Mat, Självhjälp

Mat som förenklar!

God härlig lördag…!!!!

Nu sitter jag här och tuggar mackor och dricker nytt chaite. Det är snart dags att sticka ut på stan.

Årets bokrea började den här veckan och den är ytterligare en sådan där sak som jag tidigare slutade att bry mig om så fort jag blev sjuk.

Läslusten var plötsligt som bortblåst…

Redan som 12 åring började jag att följa med mamma in till stans city för att vara med om själva invigningen som skedde kl 00.01mitt i natten!

Min mamma  (som är lika boktokig!) tyckte som jag att det var just vid invigningen som man gjorde de bästa fynden…

I år tar jag det lite lugnare men jag måste fortfarande in och få botanisera bland utbudet.

Någon som kan tipsa om en bok ni tycker jag ska läsa?

Annars har den här veckan gått i raketfart.

Jag har inte ens hunnit göra matlåda då jag kommit hem rätt sent på kvällarna.

Så den här veckan har jag verkligen glatt mig åt att spontant kunna springa in på vår lokala ICA för lunch och sedan vara ute på gatan efter tre minuter.

Även att gå ut och luncha även fast att det från början egentligen inte var tänkt så.

Eller en sådan enkel sak som att bara promenera iväg och köpa bröd och pålägg och sedan vara tillbaka efter 10 minuter. Det är fortfarande lyx för mig.

Jag minns ännu hur det var när jag inte ens kunde skära upp en smörgås för att jag inte visste hur mycket den vägde eller hade någon uppfattning om kalorierna…

Aldrig att jag skulle kunna köpa mat från affären, det skulle ta mig minst en halvtimme att ens kunna bestämma mig för vad jag skulle välja (om det ens fanns något där som jag kunde äta överhuvudtaget!).

Det är så många saker som man inte tänker på som löser sig i sin vardag när man vågar att luckra upp  matförbuden.

Det är en lyx att byta ut de ätstörda tankarna på mat (ca 90% av den vakna tiden?) mot något som verkligen betyder något för mitt liv och min framtid.

Som t ex jobb, en aktiv fritid och nära relationer.

Våga säga upp dina matförbud och du ska se att nya, friska och kreativa tankar kommer till dig automatiskt.

Du behöver inte ens anstränga dig – tankarna kommer att söka upp dig!

Mat, Självhjälp

Ät smart och bli den du vill!

Som vanligt är det alltid lika lärorikt att gå igenom kommentatorsfältet.

Till gårdagens inlägg Olika ätrutiner – ätstört eller normalt? ser jag många att har frågor som liknar Saras:

”… någon som har tips på hur man gör sig mindre beroende av exakta mattider?”

Själv äter jag sällan på exakt samma klockslag utan som jag skrev igår brukar det falla sig naturligt att det går mellan 3-4 h timmar mellan måltiderna, ibland mer ifall omständigheterna kräver det.

Innan jag började jobba var jag riktigt hemsk med ätandet. I perioder åt jag ibland bara frukost och kvällsmiddag under hela dagen och ofta vägrade jag äta något alls innan kl hade slagit 12 (räknade både sekunder och minuter tills det äntligen var dags).

Vad som blev min räddning kan man säga var när jag fick hoppa av ett jobb bara för att jag inte fixade att äta frukost innan jag gick iväg på morgonen.

Jag kan lova er att det är ingen hit att komma till ett morgonmöte och bara leva på kaffe fram till lunch, några gånger kanske man orkar men i längden är det inte konstigt att man till slut börjar att ogilla sina egna personlighetsdrag och saker som man säger – dvs den oengagerade, humorbefriade, allvarliga, tillbakadragna, avvaktande, osäkra, lättretliga, irriterade och hungriga personen med lågt blodsocker som man blir när man inte äter sina mål.

Inget konstigt egentligen, säg den människa som inte blir sur om hon inte får mat?

Till slut bad jag att få sluta av egen fri vilja.

Jag hade väl egentligen vad som krävdes för jobbet men pga att jag hade ätproblem kunde jag in få ut den kapaciteten som jag visste fanns inom mig, det gick bara inte. Jag kunde varken utstråla eller leva upp till allt jag ville, men med en titt i backspegeln vet jag att jag hade kunnat det om jag bara hade gjort en sådan enkel sak som att börja dagen med en helt vanlig frukost, sedan äta lunch + mellanmål för att orka fortsätta vara på topp resten av eftermiddagen.

Så, en uppsägning senare.

Säkert uppfattades detta som ett mindre misslyckande och många frågetecken från familj och bekanta. Men själv blev jag en mycket nyttig och värdefull erfarenhet rikare.

Jag förstod att detta var livet.

Mat var en del av livet. En väldigt stor del, t.o.m!

Jag måste börja äta normalt.

Skaffa mig ätrutiner som skulle fungera hela livet ut.

För man måste försörja sig. Man måste jobba.

Alltså måste man också äta.

Inte bara ett par gånger…

Utan FLERA GÅNGER – varje dag!

Jag sökte några nya jobb och efter en jobbig väntan kom telefonsamtalet till slut –  jag hade fått exakt det jobbet som jag hade hoppats på!

Jobbet visade sig bli min räddning. Jag vägrade att låta ännu ett bra jobb gå mig ur händerna!

Från dag ett var dealen med mig själv att äta som folk gör.

Iaktta, härma och apa efter.

Friska referensramar (dvs friska och matglada människor) är för övrigt en återkommande framgångsfaktor i min friskprocess.

Jag minns fortfarande dagen jag hade laddat för frukost för första gången på mååånga år. Det kändes märkligt att fylla magen med te och smörgås så tidigt på morgonen, kl var ju inte ens sju!

Men när jag sedan stressade ut och 10 min senare stod på tunnelbaneperrongen tänkte jag bara på hur skönt det kändes i mitt huvud. Jag var så lugn och klar i tankarna.

Dessutom var jag pigg och vaken.

Hade till och med glatt hälsat ”God morgon!” till en glad man med barnvagn.

Jag upptäckte att jag inte alls var så morgontrött som jag tidigare hade trott att jag var under tiden som jag hade rusat iväg till arbetet utan att äta frukost först. Min tidigare morgontrötthet hade alltså helt berott på att jag struntat i att äta frukost…

Inte bra!

På min nya arbetsplats blev det därför viktigt för mig att maten verkligen fungerade.

Jag hade färskt i minnet min gamla arbetsplats och vägrade upprepa samma misstag.

Jag måste lära mig leva.

Jag insåg att jag hade i alla fall 40 år i arbetslivet kvar och ekonomiskt skulle det bli rätt tufft om jag fortsatte att välja svälten framför jobbet.

Så på den vägen är det.

Tack vare fantastiska kollegor som har matvanor som i princip vem som helst så har jag haft förmånen att följa och härma efter dessa.

Detta har för mig varit nyckeln till att kunna bli flexibel med mina matrutiner, dels mitt tidigare nederlag men sedan att kunna ta med mig den erfarenheten till nästa jobb. En frisk miljö har varit framgångsfaktorn.Där har jag lärt mig anamma att t ex äta en tidig lunch även fast att jag inte är hungrig – helt enkelt för att slippa att fundera på mat när jag senare går in i mötet.

Det har inte hänt en enda gång att jag ”ångrat” något efteråt, dvs att jag valde att äta tidigt (även fast att jag inte var särskilt hungrig). Tvärtom, minns jag istället alla de tillfällen som jag istället har suttit fullständigt nollställd igenom möten för att jag har tänkt att ”… jag äter senare…”.  De gångerna har jag verkligen ångrat mig och svurit över att jag inte ätit, främst av praktiska själ då jag faktiskt har ett ansvar gentemot min arbetsgivare att prestera allt det som jag vet att jag kan – men då krävs det som sagt också att jag äter ordentligt!

Detta är en del av min historia.

Jag är dock säker på att vägen till flexibla ätrutiner ser väldigt olika ut för olika människor.

Berätta gärna, hur gjorde du?

Ätstörningscoach

Friskt umgänge = bästa medicinen mot ätstörningar

Det här kan vara min sämsta bloggvecka någonsin.

Men om jag ska vara helt ärlig så är det väldigt svårt för mig just nu att slå på datorn och stressa fram ett inlägg inom ramen för ätstörningar.

Av den enkla anledningen att mina tankar för tillfället är någon heeeelt annanstans!

Det händer så mycket kul den här veckan och jag försöker bara glida med och njuta så mycket som möjligt.

Veckan är fullspikad med teambuilding, samtal och möten om karriärsutveckling, Grands julbord och allt fixande inför julafton på fredag.

För en gång skull tycker jag det är roligt med alla sociala aktiviteter som sker.

För första gången i mitt liv upplever jag dem inte som ”jobbiga” eller att de ”stör” mig utan istället är det enbart roligt då jag inte längre har någon stress att jag måste hinna pressa in ångestframkallande träningspass mellan varven.

De här sista veckorna har motionen verkligen legat helt i botten men å andra sidan har jag skaffat mig full pott i social kompetens. Inte dåligt alls!

… Och som jag övar och ligger i!

Försöker  verkligen delta i så mycket som möjligt, friska människor är den bästa medicinen mot ätstörningar – men det visste ni säkert redan vid det här laget?!

Att få skratta riktigt högt minst en gång om dagen tillsammans med människor som man känner sig trygg med är superviktigt.

Så det är vad jag gör den här veckan.

Skrattar, hänger ut och njuter av alla julförberedelser.

Förr har jag aldrig hunnit reflektera över att det trots allt är dagarna fram till jul som man verkligen kan och bör passa på att mysa ner sig ihop – dvs inte enbart på själva julafton.

Jag lovar att komma med mer ”vettiga” inlägg efter jul.

Så länge får ni alltså stå ut med mina högst ointressanta dagboksliknande ego noteringar.

Men kanske kan även dem fylla en funktion ibland..?

media, Träning

Litar du på hälsoexperter?

Dags att vi slutar upp med våra förbud kring maten och istället börjar granska och ifrågasätta hälsoexperternas ”expertis” inom mat och träning.

För att citera en läsare:

”Tänk vad bra det vore om alla – såväl ätstörda som friska människor – läste Mattillåtet!”

Tillbaka igen i ett snötäckt Stockholm!

Det råder lite stress i mitt liv utanför bloggen så därav ett par dagar utan dagliga uppdateringar.

Det är fullt ös på jobbet och det är just nu – inför julen – min prio nr 1 då jag efter många års kämpande äntligen har lärt mig att jag inte kan göra allt 100% felfritt utan allra bäst blir det när jag verkligen sållar och är noga med vart jag väljer att lägga min energi.

Och just nu är det alltså jobbet som jag har valt att tokfoka på – det är där min hjärnkapacitet och kreativitet behövs som allra mest för tillfället. Det är till den verkligheten som jag lever i och vaknar upp till varje dag.

 Ska verkligen inte klaga men ibland vore det smidigt att hinna med allt!

Hur som helst, det har stormat en del på bloggen efter inlägget med ”Din PT- en hälsofara”.

Jag är glad att se att så många av er tycker till om träningsbranschens ansvar när det gäller hälsa, välmående, ätstörningar, m.m. Det spelar absolut ingen roll var ni står i frågan då jag är mycket intresserad att höra från båda sidorna!

Det skrivs / pratas alldeles för lite (läs: aldrig!) om det här och det gör mig jävligt irriterad för att uttrycka det milt.

Vet inte vad den här tystheten kan bero på, att det är ett alldeles för känsligt område att ta upp, eller vaddå?

Jag avskyr när man blundar för saker.

Jag tycker inte om när man väljer den enklaste lösningen för att sanningen är alltför obehaglig; när man sticker huvudet i sanden.

Jag är inte ett dugg rädd att lägga träningsbranschen och ”hälsomagasinen” under lupp. Ingen annan gör ju det. Så nu när jag trots allt har börjat få en rätt rejäl mängd läsare som regelbundet ramlar in och läser här tycker jag bara det är bra om allt fler vågar börja ifrågasätta en del av Sveriges – självutnämnda som certifierade – hälsoexperter.

 Ätstörningar, träningsberoende, skuld, ångest, smalhets och utseendefixering blir inte mindre känsliga bara för att man låtsas som att man ”inte ser” problemen. För hälsohetsen är ett problem  för många och nu syftar jag inte bara på att man måste ha varit anorektisk för att uppleva att det är så här.

En stor del av er som läser här vittnar om, i både mail och kommentarer, att ni mår bra av att träna men samtidigt känner både ångest och som ”dåliga” lata människor när ni inte får träna efter förutbestämda scheman. Många som menar att de kan äta vad de vill men om de skulle missa ett träningspass så drar man genast ner på maten…

Kompenserar, tänker, analyserar, räknar, är i huvudet alltid tio timmar före alla andra, stressar, sockerransonerar och står i.

Det är inte balans!

Precis som med allting annat, ju mindre man undviker att prata om något eller låtsas som att det inte finns desto mer tabu och svårare blir det att lyfta fram till slut.

Själv är jag som bekant rätt ny i löparspåret igen efter mitt eget långa träningsuppehåll. Idag springer jag cirka 1-2 gånger i veckan. Men nu när det börjar bli kallt och det inte är lika roligt att löpa ute som det var i höstas har jag funderat över alternativa träninsgformer som jag tycker är roliga.

Gymmen finns ju överallt men ärligt talat så vet jag inte hur bra det egentligen är?

Tänk vad tryggt det vore nu om jag visste att det faktiskt fanns proffsiga och ansvarfulla gymkedjor. Med andra ord träningsanläggningar som erbjuder välutbildade PTs med genuin kunskap och erfarenhet att fungera som ett pålitligt stöd i träningen för personer som tidigare varit träningsberoende eller på annat sätt tränat för att kompensera för ångesten.

En PT som hjälper till att få träningen rolig igen och syftet är att klienten ska må bra av att röra på sig. Dvs inte må bättre på så vis att personen får bort sin ångest för att hon / han måste bränna sina dagliga kalorier…

Tänk om jag visste att min PT garanterat delade min livsfilosofi att aldrig ha några matförbud.

Aldrig ha några matförbud.

Till exempel att socker inte är extra ”onödiga” kalorier.

Att alla måste äta för själen…

Att kolhydrater och fett ihop i samma måltid inte bara är gott utan fyller en både psykisk och fysisk funktion för hjärnan, celler, humöret, livsviktiga organ, stora muskler som hjärtat, sömnen, kreativiteten, din sociala kompetens, etc.

Att jag inte är ohälsosam när jag väljer att ifrågasätta flertalet hälsoexperters kostråd i tidningar, bloggar, media, m.fl.

Och att jag inte får tjocka lår av att äta bullar.

Ångest, Mat, Självhjälp

En dag som ätstörd?

Med en ätstörning lever man i sin egen bubbla…

Minst sagt.

***

Som rubriken lyder.

Fick följande fråga om hur det är att leva med en ätstörning.

Hur påverkas man rent praktiskt?

”Hej!

Jag skulle vilja veta hur det påverkar en i yrkes å vardagslivet att ha ätstörningar.

skriver om det i skolarbete plus att jag behöver veta.

sen vill jag gärna prata med dig om hur jag kan hjälpa min kompis.

kram!”

Eftersom människan inte fungerar optimalt och inte kan utnyttja sin fulla kapacitet när äter för lite av något (ja, vi behöver faktiskt äta både kolhydrater OCH fett, gå inte på dieterna!!!) så är det ingen underdrift att säga att ÄS påverkar en hela tiden, i allt man gör.

Men för att ge ett tydligt exempel:

Jag var t ex tvungen att säga upp mig från ett tidigare jobb en gång för att jag inte orkade med det. Alltså det var inte fysiskt jobbigt men mitt psyke orkade helt enkelt inte med det.

Men med en titt i backspegeln inser jag idag att om jag på den tiden bara hade valt att börja dagen med en frukost istället för att vänta ända fram till lunch tills dess att jag ”vågade” äta mitt första mål så hade jag förmodligen aldrig sagt upp mig.

Att gå en hel förmiddag utan mat gör att man blir väldigt likgiltig, blir svårt att ha ett glatt humör och fast att man försöker tänka på annat än mat så går det inte att komma ifrån hjärnans signaler och tankar på när ska det bli dags att äta egentligen?

Detta är vår överlevnadsinstinkt och går inte att lura även fast att man som ätstörd försöker så gott det går…

Jag lurade mig själv med att tänka att det var jobbet det var fel på, människorna omkring mig var inte roliga, etc. Att de var skälen till varför jag inte var nöjd. Om jag bara fick ett roligare jobb skulle allt bli så mycket bättre –  OBS, ÄTSTÖRD TANKEFÄLLA!!!

Sedan jag började äta frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål har detta ändrats helt. Jag har insett att gräset inte är grönare på andra sidan staketet. Mitt eget gräs blir nämligen så grönt som jag själv ser till att vattna det!

När du äter regelbundet och varierat uppkommer ett inre lugn i kroppen som gör att du inte längre tänker på mat 90% av ditt vakna dygn. Det är nog den största vinsten med att äta regelbundet om du frågar mig.

Svårast för mig var att lära mig äta frukost igen.

Förutom att ha besegrat mitt träningsmissbruk så är frukosten den allra största vinsten i min friskutvecklingen. Det var nämligen den allra sista pusselbiten för att min matdag skulle bli så regelbunden som möjligt. Alla andra måltider fanns redan på plats men frukosten kunde jag bara inte med… Jag tyckte den var väldigt jobbigt!

Därför fick jag särskilt mycket ångest när jag läste Mattillåtet där Gisela verkligen betonar betydelsen av att börja dagen med frukost.

Jag visste ju innerst inne att hon säkert hade rätt i allt hon skrev, det fanns verkligen tusen fördelar att få börja dagen med mat i magen.

Så hur gjorde jag då?

Hm, med risk för att det blir ett himla liv nu men jag tar risken ifall mitt tips kan hjälpa någon annan frukostvägrare.

Mitt största problem var att jag inte kunde tillåta mig lyxen att äta något alls på morgonen, inte ens ett glas vatten.

Så när jag fick rådet (tror det var Mattilåtet också?) att bara vänja mig vid själva vanan att jag varje morgon äta något pyttelite och sedan öka på stegvis så gjorde jag det – men det dröjde ett tag innan jag vågad (fick läsa avsnittet regelbundet ätande många gånger).

Men senare så började jag iaf. att ”frukostöva” på en tomat som jag saltade och åt (jag vet, superlite men snälla skjut mig inte för det!).

Jättekonstig känsla i början att börja dagen med att mat men också tryggt på något vis. Därefter tog det inte lång tid tills dess att jag vågade börja äta riktiga frukostar.

Steget var plötsligt inte så långt när jag väl hade börjat med vanan att bara äta något lite, även om en tomat såklart var extremt klent som frukost så hjälpte det mig till att våga. Steget att börja med riktig frukost direkt kändes helt omöjligt och därför struntade jag länge i att ens försöka. Tomaten blev till sist min räddning.

Sedan cirka två månader har jag fått in det här regelbundna ätmönstret och jag vet att det är anedningen till att jag mår så bra som jag har gjort på sistone.

Det är alltså inte för att jag råkar ha världens bästa jobb eller kollegor (även fast att jag faktiskt tycker det, men anledningen till att jag upplever det så är för att jag har helt andra ögon på mig idag när jag äter regelbundet!).

Med mat i magen blir väldigt många saker som kanske egentligen inte är jätteroliga faktiskt helt ok ändå. Detta tack vare att man plötsligt har extra energi över, kan skoja med kollegorna, se det roliga i saker och ting, orka småprata, tar inte sig själv på så blodigt allvar, slappnar av, etc.

Hoppas du fick en bättre uppfattning om hur livet med en ätstörning kan te sig.

Kramar,

Anna

Ångest, Mat, Självhjälp

Anorexin hinner inte med längre!

Hej på er Sverige!

Äntligen börjar det ordna till sig med uppkopplingen.

Känner mig som en stor mes som upprepar detta ”problem” i varannat inlägg men man märker sannerligen hur ovan man är att vara utan internet när det plötsligt börjar gå upp emot en vecka utan att man kan koppla upp sig…

Hur som helst, en kort lägesrapport tänkte jag hinna med innan det är dags att ta en dusch och tillbringa resten av kvällen framför teven i nya lyan.

Först vill jag varna för äckligt mycket positivitet. Ni som inte fixar detta får helt enkelt blunda väldigt hårt för jag tänker inte hålla tillbaka längre.

Jag mår så oförskämt bra efter de här cirka tre veckorna som har gått sedan min nystart med framförallt maten (då träningsbiten ordnade upp sig under förra året för mig).

Den här gången verkar även maten funka, på riktigt, och inte bara någon dag här och där eller enstaka måltider.

21 dagar i sträck utan att väga maten en enda gång och utan en endaste lightprodukt (förutom läsk) i kylen.

När det blivit dags för lunchtid på jobbet har jag nästan gråtit av lycka när jag får ställa ner min lunchlåda jämte kollegornas och utan att skämmas svarar på den obligatoriska frågan:

”Vad blir det för gott idag?”

För första gången kan jag på riktigt presentera en ”riktig” lunch som gör frågeställaren själv avundsjuk på min lunch(något jag är ovan vid, förr var  varenda liten ingrediens extrem-nyttig, vägd och skärskådad in i minsta detalj + kaloriinnehållet var räknat på till pricken givetvis).

Jag trodde på allvar aldrig att tiden skulle få komma då jag utan att skämmas för en ovanligt hög nyttighetsfaktor svarar ”Hemlagat potatismos, köttbullar och lingon”.

Bara att slippa räkna och väga maten i lunchlådan och inte ha en aning om kalorinnehållet gör en sådan stor och viktig skillnad i mitt liv (får så mycket tid över på kvällen när jag kommer hem då det bara är att slänga ner resterna direkt från kvällsmiddagen, fantastiskt smidigt). Min vardag är plötsligt väldigt enkel och okomplicerad.

Har även märkt att måltiderna i sig blivit ”mindre viktiga” på så vis att vissa måltider kanske bara blir ”halvgoda” men jag äter ändå oavsett, eftersom att allt jag äter trots allt fyller en viktigt funktion någonstans i kroppen.

Den absolut största skillnaden som har skett för mig efter de här veckorna är att jag överäter extremt lite och är väldigt sällan sugen på sötsaker numera. De första veckorna är knepigast för när man väl tillåter sig äta t ex naturgodis blir det en slags ”passa-på” effekt och man har svårt att sluta äta när man väl börjar.

Men hörrni, det blir bättre och meningen är i princip att man ska överäta för med tiden förstår både du själv och din kropp att maten du överäter av inte är så speciella som du tyckte tidigare när du förbjöd dig. Men för att det ska funka och du ska komma över trösklen och lyckas äta mer ”Måttliga” mängder kan du inte svälta, kräkas, träna eller på annat kompensera för ditt höga kalorintag.

Jag säger det ofta men det är för att jag vet att det är helt sant: Så länge du kompenserar dagen efter (eller före måltiderna) är det extremt svårt att bli frisk från din ätstörning.

Du kommer att få ångest för att du överäter flera hekton choklad. änk igenom detta innan du börjar äta och förlika dig med detta. Acceptera att vägen till friskheten ser ut så här. På så vis blir ångesten mycket enklare att hantera efteråt.

Dagen efter när ångesten skriker i huvudet och bultar i bröstet har du på förhand redan bestämt att du ska äta dina 5-6 mål och de innehåller sådant du tycker är gott och inga lågkaloriprodukter.

Nöt in detta, så småningom utvecklar du en ”skit-samma” mentalitet och du vet att du kan äta vad du vill när du vill. Samtidigt blir maten mindre vikig och tar mindre plats i ditt liv.

Detta är basregler som FUNGERAR.

En annan sak är att du säkert kommer vilja passa på att äta sötsaker i början när du inleder din ”testperiod” om socker och sötsaker länge varit ett förbud för dig. Skräms inte av detta utan låt det ske.

Mitt sötsug är idag inte närheten av hur stort som det var förrut och jag tror mycket är tack vare att jag äter väldigt varierat och regelbundet.

Dock ska tilläggas att överätningar fortfarande sker men det behöver som sagt definitivt inte vara godis, för min del handlar det ofta om nötter som fortfarande är ”VAAA? Får jag verkligen lov att äta det här…?!”. Min lösning är att äta lite nötter varje dag, det är det absolut bäst har jag märkt.

Innan överätningen igår var det säkert över 5-7 dagar sedan sist jag åt nötter och då slås ”överlevnadsinsikten” autromatiskt på av gammal vana.

Hatar känslan innerligt dagen efter men återigen, så fort jag ätit några ”normala” måltider under dagen har jag glömt gårdagens ”snedsprång”.

Så jag har fortfarande situationer som jag måste ”ätträna” och fortfarande öva på men det är helt sjukt att jag inte har en enda tanke på att vilja bli ”ren” igen och köra igång på lättprodukter igen.

Tvärtom, livet har på allvar lyft rejält och det avspeglar sig på så många plan i mitt liv samtidigt just nu att jag måste gnugga mig i ögonen för att fatta att allt det här positiva är menat för mig  och att det har blivit min tur – på riktigt – äntligen!

Självhjälp

Är din ätstörning ”sovandes”?


Det står 1-1 i set mellan ätstörningen och mig.

Men jag vägrar nöja mig med bara oavgjort.

Det är åter dags att börja göra otäcka saker.

Utmana, utamana och utmana igen…

Usch!

***

För tillfället genomför jag många förändringar i mitt liv.

Jag är en person som alltid vill utvecklas och har en obotlig nyfikenhet på vad som gömmer sig bakom nästa hörn. Men för att utvecklas ytterligare krävs det att jag törs göra nya saker och återigen göra nya val.

Annars fortsätter jag att trampa på i samma gamla hjulspår. Det vill jag inte!

Min omställning sker just nu på flera olika plan, både privat och som anställd.

Men det som jag vill fokusera på i det här inlägget är hur min väg ser ut för min fortsatta friskutveckling.

Jag har nu kommit till en punkt där både jag och ÄS känner oss rätt ”trygga”. Ingen av oss vågar röra en fena av rädsla för att krascha helt och riskera att förlora matchen.

Jag har kommit in i den där lunken som jag tror många med äs ”nöjer” sig med.

Ni känner säkert redan till det här stadiumet. Man har gått upp en del i vikt och når en nivå där man tycker det är hyfsat enkelt att hantera maten. Oftast fungerar maten bra, dock finns det fortfarande en del saker som man fortfarande har svårt att acceptera i sin kost och svårt i vissa sociala sammang. Fortfarande finns det mat som är ”dramatisk” och anses farlig.

Jag har sedan jag startade den här bloggen sagt att jag vägrade nöja mig med att bara vara ”lite ätstörd”. Alldeles för många ger upp och orkar inte ända fram, man nöjer sig med att ibland är man ätstörd och vissa dagar inte alls. Men jag vill inte ha det så.

Så länge har minsta lilla ätstörning kvar känner jag att mitt liv genast blir några procent tråkigare.

Därför tänker jag skruva upp min utmanarnivå och jag gör det nu.

Eller äsch, så här, jag började faktiskt med förändringarna redan i måndags då jag kände mig särskilt stark och kaxig mot Ana.

Men som alla ni själva vet är man ju så förbannat rädd för att misslyckas hela tiden. Just därför är det så otroligt svårt att våga dela med sig. Det är alltid roligt att berätta när det går bra men svårt när det går dåligt.

Men just nu skiter jag faktiskt i att det finns en risk att jag inte fixar det, att jag ev tvingas ta paus och fortsätta när jag tror jag klarar av det igen.

För alla de här tre dagarna har varit helt underbara. Jag har gått runt och känt mig starkare än Pippi Långstrump och det är nästan så att jag lurar mig själv och glömmer bort att jag ju ska vara ätstörd, ungefär som ”Men du, vakna! Har du glömt att du ska planera mat idag?”

Som sagt kanske kommer jag att få ångra att jag är så styv i korken idag och tror mig orka med sista biten. Låt gå i så fall.

Mitt liv rör på sig och för att orka hänga på i samma takt och nå dit jag vill måste jag rensa ut det sista av sjukdomen.

Ni frågar mig var jag står i sjukdomen. Kära vänner detta är omöjligt att svara på.

Jag har svårt att göra friskheten rättvis i ord så därför överlåter jag jobbet till någon som gör jobbet bättre än vad jag gör.

Häromdagen skrev Katarina så här på sin blogg:

”Jag vet inte varifrån mina idéer om friskheten egentligen kommer ifrån.

Och jag vet inte om ni också tänker såhär, men i min värld har jag alltid trott att friskheten kommer dyka upp i mitt liv som en blinkande neonskylt.

Att när sjuka tankar ersätts av friska så kommer det ringa ett högt alarm och världen stanna upp några minuter och jag blir verkligen skrikande medveten om att jag gjort något friskt. Jag har trott att hela världen kommer att vända sig om och verkligen märka hur stor skillnad det blivit och påtala varje förändring.

Och för varje dag inser jag att det inte alls funkar så.

Friskheten dundrar inte in i det ätstörda livet. Den smyger. Den kamoflerar sig i ett äkta skratt.

Det är inte att någonting, som en pastarätt tillsammans med familjen, plötsligt känns jättebra.

Det känns bara lite mindre jobbigt, det går att avleda och distrahera.

Det går att äta pasta och inte hata sig själv eller sitta och räkna exakt var på låren all pastasås kommer att lägga sig.

Livet blir enklare. Det är så friskheten kommer att kännas.

Det är så friskheten redan känns!”

Jag instämmer till 100%.

Bara för att du en dag ”kan” äta en Pasta Carbonara säger detta egentligen ingenting om hur långt kvar du har till friskheten.

Mina mål inför hösten handlar inte om att en dag utmana mig med en burk B&J (för mig är detta inte så svårt, dock befinner vi oss på olika stadium så för andra kan det vara ett bra mål, det säger jag inget annat om).

För mig handlar hösten 2010 om att eftersträva helheten. Jag vill få maten att funka alltid, dygnet runt.

Den här hösten ska jag se till att det blir betydligt mindre mat i huvudet och mer på tallriken, enkelt uttryckt.

Jag har inte längre tid med en ätstörning, det spelar ingen roll om den är stor eller liten. Sjukdomen stjäl lika mycket värdefull livskvalitet och tid av mig oavsett hur stor eller liten den är. Så länge den finns så lite som 1%  så ska den bort!

I morgon glimtar jag på några av mina mål inför Hösten 2010.

Så länge vill jag gärna veta:

Hur ser din egen höst ut?

Vilka är dina utmaningar?

Ätstörningscoach

Ensam på ett hotellrum…

Ja, vad gör man då?!

Njuter såklart.

I morgon är det måndag igen och en ny vecka tar fart. Spännande!

Nu har jag precis duschat håret, svept in det i en gigantisk turban och har kurat ihop mig en tjock morgonrock.

Jag är fortfarande kvar i Sthlm, just nu på söder då vi bara har strosat run och tittat på folk idag.

Nu är jag ensam igen och tänkte passa på att läsa igenom lite papper inför i morgon.

Jag vet att det finns rätt många som inte gillar att resa själva eller bo på hotell ensamma men jag måste verkligen säga att är det något som jag verkligen älskar så är det just dessa korta weekends för mig själv (nu är det iof ingen semester utan varvas med jobbmöten).

Just nu sitter jag och läser i kapp lite mail och bloggar, kastar ett halvt öga på Mamma Mia som jag har på i bakgrunden (går på 4:an) och bryter då och då några rutor choklad till cappuccinon.

Snart är det dags att släcka lampan. Ska gå upp tidigt i morgon då jag avskyr att stressa i mig frukosten.

Sov gott vänner!

Mat, Självhjälp

Helg i Stockholm

Nu är det fredag och snart dags att få vila ut och ladda batterierna igen.

Dock ska jag först köra ut till flygplatsen.

Var visserligen i Sthlm tidigare i veckan men det blir en liten uppföljning nu kan man säga.

Håller med om att det inte finns något tråkigare än att läsa bloggar där man som läsare aldrig får veta något om de ”hemliga projekten” men vad är egentligen bäst? Skriva något litet eller inget alls?!

Kunde ha utelämnat detaljen att jag bloggar från Sthlm de kommande dagarna men samtidigt tycker jag det är kul att ni får vara med så mycket som möjligt tills dess att det är dags att äntligen få berätta vad allt handlar om egentligen.

Förresten, intressant gensvar på förra inlägget HJÄLP! Hur lär jag mig njuta av naturgodis igen!? Alltid lika värdefullt att få höra era tankar!

När vi ändå är inne på att prata om sötsaker. Jag minns fortfarande en period när jag hade extremt svårt att äta ”varm mat”. Folk förstod förmodligen aldrig att jag hade en ätstörning för i deras ögon åt jag alltid regelbundet och dessutom en hel del godis (ingen person med anorexia äter väl någonsin socker?!). Dock åt jag enbart frukostmat (knäckebröd, mackor, fil, flingor, frukt och liknande) och det varierade jag som sagt med godis, glass och choklad. Därtill drack jag stora mängder lightläsk och lightsaft.

Som en av er betonade är det viktigt att skilja på näringsbehov och kaloribehov. Med en ätstörning fokuserar man ofta på just kalorierna. Jag trodde helt uppriktigt att jag aldrig ville lära mig uppskatta riktig mat igen eftersom jag ville ”använda” och prioritera mina kalorier i kaloribudget rätt. Jag ville inte slösa bort värdefulla kalorier på något så tråkigt som en middag med köttbullar. Då åt jag hellre godis eftersom jag var tvungen till att välja. Godis var godare och för att inte överstiga mitt kaloriintang skippade jag den vanliga lunchen eller/och middagen.

Jättesjukt och dumt. Men vad jag vill säga är att ni som oroar er för att ni aldrig kommer kommer kunna fika och äta godis igen ifall ni börjar äta vanlig mat igen har fel. Man kan göra både och utan att bli en tjockis. Jag lovar!

Idag uppskattar jag verkligen god och vällagad mat vilket jag aldrig trodde att jag skulle göra för bara ett år sedan.

Om du vet med dig att du ofta utesluter vanlig mat till förmån för godis bör du rannsaka dig själv och se till att förändra det här störda ätbeteendet.

Det kommer underlätta praktiskt på många sätt; ditt humör blir bättre, du utvecklar skarpare idéer, du blir tankemässigt närvarande, kroppen får näring, du blir vackrare, slipper konstiga sug och plötsliga hets- och överätningsattacker, din oro minskar, sociala sammanhang uppskattas, etc – listan kan göras hur lång som helst!

Detta var dagens tankenöt.

Trevlig helg och ta hand om er!

Mat, Självhjälp

Den som äter bäst vinner!

Regelbundna måltider ser till att du kan gå precis hur långt som helst.

Med mat och fika i magen ligger du alltid minst ett steg före alla andra.

***

Igår blev det som sagt en avstickare upp till Stockholm.

När jag satt på flyget hem i går kväll/natt slog det mig hur många saker jag hade gjort annorlunda under dagen jämfört med för bara ett år sedan.

I takt med att svälten fick ta en allt större del av mitt del gick jag konstant runt med huvudet ”fullt av mat” (ni känner igen det här…) och det blir därför väldigt svårt att koncentrera sig på något annat.

Ett smart sätt att tänka för att varje dag minska ätstörningen med ett antal % är att fokusera på små saker i  ens vardag som motiverar en.

Då vi alla har olika liv, olika personligheter och olika värderingar krävs det att du själv funderar vad som är viktigt för att din egen vardag ska bli så innehållsrik, hållbar, långsiktig och rolig som möjligt.

Om vi tar mig som exempel.

När jag börjar dagen med frukost känner jag att hjärncellerna faktiskt ”vaknar till liv”. Jag slipper räkna timmarna till lunch och kan därför på förmiddagen i lugn och ro lägga ner all kraft och energi jag har på att göra ett gott intryck på våra kunder. Jag slipper läsa om dokumenten flera gånger utan att känna mig dum och jag blir heller inte rädd när chefen ber mig att komma med på ett spontant möte (förr blev jag direkt jätteorolig om jag inte hade ätit innan ett möte, var så rädd att jag skulle svimma mitt i och ställa till en cirkus).

Lunchen känns också bra för där får jag chans att öva på mina sociala förmågor (förutom att det är ett ypperligt bra tillfälle att få fylla på med energi) oavsett om det är hemma eller på jobbet.

Det är en bra känsla för självförtroendet och min friska personlighets att tänka att jag väljer att äta av egen fri vilja, inte för någon annans skull eller för att någon tvingar mig. Jag bara gör. Jag blir stark av mat. Stark kroppsligt men framförallt mentalt stark!

Det är en enorm power-känsla. Jag tar på riktigt makten över mitt eget liv och mina egna beslut. Att äta ordentligt tycker jag känns ”vuxet” och bara genom att göra så känns det som att att jag skjuter några extra centimeter i höjden. Jag blir stolt. Oslagbar!

Igår hade jag mitt allra viktigaste möte sent på eftermiddagen. Ni vet sådär jobbigt sent så att ätstörningen får en att tveka huruvida det är ”onödigt” att äta något innan, det är ju snart ändå dags för kvällsmat.

I samma stund som de här tankarna dök upp tog jag fram supervapnet; MAT.

Det är ett av avtalen (grundregel mot ÄS) att så fort jag börjar tveka och tänka på mat så äter jag något så slipper jag tänka på det något mer. Skit samma liksom om jag äter några hundra kalorier extra än vad jag ”brukar” göra. Om de extra kalorierna får mig att kunna fokusera på mötet eller vara närvarande när någon pratar med mig är det ju värt det, eller hur?

Sagt och gjort. Jag köpte en kulglass som jag slickade i mig i Kungsträdgården. Där satt jag och solade mig samtidigt som jag blev lugn som en filbunke och utan att anstränga mig fokuserade hjärnan plötsligt all sin energi på att orka skriva ner och formulera skarpa frågor och intressanta svar i anteckningsblocket.

Mötet gick bra och jag hade gjort allt i min makt för att jag skulle vara 100%  redo. Bättre förberedd än vad jag var kunde jag inte bli.

Vad jag vill säga med det här är att du måste hitta dina egna saker som betyder något för dig. Oavsett om det handlar om att bli en bättre medarbetare, student, dotter, son eller kompis så har du vissa saker som du gör varje dag som du säkert hade kunnat bli mycket bättre på om du bara tillät dig själv att äta regelbundet och inte slarva med några mål.

Kom ihåg detta, inte ens en sockerstinn fika efter lunchen är onyttig. Du behöver till och med den för att kunna vara den du är till 100% och krympa Ana i dig. Henne vill vi inte se mer, ju bättre du blir på fungerande matrutiner desto mer av dig får världen ta del av.

Vi vill se stora leenden framför allvarliga munnar. Förväntansfulla blickar istället för tomma och ihåliga. Spontana och energiska rörelser snarare än vaga och kontrollerade. Vi vill höra dina åsikter och få ta del av dina tankar och kluriga idéer.

Jag har sagt det förr men säger det igen:

Mat är inte lösningen på alla våra problem men på väldigt, väldigt många!