Mat, media, recept, Självhjälp, Träning

Vägen från 37kg – mitt 2010

Bäst 2010 var utan tvekan att jag äntligen vågade släppa taget i sept / oktober.

Jag vågade hoppa utan att veta var och hur jag skulle landa.

Och det vet jag fortfarande inte riktigt…

Tack raraste för gårdagens alla trevliga nyårshälsningar och tips på vad som kan vara orsaken till att min hy har börjat att bete sig så tonårsaktigt.

Jag gillar verkligen Stellas kommentar, särskilt den sista raden:

”Finnar behöver inte alls bero på att man äter onyttigt. Det är en hormonell obalans i kroppen som orsakar det hela.

Jag brukar t ex få finnar när jag har eller ska ha mens.

När man är i svälttillstånd har man dock i regel inga finnar. Inga hormoner heller.

Som frisk är man alltså lika dödlig och finnig som alla andra igen.” 😉

Jag inser att jag får vara tacksam över att mitt system tycks fungera igen som det ska. Efter åtta års svält borde det trots allt vara rätt mycket som skulle kunna ha ”blivit trasigt” inne i mig.

Nu byter vi ämne.

I början av veckan skrev jag om olika saker som har varit absolut bäst under 2010. Detta fick mig att börja gå igenom gamla blogginlägg från januari-december och plötsligt inser jag hur mycket som händer under ett år.

Då jag har fått väldigt många nya läsare, särskilt sedan i höstas, tänkte jag att det kunde vara lite kul för er som inte har orkat traggla er igenom hela bloggen från scratch att få veta lite mer om både mig och bloggen.

Här kommer ett pottpurri från år 2010:

Januari

Berättar för första gången offentligt om mitt träningsberoende: Vägen från 37 kg i Cosmopolitan

Inscannad artikel finns att läsa här: Mitt träningsberoende i Cosmopolitan

En betydande milstolpe: Firade 6 mån som helt träningsfri

Min första bloggträff med några läsare: Bilder från bloggträffen

Februari

En lyckad första tjejkväll: Tjejkväll

Mars

Svarar på läsarfrågor om min bakgrund: Hur allt började och Vad har triggat dina ätstörningar?

Upptäcker ny mat och nya smaker: Avdramatisera ”farlig” mat

Bakar mitt första 100 % jästfria surdegsbröd: Surdegsbröd med nötter

April

Deppigast 2010: Psykbryt

Recenserar bästa boken för självhjälp: Mattillåtet i nytryck

Skojig utlottning av boken tack vare underbara Randi Förlag: Bokpaket med Mattillåtet

Peppinlägg om testvecka (bästa medicinen för att kunna bryta en svår ätstörning): Supertipset: Testvecka!

Maj

En läsare skickar en present hem till min adress, fina Maria: Present av läsare

I övrigt spenderade jag nästan hela maj borta i USA (Los Angeles, Las Vegas, New York, m.fl). Ett viktigt mål att pricka av från min motivationslista som kvitto på att vara tillräckligt stark både mentalt och fysiskt för att klara av en sådan resa:

Drömresan – fyra delstater! och Lite bilder

Juni

Firar 10 år som träningsfri men är ledsen då jag fortfarande saknar nära relationer: Ensamheten dödar mig

Rycker upp mig och reser senare runt i sommarsverige, bla till Båstad: Midsommardagen i Båstad

Juli

Bloggkommentatorerna uppmärksammar bloggen för första gången: En VIKTig blogg

Inlägget handlade om: Inte farligt eller okontrollerat att äta sötsaker varje dag

Gästbloggar tre dagar för Tjejzonen: Veckans gästbloggare!, Att bli fri från en ätstörning – fortsättningen och Grundregler för att bli av med en ätstörning

Augusti

Favoritdikten: Ingen vill ångra sitt liv

September

Gästbloggar igen hos Tjejzonen: Bli (h)järnstark!

Jag klättrar högre än jag tidigare någonsin gjort på friskstegen: Den som äter bäst vinner!, Fem dagar med vind i ryggen! och Jag ställer krav på min mat

Oktober

Oktober inleder en riktigt bra vinter och höst 2010. Jag flyttar till Sthlm och karriärsmäsigt gör jag samtidigt några rejäla kliv uppåt.

Jag tilldelas UnderbaraClara-stipendiet: Vunnit UnderbaraClara-stipendiet

Grät tyst i tio sek när jag läste: Annika Marklunds fina motivering

Skriver om: Friskprocessen och dess förhatliga hets-och överätningar

November

En riktigt härlig månad med en massa spännande samarbeten med bla. 4good, Saltå Kvarn, Chokladfabriken, m.fl.

Inspirerande kväll och läsarträff på Rival (tack 4good!): Go nuts och lev livet!

Accepterar: Ingen storlek 34 längre

December

Årets mest utskällda: Din PT – en hälsofara?

Vågar mig ut på mingel: Young Professionals – nätverk!

Det börjar bli riktigt roligt med mat igen: Äkta Matglädje

Dagen jag upptäcker att det är väldigt lite ätstörning kvar i huvudet: Nu börjar jag bli rädd

Svänger mina lurviga utan koftan och i bara linnet på Säkerts konsert: Klär av mig

Inleder min serie om kroppen (jodå, lovar att fortsättning följer): Livsviktigt att ha en putmage

Puh!

Nu är jag lite nyfiken på hur mycket och vad ni vanligtvis läser av inläggen?

Finns det någon här som vet med sig har läst så mycket som kanske 90-100% av bloggen?

Det här året har varit spännande på väldigt många olika sätt.

Jag hoppas att det framgår riktigt varmt hur tacksam jag är över att få ha bloggosfärens absolut trevligaste (och smartaste…) läsare.

Ni är helt fantastiska!

Vår resa fortsätter…

Gott nytt 2011!

Ångest, Självhjälp

Klär av mig


Jag vill börja den här dagen med att rikta världens största TACK till fantastiska Säkert! för gårdagens spelning på Kägelbanan.

Min gud, jag vet inte om det beror på att det var min första konsert utan de ätstörda sjukdomsglasögonen eller om det faktiska var så att Annika Norlin och bandet just igår råkade göra sitt allra bästa framträdande någonsin.

Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på showen.

Jag gillar i vanliga fall svenska låttexter men hade ingen aning om att det ens var möjligt att kunna förmedla så starka känslorhårt och intensivt som Annika gör det.

Herregud, man känner verkligen – på riktigt! – när hon går upp och kör sin grej.

Frustration, hjärtesorg, tårar, lyckorus, hopp, tro, sarkasm och idioti i en enda röra. Och allting känns så äkta..?!

Jag menar hon måste ha kört de här låtarna hur många gånger som helst så hur kan hon fortfarande känna så otroligt mycket!?

Om jag hade sträckt ut min hand och försökt att nudda vid hennes arm hade förmoldigen någon av oss exploderat – lokalen fullkomligen sprakade av energi. Det var så magiskt.  Finner inga ord.

Det var med andra ord några väldigt brutala känslostormar som man kastades mellan i ca 75 minuter.

Jag brukar i vanliga fall bli rätt rastlös och tänka att ”Det räcker väl nu..?” när en konsert har hållit på i ca en timme.

Men igår var det annorlunda.

För första gången på väldigt många år finner jag mig själv plötsligt stå längst fram vid scenkanten, stampa fötterna i golvet, klappa händerna högt mot taket och skrika att bandet måste komma in för att riva av ett par sista låtar – först då är vi i publiken helt nöjda!

Under mina tidigare åtta år som ätstörd har jag fortsatt att gå på konserter lite då och då men oftast har jag aldrig kunnat ta till mig upplevelsen så mycket som jag egentligen skulle ha velat.

Alltid har det varit något som stört konserten.

Typ tankar som:

Vad skulle hända ifall jag svimmar pga syrebrist..?

Hinner jag till ICA efteråt innan dem stänger?

Varför åt jag inte bananen innan spelningen började?! Nu är det för sent.

Usch, vad folk trängs. Jobbiga människor, ta det lite lugnt va?!

Medioker spelning… Varför går folk så ofta på konserter egentligen? Vad får dem ut av det?

Fan, varför åt jag inte den jävla bananen? Nu är det ju för SENT. Snart dags att äta middag.

Jävla skit.

Hur länge har dem hållit på egentligen? Hur långt är det kvar innan jag får gå hem?

Nu till en helt annan sak.

Igår rök både kofta och sjal mitt under konserten.

Två låtar in i spelningen var jag så varm att jag fullkomligen kokade. Men som vanligt tvekade jag innan.

Var jag fortfarande för smal?

Skulle folk äcklas om de såg min kropp?

Nej, bestämde jag mig för i samma stund.

Jag är så fruktansvärt trött på att skyla min kropp. Igår fick det faktiskt vara nog.

Det var dags för ytterligare ett delmål på min motivationslista (ni har väl förresten inte glömt bort era egna listor, killar och tjejer?). Se del två, punkt nr 7:

Gå klädd i linne.

I över en timme dansade jag loss i ett tunt vitt linne. Kändes oförskämt bra.

Och jag tror faktiskt inte att det var någon som höjde på ögonbrynen heller… Ingen som kastade sig på telefonen till Anorexi- och Bulimikontakt och ville spärra in mig.

Att kunna gå klädd i linne var egentligen mitt mål redan till sommaren 2010 men då kände jag mig tyvärr fortfarande alltför tunn.

Förändringen kom lite senare än vad jag hade räknat med men huvudsaken är att det händer något. Jag har tagit kampen i min takt och fått vänja mig stegvis vid alla förändringar som skett med både kropp och knopp.

Har absolut inget att klaga över.

Nu önskar jag er alla en trevlig 2a Advent.

Ta hand om er!

Mat

”Du ser fräsch ut”

I morse tvingades jag inse att ytterligare ett par av mina byxor måste uppsöka en ny ägare inom kort.

Jag använde byxorna senast för cirka 2 månader sedan och då satt dem som en smäck.

Men i morse var det bara att inse faktum; KASTA BORT– den storleken kommer aldrig in i min garderob igen!

Stressad som jag var fick jag ta ett par andra byxor (som tur var passade dem, aldrig behövt tänka på stretchmaterial tidigare men gud så praktiskt det är!).

Det enda som matchade byxorna var en kavaj (som tyvärr inte var stretch) så det fick bli den, funkade med en scarf till då jag struntade i att knäppa kavajen.

Hur som helst, är jätteovan vid att kläderna sitter åt (man känner ju sig som en stoppad korv även om självklart så inte är fallet) och det är väl egentligen enda gången som jag påminns om att min kropp har lagt på sig en del extra kilon. Eftersom jag aldrig väger mig eller har någon helkroppspegel hemma har jag undvikit för mycket fixering vid hur min kroppsform utvecklas.

Men som sagt, i morse blev det mycket på en gång och det känns inte som en slump när det första min manliga kollega utbrister när jag rusar in på kontoret svettig under armarna, halvflåsig, med rufsigt hår och kläder som får mig att känna mig som en stoppad korv:

”Gud, så fräsch du ser ut, du gillar tidiga morgnar eller hur…?”

På två sekunder blev jag helt varm i kroppen. Fan vad fint sagt! Kunde inte ha fått en bättre start på dagen!

Som en tidigare tanig size zero har jag varit van vid att tjejer kan ha gett kommentarer som ”Åh, hur lyckas man bli sådär fint smal…?”

Dock har jag aldrig tidigare under de här åtta åren fått höra av män att jag ser bra ut. Snarare sliten, trött och tärd

Morgonens kommentar har jag levt på hela dagen och när jag gick hem var det en tjej som tyckte att jag såg ”obrottsligt pigg ut” (!?).

Jag kan inte tro annat än att allt detta är menat ska hända mig just nu. Det sker så många bra saker på samma gång att det måste vara menat att det  faktiskt är MIN TID nu, äntligen! Jag ser allt som ett kvitto på att jag verkligen är på helt rätt väg.

Har jag verkligen äntligen börjat fatta, på riktigt?!

Min kollega känner mig inte så bra men i morse skulle jag egentligen bara velat ha kasta mig om halsen på honom och samtidigt utbrista hur tacksam jag var över att han inte behöll sina tankar för sig själv.

Idag behövde jag höra det som allra mest. Och det fick jag.

Tack snälla!

Ätstörningscoach

Det där med kläder

En sak som jag verkligen ser fram emot med att gå upp i vikt är att jag äntligen kommer kunna ha normala storlekar som är anpassade efter normala kvinnokroppar.

För vet ni hur svårt det är att hitta snygga kavajer, pennkjolar, kostymer och skjortor till en barnkropp?!

I butikerna promenerar jag länge omkring och stryker längtansfullt med händerna över alla de snygga damkläderna inne på Top Shop, Mango, Sisters och Zara. Överallt ser jag stora helkroppsbilder på snygga kvinnor i min egen ålder och önskar att jag också fick se ut sådär. Med bröst, rumpa och höfter… för det är pinsamt att vara 23 år och fortfarande se ut som den i högstadiet var sent utvecklade plankan…

I frustration plockar jag åt mig ett mindre berg kläder och går för att prova. På vägen till provrummet försöker jag inbilla mig att något kanske har hänt tills idag, kanske sitter kläderna perfekt just idag? Kanske är det idag det händer?

Men det är alltid samma sak visar det sig… Vem försöker jag egentligen lura?

Väl inne provrummet hänger byxorna fortfarande i baken på mig… Jag måste till barnavdelningen och hämta ett nytt skärp. Tillbaka i provrummet igen inser jag att jag faktiskt inte kan gå klädd så här även fast att byxorna inte halkar ner längre. Det är nämligen väldigt enkelt för mig att blunda för jättehålet som uppstår mellan mina lår men innerst inne så vet jag ju att det kommer inte människorna som jag möter på stan att göra.

Mina problem syns tydligt. Byxorna avslöjar mig. Det går inte att dölja. Folk är inte dumma även om jag önskar att de var det i detta fallet. Skit också, jag som verkligen behöver ett par nya byxor till jobbet!

Irriterad kastar jag av mig byxorna och provar kavajen istället. Men det dröjer inte länge förrän jag inser att även den är uppsydd efter en kvinna med normalt BMI. Fan också, tänker jag och knäpper sista knappen över mitt ”bröst”. Den är på tok för stor! Jag skulle behöva stoppa hela blusen full med bomull för att kunna fylla ut den. Det ser inte klokt ut. Jag påminner om en liten flicka som leker maskerad i sin mammas ”vuxengarderob”. Jag skäms.

Högröd i ansiktet samlar jag ihop galgarna och struntar i att prova resten – det är inte roligt längre.

Jag lämnar butiken men den här gången med gråten i halsen. Det är så fruktansvärt förnedrande att tvingas köpa kläder på barnavdelningen. Då får det hellre vara, jag gör det helt enkelt inte längre.

Jag vägrar!

Fina Laila Bagge