Mat, Självhjälp

Hjälp! Jag är min egen kaloriräknare!

Linnea har en fråga om att sluta räkna kalorier:

”Läste precis ditt inlägg från den 23 september om att våga äta sådant som du inte vet kaloriinnehållet i.

Jag försöker också vänja mig av med att inte läsa kaloriinnehållet och inte väga maten.

Men tyvärr finns den mesta informationen redan i huvudet.

Det var inte alls ovanligt att jag gick runt flera timmar i affären och kollade kaloriinnehållet på saker som jag inte enns planerade att köpa. På nått sett så minskade det min ångest för stunden.

Därav vet jag inte hur jag ska göra för att hitta produkter som jag inte vet innehållet i.

Har du några tips på hur jag kan göra, eller på ovanliga produkter?”

Jag vet exakt hur det är. Ge mig en produkt och jag svarar automatiskt ”x kcal per 100 gram”.

Men t ex kan du testa att hyvla/riva ost på mackan eller över maten. Häll grädde/creme fraiche direkt ur paketet i grytan, baka eget bröd om du tycker det är svårt att köpa butiksbröd – använd ingredienser du själv gillar (t ex russing, sirap, filmjölk, nötter, fröer, fikon, etcetera) och skär sedan ordentliga skivor. Baka även eget fikabröd kan underlätta (t ex kan jag inte äta en delicato chokladboll bara för att jag vet hur mycket en sådan innehåller, däremot kan jag utan problem baka egna chokladbullar på orginalrecept och äta som kvällsmys eller eftermiddagsfika, lustigt va?)

Du kan också gröpa ur och mosa avokado på mackan, köpa kallrökt/gravad lax att ha som pålägg, leverpastej + smörgåsgurka (bra med järn!), etcetera.

Strö nötter och fröer i maten eller på mackan.

Gör milkshakes med mjölk, sylt/bär, ett par klickar glass + grädde.

Kör en bakpotatis i ugnen (tar ca 50 min men smakskillnaden blir ungefär 20 gånger godare än i micron) + en klick gräddfil/creme fraiche/grek yoghurt/smör och någon proteinkälla du gillar t ex lax.

Blodpudding + lingon var också en bra start för mig.

Kan generellt tipsa om att testa nya fisksorter som rökt makrill, stekt strömming och sill (enbart kokt torsk är faktiskt inte jättekul…)

Spana in både fiskdisken och delikatesshörnan i din butik. Där finns många goda saker/”nyheter” och när butiken gör maten själv saknas ofta info om kalorier per 100 gram.

Ett annat sätt är att – som Elin tipsar om – anordna en matcirkel med vännerna.

Du kan också be någon annan laga maten till dig (t ex din mamma – om din relation är matmässigt ansträngd till mamma ta hellre hjälp av t ex din bror eller en nära vän som har ett mer avspänt förhållande till din ätstörning)

Våga!!!!

Mat, Självhjälp, Träning

Bloglovin, bloglovin!

bloglovin

Passar på att välkomna och uppmuntra alla nya läsare till att lägga till Vägen från 37 kg på bloglovin!

***

En mindre kampanj ägde rum i förra veckan efter att vi hade haft en del länkstrul med bloglovin sen tidigare. Men nu funkar allt som det ska igen och vi har precis passerat 70-sträcket!

Helt galet, men såklart kul att se att det inte bara finns intresse för bloggarna som handlar om dieter och viktnedgång (t ex alla 10 000 bantningsbloggar och därtill pro-ana)! utan att det även finns ett stort intresse för hur man lyckas leva ett ångestfritt och balanserat liv (utan kaloriräkning och träningshets) och samtidigt undviker tjugohundratiotalets nya folksjukdom, dvs att bli ”Bara lite ätstörd…”

Hjärtligt välkommen till gänget här som är trötta på mat-, vikt- och träningsångest. Här försöker vi äta, fika och leva så gott vi bara kan och pekar samtidigt finger åt media som ständigt påminner oss om att känna skam och ångest. Livskvalitét är samma sak som spontanitet och följaktligen motsatsen till kontroll och förbud.

Ju mindre förbud och kontroll desto mer livskvalitét!

Heja oss!

Klicka på bilden ovanför eller exakt här så får du regelbundna uppdateringar från Vägen från 37 kg.

Mat, Självhjälp, Skola, Träning

Hur allt började

Jag vet att det har varit lite si och så på sistone från min sida att svara på era kommentarer. Jag vet heller inte hur många av er som brukar gå tillbaka i efterhand och läsa gamla kommentarer. Jag försöker alltid svara på så mycket som möjligt men vissa dagar blir det helt enkelt inte så… Ledsen för detta men jag gör så gott jag kan.

*****

Har därför samlat ihop både nya och gamla kommentarer som jag ska svara på. Vissa av er har jag redan svarat en gång men jag gör det igen, dels för att många av er inte verkar ha sett at jag svarat men också för att jag vill svara mer utförligt och därför svarar på dem igen.

CIM frågar:

”Har läst din blogg ett tag nu och måste säga att jag är så imponerad av din styrka och beslutsamhet!

Du skriver ju att du tidigare har gått igenom behandlingar och terapi men alltid fallit tillbaka, vad var det som fick dig att vilja bli bra ”en gång för alla”?

Var det någon speciell händelse eller något som växte fram?”

Anna svarar:

När jag var 16 fick jag anorexi (eller snarare ortorexi). Gick i behandling tills jag var ca 19-20.  Hade då ett ”friskt” BMI men tankarna på kalorier, mat och hälsa fanns fortfarande kvar. Tänkte fortfarande mycket på vad jag åt, planerade mina dagar efter maten och inte tvärtom, gick tvångsmässiga långa promenader och hade stenkoll på mitt dagliga kaloriintag.

Efter 1,5 år började jag träna på gym (hade fortfarande ett normalt BMI). I början var det skönt men sen ökade jag träningsdosen allt eftersom. Till slut tränade jag varje dag och åt bara ”hälsomat” – jag hade snart utvecklat renodlad ortorexi. Gick upp i vikt av träningen (muskler väger mer än fett) och då fick jag panik. Införde en lågkaloridiet och fortsatte träna lika hårt.

På ett halvår rasade jag i vikt och i somras låg mitt BMI på under 15. Jag orkade inte längre springa på löpbandet och spinningcykeln gjorde så ont i baken och jag kunde inte längre cykla utan att jag först la en handduk emellan.

Samtidigt var det ett jävla liv hema hos oss. Min familj var jätteorolig. Mamma skrek att hon var rädd att jag skulle dö ensam i sängen en natt och ingen skulle då ha en chans att kunna hjälpa mig – att det skulle vara ”åt helvete för sent” när detta väl skulle hända.

Det sista året hade jag dessutom drabbats av plötsliga svimnigar. T ex om jag satt på en föreläsning kunde jag plötsligt känna att det började svartna för ögonen. Jag hade aldrig tidigare varit på akuten i mitt liv och plötsligt var jag där fyra gånger under samma år. Jag hade även sömnstörningar och sov orolig (något som jag inte varit van vid).

Min panikångest och rädsla för att svimma fick mig att inte våga gå någonstans eller göra något. Det enda stället som jag kände mig trygg på ifall något skulle hända med mig var hemma och det gick inte att leva så insåg jag.

Jag hade en konstant dödsångest, särskilt på kvällarna när alla sov. En natt inbillade jag mig att ”nu dör jag” och genom att tänka så framkallade jag nästan en svimning. Räddade dock situationen genom att kallsvettig och ångestfylld kasta mig på golvet och hålla upp benen högt för att få blod till huvudet. Jag tror det var den här natten som fick bägaren att rinna över till slut.

Jag höll verkligen på att freaka ur. Svälten och träningen höll på riktigt på att ta livet av mig. Och jag hade aldrig velat dö… Tvärtom har jag alltid haft en enorm livslust och det är rätt utmärkande för min personlighet. Jag är väldigt nyfiken på livet och vill hinna med så mycket som möjligt. Jag älskar att uppleva saker och pga min undervikt och psykiska tillstånd insåg jag att jag levde i ett fängelse och att nyckeln till frihet, ja den satt jag själv på. Den enda som kunde rädda mig nu det var faktiskt jag själv.

Jag drömde ofta om mat och fantiserade hur det skulle vara att vakna upp en dag utan att behöva behöva gå och träna. Hur skulle det vara att få äta vad jag ville? Tanken var lockande och i samband med den där fruktansvärda natten när jag trodde att jag skulle mista livet gjorde jag en deal med mig själv.

I korta drag innebar  den att jag skulle testa på att inte träna för en tid framöver. Hur länge detta test (Super size Me!-projektet var fött) skulle pågå visste jag inte men jag ville iaf ge det en chans. Att samtidigt få äta vad jag ville kändes rätt spännande och jag tänkte att jag kunde ju alltid välja svälten igen ifall jag inte skulle fixa det. ”Jag är ju grym på att svälta och expert på att gå ner i vikt. Jag kan göra det sen igen ifall jag inte trivs med en normal kropp…” Kanske inte helt bra att tänka så som jag gjorde men bara tanken på att jag faktiskt hade en nödutgång – valfriheten – ifall jag inte skulle klara av ångesten som jag trodde att en viktuppgång skulle medföra, det var tillräckligt för mig för att våga.

Ingen bestämde över mig, detta var bara mitt viktprojekt! Därför berättade jag inget om min nya omställning för min omgivning eftersom jag inte ville ha någon press eller förväntningar på mig. Misslyckades jag så misslyckades jag och då fick det bli så. Ingen skulle någonsin få veta något eller bli besvikna i onödan.

Snart åtta månader senare har jag ökat i vikt och på sistone har ångesten nästan helt uteblivit. Emellanåt har jag köpt lite nya kläder bara för att fira. Jag rör mig med stolthet på stan istället för att ”halvstudsa” fram. Anorektiker har ju ofta en tendens att ha en snubblande gång när de tar sig fram… Mina ben är kraftigare och rumpan mjukare och genom att se detta ser jag också sambandet till varför min hjärna inte är seg som tuggummi längre. Jag har åsikter och engagerar mig i diskussioner.

Istället för att sitta likgiltig tycker jag saker. Jag använder min hjärnas fulla kapacitet istället för att tänka på hur mycket kalorier min lunch ska innehålla. Istället tänker jag på hur jag ska göra för att vinna mina kunders förtroende och att K mår dåligt och därför måste jag komma ihåg att åka hem till henne en kväll och laga lite god mat och snacka skit.

Det är här jag befinner mig idag och jag är inte klar än ska ni veta.

Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Min comeback på gymmet

Vägen tillbaka till ett normalt och friskt liv blir exakt så lång eller kort som du föreställer dig den. Allt sitter i ditt huvud. Om du bara vill det tillräckligt mycket kan du vara frisk i morgon. Åtminstone se till att vara en god bit på väg!

Okej, vi fortsätter på läsarfrågan och mitt svar på den igår. Jag avslutade med att berätta att jag faktiskt har gjort comeback på gymmet igen.

Anledningen till detta var att SATS körde en sån där prova-på-kampanj t.o.m februari. Jag fick testa fem gånger och passade på att välja de vita klasserna eftersom jag aldrig tidigare hade provat dem under min tid som träningsberoende. På SATS hemsida beskrivs de så här:

”Träning för dig som vill förbättra din rörlighet, balans och muskeluthållighet. Här finns klasserna med målsättning att nå harmoni i kropp och själ.”

Efter långa dagar med alltför mycket jobb i skallen har jag på riktigt upptäckt tjusningen med både Body Balance och SATS FLOW. Efter några gånger är jag frälst. Jag tycker det är KUL.

Jag vet inte om detta beror på att jag just nu är extra mottaglig för allt som sägs göra gott för en ”självläkande” människa. Eller om det beror på att klassens koordination och rörelser passar mig bra…? Eller om det är för att vår fantastiska instruktör är så himla duktig (ljuvlig stämma och otrolig inlevelse!). Eller om det är för att jag testar något nytt och gör något jag inte brukar..?

Förmodligen är det kombinationen…

Men det spelar ingen roll vad anledning är till att jag har fastnat så mycket för det här. För första gången har jag kunnat gå till ett gym utan att tänka på att jag är där för att bränna kalorier… Förstår ni?

För en gångs skull har jag lyckokänslor i magen redan innan jag sätter mig i bilen på väg till gymmet. Förr mådde jag skitdåligt innan mitt träningspass var över, det var först efteråt jag kunde njuta av känslan att jag var nyttig och hälsosam.

Med de vita klasserna är det annorlunda. Då kan jag njuta både innan, under och efter träningen. Bara jag tänker på detta blir jag helt pirrig för det är en sådan stor skillnad jämfört med hur jag resonerade förr!

Eftersom jag bara har haft 5 gånger att testa har jag inte riskerat att hamna i den där fällan som gör att man blir beroende. Om jag vill fortsätta måste jag skaffa gymkort och då är det ett nytt beslut som måste fattas.

Och det är där jag står nu… det är mars månad och jag skulle verkligen vilja fortsätta med Yogan, Flowet och Body Balance… Men helt ärligt tycker jag det är mycket pengar för att bara utnyttjas ett par gånger i veckan.

Förr var det ju annorlunda. Då tränade jag varje dag och tyckte det helt klart var värt det. Idag är jag långt ifrån lika säker. När jag jämför mina träningsdagar på gymmet då med idag känns det såklart väldigt dyrt… (vilket för övrigt är en helt annan diskussion som jag skulle vilja lyfta fram vid ett senare tillfälle; Gymmens skyhöga priser!)

En intressant iakttagelse från min sida var att under min fanatiska träningsperiod så fanns det stunder som jag verkligen avundades alla människor som hävdade att de älskade yoga och liknande lugna klasser.

”Skitsnack”, tänkte jag fördomsfullt och menade att dessa människor bara ville göra sig märkvärdiga. ”Man står ju bara där och sträcker och drar i sina leder. Så oerhört frigörande… Verkligen.”

Och jag hade ju dessutom själv ”halvtestat” dessa mystiska och konstiga klasser men tvingats avbryta halvvägs in i klassen eftersom jag inte ansåg att det var tillräckligt krävande för mig. Jag förbrände ju betydligt mer kalorier på löpbandet än att gå upp i ”Hunden” stup i kvarten. Dessutom avslutades alltid ”vilopasset” med ÄNNU MER vila genom att salen släcktes ner och vi uppmanades att sträcka ut oss på golvet.

Jag fick panik av att ligga stilla så länge och var det någon som lämnade salen precis innan vilan så kan ni ge er tusan på att den personen var jag, Fröken Kaloriträning.

Så min comeback på gymmet är egentligen inte särskilt dramatisk. Den är tillfällig och nu har det gått några veckor sedan sist vilket jag tycker är jättetråkigt men inget som ger någon ångest.

Som svar på frågan om jag är rädd för att inte kunna sluta träna om jag skulle börja med det i framtiden igen är mitt svar att jag tror att jag skulle klara det bra. Det är som du nämner Jenny samma sak med maten. ”Mat måste man ju alltid äta” och det har jag ju verkligen lyckats lära mig och tycker jag börjar bli rätt bra på att äta vad och när jag vill utan ångestkänslor.

Det handlar om att göra om och göra rätt. Jag har börjat bli kompis med maten och det är samma sak med träningen. Det är lite klyschigt när jag säger att jag måste vara vaksam på mig själv för att riskera att inte trilla dit igen. Men jag tror faktiskt att det kommer gå bra. Så länge jag lovar mig själv att jag går och tränar för att må bra tror jag det ska gå vägen.

För självklart är det bra att röra på sig även fast att jag var av en helt annan åsikt i början av min träningsfria period. Nu märker jag att efter en lång dag framför datorn, massor med telefonsamtal och annat jobbsnack så är det jätteskönt att låta kroppen få röra på sig. Jag sover bra (gör jag iofs ändå) och både kropp och själ känns lugn.

Så länge jag inte går till gymmet för att bränna kalorier så tror jag att det här ska gå lika bra som att jag har lärt mig hantera maten igen. Har även fått tips att ifall jag vill börja träna på riktigt senare så kan det vara bra att jag redan från första början berättar för gympersonalen om min tidigare träningsbakgrund. På så vis kan jag få stöd av personalen och hjälp med att veta vad som är sunt och en lagom träningsdos.

Förresten så provade jag även ett av deras danspass (dansade mycket förr) men den här gången kändes det inte lika kul längre, kanske för att koordinationen var för svår och jag tappat alltför mycket muskelmassa för att orka hänga på? Jag vet inte vad det berodde på men det spelar mindre roll.

Jag fick ju istället fyra gånger över till att upptäcka de vita klasserna.

Min fråga till er som har varit träningsberoende: Kan ni ärligt säga att ni har hittat tillbaka till gymmet utan att ni tänker på kaloriförbränning? Hur fungerar det för er? Dela gärna med er om era tankar kring det här!

Alla andras åsikter och kommentarer vill jag såklart också hemskt gärna läsa.

Må gott!

Mat, Självhjälp, Träning

Kroppsuppfattning

Så fort hjärnan får näring blir det enklare att se på sig själv utifrån ett sunt perspektiv. Det finns en anledning att människokroppen ser ut som den gör och det är för att vi ska kunna utnyttja vår kapacitet till fullo. Gör du verkligen det idag eller slösar du bort din tid på onödigt mycket tankar på mat och träning?

*****

Jennifer undrar:

”Jag har en fråga:)

Jo jag undrar hur känner du dig nu i jämförelse med innan när du var i sämre skick så att säga.

Känner du dig smalare nu, eller smal iallafall eller tycker du att du ser stor ut?

Många känner sig ju oftast smalare iochmed tillfriskningen och får en mer verkligen kroppsuppfattning.

Lite nyfiken.”‘

Anna svarar:

Hej tjejen!

Det är en jättebra fråga för det en sak som jag har tänkt en hel del på och som i början förvånade mig.

När mitt BMI låg under 15 pendlade jag mellan att vissa dagar tycka att jag var skitsunkig och ful till att vissa dagar gå och beklaga mig över att jag är så tunn och att mitt hjärta kanske slutar att slå i natt.

Jag har egentligen aldrig tyckt att jag varit tjock utan jag har alltid varit medveten om att jag är alltför underviktig och mager. Men just onyttighetskänslan som man får när man ätit något som enligt samhället är klassificerat som ”att-unna-sig-mat” – den är som bortblåst sedan bara ett par veckor tillbaka. Det var i samband med att jag testade Sara Lees pizzakit som min ångestfria period inleddes på allvar. Har haft en riktigt bra period därefter och verkligen ätit det jag har velat på riktigt.

Jag har slutat väga mig för en tid framöver så därför kan jag bara gissa mitt BMI men jag uppskattar det till omkring 17. Och jag känner mig verkligen inte fet eller något sånt. Absolut inte.

Tvärtom tycker jag att jag börjar se riktigt snygg ut. Jag kan äntligen köpa kläder som sitter snyggt och slipper byxor som hänger i baken. Jag börjar kunna ha tröjor som vissar bröstpartiet utan att nyckebenen ser alltför läskiga ut. Jag är inte längre lika blek som jag var förr utan börjar återfå mina naturliga färger som gör att jag ser pig och fräsch ut. Håret upplever jag även som mindre skört och jag tappar inte längre lika myket hår som jag gjorde förr.

Jag slipper dölja mina händer och vågar istället ta på folk utan att riskera att de ska titta och äcklas av mina blålila och magra ”tantfingrar”.

Så svaret på din fråga – jag vill verkligen aldrig se ut som jag gjorde tidigare.

Jag känner mig just nu hälsosammare än jag gjort på mycket länge (och då tränar jag ändå ingenting!) och det ger en enorm kick att med egna ögon få se att den här livsstilen fins på riktigt och att i den ingår det att jag får äta regelbundet + godis på t ex bio, fika varje dag och köpa hämtmat de dagar som jag inte orkar stå i köket. Och detta gör mig inte överviktig!

Det är undebart att praktisera detta efter att så länge ha läst och drömt om ett sådant här liv.

Att helt sluta träna var det bästa beslut jag någonsin tagit. Det har räddat livet på mig och bidrar till min starka övertygelse om att det går att bli helt frisk från ätstörningarna. De människor som är av en annan åsikt tror jag beror på att de inte helt har rannsakat sig själva utan kanske fortfarande fortsatet att träna under sin tillfrisknadsperiod eller fortfarande hade lite fiffel för sig med maten utana attdet kanske vågade erkänna detta för sig själva eller för sin psykolog/behandlare.

Så mitt tips är verkigen att skippa träningen helt för ett tag. Du kan alltid välja den igen i framtiden men se till att må bra först och skapa dig ett liv där du kan äta normalt utan att du måste förbränna kalorierna efteråt.

Det var dagens visdomsord och nu känner jag mig så präktig att snart kräks på mig själv. Dags att fara in till stan.

Ha en härlig lördag!

Mat, Självhjälp

Måste du räkna kalorier?

Godmorgon!

Gud vad det är härligt att vara snäll mot sig själv! Sitter och tänker på det just nu. Fattar inte varför man ska gå runt och tänka så mycket på mat, träning och kalorier – grymt slöseri med livet!!!!

Det går att sluta räkna kalorier!

Mitt liv har blivit så fantastiskt mycket lättare och framförallt ROLIGARE enbart tack vare att för varje dag som går så går det allt enklare att helt enkelt strunta i att räkna kalorier.

När jag påbörjade det här projektet trodde jag ärligt talat att det var omöjligt att ”glömma bort” att räkna kalorier och att det var något som inte gick att bli frisk ifrån. Men jag har faktiskt ändrat mig! Jag tror visst att det går.

ÄS-rösten blir svagare för varje gång som jag vågar ”smutsa ner” kroppen med mat som inte ingår i det gamla matschemat. I takt med att rösten blir svagare är det lättare att tränga undan tankarna när hjärnan vill påbörja sin rutinmässia kalkylering av kalorier. Då ruskar jag bara på huvudet och tänker ”Nej, ORKA hålla på?!” och tar istället en tugga av det jag äter i ren protest för att på så vis både fysiskt och psykiskt visa ÄS att det är jag som har makten både över mina tankar en också över mina handlingar. Det är en fantatisk känsla och jag blir så stolt när jag gör det.

Fånig jämförelse kanske men det är lite som att ha levt ihop med någon som har misshandlat mig i större delen av mitt liv och nu plötsligt så accepterar jag inte längre att bli slagen och trampad på. Nu slår jag istället tillbaka och det är härligt att känna att jag visst kommer att bli redo att ta steget bort från misshandeln genom att skilja mig från ÄS och se till så att kontakten upphör helt.

Sitter just nu med en ångande kopp kaffe med en härligt mosig avokadamacka som jag har kryddat med grovsalt och toppat med en näve valnötter. Det här skulle vara helt otänkbart för bara några månader sen, aldrig i livet att jag skulle äta avokado, nötter och bröd. Alldeles för mycket kalorier på en och samma gång. Dessutom kan jag även äta det imorgon igen eller ikväll om jag känner för det. Det vill säga NÄR JAG VILL. Detta är vardagslyx för mig. Verkligen lyx!

Svaren från frågestunden publiceras under dagen. Ha det fint så länge!