Mat, Självhjälp

Ät smart och bli den du vill!

Som vanligt är det alltid lika lärorikt att gå igenom kommentatorsfältet.

Till gårdagens inlägg Olika ätrutiner – ätstört eller normalt? ser jag många att har frågor som liknar Saras:

”… någon som har tips på hur man gör sig mindre beroende av exakta mattider?”

Själv äter jag sällan på exakt samma klockslag utan som jag skrev igår brukar det falla sig naturligt att det går mellan 3-4 h timmar mellan måltiderna, ibland mer ifall omständigheterna kräver det.

Innan jag började jobba var jag riktigt hemsk med ätandet. I perioder åt jag ibland bara frukost och kvällsmiddag under hela dagen och ofta vägrade jag äta något alls innan kl hade slagit 12 (räknade både sekunder och minuter tills det äntligen var dags).

Vad som blev min räddning kan man säga var när jag fick hoppa av ett jobb bara för att jag inte fixade att äta frukost innan jag gick iväg på morgonen.

Jag kan lova er att det är ingen hit att komma till ett morgonmöte och bara leva på kaffe fram till lunch, några gånger kanske man orkar men i längden är det inte konstigt att man till slut börjar att ogilla sina egna personlighetsdrag och saker som man säger – dvs den oengagerade, humorbefriade, allvarliga, tillbakadragna, avvaktande, osäkra, lättretliga, irriterade och hungriga personen med lågt blodsocker som man blir när man inte äter sina mål.

Inget konstigt egentligen, säg den människa som inte blir sur om hon inte får mat?

Till slut bad jag att få sluta av egen fri vilja.

Jag hade väl egentligen vad som krävdes för jobbet men pga att jag hade ätproblem kunde jag in få ut den kapaciteten som jag visste fanns inom mig, det gick bara inte. Jag kunde varken utstråla eller leva upp till allt jag ville, men med en titt i backspegeln vet jag att jag hade kunnat det om jag bara hade gjort en sådan enkel sak som att börja dagen med en helt vanlig frukost, sedan äta lunch + mellanmål för att orka fortsätta vara på topp resten av eftermiddagen.

Så, en uppsägning senare.

Säkert uppfattades detta som ett mindre misslyckande och många frågetecken från familj och bekanta. Men själv blev jag en mycket nyttig och värdefull erfarenhet rikare.

Jag förstod att detta var livet.

Mat var en del av livet. En väldigt stor del, t.o.m!

Jag måste börja äta normalt.

Skaffa mig ätrutiner som skulle fungera hela livet ut.

För man måste försörja sig. Man måste jobba.

Alltså måste man också äta.

Inte bara ett par gånger…

Utan FLERA GÅNGER – varje dag!

Jag sökte några nya jobb och efter en jobbig väntan kom telefonsamtalet till slut –  jag hade fått exakt det jobbet som jag hade hoppats på!

Jobbet visade sig bli min räddning. Jag vägrade att låta ännu ett bra jobb gå mig ur händerna!

Från dag ett var dealen med mig själv att äta som folk gör.

Iaktta, härma och apa efter.

Friska referensramar (dvs friska och matglada människor) är för övrigt en återkommande framgångsfaktor i min friskprocess.

Jag minns fortfarande dagen jag hade laddat för frukost för första gången på mååånga år. Det kändes märkligt att fylla magen med te och smörgås så tidigt på morgonen, kl var ju inte ens sju!

Men när jag sedan stressade ut och 10 min senare stod på tunnelbaneperrongen tänkte jag bara på hur skönt det kändes i mitt huvud. Jag var så lugn och klar i tankarna.

Dessutom var jag pigg och vaken.

Hade till och med glatt hälsat ”God morgon!” till en glad man med barnvagn.

Jag upptäckte att jag inte alls var så morgontrött som jag tidigare hade trott att jag var under tiden som jag hade rusat iväg till arbetet utan att äta frukost först. Min tidigare morgontrötthet hade alltså helt berott på att jag struntat i att äta frukost…

Inte bra!

På min nya arbetsplats blev det därför viktigt för mig att maten verkligen fungerade.

Jag hade färskt i minnet min gamla arbetsplats och vägrade upprepa samma misstag.

Jag måste lära mig leva.

Jag insåg att jag hade i alla fall 40 år i arbetslivet kvar och ekonomiskt skulle det bli rätt tufft om jag fortsatte att välja svälten framför jobbet.

Så på den vägen är det.

Tack vare fantastiska kollegor som har matvanor som i princip vem som helst så har jag haft förmånen att följa och härma efter dessa.

Detta har för mig varit nyckeln till att kunna bli flexibel med mina matrutiner, dels mitt tidigare nederlag men sedan att kunna ta med mig den erfarenheten till nästa jobb. En frisk miljö har varit framgångsfaktorn.Där har jag lärt mig anamma att t ex äta en tidig lunch även fast att jag inte är hungrig – helt enkelt för att slippa att fundera på mat när jag senare går in i mötet.

Det har inte hänt en enda gång att jag ”ångrat” något efteråt, dvs att jag valde att äta tidigt (även fast att jag inte var särskilt hungrig). Tvärtom, minns jag istället alla de tillfällen som jag istället har suttit fullständigt nollställd igenom möten för att jag har tänkt att ”… jag äter senare…”.  De gångerna har jag verkligen ångrat mig och svurit över att jag inte ätit, främst av praktiska själ då jag faktiskt har ett ansvar gentemot min arbetsgivare att prestera allt det som jag vet att jag kan – men då krävs det som sagt också att jag äter ordentligt!

Detta är en del av min historia.

Jag är dock säker på att vägen till flexibla ätrutiner ser väldigt olika ut för olika människor.

Berätta gärna, hur gjorde du?

Mat, Självhjälp

Olika ätrutiner – ätstört eller normalt?

Hej vänner!

Tack finaste för alla historier och beskrivningar till gårdagens inläggg om att leva i en relation när man har en ätstörning:

Inget sex men smal

Väldigt intressant läsning för både mig själv och alla andra som själva inte har haft någon partner under sjukdomsåren. Vi har ingen aning om hur det är! Det är så värdefullt att få höra om hur andra har det. Jag uppskattar att ni är så generösa med att dela med er trots att det är ett så skört ämne. Tack raraste!

En annan sak som jag tänkte att jag måste få skriva av mig om är lyckan när man en dag upptäcker att man har slutat med – som annars är mycket vanligt – att gå runt och se på sig själv som ätstörd.

Jag tänkte på detta senast igår.

När ändrades egentligen den här synen på mig själv?

Jag har under hela min sjukdomsperiod konstant sett mig själv som ”anorektikern” oavsett sammanhang. Men idag har jag nästan svårt att se på mig själv som ens ”ätstörd”(knappt att jag vågar skriva det men det är så det känns iaf…)

Men visst, det finns fortfarande en del saker som jag har svårt för.

En av dessa saker  är t ex att äta lunch för tätt in på frukosten (eller snarare generellt har jag svårt för att måltider kommer alltför tätt in på varandra, 3-4 h har jag upptäckt är en bra och trygg rutin som känns väldigt bra).

Även en sådan sak som att äta en måltid alltför snabbt känns inte alls bra (vill ha minst 20 min, helst 30 min).

Så när jag tänker på min ”ätstörning” (?) idag så är det inte längre själva maten som tänker på utan funderar mer över olika situationer som exempelvis dem ovan. Jag har med  andra ord svårt att i olika sammanhang veta vad som egentligen är friskt och vad som tillhör sjukdomen?

Samtidigt funderar jag också på, måste jag egentligen veta detta?

Jag har både vänner och kollegor som utan problem äter sin lunch på 10-15 min och när jag själv knappt har kommit halvvägs genom måltiden på den tiden blir jag stressad av tanken på att det är min sjukdomshistorik som är ”felet” till varför inte jag kan göra som mitt sällskap (samtidigt vill jag innerst inne inte äta på det viset, jag har lärt mig njuta av maten och tycker det känns lyxigt att få några minuter att verkligen kunna känna in både dofter och smaker, riktig mat är ju så himla gott!)

Det är samma sak när jag har sovit över hos någon. Vi har då tagit en lång sovmorgon och käkar därför en rätt sen frukost. Men sen dröjer det bara ett par timmar och personen vill ”redan” (tycker jag…) äta lunch. Vet inte om detta beror på att personen inte åt tillräckligt mycket vid frukosten så att han /hon redan har hunnit att bli hungrig eller om det beror på att personen ifråga alltid äter lunch vid ett visst klockslag oavsett vad tiden var när frukosten intogs (dvs personen äter lunch den tiden av ren rutin snarare än om han / hon är hungrig eller inte).

Det är sådana här situationer som idag påminner mig om min bakgrund och vad jag har med mig i bagaget.

Jag ska även erkänna att jag i många fall kan känna mig ”friskare” än mitt umgänge som aldrig sjävla har haft några ätstörningar. I alla fall när det kommer till sådant som att jag har fått så genuin kunskap om och själv länge praktiserat, dvs att äta kroppsvänligt (fjäskat för blodsockret = ätit regelbundet, noga med järn, saltat, tugga och framförallt  noga med att äta av hela kostcirkeln och inte ensidigt av t ex enbart kolhydrater , protein eller fett).

Kanske är det därför som t ex min frukost mättar helt lagom i 4 h innan min hjärna signalerar ”Nu lunchdags!”. Inte som min vän som på förmiddagen helst äter en kanelbulle mellan frukost och lunch.

Det är alltså i sådana här situationer som jag blir osäker, vad är egentligen rätt och vad är fel?

För om jag fortfarande är mätt och inte det minsta sugen på en förmiddagsfika, är det då fel att avstå?

Detta får avsluta min dag och jag bollar med glädje vidare frågorna till er.

Skulle vara intressant att få höra från lite olika håll. Både från er som är sjuka, är friskförklarade, aldrig haft någon ÄS eller kanske t.o.m. arbetar du professionellt med äs?

Berätta!

Mat, Självhjälp

Helg i Stockholm

Nu är det fredag och snart dags att få vila ut och ladda batterierna igen.

Dock ska jag först köra ut till flygplatsen.

Var visserligen i Sthlm tidigare i veckan men det blir en liten uppföljning nu kan man säga.

Håller med om att det inte finns något tråkigare än att läsa bloggar där man som läsare aldrig får veta något om de ”hemliga projekten” men vad är egentligen bäst? Skriva något litet eller inget alls?!

Kunde ha utelämnat detaljen att jag bloggar från Sthlm de kommande dagarna men samtidigt tycker jag det är kul att ni får vara med så mycket som möjligt tills dess att det är dags att äntligen få berätta vad allt handlar om egentligen.

Förresten, intressant gensvar på förra inlägget HJÄLP! Hur lär jag mig njuta av naturgodis igen!? Alltid lika värdefullt att få höra era tankar!

När vi ändå är inne på att prata om sötsaker. Jag minns fortfarande en period när jag hade extremt svårt att äta ”varm mat”. Folk förstod förmodligen aldrig att jag hade en ätstörning för i deras ögon åt jag alltid regelbundet och dessutom en hel del godis (ingen person med anorexia äter väl någonsin socker?!). Dock åt jag enbart frukostmat (knäckebröd, mackor, fil, flingor, frukt och liknande) och det varierade jag som sagt med godis, glass och choklad. Därtill drack jag stora mängder lightläsk och lightsaft.

Som en av er betonade är det viktigt att skilja på näringsbehov och kaloribehov. Med en ätstörning fokuserar man ofta på just kalorierna. Jag trodde helt uppriktigt att jag aldrig ville lära mig uppskatta riktig mat igen eftersom jag ville ”använda” och prioritera mina kalorier i kaloribudget rätt. Jag ville inte slösa bort värdefulla kalorier på något så tråkigt som en middag med köttbullar. Då åt jag hellre godis eftersom jag var tvungen till att välja. Godis var godare och för att inte överstiga mitt kaloriintang skippade jag den vanliga lunchen eller/och middagen.

Jättesjukt och dumt. Men vad jag vill säga är att ni som oroar er för att ni aldrig kommer kommer kunna fika och äta godis igen ifall ni börjar äta vanlig mat igen har fel. Man kan göra både och utan att bli en tjockis. Jag lovar!

Idag uppskattar jag verkligen god och vällagad mat vilket jag aldrig trodde att jag skulle göra för bara ett år sedan.

Om du vet med dig att du ofta utesluter vanlig mat till förmån för godis bör du rannsaka dig själv och se till att förändra det här störda ätbeteendet.

Det kommer underlätta praktiskt på många sätt; ditt humör blir bättre, du utvecklar skarpare idéer, du blir tankemässigt närvarande, kroppen får näring, du blir vackrare, slipper konstiga sug och plötsliga hets- och överätningsattacker, din oro minskar, sociala sammanhang uppskattas, etc – listan kan göras hur lång som helst!

Detta var dagens tankenöt.

Trevlig helg och ta hand om er!

Mat

En okej lunch?

Cafébesök

***

Efter mitt besök på Pâtisserie David frågar anonym:

”Så det där är en okej lunch för den som ska bli frisk?”

Ett tips är att  inte stirra sig blind på EN MÅLTID.

Jag är ingen dietist och hur jag äter hoppas jag inte ses som ”regler” utan snarare inspiration.

Det är totalintaget som är viktigt och hur fördelningen ser ut över dagen är svårt att ge en rättvis bild av i bloggen (Oftast vet du t ex inte hur mycket personen tränar eller inte tränar.  Äter eller inte äter. Befintlig vikt, aktivitetsnivå, etcetera – den informationen har man ofta inte och därför ska man vara noga med att  inte dra för snabba slutsatser eller själv fylla i svaret när fullständig information saknas)

Uttrycket ”för en som ska bli frisk” är också lite otydligt. Man kan vara sjuk i ÄS i så många olika stadier och maten bör anpassas efter personens individuella näringsbehov. Jag ordinerar eller tipsar aldrig om matscheman.

Om du vill få en ungefärlig uppfattning vad som är lämpliga måltider och portioner för just dig tycker jag att du ska kontakta en ätstörningsklinik (eller sjukhuset) nära dig.

Det var genom en anorexiklinik som jag själv återfick uppfattningen om vad min kropp (utifrån aktivitetesnivå och energibehov) behöver för att må bra igen och kunna gå upp i vikt.

Mat

Läsarfråga om Njutningsmellanmål

Kom ihåg att njutningsmellanmål inte MÅSTE innehålla socker.

Men det ska vara det där ”lilla extra” som du längtar efter och som du verkligen ryser av njutning av när du äter och som du ger ditt sinne ett välbehagligt lugn.

Mina egna favoriter när det njutningsmellanmål är framförallt nötter (helst rostade hassel- och paranötter), chokladpraliner och mjuk- eller kulglass.

***

Vi fortsätter på temat Njutningsmellanmål, sötsaker, överätning, etc.

Jag försöker svara så snabbt jag kan men när jag reser blir det alltid lite knepigare att svara i samma takt som frågorna trillar in. Men det är inget negativt, jag tycker det är kul att att ni engagerar er och är vetgiriga – det är så man utvecklas.

Svar kommer så smånigom, den som väntar på något gott, vet ni 😉

Fråga på. Gör om. Gör rätt. Utvecklas. = FÖRÄNDRING!

Här kommer en fråga från martina:

”hej!

vill först bara säga att din blogg har hjälpt mig otroligt mkt på min väg ifrån mitt helvete!!

men har en fråga gällande njutningsmellanmål.. hur många mål äter du på en dag och hur många njutningsmellanmål blir det per dag..

alltså jag äter 6 gånger/dag, alltså frukost mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål.

är dina njutningsmellanmål sådant som äts i mellan målen och mellanmålen eller har du det som ett mellanmål då?

förstår du hur ja menar :) tacksam för svar!

kramar på dig”

Först vill jag betona att var och en måste göra som den själv känner att den mår bra av. Vissa mår jättebra av att äta 6 mål per dag, andra 5 och en del föredrar 4. Man gör med andra ord som man vill även med Njutningsmellanmålen, gör som det känns bäst för dig!

Själv tänker jag  alltid så här: ”Är detta något jag kan se mig själv fortsätta med om fem eller tio år? Är det en hållbar livsstil att äta på det här viset?”

Efter att ha besvarat den frågan så lägger jag mitt njutningsmellanmål mellan lunch och middag (dvs istället för ett vanligt mellanmål som t ex ett par avokadomackor). Det brukar ofta bli i samband med mötet med andra människor, t ex en fika med någon eller en glass på stranden. Om jag inte äter njutningsmellanmålet efter lunch lägger jag det istället efter kvällsmiddagen innan jag går och lägger mig.