funkar det inte alls och i en del fall tycker jag t.o.m att det tanjerar gränsen till hetsätning. Man skapar ritualer kring maten, äter vid speciella tider, på speciella sätt och på speciella platser. Jag vill inte leva så här, jag känner att det här tankesättet inte går ihop med den livsfilosofin som jag tror på och skapar harmoni i min kropp.

För varför bara få njuta till helgen? Begrepp som ”att unna sig” är ytterligare exempel på ord som inte längre förekommer i min vokabulär.

Jag är ALLTID värd att få äta mig mätt på god mat.

När jag äter choklad eller avokado är det inte för att jag unnar mig utan rätt och slätt för att det är förbannat gott och jag vägrar ligga på min dödsbädd och ångra all god mat jag egentligen kunde ha smakat på men aldrig tog chansen för att jag felaktigt intalade mig att jag skulle bli överviktig om jag gjorde det.

Vad jag menar är att självklart gör alla som de vill vad det gäller att fika. Man behöver inte äta gräddtårta varje dag och det lovar jag att man inte vill göra heller när man väljer att äta s.k kroppsvänligt.

Är man sugen så äter man, annars gör man som man vill. Men lova att var ärlig mot dig själv, det är det viktigaste.

Dagar som dessa när det är mycket sol och bad är hälsa för mig = glass, kex, kaffe och grillkvällar. Det ger mig den ultimata njutningen. Med andra ord det är riktig livskvalitet för mig och det är numera det jag eftersträvar snarare än snöar in mig för mycket på begreppet hälsa.

Ordet hälsa är idag laddat med så många värden som för många tillför allt annat än livsglädje. Ofta är hälsa (om man ska tro media) en enda stor sörja av en perfekt balans mellan nyttig kost, motion, bra relationer, kvalitetstid a la piffig yoga och sist men inte minst en framgångsrik karriär. Man måste vara en supermänniska för att klara av det här och det är många av oss som loggar in på den här bloggen varje dag som  gått på den här myten och följaktligen blivit resultaten, dvs offer, för den här jävla stressen.

Jag tror ni börjar ana min avsky mot media och hur de har förstört HÄLSA?

Varje gång som du i sommar tvekar eller får beslutsångest över huruvida du borde eller inte borde äta glass, ta en bit sockerkaka eller några kex till eftermiddagsfikan tycker jag du ska fråga dig själv:

Vad är livskvalitet för dig? T ex i mitt liv är god mat en krydda på livet och jag vågar påstå att detta även stämmer för dig.

Kan du se dig själv leva så fett-och sockersnålt som möjligt hela livet ut? Vad blir det för slags liv isf?

Är det en hållbar livsstil och hur funkar den ihop med andra människor?

Ångest, Mat, media, Träning

Mitt träningsberoende i Cosmopolitan

Jag vet att flera har efterfrågat artikeln om Vägen från 37 kg som var med i Cosmopolitan i vintras.

Här är en bild på hur februarinumret såg ut respektive mina egna tankar kring reportaget.

Nu har jag även skaffat mig en ordentligt kamera så även om det är lite sent så går det att läsa hela reportaget nedan om ni missade det tidigare.

Kvalitén är inte den bästa, jag vet. Men om ni klickar på bilden så tror jag det ska gå lite lättare att läsa i alla fall.

media

Professionell skribent? Så gör något bra av det!

Använder du dig av ordets makt? Når du ut till tusentals läsare?

DU är ansvarig!

Det är sanningen. Även fast att du kanske väljer att tro något annat.

****

Innan helgen skrev jag ett inlägg som handlade om att det har blivit väldigt vanligt att folk på olika sätt – t ex genom att kräkas svälta och/eller träna – kompenserar så fort de har ätit ”lite för mycket”.

Läste igenom era kommentarer och reagerade särskilt på det här:

”Tyvärr är det flesta i dagens samhälle påverkade av vikt-utseendehysterin och därför är det många som inte har ett normalt förhållande till varken mat eller träning.

Just det här med att kräkas upp maten kanske är mer ”accepterat” av en senare generation men när jag läste senaste numret av Tara så satte jag lunchen i vrångstrupen när jag läste ledarkrönikan som kändes som en reklamannons för ätstörningar, blev riktigt ledsen och besviken och skrev en insändare till dem så alltså är det inte bara de yngre generationerna som har den här problematiken.”

Jag har själv inte läst ledarkrönikan men jag blir alltid lika upprörd/sur/ledsen/förbannad när jag hör sånt här. Såklart vet jag att personerna som sitter på tidningsredaktionerna inte är några supermänniskor. De är bara vanliga människor med ett yrke som går ut på att skriva texter…

Men!

De är trots allt ändå inte som alla andra… Som professionell skribent medföljer ett enormt ansvar. En skribent är faktiskt inte alls som ”vem som helst”.

”Vem som helst” når nämligen inte ut till tusentals läsare varje dag eller varje månad…

Som skribent har man en enorm makt och påverkar människor betydligt mer än vad t.o.m en politiker gör. Den här makten kräver att skribenterna verkligen väljer sina ord noga och tänker igenom texten en extra gång innan den går i tryck.

Så om det är någon skribent som sitter och läser det här just nu och själv tycker att ämnet är intressant får du gärna kontakta mig. Kanske har du någon synpunkt eller kloka tankar kring hur media bör hantera frågor som de här på ett bra sätt?

Hör gärna av dig till mig på vagenfran37kg@spray.se Jag gör gärna en intervju med dig.

Ingen pajkastning utan jag är bara intresserad av hur tankarna kring det här går på redaktionen innan ni väljer att publicera? Är det ett känsligt ämne eller rycker man bara på axlarna och menar att ”det är som det är” och inget som ni kan göra någonting åt?  Känner ni något ansvar för idealen som sprids?

Som sagt, jag vet att ni inte är några supermänniskor, självklart blir skribenter lika påverkade av ideal som ”vem som helst” men jag tycker man ska ha större respekt (än vad man verkar ha idag) för det ansvar som medföljer när man använder pennan och ordets makt i någon av landets största tidningar och magasin.

media

Artikel triggar till ätstörningar

Nej, ämnet är inte ett dugg uttjatat. Tvärtom. Debatten har nyss börjat. Media har visst ett ansvar för hur dem väljer att skriva om hälsa.

*****

Så sent som för ett par dagar sedan så svarade jag på en fråga om vad som har triggat mina ätstörningar.

T ex frågade man om media varit en viktig faktor och då fick jag bilder av smala kroppar i huvudet vilket inte är något som jag har påverkats av eftersom jag själv alltid har varit smal. Därför svarade jag kallt nej på den frågan. Media har inte alls påverkat mig.

Men idag slog det mig när jag surfade in på Aftonbladet. Självklart har man det.

Med en svulten hjärna suger ätstörningen åt sig allt vad kvällstidningarna skriver om hälsa, kalorier och dieter. Som anorektiker skiter man totalt i att vara källkritisk när man läser de här skitartiklarna vilket gör mig så in i helvete förbannad.

Idag när jag läser artikeln är det med helt andra ögon och en betydligt friskare hjärna. Frisk nog för att kunna ifrågasätta hela grejen med att ens vilja publicera den.

Till vilken nytta kan man fråga sig?

Vad fyller den för funktion och för vem?

Den ger bara upphov till olycka för ätstörda människa och en frisk person har överhuvudtaget ingen glädje av den alls.

”Ny vetenskap”? Herregud!

Enligt den ”gamla” tabellen (vilken då undrar man ju..? Och vilket recept baserade man tabellen på kan man ju också fråga sig? ) så innehåller 1 st vegetarisk lasagne (450 g) 629 kcal. Men enligt det nya sättet att räkna innehåller samma lasagne bara 585.

Vad jag undrar är:

1. Vilka är källorna?

2. Varför nämns dem inte i artikeln?

3. Får man verkligen skriva vad som helst utan att ange vad man har baserat uppgifterna på?

4. VEM HAR PÅ RIKTIGT GLÄDJE AV ARTIKELN? (berätta gärna vilken funktion artikeln fyller, tack)

Förr mådde jag skitdåligt av sådana här artiklar. Aldrig stannade jag upp och funderade på om det som jag läste var sant eller varför man skrev texten som man gjorde. Idag fattar jag bättre. Tack och lov för det.

Man kan inte bara säga att en lasagne innehåller x antal kalorier utan att förklara varför den gör det. Alla vegetariska lasagner innehåller ju inte 585 kcal bara för att de väger 450 gram…

Det varierar ju såklart beroende på vilka ingredienser som ingår i receptet. Om det är 75 kcal/100gr eller 200kcal/100 gr spelar såklart roll.

Jag blir så himla trött på att kvällstidningarna aldrig tar något ansvar för den här typen av publicerade artiklar. Man säger att man gör det men det är bara rent skitsnack. Det gör man inte alls.

Jag kan ärligt säga att anledningen till att jag slutade äta vissa saker, räknade ut kalorierna i varje godisbit och tränade på ett visst sätt var helt och hållet pga jag läst om det i kvällsposten, typ Aftonbladet eller Expressen.

Jag är inte för censur men jag är emot att man publicerar artiklar som inte fyller någon funktion. De är bara till skada. Är du frisk skiter du i att läsa och bantar du så läser du dem och snart har du sått första fröet till en ätstörning.

SÅ DUMT.

P.S Kanske lika dumt av mig att länka till skiten men eftersom jag vet hur många ätstörda tänker kring det här så hade man säkert hittat den på egen hand, förr eller senare.

Då är det bättre att vi diskuterar artikeln öppet här istället för att någon tar åt sig av det som står och sedan undviker lasagne resten av livet eftersom man kan tolka det som att ALLA vegetariska lasagner á 450 gram innehåller närmare 600 kcal…

Ätstörningscoach

Läsarfråga – Vad har triggat dina ätstörningar?

”Nyttig mat” blev min dödsfälla

*****

Fick följande fråga:

”Hej Anna

Det jag menade med frågan var vilka faktorer(såsom media, internet, umgänge etc.) som triggat och påverkat dig mest under sjukdomens gång?

Kram Erika”

Mitt svar:

Det låter konstigt kanske men jag kan faktiskt inte säga att varken media, internet eller mitt umgänge har bidragit eller triggat mina ätstöringar på något vis.

Jag har sedan tidig tonår alltid varit smal, uppvaktats av killar och själv gillat vad jag sett när jag tittat mig i spegeln.

Så mina ätstörningar har inte någon grund i att bara vilja bli smalare och smalare. Det är förmodligen också därför som jag aldrig haft något intresse för s.k pro-ana-bloggar eller ens ”vanliga” ÄS-bloggar. Det dröjde väldigt länge innan jag ens fattade att dem existerade och att folk faktiskt besökte dem. Pro-ana har jag fortfarande väldigt svårt att förstå.

Jag har även haft turen att inte ha någon i min närhet som har eller har haft ett stört beteende till mat. Tvärtom är mat något väldigt enkelt, roligt och okomplicerat i vår familj och ett vanligt sätt att umgås på som hos många andra. Ingen av mina vänner har heller aldrig bantat eller nojjat sig om sin vikt så inte heller där har jag påverkats eller ”triggats”. På så vis kanske man tycka att jag borde ha ”klarat mig” från att hamna i ÄS-träsket men så blev det alltså inte.

Istället var det själva grejen med nyttig mat som blev mitt fall. Redan som 16-åring försökte jag förklara för vårdpersonalen att jag inte hade anorektiska tankar utan ortorektiska.

För mig var en väsentlig skillnad men det var det inte för personalen. Det var ätstörningar oavsett och därför tog man ingen hänsyn till att tänka till en extra gång om jag kanske skulle behöva någon annan slags hjälp än patienterna med anorexia. I efterhand kan jag verkligen se att vården måste lyssna mer på individen när det gäller anorexi och ortorexi. Men detta är en helt annan diskussion och som jag mer än gärna skriver om i ett annat inlägg.

Det var ju en slags ”nyttighetsboom” i början av 2000 med en massa nya light- produkter och liknande. Med ens blev jag jätteintresserad av vad jag stoppade i mig och jag blev ”hög” på att känslan av att äta så nyttigt som möjligt.

Jag slutade aldrig äta som de flesta med anorexi verkar göra. Istället åt jag regelbundet men kravet var såklart att det skulle vara ”super-duper-nyttig” mat, dvs väldigt lite socker-och fett (s.k lågkaloridiet). Jag blev expert på att älska och frossa i mat med så få kalorier som möjligt. Känslan att få moffa i sig en frisk, härlig och krispig grönsallad gjorde mig helt lycklig och hög på endorfiner. Men ren mat för mig var inte bara en sallad utan det kunde lika gärna vara en stor portion nykokad spaghetti (utan sås  såklart).

Och det säger ju sig själv att man rasar i vikt om man äter så här. Det behöver man inte vara Einstein för att räkna ut.

Så svaret Erika är att jag har varit otroligt fokuserad på mig själv. Jag har aldrig brytt mig om vad mina vänner eller kollegor äter. Alla andra kan äta gott men det är liksom som att just min kropp skulle bli extra smutsig av att göra det.

Just därför har en viktig nyckel i min friskhetsprocess varit att just smyga in något onyttigt varje dag för att inte riskera att förbli nyttig för länge för då triggas min hjärna (som ibland kidnappas av ortorexin) av nyttighetskänslan och jag hamnar i en ond cirkel.