Mat, Självhjälp, Träning

Vägra vara matstörd!

Efter lååång tid har jag valt det spår som jag vet är rätt för mig.

Vilket spår vandrar du på?

Wow, vilken härlig respons på gårdagens inlägg ”Smart och charmig med riktig mat”.

Tack snälla för att ni alltid tycks stå redo i kulisserna, alltid redo att rycka in, lyfta upp och peppa mig med en massa positiva ord!

Tack för att ni är ni och alltid på G när det verkligen gäller!

Ja, helt enkelt ett enda stort tack för att jag har förmånen att få ha världens bästa och mest omtänksamma läsare. Ert stöd betyder så mycket, ni anar inte.

Många skriver och frågar:

”Men hur gör du? Har du några bra tips..?”

Det finns inte bara en enda sak som man kan göra utan allting hänger ihop.Läs bloggen från dag 1 så kommer ni nog upptäcka den ”röda tråden”… Då får ni ta del av både upp- och nedgångar som jag har haft på vägen.

Jag fick en fråga om det verkligen är nödvändigt att helt sluta träna?

Räcker det inte att bara dra ner på träningsmängden?!

Jag kan bara utgå från mig själv och i mitt fall räckte det inte att bara minska på träningen.

Så länge jag fortsatte träna hade jag  väldigt svårt att välja annan mat än ”nyttig” och ”fettsnål” – det kom på köpet. För att förtydliga, visst vill man ofta är nyttigt när man har tränat? Ofta för att behålla känslan av att vara nyttig och av den anledningen försvårade träningen även maten.

En paus på nio månader var helt perfekt för att jag skulle få lugn och ro och sakta börja upptäcka om jag verkligen gillade att träna eller om det bara var för att bränna kalorier?

Efter nio månader gav jag mig ut på min allra första joggingtur. Och jag har älskat det sedan dess!

På ett gym däremot har jag inte varit mer än testat på Body Balance några gånger. Spinning och liknande har jag helt undvikit, där snackar vi ren kaloriförbränning från min sida.

Nej, istället har jag funnit löpningen. För en gångs skull vågar jag dessutom säga till folk att ”jag är löpare” om någon frågar ifall jag tränar något. Istället för att ljuga och skämmas för min träning som jag alltid gjorde som träningsmissbrukare är jag idag helt öppen med min träning och det är så skönt att inte bhöva ljuga längre. Detta är möjligt tack vare att jag inte är manisk längre, vilket jag aldrig trodde var möjligt om du hade frågat mig för ett år sedan.

Då var jag helt övertygad om att jag aldrig skulle träna mer i hela mitt liv, jag avskydde det något så oerhört!

Cirka 1-2 gånger / vecka springer jag idag och då njuter jag verkligen av själva löppasset – dvs inte enbart av själva känslan efteråt!

Sjävla tiden som jag springer är minst lika viktig, det är inget som jag bara vill ”få överstökat” så snabbt som möjligt.

Jag hade aldrig kommit till den här insikten och lusten efter träning om jag inte testade att förbli helt träningfri först.

När jag väl slutade träna vågade jag samtidigt i större utsträckning börja ”smutsa ner” min kropp med annan mat än bara grönsaker. Plötsligt var nyttighetskänslan inte så jävla viktig längre. Om jag ändå inte fick träna spelade det liksom ingen roll längre…

Mitt bästa tips för någon som verkligen vill bli helt ren i skallen från ätstörningarna är att bara skita i allt.

Bestäm dig.

Sätt upp ett förbud att du inte får köpa hem t ex lightprodukter längre. Om du inte kan köpa annan köttfärs än quornfärs får du inte köpa någon alls exempelvis. Det är standardprodukter eller inget alls som gäller. Var konsekvent!

Fundera på vad du själv gillar för smaker? Själv har jag upptäckt tjusningen med såser, guckor och röror. Är t ex helt galen i creme fraiche, gräddfil, tzatsiki, etc.  Äter det till nästan allt som jag lagar… Maten blir verkligen så mycket godare.

Och som alltid, det är tuffast innan du har testat.

Men sedan när du väl fått upp farten är det nästan lite otäckt hur snabbt man glömmer bort sina gamla ätstörda rutiner.

Man behöver byta spår och det är faktiskt enklare än man kan tro. När man väl har valt spår är det enkelt att fortsätta men det är innan man tagit beslutet som det är så jävla jobbigt.

Men får jag bara ge ett enda råd så skulle det definitivt vara:

SKIPPA TRÄNINGEN HELT.

I FLERA MÅNADER!!!

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Min comeback på gymmet

Vägen tillbaka till ett normalt och friskt liv blir exakt så lång eller kort som du föreställer dig den. Allt sitter i ditt huvud. Om du bara vill det tillräckligt mycket kan du vara frisk i morgon. Åtminstone se till att vara en god bit på väg!

Okej, vi fortsätter på läsarfrågan och mitt svar på den igår. Jag avslutade med att berätta att jag faktiskt har gjort comeback på gymmet igen.

Anledningen till detta var att SATS körde en sån där prova-på-kampanj t.o.m februari. Jag fick testa fem gånger och passade på att välja de vita klasserna eftersom jag aldrig tidigare hade provat dem under min tid som träningsberoende. På SATS hemsida beskrivs de så här:

”Träning för dig som vill förbättra din rörlighet, balans och muskeluthållighet. Här finns klasserna med målsättning att nå harmoni i kropp och själ.”

Efter långa dagar med alltför mycket jobb i skallen har jag på riktigt upptäckt tjusningen med både Body Balance och SATS FLOW. Efter några gånger är jag frälst. Jag tycker det är KUL.

Jag vet inte om detta beror på att jag just nu är extra mottaglig för allt som sägs göra gott för en ”självläkande” människa. Eller om det beror på att klassens koordination och rörelser passar mig bra…? Eller om det är för att vår fantastiska instruktör är så himla duktig (ljuvlig stämma och otrolig inlevelse!). Eller om det är för att jag testar något nytt och gör något jag inte brukar..?

Förmodligen är det kombinationen…

Men det spelar ingen roll vad anledning är till att jag har fastnat så mycket för det här. För första gången har jag kunnat gå till ett gym utan att tänka på att jag är där för att bränna kalorier… Förstår ni?

För en gångs skull har jag lyckokänslor i magen redan innan jag sätter mig i bilen på väg till gymmet. Förr mådde jag skitdåligt innan mitt träningspass var över, det var först efteråt jag kunde njuta av känslan att jag var nyttig och hälsosam.

Med de vita klasserna är det annorlunda. Då kan jag njuta både innan, under och efter träningen. Bara jag tänker på detta blir jag helt pirrig för det är en sådan stor skillnad jämfört med hur jag resonerade förr!

Eftersom jag bara har haft 5 gånger att testa har jag inte riskerat att hamna i den där fällan som gör att man blir beroende. Om jag vill fortsätta måste jag skaffa gymkort och då är det ett nytt beslut som måste fattas.

Och det är där jag står nu… det är mars månad och jag skulle verkligen vilja fortsätta med Yogan, Flowet och Body Balance… Men helt ärligt tycker jag det är mycket pengar för att bara utnyttjas ett par gånger i veckan.

Förr var det ju annorlunda. Då tränade jag varje dag och tyckte det helt klart var värt det. Idag är jag långt ifrån lika säker. När jag jämför mina träningsdagar på gymmet då med idag känns det såklart väldigt dyrt… (vilket för övrigt är en helt annan diskussion som jag skulle vilja lyfta fram vid ett senare tillfälle; Gymmens skyhöga priser!)

En intressant iakttagelse från min sida var att under min fanatiska träningsperiod så fanns det stunder som jag verkligen avundades alla människor som hävdade att de älskade yoga och liknande lugna klasser.

”Skitsnack”, tänkte jag fördomsfullt och menade att dessa människor bara ville göra sig märkvärdiga. ”Man står ju bara där och sträcker och drar i sina leder. Så oerhört frigörande… Verkligen.”

Och jag hade ju dessutom själv ”halvtestat” dessa mystiska och konstiga klasser men tvingats avbryta halvvägs in i klassen eftersom jag inte ansåg att det var tillräckligt krävande för mig. Jag förbrände ju betydligt mer kalorier på löpbandet än att gå upp i ”Hunden” stup i kvarten. Dessutom avslutades alltid ”vilopasset” med ÄNNU MER vila genom att salen släcktes ner och vi uppmanades att sträcka ut oss på golvet.

Jag fick panik av att ligga stilla så länge och var det någon som lämnade salen precis innan vilan så kan ni ge er tusan på att den personen var jag, Fröken Kaloriträning.

Så min comeback på gymmet är egentligen inte särskilt dramatisk. Den är tillfällig och nu har det gått några veckor sedan sist vilket jag tycker är jättetråkigt men inget som ger någon ångest.

Som svar på frågan om jag är rädd för att inte kunna sluta träna om jag skulle börja med det i framtiden igen är mitt svar att jag tror att jag skulle klara det bra. Det är som du nämner Jenny samma sak med maten. ”Mat måste man ju alltid äta” och det har jag ju verkligen lyckats lära mig och tycker jag börjar bli rätt bra på att äta vad och när jag vill utan ångestkänslor.

Det handlar om att göra om och göra rätt. Jag har börjat bli kompis med maten och det är samma sak med träningen. Det är lite klyschigt när jag säger att jag måste vara vaksam på mig själv för att riskera att inte trilla dit igen. Men jag tror faktiskt att det kommer gå bra. Så länge jag lovar mig själv att jag går och tränar för att må bra tror jag det ska gå vägen.

För självklart är det bra att röra på sig även fast att jag var av en helt annan åsikt i början av min träningsfria period. Nu märker jag att efter en lång dag framför datorn, massor med telefonsamtal och annat jobbsnack så är det jätteskönt att låta kroppen få röra på sig. Jag sover bra (gör jag iofs ändå) och både kropp och själ känns lugn.

Så länge jag inte går till gymmet för att bränna kalorier så tror jag att det här ska gå lika bra som att jag har lärt mig hantera maten igen. Har även fått tips att ifall jag vill börja träna på riktigt senare så kan det vara bra att jag redan från första början berättar för gympersonalen om min tidigare träningsbakgrund. På så vis kan jag få stöd av personalen och hjälp med att veta vad som är sunt och en lagom träningsdos.

Förresten så provade jag även ett av deras danspass (dansade mycket förr) men den här gången kändes det inte lika kul längre, kanske för att koordinationen var för svår och jag tappat alltför mycket muskelmassa för att orka hänga på? Jag vet inte vad det berodde på men det spelar mindre roll.

Jag fick ju istället fyra gånger över till att upptäcka de vita klasserna.

Min fråga till er som har varit träningsberoende: Kan ni ärligt säga att ni har hittat tillbaka till gymmet utan att ni tänker på kaloriförbränning? Hur fungerar det för er? Dela gärna med er om era tankar kring det här!

Alla andras åsikter och kommentarer vill jag såklart också hemskt gärna läsa.

Må gott!

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Fråga om min vikt

Sssccch! Don’t say a word…

*

Fick den här kommentaren igår:

”Du skriver så kloka saker och inspirerar mig varje dag. Tack! Får man vara lite nyfiken och fråga hur det går med din vikt? Du skrev att du har gått upp några kg sedan augusti, så vilket bmi har du nu?

Känner du att du är nära ditt mål, eller tänker du mer på att leva en dag i taget? Du är fantastisk! Bamsekramar!”

Hej!

I augusti hade jag ett BMI på under 15 och det dröjde ganska länge innan jag såg något resultat på vågen. Det tror jag dels berodde på att jag fortfarande hade perioder då jag var rädd och inte vågade äta så fritt som jag egentligen skulle ha velat.

Jag svalt mig aldrig men för att jag verkligen ska öka i vikt har det visat sig att jag verkligen måste äta många, många extra kalorier och det varje dag.  Det vågar man inte riktigt tro på när man har levt så länge i renlevnadsträsketsom jag har gjort. Men detta är verkligen något som jag har fått bekräftat för mig om och om igen under det här viktprojektets gång.

Sedan i julas har jag blivit mycket bättre på att välja mat som jag verkligen gillar och struntat allt mer i att väga och mäta allt med mina ögon. Detta har varit och är fortfarande en enorm utmaning att långsamt lösgöra mig ifrån.

Kaloriernas matematiska värld lever man ju rätt så intensivt med som ni säkert alla känner till…

Men det går att sudda bort det! Mitt bästa tips är att välja mat som du inte har någon direkt koll på eller har svårt att uppskatta mängden kalorier i (blodpudding är t ex ett helt nytt livsmedel för mig nu och det skulle jag aldrig ätit förr – idag älskar jag det! ).

Så på sistone har min vikt skuttat upp några kilo på rätt kort tid jmf hur segt det gick i höstas. Då hände inte så mycket, jag gick upp lite grann men det är egentligen först nu som jag på riktigt själv både kan se och känna skillnaden. Tyckte det var obehagligt att det ”rusat” upp så fort på sistone och det är ingen angenäm känsla att tröjan kryper upp på magen eller att jeansen plötsligt inte går att knäppa längre.

Men det är också då jag måste påminna mig om att allting är precis som det ska vara.

Jag vill ha ett normalt friskt liv och i den livsstilen medföljer en normal kroppsstorlek.

När jag har storlek 26 i jeans, köper kläder på barnavdelningen, undviker mina kompisar pga att de kanske har bakat en kaka som jag måste äta av, tvingas ha dubbla klädlager, ett torrt och risigt hår, en svulten hjärna som tänker på mat 24/7 och dessutom går runt och är sur och irriterad – ja då accepterar jag att betala de där extra kilona för att slippa må så jävla anorexiadåligt.

Jag har slutat att väga mig nu på ett tag, jag har ingen fobi för vågen men jag tror helt enkelt det är bäst att låta den få stå ett tag framöver (också Giselas tips). Tror det var en månad sedan som mitt BMI var på strax över 16 och jag gissar att det är närmare 17 idag men jag är inte helt säker som sagt.

Dock kan jag konstatera att jag gått runt och ätit tråkig mat alldeles för länge innan jag fick tummen ur att äta det jag, Anna, på riktigt tycker om.

Mitt liv har blivit så otroligt mycket mer innehållsrikt och roligt sedan jag började bryta mig loss från Ana. Vissa av er kanske ser ner på mig och tycker att jag ”gett upp” och är svag som inte orkar stå emot längre. Att jag kommer bli tjock och ful nu…

Ni kan i så fall få tro det… För jag vet att det inte är sant och det är huvudsaken att jag själv vet det. Visst, jag har idag blivit lite rundare i både kropp och ansikte men detta gör att jag ser betydligt hälsosammare ut än när mitt BMI låg under 15 och undvek trappor för att jag inte hade tillräcklig med muskler för att orka gå i dem.

Jag märker att jag agerar annorlunda gentemot folk i min omgivning och har lättare att föra dialoger och diskussioner med människor. Jag är inte heller lika osäker utan tvärtom känner jag mig mer säkrare på mig själv än jag någonsin har gjort – jag har liksom inget att dölja längre (hehe, jo en sak har jag faktiskt som jag inte berättat om men den tänker jag inte avslöja förrän i nästa vecka…).

Vem vill gå runt och ”bara vara” hela livet? Flyta omkring livet ut i en innehållslös anorektisk bubbla? Sen dör vi ju och hur kul är det att ligga där på sin dödsbädd och ångra allt man inte fick uppleva?

Ät, kära du. Ät!

Maten är din medicin och du kan inte undvika den, du ska inte undvika den! Den finns överallt och kommer alltid att göra och just därför måste du integrera den i din vardag så att den passar in i det livet på det sätt som du vill leva och på riktigt mår bra av.

Kom igen nu!

Mat, Självhjälp, Träning

Min vikt

Ok, nu var det ett tag sen jag skrev något om vikt här.

Jag får ibland mejl där några av er vill veta min vikt och längd men helt ärligt så vet ju ni lika bra som jag att siffror inte är speciellt bra. Visst, man kan vara skitnyfiken men det det är egentligen bara ätstörningarna som vill veta (inte du, du skiter egentligen i vikten!) för att kunna jämföra sig med någon.

Här vill jag inte bidra till att nära någons ätstörning och ni som kännner er besvikna över detta får helt enkelt gå någon annanstans. Eller stanna kvar och läs, för jag tror ni kan behöva det. För här fokuserar vi på allt som kan hjälpa den friska sidan av dig. Det är vad som verkligen behöver hjälp och stöd och  inget annat!

Ätstörningarna får gå någon annanstans så länge, ok?!

Jag har tidigare skrivit några inlägg som är viktrelaterade, ni hittar dem bland annat här och här.  Även lite info om min bakgrund finns här. Ni kan även använda sökfunktionen i menyn till höger på huvudsidan om det är något särskilt ni vill läsa mer om. Eller varför inte skicka iväg ett mail till mig med förslag på ämnen som ni vill läsa mer så fixar jag det! 😉

När jag körde igång det här projektet hade jag ett BMI på strax under 15. Som jag skrev i detta inlägget så hade jag alltid kaloritränat innan och vägrat att äta om jag inte hade ”förtjänat” det först genom att träna.

Reglerna var mycket enkla; Ingen träning = Ingen mat

I och med att jag har fortsatt att äta minst lika mycket (egentligen alltid mycket mer) kalorier som när jag tränade o hade en okej ”frisk” vikt så var min tanke att jag skulle gå upp i vikt i lagom takt. För visst borde noll träning och extra kalorier bidra till viktuppgång? Logiken säger det iaf…

Jag har vägt mig idag.

Resultat: Ett halvt kilo mer sen i augusti

Mina tankar: Fattar inte!? Jag borde ha ökat åtminstone några kilon iaf. Jag äter mer och godare än vad jag någonsin har gjort och ändå har jag fortfarande ett BMI på omkring 15. Med andra ord bevisar det här att jag inte behöver ens tänka lite grann på vad jag äter. Ska verkligen ta till mig det här. Härligt att det snart är jul! Ska unna mig en jul utan tankar på kalorier och hälsa. Uppenbarligen är det svårare att gå upp i vikt än vad alla tror. De kalorimängderna som man uppenbarligen måste äta för att viktresultatet ska komma är uppenbarligen väldigt stora.  På ett sätt känns detta jätteskönt att veta eftersom jag alltid har trott att viktuppgången ska ske på fem röda sek från det att man börjar äta igen… Kanske har jag fortfarande en hög ämnesomsättning efter alla mina träningsdagar men jag tror ärligt talat inte det beror på det.

Fortsatt handlingsplan: Jobba hårdare med att släppa på kaloriräknandet. Om det blir 500 eller 2000 kcal extra en dag spelar ingen roll. Men jag måste ligga på överskott hela tiden. Måste!

Träning

Träningsfreak åker aldrig kommunalt…

… eller nyttjar andra transportmedel såsom bil eller taxi.

Tube

”Kroppen är byggd för rörelse” hade jag läst i en faktabok (detta var under min allra värsta träningsperiod, ca två år). Jag cyklade eller promenerade ALLTID dit jag skulle. Om det var 3 km eller 15 km – det spelade ingen roll. Om det ösregnade åkte regnstället på och om det snöade så stack jag hemmifrån lite tidigare. Om folk höjde på ögonbrynen? Oh ja!

Dem tyckte nog inte jag var riktigt klok som envisades med att ta cykeln trots att man på morgonnyheterna hade gått ut och varnat folk för blixthalka. Folk vinglade omkring och vissa trillade omkull och slog sig så illa att de fick åka i ambulans till sjukhuset. Jag noterade varningarna men det var absolut inget som jag kunde ta till mig. Jag måste ju träna…

Så jag löste det genom att helt enkelt knata iväg till cykelhandlaren och inskaffa ett par rejäla dubbdäck. Jag knäppte även på mig en hjälm och sen bar det iväg. Dock ska jag erkänna att när jag väl hade trampat på ett tag och såg folk som hade slutat cyklat och istället bestämt sig för att promenera så slog det mig att det skulle inte bli särskilt kul om jag skulle glatta omkull. I huvudet fick jag bilder med pensionärer vars skelett är så bräckligt att de bryter benen och får blåmärken om de trillar. Jag skulle förmodligen drabbas på samma sätt pga urkalkat skelett, tunn hud och avsaknaden av muskler.

Men nöden har ingen lag. Jag var bara tvungen att kaloriträna så ofta jag kunde. Jag tänkte inte ens på att bussar existerade. Det valet fanns inte i min hjärna. Aldrig. Det var liksom inget alternativ. Bussar var till för andra människor, inte för sånna som jag.

Under min tid i London (pluggade engelska där ett år) så  bodde jag en bit utanför själva city centre och då brukade jag minst ett par gånger i veckan promenera in till city, det är en promenad på cirka 1,5 mil. Därefter spenderade jag hela eftermiddagen och möjligen även kvällen med att gå omkring i stan och shoppa, besöka olika ställen och kolla in sevärdheter. Jag tog tunnelbanan hem.

Så här i efterhand låter det helt sjukt att jag verkligen höll på så där… visserligen vägde jag mer på den tiden och kanske kunde min kropp hantera det. Men missförstå mig inte, jag har aldrig vägt helt ”normalt” utan alltid haft  lite undervikt. Därför blir jag orolig när jag nu ser tillbaka på dem år som har gått och försöker minnas i detalj vilka påfrestningar som min kropp har fått stå ut med. Det är inte bra och jag är rädd. Riktigt jävla rädd. För även fast att jag har slutat med all slags träning så kan jag trots allt inte vrida tillbaka klockan.  

Så tänk på vad ni gör, ni som läser detta. Vet du med dig att du gör något som du inte borde göra, lyssna på den lilla rösten och gör dig själv och din framtid en rejäl tjänst. Du vill inte vakna upp om två-tre år och inse att du kanske inte kan göra alla saker du vill för att du är fånge i din egen kropp.

Min inre bild av mig själv är att jag e lika stark som när jag var som mest vältränad och samtidigt åt bra. Men när jag drar på mig jeansen i storlek XS och de slappar i rumpan eller när jag fotas tillsammans med mina friska vänner, ja då ser jag ju det som ni alla ser…

Jag ser en 20+ tjej med ett barns kropp… med en mun som ler men med ögon som skvallrar om något helt annat. Den här tjejen kommer inte att kunna följa med sina vänner på skidresan till Alperna efter årsskiftet. Och hon kommer inte kunna följa med dem o vandra i fjällen nästa sommar heller. Hur kan hon ens tro att hon kommer kunna stå upp på en surfingbräda på Kanarieöarna? Eller att hon ens kommer orka rida iväg på en kamel?Tänk då sitter man ändå ner hela tiden. Det är tragiskt och det är ledsamt. Och det är jag.

Ledsen att mina inlägg alltid blir så långa. Det är inte meningen men när jag börjar så har jag svårt att sluta. Skulle lätt kunna skriva tio böcker om det här. Men vad jag vill säga är att alla ni som vet med er att ni har ett osunt levnadsätt idag, sluta med det! Ni förstör så mycket för er själva. Om ni bara kunde gissa hur mycket som jag önskar att jag kunde få tillbaka tiden som jag har slösat bort på gym och promenader (ja, det tar trots allt sin lilla tid att möta upp en kompis för shopping om man varje gång först måste promenera 1,5 mil innan – för att inte tala om hur mkt energi som går åt till detta! Knappast att man är något bra shoppingsällskap eller vän efter en sån promenix…)

Och nej, det är inte värt det.

Ätstörningscoach

Svar på läsarmail

Dr Snuggles - svar på tal?

”Hur gick det med vikten i måndags, vägde du dig? Behöver inte svara om du inte vill bara nyfiken.
Kram Katta ”

Jo, Katta, jag vägde visst mig. Tänkte först inte säga något om det för jag tycker inte vi ska fokusera så mycket på siffror här. Alla vill veta men samtidigt vet alla att det är bäst att låta bli sifferfixeringen så mycket som möjligt. Gäller både kalorier och kilon.

Håller ni inte med?

Men hur som helst anledningen till att jag ändrade mig var för att jag finner min nuvarande viktsituation smått bisarr. Ni som har följt den här bloggen ett tag vet att jag de senaste åren har förbrännt minst 5-700 kcal/dag/365dgr/år. Det vill säga jag har tränat som en galning varje dag.

När jag införde träningsförbudet (första blogginlägget om det hittar ni här) försökte jag i förväg mentalt förbereda mig på att jag kommer (och måste) gå upp i vikt för att bli helt frisk.

Men vet ni? Jag har varken gått upp eller ner sedan jag slutade träna. Och jag äter minst lika mycket mat/dag som jag gjorde när jag tränade (ofta äter jag ännu mer!). Kan någon då förklara varför jag inte har lagt på mig ett endaste gram? Det är ändå en hel månad utan träning (läs 18 000 extra kalorier).

Nu frågar jag mig ännu mer varför jag har kaloritränat bort så många värdefulla timmar av mitt liv. Om det är så lätt att hålla vikten, varför tränar folk så mycket för?

Många frågor, men kanske kan någon expert på området hjälpa till lite här?

Thanx