Mat, media, recept, Självhjälp, Träning

Vägen från 37kg – mitt 2010

Bäst 2010 var utan tvekan att jag äntligen vågade släppa taget i sept / oktober.

Jag vågade hoppa utan att veta var och hur jag skulle landa.

Och det vet jag fortfarande inte riktigt…

Tack raraste för gårdagens alla trevliga nyårshälsningar och tips på vad som kan vara orsaken till att min hy har börjat att bete sig så tonårsaktigt.

Jag gillar verkligen Stellas kommentar, särskilt den sista raden:

”Finnar behöver inte alls bero på att man äter onyttigt. Det är en hormonell obalans i kroppen som orsakar det hela.

Jag brukar t ex få finnar när jag har eller ska ha mens.

När man är i svälttillstånd har man dock i regel inga finnar. Inga hormoner heller.

Som frisk är man alltså lika dödlig och finnig som alla andra igen.” 😉

Jag inser att jag får vara tacksam över att mitt system tycks fungera igen som det ska. Efter åtta års svält borde det trots allt vara rätt mycket som skulle kunna ha ”blivit trasigt” inne i mig.

Nu byter vi ämne.

I början av veckan skrev jag om olika saker som har varit absolut bäst under 2010. Detta fick mig att börja gå igenom gamla blogginlägg från januari-december och plötsligt inser jag hur mycket som händer under ett år.

Då jag har fått väldigt många nya läsare, särskilt sedan i höstas, tänkte jag att det kunde vara lite kul för er som inte har orkat traggla er igenom hela bloggen från scratch att få veta lite mer om både mig och bloggen.

Här kommer ett pottpurri från år 2010:

Januari

Berättar för första gången offentligt om mitt träningsberoende: Vägen från 37 kg i Cosmopolitan

Inscannad artikel finns att läsa här: Mitt träningsberoende i Cosmopolitan

En betydande milstolpe: Firade 6 mån som helt träningsfri

Min första bloggträff med några läsare: Bilder från bloggträffen

Februari

En lyckad första tjejkväll: Tjejkväll

Mars

Svarar på läsarfrågor om min bakgrund: Hur allt började och Vad har triggat dina ätstörningar?

Upptäcker ny mat och nya smaker: Avdramatisera ”farlig” mat

Bakar mitt första 100 % jästfria surdegsbröd: Surdegsbröd med nötter

April

Deppigast 2010: Psykbryt

Recenserar bästa boken för självhjälp: Mattillåtet i nytryck

Skojig utlottning av boken tack vare underbara Randi Förlag: Bokpaket med Mattillåtet

Peppinlägg om testvecka (bästa medicinen för att kunna bryta en svår ätstörning): Supertipset: Testvecka!

Maj

En läsare skickar en present hem till min adress, fina Maria: Present av läsare

I övrigt spenderade jag nästan hela maj borta i USA (Los Angeles, Las Vegas, New York, m.fl). Ett viktigt mål att pricka av från min motivationslista som kvitto på att vara tillräckligt stark både mentalt och fysiskt för att klara av en sådan resa:

Drömresan – fyra delstater! och Lite bilder

Juni

Firar 10 år som träningsfri men är ledsen då jag fortfarande saknar nära relationer: Ensamheten dödar mig

Rycker upp mig och reser senare runt i sommarsverige, bla till Båstad: Midsommardagen i Båstad

Juli

Bloggkommentatorerna uppmärksammar bloggen för första gången: En VIKTig blogg

Inlägget handlade om: Inte farligt eller okontrollerat att äta sötsaker varje dag

Gästbloggar tre dagar för Tjejzonen: Veckans gästbloggare!, Att bli fri från en ätstörning – fortsättningen och Grundregler för att bli av med en ätstörning

Augusti

Favoritdikten: Ingen vill ångra sitt liv

September

Gästbloggar igen hos Tjejzonen: Bli (h)järnstark!

Jag klättrar högre än jag tidigare någonsin gjort på friskstegen: Den som äter bäst vinner!, Fem dagar med vind i ryggen! och Jag ställer krav på min mat

Oktober

Oktober inleder en riktigt bra vinter och höst 2010. Jag flyttar till Sthlm och karriärsmäsigt gör jag samtidigt några rejäla kliv uppåt.

Jag tilldelas UnderbaraClara-stipendiet: Vunnit UnderbaraClara-stipendiet

Grät tyst i tio sek när jag läste: Annika Marklunds fina motivering

Skriver om: Friskprocessen och dess förhatliga hets-och överätningar

November

En riktigt härlig månad med en massa spännande samarbeten med bla. 4good, Saltå Kvarn, Chokladfabriken, m.fl.

Inspirerande kväll och läsarträff på Rival (tack 4good!): Go nuts och lev livet!

Accepterar: Ingen storlek 34 längre

December

Årets mest utskällda: Din PT – en hälsofara?

Vågar mig ut på mingel: Young Professionals – nätverk!

Det börjar bli riktigt roligt med mat igen: Äkta Matglädje

Dagen jag upptäcker att det är väldigt lite ätstörning kvar i huvudet: Nu börjar jag bli rädd

Svänger mina lurviga utan koftan och i bara linnet på Säkerts konsert: Klär av mig

Inleder min serie om kroppen (jodå, lovar att fortsättning följer): Livsviktigt att ha en putmage

Puh!

Nu är jag lite nyfiken på hur mycket och vad ni vanligtvis läser av inläggen?

Finns det någon här som vet med sig har läst så mycket som kanske 90-100% av bloggen?

Det här året har varit spännande på väldigt många olika sätt.

Jag hoppas att det framgår riktigt varmt hur tacksam jag är över att få ha bloggosfärens absolut trevligaste (och smartaste…) läsare.

Ni är helt fantastiska!

Vår resa fortsätter…

Gott nytt 2011!

Mat

Nyttigt med mindre grönsaker

Del 3 i Mina Bästa Nyårskarameller över året som har gått så måste jag nämna grönsakerna.

Grönsaker har länge varit en stor del av mitt liv och utgjort en alldeles för stor del av min kostcirkel.

Men sedan ca tre månader tillbaka har jag lyckats minska ner på grönsaksbergen och ersatt dem med mer kolhydrater, proteiner och fetter i form av såser, veteprodukter / potatis och skruvat upp min köttkonsumtion (japp, även rött kött).

I förra veckan när jag ringde mina föräldrar inför julen frågade dem mig som de alltid gör – lika omtänksamma som alltid – om det var något speciellt jag önskade skulle finnas hemma.

Jag sa inte ett ljud om att de skulle köpa hem vare sig extra gurka eller tomat.

Ändå upptäckte jag, så fort jag satte min fot innanför dörren, berget med de röda tomaterna som tonade upp sig  i skålen på köksbordet och de fyra gurkorna i kylen.

Jag sa inget utan blev bara – ännu en gång – plågsamt medveten om hur djupa spår min ätstörning har satt. Förr blev jag nämligen fullkomligen galen när mina grönsaker var slut och skällde ut alla som fanns i min närhet ifall någon hade ”stulit” sista gurkbiten utan att fråga först.  

Låter kanske fånigt för en utomstående men för mig personligen är det en liten seger att efter en hel vecka upptäcka att tomaterna i skålen har börjat mjukna och tvingas flytta in dem i kylen för att de inte ska mögla. Här pratar vi alltså om en tjej som tidigare åt ca 3 gurkor och 1,5 kg tomater på 2-3 dagar… Inte bra!

Missförstå mig inte, nog ska man äta grönsaker men liksom Gisela skriver i Mattillåtet så är detta inget man normalt sett behöver uppmuntra anorektiker till eftersom personerna vanligen är duktiga på att få i sig de rekommenderade näringsmängderna ändå genom en överdriven konsumtion av både frukt och grönsaker.

Och visst, jag har fortfarande en mängd kokta grönsaker till maten men även den har minskats ner till förmån för hela kostcirkeln. Jag har sagt det tidigare, jag må vara ett par storlekar större nu för tiden men jag har ett så in i helvete större lugn i kroppen och dagarna är inte längre långa transportsträckor som jag  ska orka ta mig igenom. 

Jag trodde aldrig jag skulle erkänna det här men sedan jag började äta kött i större mängder i kombination med en lite tjockare sås och kolhydrater i form av t ex potatis känner jag mig oerhört pigg och välbalanserad. 

Liksom förr när jag var sjuk, svårt anorektisk, och blev hög på nyttighetskänslan då jag drack te och åt grönsaker hela dagen för en ”detox”  får jag idag faktiskt en liknande känsla när jag nu istället väljer att äta från hela kostcirklen (+ lite socker emellanåt för att lyckas vara helt fri i tankarna).

Jag känner mig nyttig och sund som ser till att ta hand om mig själv. Ja, riktigt duktig som ger kroppen alla de byggstenar som den behöver för att jag kunna vara snabb i huvudet, trevlig, intelligent, social, charmig, glad, etc så mycket som möjligt i min vardag.

Jag känner att jag tar ansvar. Både för mig själv och för min kropp.

En varierad kost skapar en stabil mentalitet och en stark kropp som jag idag inte för mitt liv skulle vilja vara utan.

Det spelar ingen roll att storlek 34 är alldeles för litet och att jag har fått uttöka min garderob till bokstaven ”M”. Det är så min kropp ser ut när fungerar och det betyder inte att den inte är hälosam. Tvärtom utstrålar jag mer hälsa idag än någonsin tidigare.

Ja, detta till och med trots att jag inte sockerransonerar! 😉  

Men den kanske största vinsten och lättnaden som jag upplever efter att ätit så här varierat i några månader är att jag äntligen börjar märka av att kroppen så sällan får olustiga och läskiga akutsug efter specifika livsmedel. 

Tack vare att jag ser till blodsockret håller sig på en jämn nivå  så slipper jag mindre trevliga överraskningar som i inlägget för ett år sedan:

Ångest över frukt 

Sträck gärna upp en hand om du känner igen dig..?

media, Träning

Litar du på hälsoexperter?

Dags att vi slutar upp med våra förbud kring maten och istället börjar granska och ifrågasätta hälsoexperternas ”expertis” inom mat och träning.

För att citera en läsare:

”Tänk vad bra det vore om alla – såväl ätstörda som friska människor – läste Mattillåtet!”

Tillbaka igen i ett snötäckt Stockholm!

Det råder lite stress i mitt liv utanför bloggen så därav ett par dagar utan dagliga uppdateringar.

Det är fullt ös på jobbet och det är just nu – inför julen – min prio nr 1 då jag efter många års kämpande äntligen har lärt mig att jag inte kan göra allt 100% felfritt utan allra bäst blir det när jag verkligen sållar och är noga med vart jag väljer att lägga min energi.

Och just nu är det alltså jobbet som jag har valt att tokfoka på – det är där min hjärnkapacitet och kreativitet behövs som allra mest för tillfället. Det är till den verkligheten som jag lever i och vaknar upp till varje dag.

 Ska verkligen inte klaga men ibland vore det smidigt att hinna med allt!

Hur som helst, det har stormat en del på bloggen efter inlägget med ”Din PT- en hälsofara”.

Jag är glad att se att så många av er tycker till om träningsbranschens ansvar när det gäller hälsa, välmående, ätstörningar, m.m. Det spelar absolut ingen roll var ni står i frågan då jag är mycket intresserad att höra från båda sidorna!

Det skrivs / pratas alldeles för lite (läs: aldrig!) om det här och det gör mig jävligt irriterad för att uttrycka det milt.

Vet inte vad den här tystheten kan bero på, att det är ett alldeles för känsligt område att ta upp, eller vaddå?

Jag avskyr när man blundar för saker.

Jag tycker inte om när man väljer den enklaste lösningen för att sanningen är alltför obehaglig; när man sticker huvudet i sanden.

Jag är inte ett dugg rädd att lägga träningsbranschen och ”hälsomagasinen” under lupp. Ingen annan gör ju det. Så nu när jag trots allt har börjat få en rätt rejäl mängd läsare som regelbundet ramlar in och läser här tycker jag bara det är bra om allt fler vågar börja ifrågasätta en del av Sveriges – självutnämnda som certifierade – hälsoexperter.

 Ätstörningar, träningsberoende, skuld, ångest, smalhets och utseendefixering blir inte mindre känsliga bara för att man låtsas som att man ”inte ser” problemen. För hälsohetsen är ett problem  för många och nu syftar jag inte bara på att man måste ha varit anorektisk för att uppleva att det är så här.

En stor del av er som läser här vittnar om, i både mail och kommentarer, att ni mår bra av att träna men samtidigt känner både ångest och som ”dåliga” lata människor när ni inte får träna efter förutbestämda scheman. Många som menar att de kan äta vad de vill men om de skulle missa ett träningspass så drar man genast ner på maten…

Kompenserar, tänker, analyserar, räknar, är i huvudet alltid tio timmar före alla andra, stressar, sockerransonerar och står i.

Det är inte balans!

Precis som med allting annat, ju mindre man undviker att prata om något eller låtsas som att det inte finns desto mer tabu och svårare blir det att lyfta fram till slut.

Själv är jag som bekant rätt ny i löparspåret igen efter mitt eget långa träningsuppehåll. Idag springer jag cirka 1-2 gånger i veckan. Men nu när det börjar bli kallt och det inte är lika roligt att löpa ute som det var i höstas har jag funderat över alternativa träninsgformer som jag tycker är roliga.

Gymmen finns ju överallt men ärligt talat så vet jag inte hur bra det egentligen är?

Tänk vad tryggt det vore nu om jag visste att det faktiskt fanns proffsiga och ansvarfulla gymkedjor. Med andra ord träningsanläggningar som erbjuder välutbildade PTs med genuin kunskap och erfarenhet att fungera som ett pålitligt stöd i träningen för personer som tidigare varit träningsberoende eller på annat sätt tränat för att kompensera för ångesten.

En PT som hjälper till att få träningen rolig igen och syftet är att klienten ska må bra av att röra på sig. Dvs inte må bättre på så vis att personen får bort sin ångest för att hon / han måste bränna sina dagliga kalorier…

Tänk om jag visste att min PT garanterat delade min livsfilosofi att aldrig ha några matförbud.

Aldrig ha några matförbud.

Till exempel att socker inte är extra ”onödiga” kalorier.

Att alla måste äta för själen…

Att kolhydrater och fett ihop i samma måltid inte bara är gott utan fyller en både psykisk och fysisk funktion för hjärnan, celler, humöret, livsviktiga organ, stora muskler som hjärtat, sömnen, kreativiteten, din sociala kompetens, etc.

Att jag inte är ohälsosam när jag väljer att ifrågasätta flertalet hälsoexperters kostråd i tidningar, bloggar, media, m.fl.

Och att jag inte får tjocka lår av att äta bullar.

Mat, Självhjälp

Tjock av lussebullar?

Tillhör du dem som hoppar över lussebullen idag för att en röst i ditt huvud säger att det är onyttigt med bullar?

Att man blir tjock av dem?

– Kom igen, tänk om!

Än en gång, detta är ätstörningens ologiska tankefälla!

Så vad passar egentligen bättre en dag som denna –Luciadagen – att citera Mattillåtet (s 197 – Matcirkeln – toppen för kroppen!):

”Kaffebröd och bullar tillhör det som du brukar uppfatta som väldigt onyttigt, eller hur?

Men om vi skulle ta och dissekera innehållet i vanliga bullar, vad får vi då?

Jo, fyra grupper ur matcirkeln finns representerade i enda bulle, nämligen mjöl och socker, mjölk, fett och ägg.

Man får inte i sig farligare kalorier av en bulle än en smörgås med ägg – ingredienserna är desamma, så därför kan man lika gärna säga att en bulle är en inbakad äggsmörgås.

Men det är ju så mycket fett i bullar! säger du.

Men om du tittar efter i en kokbok ser du att det inte är mer fett i en bulle än den mängd du brer på en smörgås.

Det är viktigt att äta det man verkligen vill äta, och därför kan man gott välja sitt bröd efter smak och inte utifrån färg eller nyttighetsaspekt.”

Med andra ord, allt som finns i lussebullen behöver både din hjärna och kropp för att praktiskt fungera i vardagen men också för att du ska kunna fungera socialt (ge av dig själv, skratta, vara en bra kompis/kollega, vara nyfiken på en bekant, ifrågasätta din chef/lärare, kramas eller bara slappna av ihop med mamma eller pappa).

Det är inte fult att tillfredställa behovet när vi är sugna på bullar – detta är inte att synda utan vi gör bara vad kroppen och hjärnan snällt ber oss att göra. Hjärnan gör skillnad på kolhydrater och kolhydrater, olika råvaror  används för olika ändamål i kroppen.

Du måste ge din kropp en chans att kunna producera serotonin (en signalsubstans som kroppen måste producera för att undvika att du ska bli deprimerad) och det kan kroppen inte göra när du istället äter t ex frukt (även fast att du kanske tänker att frukt ju faktiskt innehåller fruktsocker men detta är inte samma slags kolhydrater!).

Se din bulle som din medicin, inte enbart i syfte att få dig att må både psykiskt och fysisk bättre men också för att du blir automatiskt gladare och undviker att bli deprimerad. Dessutom minskar du samtidigt risken för hets-/ överätning när du äter det du är sugen på.

Undvik alltid alla slags förbud – det är bästa tipset för att kunna skapa en mjuk och avspänd relation till maten igen.

Trevlig Lucia!

Mat, Självhjälp

Livsviktigt att ha en putmage


Massor av livsviktiga fuktioner som ska skyddas!

Minns ni inlägget ”Smart och charmig med riktig mat” där jag ställde frågan varför jag plötsligt har fått getingmidja men samtidigt en mage hård som sten och som putar ut likt en bulle strax nedanför naveln?

Många som har slutat svälta känner igen sig i beskrivningen så jag tänkte passa på att lyfta fram en kommentar som jag tyckte var väldigt bra. Det är så dumt att nojja sig helt  i onödan och slösa tid och energi på saker när kroppen faktiskt bara gör sitt jobb!

Kloka Therese gav ett svar som länge etsade sig fast i mitt huvud:

”Det som petar ut är en blandning av magmuskler och livsviktigt fett som omger inälvorna och allt annat livsviktigt inne i magen.

Så har jag iaf fått det förklarat.”

Förutom Thereses förklaring stötte jag även på Giselas beskrivning i Mattillåtet (för övrigt den bästa självhjälpsbok som jag har läst! Rekommenderas varmt till alla som kämpar mot ÄS men framförallt även till alla ”friska” människor som ofta testar olika dieter, har sockerförbud och aldrig tycks hitta någon balans i sitt ätande).

Så här svarar Gisela van der Ster på frågan (som hon ofta får svara på) om det blir mer muskler eller fett vid viktuppgången?

”Kroppen strävar efter att tillfredsställa sina praktiska behov, så att den i första hand utvecklar tillräcklig muskulatur för att kroppen ska kunna bäras upp, vilket gör att man kan röra sig på ett naturligt och ändamålsenligt sätt (gå, sitta, stå utan obehag).

Ungefär samtidigt bildas ett skyddande och isolerande fettlager runt de inre organen, och därefter bildas underhudsfettet. Det är inte sannolikt att kroppen först gör A, sedan B och därefter C, utan processerna pågår samtidigt.”

Med detta i åtanke fortsätter jag att vara tacksam över min ”bulle” till mage.

Det isolerande fettlagret fungerar ju som en slitstark sköld för att försäkra mig om att jag kommer att leva i många år till. Utan det hade min dödlighet stigit med farligt många hundra procent… Och jag är så trött på att leva på marginalen.

Det är så himla onödigt att leva hårt och svårt helt i onödan!

En annan sak som jag kommer att tänka på samtidigt som jag skriver det här är att jag har slutat att ”studsa” fram som en boll när jag går. Någon som förstår vad jag menar?

Varför får man en snubblande / studsande gångsstil när man svälter?

Är det som texten ovan beskriver, att man tappar muskler och därför inte nyttjar benets svängrum fullt ut helt enkelt för att man inte har kraft till det?

Någon som vet…?

Ångest, Mat, Självhjälp

En dag som ätstörd?

Med en ätstörning lever man i sin egen bubbla…

Minst sagt.

***

Som rubriken lyder.

Fick följande fråga om hur det är att leva med en ätstörning.

Hur påverkas man rent praktiskt?

”Hej!

Jag skulle vilja veta hur det påverkar en i yrkes å vardagslivet att ha ätstörningar.

skriver om det i skolarbete plus att jag behöver veta.

sen vill jag gärna prata med dig om hur jag kan hjälpa min kompis.

kram!”

Eftersom människan inte fungerar optimalt och inte kan utnyttja sin fulla kapacitet när äter för lite av något (ja, vi behöver faktiskt äta både kolhydrater OCH fett, gå inte på dieterna!!!) så är det ingen underdrift att säga att ÄS påverkar en hela tiden, i allt man gör.

Men för att ge ett tydligt exempel:

Jag var t ex tvungen att säga upp mig från ett tidigare jobb en gång för att jag inte orkade med det. Alltså det var inte fysiskt jobbigt men mitt psyke orkade helt enkelt inte med det.

Men med en titt i backspegeln inser jag idag att om jag på den tiden bara hade valt att börja dagen med en frukost istället för att vänta ända fram till lunch tills dess att jag ”vågade” äta mitt första mål så hade jag förmodligen aldrig sagt upp mig.

Att gå en hel förmiddag utan mat gör att man blir väldigt likgiltig, blir svårt att ha ett glatt humör och fast att man försöker tänka på annat än mat så går det inte att komma ifrån hjärnans signaler och tankar på när ska det bli dags att äta egentligen?

Detta är vår överlevnadsinstinkt och går inte att lura även fast att man som ätstörd försöker så gott det går…

Jag lurade mig själv med att tänka att det var jobbet det var fel på, människorna omkring mig var inte roliga, etc. Att de var skälen till varför jag inte var nöjd. Om jag bara fick ett roligare jobb skulle allt bli så mycket bättre –  OBS, ÄTSTÖRD TANKEFÄLLA!!!

Sedan jag började äta frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål har detta ändrats helt. Jag har insett att gräset inte är grönare på andra sidan staketet. Mitt eget gräs blir nämligen så grönt som jag själv ser till att vattna det!

När du äter regelbundet och varierat uppkommer ett inre lugn i kroppen som gör att du inte längre tänker på mat 90% av ditt vakna dygn. Det är nog den största vinsten med att äta regelbundet om du frågar mig.

Svårast för mig var att lära mig äta frukost igen.

Förutom att ha besegrat mitt träningsmissbruk så är frukosten den allra största vinsten i min friskutvecklingen. Det var nämligen den allra sista pusselbiten för att min matdag skulle bli så regelbunden som möjligt. Alla andra måltider fanns redan på plats men frukosten kunde jag bara inte med… Jag tyckte den var väldigt jobbigt!

Därför fick jag särskilt mycket ångest när jag läste Mattillåtet där Gisela verkligen betonar betydelsen av att börja dagen med frukost.

Jag visste ju innerst inne att hon säkert hade rätt i allt hon skrev, det fanns verkligen tusen fördelar att få börja dagen med mat i magen.

Så hur gjorde jag då?

Hm, med risk för att det blir ett himla liv nu men jag tar risken ifall mitt tips kan hjälpa någon annan frukostvägrare.

Mitt största problem var att jag inte kunde tillåta mig lyxen att äta något alls på morgonen, inte ens ett glas vatten.

Så när jag fick rådet (tror det var Mattilåtet också?) att bara vänja mig vid själva vanan att jag varje morgon äta något pyttelite och sedan öka på stegvis så gjorde jag det – men det dröjde ett tag innan jag vågad (fick läsa avsnittet regelbundet ätande många gånger).

Men senare så började jag iaf. att ”frukostöva” på en tomat som jag saltade och åt (jag vet, superlite men snälla skjut mig inte för det!).

Jättekonstig känsla i början att börja dagen med att mat men också tryggt på något vis. Därefter tog det inte lång tid tills dess att jag vågade börja äta riktiga frukostar.

Steget var plötsligt inte så långt när jag väl hade börjat med vanan att bara äta något lite, även om en tomat såklart var extremt klent som frukost så hjälpte det mig till att våga. Steget att börja med riktig frukost direkt kändes helt omöjligt och därför struntade jag länge i att ens försöka. Tomaten blev till sist min räddning.

Sedan cirka två månader har jag fått in det här regelbundna ätmönstret och jag vet att det är anedningen till att jag mår så bra som jag har gjort på sistone.

Det är alltså inte för att jag råkar ha världens bästa jobb eller kollegor (även fast att jag faktiskt tycker det, men anledningen till att jag upplever det så är för att jag har helt andra ögon på mig idag när jag äter regelbundet!).

Med mat i magen blir väldigt många saker som kanske egentligen inte är jätteroliga faktiskt helt ok ändå. Detta tack vare att man plötsligt har extra energi över, kan skoja med kollegorna, se det roliga i saker och ting, orka småprata, tar inte sig själv på så blodigt allvar, slappnar av, etc.

Hoppas du fick en bättre uppfattning om hur livet med en ätstörning kan te sig.

Kramar,

Anna

Mat, Självhjälp

Hur äter du?

Dagens läsarfråga handlar om att tugga maten.

Det var i själva verket rätt längesedan som jag fick den här frågan på mailen. Länge har den legat i mailboxen bland hissade röda flaggor som bara väntar på att bli besvarade (och ja, det är RÄTT MÅNGA sådana flaggor vid det här laget…).

Så jag ber om ursäkt att det ibland tar tid innan ni får svar men jag gör så gott jag kan och i ett lagom tempo så att jag hinner med. Ibland går det snabbt men ibland dröjer det ett tag…

”Hur ställer du dig i frågan om ”tuggandet om tuggandet” i boken Mattillåtet?

För mig har just det avsnittet nästan satt mer knasiga tankar i rörelser än vad jag hade innan gällande just detta!

Åter igen, stort tack för din blogg!”

Vet inte exakt hur du menar med tuggandet?

Kaptilet om ”Att tugga” i Mattillåtet kan nog vara det kapitlet som jag har läst allra minst.

Jag har alltid tuggat maten rätt länge innan jag sväljer och har aldrig tillhört kategorin ätstörda som kastar i sig maten för att få den snabbt ”överstökad” (om det nu var det du syftade på…?)

Tvärtom sitter jag hellre en längre stund och verkligen njuter av maten. Jag har även märkt att de gånger som jag tvingas stressa och äta fort så får jag ont i magen, det är nästan som att den är på väg upp igen. Jag behöver de där extra minuterna på mig.

Så detta med att tugga maten noga som Gisela van der Ster tipsar om är alltså inget som jag behövt ”öva extra på”.

Det är en vana som sitter i ryggmärgen som jag har haft med mig naturligt hemifrån då så gott som alla i familjen tar relativt god på sig och låter måltiden få ta sin tid.

Det är ingen slump att det alltid råkar vara min familj som tenderar att sitta längst vid sitt bord när vi går på restaurang eller är sist av alla i sällskapet med att lägga besticken åt sidan som en markering åt servisen att måltiden är avslutad.

Vet som sagt inte om detta verkligen var svaret på din fråga men det var detta som jag kom att tänka på när det gäller just att tugga maten.

I övrigt kan jag bara tipsa om att om man idag tillhör dem som inte tuggar maten noga är det värt att läsa kapitlet i Mattilåtet en extra gång.

Det finns definitivt en anledning till att Gisela så noga betonar betydelsen av att lära sig tugga maten ordentligt.

Man behöver inte ens vara ätstörd för att ta till sig av detta. Fler människor skulle  förmoldigen må bättre om de inte stressade i sig maten utan att först ha tuggat den noga.

Det är trots allt därför vi har våra tänder så att en stor del av jobbet med att bryta ner maten kan göras redan i munnen. På så vis är vi snällare mot vår mage då vi besparar den onödigt mycket jobb!

ur ställer du dig i frågan om ”tuggandet om tuggandet” i boken mattillåtet? för mig har just det avsnittet nästan satt mer knasiga tankar i rörelser än vad jag hade innan gällande just detta!

 

åter igen, stort tack för din blogg!

 

 

Vet inte exakt vad du menar med tuggandet. Kaptilet om tuggandet i Mattillåtet kan vara det kapitlet i boken som jag har läst allra minst.

 

Jag har alltid tuggat maten många gånger innan jag sväljer och kastar inte i mig maten för att få den snabbt ”överstökad” (om det nu var det du tänkte på…?)

 

Tvärtom sitter jag hellre en längre stund och njuter av maten. Detta är inget jag behövt ”öva extra på” eller tänka på under min tid som ätstörd utan det har jag haft med mig naturligt från min familj där alla är vana vid att låta måltiden ta tid och tugga i sig den i lugn och ro. Det är ingen slump att min familj alltid är den slags gäster som tenderar att sitta längst tid på restaurangen eller vara sist av alla i sällskapet med att lägga besticken åt sidan som en markering att måltiden är avslutad.

 

Vet som sagt inte om detta var svaret på din fråga men detta var det som jag kom att tänka på när det gäller just att tugga maten.

Mat, Produkttest

Produkttest: Falksalt

Som ätstörd vägrade jag salt i in mat i ca 6-7 år.

Om mamma saltade på potatisen kunde jag inte äta den. Om inte jag fick bestämma saltmängden när hon kryddade brunsåsen ställde jag till en cirkus. Om brödet översteg en viss salt-% matstrejkade jag. Med andra ord, anorexin hade alltid tusen undanflykter till varför jag inte kunde äta.

Det är farligt att helt undvika salt. Kroppen behöver salt för att kunna fungera.

Genom att följa våra smaksinnen behöver vi inte försöka påverka eller tänka på saltintaget. Jag är medveten om att det finns många sjukdomar kopplade till ett för högt saltintag men jag vågar påstå att många av oss som läser här inte behöver vara oroliga att vi befinner oss i den riskzonen.

Hur som helst, anledningen till att jag själv länge undvek salt var inte (som många andra) för att ”salt binder vätska = viktupgång” (för övrigt ett ÄS-påstående som jag blev medveten om första gången jag läste Mattillåtet).

Jag var livrädd för salt eftersom jag fick för mig att det var något som kroppen inte behövde. Jag strävade efter att äta så rent som möjligt och salt i mina ögon var en extra grej som enkelt kunde uteslutas. Salt gjorde att mat smakade gott och gick emot mina renlevnadsprinciper, det skulle vara svårt och tungt att leva. För att få njuta måste man få lida och plågas lite först…

För ett år sedan när jag på allvar inledde min friskutveckling, s.k ”Super size Me!” började jag även att äta mer salt. Sedan dess har jag slutat krydda sönder maten med chili, curry, spiskummin och andra starka kryddor och istället upptäckt hur gott det är att bara använda ett riktigt gott salt + lite svart eller vitpeppar.

Någonstans har jag också läst att när man börjar salta på maten igen minskar svimningstendenserna. Jag som tidigare hade rätt stora problem med att plötsligt svimma har märkt en radikal förbättring.

Sedan förra året har jag aldrig behövt ens tänka tanken att ”nu svimmar jag”. Dock har jag inga vetenskapliga belägg för det här med saltets koppling. Jag har ju samtidigt börjat äta bättre så det kan säkert vara en lyckosam kombination men tycker ändå det är intressant för jag hade tidigare aldrig hört talas om sambandet mellan att svimma och ett kraftigt reducerat saltintag. Något som också hört talas om det här?

Under en lång period har jag nu testat samtliga av Falksalts flingsalter. Jag äter dagligen avokado och det finns inget bättre än att toppa med lite flingsalt.

Min favorit är Flingsalt Wild Garlic men tycker även chili-saltet är rätt spännande.

Hur tänker du om salt?

Ångest, Mat, Självhjälp

Äter en fralla istället för äpple – är det ok?

Fler läsarfrågor är på ingång!

Här kommer en som handlar om hur viktigt det är att kunna vara flexibel när det gäller mat. Detta för att vardagen ska fungera så smidigt som möjligt, världen får inte rasa ihop bara för att man tvingas välja något annat än det man från början hade tänkt sig.

Det finns inga heliga livsmedel. Inget är bättre än något annat.

Vi behöver äta allt och det är inget fel i att det också får lov att smaka gott!

Dagens läsarfråga:

”Jag äter normalt och kan äta vad jag är sugen på utan att få ångest. Men det är en sak som jag fortvarande får lite ångest av.

T.ex. om jag är sugen på ett äpple som ”fika”, men så finns det inte hemma så om jag vill ha nåt är jag tvungen att ta t.ex. en ljus fralla. Då gör jag det men då känner jag mig ”onödig” eftersom jag faktiskt ville ha äpple egentligen och det är ju nyttigare.

Hur skulle du ”tänka” för att inte få ångest?”

Det här är en TYPISK tankefälla. Det är Ana som pratar med dig, ingen annan.

Men detta händer mig också emellanåt. Skillnaden idag jmf mot förr är att min hjärna orkar att resonera med Ana och vinner mycket oftare mot den fåniga rösten.

Jag skulle fråga mig själv:

Vad är anledningen till att jag ska äta nu?

Vad är syftet?

Jo, för att fylla på med energi såklart. Få upp blodsockret så att jag inte blir seg och disträ.

Utan tvekan skulle jag ta frallan (det finns inget som säger att kolhydraterna och energin är bättre bara för att de kommer ifrån frukt). En fralla, ja allt bröd, är jättebra och får din hjärna pigg och alert. Och det är ju oftast ett av huvudsyftena till varför vi ska äta regelbundet…

Om jag t ex bara skulle äta en tallrik fil utan något mer till (mkt vanligt att jag gjorde under mina sjukdomsår) får filtallriken inte samma effekt som brödet.

När jag ska läsa eller själv skriva en längre rapport, sitta i möten eller ringa en kund så måste jag vara fokuserad till 100%. Då funkar bröd väldigt bra för mig.

Den näring som finns i brödet får mig att slappna av, att skämta/busa lite mer med kunder och kollegor och jag tar mig för de saker jag ska göra med större entusiasm och passion. Det låter kanske fånigt men jag får plötsligt ÅSIKTER och UPPFATTNINGAR när jag äter bröd istället för bara frukt och grönsaker (eller en tallrik fil).

Självklart ska man äta grukt och grönt också men det ska inte vara det enda, äpplet ska inte utesluta brödet (de är trots allt placerade på olika delar i kostcirkeln och det finns en anledning till det – dvs ett äpple kan aldrig utesluta brödbiten i kostcirkeln)

Om du inte har läst Mattillåtet rekommenderar jag dig att göra det. Jag har tidigare skrivit om boken här. Tror den kan ge dig många tänkvärda tips!

Hoppas det här väcker lite nya tankar och idéer hos dig.

Må gott!

Mat

Första jobbveckan avklarad!

Så här härligt sprallig känner jag mig efter att äntligen ha”lärt” mig att äta mellanmål regelbundet.

Jag fattar inte hur jag förr orkade sköta ett jobb när jag lät det gå 8 timmar mellan måltiderna?! Dock var det iofs sällan som jag log, skämtade eller skrattade högt.

Ironisk/bitter humor (som många med anorexi ofta är ”bra på”) kräver mindre energi, engagemang och entusiasm…

Gisela van der Ster kallar mellanmål för ”skyddsmåltider” i sin bok Mattillåtet.

Att fjäska för blodsockret är det bästa uttryck som finns tycker jag. Allt blir så himla enkelt, okomplicerat och framförallt kul så fort man äter med jämna mellanrum!

***

Kände mig så seg i måndags när jag slog mig ner framför jobbdatorn och knäppte på telefonen. Som väntat; en massa obesvarade mail, meddelande och telefonsamtal och det tog en bra stund innan jag visste vad jag hade gjort timmen innan som jag checkade ut för semester i juli.

Men som vanligt, efter en rejäl jobbvecka, är jag i fin form igen och det är en sådan härlig känsla när helgen väl kommer!

Dock känner jag mig lite tråkig när jag inte kan blogga och skriva på boken som mycket som jag vill. Efter en lång dag working 8-17 är jag rätt tom i huvudet och vill helst gärna ägna mig åt någon mer hjärndöd aktivitet.

Då blir det ofta att läsa bloggar eller se på TV (vilket är urtrist).

Håller i alla fall på att planera mina aktiviteter inför hösten. Jag vägrar stå kvar och stampa på samma fläck och se på när tåget åker ifrån mig.

Jag har så många saker och drömmar som jag vill hinna med att göra innan jag blir ”för gammal”. Det är en behaglig känsla att veta att jag, liksom alla friska människor, har en framtid och ett långt liv framför mig. Ett liv som jag uppskattar mer och mer för varje dag.

Förstår ni hur enkelt livet blir så fort man bara gör en sådan liten fånig sak som att helt sluta tjafsa med sig själv om det är ok att ta två skivor ost på mackan istället för att hålla sig till sin trygga skinkskiva?

Det ena ger det andra och det blir en slags positiv ”dominoeffekt”. Man kommer in i ett skönt flow och beslutsångesten avtar. Ett par veckor senare har man tagit ytterligare några steg bort från ätstörningens onda cirkel. Det går lättare än vad man kan tro!

Testa själva!