Ätstörningscoach

Det är min början.

Kära Ni,

Det har blivit dags för mig att kila vidare.

Egentligen hade jag tänkt låta det förra inlägget bli de absolut sista raderna som skrevs här. Men för att det inte ska kvarstå några frågetecken så skriver jag nu ut det i klartext:

Tack hjärtligaste alla som valt att följa Vägen från 37 kg!

Mitt liv och min resa fortsätter på annan plats.

Inte här.

Men vi kommer att mötas igen.

Dock utan din vetskap att det faktiskt var jag som en gång var ”hon den där Anna”.

Bra Bäst så.

För er som vill ha mer av Vägen från 37 kg så garanterar jag att även fast att det inte längre skrivs något mer på just den här webbplatsen så kommer både min penna och hjärnceller även i fortsättningen att gå glödheta.

Tack än en gång alla som följt med på den här resan!

Tack alla fantastiska läsare, andra skarpa bloggare & journalister (ni vet själva vilka ni är), kritiker, sponsorer och samarbetspartners.

Utan er skulle min jakt efter det friska livet inte ha varit hälften så spännande att genomföra. Ni har kryddat mina mentala och fysiska förändringar bara genom att finnas där. Satt guldkant på en annars svår och lång kamp.

Men hörrni, det gick till slut…!!!

För framtida förfrågningar, krönikor, artiklar, intervjuer, etc når ni mig även fortsättningsvis på: vagenfran37kg@spray.se

Jag ser fram emot vårt möte.

Varma & innerliga tankar från mig!

/ Anna

www.vagenfran37kg.wordpress.com

Ätstörningscoach

Leken har bara börjat


Olika världar som möts.

Men är det för tidigt..?

Och varför just nu?

Var är jag?

Och vem är du?!

Igår var det tisdag och idag är det söndag.

Måste ringa mamma.

Måste berätta för världen vad som hänt.

Men det kommer jag aldrig att göra.

Sån är ju inte jag.

Tunnelseende. Huvudvärk. Förvirring. Yrsel.

Jag som vill se världen.

Den värld som du redan har sett och upplevt tusen gånger om.

Kom, visa mig!

Hungriga blickar.

Vågar du?

Ja, då vågar jag!

Eller ser jag i syne?

Inbillar jag mig bara..?

Två nyfikna själar.

Eldigt passionerade.

Likadana hjärnor.

Säg, var hade du varit innan? Och finns det fler som du?

Ivriga hjärtan.

Så lite tid.

Jag vill slänga mig om din hals.

Hålla fast.

Hårt och för alltid.

Utbrista det där som jag tror vi båda tänker.

Viska i ditt öra.

Fnissa tyst och känna dina armar tryggt kring min kropp.

Kind mot kind.

Kanske omöjligt, men du brukar ju va spontan?

Eller är det jag som känner fel?

Ser det jag vill se?

Du som verkligen är helt galen (!)

… och samtidigt den smartaste jag någonsin stött på.

Jag vill vara dig nära.

Åka karusell, snurra runt och springa barfota på stranden bredvid dig.

Känna dina starka armar.

Hålla din hand.

Se dig i ögonen.

Be dig visa mig.

Du som verkligen vet allt och jag ingenting.

Trodde bara sånt här hände på film.

Allt du gör, gör du alltid så rätt.

Vet allt. Kan allt.

Har gjort allt som finns att göra.

Redan träffat alla.

Levt fort och mycket.

Ändå säger du att det finns en miljon saker kvar.

Att något aldrig är för sent.

Åh, som jag älskar dig för dem orden!

Jag vill följa med dig.

Helst nu. Genast.

Vill kasta mig ut med dina händer stolt vilandes på mina höfter.

Flyg med mig!

Du som vet hur man gör allt.

Jag som ju vet ingenting!

Litar så intensivt på dig att jag nästan går sönder.

Total förvirring, lycka, spel och förväntan i ett enda kaos.

Du vet inte och ändå tror jag att du redan vet allt.

Eller kan jag ha så fel?!

Åh, jag som är en sådan där jobbig människa som inte tycker om att göra fel!

Helvete, vad göra?!

Magont.

Stjärnor som lyser upp min natt.

Lyckan är total.

Jag kvittrar och fånar mig.

Herregud skärp dig, du är inte 14 längre!

Och så du som är så himla världsvan…

Stolt. Trygg.

Du tycker aldrig att jag är konstig som pratar för fort, stammar och säger helt fel saker när jag blir nervös…

… som jag alltid blir när jag är med dig.

Som jag älskar dig för just det.

För hur står du ut?

Min kontrollerade värld har börjat skaka.

Självhjälp

Bli en vinnare

Äg din dag från det att du vaknar.

Tänk igenom morgondagen redan idag eller helst ännu tidigare.

Den som är mentalt förberedd, har tänkt igenom och upprättat en strategi kommer mycket längre än den som är oförberedd.

Du kan börja NU!

***

Katarina har skrivit mycket tänkvärt om de val som vi med ÄS kan göra varje dag, vid varje måltid. Efter att ha varit ätstörd länge är det lätt hänt att man glömmer bort att man faktiskt kan rycka upp sig exakt när som helst.

Det är aldrig för sent att börja kämpa, oavsett hur länge du har varit sjuk. Jag (med flera!) vittnar om detta. Dock måste du ju våga testa innan du ger upp, eller hur?

Liknande citat som det nedan kopierar jag och sparar i minnet. När jag är ute och går eller är på väg någonstans kan liknande, kloka citat som ni delar med er av dyka upp i mitt huvud titt som tätt.

Det är så viktigt att tänka framåt och positivt. Jag bryr mig inte om folk som tycker att jag överdriver optimism-grejen. Det är nämligen den som driver och utvecklar mig samt ser till att jag en dag står där och är 100% fri från ätstörningar. Utan min vilja och tro på att bli frisk hade jag aldrig kommit så här långt.

Så här skriver Katarina:

”Jag har en ätstörning. Okej.

Men jag har också valet att varje dag välja lite friskare.

I går morse vaknade jag och tänkte en ganska ovanlig tanke. Det är dock en tanke som smugit sig på oftare och oftare. Och det är en tanke som diskuterades sist mina Ätstörda vänner träffades på en filt i en park någonstans i Malmö.

Tanken lyder: Tänk om jag bara struntade i alltsammans.

Tänk om jag slänger benen över sängkanten och slutar vara ätstörd. Idag. Bara sådär.

Är det möjligt?

Och hur skulle min värld se ut? Hur känns det i magen? Vad händer i min hjärna?

Tänk om jag bara bestämde mig för att acceptera mitt liv. Min kropp. Den Katarina jag är och har blivit.

Hur hemskt skulle det vara?”

Det bästa är att tankesättet funkar. En dag kan man bara slänga över benen och bestämma sig för att sluta vara sjuk.

Ok, kanske inte 365 dagar i sträck men periodvis går det faktiskt att leva ”nästan” eller helt friskt. Sen är det ok att man halkar tillbaka och får en liten dipp (chans till andningsutrymme kallar jag det).

Men sedan efter ett tag är det bara att kasta sig upp på hästen igen och för varje gång så går det lite, lite enklare.

Som sagt, testa själv, jag kan inte säga mer än så.

Resten är upp till dig.

Det är du som ska praktisera det.

Mat, Självhjälp, Träning

På väg till USA

Nja, ok inte riktigt än kanske…

Men om lite mindre än en vecka så är jag på väg över Atlanten med Los Angeles som första stopp.

***

Den här resan betyder enormt mycket for mig ska ni veta. Förutom att alla såklart tycker det är härligt med en semester utomlands då och då så är den här resan extra speciell.

För ni kanske minns mina motivationslistor (del 1 och del 2) som jag har tjatat på er om att själva upprätta? Listorna som är så otroligt viktiga vid viktuppgången för att stötta och påminna en om allt som man får tillbaka när man slutar krångla med maten. Små saker som påminner om vad det är man saknar idag pga ätstörningarna och vad som står i vägen för det friska liv som du en gång faktiskt har varit en del av.

Resor har alltid varit en viktig del av mitt liv. De har varit och är min stora passion här i livet.

När andra väljer att lägga pengar på mer materiella ting som bilar, kläder, hemelektronik, etc så lägger jag hellre mina på resor. Jag samlar på upplevelser för de har jag märkt stannar kvar i mitt minne livet ut. Resor och upptäckter kommer jag för alltid minnas medan kjolen som jag köpte till förra midsommaren redan är bortglömd (ändå var det en rätt fin kjol).

Pga mina ätstörningar så fick jag ge upp mina resor. Förutom att jag inte kunde checka in en träningscykel och ta med min egen mat till t ex Grekland så var det helt enkelt inte roligt längre. Syftet med att åka på semester hade försvunnit och då kunde jag ju lika gärna stanna hemma.

När folk frågade mig förr om jag inte skulle hänga med en kortis utomlands slog jag alltid helt bak ut. Det var endast möjligt om hotellet hade gym och om jag fick bestämma var och när vi skulle äta. Med dessa kraven vill ju ingen normal människa fara iväg på semester med en så detta sa jag ju såklart aldrig rakt ut utan skyllde istället på att jag varken hade lust, tid eller pengar.

För när ni själva tänker ”semester” så antar jag att ni får en liknande bild i huvudet som jag själv? T ex ligga vid poolen en lång dag utan att behöva lyfta ett finger (dvs ingen träning = låg energiförbrukning). Man startar dagen med en härlig frukostbuffé, går och badar, käkar glass och testar sen spännande maträtter ute på de lokala restaurangerna.  På kvällen kanske man går ut och dansar, sippar på en drink eller också går man en strandpromenad för att sen köpa med sig lite godis hem till hotellet där man sedan ligger i sängen, läser böcker, kollar film eller spelar spel.

Hur kul är det att åka på semester om samma ätstörda rutiner följer med en dit? Då har ju semestern helt tappat sitt syfte!

Dessutom när jag var som allra sämst i augusti 2009 (det var då jag skrev motivationslistorna) vågade jag för den delen inte heller åka någonstans. Det var på den tiden som jag kunde svimma lite då och då och blotta tanken på att jag skulle sitta instängd i ett plan minst 3-4 h framkallade hemska scenario i mitt huvud.

Tänk om jag skulle svimma? Vem skulle kunna hjälpa mig då? Och ännu värre, tänk om mitt hjärta faktiskt skulle sluta stanna när vi är mitt uppe i luften och långt till att nödlanda? Nej fy, vilket kaos, det där skulle jag aldrig klara av att gå igenom.

Att ständigt gå runt och tro att man ska dö eller svimma är inget jag önskar någon. Det kan låta så löjligt när man säger det så här men det krävs att man själv har varit nära döden för att man ska förstå allvaret i det. Jag kan säga till folk hur orolig jag har varit när jag helt ensam vaknat mitt i natten och på riktigt trott att hjärtat håller på att sluta stanna. Som sagt, jag kan beskriva känslan för folk men få har nog på riktigt verkligen fattat hur det känns och hur naken, utelämnad man är när ingen finns där.

Så det är med en rejäl portion mod som jag har bokat den här resan och jag hade aldrig åkt iväg om det inte är för att det är ihop med en underbar vän som jag litar på och som äntligen har kommit hem till Sverige efter en lång vistelse utomlands. Det är härligt att veta att jag numera är så pass frisk i både kropp och huvud att jag kan göra det här.

Jag ska verkligen ta hand om mig själv den här gången och ge mig den semester som jag så väl förtjänar och så länge har längtat efter.

”Att kunna resa” har länge stått på motivationslista och jag tror på riktigt att jag är redo nu inför allt oväntat och spontant som väntar på mig där borta.

Just bring it on!