Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Dags sluta träna?

Jag ligger återigen rejält efter med att svara på mail och kommentarer. Ni får ha överseende.

Om ni vet med er att ni har mailat och inte fått något svar beror det varken på ointresse eller nonchalans. Jag hinner bara inte med.

Samma sak med förfrågningar angående uppsatser och projektarbeten. Jag skulle jättegärna lämna mina kommentarer och svara på frågor men just nu finns helt enkelt inte tiden.

Jag blir jätterörd att ni är så många som vill intervjua och få höra min historia. Jag är den första att skriva under på att det ni gör är viktigt och behövs! Dock vet jag att ni kommer långt genom att gå tillbaka i arkivet och läsa gamla inlägg, det är nästan ännu bättre än att jag upprepar mig.

En sak som jag får en del frågor om är hur man kan sluta träna och inte räkna kalorier.

Fick en kommentar som såg ut så här:

”Hej,

tycker dina inlägg är underbart peppande och jag älskar att läsa det du skriver.

Jag är själv ”träningsmissbrukare” och har nu fått i uppgift att under en månads tid helt sluta träna. Vilket jag får riktigt ont i magen av att tänka på!

Och som jag förstår det så har du också tidigare varit träningsmissbrukare.

Slutade du träna helt på direkten och hur reagerade kroppen på det?

Hur kändes det att börja träna igen, var det skrämmande osv?

Skulle vara jätte tacksam för svar!”

För att göra en lång historia kort så tränade jag dagligen flera timmar. Ofta tänkte jag att jag skulle trappa ner träningsmängden, t ex bara träna 4-5 dagar i veckan istället för 7. Men det gick aldrig.

Jag klarade helt enkelt inte av det.

De dagar jag hoppade över träningen så åt jag mindre. Tränade jag fick jag äta mer. Punkt.

Det var ett evigt kompenserande.

Jag älskade känslan av nyttig och ren efter träningen men själva träningspasset var inte kul. Jag hade noll träningsglädje och tränade av helt fel syfte. Jag ville bara bränna så många kalorier som möjligt, någon annan funktion hade inte träningspassen. Jag såg aldrig fram emot att träna utan det jag längtade efter var KÄNSLAN att veta att jag hade bränt kalorier.

Sommaren 2009 var jag så svag och sov så oroligt att jag trodde att jag skulle dö.

Orkade knappt sitta upp när jag skulle äta men hade konstigt nog krafter att fortfarande kunna träna. Jag förstod att en dag skulle något hemskt inträffa om jag inte satte ner foten NU.

Med den enda lilla egna viljan som jag hade kvar ingick jag ett avtal med mig själv (bloggen föddes).

Jag skulle bli helt träningsfri.

Jag började med en testvecka då jag inte fick träna något alls. Inte heller promenader (som är förrädiska!).

Från dag ett kände jag enbart en enorm lättnad av att slippa gå och träna.

Det var väldigt skönt för nu hade jag ju en slags”ursäkt” för att slippa träningspassen. Jag fick helt enkelt inte lov att träna och så var det med det.

Jag hade inga problem att falla in i ett helt träningsfritt liv. Samtidigt märkte jag även att betydelsen av att räkna kalorier blev ovästentlig och därmed började även äta betydligt mer fritt hur jag ville.

Detta var ett bra första steg för mig att öva på att våga släppa på kontrollen.

När veckan hade gått hade jag fått ”smaka på” och påminnas om hur ett friskt liv faktiskt var. Jag hade försökt att omge mig med människor som jag tyckte om och försökt äta så likt dem som möjligt och följa deras matrytm.

Jag gillade det jag hade upplevt även fast jag förstås var skitskraj för att förlänga min testvecka. Dock visste jag inte riktigt vad exakt jag var rädd för, men det nya som väntade på mig antar jag.

Det ”nya livet” som jag inte visste vad det skulle innebära.

Men, tänkte jag. Jag hade provat så länge på hur det var att leva under svält och träningsmani.

Det var inte roligt.

Jag hade ingen träningsglädje.

Jag mådde sämst.

Jag skrattade aldrig som jag gjorde före ätstörningarna.

Jag var inte jag.

Jag saknade mig själv något så djävulskt. Men någonstans långt inne i mig fanns det en röst som viskade att jag inte var förlorad. Inte ännu!

Jag kunde fortfarande rädda mig själv.

Återuppväcka mitt gamla jag.

Min personlighet fanns kvar men sov så länge den inte fick tillräckligt med mat och energi.

Jag förlängde mitt träningsförbud vecka för vecka.

Jag skulle ge det friska en chans.

Jag visste hur det var att leva svårt ätstörd men om det friska visste jag egentligen ingenting.

Jag var tvungen till att ge det en chans. Testa och se om det var bättre att leva frisk än att vara ätstörd.

För annars kunde jag faktiskt alltid välja det ätstörda livet igen. Längre fram efter att jag testat på att ha ett friskt BMI och sunda träningsvanor under en längre period. Den möjligheten skulle alltid finnas kvar. Det kunde ingen ta ifrån mig. Valet var helt och hållet mitt.

De tankarna har jag fortfarande med mig i bakhuvudet. Om jag ska vara ärlig så tror jag också att det är dem som har gjort att jag vågat klättra så långt upp på friskstegen som jag har gjort.

För jag kan alltid vända om.

Möjligheten att bli ätstörd och träningsmissbrukare igen kommer alltid att finnas där ifall jag inte skulle trivas med det nya.

Men jag ser inte längre någon anledning till att välja ett sjukt liv igen.

Det friska är alltför bra. För roligt för att gå miste om. För många härliga personligheter som jag aldrig skulle få lära känna!

När jag slutade träna var jag övertygad om att jag ALDRIG skulle vilja träna igen (Minns du även detta, M?) 😉

Jag var övertygad om att alla som tränade LJÖG och att alla bara gillade själva nyttighetskänslan efteråt. Ingen njöt på riktigt av tiden under själva träningspasset. De som sa något annat var lögnare.

Men jag hade uppenbarligen helt fel.

I april 2010 fick jag plötsligt ett infall att jag ville ut i joggingspåret. Av ingen anledning alls.

Det var den första riktiga vårdagen. Ni vet när fåglarna kvittrar och man märker att det är för varmt att gå med jackan på.

Jag kommer aldrig glömma den här dagen.

Jag var så lycklig.

Jag hade aldrig sprungit varken så kort eller så långsamt i hela mitt liv. Jag hade dessutom gått över hälften av all den tid som jag hade varit ute i spåret.

Ändå blev jag så glad när jag märkte att min kropp bar mig. Att den samarbetade med mig.

Mina älskade ben som här och där tog tjolahoppsansteg och små skutt till Robyns nya Body Talk Part 1 (som någon redan hade läckt i förväg på nätet).

Jag kände mig som född på nytt. Det var så roligt att få vara ute en stund och känna att kroppen fick arbeta med den nya kroppsuppssättningen som jag hade utvecklat nästan sju-åtta månader efter mitt träningsförbud.

Hade noll kondition och inte mer än kroppens grundäggande muskler som den hade byggt upp själv med hjälp av mat.

En viktig faktor för att det kunde kännas så bra första gången tror jag beror mycket på att jag inte hade någon klocka med mig + att jag sprang i en helt ny (och vacker!) miljö utmed kusten. Det fanns ingenting att prestera, inga krav.

Det är den känslan jag har med mig i min träning än idag. Jag kommer aldrig träna mer än några gånger i veckan. Tränar jag mer än 2-3 gånger tycker jag inte det är kul har jag märkt. T ex går jag aldrig till gymmet eller ger mig ut i spåret bara för att det är ”onsdag”. Sådana rutiner tycker jag inte om. Kroppen måste få bestämma.

För mig har det varit en vinst att äntligen lära mig upptäcka min egen gräns för när jag njuter och inte njuter av träningen.

Som jag brukar säga:

Det är spännande att möta sitt jag i en ny och friskare version.

många plan.

Hoppas du blev något klokare av det här, ta hand om dig!

Mat, Självhjälp

Äta för själen

I veckan har jag varit en hel del på resande fot.

Härom dagen satt jag på tåget med en macka och en flaska bubbelvatten.

Såg ut över ett snötäckt Sverige. Robyns popiga refränger i huvudet.

Förutom vatten hade jag även en latte från Pressbyrån.

Älskade latte.

Tänker att sånt här gjorde jag aldrig förr.

Då var det alltid förnuftet som styrde och allting utöver ”basfödan” ansågs som onödiga kalorier.

Sånt som var gott var det bara svaga människor som föll för.

Frestelser.

Jag var inte sån.

Men under min senaste tågresa, visst hade jag lika gärna kunnat äta bara mackan och druckit vatten.

Kroppen hade blivit mätt ändå – men min själ hade inte blivit det.

Latten blev pricken över i:et.

Gräddet på moset.

Vardagslyx.

Något att se fram emot.

Längta efter.

Att njuta av.

För att uttrycka mig i klartext:

Jag har blivit grym på att sluta äta siffror!!!!

Att sluta räkna kalorier trodde jag länge var en omöjlighet men det har visat sig att det är det inte. Man är inte märkt för livet. Även fast att man en gång har pluggat in alla kaloritabeller som finns.

Det går, det går!

Istället för att dela upp mat i kategorier som ”extra kalorier som jag egentligen inte behöver” har jag lärt mig att styra tankarna och tänka lite annorlunda.

Vad händer efter att jag har gett mig själv det där lilla extra?

Det vill säga effekterna av en krämig latte blir utöver att tillgodose de fysiska behoven med kalcium, vitaminer, fett, protein, etc, följande:

En sprallig glad tjej med ett rent och lätt sinne.

Klara, fria och snabba tankar jmf. tidigare sega och tröga

Snabb reaktionsförmåga

En vaken tjej

Får nära till skratt

Mitt konsekvenstänkande förbättras

Min förmåga att avläsa andra människor egna språk som ironi och undermeningar ökar

Jag minns tiden när jag åt fem kokta äggvitor efter varje måltid. Detta gjorde jag säkert över ett halvår för att att döda sötsuget.

Men till vilken nytta?

Jag skulle kunna äta 50 kokta äggvitor idag också om jag ville. Bli mätt och gå ner i vikt.

Men varför? Till vilken nytta?

Tänk när jag är gammal och på väg att dö.

Ska jag då tänka ”jag klarade mig i alla fall levandes igenom livet på äggvitor.”

Vem blir lycklig av kokta äggvitor?

Jag vill vara lycklig.

Må bra.

Få njuta av den korta tiden som jag har fått här på jorden.

Jag är född i Sverige och hela världen ligger för mina fötter. Jag är dum om man slösar bort det.

Det är rent skitsnack dem som uppmanar till att sockerransonera, ta bort kolhydrater och alla livsmedel som ger oss njutning.

Kom ihåg att vi inte äter enbart för att uppfylla våra fysiska behov.

Mat, mellanmål, fika och godis fyller en superviktig funktion för vårt psykiska välmående.

Det är inget dumt uttryck att att äta för både kroppen OCH själen.

Detta är inte struntprat.

För att du ska kunna må bra innifrån och ut så måste du äta för din själ.

Dock är det lätt att glömma bort den då den inte syns på samma sätt som din kropp som du ju både kan se och röra vid. Påminn dig själv nästa gång du tvekar!

På min tågresa åt jag mackan och vattnet för att jag var hungrig och kroppen behövde påfyllning för muskler, celler, organ, etc.

Latten drack jag för själens skull.

Kroppen hade blivit mätt på bara mackan. Men som sagt, själen (jag) hade inte blivit den jag verkligen är, dvs fullkomlig, om jag hade hoppat över kaffet.

Jag har slutat att hålla tillbaka på den jag är.

Just därför äter jag.

Onödiga kalorier är inte längre onödiga då de gör mig till den personen jag verkligen är.

Anna.

Resultatet av latten blev i slutändan en pigg kropp och en lycklig själ

= 1 st BALANSERAD, FOKUSERAD och SOCIAL TJEJ!

Jakten på lycka är inte svårare än så här.

P.S Ber om ursäkt för rätt usla pedagogiska kunskaper. Men tror ni förstår ändå vad jag vill ha sagt.

Mat, Självhjälp

”Om du äter godis har du inga ätstörningar!”

I början av mina sjukdomsår var jag livrädd för allt som hade fett i sig och krävde därför att allt som jag åt skulle vara light och fettfritt.

Samtidigt blev jag också vegetarian.

Ifall produkterna innehöll E-nummer eller hade långa innehållsförteckningar spelade absolut ingen roll, huvudsaken var att antalet kalorier per 100 gram var få.

Men det som inträffar när man svälter en längre period är att hjärnans förmåga att kunna konsekvenstänka försämras.

Det vill säga den som svälter får väldigt svårt att tänka ett steg längre än själva händelsen (därav blir det också svårt att försöka tänka logiskt och det är inte ovanligt att personen i fråga känner sig lite korkad / dum).

Det är först numera som jag idag kan se ett dåligt ätmönster när jag försöker gå tillbaka i minnet och analysera mina gamla ätstörda svältvanor.

För även fast att jag åt väldigt kalorisnålt ett tag kunde jag sedan få perioder då jag hade väldiga godiscravings. Det vill säga kroppen sa ifrån, den kände att något fattades.

När jag senare fick hjälp med att börja normalisera mitt ätande var det viktigaste för mig att få äta godis och fika – mycket hellre än lunch och middag (som jag tyckte var ”tråkigt”).

Jag struntade fullständigt i att ens vilja försöka att lära mig uppskatta ”riktig” mat då jag tänkte att om jag ändå skulle äta så skulle jag minsann äta det som var riktigt gott.

”Äta gott” innebar för mig godis, glass, choklad, kakor, söt müsli, bröd, frukostmat och liknande.

Jag skriver om det här då jag ofta får mycket mail på temat.

Det tycks vara ett rätt vanligt äs-trick i ett försök till att lura omgivningen att allt är lugnt då man äter godis (”ingen som äter godis kan väl ha ätstörningar eftersom man går upp i vikt då, eller..?”).

Men givetvis har personen i fråga full kontroll på vad han / hon får i sig.

Det finns inte en och samma mall för alla med ätstörningar.

Vägen ner i mathelvetet ser olika ut från person till person. Det är viktigt att både du som är sjuk och du som är anhörig är medveten om det.

En måltid som är lätt att få i sig för en person kan vara djävulskt svår för en annan.

Vissa tycker t ex att frukost är dagens enklaste måltid medan vissa anser att det är synd att ”förstöra” dagen så tidigt och ”spar sig” därför till senare måltider under dagen.

Det man dock har gemensamt med andra är att det är ett evigt kompenserande och planerande.

Men som sagt, hur en person som lider av ätstörningar äter under en dag kan se extremt annorlunda ut när man väl börjar att jämföra personerna med varandra.

Låt dig inte luras.

Ångest, Mat, media, Självhjälp

– DÄRFÖR blir vi ätstörda!

Vilket himla liv det har varit kring Veckorevyns kampanj Size Hero.

Vissa är för, andra emot.

En del tycker det är bra medan andra menar att Veckorevyn bara är ute efter att få sälja fler lösnummer.

Själv vet jag inte vad jag tycker.

Eller jo, det gör jag faktiskt.

Jag vill så gärna gilla det här men något i deras IDENTITET-PROFIL-IMAGE stämmer inte (ni som har studerat marknadsföring förstår vad jag menar).

Här kommer en snabb skola i hur ett företag blir framgångsrikt i sin marknadskommunikation genom att bygga upp en god relation med dig som konsument:

IDENTITET – Jag är (dvs Veckorevyns egen syn på sig själva)

PROFIL – Jag vill vara (Veckorevyns profil är den sammanhållande länken mellan identitet och image. Genom att profilera sig på ett genomtänkt sätt t ex via PR och marknadsföring kan VR påverka sin image i den riktning dem själva önskar.)

IMAGE – Jag uppfattas (den uppfattning som uppstår i ditt och mitt medvetande när vi kommer i kontakt med varumärket Veckorevyn)

En av anledningarna till att så många ifrågasätter VRs kampanj är förmodligen för att företaget inte har lyckats att få ovanstående bitar i balans.

Kort sagt, tidningen säger något som man vill vara och brinner för men bredvid Size Hero-budskapet pysslar man sedan med lite andra saker som inte går i linje med det som man tidigare har sagt.

Alla framgångsrika organisationer bygger på medarbetarnas egen delaktighet och medvetenhet om
syftet och framtidsvisionen för verksamheten.

Det vill säga det räcker att de enskilda medarbeterna har bloggar eller på annat sätt utstrålar (t ex i tidningens övriga texter) där det tydligt framgår att man har helt andra värderingar än det tidnigen i sin profil kämpar för att kommunciera – då faller heller idén.

På samma sätt om enskilda medarbetare representerar VR i olika paneler och debattprogram. När man gör det krävs det verkligen att personen uppfattas som trovärdig, annars blir vi direkt misstänksamma och ifrågasätter om tidningen verkligen är så ärliga som de själva säger.

För egen del har jag aldrig haft problem med att se snygga och smala tjejer på bilder. I alla fall har jag aldrig tänkt att ”så ska jag också se ut”.

Men jag har ändå själv varit en Size zero (visst låter det betydligt glamorösare än anorektiker?).

Och varför jag egentligen inte bryr mig ett dugg om vad VR gör och inte gör har mer att göra med att jag blir orolig att folk tror att det räcker sen.

Att det är tillräckligt att bara byta ut Size Zero tjejerna mot större modeller.

Att det blir bra sen.

Att folk tror att detta räcker för att lösa problemet med varför så många tjejer (och killar!) utvecklar ätstörningar.

Jag tycker Hanna Fridéns inlägg i debatten är intressant.

Hon skriver:

Vilken ung människa vill bli en medelmåtta?

”Vet ni en sak som motiverade mig? När man visade upp bilder på vanliga kvinnor.

Varför skulle jag vilja vara en medelmåtta?

Jag ville vara bäst!”

Kanske är en förändring av mediebilden en bit på vägen i syfte att förebygga ätstörningar. Jag har själv ingen aning om detta.

Men en sak vet jag.

Det är inte bara pga mediebilden som så många av våra närmaste vänner idag befinner sig i en gråzon bland ätstörningar… Med huvudena proppfulla av bantning, LCHF, kalorier, matförbud, sockerransonering träningshets och ÅNGEST.

När VR får så mycket utrymme blir jag lite orolig att vi glömmer bort allt det andra. Det där som inte syns lika tydligt. Det som alla kanske inte tänker på men som vi matas med flera timmar varje dag.

Allt det där andra som fick mig själv tappa så många kilon att mitt BMI en dag låg snäppet under 15.

”Allt det där andra” är allt det där som är svårt att peka ut och sortera i fack.

Men som tillsammans utgör viktiga ingredienser i det livsfarliga receptet för hur en person enkelt ska utveckla ätstörningar.

Saker som triggar ätstörningar: (tillsammans blir de en stor bomb som en dag exploderar!)

När man med flera hundratusentals läsare skriver om hur effektivt det är att banta med barnmat (tycker inte att det här är ett dugg kul och då är jag ändå inte någon humorbefriad person)

Skribenter som spottar ur sig artiklar om hur länge man måste jogga för att bränna fem geléhallon (Till vilken nytta? Jag garanterar att dem som läser artiklarna är dem som har minst nytta av den här informationen!)

Hälsotidningar som uppenbarligen saknar kunskap om näringslära och gör enskilda livsmedel till bovar och ”farlig mat”.

Självutnämnda hälsogurus eller slarvigt pålästa personliga tränare (inte sällan med stora bloggar eller hälsospalter) som har en underton i sina texter att allt som innehåller socker är dåligt för oss.

Stora bloggare som uppenbarligen är köpta av något hälsoföretag och går loss i varannat inlägg om sin fixering vid smalhet och hur bra det är att äta så här och utesluta det här, bla bla bla…

Fåniga tidningsrubriker som t ex ”Maten som ger dig plattmage” eller ”Maten du ska undvika

Tanken med listan är inte att peka ut någon.

Snarare är den ett sätt att på ett pedagogiskt sätt visa på ett litet urval som tillsammans med all annan missvisande hälsoinformation (där källgranskning ofta saknas) som vi dagligen bombaderar våra hjänor med enbart leder till en och samma sak:

ÅNGEST

… som på sikt leder till…

ÄTSTÖRNINGAR (även om man ingen tror det i början som nyfrälst hälsofantast för då mår man bara såååå bra)

Den magiska trollformeln i de ätstördas värld lyder nämligen:

Många bäckar små…

Mat, media, recept, Självhjälp, Träning

Vägen från 37kg – mitt 2010

Bäst 2010 var utan tvekan att jag äntligen vågade släppa taget i sept / oktober.

Jag vågade hoppa utan att veta var och hur jag skulle landa.

Och det vet jag fortfarande inte riktigt…

Tack raraste för gårdagens alla trevliga nyårshälsningar och tips på vad som kan vara orsaken till att min hy har börjat att bete sig så tonårsaktigt.

Jag gillar verkligen Stellas kommentar, särskilt den sista raden:

”Finnar behöver inte alls bero på att man äter onyttigt. Det är en hormonell obalans i kroppen som orsakar det hela.

Jag brukar t ex få finnar när jag har eller ska ha mens.

När man är i svälttillstånd har man dock i regel inga finnar. Inga hormoner heller.

Som frisk är man alltså lika dödlig och finnig som alla andra igen.” 😉

Jag inser att jag får vara tacksam över att mitt system tycks fungera igen som det ska. Efter åtta års svält borde det trots allt vara rätt mycket som skulle kunna ha ”blivit trasigt” inne i mig.

Nu byter vi ämne.

I början av veckan skrev jag om olika saker som har varit absolut bäst under 2010. Detta fick mig att börja gå igenom gamla blogginlägg från januari-december och plötsligt inser jag hur mycket som händer under ett år.

Då jag har fått väldigt många nya läsare, särskilt sedan i höstas, tänkte jag att det kunde vara lite kul för er som inte har orkat traggla er igenom hela bloggen från scratch att få veta lite mer om både mig och bloggen.

Här kommer ett pottpurri från år 2010:

Januari

Berättar för första gången offentligt om mitt träningsberoende: Vägen från 37 kg i Cosmopolitan

Inscannad artikel finns att läsa här: Mitt träningsberoende i Cosmopolitan

En betydande milstolpe: Firade 6 mån som helt träningsfri

Min första bloggträff med några läsare: Bilder från bloggträffen

Februari

En lyckad första tjejkväll: Tjejkväll

Mars

Svarar på läsarfrågor om min bakgrund: Hur allt började och Vad har triggat dina ätstörningar?

Upptäcker ny mat och nya smaker: Avdramatisera ”farlig” mat

Bakar mitt första 100 % jästfria surdegsbröd: Surdegsbröd med nötter

April

Deppigast 2010: Psykbryt

Recenserar bästa boken för självhjälp: Mattillåtet i nytryck

Skojig utlottning av boken tack vare underbara Randi Förlag: Bokpaket med Mattillåtet

Peppinlägg om testvecka (bästa medicinen för att kunna bryta en svår ätstörning): Supertipset: Testvecka!

Maj

En läsare skickar en present hem till min adress, fina Maria: Present av läsare

I övrigt spenderade jag nästan hela maj borta i USA (Los Angeles, Las Vegas, New York, m.fl). Ett viktigt mål att pricka av från min motivationslista som kvitto på att vara tillräckligt stark både mentalt och fysiskt för att klara av en sådan resa:

Drömresan – fyra delstater! och Lite bilder

Juni

Firar 10 år som träningsfri men är ledsen då jag fortfarande saknar nära relationer: Ensamheten dödar mig

Rycker upp mig och reser senare runt i sommarsverige, bla till Båstad: Midsommardagen i Båstad

Juli

Bloggkommentatorerna uppmärksammar bloggen för första gången: En VIKTig blogg

Inlägget handlade om: Inte farligt eller okontrollerat att äta sötsaker varje dag

Gästbloggar tre dagar för Tjejzonen: Veckans gästbloggare!, Att bli fri från en ätstörning – fortsättningen och Grundregler för att bli av med en ätstörning

Augusti

Favoritdikten: Ingen vill ångra sitt liv

September

Gästbloggar igen hos Tjejzonen: Bli (h)järnstark!

Jag klättrar högre än jag tidigare någonsin gjort på friskstegen: Den som äter bäst vinner!, Fem dagar med vind i ryggen! och Jag ställer krav på min mat

Oktober

Oktober inleder en riktigt bra vinter och höst 2010. Jag flyttar till Sthlm och karriärsmäsigt gör jag samtidigt några rejäla kliv uppåt.

Jag tilldelas UnderbaraClara-stipendiet: Vunnit UnderbaraClara-stipendiet

Grät tyst i tio sek när jag läste: Annika Marklunds fina motivering

Skriver om: Friskprocessen och dess förhatliga hets-och överätningar

November

En riktigt härlig månad med en massa spännande samarbeten med bla. 4good, Saltå Kvarn, Chokladfabriken, m.fl.

Inspirerande kväll och läsarträff på Rival (tack 4good!): Go nuts och lev livet!

Accepterar: Ingen storlek 34 längre

December

Årets mest utskällda: Din PT – en hälsofara?

Vågar mig ut på mingel: Young Professionals – nätverk!

Det börjar bli riktigt roligt med mat igen: Äkta Matglädje

Dagen jag upptäcker att det är väldigt lite ätstörning kvar i huvudet: Nu börjar jag bli rädd

Svänger mina lurviga utan koftan och i bara linnet på Säkerts konsert: Klär av mig

Inleder min serie om kroppen (jodå, lovar att fortsättning följer): Livsviktigt att ha en putmage

Puh!

Nu är jag lite nyfiken på hur mycket och vad ni vanligtvis läser av inläggen?

Finns det någon här som vet med sig har läst så mycket som kanske 90-100% av bloggen?

Det här året har varit spännande på väldigt många olika sätt.

Jag hoppas att det framgår riktigt varmt hur tacksam jag är över att få ha bloggosfärens absolut trevligaste (och smartaste…) läsare.

Ni är helt fantastiska!

Vår resa fortsätter…

Gott nytt 2011!

Mat, Självhjälp

Tjock av lussebullar?

Tillhör du dem som hoppar över lussebullen idag för att en röst i ditt huvud säger att det är onyttigt med bullar?

Att man blir tjock av dem?

– Kom igen, tänk om!

Än en gång, detta är ätstörningens ologiska tankefälla!

Så vad passar egentligen bättre en dag som denna –Luciadagen – att citera Mattillåtet (s 197 – Matcirkeln – toppen för kroppen!):

”Kaffebröd och bullar tillhör det som du brukar uppfatta som väldigt onyttigt, eller hur?

Men om vi skulle ta och dissekera innehållet i vanliga bullar, vad får vi då?

Jo, fyra grupper ur matcirkeln finns representerade i enda bulle, nämligen mjöl och socker, mjölk, fett och ägg.

Man får inte i sig farligare kalorier av en bulle än en smörgås med ägg – ingredienserna är desamma, så därför kan man lika gärna säga att en bulle är en inbakad äggsmörgås.

Men det är ju så mycket fett i bullar! säger du.

Men om du tittar efter i en kokbok ser du att det inte är mer fett i en bulle än den mängd du brer på en smörgås.

Det är viktigt att äta det man verkligen vill äta, och därför kan man gott välja sitt bröd efter smak och inte utifrån färg eller nyttighetsaspekt.”

Med andra ord, allt som finns i lussebullen behöver både din hjärna och kropp för att praktiskt fungera i vardagen men också för att du ska kunna fungera socialt (ge av dig själv, skratta, vara en bra kompis/kollega, vara nyfiken på en bekant, ifrågasätta din chef/lärare, kramas eller bara slappna av ihop med mamma eller pappa).

Det är inte fult att tillfredställa behovet när vi är sugna på bullar – detta är inte att synda utan vi gör bara vad kroppen och hjärnan snällt ber oss att göra. Hjärnan gör skillnad på kolhydrater och kolhydrater, olika råvaror  används för olika ändamål i kroppen.

Du måste ge din kropp en chans att kunna producera serotonin (en signalsubstans som kroppen måste producera för att undvika att du ska bli deprimerad) och det kan kroppen inte göra när du istället äter t ex frukt (även fast att du kanske tänker att frukt ju faktiskt innehåller fruktsocker men detta är inte samma slags kolhydrater!).

Se din bulle som din medicin, inte enbart i syfte att få dig att må både psykiskt och fysisk bättre men också för att du blir automatiskt gladare och undviker att bli deprimerad. Dessutom minskar du samtidigt risken för hets-/ överätning när du äter det du är sugen på.

Undvik alltid alla slags förbud – det är bästa tipset för att kunna skapa en mjuk och avspänd relation till maten igen.

Trevlig Lucia!

Mat, Självhjälp

Vägen från 37 kg – tre frågor!

 

Jag försöker att komma ikapp lite när det gäller att svara på era kommentarer.

Nedan följer tre snabba frågor om mig och Vägen från 37 kg.

Eftersom jag inte vågat ”gå på rätt väg” från det välkända vägskälet, som du pratade om i ditt förra inlägg, skulle jag vilja veta vad du tror om att skaffa en blogg för att känna sig mer öppen med sina problem, har det hämmat ditt tillfrisknande nånsin – jag syftar på att man kan gå tillbaka och läsa sådant man skrev när man var inne i svält / ”anorexialand” ? Har du fått sålla bort många elaka / ovidkommande / pro ana kommentarer?

De ”elaka” kommentarerna är mycket lätträknade. Jag censurerar i princip aldrig något. Enda gångerna som jag tvingas att sålla i kommentatorsfältet är när någon person / företag vill göra reklam för produkter eller sajter som jag själv inte gillar och som jag vill undvika att andra exponeras för. Sedan när det gäller att läsa tillbaka i bloggen så ska jag vara ärlig att säga att jag knappt har gjor dett alls. Men det är inte för att jag tror att det skulle hämma min utveckling utan snarare pga tidsbrist. Tror tvärtom att jag skulle bli ännu mer pepp när jag inser hur mycket jag har utvecklats det senaste året.

När har det varit som allra jobbigast att kämpa?

Mina starkaste minnen är framförallt  från två perioder då jag var väldigt ledsen (nära depression). Det var den tiden då maten hade börjat fungera rätt okej men den sociala biten var forfarande helt död. Jag hade verkligen ingen i mitt liv och det enda jag gjorde var att äta och sova. Jag hade uppnått en sådan vikt att min känslor hade börjat vakna till liv igen och min likgiltlighet försvunnit. Det var ett slag i ansiktet när jag vaknade upp och en dag plötsligt inte ville vara ensam längre. Men en dag upptäckte jag plötsligt att jag hade verkligen ingen i mitt liv, förutom mamma och pappa. Det kändes både genant och förnedrande förstås. Känslan av total meningslöshet är inget som jag önskar någon. Jag blir fortfarande tårögd när jag läser de här gamla inläggen. Ni var så fina mot mig och många peppade med att det skulle fixa sig. Och ni hade ju helt rätt! Sakta, sakta börjar jag idag att bygga upp ett litet nätverk igen. Det är fantastiskt att se att även fast man verkligen befinner sig på den absoluta botten med ätstörningar och avsaknad av vänner så är hoppet aldrig ute. Allting går att ordna tillrätta igen. Så till alla er som tycker det känns riktigt hopplöst och livet känns omöjligt – ge aldrig upp! Det är aldrig för sent att lära sig börja leva igen.

Inläggen:

Du skriver bra och viktigt. Men det är tråkigt att du ofta hänger ut vegetarisk kost som något negativt. Som när du nu framställer quornfärs som ett sjukligt alternativ till köttfärs. Jag har alltid sett vegetarisk mat som, ja just precis – MAT. Jag har aldrig tänkt i banorna att det skulle vara ”nyttigare” (vad som nu är nyttigt). Quornfärs är inget lightalternativ, det är ett vegetariskt alternativ.

När jag skriver inläggen utgår jag alltid ifrån mitt eget perspektiv. Jag var egentligen aldrig någon ”riktig” vegetarian utan blev det av helt fel anledning. Jag åt quornfärs då jag tyckte det var en smart lösning att spara in på kalorier. Jag vet även att det är många som har liknande tankar och därför tyckte jag quornfärs var ett bra exempel på mat som man kan öva på att byta ut mot en standardprodukt som riktig köttfärs. Kan även tipsa om att efter att ha ätit kött regelbundet en tid så drabbas jag idag väldigt sällan av ”plötsliga” och överraskande sug. När jag åt mycket vegetariskt fick jag ofta ”cravings” och särskilt efter snabba kolhydrater i form av sötsaker och liknande. Jag tycker i grunden att kött är lite läskigt att laga till och djuruppfödningen är hemsk på många håll. Dock går det inte att komma ifrån att jag mår 100 resor bättre idag när jag äter kött dagligen och ca fisk 1-2 gånger i veckan.  Det är svårare än vad man tror att det är att få i sig av allt som kroppen behöver. Min kropp behöver i alla fall både vegetariska och animaliska protein, den känner skillnaden och blir glad när den får båda delarna! 😉

Mat, Självhjälp

Smart och charmig med riktig mat!

De senaste två månaderna har jag lyckats att leva på riktigt igen.

Det var över åtta år sedan sist.

Åtta år sedan jag fattade vad livet verkligen går ut på.

Min kropp har visserligen bytt form men det är tack vare mina större lår, armar och mage som jag faktiskt både orkar skratta, jobba hårt och umgås med vännerna igen.

Det är tack vare mina extro kilon som gör att jag vill göra det och tycker det är roligt!

Japp, så var det allså med den saken.

Det var tydligen dags nu.

Dags för upptäckten.

När ni har skrivit och frågat mig tidigare hur jag ser på det här med viktuppgången har jag tämligen enkelt ruskat det av mig.

Ärligt har jag svarat att jag faktiskt inte har kunnat se någon skillnad även om det såklart blivit många kilon extra på vågen sedan i augusti förra året. Hittills har jag enbart noterat att jag ser starkare och friskare ut. Mindre skör liksom.

Men i helgen gjorde jag den där berömda upptäckten. Ni vet, jag plockar åt mig min vanliga storlek (nästan alltid 34:a).

I provrummet kan jag bara konstatera en enda sak, det går inte längre.

Jag är ingen 34:a!

Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker att pressa mig i byxorna – det går inte. Det är bara att inse.

24 år gammal ”ska” man inte ha storlek 34. Inte jag i alla fall. Det är inte min ”riktiga” storlek när jag äter friskt utan att vare sig räkna kalorier eller väger maten längre (ja ni hör alldeles rätt, sedan två månader har jag helt slutat upp med siffer-nisse-fasonerna!). Det går!!!

Så länge jag fortsätter använda créme fraiche i köttfärssåsen (bara för att det är gott), äter extra potatis för att bli mätt, steker pannkakor i rikligt med smör (för att slippa ÄS-strulet med att smeten bränner fast i pannan), äter nötter för att det är det godaste som finns och därtill tillåter mig själv både godis och fikar minst några gånger i veckan – ja, då måste det får lov att vara högst naturligt att kroppen ändrar form.

Den gör ju det av all kärlek jag ger till den.

Nu både ser och känner jag skillnaden.

Jag befinner mig just nu på den där beryktade gränsen. Det är här som många brukar vända om. Ger upp. Går tillbaka till anorexialand.

Jag har också gjort det. Många gånger.

Så fort jag har varit uppe och balanserat på gränsen till ett ”friskt” BMI har jag blivit skraj och inte känt mig redo för ett ”friskt” liv. Därför har jag vänt tillbaka och återigen sökt tryggheten i ätstörningen.

Skillnaden den här gången är att jag inte tänker vända tillbaka. För det känns verkligen som att jag aldrig mer kommer välja det livet igen. Jag har gjort det här valet så många gånger, men aldrig tidigare har det känts så rätt som det gör nu.

Jättemärkligt att få lov att uttrycka det så här. I samma stund som jag skriver de här orden så hugger det till någonstans långt inne.

Det är som en röst som undrar:

Får du verkligen lov att skriva det här?

Har du verkligen lov att vara så här säker?

Tänk om det visar sig att du får fel?

Skit samma.

Jag lever här och nu och det känns jävligt bra. Jag har slutat upp med att ha skallen fullt med inbillade problem som ”tänk om…”

Ja, vaddå ”tänk om…”?!

Med en titt i backspegeln, så bra som jag har mått de senaste två månaderna har jag inte mått på åtta år. I samma stund som jag började borsta ut det sista av ätstörningen ökade min livskvalitet med ungefär 100%.

Numera skrattar jag flera gånger per dag, bara en sådan sak?! Det är värt att mina överarmar har börjat ”hänga” lite. Något som jag dock tycker är lite konstigt är formen på min mage som nedanför ”revbensregionen” är en smal midja men nedanför naveln är det som en liten ”bulle” ut (inget som hänger men som putar ut). Undrar om det kan vara magmuskler därinne någonstans eller varför blir det annars sådär? Känns lite konstigt…

Herregud, det är så mycket frågor man vill ha svar på när man kommit till det här steget och börjar kunna ta på ljuset igen.

Någon som minns Kamratpostens härliga frågesida med ”Kropp & Knopp” förresten?

Känns som att det inte skulle vara så dumt att införa en sådan frågesite för ätstörda… Det finns triljoner frågor som man vill ha svar på.

Hur som helst, ville bara berätta hur det går för mig och my best-body.

Stay tuned!

Produkttest

Produkttest: Vilmas Sjufrön Knäcke

Tänkte passa på att tipsa om ett knäckebröd som smakar mycket bra.

Det heter Vilmas Sjufrön och har funnits rätt länge i butik.

Första gången som jag fick reda på knäckebrödet var när jag fick det serverat med ”Stureplansdippen” (Philadelphia + Kalles Kaviar) på Sturehof för ett par år sedan.

Jag föll direkt!

Jag rusade raka vägen till mataffären och tänkte att jag minsann skulle köpa med mig ett paket hem på direkten – det var ju så otroligt gott.

Tyvärr var detta under en av mina svårare ätstörningsperioder och när jag väl fann knäckebrödet i butiken var det inte det höga priset som avskräckte mig ifrån att köpa det (tror det kostar cirka 29:-).

Nej, istället föll det på att jag inte kunde låta bli att – som vanligt läsa innehållsdeklarationen.

Jag räknade snabbt ut att knäckebrödet innehöll betydligt fler kalorier per 100 gram än mitt egna trygga knäckebröd som jag hade liggandes där hemma. Visst smakade det rätt trist och tråkigt men det var i alla fall kalorisnålt

Sen den dagen vågade jag aldrig äta Vilmas Knäckebröd igen.

Så gissa om det känns som en vinst när knäckebrödet numera har en given plats i skafferiet hemma hos mig.

Det är som sagt ett lite dyrare knäckebröd men är man singel eller vill lyxa till det lite extra till helgen kan det kanske vara värt det?

Själv äter jag det helst med en riktigt stark cheddar, paprika och lite gräslök på (från min egen örtträdgård – köpt färdiga plantor från ICA som jag sedan har planterat om!).

Även mosad avokado med örtsalt är jättegott som pålägg.

Mat, Självhjälp

En ätstörd vecka vs. en ätfrisk vecka

Det finns absolut inget att förlora på att ha en testvecka som helt frisk – dvs som icke ätstörd.

Kom igen, du vet exakt hur hjärndött det känns att konstant gå runt och tänka på mat och träning.

Det livet känner du idag till, alltför väl.

Men du vet egentligen ingenting om hur det känns när du frigör nytt, fräscht och icke ätstört utrymme åt hjärnan.

Eller hur?

Du, kom igen. Det är på tiden att du verkligen får veta det!

***

Jag fick en kommentar som jag hoppas att så många som möjligt läser idag.

Bli inspirerade av den ochvåga ha en testvecka. För egen del är min egen testvecka det absolut bästa jag har gjort för mig själv sedan jag blev sjuk.

Tack vare testveckan är jag idag friskare än vad jag någonsin har varit under alla de här åtta åren och då har det verkligen gått både upp och ner för mig tidigare (milt uttryckt).

Det skulle kunna vara jag själv som har skrivit kommnetaren nedan, så otäckt lik är den mina egna känslor när jag själv inledde min allra första testvecka i augusti 2009.

Jag vågade tack vare att jag påminde mig själv om att jag alltid kunde bli ätstörd igen om jag villle.

När veckan var över skulle jag kunna börja svälta igen och återigen börja träna som en galning. Dvs om jag vill!

Men det blev aldrig så.

Istället blev jag hög på känslan av att inte ha den blekaste aningen om mina måltiders kaloriinnehåll. Det var en sådan enorm lättnad att helt enkelt inte veta!

Jag minns fotfarande lyckan över att kunna gå till butiken och handla precis vad jag ville.

En helt ny värld öppnade sig”, precis som avsändaren nedan uttrycker sig.

Jag förlängde min testvecka.

Det gick faktiskt riktigt bra att ”härma” ett friskt liv och jag förvånades över att gränsen mellan ”sjuk” och ”frisk” låg så otäckt nära varandra.

Efter ett tag föll jag tillbaka lite igen vad det gällde maten.

Mitt träningsförbud behöll jag dock och totalt hade jag ett träningsuppehåll på nästan nio månader (har skrivit om detta tidigare, sök i arkivet).  Detta var det bästa jag har gjort i hela mitt liv, jag behövde verkligen ett definitivt förbud mot träningen.

Maten gick som sagt upp och ner under perioden men jag tog hela tiden fler steg framåt än bakåt. Det är också så här som man måste se på friskutvecklingen. Det är så man blir frisk.

Det går inte spikrakt uppåt hela tiden. Skräms inte av detta utan acceptera bara att det helt enkelt är så som vägen ser ut.

Det är med andra ord helt ok att i vissa perioder tillåta sig själv att vara ätstörd ett tag, iaf så länge som man inte nöjer sig utan vet att stadiet bara är en tillfällig plattform som man samlar kraft och energi för att snart ta sig vidare igen.

Viktigast är att du iaf vågar testa.

Tro mig, du har verkligen inget att förlora på att våga en vecka med riktigt mat regelbundet och noll träning (just träningen är superviktigt att den är absolut noll, jag skulle själv aldrig ha fixat maten om jag fortfarande tränade – det är då ett som är säkert!)

Utvärdera sen.

Hur kändes veckan? Skulle det kanske funka en vecka till?

Testveckan är lite som att springa. Det känns motigt innan du väl har kommeit igång men när du väl ger dig ut i spåret kommer du märka att du springer av bara farten och får samma adrenalinkickar av att se att du faktiskt kan!

Emmas kommentar:

”Hej Anna!

Jag blir ständigt så glad över att läsa över dina framgångar.

Du skildrar verkligheten så bra, och lyckas verkligen sätta ord på det sjuka -ätstörda- beteendet.

Du är min främsta inspirationskälla och jag hoppas för allt i världen att du lyckas slutföra ”Supersize Me”-projektet till fullo och blir fullkomligt fri från den sjuka sidan.Visa att det går, en gång för alla.

Det jag annars ville skriva är att jag har varit sjuk i ungefär 1½ år.

Egentligen var det bara det första halvåret då jag förlorade en tredjedel av min kroppsvikt. Ortorexi var diagnosen.

Därefter var jag idiotisk nog och började räkna kalorier.

Jag ville försäkra mig om att jag åt tillräckligt för att kunna träna och prestera optimalt. Under det här året har jag strikt räknat varenda kalori som jag stoppat i mig. Har sett till att det har funnits ett större överskott vissa dagar, just för att jag insåg klart och tydligt att jag behövde gå upp i vikt.

Jag har aldrig brytt mig om siffrorna, egentligen.

Tio kilo har jag gått upp. Visst, bra! Men jag har samtidigt känt hur jag har stängt in mig i ett skal av kaloriberäkning. Jag har bara blivit mer och mer ätstörd. Kontrollerande (även om det så har varit i ett bättre utförande, då jag såg till att faktiskt gå upp) och begränsad.

Natten till Måndag tidigare i veckan så låg jag vaken och vred på mig.

Grubblade. Velade. Insåg. Bestämde mig.

På måndagen hällde jag sockrad vaniljyoghurt direkt ur paketet, flingorna likaså. Ett butiksbakat bröd med okänt innehåll med jordnötssmör och ost till pålägg

Det var min första ”kalorifria” frukost på över ett år.

Helt sjukt. Men det som jag tyckte var det sjukaste:

Jag fick inte ens ångest. Jag klarade av att njuta av varenda tugga. Det fanns inte en tanke på kalorier.

Jag hade bestämt mig. På riktigt.

En vecka skall jag klara av utan att ägna min ätstörda sida en tanke. Minst. Och det har gått så löjligt bra.

Pinsamt bra, faktiskt. Ångest finns inte.

Jag vägrar mina ”trygga alternativ”.

Maten har börjat smaka igen. Jag kan vara spontan. Provsmaka. Testa. En helt ny värld har öppnat sig för mig, bara denna vecka.

Tankarna snurrar i mig. Men jag är förtvivlad.

Varför har jag envisats med att hålla mig kvar i sjukdomen? Skall det verkligen vara såhär simpelt att slippa matfokusen?

Var jag aldrig ätstörd egentligen?

För jag inser det. Jag har aldrig aktivt försökt att bli frisk. Så länge jag har räknat kalorier, övervägt och reflekterat varenda intag, fått panik över lite mat, haft förbjudna livsmedel – så har jag inte fullhjärtat försökt bli fri(sk).

Nu har jag gått all-in.

Den här testveckan, förlängs till dagen då jag dör. För dessa dagar innehållandes tacos, kantarellstuvning, gratänger, jordnötssmör, bröd, godis, banan, choklad, stekta ägg, alkohol, ost, gräddglass, maränger, nötter, oljedränkta sallader, varm choklad, fruktyoghurt, dulce de leche, grytor, gräddstuvad torsk, sockermüsli och kaviar har vägt upp känslan av att veta det exakta intaget av kalorier. Tusen gånger om.

DU är anledningen till att jag vågade.

DU har gett mig tillbaka mitt liv.

Tack, kära Anna”