Ätstörningar, Frisk från ätstörningar, Självhjälp

VAD var det som gjorde att du bestämde dig för att bli frisk och fri?

hur-och-varfor-blev-du-frisk

Som fortsättning på temat att bli frisk från en ätstörning och min vändpunkt så fick jag en läsarfråga om just detta.

”Hej!

En intressant fråga är VAD var det som gjorde att det vände och du bestämde dig för att bli fri och frisk? Hur höll du motivationen uppe under hela vägen utan att backa och falla tillbaka?”

Svar:

Jättebra fråga! Den korta visionen svarade jag i kommentarsfältet under inlägget ”Vad ska man äta?

Det stämmer att jag var väldigt trött på att vara sjuk och hade verkligen nått den klassiska botten som många brukar vittnar om innan de bestämmer sig för att våga bli friska.

Livet jag levde med ätstörningen stämde inte alls med den bilden som jag hade av mig själv. Före anorexin hade jag alltid levt ett väldigt aktivt liv med många fritidsintressen, rest mycket, älskat att både äta och laga mat samt tyckt om att umgås med människor. Under ätstörningen gjorde jag i sälla verket ingetdera och efter cirka sju år som ätstörd fick jag nog och tröttnade på mitt tråkiga begränsade liv.

En dag svimmade jag mitt under en föreläsning och det var egentligen inte det värsta som hänt mig under mina sjukdomsår men det fick vattenbägaren att rinna över. Mina kurskamrater körde mig till sjukhuset och efter att sjukhuspersonalen hade undersökt att jag var ok (självklart fick jag höra att jag skulle må bra av att gå upp i vikt…) så lämnade jag sjukhuset med en extrem trötthet i kroppen.

min-vandpunkt
Jag kände mig plötsligt så gammal. Jag var svag, alltid orolig för min hälsa, vågade inte resa någonstans och levde ett extremt isolerat liv utan några relationer förutom min familj. Jag levde ett liv som var motsatsen till den riktiga versionen av mig själv och det gjorde verkligen ont att inse att jag slösade bort varje dag, varje timme på att vara sjuk.

Det gjorde ont i hjärtat att upptäcka eftersom jag faktiskt bara vara runt 22-23 år gammal när detta hände och egentligen borde jag ha ett helt liv framför mig fullt med glimrande drömmar att uppfylla. Jag hade trasat sönder min kropp och min hjärna så mycket att jag fick panik av att tänka på hur mycket jag medvetet förstörde för mig själv varje dag.

På väg hem från sjukhuset var det som att jag fick ett ”aha-moment”! Från ingenstans kom jag att tänka på att jag faktiskt hade ett val: Jag kunde välja mellan att fortsätta vara sjuk eller vara frisk.

Självklart hade jag tänkt på detta många gånger tidigare under åren också men efter händelsen med sjukhusvistelsen växte tanken sig starkare och jag kunde inte låta bli att spinna vidare på den.

Jag fantiserade vidare i mitt huvud, hur skulle allting vara om jag var frisk? Hur skulle mitt liv se ut då? Vad skulle vara annorlunda? Hur skulle jag vara annorlunda?
frisk-och-fri
Tanken på att vara frisk väckte många härliga känslor inom mig. När jag tänkte på att vara frisk såg jag framför mig hur jag reste över hela världen, jag hade nära relationer och brydde mig om mina nära, jag var stolt och stark, lysande, bländade, skrattade mycket, hade humor, jag var nyfiken på människor, orkade ge av mig själv till andra, delade med mig, lyssnade, var social, hel inifrån och hela vägen ända ut. Jag var ren inombords. Mitt hjärta var rent. Jag var modig. Jag vågade välja kärlek (följa mitt hjärta) före rädsla (min hjärna) och gick min egen väg.

Bara genom att våga föreställa mig själv som frisk så fylldes hela kroppen av värme och härliga förväntansfulla känslor. Det var nästan så att jag lurade mig själv att jag faktiskt var frisk när jag gick hem den dagen. I mitt huvud kände jag mig precis som det just där och då.

Där och då bestämde jag mig för att även fast att jag inte var frisk så skulle jag i alla fall kunna låtsas att jag var det. Fake it till you make it! 

I samband med det införde jag min första testvecka som jag har skrivit om många gånger tidigare. Syftet med den är att man ska försöka leva så nära ett friskt och normalt liv som möjligt under en vecka eller så länge som man klarar av det. Sedan upprepar man testperioden med jämna mellanrum och försöker applicera den så mycket man bara orkar.

testvecka-atstorning
För egen del fungerande testveckan som ett utmärkt handfast verktyg att använda mig av under min tillfrisknad. Den hjälpte mig att ta små myrsteg framåt och MOTIVERADE mig att våga fortsätta eftersom jag fick små resultat hela tiden. Alltid var det något jag kunde träna på att bli lite friskare på och det gav en en enorm kick och tillfredställelse att se att det faktiskt gick.

Testveckan var super på så vis att den inte syftar till att man ska bli frisk över en natt utan låta sin tillfrisknad få växa fram i den takt som passar en bäst själv. Kan därför verkligen rekommendera testveckan om du ännu inte har provat den.

Det viktigt att känna till att det i testveckan även ingår bakslag. Även fast det heter testvecka så appliceras den periodvis eftersom det med all säkerhet kommer bakslag längs med vägen till att bli frisk.

Vid bakslagen tillät jag mig själv att vila och välja ätstörningen igen ett kort tag eftersom sjukdomen i grund och botten var min trygghet för att jag skulle våga fortsätta resan framåt. Vetskapen att jag alltid kunde gå tillbaka till sjukdomen igen om jag skulle vilja gav mig styrkan och modet som krävdes för att kunna fortsätta lite till på vägen mot att bli frisk.

Jag tog på så vis ett steg i taget. Vissa dagar gick bättre än andra. Vägen till att bli frisk gick absolut inte spikrak och det var ok. Det tar LÅNG TID att skapa nya vanor och ändra på invanda beteenden (men det är värt det!). Det går inte över en natt utan är en process som tar tid.

Därför bör du också låta det få ta tid. Tänk små myrsteg framåt snarare än ett enda elefantkliv.

Hoppas du fick svar på din fråga, återkom annars så berättar jag gärna mer.

 

Ätstörningar, Mat

Vad ska man äta?

vad-ska-man-ata
Jag fick en fråga på mailen från en läsare som kände sig så uppgiven på grund av alla kostråd och dieter som ständigt kommer upp runt omkring oss.

Eftersom jag tror att många känner likadant, särskilt under eller efter en ätstörning, så svarar jag på frågan här i bloggen.

Fråga:

”Jag känner mig så vilsen när det gäller maten. En del säger att man ska äta t ex glutenfritt, laktosfritt, LCHF, Paleo, Raw Food, 5:2 eller GI. Det känns som att alla förespråkare har otroligt bra argument kring varför man ska följa just deras diet eller kosthållning. Det verkar finnas något bra med allt. Jag blir så himla förvirrad och frustrerad av alla kostråd för det känns som jag ofta äter ”fel” och mår dåligt över det, får ångest, etc.

Jag har läst om din matfilosofi tidigare och gillar verkligen ditt tänk om att man ska följa kroppen och äta vad den behöver. Men hur kommer man dit? Och vad säger du om alla dieter? Vad ska man äta egentligen? 

Kram Hanna”

Svar:
Jag är ingen förespråkare av någon diet överhuvudtaget. Dieter brukar bara leda till att man blir väldigt upptagen av att tänka på mat och framförallt den maten som man inte får äta. Det föder en negativ cirkel och begränsar livet snarare än ser till att göra dig fri.

Jag tror på ”personal eating” och att alla måste hitta vad som funkar bäst för dem själva att äta. Om någon upplever att de inte mår bra av att äta t ex gluten eller laktos så ska man förstås inte fortsätta att göra det om man mår dåligt av det.

Man ska dock komma ihåg att vid en ätstörning kan det vara svårt att avgöra själv om det är du eller hjärnan som lurar dig att du inte mår bra av att äta t ex gluten. Det är ju ganska trendigt nu att utesluta viss typ av mat av bara farten och då är det extra viktigt för dig som är sjuk eller har en lätt ätstörning att verkligen känna efter vad du mår bra av. Det bästa du kan göra är att försöka vara ärlig mot dig själv. Behöver du ta hjälp med stöd kring maten så tveka inte att göra det.

Vi tänker cirka 60 000-80 000 tankar varje dag och det är därför viktigt att vara medveten om att alla våra tankar inte är sanna. Hjärnan ljuger för oss emellanåt (det är därför en anorektiker kan stå framför en spegel och tycka att hon/han ser tjock ut när verkligheten inte ser ut så).

Av den anledningen kan det ibland vara lurigt att kunna känna skillnad på vad som verkligen är du (kärlek, ditt hjärta) och vad som är sjukdomen (rädsla, hjärnan). Det är viktigt att skilja på dig och ätstörningen. Dock kan det vara svårt att göra detta själv vid en ätstörning eftersom sjukdomens mål är att göra dig sjukare.

vad-ska-man-ata-vid-atstorning
Hur ska man äta då? Hur gör man för att hitta sitt sätt?
Jag tror på att göra saker enkelt och komma bort från allt krångel med maten. När jag coachar är det därför viktigt att ta reda på varför mina klienter äter som de gör och vilka rädslor som finns bakom. Inte sällan finns det en hel del myter & fördomar kring maten. Det är viktigt att gå till botten med dessa och reda ut vad som är sant och inte.

Några vanliga missuppfattningar är att fett gör dig fet, om man bara dricker juice & te (detoxar) så blir man ”ren” och får ut alla gifter ur kroppen (många tycks ha glömt bort att kroppen faktiskt har ett alldeles utmärkt eget naturligt reningssystem som gör sig av med gifter via njurarna, levern, huden och lungorna!). Det här bara några exempel men det finns hur många föreställningar som helst om maten – tyvärr bidrar dem till att många av oss blir rädda för VANLIG MAT och i onödan utesluter kolhydrater, fett och så vidare.

Så för att kunna hitta din väg och vad som passar din kropp bäst rekommenderar jag att börja lyssna på kroppen och äta efter dess behov. Försök äta regelbundet (max 3-4 timmar mellan måltiderna) och från hela matcirkeln. Jag har precis publicerat en serie om att äta intuitivt. Första delen av fyra hittar du här med enkla instruktioner för att kunna ta de första stegen till ett mer kroppsvänligt & naturligt ätande.

Personligen gillar jag ren och hel mat. Jag tror på att kroppen mår bra av att undvika processad mat, transfetter och onaturliga kemiska tillsatser som inte är bra för våra kroppar (det finns förstås även tillsatser som är bra för oss bör tilläggas). Dock betyder inte detta att jag helt utesluter hel-och halvfabrikat för ibland är det toppen att inte behöva lägga så mycket tid på maten utan istället kunna prioritera tid med familj, vänner och aktiviteter snarare än att till varje pris få ihop en måltid som är så näringsrik som möjligt. Det är inte balans för mig. Jag är hellre flexibel, äter och umgås tillsammans med andra människor än prioriterar maten före det sociala eller att hitta på saker.

sa-har-ska-man-ata
Att jag föredrar naturlig mat innebär heller inte att jag mår dåligt eller får ångest när jag äter något som inte är det. Balans för mig är att äta lite av varje. Jag älskar hälsosam mat men det är helheten som gör det och inte varje enskild måltid. Jag vill inte tvingas välja mellan att dricka en grön juice med spenat & avokado eller äta en god pasta – jag njuter av båda lika mycket.

I min kost finns det därför utrymme för att äta allt – jag älskar grönsaker och fräsch mat men det blir inte särskilt nyttigt om jag bara skulle äta det. Ensidigt är vad det skulle bli och leda till kraftiga sug efter livsmedel som innehåller de näringsämnen som kroppen saknar. Det är av den anledningen som en del har svårt att bara ta t ex en bit tårta och vara nöjd med den eller vilja äta upp en hel chokladkaka om de väl tillåter sig en liten bit – kroppen svälter och signaler efter brist på det den saknar, det är inte svårare än så.

Hoppas du fick svar på din fråga. Kom ihåg att vi har olika kroppar så du måste testa vad som funkar bäst för dig. Enda sättet du kan ta reda på det är genom att äta. Du kan liksom inte äta fel. Det enda som kan hända är att kroppen kommer skicka signaler till dig att den vill äta x,y,z och slå till med starka sug såsom hetsätning och överätning om den lider brist på något.

Det är därför det är så bra att försöka äta ”lite av allt” och inte utesluta något… 😉

Lycka till!

Mat, Självhjälp

När är man frisk?

Jag såg att några av er hade lite tankar och funderingar kring det här när mensen kommer tillbaka: Den kom

En av kommentarerna:

Vilka är de viktigaste friskhetskriterierna att gå på enligt dig?

Fysiska och psykiska?

Viktigt att betona är att jag inte är medicinskt kunnig och ingen talesperson som kan bedöma när man når den ”friska gränsen”.

Det enda jag kan säga är att jag vet att det finns många kvinnor som menstruerar men ändå tänker osunt mycket på mat, träning och kalorier.

Bara för att man har mens betyder det inte att man är frisk.

Det är detta som är ganska så lurigt eftersom många av de tjejerna som ofta intervjuas i tidningar eller i TV när man gör ett reportage om ätstörningar, ofta är eller har varit väldigt underviktiga.

Lika lite som ätstörningar har att göra med vikten, lika lite säger mensen om hur personens tankar faktiskt ser ut i huvudet.

Tycker det är viktigt att betona detta särskilt eftersom det är vanligt att många undviker att söka hjälp för att de inte riktigt ”vet” vad de ska söka för, då de båda menstruerar och väger normalt.

Dock är ätstörningar så vanligt idag att ingen som behandlar ätstörningar kommer att tycka att du är konstig om du bara vågar ta kontakt och berätta hur du känner kring mat och / eller träning.

Det finns många eldsjälar där ute som är beredda att fånga upp och verkligen vill hjälpa dig!

Det som jag framförallt ser som kvitto på att min egen friskutveckling är – förutom att kroppen har visat att kunna återhämta sig – just det faktum att jag i princip aldrig längre tänker tankar som:

Är jag frisk nu?” eller  ”Är detta att vara frisk?”.

Jag pratade med en vän om detta häromdagen.

I början och väldigt länge under min friskprocess tänkte jag nämligen så gott som dagligen på det här med friskheten.

Så fort jag vågade utmana mig själv med nya livsmedel och matvanor tänkte jag direkt:

Undra om den här spaghettin betyder att jag är frisk nu?” eller

Oj, nu har jag vågat äta sötsaker ganska många gånger den här veckan – är jag mycket friskare nu då än innan?

Summan av kardemumman:

Frisk för mig handlar inte längre att tänka eller analysera så mycket huruvida jag är frisk eller inte.

Detta är i sig rätt logiskt för ju längre jag har kommit desto mindre skäl har jag ju faktiskt att fundera över det. För till vilken nytta då?

Äter man, så äter man ju, om ni förstår..?

Jag skulle kunna skriva minst 10 st olika inlägg om det här med att bli frisk, själva friskutvecklingen, etc. men det får bli en annan gång. Tycker det räcker så här men det finns många andra vinklar att ta upp i det här.

Tack än en gång för att ni är ni och har velat följa min resa under de här 1,5 åren.

Vi  börjar närma oss slutdestinationen, mina vänner…

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Svar på era frågor

Nu är det äntligen dags att svara på lite frågor! Är medveten om att det är en del som jag har missat den sista tiden…

Håll till godo!

Blir alldeles tårögd här… Så starkt och bra gjort! Jag vet hur svårt det är.

Jag ”tvingar” mig själv att ta promenader varje dag för annars är jag inte värd mat.

Är inte långa promenader i flera timmar. En timma om dagen. Är det för mycket?

Jag har 18 i bmi. Inte så underviktig. Får träna och det skapar ångest bara tanken på att jag FÅR tränam men väljer att inte göra det för jag orkar inte. Känner mig lat o dålig. Promenader mår jag bra av men orkar inte med detta tvång. Önskar jag tyckte om mig själv lika mycket oavsett träning el inte.

Men promenader räknas väl inte som träning???”

Åh, dessa förrädiska promenader!

Jag testade själv för flera år sedan att försöka lämna äs samtidigt som jag fortsatte med promenaderna. Det funkade inte. Tyckte inte det räknades som träning men det spelar ingen roll vad man räknar det som. Det är ett tvång och en del av sjukdomen som man mår psykiskt dåligt över om man inte får utöva det. Promenader var därför för mig ett destruktivt beteende. Om promenaden bara är något som du ska få överstökat för att få lugn i sinnet efteråt är det fel, tycker jag.

Du har svaret själv. Du säger själv att du inte orkar med detta tvång.

Hur ser du på ditt liv? Vill du fortsätta promenera dessa ångestfylllda promenader livet ut? När du är 30 år? När du är 50? Funkar det med ev. familj och partner? Vad händer i så fall med din spontanitet, lust och livsglädje? Är det verkligen en hållbar livsstill att promenera varje dag för att hålla ångesten borta?

Jag jobbar som du och många av dina andra läsare för att bli helt frisk från en ätstörning.
Jag har kommit ganska långt, men det finns vissa livsmedel som fortfarande känns svåra.
Jag kan äta på restaurang och bryr mig då inte jättemycket om vad maten innehåller, men det är tuffare när jag ska laga mat själv.

Jag tänkte höra med dig hur du gör.

T.ex. när du använder creme fraiche i din matlagning, använder du då den med 34% fetthalt?

Jag har länge funderat på vad som är ”normalt” och vågar inte riktigt lita på mina föräldrar.
Jag förstår att folk gör olika, men jag skulle gärna vilja höra vad du tycker/tänker om det eftersom du är/har varit i samma situation.

Jag är ju ingen dietist eller kostexpert på det sättet men vad som har funkat för mig har varit att under min sjukdomstid åt jag alltid filtrerad lättyoghurt till allt. Vilket man blir väldigt less på så fort man inser att det finns ett liv utanför äs… Dock när jag väl kickstartade igång en ny fas i friskutvecklingen tog jag klivet till gräddfil och lätt creme fraiche (15 %). De är rätt standard i mitt kylskåp idag men ibland tycker jag det är gott att använda den med 34 %, beroende på vad jag ska ha den till. T ex har jag haft blodpudding i veckan och då tyckte jag standard creme fraichen gjorde sig bättre som tillbehör ihop med lingonen. Jag tycker du ska testa lite olika sorter och själv komma fram till vad du trivs med.

Använd ditt smaksinne, mat är fantasiskt roligt så fort du tillåter dig att leka med den och upptäcka själv!

… tillåter jag mig nu att äta mer normal mat och tom fett.

Men det är svårt, det som nu händer är att jag tycker mat är så himla gott och jag är helt fokuserad på att få äta. Det är som att min kropp har vaknat till och nu vill ha mer fett och kolhydrater.

Jag gissar att det har något med att ha levt på svältnivå med enorm fettbrist och total kontroll i över 10 år att göra? Jag vet bara inte hur jag skall hantera min situation då jag nu tillåter mig att äta, men tycker jag äter för mycket och får därmed mycket ångest och känner mig tjock – översättning, jag börjar närma mig BMI 19. Tänk om jag bara kommer gå upp och upp i vikt?

Jag vet inte hur jag ska tolka min kropp, vad vill den ha?

Är det överätning/hetsätning som ligger bakom sugen på mat? eller är det kroppen som behöver det? Ska jag tillåta mig själv att äta när jag är sugen? Hunger vet jag knappt vad det är så jag tror det är sugen som styr, men jag vet inte vad som är vad. Jag litar inte på min hjärmas signaler.

Hur hanterade du viktuppgången? Kunde du särsklija vad din kropp verkligen ville ha och vad som var din ”hjärna” som spelade ett spratt?

Jag känner igen mig i det du skriver om ”jag är helt fokuserad på att äta”. Så var det länge när jag väl tillät mig mat igen. Men det är helt naturligt, något annat vore väl konstigt? Om kroppen har svultit så länge är det klart att hjärnan nästan får en chock när man väl tillåter sig mat igen. Lite som Va är det sant? Får jag verkligen mat nu? På riktigt?!

Och svaret på överätning är solklart JA. Det har blivit många gånger som jag inte fattat vem det är egentligen som skriker efter mat i mig: Är det hjärnan, kroppen, själen, någon brist eller sug eller bara en frestelse?!

Det som jag har lärt mig efter alla turer och tagit med mig är framförallt allt att strunta i att analysera det hela så mycket. Låt det ske.

Efter alla turer som har varit har jag insett att kroppen är alldeles för kemisk och komplicerad för att jag som lekman ska kunna bedöma dess beteende utifrån vad den signalerar att jag ska stoppa i munnen. Den reparerar, bygger upp, städar och fixar så mycket att jag omöjligt kan säga varför?

En sak som jag har märkt är att ju längre tid (nu pratar vi flera månader!) som jag har ätit regelbundet, tillräckligt och kombinerat kostcirkelns alla delar vid samma måltid desto mer sällan infaller överätningarna. Idag är det mycket mer ovanligt att jag får plötsliga sug eller blir akuthungrig på konstiga tider. Om jag blir det beror det på att jag ätit för lite under dagen och då tar kroppen igen det med råge. Detta slår aldrig fel och nu för tiden bara accepterar jag att det är en del i min fortsatta friskutveckling.

Precis som vem som helst som äter för lite blir man ju svinhungrig framåt kvällen. Därför kan det vara bra att försöka att inte tänka så mycket på om det är vanlig hunger eller någon slags brist man har.

Bara ät, det är enda sättet att få lugn och ro i både kropp och själ.

Mat, Självhjälp

Vad händer efter anorexin?

Jag fick en fråga på mailen som fick mig att tänka på inlägget som jag skrev igår: Är du så smart som du tror?

Hanna frågar:

Vad är det bästa som du hittills har upplevt efter att ha lämnat anorexin?

Först och främst tror jag att det säkert är väldigt individuellt vilka steg som man uppskattar mest i friskprocessen.

Men för mig är det utan tvekan allt som jag lyfte fram i inlägget igår, dvs att min riktiga personlighet lyser igenom igen och att jag därmed slipper känna att delar av min personlighet saknas / sover.

Mina vackraste personlighetdrag, allt det där som karaktäriserar mig, fullkomligen strålar nu för tiden. Jag inte bara ser det på personer som jag möter utan jag kan känna det själv!

Förutom ovanstående så är det förstås en himla massa andra saker men som kan vara lite knepiga att komma på så här på rak arm men som jag uppskattar vid olika tillfällen under en vecka.

Det kan vara att med glädje vara den som tar med fika och bjuder jobbet på…

Eller längta efter nästa tennislektion för att kunna få slipa ännu lite mer på servern…

Uppskatta min starka bena när de bär mig fram i trängseln på jakt efter den sista tunnelbanevagnen…

Känna att stress och människors negativa energi inte berör mig ett dugg så länge jag ser till att äta regelbundet, varierat och tillräckligt…

Vara den som tar initiativet till att träffa nya vänner och sy ihop aktiviteterna…

Läsa en bok eller se en film och efteråt faktiskt kunna komma ihåg vad jag har läst / sett för något…

Sätta upp målstolpar i livet som jag ser fram emot att få bocka av, år för år…!

Att känna mig stark, snygg och säker på mig själv när jag rör mig ensam i en lokal där jag vet att allas blickar är riktade mot mig (ja, trots att min skjorta är storlek 38:a!).

Vara tacksam att jag stark nog att fyra av en riktigt hård forhand smash.

Inte få panik när jag glömmer lunchlådan hemma utan istället låter lunchen blir ett överraskningsmoment i form av att kollegan köper med lunch till oss eller tillsammans går ut för en lunch på stan.

Detta var några exempel som jag kommer på just nu.

Trevlig kväll allihopa!

Ätstörningscoach

Mina bröst?

Dagens läsarfråga handlar om brösten fortsätter att växa när svälten upphör?

Sofie frågar:

”Hej!

Jag läser din blogg dagligen, och tror att jag så gott som läst alla inlägg. Jag uppskattar verkligen det Du skriver ska Du veta! 🙂

Men en sak jag inte lyckades hitta så mycket om är brösten.

Alltså, kan de börja växa och så fastän man egentligen är ”för gammal”?

Jag har aldrig haft en enda bröstvärk och är såklart orolig över att förbli platt.

Hur var det för dig? Har du fått bröst nu? Växte de mycket? Eller håller det kanske fortfarande på?

Tack på förhand!”

Tack själv.

Roligt att du tar upp det här för det är en sak som jag också har funderat över – särskilt den sista tiden.

För man kan i princip säga att ALLTING har växt på mig. Vrister, vader, lår, rumpa, höfter, mage, under- och överarmar, axlar, ansikte och även fingrarna har blivit en storlek större.

Men vad jag kan se så har det hänt absolut ingenting med brösten.

Jag hade små som 16-åring men ingenting har förändrats sedan dess.

Ingen aning om det kommer att göra det framöver..?

Läste i Mattillåtet att brösten efter svälten återgår till den storlek som de hade innan svälten bröt ut. Men i mittt fall, innebär det samma storlek som när jag var 16? I så fall blir det ju ingen skillnad…

Någon som vet?

Mat, Självhjälp

Varför svarar du aldrig på mejl?

Jag fick en kommentar häromdagen som jag visserligen svarade på då men som jag tänkte kunde vara bra för alla er andra att också känna till :

”Varför svarar du aldrig på mejl?”

Det gör jag!

Dock hinner jag inte svara på allt (annars skulle jag bli tvungen att skriva färre inlägg och det vill jag inte!).

Om jag hade haft förmånen att kunna jobba heltid med bloggen hade jag mer än gärna gjort det. Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut.

En annan sak ni kan tänka på ni som skriver är att jag i regel aldrig ger några personliga tips. Så om du vet med dig att ditt mail kretsar mycket kring dina egna mat- och träningsrutiner (din sjukdomssistuation) är det inte särskilt troligt att du får svar. Tyvärr.

Misstförstå mig inte, det är inte så att jag är nonchalant.

Tvärtom blir jag både rörd (och berörd!) av att så många öppnar sig så mycket och delar med sig av sig själva och olika livsöden.

Men all hjälp som jag kan ge och allt jag vet om självhjälp och vad som har funkat på mig – ja, allt detta finns dokumenterat i bloggen!

Läs bloggen från dag 1 tills idag och jag lovar att du säkert kommer att snappa upp en hel del väredfulla tips som säkert kan hjälpa dig en bit på vägen i ditt eget tillfrisknande.

Om jag skulle svara på allt skulle jag som sagt bli tvungen att sluta blogga och det vill jag ju inte!

Det är trots allt blogginläggen som flest personer kan ta del av och således prioriteras dessa. Just därför välkomnar jag era diskussioner, brinnande engagemang och kloka tankar i kommentatorsfältet.

Det är ofta minst lika bra att läsa kommentarerna som sjävla inläggen – det är på det viset som vi lär oss av varandra och kan bidra till ökad kunskapsutveckling inom områden som ätstörningar, ideal, hälsa, mat, balans och välmående.

Heja oss!!!

Mat, Självhjälp, Träning

Vägra vara matstörd!

Efter lååång tid har jag valt det spår som jag vet är rätt för mig.

Vilket spår vandrar du på?

Wow, vilken härlig respons på gårdagens inlägg ”Smart och charmig med riktig mat”.

Tack snälla för att ni alltid tycks stå redo i kulisserna, alltid redo att rycka in, lyfta upp och peppa mig med en massa positiva ord!

Tack för att ni är ni och alltid på G när det verkligen gäller!

Ja, helt enkelt ett enda stort tack för att jag har förmånen att få ha världens bästa och mest omtänksamma läsare. Ert stöd betyder så mycket, ni anar inte.

Många skriver och frågar:

”Men hur gör du? Har du några bra tips..?”

Det finns inte bara en enda sak som man kan göra utan allting hänger ihop.Läs bloggen från dag 1 så kommer ni nog upptäcka den ”röda tråden”… Då får ni ta del av både upp- och nedgångar som jag har haft på vägen.

Jag fick en fråga om det verkligen är nödvändigt att helt sluta träna?

Räcker det inte att bara dra ner på träningsmängden?!

Jag kan bara utgå från mig själv och i mitt fall räckte det inte att bara minska på träningen.

Så länge jag fortsatte träna hade jag  väldigt svårt att välja annan mat än ”nyttig” och ”fettsnål” – det kom på köpet. För att förtydliga, visst vill man ofta är nyttigt när man har tränat? Ofta för att behålla känslan av att vara nyttig och av den anledningen försvårade träningen även maten.

En paus på nio månader var helt perfekt för att jag skulle få lugn och ro och sakta börja upptäcka om jag verkligen gillade att träna eller om det bara var för att bränna kalorier?

Efter nio månader gav jag mig ut på min allra första joggingtur. Och jag har älskat det sedan dess!

På ett gym däremot har jag inte varit mer än testat på Body Balance några gånger. Spinning och liknande har jag helt undvikit, där snackar vi ren kaloriförbränning från min sida.

Nej, istället har jag funnit löpningen. För en gångs skull vågar jag dessutom säga till folk att ”jag är löpare” om någon frågar ifall jag tränar något. Istället för att ljuga och skämmas för min träning som jag alltid gjorde som träningsmissbrukare är jag idag helt öppen med min träning och det är så skönt att inte bhöva ljuga längre. Detta är möjligt tack vare att jag inte är manisk längre, vilket jag aldrig trodde var möjligt om du hade frågat mig för ett år sedan.

Då var jag helt övertygad om att jag aldrig skulle träna mer i hela mitt liv, jag avskydde det något så oerhört!

Cirka 1-2 gånger / vecka springer jag idag och då njuter jag verkligen av själva löppasset – dvs inte enbart av själva känslan efteråt!

Sjävla tiden som jag springer är minst lika viktig, det är inget som jag bara vill ”få överstökat” så snabbt som möjligt.

Jag hade aldrig kommit till den här insikten och lusten efter träning om jag inte testade att förbli helt träningfri först.

När jag väl slutade träna vågade jag samtidigt i större utsträckning börja ”smutsa ner” min kropp med annan mat än bara grönsaker. Plötsligt var nyttighetskänslan inte så jävla viktig längre. Om jag ändå inte fick träna spelade det liksom ingen roll längre…

Mitt bästa tips för någon som verkligen vill bli helt ren i skallen från ätstörningarna är att bara skita i allt.

Bestäm dig.

Sätt upp ett förbud att du inte får köpa hem t ex lightprodukter längre. Om du inte kan köpa annan köttfärs än quornfärs får du inte köpa någon alls exempelvis. Det är standardprodukter eller inget alls som gäller. Var konsekvent!

Fundera på vad du själv gillar för smaker? Själv har jag upptäckt tjusningen med såser, guckor och röror. Är t ex helt galen i creme fraiche, gräddfil, tzatsiki, etc.  Äter det till nästan allt som jag lagar… Maten blir verkligen så mycket godare.

Och som alltid, det är tuffast innan du har testat.

Men sedan när du väl fått upp farten är det nästan lite otäckt hur snabbt man glömmer bort sina gamla ätstörda rutiner.

Man behöver byta spår och det är faktiskt enklare än man kan tro. När man väl har valt spår är det enkelt att fortsätta men det är innan man tagit beslutet som det är så jävla jobbigt.

Men får jag bara ge ett enda råd så skulle det definitivt vara:

SKIPPA TRÄNINGEN HELT.

I FLERA MÅNADER!!!

Ångest, Mat, Självhjälp

En dag som ätstörd?

Med en ätstörning lever man i sin egen bubbla…

Minst sagt.

***

Som rubriken lyder.

Fick följande fråga om hur det är att leva med en ätstörning.

Hur påverkas man rent praktiskt?

”Hej!

Jag skulle vilja veta hur det påverkar en i yrkes å vardagslivet att ha ätstörningar.

skriver om det i skolarbete plus att jag behöver veta.

sen vill jag gärna prata med dig om hur jag kan hjälpa min kompis.

kram!”

Eftersom människan inte fungerar optimalt och inte kan utnyttja sin fulla kapacitet när äter för lite av något (ja, vi behöver faktiskt äta både kolhydrater OCH fett, gå inte på dieterna!!!) så är det ingen underdrift att säga att ÄS påverkar en hela tiden, i allt man gör.

Men för att ge ett tydligt exempel:

Jag var t ex tvungen att säga upp mig från ett tidigare jobb en gång för att jag inte orkade med det. Alltså det var inte fysiskt jobbigt men mitt psyke orkade helt enkelt inte med det.

Men med en titt i backspegeln inser jag idag att om jag på den tiden bara hade valt att börja dagen med en frukost istället för att vänta ända fram till lunch tills dess att jag ”vågade” äta mitt första mål så hade jag förmodligen aldrig sagt upp mig.

Att gå en hel förmiddag utan mat gör att man blir väldigt likgiltig, blir svårt att ha ett glatt humör och fast att man försöker tänka på annat än mat så går det inte att komma ifrån hjärnans signaler och tankar på när ska det bli dags att äta egentligen?

Detta är vår överlevnadsinstinkt och går inte att lura även fast att man som ätstörd försöker så gott det går…

Jag lurade mig själv med att tänka att det var jobbet det var fel på, människorna omkring mig var inte roliga, etc. Att de var skälen till varför jag inte var nöjd. Om jag bara fick ett roligare jobb skulle allt bli så mycket bättre –  OBS, ÄTSTÖRD TANKEFÄLLA!!!

Sedan jag började äta frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål har detta ändrats helt. Jag har insett att gräset inte är grönare på andra sidan staketet. Mitt eget gräs blir nämligen så grönt som jag själv ser till att vattna det!

När du äter regelbundet och varierat uppkommer ett inre lugn i kroppen som gör att du inte längre tänker på mat 90% av ditt vakna dygn. Det är nog den största vinsten med att äta regelbundet om du frågar mig.

Svårast för mig var att lära mig äta frukost igen.

Förutom att ha besegrat mitt träningsmissbruk så är frukosten den allra största vinsten i min friskutvecklingen. Det var nämligen den allra sista pusselbiten för att min matdag skulle bli så regelbunden som möjligt. Alla andra måltider fanns redan på plats men frukosten kunde jag bara inte med… Jag tyckte den var väldigt jobbigt!

Därför fick jag särskilt mycket ångest när jag läste Mattillåtet där Gisela verkligen betonar betydelsen av att börja dagen med frukost.

Jag visste ju innerst inne att hon säkert hade rätt i allt hon skrev, det fanns verkligen tusen fördelar att få börja dagen med mat i magen.

Så hur gjorde jag då?

Hm, med risk för att det blir ett himla liv nu men jag tar risken ifall mitt tips kan hjälpa någon annan frukostvägrare.

Mitt största problem var att jag inte kunde tillåta mig lyxen att äta något alls på morgonen, inte ens ett glas vatten.

Så när jag fick rådet (tror det var Mattilåtet också?) att bara vänja mig vid själva vanan att jag varje morgon äta något pyttelite och sedan öka på stegvis så gjorde jag det – men det dröjde ett tag innan jag vågad (fick läsa avsnittet regelbundet ätande många gånger).

Men senare så började jag iaf. att ”frukostöva” på en tomat som jag saltade och åt (jag vet, superlite men snälla skjut mig inte för det!).

Jättekonstig känsla i början att börja dagen med att mat men också tryggt på något vis. Därefter tog det inte lång tid tills dess att jag vågade börja äta riktiga frukostar.

Steget var plötsligt inte så långt när jag väl hade börjat med vanan att bara äta något lite, även om en tomat såklart var extremt klent som frukost så hjälpte det mig till att våga. Steget att börja med riktig frukost direkt kändes helt omöjligt och därför struntade jag länge i att ens försöka. Tomaten blev till sist min räddning.

Sedan cirka två månader har jag fått in det här regelbundna ätmönstret och jag vet att det är anedningen till att jag mår så bra som jag har gjort på sistone.

Det är alltså inte för att jag råkar ha världens bästa jobb eller kollegor (även fast att jag faktiskt tycker det, men anledningen till att jag upplever det så är för att jag har helt andra ögon på mig idag när jag äter regelbundet!).

Med mat i magen blir väldigt många saker som kanske egentligen inte är jätteroliga faktiskt helt ok ändå. Detta tack vare att man plötsligt har extra energi över, kan skoja med kollegorna, se det roliga i saker och ting, orka småprata, tar inte sig själv på så blodigt allvar, slappnar av, etc.

Hoppas du fick en bättre uppfattning om hur livet med en ätstörning kan te sig.

Kramar,

Anna

Mat, Självhjälp

Hur äter du?

Dagens läsarfråga handlar om att tugga maten.

Det var i själva verket rätt längesedan som jag fick den här frågan på mailen. Länge har den legat i mailboxen bland hissade röda flaggor som bara väntar på att bli besvarade (och ja, det är RÄTT MÅNGA sådana flaggor vid det här laget…).

Så jag ber om ursäkt att det ibland tar tid innan ni får svar men jag gör så gott jag kan och i ett lagom tempo så att jag hinner med. Ibland går det snabbt men ibland dröjer det ett tag…

”Hur ställer du dig i frågan om ”tuggandet om tuggandet” i boken Mattillåtet?

För mig har just det avsnittet nästan satt mer knasiga tankar i rörelser än vad jag hade innan gällande just detta!

Åter igen, stort tack för din blogg!”

Vet inte exakt hur du menar med tuggandet?

Kaptilet om ”Att tugga” i Mattillåtet kan nog vara det kapitlet som jag har läst allra minst.

Jag har alltid tuggat maten rätt länge innan jag sväljer och har aldrig tillhört kategorin ätstörda som kastar i sig maten för att få den snabbt ”överstökad” (om det nu var det du syftade på…?)

Tvärtom sitter jag hellre en längre stund och verkligen njuter av maten. Jag har även märkt att de gånger som jag tvingas stressa och äta fort så får jag ont i magen, det är nästan som att den är på väg upp igen. Jag behöver de där extra minuterna på mig.

Så detta med att tugga maten noga som Gisela van der Ster tipsar om är alltså inget som jag behövt ”öva extra på”.

Det är en vana som sitter i ryggmärgen som jag har haft med mig naturligt hemifrån då så gott som alla i familjen tar relativt god på sig och låter måltiden få ta sin tid.

Det är ingen slump att det alltid råkar vara min familj som tenderar att sitta längst vid sitt bord när vi går på restaurang eller är sist av alla i sällskapet med att lägga besticken åt sidan som en markering åt servisen att måltiden är avslutad.

Vet som sagt inte om detta verkligen var svaret på din fråga men det var detta som jag kom att tänka på när det gäller just att tugga maten.

I övrigt kan jag bara tipsa om att om man idag tillhör dem som inte tuggar maten noga är det värt att läsa kapitlet i Mattilåtet en extra gång.

Det finns definitivt en anledning till att Gisela så noga betonar betydelsen av att lära sig tugga maten ordentligt.

Man behöver inte ens vara ätstörd för att ta till sig av detta. Fler människor skulle  förmoldigen må bättre om de inte stressade i sig maten utan att först ha tuggat den noga.

Det är trots allt därför vi har våra tänder så att en stor del av jobbet med att bryta ner maten kan göras redan i munnen. På så vis är vi snällare mot vår mage då vi besparar den onödigt mycket jobb!

ur ställer du dig i frågan om ”tuggandet om tuggandet” i boken mattillåtet? för mig har just det avsnittet nästan satt mer knasiga tankar i rörelser än vad jag hade innan gällande just detta!

 

åter igen, stort tack för din blogg!

 

 

Vet inte exakt vad du menar med tuggandet. Kaptilet om tuggandet i Mattillåtet kan vara det kapitlet i boken som jag har läst allra minst.

 

Jag har alltid tuggat maten många gånger innan jag sväljer och kastar inte i mig maten för att få den snabbt ”överstökad” (om det nu var det du tänkte på…?)

 

Tvärtom sitter jag hellre en längre stund och njuter av maten. Detta är inget jag behövt ”öva extra på” eller tänka på under min tid som ätstörd utan det har jag haft med mig naturligt från min familj där alla är vana vid att låta måltiden ta tid och tugga i sig den i lugn och ro. Det är ingen slump att min familj alltid är den slags gäster som tenderar att sitta längst tid på restaurangen eller vara sist av alla i sällskapet med att lägga besticken åt sidan som en markering att måltiden är avslutad.

 

Vet som sagt inte om detta var svaret på din fråga men detta var det som jag kom att tänka på när det gäller just att tugga maten.