Ätstörningar, Må bra tips, Personlig utveckling

MINA BÄSTA PODDAR

basta-poddar-podcasts

Lyssnar du på podcasts?

Själv gillar jag det väldigt mycket! Gillar att lära mig saker och få upp ögonen för nya härliga personligheter. En podd då och då ser till att hålla både hjärnan och kreativiteten vid liv. Jag blir ofta väldig inspirerad och full av energi efteråt. Här kommer mina bästa tips på poddar:

framgangspodden

Framgångspodden
Nordens största affärspodd. Varje vecka gästas podden av Sveriges framgångsrikaste människor. Hett tips är att lyssna på avsnitt 79. med Ex-munken Björn ”Natthiko” Lindeblad. Oerhört fint samtal om meditation, lycka, visdom, att vara vaken i fyra dygn, ångest och meningen med livet. I avsnitt 56 pratar han med Mia Törnblom – en av Sveriges idag mest eftertraktade föreläsare. De pratar om att lära sig sätta punkt, älska sig själv och lyckas med sina mål i livet. Rekommenderas!

yogiskt-podd

Yogiskt
En podd om yoga & meditation. Om du är intresserad av att Medicinsk Yoga som jag skrev om i förra inlägget rekommenderar jag att lyssna på avsnitt 8 med Göran Boll som är grundare av MediYoga. Mycket prat om stress, andning, forskning och yoga. Om du är intresserad av Yinyoga är avsnitt 12 med Magdalena Mecweld också väldigt bra att lyssna på.

prestationspodden

Prestationspodden
En podd om prestation, stress och personlig utveckling. Här blir det många samtal om verktyg som kan motverka stress både i privatlivet och i arbetslivet. I avsnitt 10 med Sara Ingvarsson som är legitimerad psykolog med inriktning på ledarskap och organisationsutveckling så pratar man bland annat om vilken stresshanteringsmetod som funka bäst – yoga eller KBT?

drivet-podcast

DRIVET podcast
En inspirations- och karriärpodcast där drivna kvinnor i olika branscher intervjuas om hur de tagit sig dit de är i dag. I avsnitt 28 intervjuar de Ulrika Holm som är grundare till Blueberry Lifestyle och talar bland annat om att driva företag kan vara allting annat än en dans på rosor. De möter även Malou von Sivers i avsnitt 29 och pratar om på vilket sätt som sårbarhet kan användas som en styrka och HUR GÖR MAN EGENTLIGEN för att hitta sin egen inre styrka? Avsnitt 23 med Isabella Löwengrip pratar de om hur man kan vända sina svagheter till styrkor – rekommenderas varmt att lyssna på!

karriarpodden

Karriärpodden
I den här podden intervjuas kvinnliga ledare som gjort spännande karriärer. Rekommenderas gör avsnitt 23 med Lottie Knutson som för många är mest känd som den kloka och tydliga kommunikationschefen på Fritidsresor som blev hjälteförklarad  av hela svenska folket i samband med flodvågskatastrofen 2004. Retorikexperten Elaine Eksvärd i avsnitt 36 säger många klokheter liksom den digitala entreprenören Alexandra Bylund i avsnitt 48 som grundade Foap som blev en världssuccé. Många spännande resor att lyssna på och säkert känner du igen dig i mångas berättelser.

yogapodd

En yogapodd (f.d Helt Organiskt)
Här är fokus på hälsa i allmänhet och yoga i synnerhet. Frågor som avhandlas är vem får kalla sig yogini? Måste man vara vegan, genomgod och lika böjlig och färgsprakande som en piprensare? Här finns bland annat ett avsnitt om ”yoga för nybörjare”, ”yogastilar” och yogapolisen med Monika Björn. In och lyssna vettja!

Isabella Löwengrip & Pingis Hadenius pratar om ekonomi och pengar och bjuder på smarta tips för dig som är ett intresse för ekonomi. De pratar om aktier på ett enkelt sätt, hur man håller en budget, höjer sin lön, olika sparformer, varför det är bra att tänka på pensionen redan idag och hur man som entreprenör lyckas starta eget företag.

Vad lyssnar du på? Tipsa gärna! 🙂

Anorexia, Ätstörningar, Ätstörningscoach, Frisk från ätstörningar, Självhjälp

Nyhet – Ätstörningscoach

ätstörningscoach

– Jaaaaaaaaaaaa!!!!

***

Det har blivit verklighet.

Sedan flera år tillbaka arbetar jag med att hjälpa drabbade att bli friska från ätstörningar.

Om du är intresserad av att anlita mig som ätstörningscoach (klicka för mer info) eller föreläsare (klicka för mer info) är du välkommen att kontakta mig via formuläret.

Coachingen skräddarsys alltid utifrån dina behov och mål.

Kontakta mig så återkommer jag med mer info. Din intresseanmälan är inte bindande. 

Ätstörningscoach

Det är min början.

Kära Ni,

Det har blivit dags för mig att kila vidare.

Egentligen hade jag tänkt låta det förra inlägget bli de absolut sista raderna som skrevs här. Men för att det inte ska kvarstå några frågetecken så skriver jag nu ut det i klartext:

Tack hjärtligaste alla som valt att följa Vägen från 37 kg!

Mitt liv och min resa fortsätter på annan plats.

Inte här.

Men vi kommer att mötas igen.

Dock utan din vetskap att det faktiskt var jag som en gång var ”hon den där Anna”.

Bra Bäst så.

För er som vill ha mer av Vägen från 37 kg så garanterar jag att även fast att det inte längre skrivs något mer på just den här webbplatsen så kommer både min penna och hjärnceller även i fortsättningen att gå glödheta.

Tack än en gång alla som följt med på den här resan!

Tack alla fantastiska läsare, andra skarpa bloggare & journalister (ni vet själva vilka ni är), kritiker, sponsorer och samarbetspartners.

Utan er skulle min jakt efter det friska livet inte ha varit hälften så spännande att genomföra. Ni har kryddat mina mentala och fysiska förändringar bara genom att finnas där. Satt guldkant på en annars svår och lång kamp.

Men hörrni, det gick till slut…!!!

För framtida förfrågningar, krönikor, artiklar, intervjuer, etc når ni mig även fortsättningsvis på: vagenfran37kg@spray.se

Jag ser fram emot vårt möte.

Varma & innerliga tankar från mig!

/ Anna

www.vagenfran37kg.wordpress.com

Självhjälp

My hips don’t Lie

Äsch, du inbillar dig bara”.

… kanske ni tänker när ni läser dagens rubrik?

Men, det gör jag inte.

Jag har haft s.k valkar tidigare i mitt liv.

Men då var det fråga om skinnvalkar. Dvs huden som naturligt veckar sig när man böjer sig framåt eller gör liknande rörelser.

Men den här gången är det alltså en sådan där livsfarlig, mytomspunnen och bespottad fettvalk som har ploppat upp runt min midja.

Fettvalkar som vi alla tidigt har fått lära oss att hata.

Det är väl bara odisciplinerade och korkade människor som har valkar på magen? Är det inte just den bilden som hälsotidningarna försöker få oss att köpa varje dag?

Det kan upplevas provocerande för en del men för mig är den här valken, som nu har lagt sig tillrätta strax under min navel, ett tryggt tecken på både befrielse och frigörelse.

Valken är nämligen inte bara en valk.

I den finns min historia.

I fettvalken finns så mycket mer än bara fett.

Den vittnar om mitt levene. Om hur jag mår nu.

Om lugnet och balansen som har infunnit sig. Äntligen. Allt det där som jag har sökt och jagat runt efter i så många år under mitt unga liv.

Jag ser dagligen bilder på perfekt smala kvinnor utan inte ett uns fett på kroppen.

Innan jag vande mig vid mina nya kroppsformer kunde tävlingsinstinkten (eller var det gamla Ana?) i mig slå till och tänka att så där har jag minsann också sett ut en gång.

Men numera ser jag till att tanken stannar vid just bara en tanke.

Jag påminner mig om att jag alltid kan se ut sådär igen om jag vill.

Men vet ni?

Det vill jag inte!

För jag minns fortfarande vilket helvete – minst sagt – som det innebär att kunna se ut sådär.

Många bloggar och tidningsbilder ger sken av att det är en dans på rosor och att en smal kropp inte är förenat med en massa uppoffringar.

Men det vet ju alla ni som läser den bloggen att detta är en FEEEEEEELAKTIG  och förskönad bild!

Verkligheten ser inte ut så.

Liksom många av de smala och tillsynes sunda toppbloggarna som läses dagligen av unga tjejer och killar så verkade även jag under min tid som ätstörd nog rätt cool och obekymrad för många i min omgivning.

Men bakom fasaden pågick kriget dygnet runt. Hela tiden.

Matkriget!

Ätstörningarna. Räknandet. Kontrollen. Träningshetsen. Fettjakten. Sockerskräcken. Besattheten. Olusten. Irritationen. Nedstämdheten. Glättigheten. Sömnproblemen. Beslutsångesten. Rastlösheten. Svart eller vitt-tänket. Oron. Planeringen. Tre-steg-före-alltid. Kompenserandet. Likgiltigheten. Tvångspromenaderna. Ensamheten. Brist på empati.

Jag minns det fortfarande. Det var inte så längesen.

Såren efter ätstörningarna är fortfarande alltför färska för att någon ska kunna lura mig att tro att livet är enklare med en platt mage.

Jag håller på att sätta ihop ett inlägg om allt som ryms i den nya kompisen på magen. Utan valken skulle jag aldrig ha fått ut allt det som jag har idag av livet eller ha kommit så här långt.

I min valk ryms så mycket mer än bara rent fett.

Där gömmer sig alla mina spontana skrattsalvor.

Lugn och ro.

Glöden i ögonen.

Passionen.

Min IQ som äntligen kommer till sin rätt.

Min energi.

De snabba tankarna.

Den inre tillfredsställelsen.

Min kreativitet.

Den starka drivkraften.

Balansen.

Nöjdheten med tillvaron.

Det går bra nu.

Innan min lista är helt färdigställd tycker jag att ni som fortfarande tvivlar på era putande magar ska ta och läsa nedanstående inlägg igen och påminnas om varför det kan vara direkt farligt att ha en mage som inte putar något alls:

Livsviktigt att ha en putmage

Må allra bäst!

/Anna

Självhjälp

På jakt efter liv

Såååå typiskt mig!

Bara för att jag inte hinner skriva megalånga inlägg på kvällarna längre så har jag fått den dåliga ovanan att låta det bli fullständigt tomt här.

Och det är ju inte speciellt kul…

Varken för er eller mig.

Jag lovade ju att göra en beteendeförändring hos mig själv efter att ha läst Vinnare i din egen tävling av proffsiga livscoachen Emma Pihl.

Jag ska verkligen – på riktigt – börja agera efter Hellre att än hur”.

Det vill säga visst måste jag bara kunna skriva enbart en mening på den här bloggen utan att världen faller sönder?

Hellre en liten hälsning än ingen alls, eller? Vad tycker ni som läser?

Det är egentligen rätt dumt, att jag ens måste skriva det här gör ont i hela mig.

För vem ber jag om ursäkt för? Och varför då?

Även fast att jag har en sisådär 1 000 ord i huvudet som jag vill berätta så är det aldrig för sent.

Personlig utveckling är hur som helst spännande!

Och det går så överraskande mycket enklare att jobba med och utveckla sig själv när man slutar svälta och tar sig bort från ätstörningsträsket.

Den här veckan skulle jag egentligen behöva skriva minst tjugo inlägg om allt som hände mig i förra veckan.

Min ”lyckokurva” har peakat så mycket sedan flytten upp till Stockholm i höstas, att jag inte trodde att det var fysiskt eller psykiskt möjligt att det skulle kunna bli så mycket bättre.

Men i förra veckan visade det sig att jag hade helt fel.

Det var en nyttig påminnelse om att det är just så här livet ser ut.

Det går aldrig att förutspå eller kontrollera (Och hur många gånger har man inte hört detta egentligen? Ändå blir man lika på nytt insiktsfull varje gång som det slår en!).

Förmågan att inte kontrollera ett ”riktigt liv” är på både gott och ont.

Men förra veckan var bara gott och jag glädjer mig åt att jag får må så bra.

Jag är tacksam.

Samtidigt kan jag med mitt sunda förnuft lägga ihop två och två.

Det vill säga, det finns fortfarande så mycket kvar som väntar på mig runt hörnet.

Livet tog aldrig slut även fast att anorexin gjorde entré både tidigt och väldigt länge i mitt liv.

Livet tog en paus men tack vare sjukdomen har jag skaffat mig nya glasögon att se på på stora och små saker som sker varje dag. Till skillnad mot många andra är jag inte den som är snabb att klaga eller svär över livet i första taget.

Jag vet hur det är att försöka leva ett liv när psyket är i obalans och spelar en spratt varje dag.

Jag har insikt om att vi är många som bär på ett tungt bagage.

Därför måste man vara försiktig när man möter nya människor. Vi är förvånandsvärt väldigt många som har varit med om väldigt mycket.

Det tänker man kanske inte så ofta på?

Vanligen är man fullt upptagen med att ha full sjå med sig själv och försöka uppföra sig så normalt som det bara går.

Men det är detta som är livet.

Och för mig har allting precis börjat igen.

Självhjälp, Träning

Bäst i klassen

Kvällens inlägg tillägnar jag alla träningsmissbrukare därute som fortfarande går till gymmet eller kastar sig ut i spåren av helt fel anledning, dvs av ren och skär ångest.

Bara för att det är så skönt efteråt..?

Men egentligen, genom hela det förbannade träningspasset skriker både kropp, hjärna och det sunda förnuftet totalt NEEEEEEJ!

Men vet ni?

Det behöver inte alls vara så här livet ut!

Även fast att du missbrukar träningen idag går det att få tillbaka den sanna träningsglädjen igen.

Fråga mig.

Själv HATADE jag träningen när jag bestämde mig för ett totalt träningsförbud (tvångspromenaderna slutade jag också med under den här perioden, viktigt annars hade hela idén med att hålla mig i stillhet fallit).

Men idag är jag tillbaka igen.

Och nej, jag springer absolut inte snabbast längre och mina tidigare elitresultat är bara fina (eller ska vi säga plågsamma?) minnen. Inget jag strävar efter att uppnå idag.

Siffror och resultat, till vilken nytta? Jag vill inte bli något elitlöperska… Så då spelar ju siffrorna ingen roll heller, eller hur?

Idag när jag kutade på löpbandet längst fram i salen med ett tiotal andra entusiastiska löpare omkring la jag dock märke till en annan sak.

Jag är varken smalast eller den mest vältränade i rummen längre.

Och vet ni?

Det är så sköööönt!

Underbart att få vara ”normal”, som alla andra.

Att kunna springa långt i linne och klä av sig när det blir för varmt och svettigt. Ingen som kollar konstigt på mig och undrar vad fan jag gör där?

Men däremot, den tjejen som jag regelbundet följde med blicken under hela passet såg inte bara stark ut.

Hon såg även väldigt GLAD ut.

Hon hade stil. Snygg motorik. Kontrollerade rörelser.

Till och med UTSTRÅLNING under tiden hon sprang.

Hon gick verkligen in för det!

Självsäkra ögon som såg tillbaka på mig. Utan att vika undan med blicken.

Hon hade inget att försvara längre. Inget att ljuga om för sin omgivning.

Ikväll sprang och sprang jag!

Så fort och så våldsamt att jag trodde jag skulle fortsätta ända till midnatt.

Starka ben som pendlade på. Som en frisläppt kalv på grönbete!

Världens bästa Eurofighter (E-type) gick konstant på repeat i huvudet på mig och jag krigade på som en dåre.

Svetten lackade och endorfinerna fullkomligen sprutade ur öronen på mig.

Hela gymmet med löpare och andra rörde sig i takt till min värld. Längst fram stod jag och artikulerade övertydligt med läpparna och viftade med armarna i luften:

The time is NOOOOOOOOOOOW,
We won’t back down!
When we stand united we can save the DAAAAAY!
EUROFIGHTER!

Det kändes som att jag ledde en hel löparklass som alla tävlade om att komma först i mål.

Och utan tvekan var det jag som tog täten… Så var det faktiskt ikväll.

Så stark som jag var idag har jag aldrig varit tidigare.

Det är sjukt så så mycket roligare det är att träna med ett par ostmackor i magen än bara vatten och ingen påfyllning efteråt. Klara friska tankar som kan fokusera på annat än ”Undra när det blir mat egentligen…?

Jag vet, en del säger att man inte ska prestera så mycket och inte alltid vilja vara bäst.

Men ikväll struntar blankt i det.

Ikväll var jag stjärnan.

Jag vet att jag var först i mål. Och alla som sprang efter ville vara jag.

Det är härligt att vara bäst i klassen efter så lång tid i skymundan.

Fult eller inte men ibland behöver mitt stora ego den här sortens bekräftelse.

Inget jag kan be om ursäkt för.

Det är liksom jag

Självhjälp

– Sa du BRÖST?!

För varje vecka som går blir jag mer och mer påmind om att jag är född i en kvinnokropp.

Kvinna är alltså vad jag är.

Kvinna – på riktigt!

Jag måste berätta om en rolig grej som hände idag.

Det är rätt färskt i minnet så jag är fortfarande lite fnissig när jag skriver det här.

Jag hade precis avslutat ett pass Body Balance.

Därefter tog jag mig sedan bort till hörnan med alla kuddar och mattor för att sträcka ut kroppen lite extra.

Det är då det händer.

Mitt på plastmattan ligger jag. Med E-Types våldsamma eurodisco pumpandes i öronen så befinner jag mig mitt inne i min egen lilla värld.

Min panna vilar fokuserat mot gymgolvet och mina ben ligger i en enda röra under mig.

Efter ett par minuter möter jag min egen blick i spegeln. Men det som fångar min uppmärksamhet är ändå det som uppenbarar sig några centimeter längre ner.

Det putar.

Herregud, det är ju en…

… eeeh en sådan där…

… KLYFTA?!

Pionröd om kinderna far jag upp som en skjuten raket. Sätter mig käpprakt tillrätta på sätesmusklerna och börjar töja ut armmusklerna istället.

Men jag kan inte låta bli att slita blicken från mig själv i spegeln. Såg jag verkligen rätt?

Jag sneglar åt båda sidorna för att försäkra mig om att ingen har sett någonting.

Men det verkar lugnt. Ingen verkar ha lagt märke till min plötsliga helomvändning mitt på mattan.

Jag är tvungen att inleda ett litet experiment.

Vad händer t ex när jag lutar kroppen framåt? Syns det nåt då?

När jag försäkrat mig om att ingen tittar så lutar jag överkroppen diskret framåt. Fäster samtidigt blicken koncentrerat i spegeln.

Och jodå, visst syns det.

Tusen olika känslor sköljer plötsligt över mig. Det stormar inombords.

Ni må tycka jag verkar urfånig, vilket å andra sidan inte gör något. Jag vet att jag är det… 😉

Jag känner mig precis som att jag är 14 år igen och har upptäckt min kropp.

Tjejer har mens och deras bröst växer.

Man har mensvärk och ömma bröst.

Finnar som plötsligt ploppar upp…

Ena stunden vill man svära högt för att i nästa gråta floder över en skitdålig drama.

Och killar gillar tjejer…

Vilket förstås kan tyckas vara en självklarhet.

Men den personen som någon gång haft anorexi förstår mig när jag säger att man helt glömmer bort att människan är sexuellt lagd så länge man svälter.

Sex är alltså inte äckligt.

Du kanske inte alls är asexuell.

Våga börja äta och du ska se att en riktigt cool och häftig resa väntar på dig. Det är min garanti!

Om ni bara visste hur stolt jag är över allt detta som ”drabbar” mig just nu.

Nej, jag ska villigt erkänna att jag absolut inte tycker jag det är kul att springa på ICA och köpa mensskydd eller investera pengar i sportbh:ar (jag som alltid tränat i bara t-shirt!).

Men det som jag gillar är att jag är med i matchen igen.

Jag kan inte låta bli att tycka att allt kroppsligt och mentalt som jag går igenom nu är både fascinerande och skrämmande på samma gång.

Jag tror att det som jag försöker säga är att mycket av det här har automatiskt börjat att leda mig in på leken som finns mellan de båda könen.

En lek som så länge har varit helt ointressant. Men detta har förändrats, vilket jag tycker är mycket intressant. Och läskigt.

Jag som 16-åringen visste ingenting om hur det är att ingå i en riktig relation. Hur tacklar man det idag?

Bara en sådan trivial sak som att oavsett vilken man  jag möter så har han garanterat mer erfarenhet av bröst än vad jag själv har. Vilket jag blir lätt fnissig av blotta tanken på…

Det viktigaste är dock att jag inte känner mig ett dugg avskräck inför allt kroppsligt, pinsamt och ”vuxet” som väntar.

Det är faktiskt precis tvärtom. För en gångs skull!

Jag längtar efter allt det som jag inte kan förutspå eller kontrollera.

Det som är livet.

Jag har på allvar klivit in och börjat att ta för mig.

Jag tycker om att märkas!

Att synas!

Och att höras!

Det är härligt att inte längre stå bredvid och bara se på.

Jag älskar att vara med igen.

Självhjälp

Världen väntar på dig

Världen väntar på dig.

Vad väntar DU på?

Veckan har rusat fram i 180 km/h. Men jag hänger gärna kvar en bit till..!

Det peakade redan i onsdags då jag mötte upp vinnaren till kvällen Grow your potential som arrangerades av 4good.

Nätverket och eventen (varje har ett unikt tema) går ut på att man ska kunna umgås, få ny energi, inspireras till att våga, utveckla sig själv och hitta en balans i livet.

Kort sagt varje kväll är som en stor härlig godispåse – proppfull med överraskningar!

Tidigare temakvällar som jag har besökt samt bilder från kvällarna hittar ni här:

Go nuts och lev livet! (På temat Free your mind)

Äg dina egna tankar (Get Bodywise and Soulful)

I onsdags peppades vi och fick interagera med de störtsköna supercoacherna Kirsten Stendevad och Christine Eilvig.

Tjejerna står bakom Millioneusemetoden som vägleder en till att våga göra det du tror på och förstå att det inte finns några gränser för vad du vill uppnå.

De gränser som du upplever finns styr du själv över, eller hur?

För ofta stoppar vi oss själva redan på planeringsstadiet, dvs i våra tankar.

Oavsett vad vi vill uppnå så får vi aldrig reda på hur det skulle gå om vi aldrig vågar testa och praktisera det i verkligheten.

Detta gäller såväl för en utbildning man är nyfiken på, ett jobb, en affärsidé, en resa som man är sugen på eller om man vill bli fri från sitt eget fängelse i form av en ätstörning.

Du kan aldrig veta hur det kommer vara att uppleva det nya som väntar.

Däremot kan du själv styra och i mycket hög grad påverka så att din egen väg leder och utvecklas exakt på det viset som vill. Det gör du i ditt eget huvud och med hjälp av ditt eget mindset – dvs din inställning!

Grow your potential var startskottet för nätverkets vidare internationella satsningar under namnet 4good World.

Liksom på alla 4good kvällar bjöds publiken på spännande goodiebags (våga aldrig sluta med dem!) och i pausen fick vi cava och snittar.

Det är så härligt att en helt vanlig onsdag få befinna sig ute i myllret med pratglada och fnissiga tjejer i alla möjliga åldrar.

Det är en oslagbar känsla att känna att jag är levande igen… Att jag är blott 25 år, nyfiken på livet och har hela världen för mina fötter.

Ska bli spännande att se vad som kommer upp nästa gång.

Om du är nyfiken på att veta mer om 4good och hålla dig uppdaterad om vad som händer i nätverket kan du läsa mer på: www.4good.se

Där hittar du även deras blogg som uppdateras flitigt och även Facebook där du får reda på ännu mer.

Ses vi nästa gång?

Mat, Självhjälp

När är man frisk?

Jag såg att några av er hade lite tankar och funderingar kring det här när mensen kommer tillbaka: Den kom

En av kommentarerna:

Vilka är de viktigaste friskhetskriterierna att gå på enligt dig?

Fysiska och psykiska?

Viktigt att betona är att jag inte är medicinskt kunnig och ingen talesperson som kan bedöma när man når den ”friska gränsen”.

Det enda jag kan säga är att jag vet att det finns många kvinnor som menstruerar men ändå tänker osunt mycket på mat, träning och kalorier.

Bara för att man har mens betyder det inte att man är frisk.

Det är detta som är ganska så lurigt eftersom många av de tjejerna som ofta intervjuas i tidningar eller i TV när man gör ett reportage om ätstörningar, ofta är eller har varit väldigt underviktiga.

Lika lite som ätstörningar har att göra med vikten, lika lite säger mensen om hur personens tankar faktiskt ser ut i huvudet.

Tycker det är viktigt att betona detta särskilt eftersom det är vanligt att många undviker att söka hjälp för att de inte riktigt ”vet” vad de ska söka för, då de båda menstruerar och väger normalt.

Dock är ätstörningar så vanligt idag att ingen som behandlar ätstörningar kommer att tycka att du är konstig om du bara vågar ta kontakt och berätta hur du känner kring mat och / eller träning.

Det finns många eldsjälar där ute som är beredda att fånga upp och verkligen vill hjälpa dig!

Det som jag framförallt ser som kvitto på att min egen friskutveckling är – förutom att kroppen har visat att kunna återhämta sig – just det faktum att jag i princip aldrig längre tänker tankar som:

Är jag frisk nu?” eller  ”Är detta att vara frisk?”.

Jag pratade med en vän om detta häromdagen.

I början och väldigt länge under min friskprocess tänkte jag nämligen så gott som dagligen på det här med friskheten.

Så fort jag vågade utmana mig själv med nya livsmedel och matvanor tänkte jag direkt:

Undra om den här spaghettin betyder att jag är frisk nu?” eller

Oj, nu har jag vågat äta sötsaker ganska många gånger den här veckan – är jag mycket friskare nu då än innan?

Summan av kardemumman:

Frisk för mig handlar inte längre att tänka eller analysera så mycket huruvida jag är frisk eller inte.

Detta är i sig rätt logiskt för ju längre jag har kommit desto mindre skäl har jag ju faktiskt att fundera över det. För till vilken nytta då?

Äter man, så äter man ju, om ni förstår..?

Jag skulle kunna skriva minst 10 st olika inlägg om det här med att bli frisk, själva friskutvecklingen, etc. men det får bli en annan gång. Tycker det räcker så här men det finns många andra vinklar att ta upp i det här.

Tack än en gång för att ni är ni och har velat följa min resa under de här 1,5 åren.

Vi  börjar närma oss slutdestinationen, mina vänner…

Mat, Självhjälp

Det kan hända dig

Vill tacka för alla fantastiskt härliga kommentarer till gårdagens inlägg: Den kom

Ni som undrade hur jag känner just nu kan jag bara säga en enda sak – SANN GLÄDJE!

Jag har blivit ”friskförklarad” så många gånger förr men lustigt nog har jag ändå aldrig kommit så långt som idag. Dels såklart tack vare det som hände igår men framförallt i den viktiga kombination med att allting bara känns så himla rätt.

Det här är jag.

Under svälten levde jag konstant med dubbla känslor. Det fanns många sidor av sjukdomen som jag mer eller mindre tyckte om men samtidigt gick jag alltid runt med en längtan efter att få vara ”normal” eller frisk som alla andra människor.

Svårt att beskriva den tillfredställelse som nu har infunnit sig här hos mig. Jag har ju fanken gjort det här helt själv.

På egen hand.

My brain.

My inner strength.

My mind.

Mitt fantastiska psyke som är så starkt att det nästan blev min egen död. Idag har jag lärt mig att hantera det och kan kanalisera all den härliga energi som det pumpar ut i kroppen på mig.

Ingen annan har ändrat min inställning till att vilja bli frisk.

Jag gick länge runt och trodde att frisk är något alla blir med tiden. Men efter nästan åtta år upptäckte jag att så inte var fallet.

En mycket klok person upplyste mig häromdagen att det absolut svåraste en människa kan göra är att  förändra sitt eget beteende.

Förmodligen är det just därför som tillfredsställelsen blir så stark när man väl klarar sig ur sjukdomen…?

Förr blev jag hög på känslan av att vara nyttig, äta ”ren” och fettsnål mat samt träna mycket.

Idag blir jag lika hög på att ta hand om mig själv. Vilket jag aldrig trodde!

Men det ger faktiskt en kick att jag själv väljer att vara noga med att se till min kropps behov.

Äta ordentligt. Prata med människor. Regelbundet fylla på mitt Måbra-konto (Vem eller vilka saker ger positiv energi?). Röra på mig. Uppleva saker. Värma ansiktet i solen. Iaktta människors sociala samspel. Vara med i debatten. Ta del av allt som hängder runtom kring mig.

Min filosofi när det gäller att bli frisk från ätstörningar grundar sig på att jag tror att många gör friskprocessen svårare än vad den kanske egentligen är.

För mig började det med en testvecka.

Jag fixade inte en ny lång transportsträcka med en osäker förare mot en okänd destination.

Den här gången valde jag att själv sitta vid ratten och ratta bussen själv. Även fast att allt inte blev 100 % rätt från början så är det trots allt slutet som räknas.

Kanske är din friskprocess faktiskt närmare dig än vad du tror?

Det tror i alla fall jag.

Testa en vecka och se vad som händer.

Låtsas att du lever i en drömvärld en vecka. I en värld som du länge har längtat efter. Där du äter vad du vill och regelbundet. Det vill säga på ett sätt som du tänker att du bygger en fungerande vardag på och en livsstil som ska räcka i minst 60 år till. Undvik matförbud och regler. Träna inget.

Prova! Du har inget att förlora.

Kom ihåg att du kan alltid välja ätstörningen igen om du skulle tycka att det friska livet inte passar dig.

Men ge det friska en chans innan du säger nej!