Mat, Självhjälp

När är man frisk?

Jag såg att några av er hade lite tankar och funderingar kring det här när mensen kommer tillbaka: Den kom

En av kommentarerna:

Vilka är de viktigaste friskhetskriterierna att gå på enligt dig?

Fysiska och psykiska?

Viktigt att betona är att jag inte är medicinskt kunnig och ingen talesperson som kan bedöma när man når den ”friska gränsen”.

Det enda jag kan säga är att jag vet att det finns många kvinnor som menstruerar men ändå tänker osunt mycket på mat, träning och kalorier.

Bara för att man har mens betyder det inte att man är frisk.

Det är detta som är ganska så lurigt eftersom många av de tjejerna som ofta intervjuas i tidningar eller i TV när man gör ett reportage om ätstörningar, ofta är eller har varit väldigt underviktiga.

Lika lite som ätstörningar har att göra med vikten, lika lite säger mensen om hur personens tankar faktiskt ser ut i huvudet.

Tycker det är viktigt att betona detta särskilt eftersom det är vanligt att många undviker att söka hjälp för att de inte riktigt ”vet” vad de ska söka för, då de båda menstruerar och väger normalt.

Dock är ätstörningar så vanligt idag att ingen som behandlar ätstörningar kommer att tycka att du är konstig om du bara vågar ta kontakt och berätta hur du känner kring mat och / eller träning.

Det finns många eldsjälar där ute som är beredda att fånga upp och verkligen vill hjälpa dig!

Det som jag framförallt ser som kvitto på att min egen friskutveckling är – förutom att kroppen har visat att kunna återhämta sig – just det faktum att jag i princip aldrig längre tänker tankar som:

Är jag frisk nu?” eller  ”Är detta att vara frisk?”.

Jag pratade med en vän om detta häromdagen.

I början och väldigt länge under min friskprocess tänkte jag nämligen så gott som dagligen på det här med friskheten.

Så fort jag vågade utmana mig själv med nya livsmedel och matvanor tänkte jag direkt:

Undra om den här spaghettin betyder att jag är frisk nu?” eller

Oj, nu har jag vågat äta sötsaker ganska många gånger den här veckan – är jag mycket friskare nu då än innan?

Summan av kardemumman:

Frisk för mig handlar inte längre att tänka eller analysera så mycket huruvida jag är frisk eller inte.

Detta är i sig rätt logiskt för ju längre jag har kommit desto mindre skäl har jag ju faktiskt att fundera över det. För till vilken nytta då?

Äter man, så äter man ju, om ni förstår..?

Jag skulle kunna skriva minst 10 st olika inlägg om det här med att bli frisk, själva friskutvecklingen, etc. men det får bli en annan gång. Tycker det räcker så här men det finns många andra vinklar att ta upp i det här.

Tack än en gång för att ni är ni och har velat följa min resa under de här 1,5 åren.

Vi  börjar närma oss slutdestinationen, mina vänner…

Mat, Självhjälp

Det kan hända dig

Vill tacka för alla fantastiskt härliga kommentarer till gårdagens inlägg: Den kom

Ni som undrade hur jag känner just nu kan jag bara säga en enda sak – SANN GLÄDJE!

Jag har blivit ”friskförklarad” så många gånger förr men lustigt nog har jag ändå aldrig kommit så långt som idag. Dels såklart tack vare det som hände igår men framförallt i den viktiga kombination med att allting bara känns så himla rätt.

Det här är jag.

Under svälten levde jag konstant med dubbla känslor. Det fanns många sidor av sjukdomen som jag mer eller mindre tyckte om men samtidigt gick jag alltid runt med en längtan efter att få vara ”normal” eller frisk som alla andra människor.

Svårt att beskriva den tillfredställelse som nu har infunnit sig här hos mig. Jag har ju fanken gjort det här helt själv.

På egen hand.

My brain.

My inner strength.

My mind.

Mitt fantastiska psyke som är så starkt att det nästan blev min egen död. Idag har jag lärt mig att hantera det och kan kanalisera all den härliga energi som det pumpar ut i kroppen på mig.

Ingen annan har ändrat min inställning till att vilja bli frisk.

Jag gick länge runt och trodde att frisk är något alla blir med tiden. Men efter nästan åtta år upptäckte jag att så inte var fallet.

En mycket klok person upplyste mig häromdagen att det absolut svåraste en människa kan göra är att  förändra sitt eget beteende.

Förmodligen är det just därför som tillfredsställelsen blir så stark när man väl klarar sig ur sjukdomen…?

Förr blev jag hög på känslan av att vara nyttig, äta ”ren” och fettsnål mat samt träna mycket.

Idag blir jag lika hög på att ta hand om mig själv. Vilket jag aldrig trodde!

Men det ger faktiskt en kick att jag själv väljer att vara noga med att se till min kropps behov.

Äta ordentligt. Prata med människor. Regelbundet fylla på mitt Måbra-konto (Vem eller vilka saker ger positiv energi?). Röra på mig. Uppleva saker. Värma ansiktet i solen. Iaktta människors sociala samspel. Vara med i debatten. Ta del av allt som hängder runtom kring mig.

Min filosofi när det gäller att bli frisk från ätstörningar grundar sig på att jag tror att många gör friskprocessen svårare än vad den kanske egentligen är.

För mig började det med en testvecka.

Jag fixade inte en ny lång transportsträcka med en osäker förare mot en okänd destination.

Den här gången valde jag att själv sitta vid ratten och ratta bussen själv. Även fast att allt inte blev 100 % rätt från början så är det trots allt slutet som räknas.

Kanske är din friskprocess faktiskt närmare dig än vad du tror?

Det tror i alla fall jag.

Testa en vecka och se vad som händer.

Låtsas att du lever i en drömvärld en vecka. I en värld som du länge har längtat efter. Där du äter vad du vill och regelbundet. Det vill säga på ett sätt som du tänker att du bygger en fungerande vardag på och en livsstil som ska räcka i minst 60 år till. Undvik matförbud och regler. Träna inget.

Prova! Du har inget att förlora.

Kom ihåg att du kan alltid välja ätstörningen igen om du skulle tycka att det friska livet inte passar dig.

Men ge det friska en chans innan du säger nej!

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Svar på era frågor

Nu är det äntligen dags att svara på lite frågor! Är medveten om att det är en del som jag har missat den sista tiden…

Håll till godo!

Blir alldeles tårögd här… Så starkt och bra gjort! Jag vet hur svårt det är.

Jag ”tvingar” mig själv att ta promenader varje dag för annars är jag inte värd mat.

Är inte långa promenader i flera timmar. En timma om dagen. Är det för mycket?

Jag har 18 i bmi. Inte så underviktig. Får träna och det skapar ångest bara tanken på att jag FÅR tränam men väljer att inte göra det för jag orkar inte. Känner mig lat o dålig. Promenader mår jag bra av men orkar inte med detta tvång. Önskar jag tyckte om mig själv lika mycket oavsett träning el inte.

Men promenader räknas väl inte som träning???”

Åh, dessa förrädiska promenader!

Jag testade själv för flera år sedan att försöka lämna äs samtidigt som jag fortsatte med promenaderna. Det funkade inte. Tyckte inte det räknades som träning men det spelar ingen roll vad man räknar det som. Det är ett tvång och en del av sjukdomen som man mår psykiskt dåligt över om man inte får utöva det. Promenader var därför för mig ett destruktivt beteende. Om promenaden bara är något som du ska få överstökat för att få lugn i sinnet efteråt är det fel, tycker jag.

Du har svaret själv. Du säger själv att du inte orkar med detta tvång.

Hur ser du på ditt liv? Vill du fortsätta promenera dessa ångestfylllda promenader livet ut? När du är 30 år? När du är 50? Funkar det med ev. familj och partner? Vad händer i så fall med din spontanitet, lust och livsglädje? Är det verkligen en hållbar livsstill att promenera varje dag för att hålla ångesten borta?

Jag jobbar som du och många av dina andra läsare för att bli helt frisk från en ätstörning.
Jag har kommit ganska långt, men det finns vissa livsmedel som fortfarande känns svåra.
Jag kan äta på restaurang och bryr mig då inte jättemycket om vad maten innehåller, men det är tuffare när jag ska laga mat själv.

Jag tänkte höra med dig hur du gör.

T.ex. när du använder creme fraiche i din matlagning, använder du då den med 34% fetthalt?

Jag har länge funderat på vad som är ”normalt” och vågar inte riktigt lita på mina föräldrar.
Jag förstår att folk gör olika, men jag skulle gärna vilja höra vad du tycker/tänker om det eftersom du är/har varit i samma situation.

Jag är ju ingen dietist eller kostexpert på det sättet men vad som har funkat för mig har varit att under min sjukdomstid åt jag alltid filtrerad lättyoghurt till allt. Vilket man blir väldigt less på så fort man inser att det finns ett liv utanför äs… Dock när jag väl kickstartade igång en ny fas i friskutvecklingen tog jag klivet till gräddfil och lätt creme fraiche (15 %). De är rätt standard i mitt kylskåp idag men ibland tycker jag det är gott att använda den med 34 %, beroende på vad jag ska ha den till. T ex har jag haft blodpudding i veckan och då tyckte jag standard creme fraichen gjorde sig bättre som tillbehör ihop med lingonen. Jag tycker du ska testa lite olika sorter och själv komma fram till vad du trivs med.

Använd ditt smaksinne, mat är fantasiskt roligt så fort du tillåter dig att leka med den och upptäcka själv!

… tillåter jag mig nu att äta mer normal mat och tom fett.

Men det är svårt, det som nu händer är att jag tycker mat är så himla gott och jag är helt fokuserad på att få äta. Det är som att min kropp har vaknat till och nu vill ha mer fett och kolhydrater.

Jag gissar att det har något med att ha levt på svältnivå med enorm fettbrist och total kontroll i över 10 år att göra? Jag vet bara inte hur jag skall hantera min situation då jag nu tillåter mig att äta, men tycker jag äter för mycket och får därmed mycket ångest och känner mig tjock – översättning, jag börjar närma mig BMI 19. Tänk om jag bara kommer gå upp och upp i vikt?

Jag vet inte hur jag ska tolka min kropp, vad vill den ha?

Är det överätning/hetsätning som ligger bakom sugen på mat? eller är det kroppen som behöver det? Ska jag tillåta mig själv att äta när jag är sugen? Hunger vet jag knappt vad det är så jag tror det är sugen som styr, men jag vet inte vad som är vad. Jag litar inte på min hjärmas signaler.

Hur hanterade du viktuppgången? Kunde du särsklija vad din kropp verkligen ville ha och vad som var din ”hjärna” som spelade ett spratt?

Jag känner igen mig i det du skriver om ”jag är helt fokuserad på att äta”. Så var det länge när jag väl tillät mig mat igen. Men det är helt naturligt, något annat vore väl konstigt? Om kroppen har svultit så länge är det klart att hjärnan nästan får en chock när man väl tillåter sig mat igen. Lite som Va är det sant? Får jag verkligen mat nu? På riktigt?!

Och svaret på överätning är solklart JA. Det har blivit många gånger som jag inte fattat vem det är egentligen som skriker efter mat i mig: Är det hjärnan, kroppen, själen, någon brist eller sug eller bara en frestelse?!

Det som jag har lärt mig efter alla turer och tagit med mig är framförallt allt att strunta i att analysera det hela så mycket. Låt det ske.

Efter alla turer som har varit har jag insett att kroppen är alldeles för kemisk och komplicerad för att jag som lekman ska kunna bedöma dess beteende utifrån vad den signalerar att jag ska stoppa i munnen. Den reparerar, bygger upp, städar och fixar så mycket att jag omöjligt kan säga varför?

En sak som jag har märkt är att ju längre tid (nu pratar vi flera månader!) som jag har ätit regelbundet, tillräckligt och kombinerat kostcirkelns alla delar vid samma måltid desto mer sällan infaller överätningarna. Idag är det mycket mer ovanligt att jag får plötsliga sug eller blir akuthungrig på konstiga tider. Om jag blir det beror det på att jag ätit för lite under dagen och då tar kroppen igen det med råge. Detta slår aldrig fel och nu för tiden bara accepterar jag att det är en del i min fortsatta friskutveckling.

Precis som vem som helst som äter för lite blir man ju svinhungrig framåt kvällen. Därför kan det vara bra att försöka att inte tänka så mycket på om det är vanlig hunger eller någon slags brist man har.

Bara ät, det är enda sättet att få lugn och ro i både kropp och själ.

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Dags sluta träna?

Jag ligger återigen rejält efter med att svara på mail och kommentarer. Ni får ha överseende.

Om ni vet med er att ni har mailat och inte fått något svar beror det varken på ointresse eller nonchalans. Jag hinner bara inte med.

Samma sak med förfrågningar angående uppsatser och projektarbeten. Jag skulle jättegärna lämna mina kommentarer och svara på frågor men just nu finns helt enkelt inte tiden.

Jag blir jätterörd att ni är så många som vill intervjua och få höra min historia. Jag är den första att skriva under på att det ni gör är viktigt och behövs! Dock vet jag att ni kommer långt genom att gå tillbaka i arkivet och läsa gamla inlägg, det är nästan ännu bättre än att jag upprepar mig.

En sak som jag får en del frågor om är hur man kan sluta träna och inte räkna kalorier.

Fick en kommentar som såg ut så här:

”Hej,

tycker dina inlägg är underbart peppande och jag älskar att läsa det du skriver.

Jag är själv ”träningsmissbrukare” och har nu fått i uppgift att under en månads tid helt sluta träna. Vilket jag får riktigt ont i magen av att tänka på!

Och som jag förstår det så har du också tidigare varit träningsmissbrukare.

Slutade du träna helt på direkten och hur reagerade kroppen på det?

Hur kändes det att börja träna igen, var det skrämmande osv?

Skulle vara jätte tacksam för svar!”

För att göra en lång historia kort så tränade jag dagligen flera timmar. Ofta tänkte jag att jag skulle trappa ner träningsmängden, t ex bara träna 4-5 dagar i veckan istället för 7. Men det gick aldrig.

Jag klarade helt enkelt inte av det.

De dagar jag hoppade över träningen så åt jag mindre. Tränade jag fick jag äta mer. Punkt.

Det var ett evigt kompenserande.

Jag älskade känslan av nyttig och ren efter träningen men själva träningspasset var inte kul. Jag hade noll träningsglädje och tränade av helt fel syfte. Jag ville bara bränna så många kalorier som möjligt, någon annan funktion hade inte träningspassen. Jag såg aldrig fram emot att träna utan det jag längtade efter var KÄNSLAN att veta att jag hade bränt kalorier.

Sommaren 2009 var jag så svag och sov så oroligt att jag trodde att jag skulle dö.

Orkade knappt sitta upp när jag skulle äta men hade konstigt nog krafter att fortfarande kunna träna. Jag förstod att en dag skulle något hemskt inträffa om jag inte satte ner foten NU.

Med den enda lilla egna viljan som jag hade kvar ingick jag ett avtal med mig själv (bloggen föddes).

Jag skulle bli helt träningsfri.

Jag började med en testvecka då jag inte fick träna något alls. Inte heller promenader (som är förrädiska!).

Från dag ett kände jag enbart en enorm lättnad av att slippa gå och träna.

Det var väldigt skönt för nu hade jag ju en slags”ursäkt” för att slippa träningspassen. Jag fick helt enkelt inte lov att träna och så var det med det.

Jag hade inga problem att falla in i ett helt träningsfritt liv. Samtidigt märkte jag även att betydelsen av att räkna kalorier blev ovästentlig och därmed började även äta betydligt mer fritt hur jag ville.

Detta var ett bra första steg för mig att öva på att våga släppa på kontrollen.

När veckan hade gått hade jag fått ”smaka på” och påminnas om hur ett friskt liv faktiskt var. Jag hade försökt att omge mig med människor som jag tyckte om och försökt äta så likt dem som möjligt och följa deras matrytm.

Jag gillade det jag hade upplevt även fast jag förstås var skitskraj för att förlänga min testvecka. Dock visste jag inte riktigt vad exakt jag var rädd för, men det nya som väntade på mig antar jag.

Det ”nya livet” som jag inte visste vad det skulle innebära.

Men, tänkte jag. Jag hade provat så länge på hur det var att leva under svält och träningsmani.

Det var inte roligt.

Jag hade ingen träningsglädje.

Jag mådde sämst.

Jag skrattade aldrig som jag gjorde före ätstörningarna.

Jag var inte jag.

Jag saknade mig själv något så djävulskt. Men någonstans långt inne i mig fanns det en röst som viskade att jag inte var förlorad. Inte ännu!

Jag kunde fortfarande rädda mig själv.

Återuppväcka mitt gamla jag.

Min personlighet fanns kvar men sov så länge den inte fick tillräckligt med mat och energi.

Jag förlängde mitt träningsförbud vecka för vecka.

Jag skulle ge det friska en chans.

Jag visste hur det var att leva svårt ätstörd men om det friska visste jag egentligen ingenting.

Jag var tvungen till att ge det en chans. Testa och se om det var bättre att leva frisk än att vara ätstörd.

För annars kunde jag faktiskt alltid välja det ätstörda livet igen. Längre fram efter att jag testat på att ha ett friskt BMI och sunda träningsvanor under en längre period. Den möjligheten skulle alltid finnas kvar. Det kunde ingen ta ifrån mig. Valet var helt och hållet mitt.

De tankarna har jag fortfarande med mig i bakhuvudet. Om jag ska vara ärlig så tror jag också att det är dem som har gjort att jag vågat klättra så långt upp på friskstegen som jag har gjort.

För jag kan alltid vända om.

Möjligheten att bli ätstörd och träningsmissbrukare igen kommer alltid att finnas där ifall jag inte skulle trivas med det nya.

Men jag ser inte längre någon anledning till att välja ett sjukt liv igen.

Det friska är alltför bra. För roligt för att gå miste om. För många härliga personligheter som jag aldrig skulle få lära känna!

När jag slutade träna var jag övertygad om att jag ALDRIG skulle vilja träna igen (Minns du även detta, M?) 😉

Jag var övertygad om att alla som tränade LJÖG och att alla bara gillade själva nyttighetskänslan efteråt. Ingen njöt på riktigt av tiden under själva träningspasset. De som sa något annat var lögnare.

Men jag hade uppenbarligen helt fel.

I april 2010 fick jag plötsligt ett infall att jag ville ut i joggingspåret. Av ingen anledning alls.

Det var den första riktiga vårdagen. Ni vet när fåglarna kvittrar och man märker att det är för varmt att gå med jackan på.

Jag kommer aldrig glömma den här dagen.

Jag var så lycklig.

Jag hade aldrig sprungit varken så kort eller så långsamt i hela mitt liv. Jag hade dessutom gått över hälften av all den tid som jag hade varit ute i spåret.

Ändå blev jag så glad när jag märkte att min kropp bar mig. Att den samarbetade med mig.

Mina älskade ben som här och där tog tjolahoppsansteg och små skutt till Robyns nya Body Talk Part 1 (som någon redan hade läckt i förväg på nätet).

Jag kände mig som född på nytt. Det var så roligt att få vara ute en stund och känna att kroppen fick arbeta med den nya kroppsuppssättningen som jag hade utvecklat nästan sju-åtta månader efter mitt träningsförbud.

Hade noll kondition och inte mer än kroppens grundäggande muskler som den hade byggt upp själv med hjälp av mat.

En viktig faktor för att det kunde kännas så bra första gången tror jag beror mycket på att jag inte hade någon klocka med mig + att jag sprang i en helt ny (och vacker!) miljö utmed kusten. Det fanns ingenting att prestera, inga krav.

Det är den känslan jag har med mig i min träning än idag. Jag kommer aldrig träna mer än några gånger i veckan. Tränar jag mer än 2-3 gånger tycker jag inte det är kul har jag märkt. T ex går jag aldrig till gymmet eller ger mig ut i spåret bara för att det är ”onsdag”. Sådana rutiner tycker jag inte om. Kroppen måste få bestämma.

För mig har det varit en vinst att äntligen lära mig upptäcka min egen gräns för när jag njuter och inte njuter av träningen.

Som jag brukar säga:

Det är spännande att möta sitt jag i en ny och friskare version.

många plan.

Hoppas du blev något klokare av det här, ta hand om dig!

media, Träning

Litar du på hälsoexperter?

Dags att vi slutar upp med våra förbud kring maten och istället börjar granska och ifrågasätta hälsoexperternas ”expertis” inom mat och träning.

För att citera en läsare:

”Tänk vad bra det vore om alla – såväl ätstörda som friska människor – läste Mattillåtet!”

Tillbaka igen i ett snötäckt Stockholm!

Det råder lite stress i mitt liv utanför bloggen så därav ett par dagar utan dagliga uppdateringar.

Det är fullt ös på jobbet och det är just nu – inför julen – min prio nr 1 då jag efter många års kämpande äntligen har lärt mig att jag inte kan göra allt 100% felfritt utan allra bäst blir det när jag verkligen sållar och är noga med vart jag väljer att lägga min energi.

Och just nu är det alltså jobbet som jag har valt att tokfoka på – det är där min hjärnkapacitet och kreativitet behövs som allra mest för tillfället. Det är till den verkligheten som jag lever i och vaknar upp till varje dag.

 Ska verkligen inte klaga men ibland vore det smidigt att hinna med allt!

Hur som helst, det har stormat en del på bloggen efter inlägget med ”Din PT- en hälsofara”.

Jag är glad att se att så många av er tycker till om träningsbranschens ansvar när det gäller hälsa, välmående, ätstörningar, m.m. Det spelar absolut ingen roll var ni står i frågan då jag är mycket intresserad att höra från båda sidorna!

Det skrivs / pratas alldeles för lite (läs: aldrig!) om det här och det gör mig jävligt irriterad för att uttrycka det milt.

Vet inte vad den här tystheten kan bero på, att det är ett alldeles för känsligt område att ta upp, eller vaddå?

Jag avskyr när man blundar för saker.

Jag tycker inte om när man väljer den enklaste lösningen för att sanningen är alltför obehaglig; när man sticker huvudet i sanden.

Jag är inte ett dugg rädd att lägga träningsbranschen och ”hälsomagasinen” under lupp. Ingen annan gör ju det. Så nu när jag trots allt har börjat få en rätt rejäl mängd läsare som regelbundet ramlar in och läser här tycker jag bara det är bra om allt fler vågar börja ifrågasätta en del av Sveriges – självutnämnda som certifierade – hälsoexperter.

 Ätstörningar, träningsberoende, skuld, ångest, smalhets och utseendefixering blir inte mindre känsliga bara för att man låtsas som att man ”inte ser” problemen. För hälsohetsen är ett problem  för många och nu syftar jag inte bara på att man måste ha varit anorektisk för att uppleva att det är så här.

En stor del av er som läser här vittnar om, i både mail och kommentarer, att ni mår bra av att träna men samtidigt känner både ångest och som ”dåliga” lata människor när ni inte får träna efter förutbestämda scheman. Många som menar att de kan äta vad de vill men om de skulle missa ett träningspass så drar man genast ner på maten…

Kompenserar, tänker, analyserar, räknar, är i huvudet alltid tio timmar före alla andra, stressar, sockerransonerar och står i.

Det är inte balans!

Precis som med allting annat, ju mindre man undviker att prata om något eller låtsas som att det inte finns desto mer tabu och svårare blir det att lyfta fram till slut.

Själv är jag som bekant rätt ny i löparspåret igen efter mitt eget långa träningsuppehåll. Idag springer jag cirka 1-2 gånger i veckan. Men nu när det börjar bli kallt och det inte är lika roligt att löpa ute som det var i höstas har jag funderat över alternativa träninsgformer som jag tycker är roliga.

Gymmen finns ju överallt men ärligt talat så vet jag inte hur bra det egentligen är?

Tänk vad tryggt det vore nu om jag visste att det faktiskt fanns proffsiga och ansvarfulla gymkedjor. Med andra ord träningsanläggningar som erbjuder välutbildade PTs med genuin kunskap och erfarenhet att fungera som ett pålitligt stöd i träningen för personer som tidigare varit träningsberoende eller på annat sätt tränat för att kompensera för ångesten.

En PT som hjälper till att få träningen rolig igen och syftet är att klienten ska må bra av att röra på sig. Dvs inte må bättre på så vis att personen får bort sin ångest för att hon / han måste bränna sina dagliga kalorier…

Tänk om jag visste att min PT garanterat delade min livsfilosofi att aldrig ha några matförbud.

Aldrig ha några matförbud.

Till exempel att socker inte är extra ”onödiga” kalorier.

Att alla måste äta för själen…

Att kolhydrater och fett ihop i samma måltid inte bara är gott utan fyller en både psykisk och fysisk funktion för hjärnan, celler, humöret, livsviktiga organ, stora muskler som hjärtat, sömnen, kreativiteten, din sociala kompetens, etc.

Att jag inte är ohälsosam när jag väljer att ifrågasätta flertalet hälsoexperters kostråd i tidningar, bloggar, media, m.fl.

Och att jag inte får tjocka lår av att äta bullar.

Mat, Självhjälp

Varför svarar du aldrig på mejl?

Jag fick en kommentar häromdagen som jag visserligen svarade på då men som jag tänkte kunde vara bra för alla er andra att också känna till :

”Varför svarar du aldrig på mejl?”

Det gör jag!

Dock hinner jag inte svara på allt (annars skulle jag bli tvungen att skriva färre inlägg och det vill jag inte!).

Om jag hade haft förmånen att kunna jobba heltid med bloggen hade jag mer än gärna gjort det. Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut.

En annan sak ni kan tänka på ni som skriver är att jag i regel aldrig ger några personliga tips. Så om du vet med dig att ditt mail kretsar mycket kring dina egna mat- och träningsrutiner (din sjukdomssistuation) är det inte särskilt troligt att du får svar. Tyvärr.

Misstförstå mig inte, det är inte så att jag är nonchalant.

Tvärtom blir jag både rörd (och berörd!) av att så många öppnar sig så mycket och delar med sig av sig själva och olika livsöden.

Men all hjälp som jag kan ge och allt jag vet om självhjälp och vad som har funkat på mig – ja, allt detta finns dokumenterat i bloggen!

Läs bloggen från dag 1 tills idag och jag lovar att du säkert kommer att snappa upp en hel del väredfulla tips som säkert kan hjälpa dig en bit på vägen i ditt eget tillfrisknande.

Om jag skulle svara på allt skulle jag som sagt bli tvungen att sluta blogga och det vill jag ju inte!

Det är trots allt blogginläggen som flest personer kan ta del av och således prioriteras dessa. Just därför välkomnar jag era diskussioner, brinnande engagemang och kloka tankar i kommentatorsfältet.

Det är ofta minst lika bra att läsa kommentarerna som sjävla inläggen – det är på det viset som vi lär oss av varandra och kan bidra till ökad kunskapsutveckling inom områden som ätstörningar, ideal, hälsa, mat, balans och välmående.

Heja oss!!!

Mat, Självhjälp

Vägen från 37 kg – tre frågor!

 

Jag försöker att komma ikapp lite när det gäller att svara på era kommentarer.

Nedan följer tre snabba frågor om mig och Vägen från 37 kg.

Eftersom jag inte vågat ”gå på rätt väg” från det välkända vägskälet, som du pratade om i ditt förra inlägg, skulle jag vilja veta vad du tror om att skaffa en blogg för att känna sig mer öppen med sina problem, har det hämmat ditt tillfrisknande nånsin – jag syftar på att man kan gå tillbaka och läsa sådant man skrev när man var inne i svält / ”anorexialand” ? Har du fått sålla bort många elaka / ovidkommande / pro ana kommentarer?

De ”elaka” kommentarerna är mycket lätträknade. Jag censurerar i princip aldrig något. Enda gångerna som jag tvingas att sålla i kommentatorsfältet är när någon person / företag vill göra reklam för produkter eller sajter som jag själv inte gillar och som jag vill undvika att andra exponeras för. Sedan när det gäller att läsa tillbaka i bloggen så ska jag vara ärlig att säga att jag knappt har gjor dett alls. Men det är inte för att jag tror att det skulle hämma min utveckling utan snarare pga tidsbrist. Tror tvärtom att jag skulle bli ännu mer pepp när jag inser hur mycket jag har utvecklats det senaste året.

När har det varit som allra jobbigast att kämpa?

Mina starkaste minnen är framförallt  från två perioder då jag var väldigt ledsen (nära depression). Det var den tiden då maten hade börjat fungera rätt okej men den sociala biten var forfarande helt död. Jag hade verkligen ingen i mitt liv och det enda jag gjorde var att äta och sova. Jag hade uppnått en sådan vikt att min känslor hade börjat vakna till liv igen och min likgiltlighet försvunnit. Det var ett slag i ansiktet när jag vaknade upp och en dag plötsligt inte ville vara ensam längre. Men en dag upptäckte jag plötsligt att jag hade verkligen ingen i mitt liv, förutom mamma och pappa. Det kändes både genant och förnedrande förstås. Känslan av total meningslöshet är inget som jag önskar någon. Jag blir fortfarande tårögd när jag läser de här gamla inläggen. Ni var så fina mot mig och många peppade med att det skulle fixa sig. Och ni hade ju helt rätt! Sakta, sakta börjar jag idag att bygga upp ett litet nätverk igen. Det är fantastiskt att se att även fast man verkligen befinner sig på den absoluta botten med ätstörningar och avsaknad av vänner så är hoppet aldrig ute. Allting går att ordna tillrätta igen. Så till alla er som tycker det känns riktigt hopplöst och livet känns omöjligt – ge aldrig upp! Det är aldrig för sent att lära sig börja leva igen.

Inläggen:

Du skriver bra och viktigt. Men det är tråkigt att du ofta hänger ut vegetarisk kost som något negativt. Som när du nu framställer quornfärs som ett sjukligt alternativ till köttfärs. Jag har alltid sett vegetarisk mat som, ja just precis – MAT. Jag har aldrig tänkt i banorna att det skulle vara ”nyttigare” (vad som nu är nyttigt). Quornfärs är inget lightalternativ, det är ett vegetariskt alternativ.

När jag skriver inläggen utgår jag alltid ifrån mitt eget perspektiv. Jag var egentligen aldrig någon ”riktig” vegetarian utan blev det av helt fel anledning. Jag åt quornfärs då jag tyckte det var en smart lösning att spara in på kalorier. Jag vet även att det är många som har liknande tankar och därför tyckte jag quornfärs var ett bra exempel på mat som man kan öva på att byta ut mot en standardprodukt som riktig köttfärs. Kan även tipsa om att efter att ha ätit kött regelbundet en tid så drabbas jag idag väldigt sällan av ”plötsliga” och överraskande sug. När jag åt mycket vegetariskt fick jag ofta ”cravings” och särskilt efter snabba kolhydrater i form av sötsaker och liknande. Jag tycker i grunden att kött är lite läskigt att laga till och djuruppfödningen är hemsk på många håll. Dock går det inte att komma ifrån att jag mår 100 resor bättre idag när jag äter kött dagligen och ca fisk 1-2 gånger i veckan.  Det är svårare än vad man tror att det är att få i sig av allt som kroppen behöver. Min kropp behöver i alla fall både vegetariska och animaliska protein, den känner skillnaden och blir glad när den får båda delarna! 😉

Mat, Självhjälp

En ätstörd vecka vs. en ätfrisk vecka

Det finns absolut inget att förlora på att ha en testvecka som helt frisk – dvs som icke ätstörd.

Kom igen, du vet exakt hur hjärndött det känns att konstant gå runt och tänka på mat och träning.

Det livet känner du idag till, alltför väl.

Men du vet egentligen ingenting om hur det känns när du frigör nytt, fräscht och icke ätstört utrymme åt hjärnan.

Eller hur?

Du, kom igen. Det är på tiden att du verkligen får veta det!

***

Jag fick en kommentar som jag hoppas att så många som möjligt läser idag.

Bli inspirerade av den ochvåga ha en testvecka. För egen del är min egen testvecka det absolut bästa jag har gjort för mig själv sedan jag blev sjuk.

Tack vare testveckan är jag idag friskare än vad jag någonsin har varit under alla de här åtta åren och då har det verkligen gått både upp och ner för mig tidigare (milt uttryckt).

Det skulle kunna vara jag själv som har skrivit kommnetaren nedan, så otäckt lik är den mina egna känslor när jag själv inledde min allra första testvecka i augusti 2009.

Jag vågade tack vare att jag påminde mig själv om att jag alltid kunde bli ätstörd igen om jag villle.

När veckan var över skulle jag kunna börja svälta igen och återigen börja träna som en galning. Dvs om jag vill!

Men det blev aldrig så.

Istället blev jag hög på känslan av att inte ha den blekaste aningen om mina måltiders kaloriinnehåll. Det var en sådan enorm lättnad att helt enkelt inte veta!

Jag minns fotfarande lyckan över att kunna gå till butiken och handla precis vad jag ville.

En helt ny värld öppnade sig”, precis som avsändaren nedan uttrycker sig.

Jag förlängde min testvecka.

Det gick faktiskt riktigt bra att ”härma” ett friskt liv och jag förvånades över att gränsen mellan ”sjuk” och ”frisk” låg så otäckt nära varandra.

Efter ett tag föll jag tillbaka lite igen vad det gällde maten.

Mitt träningsförbud behöll jag dock och totalt hade jag ett träningsuppehåll på nästan nio månader (har skrivit om detta tidigare, sök i arkivet).  Detta var det bästa jag har gjort i hela mitt liv, jag behövde verkligen ett definitivt förbud mot träningen.

Maten gick som sagt upp och ner under perioden men jag tog hela tiden fler steg framåt än bakåt. Det är också så här som man måste se på friskutvecklingen. Det är så man blir frisk.

Det går inte spikrakt uppåt hela tiden. Skräms inte av detta utan acceptera bara att det helt enkelt är så som vägen ser ut.

Det är med andra ord helt ok att i vissa perioder tillåta sig själv att vara ätstörd ett tag, iaf så länge som man inte nöjer sig utan vet att stadiet bara är en tillfällig plattform som man samlar kraft och energi för att snart ta sig vidare igen.

Viktigast är att du iaf vågar testa.

Tro mig, du har verkligen inget att förlora på att våga en vecka med riktigt mat regelbundet och noll träning (just träningen är superviktigt att den är absolut noll, jag skulle själv aldrig ha fixat maten om jag fortfarande tränade – det är då ett som är säkert!)

Utvärdera sen.

Hur kändes veckan? Skulle det kanske funka en vecka till?

Testveckan är lite som att springa. Det känns motigt innan du väl har kommeit igång men när du väl ger dig ut i spåret kommer du märka att du springer av bara farten och får samma adrenalinkickar av att se att du faktiskt kan!

Emmas kommentar:

”Hej Anna!

Jag blir ständigt så glad över att läsa över dina framgångar.

Du skildrar verkligheten så bra, och lyckas verkligen sätta ord på det sjuka -ätstörda- beteendet.

Du är min främsta inspirationskälla och jag hoppas för allt i världen att du lyckas slutföra ”Supersize Me”-projektet till fullo och blir fullkomligt fri från den sjuka sidan.Visa att det går, en gång för alla.

Det jag annars ville skriva är att jag har varit sjuk i ungefär 1½ år.

Egentligen var det bara det första halvåret då jag förlorade en tredjedel av min kroppsvikt. Ortorexi var diagnosen.

Därefter var jag idiotisk nog och började räkna kalorier.

Jag ville försäkra mig om att jag åt tillräckligt för att kunna träna och prestera optimalt. Under det här året har jag strikt räknat varenda kalori som jag stoppat i mig. Har sett till att det har funnits ett större överskott vissa dagar, just för att jag insåg klart och tydligt att jag behövde gå upp i vikt.

Jag har aldrig brytt mig om siffrorna, egentligen.

Tio kilo har jag gått upp. Visst, bra! Men jag har samtidigt känt hur jag har stängt in mig i ett skal av kaloriberäkning. Jag har bara blivit mer och mer ätstörd. Kontrollerande (även om det så har varit i ett bättre utförande, då jag såg till att faktiskt gå upp) och begränsad.

Natten till Måndag tidigare i veckan så låg jag vaken och vred på mig.

Grubblade. Velade. Insåg. Bestämde mig.

På måndagen hällde jag sockrad vaniljyoghurt direkt ur paketet, flingorna likaså. Ett butiksbakat bröd med okänt innehåll med jordnötssmör och ost till pålägg

Det var min första ”kalorifria” frukost på över ett år.

Helt sjukt. Men det som jag tyckte var det sjukaste:

Jag fick inte ens ångest. Jag klarade av att njuta av varenda tugga. Det fanns inte en tanke på kalorier.

Jag hade bestämt mig. På riktigt.

En vecka skall jag klara av utan att ägna min ätstörda sida en tanke. Minst. Och det har gått så löjligt bra.

Pinsamt bra, faktiskt. Ångest finns inte.

Jag vägrar mina ”trygga alternativ”.

Maten har börjat smaka igen. Jag kan vara spontan. Provsmaka. Testa. En helt ny värld har öppnat sig för mig, bara denna vecka.

Tankarna snurrar i mig. Men jag är förtvivlad.

Varför har jag envisats med att hålla mig kvar i sjukdomen? Skall det verkligen vara såhär simpelt att slippa matfokusen?

Var jag aldrig ätstörd egentligen?

För jag inser det. Jag har aldrig aktivt försökt att bli frisk. Så länge jag har räknat kalorier, övervägt och reflekterat varenda intag, fått panik över lite mat, haft förbjudna livsmedel – så har jag inte fullhjärtat försökt bli fri(sk).

Nu har jag gått all-in.

Den här testveckan, förlängs till dagen då jag dör. För dessa dagar innehållandes tacos, kantarellstuvning, gratänger, jordnötssmör, bröd, godis, banan, choklad, stekta ägg, alkohol, ost, gräddglass, maränger, nötter, oljedränkta sallader, varm choklad, fruktyoghurt, dulce de leche, grytor, gräddstuvad torsk, sockermüsli och kaviar har vägt upp känslan av att veta det exakta intaget av kalorier. Tusen gånger om.

DU är anledningen till att jag vågade.

DU har gett mig tillbaka mitt liv.

Tack, kära Anna”

Mat, Självhjälp

Inspiration och drömmar – ett måste mot ätstörningar!

Inspirera mera.

Det kan aldrig bli för mycket positiv inspiration och nya infallsvinklar!

Varje dag våldgästas våra hjänor med diverse dåliga och fullständigt onödiga budskap.

Det är dags att säga stopp och verkligen börja sålla i vad vi vill läsa om och sjävla ta in!

Själv har jag t ex helt slutat att läsa vissa bloggar och enbart av den enkla anledningen att jag inte tycker att dem ger mig något längre. Det är bara massa bla-bla-bla, en gång i tiden var dessa inspirationskällor men idag har de förvandlats till fullständigt överflödiga!

***

Ibland har det stormat rätt rejält här inne och i vissa fall har jag blivit ganska hårt ifrågasatt när jag har valt att skriva om vissa saker.

Men det som händer varje gång är att jag i dessa fall alltid väger fördelar mot nackdelar med att fortsätta skriva.

Avgörande för det fortsatta bloggandet har alltid varit att jag vet att bloggen och min resa inspirerar väldigt många till att våga ta det där extra steget som man kanske inte hade vågat att göra annars.

Och det är exakt jag vill att man ska läsa den här bloggen!

Det vill säga som inspiration till att våga och samtidigt kunna få en juste förklaring på varför kroppen och ens hjärna reagerar som den gör i form av reaktioner som överätningar, lanugohår, njutningsmellanmål och liknande.

Allt jag säger är inte alltid helt rätt och jag har ingen examen som sjuksköterska eller liknande.

Därför blir jag väldigt glad när ni hör av er och jag märker att mitt budskap har gått fram.

Många tycker det är förbannat svårt att ta till sig av äs-behandlingen alternativt vågar man aldrig ta det där första steget till att söka hjälp. Tack vare bloggen så väljer många att trotsa ÄS och gör det i alla fall – trots att man egentligen är skitskraj för det som väntar på en.

Det är stort!

Nedan följer några rader från några personer som fått mig att stråla särskilt mycket den sista veckan.

Varmt tack för att ni så generöst delar med er!

Veckans kommentar:

”Hejsan!

tänkte bara berätta en rolig sak! jag jobbar i en jour som riktar sig till unga som behöver prata av sig. hade ett samtal ikväll med en person med ätstörningar.

jag kom på mig själv att ge denna person tips om nya tankebanor när det gäller ett friskt beteende (tex om en testvecka och att våga ifrågasätta bilden av att man ska bli ett fläskberg) och jag tror det föll i rätt god jord.

den här personen har förmodligen en lång väg kvar att gå men jag hoppas att personen kommer komma ihåg mina (dina!) ord när tiden är rätt.

är det inte coolt att dina tankar – med risk för att bli flummig – rör sig ut i universum?

dina erfarenheter kan verkligen hjälpa människor – häftigt om du frågar mig!”

Ett mail från en annan mycket varmhjärtad person!

”Hej Anna!

Herregud så längesen det var jag skrev någonting till dig sist nästan så du kan ha glömt bort mig:P…

tror sist jag skrev var i våras någon gång när jag var orolig över försäkringskassan och gud så mycket som hänt sedan dess.

Det blev som jag misstänkt med dom jag fick avslag och hamnade utan någon försörjning över huvudtaget och  jag ska inte ljuga det var väldigt tungt måste jag säga..

men jag lät inte anorexian dra ner mig trots det utan jag fortsatte framåt..

blev inskriven på arbetsförmedlingen i maj och gick där över sommaren. var meningen jag skulle hamna i rehabgruppen men allting var väldigt förvirrat ett tag där och jag fick gå hos jobbcoach som manade mig att söka vanliga jobb och fan och hans moster rent ut sagt..till slut så bringade vi lite reda i saken och jag hamnade i rätt grupp igen.

Under tiden allt med grupper var oklart började jag fundera över vad jag ville med mitt liv egentligen och kom fram till att jag som älskar barn faktiskt inte alls vill jobba som frisör utan vill bli förskollärare..

det enda som var ett hinder för att komma in på universitetet på den utbildningen var att jag saknade matte b kursen. så jag gick helt emot vad min jobbcoach sa på AF och ringde till komvux på vinst och förlust veckan innan terminen och talade med rektorn som till min lycka sa att jag fick börja läsa matte b när terminen började veckan efter.

Så jag började läsa matte b den snabba kursen som är klar på 8 veckor i stället för 16..sen upptäckte jag att lärarlinjen inte hade intag på VT 2011 så jag bestämde mig för att söka en fristående kurs till våren specialpedagogik A, den har jag ändå nytta av sen när jag ska bli förskollärare.

Så just nu läser jag näst sista veckan på mattekursen och har börjat jobba extra på dagis på 25 % tills matten är klar och när den är klar går jag upp till 100% fram tills nyår,  och i januari så blir det förhoppningsvis universitetet:)

och jag känner mig så otroligt stark allt har jag gjort själv samtidigt som jag kämpat mot anorexian och fått tillbaka mensen igen den har kommit tre gånger på raken vilket medicinskt sett betyder att den är tillbaka!

Dessutom har jag börjat träna kampsport igen något jag älskade att utöva innan jag blev sjuk.

Ville bara tala om allt detta för dig för du en av mina inspirationskällor och det vill jag att du ska veta..!

Dessutom så har jag fått tillbaka ett sunt förhållande till mat igen och jag är lycklig för det vet jag att jag aldrig kunnat vara om anorexian fått fortsätta vara en del av mitt liv!

Så tack för att du genom din blogg ger anorektiker hopp om livet och att bli frisk.

Sköt om dig och massa kramar!”

Mat

Svar på tal: ”Vem tror du att du lurar?”

Igår ramlade det in en kommentar som jag skulle vilja placera i kategorin ”att dra för snabba slutsatser…”

Karin skriver:

”‘Hej

har läst igenom din blogg och kan inte annat än tycka helt tvärtemot på många saker.

du skriver fortfarande om mat på ett fixerat sätt, sötad soja mjölk? varför just betona sötad? sojamjölk måste ju sötas för att den ska vara likvärdig både näringsmässigt och smakmässigt och det är ju undantagsfall och då främst kanske lightfixerade överhuvudtaget väljer de få naturella sorter som existerar på marknaden.

sen tycker jag du har framställt dig själv som mycket friskare än vad som framkommer, du har levt ett helt år med full fokus på varje kcal och har medvetet valt bort alla standard produkter, vägt maten etc. vilket inte är friskt någonstans. hur kan du då gå ut hela tiden, om och om igen och skriva att du äter allt, njuter av maten och livet när du faktiskt egentligen njuter av att du känt att du har haft kontrollen?

förlåt om du tar det som ett påhopp eller liknande men jag känner att jag behöver säga detta eftersom jag vet inte om du lurat dig själv eller omgivningen?”

Det var ord och inga visor där!

Först och främst, om du hade levt nära mig de sista åtta åren (och framförallt det allra senaste året ) är jag säker på att du skulle ha valt dina ord lite mer noggrant…

Dock förstår jag att det är lätt hänt att man är lite väl snabb på tangenterna när man sitter tryggt anonym bakom en skärm någonstans ute i cyberrymden. Det är lätt att man klickar på ”sänd” fast att man kanske egentligen bör tänka en extra gång ibland. Jag förstår det.

Om jag ska vara ärlig så tycker jag inte att jag har något att förklara/försvara och vet egentligen inte ens varför jag lägger ner tid på att svara. Men kommentarer som ovanstående är rätt vanliga för alla som bloggar om ÄS. Jag antar att så fort man skriver offentligt så måste man räkna med att bli ifrågasatt, oavsett om man är profesionell skribent eller en helt vanlig tjej som vill bli från sitt eget helvete.

Men hur som helst. Här kommer några detaljer som avsändaren möjligen har missat i all sin hast…

När det gäller att jag gärna dricker te och kaffe med sötad soyamjölk (eller osötad med för den delen) är det en av alla de där sakerna som jag aldrig skulle ha vågat testa att smaka på om jag aldrig blev sjuk. Men i och med att jag blev sjuk är detta en grej som jag har upptäckt att jag – Anna – tycker är riktigt, riktigt gott!

Observera att soyadrycken gäller just varma drycker. Jag har aldrig skrivit ett ord om att jag bojkottar vanlig mjölk (just för att jag inte gör det!).

Jag brukar varna för att dra alltför snabba slutsatser när man läser bloggar eftersom ingen blogg kan beskriva någons liv till 100%.

Det är därför lätt hänt att man som läsare snabbt fyller i ev. frågetecken med sina egna slutsatser när fullständig information saknas.

Till exempel när jag dricker mjölk är det vanlig mjölk jag dricker, inte soya. Egentligen tycker jag som sagt inte ens att jag ska behöva förtydliga det här men det är samtidigt är det ett bra exempel på att inte döma och föreställa sig en massa saker om någon förrän man har träffat personen i verkligheten.

Jag tycker verkligen inte att man ska behöva ursäkta sig för att t ex gilla att ha soyamjölk i teet (vet massa ”friska” som gillar soyans sötma, det är inte helt ovanligt att många gör det). Finns inte soya-mjölk går det såklart helt ok med vanlig mjölk men om man utgår från vad som är godast vinner soyan lätt, utan tvekan.

Kan även spä på detta med soya och passa på att berätta att jag även älskar soyagrädden från Soyatoo. Den är gudomligt god och även den vet jag flera ”icke-äs” människor som tycker är mycket godare än just för att den är lite sötare och smakar mer än vanlig grädde.

Förstår du hur jag tänker?

Man får lov att gilla olika saker. T ex är det heller inte ett brott att fullkomligen älska bönor och linser. Man får faktiskt lov att göra det! Jag tror balansen och helheten är det viktigaste!

Sedan att du tycker att jag har framställt mig själv som friskare än vad som framkommer är också något jag funderar över… Det här är ingen tävling i vem som är friskast (Och vem är det till att bedöma detta isf?).

Återigen, trappan till friskheten innefattar säkert 1 000 olika steg. En måltid som är enkel för en person kan vara djävulskt svår för en annan.Vi är alla olika i den här sjukdomen och sjuka på olika sätt, i olika stadium. Vissa har mer sjukdomsinsikt än andra, etcetera.

När vi ändå är inne på att jag ska ”förklara” och ”försvara” min friskutveckling kan jag även tillägga att jag inte enbart har valt lightprodukter under det här året men i perioder har det gått upp och ner. De senaste tre veckorna har jag dock kört på standard.

Förr vägde jag 100% av all jag åt och under det senaste året cirka 20% (har gällt särskilda livsmedel som pasta, bröd och liknande). De sista tre veckorna är det 0% och om du frågar mig om två veckor igen kan jag bara hoppas att jag kommer att svara samma, just nu funkar allt otroligt bra nämligen!

Som sagt, egentligen tycker jag inte att jag ens ska behöva skriva det här inlägget.

Men jag gör det ändå för att vara tydlig och visa exempel på att det kan bli fel när man själv ”fyller i” info om den som bloggar fast man faktiskt varken känner eller någonsin har träffat personen bakom bloggen.

Frågetecken ska rätas ut och jag tycker att det är exakt vad vi har gjort nu.

Malins svar på tal-kommentar rörde mig idag:

”Om det Karin säger är sant (vilket jag inte tror), dvs att du ”lurar dig själv och oss”, så spelar det ingen roll.

Om det så skulle visa sig att det satt ett företag bakom bloggen som skrev det här för att marknadsföra någon äs-klinik eller liknande, skulle det inte göra någon skillnad i den hjälp jag redan fått av att läsa detta.

Det låter kanske lite själviskt och inte alls genomtänkt, men det faktum att jag når små segrar mot ÄS varje dag, beror till åtminstone 80% på den här bloggen. Och för det är jag evigt tacksam.”