Självhjälp

Live your dream

Någon kanske undrar var jag håller hus någonstans?

Just nu jobbar jag dygnet runt med en sak som jag snart hoppas kunna sjösätta.

Vet att jag har skrivit en del tidigare om diverse ”projekt” och man kan väl säga att vi närmar oss själva slutknorren på det hela.

Får gåshud av blotta tanken och härligt varma fjärilar i magen snurrar runt, runt!

En av de sista pusselbitarna till det hela fick jag på Beautiful Business Award tidigare  i veckan.

Även stipendiet från UnderbaraClara har varit en viktig nyckel till att verkligen våga ta steget till att göra det som jag brinner för.

Snart så!

Annars har min vecka bestått av lite allt möjligt.

Allt från jobb och latte på Mocco (första gången jag var där och mitt löfte till mig själv sedan jag flyttade till Sthlm är ju att testa så många olika caféer som möjligt) till en del nätverkande och förstås tennis!

Förresten, hör ni hur jag själv låter?

Det är mitt liv som jag beskriver ovanför.

Mitt liv.

Jag som inte hade något liv så sent som i somras.

Jag har fortfarande stora problem att på riktigt fatta det här.

Jag lever idag mitt liv som jag själv har byggt upp, helt från grunden.

Sakta men säkert har jag orkat pussla ihop grundläggande viktiga bitar för att kunna forma det liv som jag vill leva.

Det liv som passar just mig.

Jag har slutat att fly så fort sociala sammanhang eventuellt kan komma att innebära någon slags mat (man kan ju aldrig vara helt säker…).

Och kanske viktigast av allt: Sakta går jag från mitt sociala utanförskap till hitta nya vänner.

Jag har i flera år med egna ögon bevittnat, dokumenterat och själv varit en stor del av en livsfarlig psykisk sjukdom.

Och jag har bevisat att det går att ta sig ur den.

Samma starka mentalitet som höll på att kosta mig livet använde jag istället till att ta mig tillbaka.

Jag har på egen hand identifierat och praktiserat verktygen som behövs.

Det tog visserligen hela åtta år av mitt liv men det spelar mindre roll. Huvudsaken är att jag nu förhoppningsvis har MINST 50 st härliga och friska år framför mig att se fram emot.

Jag är nyförlöst, sprallig och full i fan.

… och jag ler igen, med ögonen!

Självhjälp

Möt Emma Pihl!

Bild lånad från artikel om Emma Pihl i Magasin Vera tidigare i år.

Tack för alla nöttips till inlägget igår: Vad äter vi egentligen?

Det är precis vad jag ska göra strax!

Slänga mig i sängen med en stor skål härligt rostade nötter + nya boken som fick följa med hem från bokshoppen nyss. Emma Pihl har skrivit den!

Egentligen vet jag ingenting om Emma Pihl. Inte mer än att hon verkar vara en sprallig och glad tjej, sprängfylld med superduper härlig energi!

Har sett henne någon gång på TV om jag inte minns fel men annars var det när jag lyssnade igenom Tendens arkiv (Sveriges Radio) och hörde Emma medverka som jag tänkte att jag måste prova att läsa hennes böcker.

Emmas medverkan i Tendens kan ni lyssna på här (podradio):

Sjukt duktig – snyggast, smalast och smartast

Det här blir en bra start på helgen, längesedan jag hade en bok att sträckläsa i flera timmar.

Återkommer snart med en recension.

Trevlig fredagskväll!

Mat

Bio – med eller utan godis?!

Biomys ikväll…

*****

Fråga: Spelar det någon roll?!

Rätt svar: Såklart att det gör!

Jag har bloggat om fenomenet Bio och godis tidigare. Detta var i höstas men jag har fortfarande samma åsikt.

Ikväll ska jag gå på premiären av Alice i UnderlandetSF.  Jag gillar både Tim Burton, Johnny Depp och Disney så mina förväntningar är rätt höga. Om ni vill att jag recenserar filmen sedan så gör jag det. Men kom ihåg att det finns en risk att jag kan vara lite väl kritisk och därför sågar sönder den om jag inte gillar den…

För som sagt, jag har sett fram emot den här rätt länge nu och det var längesen jag såg en riktigt bra biofilm!

Jag tycker fortfarande det är jobbigt att äta på tider som jag inte brukar och därför har jag mentalt förberett mig inför ikväll sedan dagen jag fick biljetterna.

Efter att ha vågat testa att äta godis de sista gångerna som jag har varit på bio är det rätt häftigt att kunna jämföra med de bioupplevelser där jag varken har ätit eller druckit något under hela filmen.

Skillnaden är enorm!

En person som aldrig har varit ätstörd fattar nog inte alls vad jag snackar om nu och därför tycker jag att du liksom jag har haft ”godis-och snacksförbud” ska testa och gå på bio och samtidigt att testa att äta något till. Det behöver inte vara något avancerat meb har du aldrig ätit något så kan du ju börja med något som kanske inte är laddat, t ex sockerfri läsk eller saft eller kanske sockerritt godis typ läkerol?

För egen del tycker jag det ser så mysigt ut när folk omkring mig sitter i sina stolar och alla har man valt ut sin egen favorit;  en godispåse, chips, popcorn, läsk – det höjer hela bioupplevelsen. Vet inte om det är för att jag älskar bio så mycket som jag har tänkt på det här men att kunna äta godis eller snacks samtidigt som jag tittar på film hör liksom till den livsstilen som jag eftersträvar. Biomys ingår där!

Jag vill vara tjejen som obekymrat sitter och gräver i godispåsen samtidigt som hon är helt uppslukad av filmen. Det finns inga tankar på kalorier överhuvudtaget. Hon sitter där helt utan regler och pekpinnar. Bryr sig inte om att godis innehåller socker och att choklad är fett. Hon njuter av stunden, lever här och nu och vet att livet inte varar för alltid och det är bäst att ta till vara på livets små goda stunder.

Den tjejen vill jag vara ikväll och den tjejen finns ständigt i mina tankar.

När jag var riktigt sjuk var jag 0% av henne. Idag har jag ökat den här %-satsen till åtminstone 60%+

Alla andra kan jag ju äta popcorn, chips, läsk och godis utan att det är lördag eller att de tränar regelbundet. Ändå är de smala och ser hälsosamma ut.

Varför skulle inte jag kunna göra det?

Nej, ikväll gläds jag åt att vara som alla andra.

Jag trivs med tanken på att det faktiskt går att leva gott och härligt utan att jag riskerar att bli stor och tjock. Kilona kommer inte ramla över mig, det har jag ju verkligen märkt sedan jag startade det här Supersize-projektet. Det tar tid och det krävs mååååånga extra kalorier.

Like that!

Hörs imon igen – kram!

Mat, Självhjälp, Träning

Min kropp – jag älskar dig!

Du, kompis, jag älskar dig! Säger det för sällan…

*****

Ingen har väl kunnat undgå all snö som vi har fått? Dumdristig som jag var i förra veckan kunde jag inte låta bli att dra på mig längdskidorna och dra ut i spåret med några kompisar. Skidor är verkligen något jag längtat ihjäl mig efter och med all den här snön kändes det som rena rama himmelriket. Riktig snö och inget blask för en gång skull!

Tyvärr ville huvudet mer än kroppen. Vi var iof inte ute så länge och åkte bara korta och raka sträckor. Men strax innan vi skulle vända tillbaka passerade vi en backe som ingen av oss kunde motstå. Kompisarna åkte i förväg och sedan var det min tur.

Det gick lite väl snabbt och jag kände att jag skulle ramla om jag fortsatte i samma takt, försökte därför bromsa in men då det var rätt längesen som jag åkt i backar sen sist så gjorde jag som jag brukade göra som liten – nämligen medvetet slänga mig på rumpan för att sakta ner farten.

I samma stund som jag gör detta påminns jag om att min kropp inte är som den ska vara. Min rumpa är fortfarande alldeles för liten för att stå emot en sån våldsam krasch. Skidorna flög åt olika håll och jag själv snurrade runt, runt tills jag blev liggandes på ryggen. Tårarna brände bakom ögonen och först vågade jag inte känna efter hur kroppen mådde.

Hade jag brutit något? Kunde jag resa mig upp? Skulle jag någonsin kunna gå igen?

Kanske tycker någon att det här låter överdrivet men det var faktiskt min första tanke – tänk om jag hade blivit helt förlamad?!

Hjärtat slog som en hammare i bröstet och jag var helt kallsvettig. Det var en enorm lättnad när jag kände mina ben igen och sakta kunde sätta mig upp.

Är du helt galen? Hur tänkte du egentligen?! Slänga sig direkt på rumpan nu är inte detsamma som när du var liten! Idiot, du har ju ingen rumpa – den är ju bara ben!

Ja, hur tänkte jag – det kan man verkligen fråga sig. Men ni vet hur många saker som man gör på ren rutin och gammal vana? Min kropp och hjärna är sedan barnsben inpräntat med att ”om det går för fort så sätter man sig helt enkelt på rumpan så minskar farten…”

Saken är den att det nu har gått över en vecka och jag kan fortfarande inte resa mig rätt upp om jag ligger direkt på ryggen. Det gör inte ont i ryggen när jag ligger ner men när jag ska gå från liggposition till att sitta i ”skräddarpostion” så gör det så ont i svanskotan att hela kroppen skriker av smärta. Jag får tårar i ögonen varje gång och måste resa mig ”snett” upp från golvet om jag legat ner.

När jag skidade hem tänkte jag bara på hur illa det egentligen kunde ha gått. Tänk om jag på riktigt blivit förlamad eller brutit något i backen?

Det som var positivt var att jag än en gång påmindes om hur begränsat mitt liv är så länge jag är underviktig. Jag älskar aktiviteter och spontana utflykter, det är liksom på riktigt jag – Anna!

Usch, i fortsättningen ska jag vara mer rädd om mig själv.

Jag älskar dig, min alldeles egna kropp. Du gör allt för mig och vill vara med mig – jag har verkligen förstått det och ska därför fortsätta mata dig med det du behöver och vill ha.

Du ger så mycket värdefullt tillbaka till mig när du får den mat och näringen som du titt som tätt signalerar att du behöver. Jag vet att jag på sistone har blivit mycket bättre på att lyssna på dina behov men jag ska bli ännu bättre – jag lovar!

Vi ska trots allt tillbringa minst 60 år till ihop med varandra – det är mitt mål iaf! Då känns det rätt bra att vi börjar bli så bra vänner nu, det är på tiden. Åtta år i det långa loppet är egentligen ingenting! För som sagt, ett lång härligt liv tillsammans väntar på oss så fort vi lyckas bli helt sams.

Och vi är snart där, min vän…

Förstår att du har svårt att lita på mig igen efter allt som jag har utsatt dig för under de här svältåren. T ex piskat dig till att fortsätta springa trots att förråden har ekat tomma. Du har då tagit till en ”fusklösning” och omvandlat fett och muskler till energi från ställen som egentligen är absolut förbjudna att stjäla ifrån, nämligen från mitt hjärta och hjärna.

Jag förstår att du hade panik och inte visste vad du skulle göra men när du gjorde det så blev min hjärna såklart ännu mer störd och fick allt svårare att skilja på vad som var friskt och sjukt.

Men som sagt, du har mitt ord på att vi inte kommer hamna där igen. Så glad och så bra som jag mår nu har jag inte mått på länge (bortsett från mina ond svanskota!). Jag ser fram emot att bli gammal med dig!

Du är min bästa vän och tillsammans är vi ett grymt team. Vi kommer gå långt tillsammans.

Visst sa jag att jag älskar dig?!

Ätstörningscoach

Ångest

Till dig, du vet vem du är. Du har väntat så länge nu. Kanske trodde du att jag aldrig tänkte svara..?

Men jag har inte glömt. Ville bara vänta på rätt tillfälle. Jag ville inte maila, det skulle låta så fånigt. Du får det här i bloggen istället. Kanske är det fler än du som vill veta hur det känns? För ett par nätter sedan, höll ångesten på att äta ihjäl mig. Jag trodde jag skulle dö, att mitt hjärta snart skulle stanna och att ingen någonsin skulle hitta mig.

lonely

För mig finns det inte bara en slags ångest. Det finns många av dem, t ex ångest efter att ha ätit, ångest över att vara asocial, ångest över min kropp, ångest över att inte få träna, ångest över vissa av mina personlighetsdrag, ångest inför framtiden och sist men inte minst dödsångest.

Följande text skrev jag kl 03.45 för ett par nätter sen:

Ångest. Det är det jag känner ikväll. Dödsångest. För er som aldrig har hört talas om det ska jag försöka att förklara så bra som möjligt hur jag känner just nu.

Det är mitt i natten och jag är fullständigt övertygad om att jag kommer dö av hjärtsvikt. Hjärtat kommer stanna. Det orkar inte mer. Allt är slut nu. Jag borde ha fattat det för länge sen. Hjärtat är en muskel och kroppens sista reserv. Jag vet att jag inte har några andra reserver kvar att ta av. Mina lår är lika smala som underbenen. Rumpan är helt platt, huden hänger. De enda ställen som jag rimligtvis kan ha lite fett eller muskler kvar är i mina inre organ som hjärta, lever, hjärna, etc.

Men detta kan jag omöjligt veta, kanske är de också slut? Tog dem slut idag?

Det enda jag kan tänka på är att det har blivit alltför lite mat idag. Jag är otroligt misslyckad som inte kan leva upp till den person som jag försöker vara i bloggen. Jag ska ju stå för det friska och sunda och peppa och motivera andra till att också bli friska. Jag är en sån dålig människa som inte kan stå emot anorexin, idag vann hon. Det var hennes fel att det bara blev två knäckemackor till middag idag. Fråga mig inte varför, jag skäms något så fruktansvärt.

Jag känner i kroppen att jag har gått ner i vikt.

Herregud, är det i natt jag kommer dö? Är det i natt det händer? FAN, FAN, FAN!!! Jag vill inte dö!!! Inte inatt! Snälla rara gud, jag lovar att sköta mig bättre imorgon. Snälla, du. En chans till och jag lovar att imon ja då ska jag, hm ja vad ska jag göra egentligen? Jo, jag ska äta precis vad jag vill! Precis vad jag vill ska jag äta och jag ska gå upp tio kilo. Det blir väl bra, va? Jag lovar att jag ska, snälla du, tro på mig? Låt mig leva, i alla fall tills imon så jag ska jag visa dig. Snälla, rara du. Okej, ska vi säg så?

Jag är sekunderna ifrån att rusa ner i köket och vräka i mig en massa mat. Inte för att jag är sugen och inte för att jag är hungrig. Det enda jag vill är att få bevisa för gud och anorexin hur gärna jag vill leva. JAG VILL INTE DÖ.

Jag vågar omöjligt somna. Då kommer jag garanterat att dö. Hjärtat slår som en hammare i bröstet och hade jag inte redan legat i sängen hade jag säkert legat avsvimmad för länge sen. Jag inbillar mig att jag börjar få tunnelseende. Jag är iskall men pannan dryper av svett.

Timme efter timme ligger jag så. I fosterställning, kritvit i ansiktet och med vidöppna ögon. Om någon skulle se mig skulle dem tro att jag sett ett spöke.

Till slut somnar jag. Utmattad.

Faran är över för den här gången. Men kriget är långt ifrån slut.

Det kommer fler nätter!