Mat, Självhjälp

Tjock av lussebullar?

Tillhör du dem som hoppar över lussebullen idag för att en röst i ditt huvud säger att det är onyttigt med bullar?

Att man blir tjock av dem?

– Kom igen, tänk om!

Än en gång, detta är ätstörningens ologiska tankefälla!

Så vad passar egentligen bättre en dag som denna –Luciadagen – att citera Mattillåtet (s 197 – Matcirkeln – toppen för kroppen!):

”Kaffebröd och bullar tillhör det som du brukar uppfatta som väldigt onyttigt, eller hur?

Men om vi skulle ta och dissekera innehållet i vanliga bullar, vad får vi då?

Jo, fyra grupper ur matcirkeln finns representerade i enda bulle, nämligen mjöl och socker, mjölk, fett och ägg.

Man får inte i sig farligare kalorier av en bulle än en smörgås med ägg – ingredienserna är desamma, så därför kan man lika gärna säga att en bulle är en inbakad äggsmörgås.

Men det är ju så mycket fett i bullar! säger du.

Men om du tittar efter i en kokbok ser du att det inte är mer fett i en bulle än den mängd du brer på en smörgås.

Det är viktigt att äta det man verkligen vill äta, och därför kan man gott välja sitt bröd efter smak och inte utifrån färg eller nyttighetsaspekt.”

Med andra ord, allt som finns i lussebullen behöver både din hjärna och kropp för att praktiskt fungera i vardagen men också för att du ska kunna fungera socialt (ge av dig själv, skratta, vara en bra kompis/kollega, vara nyfiken på en bekant, ifrågasätta din chef/lärare, kramas eller bara slappna av ihop med mamma eller pappa).

Det är inte fult att tillfredställa behovet när vi är sugna på bullar – detta är inte att synda utan vi gör bara vad kroppen och hjärnan snällt ber oss att göra. Hjärnan gör skillnad på kolhydrater och kolhydrater, olika råvaror  används för olika ändamål i kroppen.

Du måste ge din kropp en chans att kunna producera serotonin (en signalsubstans som kroppen måste producera för att undvika att du ska bli deprimerad) och det kan kroppen inte göra när du istället äter t ex frukt (även fast att du kanske tänker att frukt ju faktiskt innehåller fruktsocker men detta är inte samma slags kolhydrater!).

Se din bulle som din medicin, inte enbart i syfte att få dig att må både psykiskt och fysisk bättre men också för att du blir automatiskt gladare och undviker att bli deprimerad. Dessutom minskar du samtidigt risken för hets-/ överätning när du äter det du är sugen på.

Undvik alltid alla slags förbud – det är bästa tipset för att kunna skapa en mjuk och avspänd relation till maten igen.

Trevlig Lucia!

Mat, Självhjälp

Livsviktigt att ha en putmage


Massor av livsviktiga fuktioner som ska skyddas!

Minns ni inlägget ”Smart och charmig med riktig mat” där jag ställde frågan varför jag plötsligt har fått getingmidja men samtidigt en mage hård som sten och som putar ut likt en bulle strax nedanför naveln?

Många som har slutat svälta känner igen sig i beskrivningen så jag tänkte passa på att lyfta fram en kommentar som jag tyckte var väldigt bra. Det är så dumt att nojja sig helt  i onödan och slösa tid och energi på saker när kroppen faktiskt bara gör sitt jobb!

Kloka Therese gav ett svar som länge etsade sig fast i mitt huvud:

”Det som petar ut är en blandning av magmuskler och livsviktigt fett som omger inälvorna och allt annat livsviktigt inne i magen.

Så har jag iaf fått det förklarat.”

Förutom Thereses förklaring stötte jag även på Giselas beskrivning i Mattillåtet (för övrigt den bästa självhjälpsbok som jag har läst! Rekommenderas varmt till alla som kämpar mot ÄS men framförallt även till alla ”friska” människor som ofta testar olika dieter, har sockerförbud och aldrig tycks hitta någon balans i sitt ätande).

Så här svarar Gisela van der Ster på frågan (som hon ofta får svara på) om det blir mer muskler eller fett vid viktuppgången?

”Kroppen strävar efter att tillfredsställa sina praktiska behov, så att den i första hand utvecklar tillräcklig muskulatur för att kroppen ska kunna bäras upp, vilket gör att man kan röra sig på ett naturligt och ändamålsenligt sätt (gå, sitta, stå utan obehag).

Ungefär samtidigt bildas ett skyddande och isolerande fettlager runt de inre organen, och därefter bildas underhudsfettet. Det är inte sannolikt att kroppen först gör A, sedan B och därefter C, utan processerna pågår samtidigt.”

Med detta i åtanke fortsätter jag att vara tacksam över min ”bulle” till mage.

Det isolerande fettlagret fungerar ju som en slitstark sköld för att försäkra mig om att jag kommer att leva i många år till. Utan det hade min dödlighet stigit med farligt många hundra procent… Och jag är så trött på att leva på marginalen.

Det är så himla onödigt att leva hårt och svårt helt i onödan!

En annan sak som jag kommer att tänka på samtidigt som jag skriver det här är att jag har slutat att ”studsa” fram som en boll när jag går. Någon som förstår vad jag menar?

Varför får man en snubblande / studsande gångsstil när man svälter?

Är det som texten ovan beskriver, att man tappar muskler och därför inte nyttjar benets svängrum fullt ut helt enkelt för att man inte har kraft till det?

Någon som vet…?

Ångest, Mat, Självhjälp

Forts. Ätstörd och vegetarian?

Intressant att läsa era kommentarer från igår till inlägget om att vara vegetarian när man ska bli frisk från en ätstörning.

Som väntat tycker många olika men just därför är det så bra med en blogg där alla har chans att uttrycka sina tankar och åsikter.

Dessutom kan man ju vara anonym om man vill.

Bloggvärlden är toppen!

***

Själv hade jag en massa olika argument för varför jag inte kunde/ville äta kött. Många tankar var både logiska och genomtänkta men i och med att mina veg. idéer låg rätt nära i tid till att ÄS var ett faktum . Jag hade bara varit ”vegetarian” i ca ett år innan min ÄS bröt ut på allvar och då är det ju svårt att säga i efterhand om jag redan vid den tidpunkten som jag blev veg kanske faktiskt redan var ”lite ätstörd” bara det att jag inte hade blivit ”påkommen” än och fått diagonosen Anorexia.

För egen del kände jag mig ”äcklig” och ”smutsig” av att äta kött men konstigt nog ren och nyttig när jag åt t ex grönsaksbiffar (som det säkert var i betydligt fler onaturliga ingredienser i än jag anade) eller andra vegetariska produkter.

Kött är kanonbra och som flera av er skrev är det också väldigt nyttigt och fullproppade med viktiga näringsämnen som är svårt för en svältande person att annars få i sig.

Usch nu låter det som jag är köpt av Scan och propagerar för den ofta vedervärdiga köttindustrin (ja, den är inte vacker alls det håller jag med om…) men det jag menar är att det är särskilt viktigt för en person med ÄS att faktiskt tänka på att säkra sin egen överlevnad före man ger sig på att rädda världen (eller djuren för den delen…).

Den dagen man är frisk har man chans att göra ett ställningstagande, jag tror faktiskt att det är det allra vettigaste. Liksom att avstå helt med träningenså länge du känner att det lätt går överstyr, skit i träningen tills vidare, det går om du ger dig den på det!

Det blir automatiskt svårare att skaffa sig ett normalt ätbeteende så länge man får ångest av att äta kött. Tröskeln blir genast lite högre och det är rätt onödigt att göra friskutvecklingen extra lång och krånlig för sig.

Undantag är förstås om man sedan flera år aldrig har ätit kött alt. kommer från en familj eller kultur där kött inte är brukligt. Då vet man sina värderingar sedan länge men i nära tid till ÄS är det svårt att veta vem man egentligen är och vad man står för. Är det verkligen jag själv som inte vill äta kött eller ligger det något mer bakom mitt ställningstagande? Finns Ana med i bilden?

Det är svårt att veta om man inte är 100% frisk.

Jag tycker Agnes kommentar till gårdagens inlägg är mycket tänkvärd:

”Jag var vegetarian 6,5 år innan jag blev inlagd. det var av etiska skäl och inte direkt med maten att göra för att gå ner i vikt. kändes ju lite kul att kanske få gå ner i vikt, men minns jag rätt gick jag istället upp.

Åt iaf vegetariskt och kunde INTE tänka mig att någonsin äta kött igen, möjligtvis kyckling då och då.

När jag blev inlagd fick jag fortsätta äta vego, men det var extra bröd+smör till och större portioner (som det ska vara om det är vego). Men de försökte puscha mig att äta kött, och till slut tvingade dem mig att börja göra det.

När man är extremt underviktig är det faktiskt jätteviktigt att äta kött. Det finns något ämne som ENDAST finns i rött kött, något protein har jag för mig. annars äter kroppen av sig själv, den äter på sina muskler. Man bygger upp kroppen mycket bättre om man börjar äta kött och den STORA FÖRDELEN är att man kan utmana sig med ALL mat.

Man kan gå till vilken restaurang som helst, inte bara vegetariska. Man kan lättare äta hos andra för de äter kanske kött.

Och nu när jag börjat äta kött och det börjar kännas bra (tänker på att det är för MITT BÄSTA som jag faktiskt måste tänka på ett tag, även om det gör ont att jag går emot mina värderingar) men nu skriker min kropp efter mer kött. den vill ta igen och jag är ofta sugen på kött, så jag gör nästan mer kötträtter än vegetariska.

Alltså: det går att bli frisk som vegetarian, men det är mycket bättre att äta kött för då är all mat inkluderat i friskprocessen. Det kan faktiskt vara svårare som vegetarian, för ska man få i sig allt behöver man äta mer nötter, avokado (nyttiga fetter), mycket sojabönor och sojaprotein, allt bröd till maten. mycket ost, t.ex. fetaost. mycket smör och ost som pålägg. etc.

Det kan liksom bli knepigare att få med allt och få det näringsmässigt komplett.

Jag ville bli frisk på lättast möjligaste sättet och det var genom att börja äta kött.”

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Mentalt stark



Idag fortsätter jag att blogga hos Tjejzonen så det är återigen dags att klicka er vidare!

Igår skrev jag första delen av Träna dig (h)järnstark!

Nu ligger del två uppe där jag beskriver hur man av egen kraft och vilja gör sig Mentalt Starkare än ätstörningen.


Mat

Fullt fart in i framtiden!


God mooorgon!

Vilken rivstart det har varit den här morgonen!

Först en välbehövlig sovmorgon (ca 09.30) och sen väckte solen mig.

Gick ner i köket och kokade gröt (som sagt efter alla gröttips ni gav mig har en del att göra…).

Jag inte nog understryka lyckan i att inte först behöva väga hur mycket nötter som är ok, diskutera en kvart med mig själv huruvida jag ska koka gröten på mjölk eller vatten, om jag kan tillåta mig själv att lyxa till det och toppa gröten med keso, russin, sylt, osv.

Att låta smaken och själva ögonblicket få bestämma (istället för antalet kalorier) är verkligen en lyx som jag uppskattar varje dag. Jag är sjukt tacksam för detta då deta är något som jag har haft överst på min motivationslista sen där här bloggen startades i augusti förra året.

Jag har kommit så långt.

Men visst, jag ska medge att jag inte alltid lyckas med det här (isf skulle jag ju vara helt frisk nu) men det händer i alla fall betydligt oftare nu för tiden och inte bara enstaka gånger, snarare längre perioder och det är en viktig förändring.

Jag minskar ätstörningen med x antal % för varje dag som går och tar fler steg fram än vad jag tar bakåt. Det är magi att se att självhjälp fungerar.

Jag har lyckats bryta mig loss enbart med hjälp av en enorm järnvilja och starkt psyke (som för övrigt alla med ätstörningar har, annars skulle vi inte befinna oss i den situationen som vi gör)

Det är härligt med dessa dagar då jag låter lyckan få äta upp mig. Att ta sin frukostbricka ut i trädgården och slå sig ner med helgtidningen  och avnjuta en frukost jag på riktigttycker smakar fullständigt ljuvligt är idag den absolut bästa känslan. Just idag finns inga farliga kalorier, ingen stress och inga krav.

Höstens strålar värmer mina bara armar och jag inbillar mig att jag tycker det doftar både äpple och svamp från skogarna.

Jag lever för stunden och det där ögonblicket som alla ständigt jagar, stressar runt efter och undrar när det ska komma till en, det befinner jag mig i just detta nu.